Stockholmsbloggen

Stockholmsbloggen

Vårdförbundet Avdelning Stockholm

Grattis alla kollegor, idag är det röntgensjuksköterskans dag!

av

Grattis alla kollegor, idag är det röntgensjuksköterskans dag! Sträck på dig, ge dig en klapp på axeln och var stolt över den viktiga roll du har i vården.

Tänk så många olika människor vi möter varje dag. Tänk så många som är direkt beroende av vår kompetens för att få rätt vård och behandling. Tusentals människor får varje dag träffa en legitimerad röntgensjuksköterska, men i de flesta fall möter de oss helt utan att veta om det. De tror nämligen att de möter en sjuksköterska, en sköterska, röntgensköterska eller kanske en röntgensyrra. Men vem kan klandra dem. Det är ju så vi presenterar oss själva, oavsett om det är inför en patient eller inför annan vårdpersonal.

Aldrig har det skrivits så mycket i medierna om vår yrkesgrupp som härom veckan, efter den tragiska olyckan då en röntgensjuksköterska drogs in i en magnetkamera. Med några få undantag var det främst sjuksköterska och sköterska som användes i rapporteringen. Inte ens chefen på den berörda arbetsplatsen kunde i SVT använda sig av den korrekta titeln – utan sa ”röntgensköterska”. Samma sak fick jag uppleva på självaste Röntgenveckan i Jönköping. Föreläsare, som ju faktiskt vet bättre, använde sig av en mängd olika benämningar på vår profession.

Varför är det här viktigt tänker ni kanske? Jo, för idag finns det över 60 sjuksköterskor för varje röntgensjuksköterska i landet. Så länge vi anses vara en del av det stora sjuksköterskekollektivet är vi en försvinnande lite del av dem. Och den del som inte syns den finns inte.

Jag tycker att det är hög tid att vi gör något åt situationen. Att vi får en modern yrkestitel som tydligt knyter an till det som numera är vårt akademiska huvudämne, nämligen Radiografi. En nybliven kollega från Norge frågade varför vi i Sverige inte kallas radiografer. Och det undrar i ärlighetens namn jag också. Vi är en helt egen och unik grupp inom vården. Vår specialitet är högteknologisk och i ständig utveckling. Och det enda vi har gemensamt med sjuksköterskorna är att vi går klädda i samma kläder, utför omvårdnad och ger vissa läkemedel. Vårt nuvarande yrkessuffix ”–sjuksköterska” känns därför både förlegat och rent missvisande.

Alvaro Fraygola

Röntgensjuksköterska och förtroendevald i Vårdförbundet

Tala om beroendet av fast anställda sjuksköterskor!

av

Sveriges Television rapporterade i Stockholms lokalnyheter den 6 maj att kön till hjärtoperationer vid Karolinska Universitetssjukhuset har minskat och att vårdgarantin nu kan hållas. Som förklaring rapporterade SVT att patienter med liten risk för komplikationer nu kan överföras snabbare till vårdavdelning efter sina operationer. Titthålskirurgi och den nya rutinen har bidragit, men huvudförklaringen är en annan. Sanningen är att kösituationen hade varit den omvända utan erfarna och kompetenta fast anställda sjuksköterskor, tusentals timmar övertidsarbete och inhyrda sjuksköterskor från bemanningsbolag. Alla patienter som stått i kö och opererats har inte heller kunnat följa den snabbare vägen till vårdavdelning utan har behövt längre övervakningstid eller intensivvård. Dessa patienter har fått vård på Thorax-IVA.

Det talas och skrivs en hel del om beroendet av sjuksköterskor från bemanningsbolag i vården. Varför talas det inte mer om arbetsgivarnas beroende av de fast anställda sjuksköterskorna med lång erfarenhet? Varje år minskar kärnan av erfarna sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor som är fast anställda. Erfarna som slutar är omöjliga att ersätta. Vi ser att övertidsarbete har gjorts till en nödvändighet, som inte löser bara tillfälliga behov. Övertiden har ökat hittills i år och på vårdavdelningen för hjärtkirurgi täcker i nuläget nio inhyrda sjuksköterskor upp bemanningen och sexton är fast anställda.

Bemanningsproblemen har sin grund i att sjuksköterskor inte värderas rätt. Kollegor med lång erfarenhet säger allt oftare upp sig. För varje år blir vi färre när vi behöver bli fler. Om vården ska kunna garanteras för patienterna måste det vara attraktivt att arbeta som sjuksköterska, att bidra till vårdens utveckling, vidareutbilda sig själv och utbilda andra. Då måste det synas i lönekuvertet. Vården har inte råd att förlora en enda sjuksköterska på grund av undervärdering, vare sig hos oss eller någon annanstans. Signalerna idag är att den som vill ha löneutveckling inte ska vara sin arbetsgivare trogen.

Vi känner stor oro för framtiden. Fast anställda sjuksköterskor måste uppvärderas och få en löneutveckling hela yrkeslivet. Allt som sägs om att jobba annorlunda och att låta andra göra sjuksköterskornas arbetsuppgifter är önsketänkande. Sjuksköterskor med mellan tre och fem års högskolestudier kan inte ersättas med personer, som inte har vår utbildning. Erfarna sjuksköterskor kan inte heller ersättas med oerfarna utan att vården försämras eller till och med blir omöjlig att ge. Det verkar inga politiker vilja förstå eller prata om och inte heller journalister fast Vårdförbundet är i avtalsrörelse med medlare inkopplade. Den lönesatsning Vårdförbundet kräver för särskilt yrkesskickliga är absolut nödvändig. Varför skrivs inget om detta i media?

Idag är den internationella sjuksköterskedagen. Vi har en stor yrkesstolthet. Vi är mycket glada att de hjärtsjuka patienterna kan opereras i tid, men vi är också mycket oroliga. Frågan är hur det ser ut i sommar, i höst och nästa år. Vi vet vad sjuksköterskor betyder för vården. Vi önskar att politiker och journalister också gjorde det.

 

 

Ann-Sofie Holm, Helena Jansson, Nathalie Ryner, Amalia Askfors, Ingrid Allerstam, Eva Ohlsson och Ann-Louise Carlsson.

Förtroendevalda i Vårdförbundet på Thoraxoperation, Thorax-IVA och Vårdavdelning för hjärtkirurgi vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna

Skolsköterska, världens roligaste och viktigaste jobb

av

Jenny Nordfors, skolsköterska och förtroendevald

Skolsköterska, världens roligaste och viktigaste jobb som tyvärr hamnat lite i skymundan.

Ett arbete som verkligen fångar upp dem med psykisk ohälsa.

Jag arbetar som skolsköterska och tycker det är en förmån att få träffa alla elever och ha hälsosamtal, lära känna dem.  Få elever att känna att de kan lyckas och hur de ska få bästa möjliga hälsa för att kunna prestera så bra som möjligt. Alltså tala kring sömn, kost, motion och vila.

Att få förtroende av eleverna och få dem att lyckas är att göra skillnad i deras liv. Genom att hjälpa eleverna att må bra kan de också prestera på den nivå som de har förmåga till, det har stor betydelse för deras självkänsla.

För att få bra resultat av elevhälsoarbetet som elevhälsan ska göra är ett samarbete mellan de olika yrkeskategorierna en av de viktigaste grunderna. Vi som är elevhälsan alltså, specialpedagog, studie och yrkesvägledare, psykolog och kurator kan tillsammans göra en för eleven ohanterlig situation till att lyckas. Det är dessutom otroligt lärorikt och intressant att lära av dessa olika professioner.

En härlig grupp av elever som jag som skolsköterska också har mycket med att göra är de med neuropsykiatriska svårigheter. De tänker utanför boxen och försöker inte vara som alla andra. Även fast det är det som de kämpar med att försöka vara och tar mycket energi av dem. Tyvärr är skolans miljö för fyrkantig och är ansträngande för dem att vara i.  Skolan har svårt att anpassa lärmiljön för dessa individer och de flyr klassrummet och skolan. De har ofta mycket hög frånvaro. Då kan elevhälsan kliva in och ändra skolsituationen så eleven kan komma tillbaka.

För att få stötta elever är det viktigt att ha en relation först till eleven, då kan jag som skolsköterska få förtroende av dem och få dem att lyckas. Genom att hjälpa eleverna att må bra kan de också prestera på den nivå som de har förmåga till, vilket har stor betydelse för deras självkänsla.

Det talas mycket kring att vi ska arbeta hälsofrämjande och förbyggande. Då är nyckeln att arbeta normkritiskt och att tala kring normer, tex machonormen. Nu börjar det bli dags att stärka killarna så de vågar att säga ifrån till andra killar som kränker, nedvärderar och är hotfulla mot andra.

Jag känner att jag gör skillnad i elevernas hela liv genom att arbeta som skolsköterska och ingenting är så tillfredställande som att vända en elevs dåliga livssituation till något bättre.

 

Med vänlig hälsning, Jenny Nordfors

Jag minns med fasa uppropet på sjuksköterskeutbildningen. För jag var nämligen inte där.

av

Sofia Mäenpää, förtroendevald sjuksköterska på HIA

Jag minns med fasa uppropet på sjuksköterskeutbildningen. För jag var nämligen inte där. Jag låg hemma i sängen med hög feber, orolig över att mista min plats. Jag fick glädjandevis behålla den och nio år senare har varje dag varit utmanande och lärorik.

Efter att ha jobbat på olika typer av enheter så har jag hamnat på en arbetsplats med något alldeles extra, nämligen Hjärtintensiven. Kardiologi får mitt hjärta att klappa lite extra och därför har jag också tagit en magisterexamen inom området. Förutom att tolka EKGn och samtala om sekundärprevention, så har jag också fått äran att vara förtroendevald. Det är en uppgift som ibland kan vara tuff, men där övertygelsen om att värna om mina och mina kollegors rättigheter gör det hela så mycket värt det. För när vi mår bra, mår alla bättre.

Årsmöte i höst, dags för valberedningen att börja arbeta?

av

Camilla Blomquist, valberedare

Nja, riktigt så har vi inte jobbat. Vi i valberedningen valdes på årsmötet 2014 och har träffats kontinuerligt sedan dess. I början planerade vi för hur vi ville jobba under den kommande perioden. Valberedningens uppdrag finns tydligt beskrivet i Vårdförbundets stadga och hur vi ska göra det beskrivs i Vårdförbundets demokratihandbok. Vi har dessutom träffat en stödperson från den nationella valberedningen och en av oss har varit med på ett möte som samlade valberedare från alla avdelningar inom förbundet.

På årsmötet nu den 7 oktober kommer du som medlem att välja ordförande, vice ordförande, ledamöter samt kongressombud, såväl ordinarie som ersättare. Det är dessa val som valberedningen förbereder inför årsmötet och lämnar förslag på. Valberedare väljs också av årsmötet, men det valet förbereds inte av oss i valberedningen. Alla medlemmar har haft möjlighet att på webben nominera sig själva eller någon annan till uppdragen.

Så hur jobbar vi under åren inför årsmötet?

Under de tre åren som gått, har en i taget av oss varit med på styrelsemöten. Vi har också träffat varje ledamot i den nuvarande styrelsen enskilt. Detta för att bland annat bilda oss en uppfattning om huruvida deras förväntningar inför valen har uppfyllts, om den informationen de fick av den tidigare valberedningen var tydlig, vilka de har samarbetet med och om de vill fortsätta uppdraget. Ordförande och vice ordföranden har vi träffat vid flera tillfällen.

Vi har också deltagit i medlemsmöten, utbildningar och möten med förtroendevalda som har facklig tid inom avdelningen. Några av oss i valberedningen finns i olika Centra inom avdelningen och vi har försökt hålla ögonen öppna för kloka medlemmar som kan tänka sig ett förtroendeuppdrag i Vårdförbundet.

Under våren har valberedningen träffats mer intensivt. Efter dialog med styrelsen så la vi upp en tidsplan för såväl nomineringsperioden, som när vi ska lämna vårt färdiga förslag på ny styrelse och nya kongressombud. Alla nominerade har uppmanats att skriva en personlig presentation, så att du som medlem ska kunna bilda dig en uppfattning om de nominerade innan årsmötet. Redan innan nomineringstiden gick ut började vi intervjua de nominerade till ordförande, vice ordförande och ledamot. Vi har ställt de frågor som finns angivna i Demokratihandboken, men kompletterade med en fråga som vi tyckte var viktig, nämligen en om att valen numera sker på fyra år. Beslutet att uppdragen ska vara i fyra år fattades av kongressen 2014, men det blir första valet för oss i avdelning Stockholm med fyraårsaspekten. Ytterligare en nyhet för i år är att bara en vice ordförande ska väljas.

Arbetssätt under samtalen med de nominerade

Vi har valt att två valberedare träffar den nominerade under cirka 45 minuter, den ena av oss intervjuar och den andre antecknar. Den som antecknat har sedan läst upp sina anteckningar och den vi intervjuat har så fått möjlighet att vid behov komplettera eller förtydliga något. Där möjlighet inte funnits att ses har intervjuer skett via telefon.

Frågor som vi i valberedningen ställer oss är exempelvis: Vilka är rätt personer för uppdragen? Vad spelar egentligen någon roll: Ålder? Yrke? Kön? Var man jobbar? Erfarenhet från olika styrelseuppdrag? Vem ska leda arbetet, det vill säga vara ordförande? Och vem ska ersätta ordförande om det skulle bli aktuellt, det vill säga väljas som vice ordförande? Vi kan bara utgå från det vi vet idag. Livet kan komma emellan och då får man hantera det då. Jag hoppas att den styrelse som vi nu föreslår kommer att kunna leda ett ännu starkare Vårdförbund tillsammans med dig som medlem och göra kloka avvägningar och rätta prioriteringar för framtiden. Och när det gäller kongressombuden så kommer de att ha ett enormt viktigt uppdrag inför, under och efter kommande kongress.

Jag hoppas att vi ses på årsmötet! Kom och gör din röst hörd.

Camilla Blomquist
Valberedare avdelning Stockholm

Ett betydelsefullt yrke

av

Sedan min biomedicinska analytikerexamen 2004, har jag arbetat på tre laboratorier inom Karolinska universitetslaboratoriet, KUL. Som nyexaminerad var mitt första arbete på klinisk patologi där jag med olika metoder arbetade för att detektera leukemier. Jag är glad över att också ha erfarenhet av arbete på ett vårdcentrallaboratorium, där patientkontakten jag fick i samband med blod-, svalg- och nasopharynxprovtagning var det absolut bästa! Ibland mötte jag patienter som var svårstuckna och/eller var rädda för provtagningen. Vilken känsla när man kunde genomföra provtagningen på ett lugnt och för patienten bra sätt! Inne på laboratoriet genomförde jag sedan diverse patientnära analyser, t ex CRP, Hb, streptokocker, mykoplasma, sk ”urinstickor”, gravtest och PK(INR)-prov.

Mest erfarenhet som biomedicinsk analytiker har jag från fostersektionen på klinisk genetik. Dit skickas moderkaksbiopsier och fostervattenprov som vanligen tas under ca graviditetsvecka 10-18, för att detektera eventuella kromosomavvikelser hos fostret med hjälp av olika cytogenetiska- och molekylärbiologiska metoder. Det som analyseras är, mycket förenklat, dels om fostret har rätt antal kromosomer, dels om allt kromosommaterial finns i rätt uppsättning. En orsak till att testerna tas kan vara att man vid en ultraljudsundersökning upptäckt något som avviker och vill utreda om det kan vara någon kromosomavvikelse som ligger bakom detta. Kommer fostret överleva graviditeten med denna kromosomavvikelse? Man har också sett att risken för kromosomavvikelser ökar ju äldre modern är, varför en del kvinnor över 35 år väljer att genomföra denna typ av fosterdiagnostik. Ibland kommer det också in prov där fostret av någon anledning dött i magen, då kan vi utreda om orsaken till detta är en kromosomavvikelse, information som kan ha en mycket betydande roll för föräldrarna. De etiska frågorna kring fosterdiagnostik är förstås ganska svåra. Jag har dock alltid upplevt vårt arbete som betydelsefullt då vi som biomedicinska analytiker ofta kan bidra till att stilla många föräldrars oro med besked om normal kromosomuppsättning och också ge viktig information i de fall då kromosomavvikelser föreligger.

Utöver laborativ erfarenhet har jag också, tack vare mitt yrke, haft möjligheten att engagera mig inom Vårdförbundet. Både som anställd studerandeombudsman och med uppdrag som förtroendevald och huvudskyddsombud. Viktiga frågor för både yrkesverksamma biomedicinska analytiker och studenter är dels hur vi får arbetsgivarna att bättre förstå och uppskatta vilken betydande roll vi har inom vården, dels att arbetsgivarna bättre behöver värdesätta vår kompetens och bidrag till vården med fler möjligheter till utökat ansvar, fler karriärvägar inom yrket och högre lön! Enligt Vårdförbundets lönestatistik var medellönen för biomedicinska analytiker med examensår 2016 enbart 24 900. Ingångslönen är kanske inte så viktig, tänker nog många då. Men tyvärr är inte heller vår löneutveckling vidare tillfredsställande, då medellönen för samtliga biomedicinska analytiker i Sverige ligger enbart några tusenlappar över på 29 900 kronor. Det finns också alltför många exempel på biomedicinska analytiker som arbetat i 20 år eller mer men som ändå har en månadslön lägre än 29 000 kronor. Att deras kompetens inte värderas högre av politiker och arbetsgivare är både pinsamt och sorgligt. Utan vår kompetens inom laborativ och fysiologisk diagnostik skulle mycket av dagens vård inte kunna bedrivas på det sätt som den görs idag, då våra analyser ofta har en väldigt betydande roll i både diagnostisering av olika sjukdomstillstånd och behandlingen av dessa. Om arbetsgivarna runt om i landet blir bättre på att möta upp med fler utvecklingsmöjligheter och en skälig lön kommer fler vilja studera till detta livsviktiga yrke.  Åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att laboratorierna runt om i landet ska få behålla vår livsviktiga kompetens och utveckla den laborativa diagnostiken än mer!

Anna Larsen, stolt legitimerad biomedicinsk analytiker sedan 13 år.

#minyrkesdag #biomedicinskanalytiker

Annas ord avslutar bloggsviten om, och av, biomedicinska analytiker som vi bjudit på denna vecka med anledning av firandet av Internationella biomedicinska analytikerdagen. Dagen infaller ju just idag, 15 april. Så nu återstår att önska grattis! Genom våra medlemskap kan vi tillsammans driva den utveckling av yrket och våra villkor som vi ser behov av. Irénes erfarenhet, Lalehs intresse, Karls tålmodighet och Annas vilja – allt det vi har gemensamt och det var och en av oss som individ bidrar med – tillsammans ska vi uppnå bättre utvecklingsmöjligheter och bättre löneutveckning och vad mer vi tar sikte på.
#flergermer #tillsammansärvistarkare

Tålamod

av

Tålamod. Är det något som patienter har tackat mig för överlägset flest gånger, så är det mitt tålamod. Tålamodet att orka undersöka dem trots deras krämpor och att de inte kan följa mina instruktioner med mera.

Som biomedicinsk analytiker (BMA) med inriktning inom klinisk fysiologi undersöker du patienter som är allt från kärnfriska på hälsokontroll till svårt sjuka patienter inneliggande för intensivvård. Du kommer dock alltid att ha en personlig kontakt med dem. Många är oroliga och nervösa inför undersökningen de ska göra, och då är det viktigt att kunna bemöta dem i deras oro med ett eget inre lugn, trygghet i goda egna kunskaper, samt en stor dos tålamod.

För detta är inget yrke som du lär dig i en “handvändning”. Under studietiden får du de viktiga grundkunskaperna, men det är först då du kommer ut i verksamheten och jobbar på klinik som du lär dig yrket. Flertalet av de undersökningar som vi arbetar med (ekokardiografi, kärlduplex, scintigrafier m.fl.)kräver långa upplärningstider, vi pratar om månader till år, för att du ska kunna utföra dem självständigt samt förstå vad det är du undersöker. Det kräver också ett stort tålamod ifrån dig som person.

Men det krävs även i många lägen en bra personkemi mellan dig som BMA och patienten för att kunna utföra en bra undersökning. Vilket också är en konst att lära sig, och som du lär av vid varje nytt patientmöte. Alla är vi olika och vi ”klickar” inte ihop med alla. Även det kräver stort tålamod.

Personligen är jag oerhört tacksam för alla de engagerade handledare och kollegor (BMA, läkare, sjuksköterskor och undersköterskor) som jag har haft på vägen som student samt under mina nio år inom yrket. Deras engagemang, kunskap och yrkesstolthet är något jag själv nu försöker förmedla när vi på vår klinik utbildar studenter och nya kollegor. Och min förhoppning är att fler ska vilja söka sig till yrket som biomedicinsk analytiker med inriktning inom klinisk fysiologi tack vare alla de fantastiska personer som finns inom yrket idag.

Karl Björkil, leg. Biomedicinsk analytiker inom klinisk fysiologi, med metodansvar för arbetsfysiologi och lungfunktion, förtroendevald, Fysiologiska kliniken, Södersjukhuset.

#minyrkesdag #biomedicinskanalytiker

Ett fantastiskt yrke!

av

Kemi har varit mitt favoritämne under hela studielivet. När det var dags att välja högskoleutbildning, hittade jag efter lite efterforskningar den utbildning som var helt rätt för mig! Nämligen Biomedicinska analytikerprogrammet. Det finns så många möjligheter, du kan laborera inom olika områden, ha kontakt med folk, forska och sist men inte minst lära dig mycket om kemi, det var viktigt för mig.

Utbildningen var 1997–1999 på KI, vi var den första gruppen som började med det nya programmet, 3 års högskoleutbildning med kandidatexamen, med den bredare allmänna utbildningen, vilket innebar att man slog ihop klinisk kemi, patologi och mikrobiologi.

Jag började mitt första jobb inom primärvården. Det var väldigt spännande, kontakten med patienter vid blodprovstagning var verkligen en utmaning. Det handlar inte om bara tekniken utan också om att ha social kompetens och med känsla vilket betyder mycket i yrket, speciellt när det gäller barnprovtagning. Vi analyserade vissa akuta prover och förberedde de prover som dagligen skickades till olika laboratorier. Att kontakta läkaren när provsvaret är avvikande är väldigt viktigt. Patienten är i fokus.

Jobbade en period inom transfusionsmedicin. Många gånger tagit prover i primärvården som skickades dit, det var intressant att analysera de proverna som exempelvis blodgrupperingar och utredningar av transfusionskomplikationer

För fem år sedan började jag på klinisk kemi. Olika labstationer och många apparater, analysera prover, mycket att lära sig men spännande. Allt börjar med att ta emot proverna och förbereda och fördela dem till olika stationer, svara på frågor från beställare. Det kan röra sig från provtagningsanvsiningar till provsvar, förseningar eller tilläggsbeställningar med mera. Därefter går man vidare till olika stationer så som koagulation, automation, hematologi, studier och urinlab.

Det är viktigt med bra arbetsmiljö på jobbet för att alla ska må bra och kunna utföra ett bra jobb med högkvalitet. Bra samarbete och teamkänsla, att alla är likvärda fast vi är olika. Därför har jag varit medlem i Vårdförbundet och i många år varit förtroendevald på arbetsplatsen. Vi på Vårdförbundet hoppas och insisterar på att vi ska få möjlighet till AST (Akademisk specialisttjänstgöring) inom biomedicinska analytikeryrket.

Biomedicinska analytiker är ett yrke med en god framtid och höga utvecklingsmöjligheter. Biomedicinska analytikeryrket har en mycket viktig och central roll både inom forskning och sjukvård. Det finns en mycket hög potential att utveckla detta yrke. När jag utbildade mig pratade man mycket om vikten av att ha stora medicinska kunskaper. Men idag behöver vi också goda kunskaper inom datoranvändning, elektronik och teknikkunskapen eftersom apparater av olika slag används i allt större utsträckning och får en alltmer central roll i yrket.

Det är därför vi behöver en ny generation som redan har med sig mycket av dessa kunskaper när de kommer ut i yrkeslivet och kan dela med sig av detta till den äldre, erfarnare generationen. Biomedicinska analytikeryrket kommer alltid att behövas inom många arbetsområden även i framtiden. Yrket behöver därför göras mer attraktivt genom fler möjligheter till utbildning, utveckling och bättre lönesättning. På så vis kommer fler välja detta fantastiska yrke.

Laleh Bakhshi Baardh, legitimerad biomedicinsk analytiker och 18 år i yrket.

#minyrkesdag #biomedicinskanalytiker

#stoltbiomedicinskanalytiker

av

Tänk vad tiden går fort när man har roligt. Jag har arbetat på Klinisk kemi på Karolinska i Solna i 33 år, men hur gick det till? Yrkets benämning har under den tiden ändrats från att heta laboratorieassistent till biomedicinsk analytiker. Sedan 1 april 2006 är biomedicinsk analytiker ett legitimationsyrke.

Jag började 1: a februari 1984 på Karolinska som laboratorieassistent på laboratoriet Klinisk kemi. Min utbildning var med inriktning Klinisk kemi, valde den inriktningen för att inte behöva hantera djurförsök och 2011 kompletterade jag min utbildning med en kandidatexamen.

Under mina år i yrket har jag haft många varierande arbetsuppgifter/roller som biomedicinsk analytiker; klinisk kemis dygnet runt verksamhet, forskning och utvecklingslaboratorium, handledning av studenter, undervisning av medicine kandidater, DNA-laboratorium, biobanksambassadör, adjungerad klinisk adjunkt, förtroendevald för Vårdförbundet, samverkansrepresentant på olika nivåer och mycket mer. Metoder som jag arbetat med har varit många; mikroskopering, enzymmätningar, elektrofores, radioaktivitetsmätningar, radioaktiv märkning av isotoper, molekylärbiologiska metoder (PCR, Southern & Western blot), kromatografi i olika former och antikropps/antigens diagnostik mm. Patientnära arbete har varit provtagning på vuxna och barn samt att jag som specialutbildad tog blodprover på för tidigt födda barn på neonatalen. Jag har även deltagit i ett antal kongresser ute i världen och deltagit med posters där den grupp jag tillhörde stolt representerade Karolinska. Trots att jag arbetat på samma arbetsplats i alla dessa år har jag på ett aktivt sätt även fått möjligheten att förändra min egen roll på många sätt.

Vill med min beskrivning och min erfarenhet från Klinisk kemi på Karolinska universitetssjukhuset hylla yrket/professionen med anledning av internationella biomedicinska analytikerdagen 15/4.

Det finns idag två inriktningar för att bli legitimerad biomedicinsk analytiker, Laboratoriemedicin (som ersatt linjerna Klinisk kemi, Histopatologi, Biokemi och Mikrobiologi) samt Klinisk fysiologi. Kunskapsutvecklingen samt den tekniska utvecklingen inom vår professions huvudämne, som är biomedicinsk laboratorievetenskap, har förändrats mycket under mina 33 år i yrket. Det tekniska kunnandet kräver att man kan hantera komplexa instrument för att säkerställa de kvalitetskrav som finns och att analyserna utförs på ett patientsäkert sätt. Utvecklingen är en förutsättning för att kunna leverera analysresultat för att möta vårdens behov av snabba diagnoser. Biomedicinska analytiker arbetar med ett antal laboratoriemetodiker som (bland annat) klinisk kemi, mikrobiologi, transfusionsmedicin, immunologi, farmakologi, patologi, ultraljud och olika fysiologiska metoder.

Många analyser inom laboratoriemedicin har gått från att vara manuella till att vara helt automatiserade. Automation- och instrumentutvecklingen har förändrat biomedicinska analytikers arbetssätt på flera sätt. Vi deltar aktivt i metodutvecklingar för att det skall gynna patienten, vården och samhället. Snabbare analyssvar, mindre provvolymer, utfasning av miljöfarliga kemikalier samt delta aktivt med att integrera ny kunskap och nya teknologier i verksamheterna är några exempel.

Vi hanterar dagligen analysresultat som avviker från det förväntade och utför bedömningar av analysresultat på ett kunskapsbaserat och patientsäkert sätt. Jag anser att behovet är stort för att specialistutbildning för Biomedicinska analytiker blir verklighet. En metamorfos är att den biomedicinska analytikerns roll i vården är som grunden till ett hus. Saknas grunden är det svårt att bygga vidare. Utan analysresultat, ingen vägledning till diagnos.

Som biomedicinsk analytiker är jag stolt över det bidrag som professionen gör i den dagliga vården. För att kunna attrahera och behålla kompetens i verksamheterna bör livslönen öka markant för yrket och specialistutbildning för biomedicinska analytiker startas.

Iréne Sjöström, legitimerad biomedicinsk analytiker, 54 år gammal och 33 år inom yrket och förtroendevald för Vårdförbundet

#minyrkesdag

Låt 2017 bli året då vi samlar styrkan!

av

Vi behöver ett starkare Vårdförbundet. Det efterlyses av många, både medlemmar och icke-medlemmar. Och jag håller med. Jag vill också se ett starkare Vårdförbundet. Det är en av mina drivkrafter i att vara förtroendevald.

Något jag personligen tror vi behöver jobba med för att bli starkare det är vår enighet, vårt kollegiala stöd och vår sammanhållning. I facebook-trådar efterfrågas att vi ska synas och höras mer (se också ett av mina tidigare blogginlägg). Till exempel genom fler debattinlägg.

När jag skrev ett sådant nyligen med krav på förbättrad löneutveckling (http://www.svd.se/miljardrullning–men-inga-pengar-till-personalen/om/naringsliv:debatt) fick jag en hel del stöd och delningar, men också kommentarer som “skadan är ju redan skedd”, “varför gör Vårdförbundet ingenting då”, “Vårdförbundet är klen i förhandlingarna”, “fina ord men ingen handling”. Jag tror att vi alla är oerhört eniga om åtminstone tre saker, medlemmar såväl som icke-medlemmar: vi vill ha bättre löneutveckling, bättre arbetsmiljö och betald kompetensutveckling. Om man hela tiden drar upp kritik om icke-agerande även när det ageras i dessa frågor så bidrar man de facto som individ till fackets svaghet, det är min bestämda uppfattning. Väldigt kontraproduktivt tycker jag om man egentligen vill ha ett starkt fack, och det verkar de flesta vilja. Och detta är något jag återkommande ser, på facebook men även på våra arbetsplatser. Kan vi inte istället sluta oss samman och föra kampen tillsammans?

Om arbetsgivarparten möter en arbetstagarpart som de hör medlemmar kallar för svag, hur tror ni då deras inställning till förhandlingen blir? Jämfört om de går in och möter en arbetstagarpart som har kraft med sig från sina led? Jag respekterar om man har synpunkter på Vårdförbundets arbete, och tycker att det är mycket viktigt att vi får och tar till oss återkoppling om detta. Men om man ständigt är diffust missnöjd och drar upp gamla dåliga meriter till allmän beskådan, och dänger dem i huvudet på nya engagerade, då motverkar man aktivt att en förbättring och utveckling kan ske, då motverkar man de man efterfrågar – de som försöker utveckla vårt förbund till att bli så bra som möjligt.

Om vi går in på plan med peppade steg, enade, med starka armar runt varandras axlar och gott om high fives så får vi ett överläge långt mycket större än om vi vandrar in på plan som en lös klunga där den ena inte riktigt verkar säker på att den andra vill vinna. Med en tro på varandra och en aktiv supporterskara så lyfter alla de som är engagerade på plan.

Om vi alla alltid boostade minsta försök att göra något positivt i våra frågor, i stort och smått, lokalt och centralt, oavsett om försöken lyckas eller ej, så blir vi enade och starka! Fira segrar! Även om de är små. Trösta vid förluster, säg “upp igen, vi lyckades inte den här gången men nu jobbar vi vidare på en bättre strategi, fler argument…”. Heja på, dela information och länkar i sociala medier, skriv ut och sätt upp på anslagstavlan på jobbet! Du har ingenting att förlora och allt att vinna på att vara med. Du vinner att framstegen kan bli fler och större. Visa att du är med! Då får vi ett starkare Vårdförbundet!

julstjarna-2

Låt 2017 bli året då vi samlar styrkan en gång för alla!

God helg och ett gott nytt år önskar jag dig – du är viktig!

Hanna Rönnell
Leg sjuksköterska och avdelningsstyrelseledatmot