Vårdförbundet avdelning Stockholm kommer i år att ha sitt årsmöte den 30 september, då ska en ny avdelningsstyrelse väljas samt nya kongressombud och ersättare och dessutom en ny valberedning. Mandaten för dessa uppdrag är på fyra år och då vi är en demokratisk organisation är det således medlemmarna i avdelning Stockholm som väljer. Alla medlemmar i avdelning Stockholm kan bli nominerade till dessa uppdrag och kan nominera. Så här kommer en uppmaning till er medlemmar i Vårdförbundet avdelning Stockholm som vill engagera er, eller som känner någon lysande stjärna som kanske inte vågar nominera sig själv, nominera till förtroendeuppdrag! Sista datum för att nominera är 6 juni och man hittar all information om detta på https://www.vardforbundet.se/lokala-avdelningar/stockholm/arsmote-20202/

Det är viktigt att utnyttja den demokratiska möjligheten vi har i vårt land och i vår organisation till att få sin röst hörd, alla medlemmar i Vårdförbundet är tillsammans Vårdförbundet och vi har alla lika stor rättighet att få komma till tals. Ingens röst är värd mer än någon annans och vill man utveckla vår organisation, förändra något eller att saker ska fortsätta som dom är ja då behöver man använda sin röst för att påverka riktningen. Det är vid ett sådant här tillfälle vi alla har chansen, framförallt då kongressombud samt ersättare ska väljas då Vårdförbundets kongress (som nästa gång hålls 2022) är vårt högst beslutande organ. Det är på kongressen som ombuden röstar om hur vår organisation, Vårdförbundet, ska arbeta de kommande fyra åren. Det säger sig självt att är det någonstans man har möjlighet att påverka vårt förbund så är det på kongressen. Avdelning Stockholm har 29 mandat att fylla, 29 personer som ska föra talan för vad medlemmarna här i Stockholm vill och dom 29 personerna ska väljas på årsmötet, samt ersättare till dessa. Så passa nu på att nominera er själva eller någon ni känner om ni vill ha chansen att påverka!

Vårdförbundet organiserar barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor, vi är ett yrkesförbund som arbetar med dels fackliga frågor som villkor och lön dels utveckling av våra professioner. Många av våra medlemmar väljer ledarskap och chefsrollen som ett steg i karriären och då ställs många inför frågan om de därmed bör byta fackförbund. Det är inte självklart för vårdens chefer att fortsätta vara medlemmar i Vårdförbundet när man blir chef och jag upplever att det är vi som förbund som behöver informera om varför vi tycker att det borde vara en självklarhet. Jag börjar och för att få underlag och stöd i frågan har jag vänt mig till en chefsmedlem i Vårdförbundet som är en av de bästa cheferna jag känner, nämligen min egen chef Frida Wikberg.

Frida är legitimerad sjuksköterska och Omvårdnadschef på Mottagning Neurokirurgi vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och innan hon blev min chef var hon min kollega som sjuksköterska, hon var då medlem i Vårdförbundet och jag var hennes lokalt förtroendevalda. Frida har genom åren som sjuksköterska inte haft behov av något särskilt fackligt stöd utan det var först när hon blev chef som hon faktiskt upplever att behovet uppstod. Frida säger till mig att för hennes del var det självklart att fortsätta som chefsmedlem i Vårdförbundet och inte byta fackförbund och jag minns att vi förde dialogen om skillnaderna i medlemskapet som chefsmedlem kontra ”vanlig” medlem när hon blev chef. Chefsmedlemmar har en egen kontaktväg in i förbundet via Vårdförbundets chefsspecialister och genom egna aktiviteter som riktar sig till chefer. För Fridas del är det ett viktigt signalvärde till sina medarbetare som är sjuksköterskor att hon fortfarande tillhör samma fackliga organisation som dom och att hon faktiskt är vår chef för att hon är sjuksköterska. Som lokalt förtroendevald tycker jag det är en väldigt stor fördel att ha en chef som tydligt visar att hon är en av oss, att hon är medlem i den organisationen vars politik för vården och våra villkor jag kämpar för. I min mer centrala roll som förtroendevald med facklig tid och styrelseledamot tycker jag också det är en stor fördel när cheferna jag samarbetar med är medlemmar för det är återigen ett signalvärde av att vi hör ihop i grund och botten. I den centrala rollen och som styrelseledamot blir jag även kontaktad av chefsmedlemmar som vill bolla idéer, tankar och få stöd i sin roll som chef och det stödet är något jag gärna ger till chefer som är medlemmar.

Jag och Frida tycker, vi kanske är en smula partiska dock, att vi har ett fantastiskt bra samarbete med varandra i rollerna som chef och lokalt förtroendevald. Vi jobbar mot samma mål nämligen att vår arbetsplats ska bedriva god och säker vård, att medarbetarna och patienterna ska må bra och att uppfylla våra verksamhetsmål. Ibland har vi givetvis olika tankar eller åsikter om vilken väg som ska ta oss till det här målet men genom samarbete och dialog kan vi undvika konflikter och fokusera på lösningar. Respekten för varandras roller är också en mycket viktig nyckel, jag förstår Fridas roll som chef och därmed arbetsgivarrepresentant och hon förstår min roll som förtroendevald och skyddsombud. Just den ömsesidiga respekten för varandras roller men också tydligheten i när man är i vilken roll är väldigt avgörande speciellt när vi känner varandra väl sedan åren som kollegor, för vi kan inte undvika det faktum att vi känner varandra och därför är vi noggranna med att vara tydliga mot varandra när vi är i vilken roll. Jag vill ge oss en eloge för det Frida, det gör vi faktiskt riktigt bra. Som chefsmedlem i Vårdförbundet ger jag också Frida möjligheten att bolla tankar och idéer utifrån Vårdförbundets politik som jag råkar vara mer insatt i tack vare mitt förtroendeuppdrag men jag hänvisar henne även till andra delar av Vårdförbundets organisation för att få stöd och råd i frågor där det kan kännas som att jag ligger lite för nära kärnfrågan som medarbetare anställd under Frida. Jag upplever verkligen att vi har en väldigt bra balansgång gällande vad vi diskuterar, i vilken roll och när.

Jag är väldigt stolt över att min chef väljer att vara chefsmedlem och är en så god representant för chefsrollen inom vården. Vi behöver fler modiga chefer som Frida som vågar visa att fackförbundet, i detta fall Vårdförbundet, är en partner för samarbete och dessutom det förbund som våra yrkesgrupper hör ihop med, även som chef. Jag tycker det är viktigt att det är våra egna professioner som är våra chefer, som i mitt fall där Frida, sjuksköterska, proffs på omvårdnad, är just omvårdnadschef. I min värld säger det sig självt att det inte kan vara någon annan profession som bäst vet hur man leder omvårdnaden. Min uppmaning till alla inom våra yrken, medlemmar eller ickemedlemmar, som väljer ledarskapet och chefsrollen är, stanna som eller bli chefsmedlem i Vårdförbundet! Ni blir chefer på grund av er profession och kommer alltid höra ihop med den, och det är Vårdförbundet som organiserar barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Vi är vården!

Idag är det den internationella barnmorskedagen, en dag för att fira och hylla barnmorskeyrket och alla individer som innehar det. Här i Sverige är barnmorska en egen legitimation och skyddad yrkestitel och för att utbilda sig till barnmorska behöver man vara legitimerad sjuksköterska.

Min egen relation till barnmorskor är livslång för som de flesta andra barn i Sverige föddes jag på en förlossningsavdelning och togs således emot när jag äntrade världen av en barnmorska. Just den barnmorskan som välkomnade mig till livet var en gammal klasskompis till min mamma och det har jag fått höra om hela mitt liv. Tack Lena för att du hjälpte mig till världen, tack för att du stöttade min mamma och gjorde henne trygg, grattis på din dag. Därefter dröjde det väl tills jag blev tonåring och pubertal innan jag hade någon särskild närkontakt med en barnmorska igen men som kvinna har jag från puberteten haft oräkneliga kontakter med just barnmorskor. Från det där första extremt nervösa besöket på en ungdomsmottagning där en lugn och erfaren barnmorska svarade pedagogiskt på alla frågor man hade om kroppen och sex osv till barnmorskan på drop-in tiden på min barnmorskemottagning som snabbt och effektivt tog ett cellprov från livmoderhalsen på mig för något år sedan. Under årens lopp har jag även kommit i kontakt med dessa barnmorskor på gynekologiska akutmottagningar, på flera ungdomsmottagningar och barnmorskemottagningar, på mödravården, på förlossningsavdelningar, BB-avdelningar, BB-mottagningar och som inlagd på gynekologisk vårdavdelning. I alla sammanhang där jag förvandlas till patient kopplat till mitt kön som kvinna finns denna yrkesgrupp, specialister på sitt område.

Två gånger i mitt liv har jag fött barn, det är dom två i särklass viktigaste men också märkligaste och läskigaste stunderna i mitt liv. Båda gångerna har jag fött barn på förlossningskliniker här i Sverige med ett fantastiskt team runt mig, med barnmorskor i täten. Dom två barnmorskor som förlöst mina döttrar och välkomnat dom till världen har i de stunderna vart världens viktigaste personer för mig. Jag har vid båda tillfällena känt en total tillit till deras kunskap och kompetens för den har vart enormt tydlig för mig i ock med deras handhavande av mig som födande. Deras röster när dom guidat och hjälpt mig igenom den där sista delen av mina förlossningar sitter hårt inpräntade i min hjärna, och i mitt hjärta. Jag kan inte föreställa mig hur det hade vart att behövt föda barn utan dom, och jag vill inte ens föreställa mig hur min känsla i dessa extremt utsatta stunder hade vart om jag inte känt den där tilliten till dom som jag kände. Tack Malin och Carina för att ni är proffs på era jobb, tack för att ni hjälpte mig föda mina döttrar, grattis på er dag.

Men den viktigaste barnmorskan i mitt liv hon heter Jonna och är en av mina bästa vänner. Jag har aldrig vart hennes patient i regelrätt mening men hon har som vän och barnmorska ändå påverkat mitt liv mest. Utan henne vet jag inte om jag hade vågat bli biologisk mamma för jag var en gång i tiden livrädd för att både vara gravid och för att föda barn. Jonna ändrade på det, hon lyssnade, informerade, förklarade, visade statistik, lyssnade ännu mer, svarade på ännu fler frågor, uppmuntrade och stöttade. Tack vare hennes vänskap men framförallt hennes kunskap och kompetens så vågade jag bli gravid. Under min första graviditet var hon min konstanta stöttepelare och stora trygghet, hon hade jour i nio månader och delade verkligen hela min graviditet med mig. Hon förberedde mig inför att föda barn genom mängder med samtal, uppmuntran, information och stöttning. Hon behandlade mitt graviditetsillamående med akupunktur hemma i sin soffa och hon kom hem till mig när min förlossning startade och gav mig akupunktur mot smärtan, tog ut mig på promenad och undersökte vilken fas av förlossningen jag var i. Sen var hon med mig hela vägen in i mål. När min äldsta dotter föddes stod Jonna bredvid mig och höll min hand och välkomnade min dotter till världen. Förutom det fantastiska teamet med förlösande barnmorska i spetsen samt barnafadern hade jag min stora trygghet där hos mig, hon som hade gett mig självförtroendet att våga vara gravid och föda barn. Tack Jonna för att du är världens bästa vän och barnmorska, tack för att du gav mig modet att bli mamma, grattis på din dag. Min äldsta dotter heter Jonna i mellannamn, efter sin gudmor, den viktigaste barnmorskan i mitt liv.

Barnmorskor med sin kunskap och kompetens är livsviktiga och dom finns där för framförallt oss kvinnor under dom viktigaste och mest avgörande stunderna i våra liv. Idag är det deras dag. Från djupet av mitt hjärta tack igen Lena, Malin, Carina, Jonna och alla fantastiska barnmorskor i Sverige och världen och stort grattis på eran dag!

När jag och Cecilia dammade av den här bloggen igen i och med synlighetsmånaden inledde jag med ett försök till hoppfullt inlägg om framtiden, jag skrev om ett ljus i tunneln och om att sitta ner i båten. Vi var väldigt överens om att vi inte ville ha en deppig klagomur till blogg som skulle handla om denna hemska pandemi utan om framtiden och hoppfullhet. Cecilia kapitulerade i förra veckan med ”Hur tänker folk egentligen?” och här kommer tyvärr även min kapitulation. Sättet folk beter sig på just nu i Sverige är ett rent hån mot den redan slutkörda vårdpersonalen, kan vi lägga ner nu och låta viruset ta er?

Under helgen har jag i sociala medier bland annat beskådat hur en höggravid kvinna haft babyshower inomhus med en ganska stor mängd andra människor, hur hela familjer tillsammans åkt och besökt lite leksaksaffärer, hur kompisgäng haft hemmafest och hur parkeringar utanför diverse köpcentrum vart smockfulla. Den nya engelska mutationen av viruset är extremt smittsam, gravida kvinnor räknas som riskgrupp från och med graviditetsvecka 22 då ett insjuknande i covid-19 visat sig markant öka riskerna för att föda prematurt. Ursäkta men när inte ens samhällets i normala fall räddaste grupp, gravida kvinnor, bryr sig längre varför ska då vårdpersonalen tvingas bry sig? I fredags kollapsade akutmottagningen på Södersjukhuset, Karolinska Universitetssjukhuset gick upp i förstärkningsläge och ambulanserna i södra Stockholm fick styras om. Vårdpersonalen må vara vaccinerad nu men vaccinet hjälper tyvärr inte mot utmattning, det enda som hjälper mot utmattning är återhämtning och det har det varit extremt snålt med för vårdpersonalen det senaste året. Våra medlemmar orkar inte, dom gråter på vägen till jobbet, på jobbet och på vägen hem från jobbet. Dom sover inte eller så gör dom inget annat på sin lediga tid än sover men det hjälper ändå inte. Bränslet är slut, det faktum att en akutmottagning kollapsat på det viset som skedde på Södersjukhuset borde få folk att förstå att det är allvar fortfarande. Folk riskerar sina egna samt anhörigas liv genom att bete sig såhär, risken handlar inte bara om covid-19 risken handlar om att vården håller på att braka ihop! Om du ramlar på cykeln utan hjälm och ådrar dig en skallskada är det samma sjukvård som ska ta hand om dig som om du får covid-19, om du drabbas av hjärtinfarkt nu är det fortfarande samma sjukvård du måste bege dig till. En slutkörd och utmattad sjukvård på den absoluta bristningsgränsen.

Sjukvårdspersonal är inte superhjältar och vi är inte dopade heller, vi är någon typ av levande människor med en enorm pliktkänsla och en önskan om att göra gott. Att bota och/eller lindra lidande och vårda dom som har behov av vård är givetvis en drivkraft för vårt yrkesval men vi blir ju hånade för det valet just nu. När folk lever sina liv som om dom vore odödliga fast det inte är någon som helst hemlighet vilken situation Sveriges och i vårt fall Stockholms sjukvård befinner sig i just nu ja då är det ett hån. Jag vet att det inte är ”alla” som ignorerar allvaret i situationen och leker odödliga, jag vet att det finns en massa folk som fortfarande tar sitt ansvar, men till er som ignorerar verkligheten, må ni ha sån tur att viruset inte tar er. Sjukvården får inte kapitulera, men dom slutkörda hånade kämparna som gråter dygnets alla timmar kommer inte ha kapacitet nog att bota, lindra och vårda er till slut, oavsett om ni får covid-19 eller bryter nacken. Jag får kapitulera och gör det med detta blogginlägg, jag kapitulerar och ställer mig deppigt bredvid Cecilia på klagomuren en stund. Men vi är i grunden sån där envis sjukvårdspersonal med enorm pliktkänsla och en önskan om att göra gott, så snart är vi tillbaka på barrikaderna igen med inlägg om framtiden och med hoppfullhet.

Jag är sjuksköterska, alla jag hittills träffat sedan min examen både privat och i yrkeslivet vet precis vad en sjuksköterska är. Jag behöver aldrig förklara vad min yrkestitel innebär eller vad jag jobbar med, jag behöver inte ens förklara att mitt jobb är viktigt, livsviktigt, alla vet. Som förtroendevald för Vårdförbundet representerar jag dock inte bara sjuksköterskor utan även barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker. Barnmorskor vet alla också vad det är, och i mycket hög grad även röntgensjuksköterskor, men sen kommer väldigt ofta frågan ”men dom där sista, vilka är det?” Biomedicinska analytiker är dom som bland annat utför diagnostiska analyser, dom har en högskoleexamen och får legitimation från Socialstyrelsen och har en yrkeskod precis som alla Vårdförbundets yrken, det är en av anledningarna till att våra yrken hör ihop. Biomedicinsk analytiker är ett lika livsviktigt yrke som dom andra men få medborgare vet vad dom gör, kanske för att dom så sällan syns? Jag har jobbat en stor del av min sjusköterskekarriär inom infektionssjukvården och där vet man verkligen vad biomedicinska analytiker gör och hur livsviktigt deras yrke och kompetens är, utan dom, ingen diagnos. Så när världen och Sverige paralyserades av en pandemi var det för min del inte ett frågetecken vilken yrkesgrupp som, tyvärr i tysthet, skulle komma att få ett extremt tungt lass att dra. Jag har pratat med Lynda Eneh och Parvin Salehi, biomedicinska analytiker och förtroendevalda för Vårdförbundet inom Klinisk mikrobiologi Virologi vid Karolinska universitetslaboratoriet om vad pandemin inneburit för deras del.

När covid-19 och pandemin slog till mot Stockholm och Sverige fick deras laboratorier ställa om helt och hållet och lägga näst intill alla sina resurser på det. De ordinarie analyserna som dessa laboratorier arbetar med fick stå tillbaka och i vissa fall helt ställas in. Snabbt behövde fokus ställas om till att analysera mängder av covid-prover, ny apparatur fick köpas in och valideras, bemanningen behövde kraftigt ökas och massor av personal skulle akut skolas in. För Lynda och Parvin samt deras ordinarie kollegor, legitimerade biomedicinska analytiker, innebar detta inte bara mer jobb, det innebar ett enormt ökat ansvar. För när bemanningen kraftigt och akut skulle ökas upp fanns det näst intill inga biomedicinska analytiker att få in, så det fick bli andra personalkategorier, med annan nivå på sin grundkompetens. Kravet på den ordinarie personalen, biomedicinska analytiker, att skola in denna personal snabbt och effektivt var högt men att som biomedicinsk analytiker lära upp någon att utföra sitt jobb utan den grundkompetens de själva har var en stor utmaning. Inskolningen behövde anpassas från grunden och de fick lov att börja på en helt annan nivå än de var vana vid. Lynda och Parvin beskriver hur de är vana vid att inskolning och validering av ny apparatur får ta den tid som krävs för att kvalitén på arbetet som utförs ska vara god, de beskriver vikten av rätt kompetens på rätt plats för att analyserna ska vara tillförlitliga och analysförloppet optimalt. När pandemin slog till var detta inte möjligt, inskolningarna och valideringen av de nya apparaterna och metoderna behövde ske snabbt, och kvaliteten fick stå tillbaka. Detta ledde givetvis till att avvikelserna ökade och ännu mer krav och press lades på den ordinarie personalen. För att ändå försöka säkra kvaliteten på analyserna fick den ordinarie personalen, de legitimerade biomedicinska analytikerna, förutom att utföra sitt eget arbete, skola in ny personal, validera nya apparater och svara på alla inkommande frågor via telefon även validera proverna som de övriga personalkategorierna utfört. Det vill säga dubbelkolla de andras jobb så det inte blivit fel. Således inte bara mer jobb utan också mer ansvar för de ordinarie biomedicinska analytikerna. Både Lynda och Parvin påtalar flera gånger för mig att för att de analyser som utförs verkligen ska bli rätt är en god arbetsmiljö och rätt kompetens på rätt plats av yttersta vikt, men sedan pandemin slog till har stressen vart oundviklig och belastningen på de ordinarie biomedicinska analytikerna överväldigande. När analyserna blir fel då påverkas hela vårdkedjan, och för de biomedicinska analytikerna är det proverna som analyseras som är deras patienter och de behandlar dessa prover med den största respekten. Biomedicinska analytikers yrkeskod handlar om just detta, respekten för patientprovet och att leverera kvalitetssäkrade resultat. Lynda och Parvin ifrågasätter vilken yrkeskod de personalkategorier arbetsgivarna använder för att ersätta bristen på biomedicinska analytiker med har, och jag kan bara stämma in i deras undran.

I min värld existerar inga frågetecken angående vikten av våra biomedicinska analytiker, den här texten handlar inte om att nedvärdera andra yrkeskategorier utan om att synliggöra vikten av rätt kompetens på rätt plats. Legitimerad personal med fastställt rätt kompetens, enligt Socialstyrelsen. För allas skull, för hela vårdkedjans skull, för patienternas skull. Det arbete våra biomedicinska analytiker utfört och fortfarande utför i denna pandemi, för patienternas skull, är värt den största respekten och all synlighet i världen. Bristen på denna yrkeskategori är en fara för patientsäkerheten i Sverige och det är dags för vårdens arbetsgivare att inse det, börja värdera våra biomedicinska analytiker och deras kompetens och börja #tackamedlön