På plats för att vara barnmorska på planerade kejsarsnitt. Många akuta händelser samtidigt gör att planeringen får ändras, personal och de blivande föräldrarna får nya besked, några får föda tidigare än förväntat, andra senare. Strikt medicinsk prioritering råder men alla gör verkligen sitt yttersta för att det ändå ska råda ett behärskat lugn där alla, inklusive de blivande föräldrarna, ska känna sig delaktiga och förstå de beslut som tas. Känner mig stolt över det samarbete som sker och den vård som kan ges. Tänker också att det är tur att det finns kollegor med mer rutin i de här lokalerna med just de här tillvägagångsätten, än jag och att de finns att fråga och resonera med. Det är tur att jag har tillräckligt med rutin för att våga fråga när jag inte hittar i lokaler jag inte varit särskilt många gånger i, som när jag ska köra blodgaserna… 

Och då var det här med TUR… För ordet tur nämns i flera av de samtal jag har med kollegor, medlemmar och förtroendevalda. ”Det var tur att en kunde stanna kvar”, ” det var tur att chefen inte hunnit gå hem”, ”det var tur att det var jag som tog emot och inte någon med mindre erfarenhet”, ”det var tur att hen hann gå färdigt sin inskolning”, ”det är tur att vi är så jävla bra här så vi kunde hantera det här”, ”det var tur att patienten inte hann gå hem”, ” det var tur att vi hann se det innan patienten skickades vidare”. 

Har vi alltså en sjukvård som baseras på tur? Det låter onekligen så??? 

Eller är det bara ett sätt att uttrycka sig? När en inte riktigt haft tid, eller det inte finns inbyggt i organisationen, att reflektera över det som händer. 

Vi som legitimerade professioner har att följa vetenskap och evidens. När vi inte riktigt hinner det eller känner att här skulle behöva göras mer eller på ett annat sätt för att den här personen ska ha förutsättningar att ha så god hälsa som möjligt, så krockar det. När vi ska lita på att turen står oss bi i vår yrkesutövning, där vår legitimation dessutom kan dras in, blir det för mycket för många av oss. Vi känner att patientsäkerheten är hotad. Ledningen som fått höra att det ”gått bra” (det gjorde ju det, som tur var!) säger att patientsäkerheten inte är hotad.  Hur kommer det sig att vi ser så olika på det? Ibland är det som att ju mer vi pratar om det, desto längre ifrån varandra kommer vi. Hur kan vi komma till ett läge där vi helt prestigelöst kan diskutera det här? Vad är patientsäker vård här? Vad har vi för system som kontrollerar det? Vilka resurser finns för att tillgodose patientsäker vård och hur säkerställs de?  Hur förhåller vi oss till varandra när vi pratar om och diskuterar patientsäkerhet? Hur försöker vi förstå? 

Att ta ett större ansvar än vanligt kan vara utvecklande, att känna: ”tur att vi grejade det här” är ok. Men det behöver finnas tid för reflektion, utvärdering, konsekvenstänk och mentorskap. Det behövs ett analysarbete innan automatsvaret ”patientsäkerheten är inte hotad” kommer. Varför uttrycker personen att patientsäkerheten är hotad? Vad föranleder det? På vilket sätt upplever personen det? Hur kommer det sig att det upplevs på det viset när patientenkäterna ändå visar på rätt bra nöjdhet (vi bemöts ju ofta med det; att patienterna är nöjda)? 

Hur går vi vidare när vi är så jävla bra på att ständigt hantera oväntade och väldigt belastande situationer, springer fortare för att hinna med, kompenserar för kollegor som slutar och kompenserar ett system genom att betala med oss själva? Det är tur att arbetsgivaren har oss. 

Vill du lita på turen-köp en lott (kan vi hoppas på en högvinst in i budgetarbetet?). 

Nej, lägg inte pengarna på lotter, börja jobba systematiskt med arbetsmiljö, bemanning och kompetensförsörjning. Då kanske vi så småningom kan minska glappet mellan upplevelserna om patientsäkerheten och lita på att det är vetenskap, evidens och systematik som ligger bakom att ”vi grejar det”. 

Emma Jonsson, Leg barnmorska, Vice ordförande avdelning Stockholm

Jag har absolut inga bevis men….jag tror att det finns en mediahanteringskurs i regi av Region Stockholm.. Jag anar att dom vikt minst en halvdag åt att med olika grader emfas säga: Patientsäkerheten är inte hotad!
I Fredagens DN (6/8-21) var det upp till bevis. Där i en artikel vittnar personalen på Södersjukhusets akutmottagning om att en tredjedel av personalstyrkan fattades, att läkare fick stå för läkemedelshantering och patienter med stort vårdbehov lämnades ensamma i korridoren.
Men… Patientsäkerheten var inte hotad den här gången heller.
Vad är det egentligen vi pratar om när vi pratar patientsäkerhet? Onekligen har vi olika perspektiv. En uppsats med just titeln: Patientsäkerheten är inte hotad (skriven av Jonas Bergström på Umeå Universitet, 2017) visade på stora skillnader i diskussionen om patientsäkerhet utifrån vem som förde resonemanget. När vårdgivaren, ledning, politiker använder uttrycket är det i byråkratiska ordalag utifrån resultat, kvalitetsindex och med stor tillit till statiska data. När vårdpersonal talar om patientsäkerhet är det ur ett emotionellt perspektiv, ur faktiska upplevelser hämtade från specifika erfarenheter. Uppsatsen var från humanistiska fakulteten medie- och kommunikationsvetenskap och ämnade belysa rollen media spelar i att finna en väg mellan dessa två patientsäkerhets-läger. Det vore välkommet, för vi pratar om samma sak men med helt olika språk.
Patientsäkerhetslagen är det som ligger till grund för diskussionen. Den definierar patientsäkerhet som skydd mot vårdskada. Med vårdskada anses lidande, kroppsligt eller psykisk skada eller sjukdom samt dödsfall som kunnat undvikas om adekvata åtgärder vidtagits vid patientens kontakt med hälso- och sjukvården (OBS! Så flink är jag inte på att formulera mig i text, detta var utdrag från Patientsäkerhetslagen 2010:659, kap 1 §5).
All skada, sjukdom och död går inte att undvika, tyvärr. Sjukvårdspersonal vill dock vara säkra på att lämna så lite som möjligt åt slumpen, man vill eliminera alla risker att ett vårdförlopp spritter i väg åt olika håll. Ges jag i min yrkesroll inte rätt förutsättningar så skriker jag högt, för då är jag inte säker på att jag kan ge säker vård. Eller…Nej vägen fram till skriket är längre än så.
Om jag gör ett dåligt jobb, om jag glömmer bort en medicinordination, om jag inte hunnit med alla blodtryckskontroller eller missade att den virriga gubben på sal 3 pillat bort sin telemetri (hjärtövervakning) så skäms jag och förbannar mig själv. Fast efter ett tag märker jag att det är ju inte bara jag som inte hinner med. När vi pratar i omklädningsrummet visar det sig att det är många som upplever samma sak som jag. Vi snackar ihop oss, kommer fram till att det är för att de dragit ner på personal eller ökad på vårdplatser. Vi pratar med närmsta cheferna, får inget direkt gehör förutom att så här är det tyvärr. Vi blir jättearga för vi gör inte ett tillräckligt bra jobb, för vi ges inte möjligheten. Fortsätter det så här riskerar patienter att skadas, förvärras i sin sjukdom eller dö. Vi ges fel förutsättningar för att bedriva patientsäkervård. Då ställs 10 000 kronorsfrågan till sjukhusledningen och svaret är givet. Patientsäkerheten är inte hotad. Det är som min kollega Lotta Dickman sa i en intervju – ”Rent föraktfullt mot vårdpersonal!”
För vad det indirekt betyder när ledningen säger så är att det inte är ett systemfel som riskerar patientens säkerhet utan den enskilda individen som inte klarar av att sköta sitt jobb. Det är ett slag i magen på den som vågat blotta sin skam kring ett icke optimalt utfört arbete. Om du undrar vad som händer när man hanterar sina personal och arbetsmiljöfrågor så kan du ta en snabbtitt på Södersjukhusets personalschema; man säger upp sig!

Carin Lhotsky Specialistsjuksköterska barn- och ungdom på Närakut, förtroendevald med facklig tid på Centra Arena (SLSO)

Det finns saker som man bara måste göra “annars är man ingen människa, utan bara en liten lort” säger Jonatan till Skorpan i Bröderna Lejonhjärta. 
Små lortar har det tyvärr visat sig finnas många av i vår branch. Dagens Nyheter har just gjort en granskning som visar att vårdgivare i samtliga av landets regioner låter patienter välja bort vårdpersonal som inte är “ljusa” eller “svensk-svenska”. Det är horribel läsning på så många plan. Att vi möter patienter från samhällets olika delar, med sina olika åsikter och preferenser är ingenting nytt. De flesta fokuserar på orsaken till varför de är där, men andra låter också sina personliga fördomar och åsikter vädras inför den som ska vårda. Det är naturligtvis oacceptabelt att kollegor möts av intolerans och rasism från patienterna och det måste arbetsgivarna ta på större allvar. Men att arbetsgivare (och kollegor!) medvetet vänder ryggen till sin personal och spelar med i patientens önskan att få välja hudfärg på personalen är inget annat än ett svek av värsta sort. Ett svek mot personalen och mot det samhälle som vi alla arbetar för. 
Vi är alla på jobbet för att göra vårt absolut bästa för patienten, vi har betalt för att lämna våra personliga preferenser hemma och erbjuda bästa möjliga vård oavsett vem det är som ligger på britsen. Vem som ska ge vården ska avgöras strikt utifrån utbildning och kompetens, allt annat är irrelevant. 
Det finns saker som man bara måste göra, en sådan sak är att stå upp mot rasism och intolerans. Skulle min arbetsgivare plötsligt låta hudfärg, namn och bakgrund avgöra så skulle hen få se sig om efter annan arbetskraft… 
Hur skulle du själv agera? Skulle du stå upp för din kollega eller skulle du vara en liten lort? 

Alvaro Fraygola Röntgensjuksköterska på Karolinska 

Solen skiner och det är varmt och skönt, just nu i alla fall! Inom hälso och sjukvården i region Stockholm pågår också en värmebölja som inte bara är kopplad till just värme. Den är också relaterad till att vi befunnit oss i en pandemi i 1 1/2 år! Och så är det ju sommar med allt vad det brukar innebära för oss vårdpersonal.
Vi har slitit under pandemin och den har krävt stordåd av oss inom vården för att kunna vårda all de som behövt vård.
Just nu är trycket från pandemin inte det tunga i vården men vi balanserar på en mycket slak lina!
En lina som vi snabbt riskerar att ramla ned ifrån. Värmeböljan inom vården baseras också på att det som under pandemin uttryckts som vårdskuld belastar. Vi har mycket kvar att ta oss igenom och ett fortsatt hårt arbete krävs av oss även framåt.
Nu i sommar finns som vanligt, många inskrivna, tighta scheman med många bemanningsluckor och många överbeläggningar. Det är väl i och för sig ett mer eller mindre ”normalt” läge för oss varje sommar MEN, vi ha slitit extra hårt i ett och ett halvt år redan. Vi behöver nu vår semester som vi alla längtar så efter. Många av oss får den, men till priset av mycket hårt slit och många extra pass och mycket övertid!
Om du/ ni eller någon ni känner ännu ej vaccinerat er mot Covid-19, gör det och gör det NU! Vänta inte! Vi inom hälso- och sjukvården i region Stockholm klara inte av en 4:e våg. Långsiktigt finns en mycket påtaglig och stor risk att vårdskulden och en upparbetad arbetsmiljöskulden kommer leda till en ytterligare ökad kompetensskuld !
Håll i och håll ut!

Gunilla George, ordförande avdelningsstyrelsen Stockholm

Varje år händer det, vinter, förr eller senare och lite beroende på var i vårt ganska långa land inträffar kyla och inte sällan snö och is. Alla svenskar känner till detta, vi har vart med förr, vi vet att den kommer. Vi vet också ungefär när den kommer om ändå inte exakt så brukar vintern inträffa någon gång mellan november och mars. Vi befinner oss alltså inte i Westeros i Game of Thrones där vintern kan dyka upp lite när som helst och dessutom stanna på obestämd tid utan vi har en hyfsad uppfattning om ungefär när vintern kommer inträffa och hur länge man kan vänta sig att vi ska ha vinter. Trots detta finns det ett företag i Sverige som inte riktigt kan planera för och hantera vintern, SJ- Sveriges järnvägar (vi skulle här också kunna för den lokala kopplingens skull lägga till SL) står lika handfallna varje år när vintern dyker upp. Det blir inställda avgångar, förseningar och upprörda medborgare som inte hinner fram till uppesittarkvällen den 23 december. Jag känner att SJ (och SL och säkerligen fler företag som på något vis är ansvariga för framförallt spårbunden trafik) behöver anamma ätten Starks motto i just Game of Thrones ”Winter is coming” och jobba på förberedelser och hantering av den varje år kommande vintern.

Nu har hon väl ändå tappat det tänker ni? Vi sitter här i stekheta juni och det här är en blogg om Vårdförbundet i Region Stockholm hur kan SJs hantering av vintern vara relevant tänker ni. Jo för det är en liknelse som alla svenskar kan relatera till och det jag vill komma fram till här är att vi har precis samma situation inom sjukvården i Sverige fast omvänt. Varje år står våra arbetsgivare där handfallna och chockerade över att det kommer en sommar. Att det i Sverige finns en semesterlag har dom koll på, att alla har rätt till fyra veckors sammanhängande semester under sommarperioden juni-augusti. Redan här kan vi konstatera att sommarperioden är lite mer fastslagen än perioden för när det eventuellt kan komma vinter, det är tre månader om året vi snackar om inte sommar på obestämd tid som i Westeros. Och under denna tid ska det alltså ordnas med semester, jodå det är spikat och klart hos dom flesta arbetsgivare i ganska god tid. Semesterperioder och ledigheter är fastslagna och beviljade och det är inte heller där problemet ligger. Problemet ligger i att våra arbetsgivare när denna sommarperiod väl är här först då verkar inse att sjukvården ska bemannas precis som vanligt, fast folk är på semester. Nu sitter vi här i stekheta juni, folk har börjat gå på semester och våra arbetsgivare verkar chockerat stå här, handfallna och klia sig i huvudet över hur dom ska bemanna sjukvården. Precis som SJ när det kommer snö.

Nu är hon väl ändå orättvis tänker ni? Det finns ju massor av arbetsplatser där bemanningen är löst och planeringen för och hanteringen av sommaren ser bra ut. Guldstjärna i kanten till dessa, men det finns tyvärr ännu fler arbetsplatser där varken bemanning eller hantering är löst eller ser bra ut. Bara här i Stockholm hanterar vi förtroendevalda dagligen kallelser om förflyttningar av personal, frågeställningar om att ersätta rast med måltidsuppehåll, planerad övertid, Nödfallsövertid, schemaförändringar, ändrade bemanningsnycklar osv. För på massor utav arbetsplatser har arbetsgivarna först nu upptäckt att sommaren är här, mitt i stekheta juni när folk har fullt upp med att åka elsparkcykel utan hjälm, dyka på för grunt vatten eller föda dom barn som tillverkades för ungefär nio månader sen och knappast är en överraskning längre. Trots att sjukvårdens personal ska ha semester kommer det alltså komma patienter till våra sjukhus och andra vårdinrättningar och dom behöver och har rätt till vård. Arbetsgivarna skulle må bra av att börja planera för sommaren i tid, Vårdförbundets yrken och medlemmar skulle må bra av det, då skulle vi inte behöva ha denna panikartade hantering av att sommaren är här som vi har nu. Vi befinner oss inte i Westeros, sommaren kommer inte som en överraskning för att stanna på obestämd tid, sommarperioden inträffar varje år juni-augusti och bör därför gå att planera bättre inför. Jag vill uppmana arbetsgivarna inom sjukvården att anamma ätten Vårdförbundets motto ”Summer is coming” och jobba på förberedelser och hantering av den varje år kommande sommaren.

Sommaren 2021 närmar sig med stormsteg. Och  den efterlängtade sommarledigheten, Men vad är det som gäller egentligen? 4 veckors sammanhängande semester under juni-augusti är arbetsgivaren skyldig att erbjuda i enlighet med  semesterlagen.  Semestern ska enligt gällande kollektivavtal? (lag) beviljas senast 2 månader innan semestern börjar samt du som medarbetare ska informeras om det.  

Vi som fackförbund hör redan nu på våra sjukhus att mail samt listor  med övertidspass gått ut. All övertid som man gör är alltid beordrad, oavsett om du tar passet ”frivilligt” eller om arbetsgivaren tvingar dig och pekar med hela handen. Båda alternativen ger även samma ersättning, men du kan alltid förhandla om andra ersättningar än de som din chef erbjuder. Vad du får för svar är en annan sak.  Oftast så kan man inte neka till att bli beordrad- men här kan det finnas skäl till varför man inte kan bli beordrad, tex har ingen barnpassning.  Kontakta Vårdförbundet direkt 0771-420420 eller din lokala förtroendevalda! Och glöm inte skriva avvikelse för arbetsmiljö när du blir beordrad övertid oavsett “frivillighet eller inte”. 

Sen så är det så att i enlighet med AB §6 (kollektivavtalet för dig anställd i regioner och kommuner) är det arbetsgivaren som leder och fördelar arbetet, dvs dom kan beordra dig att arbeta övertid, ändra i ditt schema utifrån verksamhetens behov.   

Med detta sagt är vi inte helt “rättslösa” – arbetstidslagen gäller; Max 50 timmar på en hel kalendermånad. Maxtaket för allmän/vanlig övertid är 200 timmar på ett helt år. Sedan kan arbetsgivaren ta ut 150 timmar ytterligare , men detta ska motiveras , det får inte /kan inte vara samma skäl till övertiden som för det första 200 timmarna! Alltså om personalbristen är skäl till uttaget av de första 200 t så måste något exceptionellt ha hänt sedan. Arbetsmiljölagen gäller också fullt ut.   

Rast – viktigt för återhämtning! Vad är rast då? Det är att du kan vara osynlig för världen under den tiden, det är DIN tid, ag betalar inget för den!! Det är inte samma sak att du snabbt hinner slänga i dig maten, eller bli störd av frågor när du sitter i personalrummet. I dessa fall ska du skriva upp att du ej fått rast under passet! Räkna på din timlön hur mycket du  arbetar gratis när du  inte skriver upp detta som övertid!  Viktigt också att larma om du har en övermäktig arbetssituation och känner att du inte orkar, ta hjälp av ditt skyddsombud.

Många av oss inom den pressade, slimmade organisationen säger ofta att måltidsuppehåll vore så mycket bättre! Då blir det färre pass att arbeta och när vi ändå inte får rast .. 

Detta påminner vi så att ni ute i verksamheterna påminnas om vad som gäller egentligen. 

Med detta önskar vi er en härlig sommar med tid för återhämning och rekreation. 

Cecilia Asp-Paulrud, leg. Sjuksköterska, Ledamot avdelningsstyrelsen Stockholm

Mira Nyberg. Leg. Sjuksköterska, Ledamot avdelningsstyrelsen

Om du ska bygga en altan, anlitar du en målare då? Om du behöver ha hjälp med vardagsstädning, ringer du då rivningsfirman som även utför grovstädning? Om du behöver sektionsfälla ett träd, ringer du då tonåringen som brukar hjälpa dig att klippa gräset?

Nej, det skulle inte jag heller göra.

Jag skulle vilja ha den som har kunskap att utföra den tjänsten jag behöver. Målaren är bra på att måla, men jag ska ju bygga en altan. Det är en snickare jag behöver. Helst med erfarenhet av att bygga just altaner eftersom grunden är bergig och ojämn och det är en del nivåskillnader och vinklar. Och för vardagsstädningen är det just finliret jag behöver bland mina ärvda porslinsfigurer. Och sektionsfällning av träd kräver erfarenhet, kunskap och eventuellt extra utrustning, alltså inget som den vanliga tonåringen besitter.

Vad händer då när vi behöver intensivvårdssjuksköterskor? (Varför vi behöver intensivvårdssjuksköterskor? Jo, därför att de varit för få alldeles för länge, jobbat alldeles för mycket övertid och haft alldeles för låg lön i förhållande till sin kunskap, erfarenhet och kompetens. Många har valt att sluta och jobbar på andra arbetsplatser eller hos andra arbetsgivare eller till och med i helt andra branscher. Dessutom kom det en pandemi som gjorde att de fick jobba 12,5-timmarspass alldeles för mycket och anvisas på krislägesavtal med 48-timmars arbetsveckor månad efter månad. Och när det lugnade sig en stund i pandemin fick de jobba på för att den köställda vården skulle betas av.)

Men vad händer då när sjuksköterskorna med ett års specialistutbildning inom intensivvård, vården av de mest livshotande sjuka, är för få och inte finns på plats när vi behöver dem? Jo, tydligen ringer vi målaren, rivningsfirman och gräsklipparen! Alltså, absolut inget fel på målare, rivningsfirmor, grovstädare eller gräsklippande tonåringar. Inte alls. Vi har anlitat dem förut, i ett annat syfte med ett annat mål. De utförde sina uppgifter med bravur.

Men nu saknas alltså intensivvårdssjuksköterskor. Vad gör sjukhuset då? Jo, de ringer grundutbildade sjuksköterskor. Inget fel på grundutbildade sjuksköterskor, vi har kunskaper som behövs inom många områden i hälso- och sjukvården.

Men på det högspecialiserade Universitetssjukhuset Karolinska vill man anställa grundutbildade sjuksköterskor till de svårast sjuka patienterna. Tanken är att de ska ha någon typ av erfarenhet och att de (initialt?!) inte ska ha hand om de svårast sjuka. Bara de näst svårast sjuka. Att det ska finnas en erfaren intensivvårdssjuksköterska i närheten. Observera att det inte är så att de grundutbildade sjuksköterskorna ska komplettera intensivvårdssjuksköterskorna, alltså gå utöver ordinarie bemanning. Nej, de ersätter dem. Den totala intensivvårdskompetensen späds alltså ut. På det högspecialiserade universitetssjukhuset.

Vi vet att dödligheten i covid-19 på landets intensivvårdsavdelningar ökade när sängplatserna utökades och intensivvårdskompetensen späddes ut, det beskrivs av Socialstyrelsen i DN 27/4 (Trycket avgör hur många som dör på IVA). Vi vet också från internationell forskning publicerad i American Economic Association att vårdens kvalitet ökar med sjuksköterskornas utbildningsnivå och erfarenhet från den egna enheten samt att produktiviteten sjunker när team bryts upp av att erfarna slutar och andelen nya och oerfarna samt tillfällig personal ökar (https://www.aeaweb.org/articles?id=10.1257/app.6.2.231).

Så varför ringer vi inte den med bäst förutsättningar att få det beställda jobbet utfört på bästa och säkraste sätt? Varför tecknar inte det högspecialiserade universitetssjukhuset ett kollektivavtal om akademisk specialisttjänstgöring, där den grundutbildade sjuksköterskan får en tjänst på sjukhuset som motsvarar dennes kompetens, får gå specialistutbildningen på betald arbetstid och sedan EFTER att utbildningen är klar, börjar jobba där det behövs intensivvårdskompetens? Under tiden får icke-akut vård som kräver intensivvårdskompetens utföras någon annanstans där kompetensen finns och räcker till eller helt enkelt vänta. Under tiden hinner arbetsmiljön ses över, lönestruktur och lönespridning justeras och hälsosamma scheman upprättas så att det blir attraktivt att jobba på det högspecialiserade universitetssjukhusets intensivvårdsavdelning med de svårast sjuka patienterna.

Varför vill vi sätta tonåringen på att sektionsfälla stora träd med fara för dennes liv och säkerhet? Varför riskerar vi våra ärvda sköra porslinsfiguriner genom att beställa grovstädning? Och varför ber vi målaren bygga vår altan med risk för att jobbet tar längre tid och resultatet blir sämre? Varför ger vi de som ska utföra arbetet så dåliga förutsättningar?

Varför ringer vi inte den med kompetens för jobbet och begär en offert? Eller är det så att det är det det högspecialiserade sjukhuset har gjort? Och tycker att det där och då var för dyrt? Och nu ser sig om efter mer och mer desperata lösningar som blir mer kostsamma i längden?