Stockholmsbloggen

Stockholmsbloggen

Vårdförbundet Avdelning Stockholm

#intedinhjälte

av

Lyssnar på Ekots lördagsintervju med Irene Svenonius.  Och tusen tankar far genom huvudet, kors och tvärs. Känns som att mitt huvud ska börja brinna. Tänker att Ice bucket challenge, som barnen pratade om häromdagen, plötsligt låter lockande. Alltså att hälla en hink med isblandat vatten över huvudet (och skänka pengar till välgörande ändamål).

Hör intervjun här: https://sverigesradio.se/avsnitt/1431917

Först, jag kan förstå att en som politiker vill lugna medborgarna, få dem att känna att läget är under kontroll.
Men när en inte möter upp det som vårdpersonal vittnar om, inte möter upp oss i vården, inte visar att “jag vill lyssna, jag vill höra era rädslor, er verklighet, era förslag och lösningar”, då blir det bara floskler och verklighetsfrånvänt. Då slutar vi att lyssna och tro även om det kanske kan finnas klokskap däremellan.

Sedan, vad är det med journalister? Irene Svenonius och andra politiker konstaterar att det behövs sjuksköterskor för att öppna vårdplatser (vi vet dessutom att det saknas barnmorskor och att röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker är väsentliga för att diagnosticera och hålla igång flöden). Politikerna konstaterar att det är svårt att rekrytera. Jag väntar fortfarande på att någon journalist ska ställa följdfrågan: “Och hur tänker ni agera för att det ska bli lättare?” eller “Vilka åtgärder behövs för att rekrytera och behålla?” Varför blir inte politikerna svaret skyldiga?

Till sist, vi är inga hjältar. När Irene Svenonius kallar oss som “gör ett fantastiskt jobb varje dag” för hjältar så blir jag galen. VI ÄR INGA HJÄLTAR! Vi är vanliga människor, någons barn och mamma, någons vän och bror, frimärkssamlare och fritidsodlare, vinterbadare och vagabonder. Vi har alla valt ett arbete där vi får möjlighet att möta människor i olika skeden av livet där de är beroende av vår bedömning, kunskap och erfarenhet. Varje minut, varje timme, varje dag, varje vecka, varje månad och år. Hjältar förväntas offra sig själv och fortsätta trots alltför dåliga odds, tills de står ensamma kvar och antingen räddar världen eller går under med den.

Vi är inga hjältar. Vi är sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor. Vi behöver god lön, goda villkor och god arbetsmiljö.

#intedinhjälte
/Emma Jonsson, styrelseledamot, sjuksköterska och barnmorska

När ses vi, Irene och Anna?

av

Jag har precis lyssnat på ett klipp från tv4 där Irene Lindblad och Akil Awad intervjuades. Irene har skrivit det uppmärksammade inlägget på facebook där hon berättar om hur hennes mamma fick vänta 13 timmar på akuten, trots remiss från närakut, med blodpropp i lungan. Irene beskriver hur ambulans efter ambulans kommer in, hur akutmottagningen blir fullare och fullare, hur personal snitslar mellan britsarna och står på knä på golvet för att kunna ta blodprover, allt medan hennes mamma får vänta trots att hon är prioriterad. Akil Awad har varit med och startat Stockholms sjukvårdsupprop som protest mot varslen inom sjukhusvården men också mot politikers svar att mer sjukvård ska hanteras i primärvård, utan att den i nuläget är tillräckligt tillgänglig eller har de resurser som behövs. Akil berättar hur han som läkare på intensiven tvingas välja vilka intensivvårdskrävande sjuka som INTE ska få intensivvård. Hur personal varje dag tvingas bryta mot den etiska kod deras yrken föreskriver och vilken etisk stress det innebär.

Sedan intervjuas finansregionrådet Irene Svenonius. Hon är på plats på Södersjukhuset. Inte för att träffa personal utan för att titta på nya lokaler.

Hennes svar består i stort sett av två delar. Det ena är att det behövs sjuksköterskor för att hålla vårdplatser öppna och vårdplatser behövs för flödet från akuten. HALLÅ!!!! JAAAAA, det är ju det vi har sagt så LÄÄÄÄNGE. AGERA på det då när det äntligen nått öronen. Det behövs villkor som gör att sjuksköterskor vill jobba i vården. Det handlar om lön, arbetstider och arbetsmiljö där vi är tillräckligt många.

Det andra i Irene Svenonius svar består i lokaler. SÖS-akutens problem kommer att lösa sig då de får nya lokaler. För då är lokalerna så stora att den vårdsökandes integritet säkras. Missförstå mig inte nu, integriteten är superviktig. Men patientsäkerheten då? Att vänta 13 timmar med blodproppar i lungorna? Att inte få intensivvård fast en borde? Jag tror att vi alla är överens om att om en måste välja mellan patientsäkerhet och integritetssäkerhet väljer vi det första. Och när den är säkrad måste vi naturligtvis säkra integriteten. Men integriteten blir liksom mindre viktig om en dör av proppen i lungan eller i bristen på intensivvård.

Se  intervjun här på Tv4 Efter fem: Irenes 83-åriga mamma väntade på akuten i över 13 timmar: ”Som Dantes inferno”

I morse (14 januari) intervjuades Anna Starbrink, hälso-och sjukvårdsregionråd i radio. Hennes lösning är att anställa sjuksköterskor. BRA! Men riktigt hur det skulle gå till framgick inte. Vi vet att det handlar om lön, arbetstider, arbetsmiljö och möjlighet att arbeta utifrån våra yrkens etiska koder. Anna vet det. Varför kunde Anna inte säga det?

Irene Svenonius, du ville träffa oss från Vårdförbundet i december, vi gav förslag på datum, du återkom aldrig. Kanske dags nu? Vi har massor av goda ideer om hur du och Anna kan attrahera sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor och därmed hålla igång flödet från akuten. Lyckas med det så kan vi sedan börja jobba med integriteten i de nya lokalerna.

I övrigt skulle det vara klädsamt med mer ödmjuka politiker, Anna och Irene, som vågade möta vårdpersonal och diskutera situationen i Stockholm på ett nyanserat och konstruktivt sätt. Ska det ens finnas personal framöver som vill jobba inom hälso- och sjukvård, såväl inom sjukhus- som primärvårdsansluten vård är det nödvändigt att lyssna aktivt och se professionerna som den del i lösningen som de är.

När ses vi, Irene och Anna?

/Emma Jonsson, styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Stockholm

Grattis alla kollegor, idag är det röntgensjuksköterskans dag!

av

Grattis alla kollegor, idag är det röntgensjuksköterskans dag! Sträck på dig, ge dig en klapp på axeln och var stolt över den viktiga roll du har i vården.

Tänk så många olika människor vi möter varje dag. Tänk så många som är direkt beroende av vår kompetens för att få rätt vård och behandling. Tusentals människor får varje dag träffa en legitimerad röntgensjuksköterska, men i de flesta fall möter de oss helt utan att veta om det. De tror nämligen att de möter en sjuksköterska, en sköterska, röntgensköterska eller kanske en röntgensyrra. Men vem kan klandra dem. Det är ju så vi presenterar oss själva, oavsett om det är inför en patient eller inför annan vårdpersonal.

Aldrig har det skrivits så mycket i medierna om vår yrkesgrupp som härom veckan, efter den tragiska olyckan då en röntgensjuksköterska drogs in i en magnetkamera. Med några få undantag var det främst sjuksköterska och sköterska som användes i rapporteringen. Inte ens chefen på den berörda arbetsplatsen kunde i SVT använda sig av den korrekta titeln – utan sa ”röntgensköterska”. Samma sak fick jag uppleva på självaste Röntgenveckan i Jönköping. Föreläsare, som ju faktiskt vet bättre, använde sig av en mängd olika benämningar på vår profession.

Varför är det här viktigt tänker ni kanske? Jo, för idag finns det över 60 sjuksköterskor för varje röntgensjuksköterska i landet. Så länge vi anses vara en del av det stora sjuksköterskekollektivet är vi en försvinnande lite del av dem. Och den del som inte syns den finns inte.

Jag tycker att det är hög tid att vi gör något åt situationen. Att vi får en modern yrkestitel som tydligt knyter an till det som numera är vårt akademiska huvudämne, nämligen Radiografi. En nybliven kollega från Norge frågade varför vi i Sverige inte kallas radiografer. Och det undrar i ärlighetens namn jag också. Vi är en helt egen och unik grupp inom vården. Vår specialitet är högteknologisk och i ständig utveckling. Och det enda vi har gemensamt med sjuksköterskorna är att vi går klädda i samma kläder, utför omvårdnad och ger vissa läkemedel. Vårt nuvarande yrkessuffix ”–sjuksköterska” känns därför både förlegat och rent missvisande.

Alvaro Fraygola

Röntgensjuksköterska och förtroendevald i Vårdförbundet

Det jag gillar mest med mitt yrke är att jag har ett brett och varierande arbete..

av

Jag har jobbat i 12 år nu som röntgensjuksköterska och jag är glad att jag valde det här yrket.

Röntgensjuksköterskor arbetar mycket med avancerade apparater med hög teknik som man lär sig att hantera. Samtidigt ska man kunna mycket om anatomi och sjukdomar. Patientsäkerheten är väldigt mycket i fokus genom att man strålar patienter.

Det jag gillar mest med mitt yrke är att jag har ett brett och varierande arbete. T.ex. kan man välja att arbeta med vanliga skelettundersökningar eller datortomografi, man kan arbeta med MR-undersökningar eller man kan vidareutbilda sig till sonograf och göra ultraljudsundersökningar. Man kan arbeta på nuklear, angiografi, mammografi och även strålbehandling AVD som har mycket fokus på cancerpatienter och mätning av deras stråldos. Röntgen är en stor del av akut-och traumaverksamheten på sjukhuset så om du gillar att arbeta med högt tempo där det händer mycket så har du möjlighet att arbeta på akutröntgen. Efter att ha arbetat ett tag man kan även välja att specialisera sig på ett visst organ till exempel på hjärtat och lära sig att göra avancerade hjärtundersökningar, vilket jag gör nu på thoraxradiologi.

OM du är en glad och social person som gillar att jobba med högavancerade röntgenmaskiner och samtidigt är intresserad av kroppens anatomi och olika sjukdomar, då rekommenderar jag dig att bli röntgensjuksköterska för då har du förutsättningar att trivas på röntgen!

Jasmin Andersson

Skolsköterska, världens roligaste och viktigaste jobb

av

Jenny Nordfors, skolsköterska och förtroendevald

Skolsköterska, världens roligaste och viktigaste jobb som tyvärr hamnat lite i skymundan.

Ett arbete som verkligen fångar upp dem med psykisk ohälsa.

Jag arbetar som skolsköterska och tycker det är en förmån att få träffa alla elever och ha hälsosamtal, lära känna dem.  Få elever att känna att de kan lyckas och hur de ska få bästa möjliga hälsa för att kunna prestera så bra som möjligt. Alltså tala kring sömn, kost, motion och vila.

Att få förtroende av eleverna och få dem att lyckas är att göra skillnad i deras liv. Genom att hjälpa eleverna att må bra kan de också prestera på den nivå som de har förmåga till, det har stor betydelse för deras självkänsla.

För att få bra resultat av elevhälsoarbetet som elevhälsan ska göra är ett samarbete mellan de olika yrkeskategorierna en av de viktigaste grunderna. Vi som är elevhälsan alltså, specialpedagog, studie och yrkesvägledare, psykolog och kurator kan tillsammans göra en för eleven ohanterlig situation till att lyckas. Det är dessutom otroligt lärorikt och intressant att lära av dessa olika professioner.

En härlig grupp av elever som jag som skolsköterska också har mycket med att göra är de med neuropsykiatriska svårigheter. De tänker utanför boxen och försöker inte vara som alla andra. Även fast det är det som de kämpar med att försöka vara och tar mycket energi av dem. Tyvärr är skolans miljö för fyrkantig och är ansträngande för dem att vara i.  Skolan har svårt att anpassa lärmiljön för dessa individer och de flyr klassrummet och skolan. De har ofta mycket hög frånvaro. Då kan elevhälsan kliva in och ändra skolsituationen så eleven kan komma tillbaka.

För att få stötta elever är det viktigt att ha en relation först till eleven, då kan jag som skolsköterska få förtroende av dem och få dem att lyckas. Genom att hjälpa eleverna att må bra kan de också prestera på den nivå som de har förmåga till, vilket har stor betydelse för deras självkänsla.

Det talas mycket kring att vi ska arbeta hälsofrämjande och förbyggande. Då är nyckeln att arbeta normkritiskt och att tala kring normer, tex machonormen. Nu börjar det bli dags att stärka killarna så de vågar att säga ifrån till andra killar som kränker, nedvärderar och är hotfulla mot andra.

Jag känner att jag gör skillnad i elevernas hela liv genom att arbeta som skolsköterska och ingenting är så tillfredställande som att vända en elevs dåliga livssituation till något bättre.

 

Med vänlig hälsning, Jenny Nordfors

Jag minns med fasa uppropet på sjuksköterskeutbildningen. För jag var nämligen inte där.

av

Sofia Mäenpää, förtroendevald sjuksköterska på HIA

Jag minns med fasa uppropet på sjuksköterskeutbildningen. För jag var nämligen inte där. Jag låg hemma i sängen med hög feber, orolig över att mista min plats. Jag fick glädjandevis behålla den och nio år senare har varje dag varit utmanande och lärorik.

Efter att ha jobbat på olika typer av enheter så har jag hamnat på en arbetsplats med något alldeles extra, nämligen Hjärtintensiven. Kardiologi får mitt hjärta att klappa lite extra och därför har jag också tagit en magisterexamen inom området. Förutom att tolka EKGn och samtala om sekundärprevention, så har jag också fått äran att vara förtroendevald. Det är en uppgift som ibland kan vara tuff, men där övertygelsen om att värna om mina och mina kollegors rättigheter gör det hela så mycket värt det. För när vi mår bra, mår alla bättre.

Kvinnor som vårdar kvinnor

av

Vi kvinnor i vården…

Solmaz Dadgar,
Förtroendevald barnmorska

 

Nu vill vi storstrejka! Hur mycket mer ska vi situationen fejka?

Hur mkt mer behöver vi kvinnor skrika? Hur mkt mer ska ni oss svika?

Vi har arbeten som ibland är helt ohållbara, medan de i grunden är helt underbara.

 

Läkarna på förlossningen tjänar mindre än andra läkare,

säkert mindre än kassörer och vissa mäklare.

Oj, de råkar vara kvinnor som jobbar för kvinnor.

Vad spelar det för roll, bara ett jobb med massa mödomshinnor…

 

Vi har scheman som tar oss från våra barn och våra män,

och när vi missar mkt, är det ingen som tackar oss sen.

Arbetssituationen gör ibland att våra leg dinglar.

Det är som att vi på cirkuslinan vinglar.

 

Barnmorskor och uskor hinner inte äta mat.

När uskan vilar, klassas hon som lat.

Personalen tvingas att gå emot varandra,

När den dåliga sitsen egentligen beror på andra.

Folk sliter och vuxna kvinnor gråter,

det är så att man knappt ledningen förlåter.

Kvinnor går regelbundet i väggen,

det är nästan som man velat ha de där skäggen.

Vi tappar meningar och vi glömmer de där orden…

När vi sitter och äter vid middagsborden..

 

Politiker och chefer verkar ibland inte förstå,

att våra slitsamma dagar bara får oss att vilja gå.

Patienter och födande blir inget annat än lidande,

då personalen inte kan göra något, blir våra hjärtan bara svidande.

För övrigt vill vi ha mkt bättre löner,

detta får inte bara gå till våra söner.

För lite personal får alla att kortsiktligt må dåligt fysiskt,

när det fortsätter överlever man knappt psykiskt.

 

Satsa mer på personalen!

Köp oss en fruktkorg, istället för köp av annat och fix av lokalen.

När man är där uppe och ser ner på avdelningen, verkar allting bra.

Frågar man personalen, vill folk bara dra.

 

Jämför man oss med män är vår situation orättvis och ojämlik.

Lätt för politikern att se över detta, när han själv tjänar bra och är rik.

Ja, många vill strejka, och ja, det är samhällsfarligt.

Men det är upp till er nu att fortsätta med detta varligt!

 

Så, politikern! Ändra sitsen för oss kvinnor!

Gör nu något unikt och historiskt!

Helst något som inte råkar vara provisoriskt…

 

Solmaz Dadgar

Förtroendevald barnmorska

Det är något särskilt med biomedicinska analytiker!

av

Det är något särskilt mer er barnmorskor, händer det ofta att jag får höra. Ibland med betydelsen krävande, högljudda, platstagande och bestämda. Många gånger med betydelsen stolta, högljudda, värnande om kåren och bestämda.

I olika sammanhang har jag haft förmånen att träffa biomedicinska analytiker med olika inriktningar och från olika verksamhetsområden. En sak som slagit mig är den enorma yrkesstolthet många bär på. När jag lyssnar till era berättelser om era arbeten, på vilket sätt ni gör skillnad så blir jag så imponerad. Dels över hur ni kan förklara precis vad ni gör, dels över hur stolta ni är över vad ni gör. Att det är så tydligt hur det hänger ihop, hela kedjan från symptom till provtagning/undersökning, provsvar/analys till diagnos och behandling. Och hur riskabelt det är om det fallerar i den kedjan. Om den som analyserar bara läser av en apparat och inte förstår innebörden av det den läser av, eller utför undersökningen och låter det stanna vid det.

Det är tydligt att allmänhet, politiker och arbetsgivare, men tyvärr även kollegor inom vården, fortfarande inte har riktig koll på vilken livsviktig del i vårdkedjan biomedicinska analytiker är.

Jag skulle vilja säga till alla biomedicinska analytiker; –”Det är något särskilt med er biomedicinska analytiker”! Och jag menar det med betydelsen stolta, kunniga, värnande om professionen och livsviktiga. Framåt tänker jag att det även blir med betydelsen högljudda, bestämda och platstagande. Utifrån aspekten att många fler ska veta vad biomedicinska analytiker gör och vilken skillnad ni gör varje dag!

 

Reflekterat av Emma Jonsson, barnmorska/sjuksköterska

Biomedicinsk analytiker- en viktig del av vårdkedjan

av

 

Sazan Esho, biomedicinsk analytiker

“Jag är legitimerad biomedicinsk analytiker sedan 2014. Anledningen till att jag valde att bli biomedicinsk analytiker är att jag redan när jag var liten var intresserad av bland annat blodprover och hur man tar dessa prover och var de hamnar efter provtagning. Att vara biomedicinsk analytiker är ett meningsfullt jobb med många olika valmöjligheter. Att ha korrekta provsvar har en stor betydelse för patienten och även för hela vårdkedjan. De flesta diagnoser ställs baserat på provsvaren som en biomedicinsk tanalytiker analyserar och därför är det viktigt med att rätt person med rätt bakgrund och rätt utbildning analyserar dessa prover.”

 

 

 

 

Helena Nilsson, biomedicinsk analytiker

“Jag utbildade mig till biomedicinsk analytiker med inriktning laboratoriemedicin för att jag ville jobba på labb samt ha valmöjligheten att studera vidare och doktorera. Jag kan välja jobb inom veterinärmedicin, forskning, läkemedelsföretag eller inom sjukvården på labb som exempelvis klinisk kemi, mikrobiologi, genetik m.fl.

Jag jobbar idag inom Transfusionsmedicin för att det är ett väldigt varierande jobb med snabba tempoväxlingar. Till exempel så analyserar jag blodprover som blodgrupperingar eller antikroppsutredningar, sköter automatiserade analysinstrument och verifierar nya analysmetoder. Men det bästa av allt är att kunna lämna ut kompatibla blodprodukter till svårt blödande eller sjuka patienter och veta att det räddar liv.”

Att gå isär, hur gör det oss starkare?

av

Det finns nästan alltid anledning att utvärdera och se över om något behöver förändras. Ibland behövs nya tag och nya angreppssätt, att ”tänka utanför boxen”. Tid för rannsakan.

För mig som barnmorska, sjuksköterska och förtroendevald i Vårdförbundet har den senaste perioden bjudit på mycket av just detta. Barnmorskeförbundet tog på sin årsstämma för några veckor sedan enhälligt beslut om att fortsätta utreda frågan om att bilda eget fackförbund.

För mig som är medlem i bägge förbunden har det inneburit mycket tänkande, funderande och lyssnande. Det har för mig alltid varit självklart att vara medlem i både Vårdförbundet och Barnmorskeförbundet. De har kompletterat varandra och gett mig delvis samma och delvis olika saker. De har bildat en helhet. Hur blir det nu? Var hör jag hemma? Vilket förbund tillvaratar mina intressen och behov på bästa sätt? Vad behöver jag i mitt arbetsliv och i mina professioner som sjuksköterska och barnmorska?

Lösningen som inte löser några problem

Barnmorskor har skrikit länge nu. Många känner att det inte händer så mycket och att åtgärder borde gjorts igår. Det görs för lite för sent. Det tycker barnmorskor i Barnmorskeförbundet och det tycker barnmorskor i Vårdförbundet. Det tycker också sjuksköterskor och andra som befinner sig i lika pressade verksamheter.

Jag läser i bloggar och i forum för barnmorskor på sociala medier om att ”det är något som skaver” och ”äntligen”. Och jag tänker att visserligen är det något som skaver och det är hur beslutsfattare och verksamhetsledare står handfallna inför hur de ska lösa krisen i sjukvården (som de också debatterar huruvida den finns eller inte). Hur tagna på sängen de verkar vara fast så många skrikit och larmat så länge. Hur mycket filter det verkar finnas mellan vårdpersonal och de som tar beslut om vården. Men äntligen? Jag förstår inte.

Vi måste ena oss för framgång

För mig vill inte Barnmorskeförbundet och Vårdförbundet olika saker. Vi vill båda se förändring och vi vill vara med att driva den förändringen. Vi har lite olika plattformar att verka från och jag ser det som en enorm styrka att vi gör det tillsammans. Blir någon starkare av att förlora en plattform?

I september stod jag som förtroendevald barnmorska för Vårdförbundet på Sergels torg och talade under manifestationen Slut på rean- en annan vård är möjlig. Jag avslutade med:

”Vården måste styras om så att:

  • Där finns en god arbetsmiljö med rimlig arbetsbelastning och tid för återhämtning för erfarna och oerfarna och där kompetens, erfarenhet och ansvar avspeglar sig i både månadslön och livslön.
  • Där transparens och närvarande ledarskap genomsyrar organisationen. En organisation som baserar sin verksamhet på forskning och evidens och där barnmorskor finns med i rådgivande och beslutande organ.
  • Där vården är personcentrerad och de födandes berättelse ges plats och vikt. Då skapas utrymme för differentiering och verkliga vårdval.
  • Där varje födande har en barnmorska och där en barnmorska har en födande.”

Jag kan inte tro att vi påverkar dessa saker bättre genom att splittras, snarare att det är viktigare än någonsin att vi driver en gemensam agenda. Men som jag inledde med finns det anledning att se inåt vår organisation; vad gör vi, vad gör vi inte, vad gör vi som vi inte borde göra och vad borde vi göra som vi inte gör? Tid för rannsakan helt enkelt.

Därför är jag glad över att läsa alla de motioner och nomineringar som kommit in inför Vårdförbundets kongress i vår. Där finns alla möjligheter till rannsakan, påverkan och förnyelse. Vårdförbundet (och Barnmorskeförbundet!) är inte starkare än sina medlemmar. Tycker du något, var med och påverka, engagera dig!

Emma Jonsson
Sjuksköterska och barnmorska, förtroendevald för Vårdförbundet och styrelseledamot i avdelning Stockholm.