Årsmöte i höst, dags för valberedningen att börja arbeta?

13 september, 2017 av Hanna Rönnell

Camilla Blomquist, valberedare

Nja, riktigt så har vi inte jobbat. Vi i valberedningen valdes på årsmötet 2014 och har träffats kontinuerligt sedan dess. I början planerade vi för hur vi ville jobba under den kommande perioden. Valberedningens uppdrag finns tydligt beskrivet i Vårdförbundets stadga och hur vi ska göra det beskrivs i Vårdförbundets demokratihandbok. Vi har dessutom träffat en stödperson från den nationella valberedningen och en av oss har varit med på ett möte som samlade valberedare från alla avdelningar inom förbundet.

På årsmötet nu den 7 oktober kommer du som medlem att välja ordförande, vice ordförande, ledamöter samt kongressombud, såväl ordinarie som ersättare. Det är dessa val som valberedningen förbereder inför årsmötet och lämnar förslag på. Valberedare väljs också av årsmötet, men det valet förbereds inte av oss i valberedningen. Alla medlemmar har haft möjlighet att på webben nominera sig själva eller någon annan till uppdragen.

Så hur jobbar vi under åren inför årsmötet?

Under de tre åren som gått, har en i taget av oss varit med på styrelsemöten. Vi har också träffat varje ledamot i den nuvarande styrelsen enskilt. Detta för att bland annat bilda oss en uppfattning om huruvida deras förväntningar inför valen har uppfyllts, om den informationen de fick av den tidigare valberedningen var tydlig, vilka de har samarbetet med och om de vill fortsätta uppdraget. Ordförande och vice ordföranden har vi träffat vid flera tillfällen.

Vi har också deltagit i medlemsmöten, utbildningar och möten med förtroendevalda som har facklig tid inom avdelningen. Några av oss i valberedningen finns i olika Centra inom avdelningen och vi har försökt hålla ögonen öppna för kloka medlemmar som kan tänka sig ett förtroendeuppdrag i Vårdförbundet.

Under våren har valberedningen träffats mer intensivt. Efter dialog med styrelsen så la vi upp en tidsplan för såväl nomineringsperioden, som när vi ska lämna vårt färdiga förslag på ny styrelse och nya kongressombud. Alla nominerade har uppmanats att skriva en personlig presentation, så att du som medlem ska kunna bilda dig en uppfattning om de nominerade innan årsmötet. Redan innan nomineringstiden gick ut började vi intervjua de nominerade till ordförande, vice ordförande och ledamot. Vi har ställt de frågor som finns angivna i Demokratihandboken, men kompletterade med en fråga som vi tyckte var viktig, nämligen en om att valen numera sker på fyra år. Beslutet att uppdragen ska vara i fyra år fattades av kongressen 2014, men det blir första valet för oss i avdelning Stockholm med fyraårsaspekten. Ytterligare en nyhet för i år är att bara en vice ordförande ska väljas.

Arbetssätt under samtalen med de nominerade

Vi har valt att två valberedare träffar den nominerade under cirka 45 minuter, den ena av oss intervjuar och den andre antecknar. Den som antecknat har sedan läst upp sina anteckningar och den vi intervjuat har så fått möjlighet att vid behov komplettera eller förtydliga något. Där möjlighet inte funnits att ses har intervjuer skett via telefon.

Frågor som vi i valberedningen ställer oss är exempelvis: Vilka är rätt personer för uppdragen? Vad spelar egentligen någon roll: Ålder? Yrke? Kön? Var man jobbar? Erfarenhet från olika styrelseuppdrag? Vem ska leda arbetet, det vill säga vara ordförande? Och vem ska ersätta ordförande om det skulle bli aktuellt, det vill säga väljas som vice ordförande? Vi kan bara utgå från det vi vet idag. Livet kan komma emellan och då får man hantera det då. Jag hoppas att den styrelse som vi nu föreslår kommer att kunna leda ett ännu starkare Vårdförbund tillsammans med dig som medlem och göra kloka avvägningar och rätta prioriteringar för framtiden. Och när det gäller kongressombuden så kommer de att ha ett enormt viktigt uppdrag inför, under och efter kommande kongress.

Jag hoppas att vi ses på årsmötet! Kom och gör din röst hörd.

Camilla Blomquist
Valberedare avdelning Stockholm

Ett betydelsefullt yrke

15 april, 2017 av Hanna Rönnell

Sedan min biomedicinska analytikerexamen 2004, har jag arbetat på tre laboratorier inom Karolinska universitetslaboratoriet, KUL. Som nyexaminerad var mitt första arbete på klinisk patologi där jag med olika metoder arbetade för att detektera leukemier. Jag är glad över att också ha erfarenhet av arbete på ett vårdcentrallaboratorium, där patientkontakten jag fick i samband med blod-, svalg- och nasopharynxprovtagning var det absolut bästa! Ibland mötte jag patienter som var svårstuckna och/eller var rädda för provtagningen. Vilken känsla när man kunde genomföra provtagningen på ett lugnt och för patienten bra sätt! Inne på laboratoriet genomförde jag sedan diverse patientnära analyser, t ex CRP, Hb, streptokocker, mykoplasma, sk ”urinstickor”, gravtest och PK(INR)-prov.

Mest erfarenhet som biomedicinsk analytiker har jag från fostersektionen på klinisk genetik. Dit skickas moderkaksbiopsier och fostervattenprov som vanligen tas under ca graviditetsvecka 10-18, för att detektera eventuella kromosomavvikelser hos fostret med hjälp av olika cytogenetiska- och molekylärbiologiska metoder. Det som analyseras är, mycket förenklat, dels om fostret har rätt antal kromosomer, dels om allt kromosommaterial finns i rätt uppsättning. En orsak till att testerna tas kan vara att man vid en ultraljudsundersökning upptäckt något som avviker och vill utreda om det kan vara någon kromosomavvikelse som ligger bakom detta. Kommer fostret överleva graviditeten med denna kromosomavvikelse? Man har också sett att risken för kromosomavvikelser ökar ju äldre modern är, varför en del kvinnor över 35 år väljer att genomföra denna typ av fosterdiagnostik. Ibland kommer det också in prov där fostret av någon anledning dött i magen, då kan vi utreda om orsaken till detta är en kromosomavvikelse, information som kan ha en mycket betydande roll för föräldrarna. De etiska frågorna kring fosterdiagnostik är förstås ganska svåra. Jag har dock alltid upplevt vårt arbete som betydelsefullt då vi som biomedicinska analytiker ofta kan bidra till att stilla många föräldrars oro med besked om normal kromosomuppsättning och också ge viktig information i de fall då kromosomavvikelser föreligger.

Utöver laborativ erfarenhet har jag också, tack vare mitt yrke, haft möjligheten att engagera mig inom Vårdförbundet. Både som anställd studerandeombudsman och med uppdrag som förtroendevald och huvudskyddsombud. Viktiga frågor för både yrkesverksamma biomedicinska analytiker och studenter är dels hur vi får arbetsgivarna att bättre förstå och uppskatta vilken betydande roll vi har inom vården, dels att arbetsgivarna bättre behöver värdesätta vår kompetens och bidrag till vården med fler möjligheter till utökat ansvar, fler karriärvägar inom yrket och högre lön! Enligt Vårdförbundets lönestatistik var medellönen för biomedicinska analytiker med examensår 2016 enbart 24 900. Ingångslönen är kanske inte så viktig, tänker nog många då. Men tyvärr är inte heller vår löneutveckling vidare tillfredsställande, då medellönen för samtliga biomedicinska analytiker i Sverige ligger enbart några tusenlappar över på 29 900 kronor. Det finns också alltför många exempel på biomedicinska analytiker som arbetat i 20 år eller mer men som ändå har en månadslön lägre än 29 000 kronor. Att deras kompetens inte värderas högre av politiker och arbetsgivare är både pinsamt och sorgligt. Utan vår kompetens inom laborativ och fysiologisk diagnostik skulle mycket av dagens vård inte kunna bedrivas på det sätt som den görs idag, då våra analyser ofta har en väldigt betydande roll i både diagnostisering av olika sjukdomstillstånd och behandlingen av dessa. Om arbetsgivarna runt om i landet blir bättre på att möta upp med fler utvecklingsmöjligheter och en skälig lön kommer fler vilja studera till detta livsviktiga yrke. Åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att laboratorierna runt om i landet ska få behålla vår livsviktiga kompetens och utveckla den laborativa diagnostiken än mer!

Anna Larsen, stolt legitimerad biomedicinsk analytiker sedan 13 år.

#minyrkesdag #biomedicinskanalytiker

Annas ord avslutar bloggsviten om, och av, biomedicinska analytiker som vi bjudit på denna vecka med anledning av firandet av Internationella biomedicinska analytikerdagen. Dagen infaller ju just idag, 15 april. Så nu återstår att önska grattis! Genom våra medlemskap kan vi tillsammans driva den utveckling av yrket och våra villkor som vi ser behov av. Irénes erfarenhet, Lalehs intresse, Karls tålmodighet och Annas vilja – allt det vi har gemensamt och det var och en av oss som individ bidrar med – tillsammans ska vi uppnå bättre utvecklingsmöjligheter och bättre löneutveckning och vad mer vi tar sikte på.
#flergermer #tillsammansärvistarkare

Tålamod

14 april, 2017 av Hanna Rönnell

Tålamod. Är det något som patienter har tackat mig för överlägset flest gånger, så är det mitt tålamod. Tålamodet att orka undersöka dem trots deras krämpor och att de inte kan följa mina instruktioner med mera.

Som biomedicinsk analytiker (BMA) med inriktning inom klinisk fysiologi undersöker du patienter som är allt från kärnfriska på hälsokontroll till svårt sjuka patienter inneliggande för intensivvård. Du kommer dock alltid att ha en personlig kontakt med dem. Många är oroliga och nervösa inför undersökningen de ska göra, och då är det viktigt att kunna bemöta dem i deras oro med ett eget inre lugn, trygghet i goda egna kunskaper, samt en stor dos tålamod.

För detta är inget yrke som du lär dig i en “handvändning”. Under studietiden får du de viktiga grundkunskaperna, men det är först då du kommer ut i verksamheten och jobbar på klinik som du lär dig yrket. Flertalet av de undersökningar som vi arbetar med (ekokardiografi, kärlduplex, scintigrafier m.fl.)kräver långa upplärningstider, vi pratar om månader till år, för att du ska kunna utföra dem självständigt samt förstå vad det är du undersöker. Det kräver också ett stort tålamod ifrån dig som person.

Men det krävs även i många lägen en bra personkemi mellan dig som BMA och patienten för att kunna utföra en bra undersökning. Vilket också är en konst att lära sig, och som du lär av vid varje nytt patientmöte. Alla är vi olika och vi ”klickar” inte ihop med alla. Även det kräver stort tålamod.

Personligen är jag oerhört tacksam för alla de engagerade handledare och kollegor (BMA, läkare, sjuksköterskor och undersköterskor) som jag har haft på vägen som student samt under mina nio år inom yrket. Deras engagemang, kunskap och yrkesstolthet är något jag själv nu försöker förmedla när vi på vår klinik utbildar studenter och nya kollegor. Och min förhoppning är att fler ska vilja söka sig till yrket som biomedicinsk analytiker med inriktning inom klinisk fysiologi tack vare alla de fantastiska personer som finns inom yrket idag.

Karl Björkil, leg. Biomedicinsk analytiker inom klinisk fysiologi, med metodansvar för arbetsfysiologi och lungfunktion, förtroendevald, Fysiologiska kliniken, Södersjukhuset.

#minyrkesdag #biomedicinskanalytiker

Ett fantastiskt yrke!

13 april, 2017 av Hanna Rönnell

Kemi har varit mitt favoritämne under hela studielivet. När det var dags att välja högskoleutbildning, hittade jag efter lite efterforskningar den utbildning som var helt rätt för mig! Nämligen Biomedicinska analytikerprogrammet. Det finns så många möjligheter, du kan laborera inom olika områden, ha kontakt med folk, forska och sist men inte minst lära dig mycket om kemi, det var viktigt för mig.

Utbildningen var 1997–1999 på KI, vi var den första gruppen som började med det nya programmet, 3 års högskoleutbildning med kandidatexamen, med den bredare allmänna utbildningen, vilket innebar att man slog ihop klinisk kemi, patologi och mikrobiologi.

Jag började mitt första jobb inom primärvården. Det var väldigt spännande, kontakten med patienter vid blodprovstagning var verkligen en utmaning. Det handlar inte om bara tekniken utan också om att ha social kompetens och med känsla vilket betyder mycket i yrket, speciellt när det gäller barnprovtagning. Vi analyserade vissa akuta prover och förberedde de prover som dagligen skickades till olika laboratorier. Att kontakta läkaren när provsvaret är avvikande är väldigt viktigt. Patienten är i fokus.

Jobbade en period inom transfusionsmedicin. Många gånger tagit prover i primärvården som skickades dit, det var intressant att analysera de proverna som exempelvis blodgrupperingar och utredningar av transfusionskomplikationer

För fem år sedan började jag på klinisk kemi. Olika labstationer och många apparater, analysera prover, mycket att lära sig men spännande. Allt börjar med att ta emot proverna och förbereda och fördela dem till olika stationer, svara på frågor från beställare. Det kan röra sig från provtagningsanvsiningar till provsvar, förseningar eller tilläggsbeställningar med mera. Därefter går man vidare till olika stationer så som koagulation, automation, hematologi, studier och urinlab.

Det är viktigt med bra arbetsmiljö på jobbet för att alla ska må bra och kunna utföra ett bra jobb med högkvalitet. Bra samarbete och teamkänsla, att alla är likvärda fast vi är olika. Därför har jag varit medlem i Vårdförbundet och i många år varit förtroendevald på arbetsplatsen. Vi på Vårdförbundet hoppas och insisterar på att vi ska få möjlighet till AST (Akademisk specialisttjänstgöring) inom biomedicinska analytikeryrket.

Biomedicinska analytiker är ett yrke med en god framtid och höga utvecklingsmöjligheter. Biomedicinska analytikeryrket har en mycket viktig och central roll både inom forskning och sjukvård. Det finns en mycket hög potential att utveckla detta yrke. När jag utbildade mig pratade man mycket om vikten av att ha stora medicinska kunskaper. Men idag behöver vi också goda kunskaper inom datoranvändning, elektronik och teknikkunskapen eftersom apparater av olika slag används i allt större utsträckning och får en alltmer central roll i yrket.

Det är därför vi behöver en ny generation som redan har med sig mycket av dessa kunskaper när de kommer ut i yrkeslivet och kan dela med sig av detta till den äldre, erfarnare generationen. Biomedicinska analytikeryrket kommer alltid att behövas inom många arbetsområden även i framtiden. Yrket behöver därför göras mer attraktivt genom fler möjligheter till utbildning, utveckling och bättre lönesättning. På så vis kommer fler välja detta fantastiska yrke.

Laleh Bakhshi Baardh, legitimerad biomedicinsk analytiker och 18 år i yrket.

#minyrkesdag #biomedicinskanalytiker

Motverka, medverka, samverka… Påverka!

11 november, 2016 av Hanna Rönnell

Verka är ett spännande ord. Jag verkar i mitt uppdrag som förtroendevald. Vårdförbundet verkar för bättre villkor. Verka. Arbeta, fungera, engagera sig, agera, inrikta sina krafter på är några synonymer man får fram när man söker. Vårdförbundet vill uppnå olika saker. Vi utlovar påverkansmöjligheter som en av grundbultarna som talar för ett medlemskap. Vad är det då? Hur går det till? Hur påverkar man?

Ibland hör jag kritiker eller läser i trådar på facebook att facket sitter i arbetsgivarens knä. Det är något jag ofta reflekterar över. Ibland blir jag full i skratt då jag ser en bild framför mig där jag sitter i knäet på VD, HR-chef eller förhandlingschef på SÖS. Jag är ju, typ, Vårdförbundet och dessa representanter för arbetsgivaren träffar jag i olika frågor så gott som varje vecka. Jag skulle säga att vi har nära kontakt, men intagit någons knä har jag än så länge inte gjort… Det finns säkert flera aspekter av en sådan uppfattning, men en anledning att det kan uppfattas så tror jag är sätten vi använder för att påverka. Och eftersom kritikerna vanligtvis använder uttrycket att vi sitter i arbetsgivarens knä som något negativt, och som motsats till att vi påverkar arbetsgivaren skulle jag vilja vända och vrida lite på detta med påverkan

När arbetsgivaren kommer med ett dåligt förslag, ta som exempel när man på mitt verksamhetsområde började prata om att ta bort de högt uppskattade vårdsamordnarna (distriktssköterskor som avlastar oss sjuksköterskor på vårdavdelningarna med social planering/vårdplanering/utskrivningsplanering). Då måste vi förstås motverka dessa dumheter. Detta skedde genom skrivelser från Vårdförbundet och namninsamlingar med protester från engagerade medlemmar. Men också genom dialog om vad detta skulle leda till för negativa konsekvenser.

När arbetsgivaren kommer med ett bra förslag, ta som exempel att ta fram ett gediget introduktionsprogram för nyutexaminerade kollegor, då ska vi förstås medverka till att detta blir verklighet och så bra som möjligt. Komma med synpunkter, idéer, bidra.

Mittemellan att motverka och medverka kommer det mesta. Då är det guld värt att samverka. Att vara delaktig i det som sker och slå vakt om det inflytande som går. Att motverka delar i ett förslag som tar fel riktning eller är av fel anledning, och medverka till delar som leder framåt. Kanske lyckas vi inte forma allt till tipp topp alltid, men vi gör helt säkert skillnad i positiv riktning. Att få den minst dåliga försämringen kan ibland vara en framgång, även om det förstås inte känns så i stunden. Men som förtroendevald kan man ha fått kämpa hårt för detta, och som medlem kan man förstås ha glädje av att det inte var det värsta som blev.

Utmaningen är att fullt ut förklara på vilket sätt vi gör skillnad – vad har vi påverkat? Sanningen är ju att jag inte alltid vet. Vi agerar i ett system vi inte är ensamma i, jag kan oftast inte säga att det var vi som gjorde att ditten eller datten blev verklighet, för det var fler som verkade för detsamma, men det blev kanske bra eller verklighet snabbare och bättre tack vare att vi påverkade rätt personer på rätt sätt eller i rätt tid. Eller så blev något rätt, men ändå fel, för att man bara lyssnade på oss delvis. Ibland är verkningstiden för en idé att falla i jord och börja gro mycket lång. Så lång att det kan vara svårt att påvisa i efterhand, och ta åt sig äran för, att Vårdförbundet satte fröet.

Tillbaka till det där med att sitta i knäet. För att ha ett öra hos den som bestämmer (för det är ju tyvärr inte facket som gör det), ett öra som är öppet och vill lyssna, oavsett om det är för att motverka, medverka eller samverka, så är en bra grund en god kontakt, en god relation. Det är min bestämda uppfattning. Den som vill lyssna, som upplever en mening med det, är också den som faktiskt går att påverka. Och om det är sitta i arbetsgivarens knä enligt kritikerna, ja då tycker jag att man ska fundera en gång till. Jag är gift och har två barn, och så mycket har jag lärt mig om livet att ska jag få någon dit jag vill så fungerar det ofta dåligt med tvång eller piska, och det kan också få mindre roliga konsekvenser. Den som befunnit sig i en relation eller är förälder kan nog hålla med mig om att dialog och morötter är en väg framåt som kostar mindre energi och oftast ger bättre resultat. Och med fem gånger mer beröm har man också ett bättre utrymme för hårdare tongångar ibland och bättre chans att de då tas på allvar.

Men jag förstår att detta sätt att påverka kräver mycket tillit från dig som medlem gentemot mig som förtroendevald. En tillit och tilltro till att jag gör vad jag kan trots att jag inte alltid kommer kunna peka på de exakta resultaten och trots att jag inte alltid lyckas. Jag är din kollega och det är dig jag verkar för – jag sitter inte i arbetsgivarens knä!

Hanna Rönnell, leg sjuksköterska och avdelningsstyrelseledamot

Individualism istället för solidaritet. Eller?

24 oktober, 2016 av Therese Lundén

En klassisk sjuksköterska ses ofta som självuppoffrande och lojal. Hen sätter andras behov framför sina egna, tar hand om de utsatta och svaga. Samma egenskaper som populärt tillskrivs kvinnor. Många går runt med ett konstant dåligt samvete, gentemot sin familj som blir åsidosatt för att man återigen jobbar dubbelpass, gentemot patienterna som inte får den vård de har rätt till, gentemot kollegorna för att de måste hoppa in om inte du tar det där passet. Vi låter bli att sjukanmäla för vi vet att de inte får in en ersättare. Vi stannar kvar på övertid för att patienterna behöver oss. Det är ju inte deras fel att det är såhär.

Men är det vårt fel? Är det verkligen vårt ansvar att avdelningen ska gå runt? Sjuksköterskor ligger i topp fem när det gäller långtidssjukskrivning på grund av psykisk ohälsa (stressreaktion, utmattningssyndrom, depression, ångest). Det blir en ond cirkel, ju mindre personal som finns på avdelningen, ju fler säger upp sig. Spiralen snurrar ned i avgrunden, för varje person som släpper taget blir lasset lite tyngre för de som är kvar. Är det vår skyldighet att kämpa i motvind tills vi själva blir patienter? Varför bry sig om det sjunkande skeppet när vi kan bry oss om oss själva? Varför gå på knäna tills vi går in i väggen, när vi kan gå över till bemanningsföretag?

När jag bytte från landstinget till bemanningsföretag var det med blandade känslor. För mig personligen var det en solklar vinst. Jag får stort inflytande över när, var och hur jag vill jobba. Den höga lönen möjliggör att jag kan jobba mindre men ändå ha en stabil ekonomi. Jag känner mig eftertraktad, jag kan ställa krav, jag får omväxling, och jag slipper sitta med på otaliga APT-möten och dryfta förbättringsförslag som nästan aldrig leder någonstans. Men samtidigt kändes det egoistiskt. Att lämna landstinget innebär ännu en person mindre som kan dela på bördan. När jag går hem stannar de fastanställda kvar för ännu ett dubbelpass. För patienternas skull är det bättre med kontinuitet, ett hopsvetsat gäng som kan rutinerna och är vana vid den vård som bedrivs. Det förkortar vårdtiderna och minskar risken för vårdskador. Jag får det bättre, på bekostnad av andra. Individualism istället för solidaritet. Eller?

Ibland tittar vi snett på varann. Tycker nån är egoistisk som sätter sina egna behov framför kollegors och patienters. Vi tittar nedlåtande på den som väljer att stanna kvar och inte vet sitt eget bästa. Vi skäller på den som accepterar en dålig lön. Vi blir irriterade på den som får högre lön än vi trots att vi jobbat längre eller hårdare. Vi bråkar med varann om småsmulorna men glömmer att rikta blicken uppåt mot den som sitter med nästan hela kakan. Vi är inte varandras fiender, vi är varandras allierade. De fastanställda som har koll på rutinerna på avdelningen, de som ger patienterna kontinuitet. Bemanningsanställda som visar att dålig personalpolitik gör att man blir av med personal, vi som hoppar in så att ni kan gå hem. Vi behöver varandra, vi bryr oss om varandra OCH om oss själva. Vi vill alla samma sak – göra jobbet vi älskar utan att offra oss själva på kuppen.

Låt oss sluta ifrågasätta varandra och istället uppträda som de allierade vi är.

Therese Lundén,

leg sjuksköterska anställd på bemanningsföretag

Vårdförbundet Avdelning Stockholms blogg är född!

1 september, 2016 av Hanna Rönnell

B.L.O.G.G

Behov – vi såg ett stort behov av att bättre sprida vad Vårdförbundet är och vad vi gör. En möjlighet att kanske komma närmre dig i etern. Att ventilera saker som behöver ventileras.

Länk – detta i en form som också kan bli en länk till medlemmar och andra, en kommunikationskanal där ni kan kommentera, fundera och sprida vidare inlägg till det ni gillat, länka helt enkelt 😉

Orientering – vi hoppas också baka in en del orienterande fackfakta. Kunskap till exempel om rättigheter, skyldigheter och annat fackligt som kan vara matnyttigt för dig och som vi märker att många vet för lite om.

Gemenskap – vi tror också att genom att ge uttryck för tankar och funderingar som vi bär, bjuda på oss själva och vår jobbvardag, och bjuda på gästbloggare (kanske du är intresserad av att skriva?) kan vi skapa gemenskap och sammanhållning, sluta oss samman, för enade behöver vi stå i dessa tider när så mycket finns att göra något åt.

Grymt – ska det blir att möta er på denna nya plats, välkommen och på återseende!!

Här är vi som kommer blogga:

Hanna Rönnell

Legitimerad sjuksköterska anställd på strokeavdelningen 81 på Södersjukhuset. Ledamot i avdelningsstyrelsen. Huvudskyddsombud och samverkansrepresentant på Södersjukhuset. Förtroendevald i olika former sedan 2009 och brinner främst för arbetsmiljöfrågorna. Lägger för närvarande all min arbetstid på mina fackliga uppdrag. Kommer blogga om saker jag noterar i mitt uppdrag som förtroendevald och försöka synliggöra en del av vad en sån som jag gör.

Therese Lundén

Sjuksköterska sedan 2013 som gått från landstinget till bemanningsföretag i väntan på bättre villkor. Tidigare förtroendevald, nu admin för gruppen “Sjuksköterskan” på Facebook, vars syfte är att samla Sveriges sjuksköterskor för samtal, kunskapsutbyte och ventilering. Jag kommer att blogga om min syn på aktuella händelser, samhället i allmänhet och vården i synnerhet. Mitt mål är att höja yrkets status och förbättra våra arbetsvillkor, så att vården blir något att vara stolt över.

Louise Bonnevier

Barnmorska sedan 2011. Anställd på BB Sös, BB- hotellet. Har tagit en paus därifrån och fokuserar heltid på mitt uppdrag som förtroendevald. Sitter för tillfället som samverkansrepresentant på kvinnokliniken. Även suppleant på samverkan centralt på Södersjukhuset. Jag kommer skriva om det fackliga uppdraget och mina tankar kring det. Brinner för rättvisa och arbetsmiljö.

Jonas Carlsson

Legitimerad sjuksköterska sedan 2013, nu på akutmottagningen vid Karolinska Huddinge. Rastlös ledamot i avdelningsstyrelsen med en stor portion aktivism i blodet. Jag kommer att dela med mig av mina reflektioner, högt och lågt. Från tankar kring det dagliga kliniska arbetet till nationell (och kanske internationell) vårdpolitik och allt där i mellan.