Stockholmsbloggen

Stockholmsbloggen

Vårdförbundet Avdelning Stockholm

Sommaren i förlossningsvården är här igen, inget nytt under solen, allt är sig likt. Nej förresten, något är nytt!

by

Sommaren är här igen. Och som vanligt saknas det barnmorskor på de flesta av Stockholms förlossningsavdelningar. Inget nytt under solen eller i spåren av Coronapandemin. Det enda nya är att extrapassersättningen ibland kallas covid-ersättning och är lägre än extrapassersättningen förra året. Snacka om kreativ bokföring. Nej, förresten, en sak till är ny. På ett av sjukhusen i Stockholm har barnmorskorna bestämt sig för att det inte är deras ansvar att lösa sommarens återkommande bemanningskris. De har slitit tillräckligt till för dålig ersättning vare sig de heter covidersättning eller extrapassersättning. Bemanningsläget på denna förlossningsavdelning är så pass illa att sjukhuset drar tillbaka beviljad sammanhängande semester och delar upp den. Barnmorskorna, oavsett facklig tillhörighet, står enade, beredda på att beordringar där och då är vad som kan komma att behövas. Men oron över listorna med tomma pass är påtaglig och tanken på hur sommaren kan komma att se ut är skrämmande.

Vårdförbundet i Stockholm har sagt nej i varje förhandling om att förlänga semesterperioden till september, med hänvisning till att vårdens medarbetare behöver sin vila och återhämtning samt att vi inte vet hur hösten kommer att se ut. Regionen och sjukhusen har efter våra diskussioner och överläggningar gått ut med att 4 veckor semester i perioden juni-augusti ska ges till alla som inte frivilligt önskar något annat. Det finns  arbetsgivarerbjudanden om att sälja sin semester men ersättningen för det är lika låg som vanligt.

På alla nivåer där Vårdförbundet kan ha inflytande, lokalt i samverkan, sjukhusövergripande, i regionens samverkansforum och gentemot politiker, har vi värnat semesterrätten, påtalat vikten av rätt bemanning och kompetens (även under sommaren), krävt mandat för första linjens chefer att ta beslut i sin egen verksamhet, så som att bemanna med rätt kompetens och sätta lön utifrån kompetens och behov. Chefer som år efter år får höra att det finns inte pengar, de får inte sätta de löner som behövs för att rekrytera erfarna barnmorskor och trots intentioner och löften från ledning och politiker att påbörja planering tidigt och inte gå i samma fälla nästa år så upprepas samma sak och cheferna står med ett omöjligt uppdrag att hålla en budget med besparingskrav och barnmorskor som arbetar för mycket i en ohälsosam arbetsmiljö som är svår att påverka när det inte får kosta något.

Men det låter ju som vanligt ändå??? Mycket snack och skrik men inget som händer?

Det är det jag hoppas och tror blir annorlunda. Jag träffade arga, uppgivna och svikna och fantastiskt eniga barnmorskor idag. Nu ackompanjeras snacket i alla samverkansrum och skriket på sociala medier med barnmorskor som inte tar skit längre. Som inte ställer upp frivilligt för att lösa en situation som är så skrämmande rutinartad och återkommande varje år. Nu står barnmorskorna står enade; de skriver inte upp sig på några extrapass. Inte så länge det inte värderas och det finns ett genuint löfte om förändring.

Håll i och håll ut. Det är tufft, det är besvärligt, det är jobbigt. Men ingen förändring kommer gratis och när vi nu visar enighet i ALLA rum gäller det att vi peppar varandra och bär varandra när det är tungt. Tillsammans är vi starka!

/Emma Jonsson, barnmorska Karolinska Huddinge, styrelseledamot avdelning Stockholm

#enbarnmorskaunderlivet #livsviktigayrken #etthållbartyrkesliv #fyraveckorssemester #barnmorskorivårdförbundet #vårdförbundet

Egentligen drömde jag aldrig om att bli sjuksköterska. Jag blev det ändå, som av en slump, men från första dagen har jag varit så himla stolt.

by

Hulda Löfgren, sjuksköterska och förtroendevald på SÖS

Idag på Florence Nightingales födelsedag firas internationella sjuksköterskedagen. Det är 200 år sedan hon föddes, the lady with the lamp, som jag först hörde talas om på engelskan i skolan. Inte trodde jag då att hon skulle bli min idol. Tänk att det var hon som kom på det här med att vi ska hålla avstånd! Egentligen drömde jag aldrig om att bli sjuksköterska. Jag blev det ändå, som av en slump, men från första dagen har jag varit så himla stolt. Vad annat kan man vara, när man får jobba ihop med inspirerande, fantastiska kollegor och hela tiden får så mycket tillbaka.

Nuförtiden frågar de andra föräldrarna hur det är på sjukhuset, när jag hämtar barnen på eftermiddagarna. Det ligger i allmänhetens intresse. Men jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Det här huset brinner men själv är jag ju handgripligen inte med och släcker elden. Jag måste erkänna att det sticker lite i mig. Det drar i en att man vill hjälpa till, att man verkligen vill behövas där behovet är som störst. Det är väl det där förbannade kallet. Det var likadant när terrordådet på Drottninggatan hände. Jag stod höggravid med foglossningen och min treåring i handen och tänkte att jag måste åka till akutvårdsavdelningen som jag då var graviditetsledig från. Flera gånger fick jag tänka till innan jag insåg vem som behövde mig mest.

På onkologens behandlingsavdelning på Södersjukhuset ger vi cytostatikabehandlingar till våra cancerpatienter ungefär precis som vanligt. Det är vård som inte kan anstå. Fast egentligen är ingenting som vanligt. All information måste såklart anpassas och all oro, så mycket mer oro nu, måste bemötas. Förut kunde vi ibland kramas, när vi sa hej eller hejdå. Man bygger relationer när man följer någon genom en kris. Nu håller vi avstånd i korridoren och jag ber patienten vara tyst när jag närmar mig, håller själv andan när jag sätter nålen. Viruset sitter ohjälpligt fast i vårt medvetande. Vi är redan så trötta på det. Patienterna undrar hur länge de ska behöva isolera sig. De saknar sina barnbarn. De som själva har barn känner sig som dåliga föräldrar när de inte vill låta dem träffa kompisar. Jag som brukar säga Lev som vanligt och Njut av det liv du har. Nu ringer patienterna till vår telefonrådgivning och undrar om de kan gå till affären. Vad ska jag svara, jag som knappt själv går dit, för att skydda dem.

Andra år på sjuksköterskedagen har jag skämtat om att jag vill bli firad med ovationer, blommor eller allra helst choklad. Ja, i år ligger det där med applåder verkligen i tiden. Men vi vill inte ha handklappningar. Lön för mödan däremot. Jag vill inte att min löneutveckling ska avstanna från och med i år när jag fyller 35 år, såsom statistiken har visat att den gör för oss sjuksköterskor. Jag trodde ni redan hade fått högre lön, skrev min morbror Gunnar när jag länkade till #tackamedlön på facebook . Och så hänvisade han till krislägesavtalet. Som om de arbetsvillkor som det innebär skulle locka någon att vilja utbilda sig till sjuksköterska, eller få fler att orka stanna kvar. Vi behöver bli fler, inte färre. I hela världen fattas sex miljoner sjuksköterskor, enligt WHO. Vi behöver arbetsmiljö och löneutveckling som gör oss attraktiva. Hur mycket vill jag tjäna då? Tja, ungefär motsvarande som en man i manligt dominerat yrke med 3 års högskolestudier och 10 års yrkeserfarenhet bakom sig. Jag skulle tippa på att det är minst tiotusen mer än jag tjänar idag. Men jag är ju ändå samhällsbärande. Jag vårdar människor och det har visat sig vara något väldigt värdefullt. För vad är det vi saknar nu när krisen har tagit ifrån oss resor, restaurangbesök och shoppingvanor? Vi saknar varandra. Jag saknar att öppna ytterdörren till mina föräldrars hall och krama dem. Jag kan riktigt känna hur tröjan min storasyster stickat till pappa känns mot kinden och jag vet hur han luktar, lite gubbe sådär. Men det finns bara en person som får gå in där nu och det är sjuksköterskan som tar hans PK-prov. Jag är så tacksam över att hon gör det. På samma sätt står sjuksköterskor över hela världen just nu närmast de som andra värnar om mest. Vi lägger om sår, ger injektioner. Vi är där när människor extuberas och vi är där vid dödsbädden. Vi förstår hur deras kroppar fungerar och i bakhuvudet har vi omvårdnadsteorier. Vi är viktiga och vi behövs. Det vet vi själva. Måtte alla andra också förstå det nu. Måtte vi belönas. 

Hulda Löfgren, legitimerad sjuksköterska och förtroendevald på onkologen, Södersjukhuset
https://www.mittskifte.org/petitions/tackamedlon

#intedinhjälte

by

Lyssnar på Ekots lördagsintervju med Irene Svenonius.  Och tusen tankar far genom huvudet, kors och tvärs. Känns som att mitt huvud ska börja brinna. Tänker att Ice bucket challenge, som barnen pratade om häromdagen, plötsligt låter lockande. Alltså att hälla en hink med isblandat vatten över huvudet (och skänka pengar till välgörande ändamål).

Hör intervjun här: https://sverigesradio.se/avsnitt/1431917

Först, jag kan förstå att en som politiker vill lugna medborgarna, få dem att känna att läget är under kontroll.
Men när en inte möter upp det som vårdpersonal vittnar om, inte möter upp oss i vården, inte visar att “jag vill lyssna, jag vill höra era rädslor, er verklighet, era förslag och lösningar”, då blir det bara floskler och verklighetsfrånvänt. Då slutar vi att lyssna och tro även om det kanske kan finnas klokskap däremellan.

Sedan, vad är det med journalister? Irene Svenonius och andra politiker konstaterar att det behövs sjuksköterskor för att öppna vårdplatser (vi vet dessutom att det saknas barnmorskor och att röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker är väsentliga för att diagnosticera och hålla igång flöden). Politikerna konstaterar att det är svårt att rekrytera. Jag väntar fortfarande på att någon journalist ska ställa följdfrågan: “Och hur tänker ni agera för att det ska bli lättare?” eller “Vilka åtgärder behövs för att rekrytera och behålla?” Varför blir inte politikerna svaret skyldiga?

Till sist, vi är inga hjältar. När Irene Svenonius kallar oss som “gör ett fantastiskt jobb varje dag” för hjältar så blir jag galen. VI ÄR INGA HJÄLTAR! Vi är vanliga människor, någons barn och mamma, någons vän och bror, frimärkssamlare och fritidsodlare, vinterbadare och vagabonder. Vi har alla valt ett arbete där vi får möjlighet att möta människor i olika skeden av livet där de är beroende av vår bedömning, kunskap och erfarenhet. Varje minut, varje timme, varje dag, varje vecka, varje månad och år. Hjältar förväntas offra sig själv och fortsätta trots alltför dåliga odds, tills de står ensamma kvar och antingen räddar världen eller går under med den.

Vi är inga hjältar. Vi är sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor. Vi behöver god lön, goda villkor och god arbetsmiljö.

#intedinhjälte
/Emma Jonsson, styrelseledamot, sjuksköterska och barnmorska

Tala om beroendet av fast anställda sjuksköterskor!

by

Sveriges Television rapporterade i Stockholms lokalnyheter den 6 maj att kön till hjärtoperationer vid Karolinska Universitetssjukhuset har minskat och att vårdgarantin nu kan hållas. Som förklaring rapporterade SVT att patienter med liten risk för komplikationer nu kan överföras snabbare till vårdavdelning efter sina operationer. Titthålskirurgi och den nya rutinen har bidragit, men huvudförklaringen är en annan. Sanningen är att kösituationen hade varit den omvända utan erfarna och kompetenta fast anställda sjuksköterskor, tusentals timmar övertidsarbete och inhyrda sjuksköterskor från bemanningsbolag. Alla patienter som stått i kö och opererats har inte heller kunnat följa den snabbare vägen till vårdavdelning utan har behövt längre övervakningstid eller intensivvård. Dessa patienter har fått vård på Thorax-IVA.

Det talas och skrivs en hel del om beroendet av sjuksköterskor från bemanningsbolag i vården. Varför talas det inte mer om arbetsgivarnas beroende av de fast anställda sjuksköterskorna med lång erfarenhet? Varje år minskar kärnan av erfarna sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor som är fast anställda. Erfarna som slutar är omöjliga att ersätta. Vi ser att övertidsarbete har gjorts till en nödvändighet, som inte löser bara tillfälliga behov. Övertiden har ökat hittills i år och på vårdavdelningen för hjärtkirurgi täcker i nuläget nio inhyrda sjuksköterskor upp bemanningen och sexton är fast anställda.

Bemanningsproblemen har sin grund i att sjuksköterskor inte värderas rätt. Kollegor med lång erfarenhet säger allt oftare upp sig. För varje år blir vi färre när vi behöver bli fler. Om vården ska kunna garanteras för patienterna måste det vara attraktivt att arbeta som sjuksköterska, att bidra till vårdens utveckling, vidareutbilda sig själv och utbilda andra. Då måste det synas i lönekuvertet. Vården har inte råd att förlora en enda sjuksköterska på grund av undervärdering, vare sig hos oss eller någon annanstans. Signalerna idag är att den som vill ha löneutveckling inte ska vara sin arbetsgivare trogen.

Vi känner stor oro för framtiden. Fast anställda sjuksköterskor måste uppvärderas och få en löneutveckling hela yrkeslivet. Allt som sägs om att jobba annorlunda och att låta andra göra sjuksköterskornas arbetsuppgifter är önsketänkande. Sjuksköterskor med mellan tre och fem års högskolestudier kan inte ersättas med personer, som inte har vår utbildning. Erfarna sjuksköterskor kan inte heller ersättas med oerfarna utan att vården försämras eller till och med blir omöjlig att ge. Det verkar inga politiker vilja förstå eller prata om och inte heller journalister fast Vårdförbundet är i avtalsrörelse med medlare inkopplade. Den lönesatsning Vårdförbundet kräver för särskilt yrkesskickliga är absolut nödvändig. Varför skrivs inget om detta i media?

Idag är den internationella sjuksköterskedagen. Vi har en stor yrkesstolthet. Vi är mycket glada att de hjärtsjuka patienterna kan opereras i tid, men vi är också mycket oroliga. Frågan är hur det ser ut i sommar, i höst och nästa år. Vi vet vad sjuksköterskor betyder för vården. Vi önskar att politiker och journalister också gjorde det.

 

 

Ann-Sofie Holm, Helena Jansson, Nathalie Ryner, Amalia Askfors, Ingrid Allerstam, Eva Ohlsson och Ann-Louise Carlsson.

Förtroendevalda i Vårdförbundet på Thoraxoperation, Thorax-IVA och Vårdavdelning för hjärtkirurgi vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna

Årsmöte i höst, dags för valberedningen att börja arbeta?

by

Camilla Blomquist, valberedare

Nja, riktigt så har vi inte jobbat. Vi i valberedningen valdes på årsmötet 2014 och har träffats kontinuerligt sedan dess. I början planerade vi för hur vi ville jobba under den kommande perioden. Valberedningens uppdrag finns tydligt beskrivet i Vårdförbundets stadga och hur vi ska göra det beskrivs i Vårdförbundets demokratihandbok. Vi har dessutom träffat en stödperson från den nationella valberedningen och en av oss har varit med på ett möte som samlade valberedare från alla avdelningar inom förbundet.

På årsmötet nu den 7 oktober kommer du som medlem att välja ordförande, vice ordförande, ledamöter samt kongressombud, såväl ordinarie som ersättare. Det är dessa val som valberedningen förbereder inför årsmötet och lämnar förslag på. Valberedare väljs också av årsmötet, men det valet förbereds inte av oss i valberedningen. Alla medlemmar har haft möjlighet att på webben nominera sig själva eller någon annan till uppdragen.

Så hur jobbar vi under åren inför årsmötet?

Under de tre åren som gått, har en i taget av oss varit med på styrelsemöten. Vi har också träffat varje ledamot i den nuvarande styrelsen enskilt. Detta för att bland annat bilda oss en uppfattning om huruvida deras förväntningar inför valen har uppfyllts, om den informationen de fick av den tidigare valberedningen var tydlig, vilka de har samarbetet med och om de vill fortsätta uppdraget. Ordförande och vice ordföranden har vi träffat vid flera tillfällen.

Vi har också deltagit i medlemsmöten, utbildningar och möten med förtroendevalda som har facklig tid inom avdelningen. Några av oss i valberedningen finns i olika Centra inom avdelningen och vi har försökt hålla ögonen öppna för kloka medlemmar som kan tänka sig ett förtroendeuppdrag i Vårdförbundet.

Under våren har valberedningen träffats mer intensivt. Efter dialog med styrelsen så la vi upp en tidsplan för såväl nomineringsperioden, som när vi ska lämna vårt färdiga förslag på ny styrelse och nya kongressombud. Alla nominerade har uppmanats att skriva en personlig presentation, så att du som medlem ska kunna bilda dig en uppfattning om de nominerade innan årsmötet. Redan innan nomineringstiden gick ut började vi intervjua de nominerade till ordförande, vice ordförande och ledamot. Vi har ställt de frågor som finns angivna i Demokratihandboken, men kompletterade med en fråga som vi tyckte var viktig, nämligen en om att valen numera sker på fyra år. Beslutet att uppdragen ska vara i fyra år fattades av kongressen 2014, men det blir första valet för oss i avdelning Stockholm med fyraårsaspekten. Ytterligare en nyhet för i år är att bara en vice ordförande ska väljas.

Arbetssätt under samtalen med de nominerade

Vi har valt att två valberedare träffar den nominerade under cirka 45 minuter, den ena av oss intervjuar och den andre antecknar. Den som antecknat har sedan läst upp sina anteckningar och den vi intervjuat har så fått möjlighet att vid behov komplettera eller förtydliga något. Där möjlighet inte funnits att ses har intervjuer skett via telefon.

Frågor som vi i valberedningen ställer oss är exempelvis: Vilka är rätt personer för uppdragen? Vad spelar egentligen någon roll: Ålder? Yrke? Kön? Var man jobbar? Erfarenhet från olika styrelseuppdrag? Vem ska leda arbetet, det vill säga vara ordförande? Och vem ska ersätta ordförande om det skulle bli aktuellt, det vill säga väljas som vice ordförande? Vi kan bara utgå från det vi vet idag. Livet kan komma emellan och då får man hantera det då. Jag hoppas att den styrelse som vi nu föreslår kommer att kunna leda ett ännu starkare Vårdförbund tillsammans med dig som medlem och göra kloka avvägningar och rätta prioriteringar för framtiden. Och när det gäller kongressombuden så kommer de att ha ett enormt viktigt uppdrag inför, under och efter kommande kongress.

Jag hoppas att vi ses på årsmötet! Kom och gör din röst hörd.

Camilla Blomquist
Valberedare avdelning Stockholm

Ett betydelsefullt yrke

by

Sedan min biomedicinska analytikerexamen 2004, har jag arbetat på tre laboratorier inom Karolinska universitetslaboratoriet, KUL. Som nyexaminerad var mitt första arbete på klinisk patologi där jag med olika metoder arbetade för att detektera leukemier. Jag är glad över att också ha erfarenhet av arbete på ett vårdcentrallaboratorium, där patientkontakten jag fick i samband med blod-, svalg- och nasopharynxprovtagning var det absolut bästa! Ibland mötte jag patienter som var svårstuckna och/eller var rädda för provtagningen. Vilken känsla när man kunde genomföra provtagningen på ett lugnt och för patienten bra sätt! Inne på laboratoriet genomförde jag sedan diverse patientnära analyser, t ex CRP, Hb, streptokocker, mykoplasma, sk ”urinstickor”, gravtest och PK(INR)-prov.

Mest erfarenhet som biomedicinsk analytiker har jag från fostersektionen på klinisk genetik. Dit skickas moderkaksbiopsier och fostervattenprov som vanligen tas under ca graviditetsvecka 10-18, för att detektera eventuella kromosomavvikelser hos fostret med hjälp av olika cytogenetiska- och molekylärbiologiska metoder. Det som analyseras är, mycket förenklat, dels om fostret har rätt antal kromosomer, dels om allt kromosommaterial finns i rätt uppsättning. En orsak till att testerna tas kan vara att man vid en ultraljudsundersökning upptäckt något som avviker och vill utreda om det kan vara någon kromosomavvikelse som ligger bakom detta. Kommer fostret överleva graviditeten med denna kromosomavvikelse? Man har också sett att risken för kromosomavvikelser ökar ju äldre modern är, varför en del kvinnor över 35 år väljer att genomföra denna typ av fosterdiagnostik. Ibland kommer det också in prov där fostret av någon anledning dött i magen, då kan vi utreda om orsaken till detta är en kromosomavvikelse, information som kan ha en mycket betydande roll för föräldrarna. De etiska frågorna kring fosterdiagnostik är förstås ganska svåra. Jag har dock alltid upplevt vårt arbete som betydelsefullt då vi som biomedicinska analytiker ofta kan bidra till att stilla många föräldrars oro med besked om normal kromosomuppsättning och också ge viktig information i de fall då kromosomavvikelser föreligger.

Utöver laborativ erfarenhet har jag också, tack vare mitt yrke, haft möjligheten att engagera mig inom Vårdförbundet. Både som anställd studerandeombudsman och med uppdrag som förtroendevald och huvudskyddsombud. Viktiga frågor för både yrkesverksamma biomedicinska analytiker och studenter är dels hur vi får arbetsgivarna att bättre förstå och uppskatta vilken betydande roll vi har inom vården, dels att arbetsgivarna bättre behöver värdesätta vår kompetens och bidrag till vården med fler möjligheter till utökat ansvar, fler karriärvägar inom yrket och högre lön! Enligt Vårdförbundets lönestatistik var medellönen för biomedicinska analytiker med examensår 2016 enbart 24 900. Ingångslönen är kanske inte så viktig, tänker nog många då. Men tyvärr är inte heller vår löneutveckling vidare tillfredsställande, då medellönen för samtliga biomedicinska analytiker i Sverige ligger enbart några tusenlappar över på 29 900 kronor. Det finns också alltför många exempel på biomedicinska analytiker som arbetat i 20 år eller mer men som ändå har en månadslön lägre än 29 000 kronor. Att deras kompetens inte värderas högre av politiker och arbetsgivare är både pinsamt och sorgligt. Utan vår kompetens inom laborativ och fysiologisk diagnostik skulle mycket av dagens vård inte kunna bedrivas på det sätt som den görs idag, då våra analyser ofta har en väldigt betydande roll i både diagnostisering av olika sjukdomstillstånd och behandlingen av dessa. Om arbetsgivarna runt om i landet blir bättre på att möta upp med fler utvecklingsmöjligheter och en skälig lön kommer fler vilja studera till detta livsviktiga yrke.  Åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att laboratorierna runt om i landet ska få behålla vår livsviktiga kompetens och utveckla den laborativa diagnostiken än mer!

Anna Larsen, stolt legitimerad biomedicinsk analytiker sedan 13 år.

#minyrkesdag #biomedicinskanalytiker

Annas ord avslutar bloggsviten om, och av, biomedicinska analytiker som vi bjudit på denna vecka med anledning av firandet av Internationella biomedicinska analytikerdagen. Dagen infaller ju just idag, 15 april. Så nu återstår att önska grattis! Genom våra medlemskap kan vi tillsammans driva den utveckling av yrket och våra villkor som vi ser behov av. Irénes erfarenhet, Lalehs intresse, Karls tålmodighet och Annas vilja – allt det vi har gemensamt och det var och en av oss som individ bidrar med – tillsammans ska vi uppnå bättre utvecklingsmöjligheter och bättre löneutveckning och vad mer vi tar sikte på.
#flergermer #tillsammansärvistarkare

Tålamod

by

Tålamod. Är det något som patienter har tackat mig för överlägset flest gånger, så är det mitt tålamod. Tålamodet att orka undersöka dem trots deras krämpor och att de inte kan följa mina instruktioner med mera.

Som biomedicinsk analytiker (BMA) med inriktning inom klinisk fysiologi undersöker du patienter som är allt från kärnfriska på hälsokontroll till svårt sjuka patienter inneliggande för intensivvård. Du kommer dock alltid att ha en personlig kontakt med dem. Många är oroliga och nervösa inför undersökningen de ska göra, och då är det viktigt att kunna bemöta dem i deras oro med ett eget inre lugn, trygghet i goda egna kunskaper, samt en stor dos tålamod.

För detta är inget yrke som du lär dig i en “handvändning”. Under studietiden får du de viktiga grundkunskaperna, men det är först då du kommer ut i verksamheten och jobbar på klinik som du lär dig yrket. Flertalet av de undersökningar som vi arbetar med (ekokardiografi, kärlduplex, scintigrafier m.fl.)kräver långa upplärningstider, vi pratar om månader till år, för att du ska kunna utföra dem självständigt samt förstå vad det är du undersöker. Det kräver också ett stort tålamod ifrån dig som person.

Men det krävs även i många lägen en bra personkemi mellan dig som BMA och patienten för att kunna utföra en bra undersökning. Vilket också är en konst att lära sig, och som du lär av vid varje nytt patientmöte. Alla är vi olika och vi ”klickar” inte ihop med alla. Även det kräver stort tålamod.

Personligen är jag oerhört tacksam för alla de engagerade handledare och kollegor (BMA, läkare, sjuksköterskor och undersköterskor) som jag har haft på vägen som student samt under mina nio år inom yrket. Deras engagemang, kunskap och yrkesstolthet är något jag själv nu försöker förmedla när vi på vår klinik utbildar studenter och nya kollegor. Och min förhoppning är att fler ska vilja söka sig till yrket som biomedicinsk analytiker med inriktning inom klinisk fysiologi tack vare alla de fantastiska personer som finns inom yrket idag.

Karl Björkil, leg. Biomedicinsk analytiker inom klinisk fysiologi, med metodansvar för arbetsfysiologi och lungfunktion, förtroendevald, Fysiologiska kliniken, Södersjukhuset.

#minyrkesdag #biomedicinskanalytiker

Ett fantastiskt yrke!

by

Kemi har varit mitt favoritämne under hela studielivet. När det var dags att välja högskoleutbildning, hittade jag efter lite efterforskningar den utbildning som var helt rätt för mig! Nämligen Biomedicinska analytikerprogrammet. Det finns så många möjligheter, du kan laborera inom olika områden, ha kontakt med folk, forska och sist men inte minst lära dig mycket om kemi, det var viktigt för mig.

Utbildningen var 1997–1999 på KI, vi var den första gruppen som började med det nya programmet, 3 års högskoleutbildning med kandidatexamen, med den bredare allmänna utbildningen, vilket innebar att man slog ihop klinisk kemi, patologi och mikrobiologi.

Jag började mitt första jobb inom primärvården. Det var väldigt spännande, kontakten med patienter vid blodprovstagning var verkligen en utmaning. Det handlar inte om bara tekniken utan också om att ha social kompetens och med känsla vilket betyder mycket i yrket, speciellt när det gäller barnprovtagning. Vi analyserade vissa akuta prover och förberedde de prover som dagligen skickades till olika laboratorier. Att kontakta läkaren när provsvaret är avvikande är väldigt viktigt. Patienten är i fokus.

Jobbade en period inom transfusionsmedicin. Många gånger tagit prover i primärvården som skickades dit, det var intressant att analysera de proverna som exempelvis blodgrupperingar och utredningar av transfusionskomplikationer

För fem år sedan började jag på klinisk kemi. Olika labstationer och många apparater, analysera prover, mycket att lära sig men spännande. Allt börjar med att ta emot proverna och förbereda och fördela dem till olika stationer, svara på frågor från beställare. Det kan röra sig från provtagningsanvsiningar till provsvar, förseningar eller tilläggsbeställningar med mera. Därefter går man vidare till olika stationer så som koagulation, automation, hematologi, studier och urinlab.

Det är viktigt med bra arbetsmiljö på jobbet för att alla ska må bra och kunna utföra ett bra jobb med högkvalitet. Bra samarbete och teamkänsla, att alla är likvärda fast vi är olika. Därför har jag varit medlem i Vårdförbundet och i många år varit förtroendevald på arbetsplatsen. Vi på Vårdförbundet hoppas och insisterar på att vi ska få möjlighet till AST (Akademisk specialisttjänstgöring) inom biomedicinska analytikeryrket.

Biomedicinska analytiker är ett yrke med en god framtid och höga utvecklingsmöjligheter. Biomedicinska analytikeryrket har en mycket viktig och central roll både inom forskning och sjukvård. Det finns en mycket hög potential att utveckla detta yrke. När jag utbildade mig pratade man mycket om vikten av att ha stora medicinska kunskaper. Men idag behöver vi också goda kunskaper inom datoranvändning, elektronik och teknikkunskapen eftersom apparater av olika slag används i allt större utsträckning och får en alltmer central roll i yrket.

Det är därför vi behöver en ny generation som redan har med sig mycket av dessa kunskaper när de kommer ut i yrkeslivet och kan dela med sig av detta till den äldre, erfarnare generationen. Biomedicinska analytikeryrket kommer alltid att behövas inom många arbetsområden även i framtiden. Yrket behöver därför göras mer attraktivt genom fler möjligheter till utbildning, utveckling och bättre lönesättning. På så vis kommer fler välja detta fantastiska yrke.

Laleh Bakhshi Baardh, legitimerad biomedicinsk analytiker och 18 år i yrket.

#minyrkesdag #biomedicinskanalytiker

Motverka, medverka, samverka… Påverka!

by

Hanna RönnellVerka är ett spännande ord. Jag verkar i mitt uppdrag som förtroendevald. Vårdförbundet verkar för bättre villkor. Verka. Arbeta, fungera, engagera sig, agera, inrikta sina krafter på är några synonymer man får fram när man söker. Vårdförbundet vill uppnå olika saker. Vi utlovar påverkansmöjligheter som en av grundbultarna som talar för ett medlemskap. Vad är det då? Hur går det till? Hur påverkar man?

Ibland hör jag kritiker eller läser i trådar på facebook att facket sitter i arbetsgivarens knä. Det är något jag ofta reflekterar över. Ibland blir jag full i skratt då jag ser en bild framför mig där jag sitter i knäet på VD, HR-chef eller förhandlingschef på SÖS. Jag är ju, typ, Vårdförbundet och dessa representanter för arbetsgivaren träffar jag i olika frågor så gott som varje vecka. Jag skulle säga att vi har nära kontakt, men intagit någons knä har jag än så länge inte gjort… Det finns säkert flera aspekter av en sådan uppfattning, men en anledning att det kan uppfattas så tror jag är sätten vi använder för att påverka. Och eftersom kritikerna vanligtvis använder uttrycket att vi sitter i arbetsgivarens knä som något negativt, och som motsats till att vi påverkar arbetsgivaren skulle jag vilja vända och vrida lite på detta med påverkan

När arbetsgivaren kommer med ett dåligt förslag, ta som exempel när man på mitt verksamhetsområde började prata om att ta bort de högt uppskattade vårdsamordnarna (distriktssköterskor som avlastar oss sjuksköterskor på vårdavdelningarna med social planering/vårdplanering/utskrivningsplanering). Då måste vi förstås motverka dessa dumheter. Detta skedde genom skrivelser från Vårdförbundet och namninsamlingar med protester från engagerade medlemmar. Men också genom dialog om vad detta skulle leda till för negativa konsekvenser.

När arbetsgivaren kommer med ett bra förslag, ta som exempel att ta fram ett gediget introduktionsprogram för nyutexaminerade kollegor, då ska vi förstås medverka till att detta blir verklighet och så bra som möjligt. Komma med synpunkter, idéer, bidra.

Mittemellan att motverka och medverka kommer det mesta. Då är det guld värt att samverka. Att vara delaktig i det som sker och slå vakt om det inflytande som går. Att motverka delar i ett förslag som tar fel riktning eller är av fel anledning, och medverka till delar som leder framåt. Kanske lyckas vi inte forma allt till tipp topp alltid, men vi gör helt säkert skillnad i positiv riktning. Att få den minst dåliga försämringen kan ibland vara en framgång, även om det förstås inte känns så i stunden. Men som förtroendevald kan man ha fått kämpa hårt för detta, och som medlem kan man förstås ha glädje av att det inte var det värsta som blev.

Utmaningen är att fullt ut förklara på vilket sätt vi gör skillnad – vad har vi påverkat? Sanningen är ju att jag inte alltid vet. Vi agerar i ett system vi inte är ensamma i, jag kan oftast inte säga att det var vi som gjorde att ditten eller datten blev verklighet, för det var fler som verkade för detsamma, men det blev kanske bra eller verklighet snabbare och bättre tack vare att vi påverkade rätt personer på rätt sätt eller i rätt tid. Eller så blev något rätt, men ändå fel, för att man bara lyssnade på oss delvis. Ibland är verkningstiden för en idé att falla i jord och börja gro mycket lång. Så lång att det kan vara svårt att påvisa i efterhand, och ta åt sig äran för, att Vårdförbundet satte fröet.

Tillbaka till det där med att sitta i knäet. För att ha ett öra hos den som bestämmer (för det är ju tyvärr inte facket som gör det), ett öra som är öppet och vill lyssna, oavsett om det är för att motverka, medverka eller samverka, så är en bra grund en god kontakt, en god relation. Det är min bestämda uppfattning. Den som vill lyssna, som upplever en mening med det, är också den som faktiskt går att påverka. Och om det är sitta i arbetsgivarens knä enligt kritikerna, ja då tycker jag att man ska fundera en gång till. Jag är gift och har två barn, och så mycket har jag lärt mig om livet att ska jag få någon dit jag vill så fungerar det ofta dåligt med tvång eller piska, och det kan också få mindre roliga konsekvenser. Den som befunnit sig i en relation eller är förälder kan nog hålla med mig om att dialog och morötter är en väg framåt som kostar mindre energi och oftast ger bättre resultat. Och med fem gånger mer beröm har man också ett bättre utrymme för hårdare tongångar ibland och bättre chans att de då tas på allvar.

Men jag förstår att detta sätt att påverka kräver mycket tillit från dig som medlem gentemot mig som förtroendevald. En tillit och tilltro till att jag gör vad jag kan trots att jag inte alltid kommer kunna peka på de exakta resultaten och trots att jag inte alltid lyckas. Jag är din kollega och det är dig jag verkar för – jag sitter inte i arbetsgivarens knä!

Hanna Rönnell, leg sjuksköterska och avdelningsstyrelseledamot

Individualism istället för solidaritet. Eller?

by

SJuksköterska alltid redoEn klassisk sjuksköterska ses ofta som självuppoffrande och lojal. Hen sätter andras behov framför sina egna, tar hand om de utsatta och svaga. Samma egenskaper som populärt tillskrivs kvinnor. Många går runt med ett konstant dåligt samvete, gentemot sin familj som blir åsidosatt för att man återigen jobbar dubbelpass, gentemot patienterna som inte får den vård de har rätt till, gentemot kollegorna för att de måste hoppa in om inte du tar det där passet. Vi låter bli att sjukanmäla för vi vet att de inte får in en ersättare. Vi stannar kvar på övertid för att patienterna behöver oss. Det är ju inte deras fel att det är såhär.

Men är det vårt fel? Är det verkligen vårt ansvar att avdelningen ska gå runt? Sjuksköterskor ligger i topp fem när det gäller långtidssjukskrivning på grund av psykisk ohälsa (stressreaktion, utmattningssyndrom, depression, ångest). Det blir en ond cirkel, ju mindre personal som finns på avdelningen, ju fler säger upp sig. Spiralen snurrar ned i avgrunden, för varje person som släpper taget blir lasset lite tyngre för de som är kvar. Är det vår skyldighet att kämpa i motvind tills vi själva blir patienter? Varför bry sig om det sjunkande skeppet när vi kan bry oss om oss själva? Varför gå på knäna tills vi går in i väggen, när vi kan gå över till bemanningsföretag?

När jag bytte från landstinget till bemanningsföretag var det med blandade känslor. För mig personligen var det en solklar vinst. Jag får stort inflytande över när, var och hur jag vill jobba. Den höga lönen möjliggör att jag kan jobba mindre men ändå ha en stabil ekonomi. Jag känner mig eftertraktad, jag kan ställa krav, jag får omväxling, och jag slipper sitta med på otaliga APT-möten och dryfta förbättringsförslag som nästan aldrig leder någonstans. Men samtidigt kändes det egoistiskt. Att lämna landstinget innebär ännu en person mindre som kan dela på bördan. När jag går hem stannar de fastanställda kvar för ännu ett dubbelpass. För patienternas skull är det bättre med kontinuitet, ett hopsvetsat gäng som kan rutinerna och är vana vid den vård som bedrivs. Det förkortar vårdtiderna och minskar risken för vårdskador. Jag får det bättre, på bekostnad av andra. Individualism istället för solidaritet. Eller?

Ibland tittar vi snett på varann. Tycker nån är egoistisk som sätter sina egna behov framför kollegors och patienters. Vi tittar nedlåtande på den som väljer att stanna kvar och inte vet sitt eget bästa. Vi skäller på den som accepterar en dålig lön. Vi blir irriterade på den som får högre lön än vi trots att vi jobbat längre eller hårdare. Vi bråkar med varann om småsmulorna men glömmer att rikta blicken uppåt mot den som sitter med nästan hela kakan. Vi är inte varandras fiender, vi är varandras allierade. De fastanställda som har koll på rutinerna på avdelningen, de som ger patienterna kontinuitet. Bemanningsanställda som visar att dålig personalpolitik gör att man blir av med personal, vi som hoppar in så att ni kan gå hem. Vi behöver varandra, vi bryr oss om varandra OCH om oss själva. Vi vill alla samma sak – göra jobbet vi älskar utan att offra oss själva på kuppen.

Låt oss sluta ifrågasätta varandra och istället uppträda som de allierade vi är.

Therese-Lunden

 

 

 

 

 

Therese Lundén,

leg sjuksköterska anställd på bemanningsföretag