Vårdförbundets Kongress 2022 var mäktig, spännande och många viktiga beslut togs. Vi har lovat er en sammanfattning ur avdelning Stockholms perspektiv så vi ska göra ett försök att sammanfatta och koka ner allting i ett litet blogginlägg – en nästintill omöjlig sak att göra. Men här kommer det!

Den 13–16 maj reste Vårdförbundets alla 190 kongressombud tillsammans med förbundsstyrelsen till Uddevalla för att fatta viktiga beslut som rör Vårdförbundets arbete nu och i framtiden. Avdelning Stockholm närvarade med 29 kongressombud och totala antalet röstberättigade på Kongressen var 201 personer. Kongressens uppgift är beskriven i stadgarna och innebär bland annat att:

• Besluta om vision och mål för Vårdförbundets verksamhet under kommande kongressperiod
• Besluta om inriktning av verksamhet och ekonomi
• Besluta om medlemsavgift och organisation
• Välja förbundsstyrelse, förbundsordförande, förbundsrevisorer, ersättare till förbundsrevisorer, avtalsråd och valberedning
• Granska verksamheten den gångna kongressperioden

Allas fokus under Kongressen är våra medlemmars bästa. Kongressen öppnades faktiskt med fyra berättelser från medlemmar som delade med sig av hur de upplevt pandemin. Det var otroligt gripande berättelser som också satte medlemsperspektivet på kartan ytterligare. Det är för medlemmarna vi var där – för att verka för att våra medlemmar har de bästa förutsättningarna att utföra sina jobb.

Vi var många kongressombud med olika professioner, bakgrund, geografisk lokalisation i landet och olika hjärtefrågor. Det går också att tackla problemen inom hälso- och sjukvården på många olika sätt. Vi blötte och stötte alla motioner och propositioner i så kallade påverkanstorg och ibland kom vi överens och ibland tyckte vi olika. Och det är ju det som är fantastiskt med demokrati – att vi får tycka olika! Kongressens tema var ”En höjd röst” och varje röst räknades.

Kongressen fick många digitala eller fysiska hälsningar, bland annat av statsministern Magdalena Andersson, en presentation av årets VFU-rapport från Vårdförbundet Student samt ett tal av TCO:s ordförande Therese Svanström i slutet av Kongressen.

Tydligt fokus under Kongressen låg på villkorsfrågorna – våra medlemmars arbetsmiljö. Vi tog många beslut, bland annat kring miljö, beredskap, lön, rasism, arbetstidsförkortning, nyckeltal för antalet patienter per sjuksköterska, kompetensförsörjning, värdet av våra professioners legitimation mm.  Även ekonomiska beslut togs kring bland annat medlemsavgiftens storlek och konfliktfondens storlek. Hett på agendan var också frågor om hur vi som förbund ska organisera oss internt och vår interna demokrati. Hela kongressen tog också enhälligt beslut om dokumentet och uttalandet att ”Rätten till hälsa är en mänsklig rättighet”. Läs kongressuttalandet här: Kongressuttalande: Rätten till hälsa är en mänsklig rättighet. – Vårdförbundet (vardforbundet.se)

Vi valde även förbundsstyrelse, avtalsråd, förbundsrevisorer och valberedning för de kommande fyra åren. Vi är stolta över att så många från avdelning Stockholm valdes till nationella förtroendeuppdrag! Vi är representerade i både förbundsstyrelse, avtalsråd, bland förbundsrevisorerna och i valberedningen:

• Förbundsstyrelseledamöter: Sophia Godau (biomedicinsk analytiker) och Oscar Martinez Martinez (sjuksköterska)
• Avtalsråd: Jörgen Ekström (sjuksköterska) och Lena Elfström (sjuksköterska)
• Förbundsrevisor: IngaLill Sundström (sjuksköterska)
• Valberedningen: Gunilla George (sjuksköterska)

Läs mer om vilka som valdes här: Sineva Ribeiro vald till förbundsordförande – Vårdförbundet (vardforbundet.se)

Det var en spännande Kongress och vi är alla lite trötta just nu men ack så taggade på de kommande fyra åren! Det var otroligt givande att träffa alla kongressombud från runt om i landet, diskutera, argumentera och dela erfarenheter. Tack till alla kongressombud från avdelning Stockholm för er insats och ert engagemang! Och till er medlemmar: tveka inte att höra av er till oss om ni har frågor kring Kongressen eller vill veta mer.
Ni kan även hitta information på webben: Kongress 2022 – Vårdförbundet (vardforbundet.se)

Nu kämpar vi vidare för en bättre hälso- och sjukvård och för bättre villkor för våra medlemmar. Med en höjd röst!

Maria Bergman
Sophia Godau
Cecilia Asp Paulrud

Genom historien har ojämlikheten mellan könen varit representerad i samhällen. Således har yrken representerade av kvinnor påverkats av de roller som varje kultur och samhälle har tillskrivit män och kvinnor. I utbildningen av barnmorskor återspeglas det hur andra yrken eller skrå har utövat inflytande på dem, som påverkas av en mängd intressen.  

Föreställningarna om kön kommer att vara närvarande från de första stegen i legaliseringen av barnmorskeyrket och, i, under hela utbildningen och yrkeslivet. Barnmorskor, som en uteslutande kvinnlig yrkesgrupp i århundraden, har under lång tid fått utstå förnekandet av erkännandet av sin autonomi som yrke, eftersom, trots att de delar en uppsättning kunskaper av oöverskådligt värde, kontrollen av deras utbildning och reglering av deras verksamhet har varit i händerna på andra yrkesverksamma och inte i deras egna händer. Även om vägarna för att erhålla examen som barnmorska har varit mycket heterogena enligt gällande lagstiftning, kvarstår en gemensam poäng och det är att eftersom det är ett kvinnligt yrke har barnmorskor drabbats av en rad ojämlikheter både i utbildningen och i yrkeslivet.  

Barnmorskorna arbetar med de nyförlösta kvinnorna och deras nyfödda barn och har ett personligt professionellt ansvar.  

Vi har ett personligt yrkesansvar, patienterna blir sjukare och vården mer avancerad.  Inom vårt yrkesområde arbetar vi med patientsäkerhet och vi har modern och barnet i centrum. Vår uppgift är att varje patient ska känna sig trygg i kontakten med vården och även att varje kollega kan utföra sina uppgifter under optimala förhållanden på ett sådant sätt att en trygg vård kan ges.  

I vårt kliniska arbete måste vi också kunna identifiera patientens behov och skillnaderna hos var och en som individ men också deras anhöriga. Vi ska kunna hjälpa till att bemöta patienternas behov och samordna inom de olika professionerna.  

Vi ska också vara effektiv, produktiv och uppnå de mål som fastställts inom sjukvård och folkhälsa. För att nå och uppnå dessa mål behöver vi kompetens och ledaregenskaper.  

Ledarskap är nödvändigt och är en integrerad del vår verksamhet. Ledarskap handlar om att kunna motivera och påverka, organisera människor för att kunna utföra handlingar och nå mål och mål Vi ska ha goda arbetsrutiner, förmåga att kritisera och ta emot kritik.  

Säkerhet är en viktig del i vårt arbete. Vi måste också förstå de principer och tekniker som används vid administration och vid övervakning som används i patientvården. 

För att vara en bra barnmorska måste man vara effektiv, produktiv, uppnå de uppsatta målen inom vården. Varje barnmorska vare sig hon är vårdpersonal, gruppledare, klinisk verksam, handledare måste de utföra administrativa och verkställande funktioner. Det skulle vara ganska svårt att föreställa sig en förlossningsklinik utan barnmorskor. 

Året är 2050. Det är november och vintermörker i Sverige. Folk sitter och arbetar i sina hem, smattrandes på sina tangentbord där de jobbar. Nu är vi tillbaka igen, i isolering. Minnet av förra pandemin, Covid-19, kommer tillbaka. Vissa av oss upplevde den och vissa var inte födda då – de upplever isoleringen för första gången i sitt liv. Jag blickar tillbaka 30 år och funderar på varför vi förlorade fler liv nu jämfört med då. Mycket har förändrats sedan dess.

Hälso- och sjukvården var ansträngd redan för 30 år sedan. Det var ont om hälso- och sjukvårdspersonal, arbetsvillkoren var tuffa och det var svårt att hinna med analyserna av alla Covid-19 prover. Redan innan pandemin började arbetsgivarna att ersätta biomedicinska analytiker med andra professioner – det verkade inte så viktigt att personalen skulle ha rätt kompetens. Det verkade viktigare med billigare arbetskraft och kvalitet prioriterades inte.
År 2020 var det biomedicinska analytiker som tog fram metoderna för att analysera viruset som chockade världen. Biomedicinska analytiker på Sveriges laboratorier tog kampen mot Covid-19 och kraftsamlade sig när större delen av Sveriges befolkning smittades. De validerade, utvärderade och ställde om, tog fram nya analysmetoder på rekordtid och arbetade dygnet runt för att ge rätt diagnos inom rätt tid. Under förra pandemin fanns biomedicinska analytiker där. Inte bara för att diagnosticera virusets förekomst hos patienter utan de fanns även där när patienterna blev sjuka. När alla parametrar i blodet och organen skulle mätas och när alla provsvar skulle spela en stor roll för att kunna rädda livet på patienterna. Medan detta pågick fortsatte biomedicinska analytiker att bidra med just detta även inom andra vårdområden, precis som innan pandemin. De fortsatte att arbeta med cancerdiagnostik, arbetade med kemiska analyser, genomförde fysiologiska undersökningar såsom hjärt- och kärlfunktioner, lungundersökningar, ultraljud och mycket mer. De fortsatte att analysera alla slags bakterier och virus, såg till att de som behövde blodtransfusioner fick det, de kvalitetssäkrade provsvar och förde forskningen framåt.
Det var då. Under en tid då det fanns det biomedicinska analytiker som kunde göra allt detta.

Nu står laboratorierna tomma eller är endast lågt bemannade. De flesta som jobbar där har inte genomgått biomedicinsk analytikerutbildning. Nyhetskanaler på TV rapporterar ständigt om patienter som fått fel diagnoser och behandlingar. Folket är i uppror. Man är misstänksam numera, många är osäkra på om diagnosen de har fått verkligen stämmer. Antalet avvikelser och Lex Maria anmälningar ha ökat kraftigt.
När årets pandemi slog till – ett nytt och okänt virus som muterar snabbt – gick det inte lika fort att hitta metoder för att analysera förekomsten av viruset. Hälso- och sjukvården hade svårigheter att ställa rätt diagnos i tid och framför allt fanns ingen som kunde analysera proverna från alla patienter som var inlagda på intensivvårdsavdelningarna. De få biomedicinska analytiker som fortfarande finns inom vården i Sverige omplacerades alla till att jobba med framtagandet av nya analysmetoder. Detta förde dock med sig att de inte fanns kvar på andra laboratorier. All annan vård fick gå på låg fart, den kunde inte prioriteras. Resten av vården gick inte att bedriva. 

Jag önskar att det hade vidtagits åtgärder redan för 30 år sedan. När det fortfarande fanns biomedicinska analytiker. Jag blickar tillbaka och önskar att biomedicinska analytiker inte hade ersatts av professioner som inte hade samma kompetens. Där och då, speciellt efter Covid-19 pandemin som tydliggjorde biomedicinska analytikers roll inom hälso- och sjukvården för allmänheten, skulle vi ha vaknat upp. Jag önskar att man för 30 år sedan hade lyssnat när biomedicinska analytiker skrek efter en reglerad specialistutbildning, kompetensutveckling, schyssta arbetsvillkor och en hållbar löneutveckling. Man skulle ha värdesatt biomedicinska analytikers legitimation så att den inte förlorade i värde. Och man skulle ha värdesatt deras insats och betydelse. Inte genom applåder utan med lön. Arbetsmiljön var tuff, arbetsbördan hög. Konsekvensen blev att färre utbildade sig, många bytte yrke eller blev sjukskrivna och många började jobba inom andra samhällssektorer än vården. Politiska satsningar skulle ha gjorts så att det skulle vara attraktivt att jobba inom och stanna inom vården. Arbetsgivaren skulle ha värderat biomedicinska analytikers legitimation och kompetens – för den var och är oersättlig. Jag önskar att man hade prioriterat patientsäkerheten.

Så här är vi, år 2050. Utan metodvalidering och kvalitetssäkring av provsvar. Vi kompromissade med patientsäkerheten och lever nu ännu längre i isolering.
Här är vi, år 2050. Levandes med en vård vi inte kan förlita oss på, i en ständig osäkerhet kring om vi verkligen har fått rätt diagnos vid rätt tidpunkt och får rätt behandling.
Här är vi, år 2050. Om vi inte har biomedicinska analytiker.

Sophia Godau, stolt legitimerad Biomedicinsk analytiker, styrelseledamot avdelning Stockholm

Hej du!

Känner du till oss Biomedicinska Analytiker?

Känner du till vårt livsviktiga arbete och att vi utför våra arbetsuppgifter enligt ISO 15189:2012 krav på kvalitet och kompetens?

Du har kanske hört lite om oss eller känner någon som oss? Men har ändå fått uppfattningen att vi bara tar och analyserar prover? Det är dock inte så bara!

I ett stort sjukhus finns det laboratorier uppdelade i många kliniker. På en klinik kan det bli ytterligare uppdelning mellan dagverksamhet och dygnet-runt verksamhet. En verksamhet kan även bli uppdelad i olika områden beroende på specialitet. I en verksamhet jobbar ca 30-50 Biomedicinska Analytiker tillsammans med läkare och kemister. Förstår ni hur omfattande vår värld är?

Vi klandrar inte allmänheten, invånarna eller medier som inte vet vilka vi är på grund av okunskap. Vårt arbete anses som så livsviktigt att vi ingår i klassificeringen ”samhällsviktiga funktioner”. Detta innebär till exempel att det kan anses som samhällsfarligt om vår yrkeskår strejkar!

Vet du!

Utan Biomedicinska Analytiker står vården still, patienter får inte sina provsvar. Utan oss är det svårt för läkarna att utföra sina arbetsuppgifter och sätta rätt diagnos och behandling. Tillförlitligheten och patientsäkerheten skulle försämras drastiskt utan Biomedicinska Analytiker.

Vi behöver göra oss hörda i samhället för att vårt värde för hälso- och sjukvården ska bli tydligt!

I nuläget ersätts Biomedicinska Analytiker av många andra yrkeskategorier, vilket är farligt och vikten av vår legitimation blir mindre betydande. Detta kan leda till att yrket prioriteras bort inom snar framtid.

Agera nu innan det är för sent!

Samhället skriker efter Biomedicinska Analytiker, så varför hittar vi inte dem? Jo, många har Biomedicinsk Analytiker utbildning i grunden men väljer att inte arbeta inom vården på grund av dåliga arbetsvillkor och lön etc. Detta kan dock förändras om politikerna, fackförbund och folket tillsammans hjälper till och stöttar Biomedicinska Analytiker!

Tillsammans är vi starkare och tillsammans kan vi rädda yrket!

Celeste och Nancy
Biomedicinska Analytiker
Region Stockholm

Att vid 30–40 års åldern börja tänka på sin pension känns ju väldigt avlägset, men sanningen är att det är något vi behöver börja planera för redan från den dag vi börjar förvärvsarbeta. Vår kommande pension baseras på varje intjänad krona vi tjänat under vårt yrkesverksamma liv. Det kan kännas som pensionen ligger långt bort i tiden men tiden går snabbt och man kan inte ändra sig sen. Kollektivavtalen är viktiga för ens pension, har arbetsgivaren inte kollektivavtal och gör avsättning till tjänstepension behöver man själv tjäna mycket mer och göra den avsättningen själv. Kollektivavtalet löser problemet åt oss men alla beslut vi tar om deltidsarbete eller annan icke pensionsgrundande frånvaro påverkar. Vårdförbundet vill tillsammans med SKR genom ett nytt avtal ge oss bättre förutsättningar för en god pension men vi måste alla kämpa för målet att vi ska orka arbeta heltid hela yrkeslivet så vi ej påverkas negativt när vi väl når pension.  

Bland Vårdförbundets medlemmar är det stor del av oss som inte arbetar heltid. Orsakerna till det kan vara många, allt från livspussel, lång resväg, hög arbetsbelastning, ohälsosamma scheman på jobbet osv. Vårdförbundets mål är att verka för ett hållbart yrkesliv och att arbetsgivarna ska ge oss förutsättningar för att orka arbeta heltid. Utifrån det kollektivavtal vi har avsätts from nu 6% av vår lön till tjänstepension, ni vet den info man kryptiskt får i det orange kuvertet en gång per år. Saker som också spelar in för den totala pensionen är mängden föräldraledigt och VAB. 

  
Sen har vi gisslet med våra professioners löneutveckling, att de yrken som är livsviktiga och sliter i välfärden, inte har råd att gå i pension. Även om vi orkar jobba heltid är pensionen så liten för våra yrken att man knappt har råd att gå i pension. Att jobba i hälso- och sjukvården hela sitt liv ska medföra att man själv sedan ska kunna gå i pension, utan att behöva oroa sig för sin ekonomi. En löneutveckling och en hållbar livslön är ett måste för en god pension! Vårdförbundets mål är att uppnå en lönekvot på 2.0. Vilket innebär att vårt mål är att den som går i pension ska ha dubbelt så mycket i lön som en nyutexaminerad inom samma yrka. Där har vi en bra bit kvar. Tex så visas SACO:s rapport att en Biomedicinsk analytiker aldrig tjänar in sin utbildning.  

I SACO:s rapport på lönerna för Biomedicinska analytiker ser man att dom måste jobba till dom är 71–72 år för att gå jämt upp med gymnasieutbildade personer. “De som läst utbildningarna med negativ avkastning har inte tjänat in sin utbildning vid den antagna pensionsåldern 66 år. Om de gymnasieutbildade lämnar arbetsmarknaden för att gå i pension vid 65 års ålder behöver akademikerna i flera av de olönsamma utbildningsgrupperna arbeta till 71 eller 72 års ålder för att gå jämnt upp med de gymnasieutbildade under livet.” 2020_lonar-sig-hogre-utbildning.pdf (saco.se) 

Cecilia Asp-Paulrud, leg. Sjuksköterska. Ledamot Avdelningsstyrelsen Stockholm.

För ca. 2-3 år sedan kontaktades Vårdförbundet av nyanställda medlemmar på Karolinska Universitetssjukhuset som hade anställningsavtal med 3 månaders uppsägningstid. När vi undersökte saken var vår bedömning att avtalen var felaktigt utformade.

När vi påtalade detta för arbetsgivaren fick de medlemmar som ville sluta tidigare göra det. Vi inledde en dialog med arbetsgivaren i frågan för att säkerställa att nya felaktiga avtal inte skulle dyka upp. Då kom Covid…..

Frågan blev nedprioriterad och några nya felaktiga avtal hörde vi inte talas om.

Tidigt i höstas dök dock ett nytt avtal upp och vi återupptog diskussionen med arbetsgivaren. Efter att arbetsgivaren slutligen kontaktade SKR konstaterade de att vår tolkning var den rätta.

Det innebär i korthet att uppsägningstiden det första året är 1 månad för båda parter, men att arbetsgivaren vid anställningstillfället kan besluta om att de regler som gäller efter ett års anställning, 3 månader för arbetstagaren och 6 för arbetsgivaren, ska gälla tidigare. Observera att detta endast gäller anställda inom Kommuner och Regioner.

I samband med detta vill jag också understryka att anställningsavtalet är ett väldigt viktigt dokument och att du bör läsa det noga innan du skriver under. När du skriver under det accepterar du att utföra arbete för arbetsgivarens räkning. I avtalet bör framgå anställningsformen, i vilken omfattning du ska arbeta, vilken lön du har och vilket kollektivavtal som gäller. På svensk arbetsmarknad är de flesta arbetsgivare bundna av kollektivavtal. Kollektivavtal är oftast mycket utförliga och reglerar de flesta frågor som kan gälla i din anställning. De viktigaste delarna handlar om arbetstider, OB- och övertidsersättningar, semesterdagar/semesterförmåner och tjänstepension, men många andra frågor är också reglerade. Offentliga och privata arbetsgivare har olika kollektivavtal. Du kan hitta de vanligaste kollektivavtalen som rör Vårdförbundets medlemmar på vår hemsida.

Misstänker du att du har ett felaktigt utformat anställningsavtal kontakta lokalt förtroendevalda eller ring Vårdförbundet Direkt på 0771-420 420.

Den tolfte mars i år avslutade vår nuvarande ordförande och barnmorskan Emma Jonsson sitt blogginlägg så här:  

Vad tänker ni politiker göra för att säkra villkoren för de som behöver kvinnosjukvård och för oss som jobbar i den? #rörinteminpaprika 

Svaret från politiker uteblev. 

Det hela handlande om en skiva paprika. Faktiskt. Förlossningsvården på Södersjukhuset behövde göra besparingar, alla skulle känna sig delaktiga, alla skulle känna sig ansvariga. Emma Jonsson skrev då om en ledning som med denna paprika-handling med flit missförstod vad inflytande och medbestämmande handlar om och hon undrar vad resultatet blir när man spar in på en bit paprika och överlåter det till barnmorskan att bära in brickan som ska fira ett nytt liv, en enkel ostmacka, nu utan paprika, när barnmorskan inte får använda sterila handskar, inte får ge ut mer än två par nätunderbyxor till den ny förlösta mamman. När besparingar är så viktigt att man spar in på paprika har det gått för långt. Paprikan är toppen på ett isberg. Vad spar man in på det, vad kostar det och vad har man tjänat på besparingen?  

Nu har det gått nästan 8 månader sedan det inlägget och nu har vi svaret: 

Den sista september hade 42 barnmorskor sagt upp sig och en månad senare avsade sig 4 av 4 chefer på förlossningsavdelningen sitt arbetsmiljöansvar. På Södersjukhuset.  

Sedan tillkommer Stockholms andra förlossningsenheter. På Danderyd har 26 barnmorskor sagt upp sig. På ett år har regionens anställda barnmorskor minskat från 820st till 767st.  (DN 211101) 

Då så, nu vet vi det. Vi behöver inte lägga tid eller skattepengar på en utredning. Nu har politiker, tjänstemän och sjukhusledningen provat hur mycket man kan spara på förlossningsvården. Nu vet ni, det finns ett stopp. 

Prova ett annat sätt att jobba: räkna baklänges.  

Vårdförbundet vill ha 1 till 1 vård. En barnmorska – en födande, och så en skiva paprika på det. 1&1 + (1) = Räkna ut vad det kostar och betala det!