Politik

#intedinhjälte

27 januari, 2020 by Emma Jonsson

Lyssnar på Ekots lördagsintervju med Irene Svenonius. Och tusen tankar far genom huvudet, kors och tvärs. Känns som att mitt huvud ska börja brinna. Tänker att Ice bucket challenge, som barnen pratade om häromdagen, plötsligt låter lockande. Alltså att hälla en hink med isblandat vatten över huvudet (och skänka pengar till välgörande ändamål).

Hör intervjun här: https://sverigesradio.se/avsnitt/1431917

Först, jag kan förstå att en som politiker vill lugna medborgarna, få dem att känna att läget är under kontroll.
Men när en inte möter upp det som vårdpersonal vittnar om, inte möter upp oss i vården, inte visar att “jag vill lyssna, jag vill höra era rädslor, er verklighet, era förslag och lösningar”, då blir det bara floskler och verklighetsfrånvänt. Då slutar vi att lyssna och tro även om det kanske kan finnas klokskap däremellan.

Sedan, vad är det med journalister? Irene Svenonius och andra politiker konstaterar att det behövs sjuksköterskor för att öppna vårdplatser (vi vet dessutom att det saknas barnmorskor och att röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker är väsentliga för att diagnosticera och hålla igång flöden). Politikerna konstaterar att det är svårt att rekrytera. Jag väntar fortfarande på att någon journalist ska ställa följdfrågan: “Och hur tänker ni agera för att det ska bli lättare?” eller “Vilka åtgärder behövs för att rekrytera och behålla?” Varför blir inte politikerna svaret skyldiga?

Till sist, vi är inga hjältar. När Irene Svenonius kallar oss som “gör ett fantastiskt jobb varje dag” för hjältar så blir jag galen. VI ÄR INGA HJÄLTAR! Vi är vanliga människor, någons barn och mamma, någons vän och bror, frimärkssamlare och fritidsodlare, vinterbadare och vagabonder. Vi har alla valt ett arbete där vi får möjlighet att möta människor i olika skeden av livet där de är beroende av vår bedömning, kunskap och erfarenhet. Varje minut, varje timme, varje dag, varje vecka, varje månad och år. Hjältar förväntas offra sig själv och fortsätta trots alltför dåliga odds, tills de står ensamma kvar och antingen räddar världen eller går under med den.

Vi är inga hjältar. Vi är sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor. Vi behöver god lön, goda villkor och god arbetsmiljö.

#intedinhjälte
/Emma Jonsson, styrelseledamot, sjuksköterska och barnmorska

När ses vi, Irene och Anna?

14 januari, 2020 by Emma Jonsson

Jag har precis lyssnat på ett klipp från tv4 där Irene Lindblad och Akil Awad intervjuades. Irene har skrivit det uppmärksammade inlägget på facebook där hon berättar om hur hennes mamma fick vänta 13 timmar på akuten, trots remiss från närakut, med blodpropp i lungan. Irene beskriver hur ambulans efter ambulans kommer in, hur akutmottagningen blir fullare och fullare, hur personal snitslar mellan britsarna och står på knä på golvet för att kunna ta blodprover, allt medan hennes mamma får vänta trots att hon är prioriterad. Akil Awad har varit med och startat Stockholms sjukvårdsupprop som protest mot varslen inom sjukhusvården men också mot politikers svar att mer sjukvård ska hanteras i primärvård, utan att den i nuläget är tillräckligt tillgänglig eller har de resurser som behövs. Akil berättar hur han som läkare på intensiven tvingas välja vilka intensivvårdskrävande sjuka som INTE ska få intensivvård. Hur personal varje dag tvingas bryta mot den etiska kod deras yrken föreskriver och vilken etisk stress det innebär.

Sedan intervjuas finansregionrådet Irene Svenonius. Hon är på plats på Södersjukhuset. Inte för att träffa personal utan för att titta på nya lokaler.

Hennes svar består i stort sett av två delar. Det ena är att det behövs sjuksköterskor för att hålla vårdplatser öppna och vårdplatser behövs för flödet från akuten. HALLÅ!!!! JAAAAA, det är ju det vi har sagt så LÄÄÄÄNGE. AGERA på det då när det äntligen nått öronen. Det behövs villkor som gör att sjuksköterskor vill jobba i vården. Det handlar om lön, arbetstider och arbetsmiljö där vi är tillräckligt många.

Det andra i Irene Svenonius svar består i lokaler. SÖS-akutens problem kommer att lösa sig då de får nya lokaler. För då är lokalerna så stora att den vårdsökandes integritet säkras. Missförstå mig inte nu, integriteten är superviktig. Men patientsäkerheten då? Att vänta 13 timmar med blodproppar i lungorna? Att inte få intensivvård fast en borde? Jag tror att vi alla är överens om att om en måste välja mellan patientsäkerhet och integritetssäkerhet väljer vi det första. Och när den är säkrad måste vi naturligtvis säkra integriteten. Men integriteten blir liksom mindre viktig om en dör av proppen i lungan eller i bristen på intensivvård.

Se intervjun här på Tv4 Efter fem: Irenes 83-åriga mamma väntade på akuten i över 13 timmar: ”Som Dantes inferno”

I morse (14 januari) intervjuades Anna Starbrink, hälso-och sjukvårdsregionråd i radio. Hennes lösning är att anställa sjuksköterskor. BRA! Men riktigt hur det skulle gå till framgick inte. Vi vet att det handlar om lön, arbetstider, arbetsmiljö och möjlighet att arbeta utifrån våra yrkens etiska koder. Anna vet det. Varför kunde Anna inte säga det?

Irene Svenonius, du ville träffa oss från Vårdförbundet i december, vi gav förslag på datum, du återkom aldrig. Kanske dags nu? Vi har massor av goda ideer om hur du och Anna kan attrahera sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor och därmed hålla igång flödet från akuten. Lyckas med det så kan vi sedan börja jobba med integriteten i de nya lokalerna.

I övrigt skulle det vara klädsamt med mer ödmjuka politiker, Anna och Irene, som vågade möta vårdpersonal och diskutera situationen i Stockholm på ett nyanserat och konstruktivt sätt. Ska det ens finnas personal framöver som vill jobba inom hälso- och sjukvård, såväl inom sjukhus- som primärvårdsansluten vård är det nödvändigt att lyssna aktivt och se professionerna som den del i lösningen som de är.

När ses vi, Irene och Anna?

/Emma Jonsson, styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Stockholm

Hearing i riksdagen

16 december, 2016 by Hanna Rönnell

Den 14 december hade jag förmånen att bjudas in av 4 september-nätverket En annan vård är möjlig och tala vid en hearing i riksdagen. Detta är vad jag sa:

Jag heter Hanna Rönnell och är legitimerad sjuksköterska. Som sjuksköterska är omvårdnad mitt huvudämne och det jag ansvarar för i vården.

2005 tog jag min examen från Lunds Universitet. Som nyfärdig sjuksköterska i Stockholm hamnade jag relativt snart på en lungmedicinsk vårdavdelning på ett akutsjukhus. Efter ett par veckors bredvidgång var jag satt att axla samma omvårdnadsinsatser som kollegan med 20 års erfarenhet. Jag var rädd varje dag. Våra lungsjuka patienter hade behov av avancerad omvårdnad. En omvårdnad med exempelvis medicinteknisk utrustning – gjorde jag fel skulle en lunga kollapsa. En omvårdnad med många och långa läkemedelslistor – där jag som sjuksköterska behövde ha koll på adekvat dosering, biverkningar, effekter. En omvårdnad med möten med människor med den svåra ångest som uppstår när kroppen inte får luft. Och möten med människor i chock och bestörtning efter ett plötsligt cancerbesked. Jag behövde att ha förmåga att möta mina patienter med närvaro och lugn, etablera tillit och trygghet. 6-8 svårt sjuka människor varje pass, alla med sin historia och sina behov, beroende av mitt ansvar som sjuksköterska. Oftast flera av dem beroende av mig på samma gång. Jag och mina kollegor kunde inte klona oss då, och kan det inte fortfarande.

Under mina 10 år som sjuksköterska har det inte gått åt rätt håll. Idag har patienterna på många ställen blivit än sjukare och än fler att ansvara för. Och jag och mina kollegor orkar inte längre. Jag är fortfarande rädd varje dag. Orolig att de behov jag identifierat men tvingats prioritera bort eller skjuta på åtgärder för, ska få för stora konsekvenser för mina patienter.

Jag finns idag på en vårdavdelning för de som insjuknar akut i stroke, en blödning eller propp i hjärnan. Strokepatienten behöver snabbt vid insjuknande tas om hand av ett välutbildat vårdteam som kan sjukdomen och vilka insatser som behövs. Med rätt insatser, som symptomupptäckt och symptomkartläggning, förebyggande av komplikationer och omedelbar träning kan patientens prognos för att bibehålla hälsa och funktioner i så hög utsträckning som möjligt förbättras avsevärt, jämfört med ett omhändertagande utan specifik strokekompetens. Studier har visat att den som insjuknar i stroke på en fredag eller lördag och “drabbas” av vårdens helgbemanning, med lägre täthet av omvårdnadspersonal, lägre läkarnärvaro och knappast någon tillgång till paramedicinsk personal som t ex fysioterapeut och logoped, har fler kvarstående symptom och ökad dödlighet, jämfört med den som har turen att insjukna en måndag eller tisdag. Vår kompetens såväl som vår arbetsbelastning spelar en livsavgörande skillnad för den enskildes möjligheter till ett fortsatt gott liv. På ett av norra Europas största akutsjukhus finns idag 16 av 29 strokeplatser öppna pga frånvaron av sjuksköterskor. Egentligen finns adekvat sjuksköterskebemanning bara till 12 platser. Det innebär att många strokepatienter inte får evidensbaserad, god och säker vård. Och så här ser det ut för många patientgrupper i vårt land.

Vi som jobbar i vården älskar vanligtvis vårt jobb! Och vi brukade må bra. På 90-talet mådde vi jättebra, det kan man se i äldre statistik över sjuktal och dyl. Idag gör vi inte det längre. Vi i vården toppar sjukskrivningstalen. För vi har inte på länge nu fått förutsättningar att utföra det jobb vi älskar på ett drägligt sätt. Vi vill ge en god och säker vård och slits varje dag av bristfälliga förutsättningar att göra just det.

För att jag och mina kollegor ska kunna göra ett bra jobb, för att kunna ge god och säker vård utan att själva gå under, behöver vi följande:

Få vara nya på jobbet! Nyutexaminerade måste få en god yrkesintroduktion och handledning som sträcker sig över tid. Man måste ges möjlighet att uppöva sin yrkesskicklighet innan man förväntas utföra de mest krävande arbetsuppgifterna. Studier visar att det är många redan tidigt i yrkeskarriären som sjuksköterska som har tankar om att lämna yrket.

Moderna arbetstider. Ett arbetsschema som innehåller dygnets alla timmar, årets alla dagar och ofta stark psykisk belastning måste ge utrymme för rast, reflektion och ledighet som är ostörd och i en omfattning som ger tillräcklig återhämtning. Dagens övertidsarbete, dubbelpass, alltför många nattpass ger för lite sömn. Vi får försämrad empatisk förmåga. Tröttheten påverkar också reaktionstid, koordination och uppmärksamhetsförmåga i likhet med att ha 0,2 promille alkohol i blodet. Vi är en patientsäkerhetsrisk på grund av det och vi blir sjuka av det.

Akademisk specialisttjänstgöring (AST). Vidareutbildning inom ramen för anställningen så att vi får fler specialistsjuksköterskor. Från 1995 till 2012 har andelen specialistutbildade sjuksköterskor minskat från 65 % till 46 %! Samtidigt som vården utvecklats och specialiserats och de människor vi vårdar har alltmer komplexa omvårdnadsbehov. AST behövs för att vända utvecklingen.

Löneutvecklingen måste förbättras! Lönekarriären ska vara tydlig. Jag och mina kollegor utvecklas och utvecklar vården och lönen måste följa med i detta. Avståndet är alldeles för litet mellan den som är ny och den som har lång erfarenhet och specialistkunskap. Idag tjänar vi under ett yrkesliv runt 30 % mindre än en person med motsvarande ansvar och utbildningslängd inom manligt dominerade yrken på arbetsmarknaden. Det är inget annat än oacceptabelt!

Ställ om vården till personcentrerad vård. Jag som sjuksköterska vill, tillsammans med mina kollegor i vården, få tid och möjlighet att fullt ut möta den människa vi är till för och forma vården tillsammans med hen. När personen är aktiv i planering och genomförande av den egna vården, och vi i vårdteamet bidrar med var och ens expertis, uppnås högre kvalitet, bättre användning av resurser och en hälsosam vårdmiljö för vårdens professioner.

(Och märk väl att jag inte sa ett ord om fler utbildningsplatser! Utan att de saker jag här räknat upp åtgärdas så leder ytterligare utbildningsplatser ingenstans. Prioritet ett för er som sitter här, och som vill göra något åt situationen i vården, är att behålla oss som än så länge finns där! Då kommer vi också vara rustade att ta hand om fler nya kollegor. Men först då.) (Detta sa jag aldrig eftersom den kloke talaren innan mig, Lars Rocksén, sagt precis detta redan.)

Ni beslutsfattare som kommit hit idag anar inte hur viktiga ni är. Ni. Som uppenbarligen bryr er om dessa frågor, i och med er närvaro här. Jag sätter min tilltro till er. Att ni lyssnar till vad vi har att säga och agerar för förändring.

Jag vill rikta ett extra stort tack till mina nuvarande och tidigare kollegor på avdelning 81. Jag har nyttjat vår vardag i talet och hoppas att ni tycker det är ok trots att jag så sällan är där med er i den själv just nu, eftersom jag kämpar fackligt dagligen för förändringar.

Hanna Rönnell, leg sjuksköterska och avdelningsstyrelseledamot

Vad är problemet?

6 december, 2016 by Hanna Rönnell

Mina tankar idag utgår från en tråd på facebook. Frågan var vad det är som gör att vi inte syns och hörs så som lärarna. Uppfattningen är att de hörs och syns i media och att varenda politiker pratar om dem och deras villkor.

Jag gör själv ett konstaterande i tråden, ett konstaterande som jag snott från en klok Vårdförbundare i Västra Götaland. Titta på hur regeringen ser ut. Betänk att det finns tre ministrar som har skolans frågor på sitt bord. Vården har en halv (knappt). Vi behöver politiker tror jag som har vården som hjärtefråga! Det har senaste decenniet funnits flera politiker, i flera regeringar, som verkligen har skolan som profilfråga (Björklund, Fridolin…). Men vården ingen. Är problematiken kring ovanstående kanske helt enkelt att det finns färre att prata med? Är det kanske också därför media sätter agendan som de gör? I till exempel partiledardebatter uteblir sjukvården helt från de ämnen som debatteras. Hur är det möjligt? Vården ligger bland de för väljarna viktigaste frågorna (se t ex Novus undersökning), som nummer två, precis efter invandringsfrågan och strax före skola/utbildning. Varför vågar ingen på allvar diskutera vårdens problem? Varför duckar ansvariga? Är det en för känslig fråga? Att människor dör i onödan i vården idag gör ont att tänka på. Sitter man med makt att besluta och erkänner detta problem blir man också genast ansvarig för att göra något åt det. Omedelbart, akut, det handlar om skador och död här och nu. Jämför med skolan. Om där är problem så har vi ju barnet kvar där i 9-12 år, och kan dessutom lägga på lite stödjande insatser efteråt om skolgången brustit. Det är lättare att ta i frågan, det finns tid att arbeta med den. Är det därför skolfrågan debatteras flitigt, men vårdfrågan är i skymundan? Den är för påtaglig, den gör för ont?

Det är trots allt så att Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro fortsatt ligger på Dagens Medicins topp tio av vårdens makthavare. Hon har dock halkat ner något snäpp sen förra året, det ska ärligen sägas. MEN, vet ni vad en av Dagens Medicins skäl för detta är? “Hon anses av en del ha fastnat i samma hjulspår när hon står upp för de traditionella fackliga frågorna om sjuksköterskornas arbetsvillkor.” Hon står upp för våra arbetsvillkor! Det verkar helt enkelt inte politiskt korrekt att försöka visa på att våra villkor påverkar (=i dagsläget undergräver) vårdens kvalitet och möjlighet till utveckling. Men det borde ge alla oss medlemmar och – kanske framförallt – icke-medlemmar en tankeställare. Oberoende bedömning gör alltså gällande att Vårdförbundet pratar väl mycket om våra villkor, det om något är väl ett bevis att vårt förbund går i bräschen och pratar för just det vi medlemmar vill; förbättrade villkor! I ovanstående facebook-tråd (och andra) ifrågasätts just det.

Faktum är också att Vårdförbundet är ett fackförbund som syns och hörs massor i media enligt mätningar som görs. Vi har en enorm räckvidd! Hittills i år har vi haft svindlande 317 882 296 läsare, lyssnare och tittare i mediala sammanhang. 6259 artiklar där Vårdförbundet varit aktuella (debattartiklar såväl som nyhetsartiklar). Om vården diskuteras i en morgonsoffa så är vi där!

En del tänker att det är vi som grupp, och Vårdförbundet, som inte lyckats nå fram. MEN, kan det vara så att vårt verkliga problem är att ingen tar emot?

Hanna Rönnell
Leg sjuksköterska och avdelningsstyrelseledamot

Årsmöte i Avdelning Stockholm!

11 oktober, 2016 by Jonas Carlsson

Medlemmar samlade till årsmöte på Münchenbryggeriet

Onsdagen den 5:e Oktober var det dags för Vårdförbundet Avdelning Stockholms årsmöte. Vi samlade runt 130 medlemmar för att behandla lokala motioner och samla in-put till kommande års verksamhet i Stockholm och åsikter inför vilken politik Vårdförbundet skall föra på lång sikt. Det senare handlar om förbundets vision, hur vi ska ha det på jobbet 2028.

Mycket har förändrats i Vårdförbundet de senaste åren. Beslut som tagits vid tidigare kongresser för att vi ska samlas till ett Vårdförbund, beslut som trots våra många lokala avdelningar skall göra att vi står enade och för en gemensam politik gentemot stora som små arbetsgivare, lokalt som nationellt. Dessa beslut har också haft effekter på hur våra lokala årsmöten ser ut och vad för typ av beslut vi kan ta och inte.

Nuvarande visionen visades.

För den som har tidigare erfarenhet från föreningslivet så kan det därför upplevas som att det saknas en del punkter på årsmötets dagordning. När presenteras verksamhetsberättelsen, den ekonomiska redogörelsen, och var är revisorerna?

Vårdförbundet har över tid tagit steg för att bli ett förbund och har så här långt nått ett läge där förbundet är en juridisk person, med en ekonomi och en verksamhetsberättelse (ovanstående frågor hanteras därför av kongressen). Men fortsatt behöver vi arbeta för att föra en gemensam politik över landet. Där vi ställer lika krav på våra arbetsgivare, för att vi ska ha lika goda villkor överallt. Det gör att Vårdförbundet ibland kan upplevas något stelbent, långsamt och centraliserat. Något som en del medlemmar uttryckt inför det svar som Avdelning Stockholms styrelse gav på den enda inkomna motion som årsmötet tog ställning till. Årsmötet ansåg motionen besvarad.

Motion: Eftersom det är sådan brist på sjuksköterskor i allmänhet och svårt att få helgpersonal i synnerhet är mitt förslag att höja helgob och helgob-natt rejält för då skulle det inte vara svårt att hitta personal som vill jobba extra på helger. Detta kanske är en fråga för kongressen men kan man hitta på något lokalt avtal för att öka helgob rejält i Stockholm?

Styrelsens svar: Lokala avtal är uppsägningsbara på kort tid från endera part. För att få långsiktiga hållbara ersättningar vill Vårdförbundet att dessa regleras i centrala avtal. Det pågår ett centralt arbete mellan parterna på SKL-området gällande rätten till återhämtning, och i det arbetet förs även diskussioner angående ersättningarna för jour, beredskap och obekväm arbetstid.

Vårdförbundet arbetar för att vi ska ha ett hållbart yrkesliv med rätt till återhämtning. Vi vill att ordinarie bemanning ska vara tillräcklig dygnets alla timmar utifrån verksamhetens uppdrag. Vårdförbundet arbetar för att vi ska vara rätt värderade i vår grundlön, en ersättning för vår kunskap och kompetens, samt att ersättningen för obekväm arbetstid ska vara procentuell.

Från avdelningens sida prioriterar vi att lägga kraft till de centrala förhandlingar som pågår, och vid eventuella lokala villkorsdiskussioner prioriterar vi säkerställandet av återhämtning och bättre löneutveckling framför ekonomiska extraersättningar.

Styrelsen anser därmed motionen besvarad.

Jag sympatiserar förstås i sak med denna motion, våra OB-ersättningar är skamligt låga. Men för att vi ska uppnå goda och hållbara villkor över tid krävs att vi når centrala avtal. Avtal som skapar stabilitet och som inte arbetsgivaren från en dag till en annan kan säga upp för att NKS eller något annat ekonomiskt slukhål har skapat underskott i budget som enkelt löses genom att ta tillbaka de förbättrade villkor vi just förhandlat oss till. Exemplen har varit flera den senaste tiden som många gånger gjort att våra medlemmar känt sig tvingade till att säga upp sig. Så vill vi inte ha det (https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2016/september/besparing-blev-dyr-for-ambulansen/)(https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2016/mars/annu-en-massuppsagning-drabbar-sjukvarden/)

För att flytta fram våra positioner och nå framgång måste trycket från oss komma samlat och enat! Med den ovilja att förbättra våra villkor som vi möter är det enda sättet att lyckas. Vi har många viktiga frågor att ta tag i, men vi når längre om vi betar av dem en i taget med samlad kraft.

Årsmötet gav också nya möten och nya kontakter medlemmar emellan och oss förtroendevalda och medlemmar emellan. Med ett tillskott av fräscha idéer, och med påfyllnad av energi ser jag som styrelseledamot fram emot att arbeta vidare med de önskemål och förslag som kommit in gällande vår verksamhet 2017, och ser redan nu fram emot nästa årsmöte. Hoppas vi ses då!

De gripande föreläsarna Astrid Börjesson och My Morin talade om sitt arbete med båtflyktingar på Medelhavet respektive arbetet med att förstärka Liberias beredskap vid ebola-utbrott.

Jonas Carlsson, styrelseledamot Avdelning Stockholm

Vi ska inte bli sjuka av att vårda!

6 september, 2016 by Jonas Carlsson

Här kan ni läsa och även se mitt tal från manifestationen den 4 september.

Som facklig talare vill jag främst vända mig till mina kollegor. Till er jag går till jobbet med på morgonen, fortfarande med grus i ögonen efter föregående kvällspass. Ett av alla arbetspass, någon av årets alla dagar, en av dygnets alla timmar, då det krävs att vi är på plats. Ofta allt för tätt i följd, ofta utan avbrott mellan dagpass och kvällspass, för allt för sällan finns det några marginaler då någon oväntat tvingas vara borta eller belastningen är särskilt tung.
När det sker återkommande får det oundvikligt konsekvenser. Den fjortonde timmen i arbete, med bara nio timmar mellan passet igår och idag, då är jag inte längre en lika bra sjuksköterska. För för lite sömn gör det med en, det leder till försämrad empatisk förmåga, ett ovärderligt verktyg i mötet med patienten. Likaså påverkar det reaktionstid, koordination och uppmärksamhetsförmåga i likhet med att ha 0,2 promille alkohol i blodet.
Ändå hävdar våra arbetsgivare orubbligt att patientsäkerheten inte är hotad. Jag vill tvärtemot hävda, att i ett läge där jag med flera av mina kollegor – av trötthet – är att betrakta som onyktra, då är patientsäkerheten absolut hotad.
Det har gått så långt att vi, med uppgiften att vårda de sjuka, blir sjuka av att vårda. Personal i vård- och omsorg ligger i absolut topp vad gäller sjukskrivningar, där stress utan återhämtning är en av de främsta orsakerna. Självklart bidrar det till en ständig underbemanning, det skapar en ond spiral som inget förutom en förbättrad arbetsmiljö rår på. Jag menar att med en syn på oss som arbetar inom vården, och med arbetstidsmodeller som gör oss sjuka, så är så såväl patientsäkerheten som personalsäkerheten hotad.

För en tid sedan valde jag att lämna den offentliga vården. Men först efter en period då jag själv valt att gå ner i arbetstid. Det blir snabbt kostsamt. Särskilt tydligt blir det när en ser vad det får för effekter i det orangea kuvertet. Jag valde därför att gå vidare, dit där jag fick möjlighet att påverka när och hur mycket jag ville jobba, utan att det gav för stora ekonomiska konsekvenser. Men hela tiden har jag saknat möjligheten att kunna bidra till en god och jämlik vård i det offentliga. En av orsakerna till att jag valde att bli sjuksköterska från början.
Jag är glad att kunna säga att veckan efter nästa börjar jag åter vid en arbetsplats inom landstinget. Men till skillnad från tidigare vid en arbetsplats där ledningen förstått vikten av återhämtning. En arbetsplats där jag och mina kollegor ges möjligheten att arbeta fyra dagar i veckan med full lön. Något som borde vara en självklarhet överallt där det krävs att vi finns dygnet runt årets alla dagar.
Men det är inget som kommit serverat. Vårdförbundets förtroendevalda, tillsammans med kollegor och övriga fackförbund, slogs länge för förändring! Du och dina kollegor kommer att behöva göra detsamma. Efterfråga det på nästa arbetsplatsträff, eller nästa gång du passerar chefen i korridoren. Be hen att hälsa sina chefer, och våra tjänstemän och politiker, att de måste ge oss tid för vila och återhämtning.
Så att vi kan vårda de sjuka – och inte bli sjuka av att vårda.

Jonas Carlsson, sjuksköterska och avdelningsstyrelseledamot Vårdförbundet avdelning Stockholm