Hur tänkte de nu? tänker jag, när jag bakom mitt munskydd på tunnelbanan ser affischerna om att kavla upp. Detta är kommunikationsbyråernas bidrag till att stävja pandemin och går ut på att några kända svenskar visar armbågen under #kavlaupp för att få allmänheten att vaccinera sig. Inget ont i det eller jo just ont i armbågen kanske. För där injicerar man inte vaccin kan jag meddela alla icke sjukvårdskunniga läsare av denna blogg. Så armbåga inte er in på vaccinationsmottagningen när det blir er tur. Men gå dit och dra upp tröjan lite högre till muskeln på överarmen, m.deltoideus. 

Apropå armbåge….Att bjuda någon med armbågen är att bjuda in någon utan att egentligen mena det. Ett gammalt uttryck som min mormor brukade använda.

Efter att ha tagit del av region Stockholms löfte om semester och sedan sett sommarens schema för min arbetsplats (med flera, ska läggas till) myntade jag ett nytt uttryck: Att bevilja semester med armbågen. Irene Svenonius gick ut den 10 maj och tyckte att det var på sin plats att lova att all sjukvårdspersonal skulle få sin semester. Det är lättare sagt än gjort. Semestrar har blivit beviljade men arbetspassen är inte bemannade.

Andelen sjuksköterskor som behövs för att vaccinera huvudstadens invånare i m.deltaoideus påverkar hela regionens bemanningsmöjligheter. Det finns inte så många sjuksköterskor att man både kan ha vaccinationsmottagningar och bedriva all sjukvård samtidigt under sommaren. Jag menar att man inte kan, som Irene gjort, lova semester om man inte samtidigt ser över vilken sjukvård som tillfälligt kan stänga. För då har man beviljat semester med armbågen, man kan inte mena att det ska vara möjligt under förutsättningarna som ges. Att prioritera och se över sjukvårdens möjligheter och begränsningar i regionen under sommaren är en lämplig arbetsuppgift för någon med makt och ställning högt upp i hierarkin. Till exempel ett finansregionråd, eller det går bra med en sjukvårdsdirektör också faktiskt. Det är ett stort och svårt jobb att göra, så….det har man inte gjort.

Man har överlåtit det till Eva, bemanningsassistenten.  Inte att tillfälligt styra om Stockholms patientflöden, tyvärr, det tror jag Eva fixat galant. Nej hon och alla andra bemanningsassistenter ska bara att finna lösningen på den omöjliga ekvationen för många arbetspass, för få sjuksköterskor och semester.

Den enskilda medarbetaren blir ansvarig för att lösa regionens sjukvårdspolitik.

Och Eva ringer mig. Jag vill INTE ta ansvar för infria Irenes armbågsbjudning, det har jag inte fått mandat för. Men jag vill vara schysst mot Eva och mot mina kollegor som annars måste jobba mycket snabbare eller mycket längre. Så jag säger, som många andra sjuksköterskor gör: ok jag kommer.  På min lediga dag eller på min beviljade semester. På min med armbågen beviljade semester. Regionen lovar med armbågen och sjuksköterskorna kavlar upp och spänner m.deltaoideus bilateralt. Det är svårt att få till en förändring och ställa upp för arbetsgivaren samtidigt. Det är svårt att möjliggöra löften om man inte samtidigt vågar säga att allt inte är möjligt, allt kan inte prioriteras. Vi måste tänka om, både Irene och jag.

I slutet av januari började vi vaccinera patienter mot coivd-19, det var början på en lång resa för oss inom primärvården.

Äntligen fick vi hjälpa till att bekämpa spridningen av coivd-19 och början på slutet för den här pandemin var igång. Nu nästan fyra månader senare är vi ordentligt varma i kläderna med det där sticket.

På vårdcentralen jag jobbar på är det idag vaccination mellan 9.00–12.00 för patienter i Riskgrupp ålder 18-59 år. De får Modernas vaccin. Många av dem har bokat tid via webben och redan fyllt i sin hälsodeklaration, det gör att besöket går snabbare för oss.

Jag välkomnar dem in på rummet, berättar vilket vaccin de ska få och de får information hur de skall boka in sig för dos 2.

Själva sticket gör inte så ont, de flesta blir förvånade över hur lite det känns. Känslorna inför att få vaccinet har ju ofta varit stora kanske har de byggt upp en förväntan att det ska göra jätteont. Jag ger information om biverkningar och sen får patienterna sitta och vänta i ca 15 minuter, mår de bra får de gå hem.

Från dag till dag har rutiner samt riktlinjer ändrats, det har varit tvära kast. Vi har fått höra:  Idag vaccinerar ni och prioriterar de äldre. Nästa dag var det stopp för dem: de ska gå till vaccinationsmottagningar och ni ska vaccinera riskgrupper, de yngre. De ska få första och andra dosen hos er, nej vänta nu ska de bara få första dosen hos er och nästa dos ska de boka själva. Logistiken kring vaccinering har varit stor men vi har lyckats planera bra för det.

För oss som arbetar i ett område där det inte är självklart att man har mobilt bank id eller att man kan ringa och boka tid har det varit en utmaning att bara boka in patienter.

Just nu vaccinerar vi med de tre olika vaccin som finns tillgängliga, alla ska hanteras olika, har olika intervall när dos två skall ges och vi har olika material till dem för att vara säker på att få upp så många doser.

Visst har det varit många diskussioner med patienter om de olika vaccinerna vi har erbjudit, det har testat ens tålamod samt kunskap men överlag har det varit väldigt positivt att få vaccinera människor som kanske har varit isolerade i mer än ett år och som nu känner att de snart kommer få sina liv tillbaka.

Vi börjar nu se slutet av resan då vaccinationsmottagningar kommer ta över mer och mer av de vaccinationer som är kvar.

KD: Ge en månads extra ledighet till vårdanställda

Jag: Blir det charter?!

I tisdagens SvD skriver Kristdemokraternas partiledare, ekonomisk- politiska talesperson och ordförande i riksdagens socialutskott om sin idé för att avlasta vården som under pandemin är och sedan ett år varit extremt belastad. Deras problemformulering är korrekt; alla människor har en gräns, hur mycket mer orkar vårdpersonal när vi inte vet när detta tar slut. Gott så. Sen kommer lösningen på problemet, vilken är helfestlig om man bortser från att detta är professionella politiker som har detta som sin heltidssysselsättning. Jag sammanfattar KD lösning så här: Om många av de som lämnat vården för att jobba med något annat kommer tillbaka ett litet tag så kan alla som slitit i pandemiåret få en månads semester! 

Jag börjar osökt nynna på Orups Magaluf och tänker: känns inte detta som att det är en ganska vanlig lösning, just det där med semester. ”Vårt äktenskap är ap-dåligt, vi åker på semester och ser om det löser sig”. Ett ganska behagligt sätt att INTE ta tag i problemet. 

Jag ser framför mig hur regionerna chartrar bussar och lastar in apatisk sjukvårdspersonal. Bussarna kör i karavan genom Europa och där någonstans på en solkust lastar man ur. Kilometerlånga rader av utarbetade sjuksköterskor och biomedicinska analytiker ligger i solstolar. I poolen flyter undersköterskorna och läkarna letar efter hotellets SPA avdelning. Sen äter alla buffé på kvällen. Efter några dagar piggnar de vårdanställda till. Efter en vecka är det kareokekväll varje kväll och dagsutflykt till lokala marknaden. Efter en månad är de åter på jobbet. Solbrännande med lite turistdiarré, fina souvenirer och gott humör. 

Vad möter dessa semesterfirare sen när de är åter på sina vårdavdelningar? Vad kommer de hem till?

Här får man ställa sig två frågor. Den första är: Var svensk sjukvård välfungerande innan pandemin?

Svar: Det finns så många problem inom svensk sjukvård att det inte ens går att formulera det klatschigt i ett blogginlägg. Än mindre lösa det med semester. Bergmans Scener ur ett äktenskap är som en revy i jämförelse med vad Scener från sjukvårdspolitik skulle hamna i för genre. 

Fråga två: Finns det en anledning till att 13 200 sjuksköterskor lämnat yrket?

Svar: Nej det finns väl ungefär lika många anledningar som problem i svensk sjukvård. Innan pandemin! Skulle de då vilja komma tillbaka till något de lämnat för att, ja det är inte mödan värt? Kanske tänker de, man kan göra ett undantag och hoppa in en månad för att avlasta så de som jobbat ska få åka på Kristdemokratisk Charter, kör på det. 

Då kommer en annan fråga, direkt till Ebba Busch den här gången (fast jag är osäker på om hon läser Vårdförbundet blogg?):

Säg att du skulle ta en månads semester och hänga på vårdpersonalen ner till Solkusten. Då skulle du med denna logik ta in en politiker med erfarenhet av partiledarrollen men som valt att sluta som din vikarie? Med några dagars inskolning skulle Mona Sahlin eller Jonas Sjöstedt kunna hoppa in och täcka för dig medan du var borta?

Jag antar att erat förslag är skrivit med all välmening och det där med charter kom jag på själv, ni föreslår bara en månads ledighet. Men oavsett. Det är en omöjlig och lite larvig lösning på ett problem som är mycket större än att en semester på något sätt kan avhjälpa det.

https://www.svd.se/kd-ge-vardanstallda-en-manads-extra-ledighet

Att undervisa och handleda inom Omvårdnaden har blivit en alltmer komplex uppgift, med flera utmaningar som kräver ledarskapsförmåga och kunskap om organisationsförändringar.  För att bli och arbeta som sjuksköterska/Barnmorska måste vi vara medvetna om behovet att leda andra. Vi måste bekräfta vår bild av naturlig ledare och ta plats i organisationen. 

Den vanligaste missuppfattningen är att den läkare som utmärks för sin talang, som har skrivit flest vetenskapliga artiklar, som har expertkunskaper inom visst område ska bli ledare eller chef.    Chefens och ledarens roll är inte att vara Nationalencyklopedin inom ett område.  Huvudmomenten i läkarutbildningen är att diagnostisera och behandla sjukdomar, inte att utbilda företagsledare. Läkarna har blivit lärda att framstå som solister. De måste lära sig att leda. 

I min roll som sjuksköterska eller/och Barnmorska måste finnas vissa medfödda egenskaper som gör oss till en naturlig ledare. Ledarens huvudsyfte är inte att identifiera alla problem eller kvalitetsfrågor utan att skapa en miljö som bidrar till kreativitet och låter kvalitet blomstra. Ledarskap innebär att involvera andra människor. 

När en ledare möter ett problem, ska den informera sig först, tänka klart och kritiskt, konsultera medarbetarna, fatta ett beslut och agera för att lösa problemet.  

En duktig ledare förändrar. Först analyserar den aktuella situationen, identifierar behovet av att förbättra, siktar på möjligheterna, ändrar eller reformerar det befintliga. En bra ledare lägger fram förslag och testar dem. Om förändringen visar sig vara bra och fungerar kommer medarbetarna att försöka tillämpa den. En ledare går från vad det är till vad det borde vara.  

Ledarskap är handling. En ledare ska känna igen behoven och skillnaderna hos medarbetarna, var och en som individ. Som ledare måste man ta risker och vara kreativ för att kunna uppnå de uppsatta målen inom vården och leda medarbetargruppen mot samma mål.  Ledarskap är en utmaning. Många ledare tror att deras roll är att kritisera och hitta brister. Ledaren övertygar. Befordran till chefsposition ger auktoritet, men inte respekt. Respekt får man från sina medarbetare.

Källa 

Motivation.se 

Karin Tenelius 

 ”Att du är expert gör dig inte alltid till en bättre ledare. Många gånger är det tvärtom.” 

Oktober 2016 

https://www.motivation.se/innehall/att-du-vet-bast-ar-ett-hinder-for-att-vara-en-bra-ledare/ 

Gillberg, Anna & Wesslén, Niclas-2014. Att leda en organisation genom pågående förändring. En kvalitativ studie om ledarskapets betydelse. Institutionen för ekonomi och IT. Avdelningen för företagsekonomi. Högskolan Väst. 

Meghan Markle och Oprah Winfrey, stor snackis. Ingen har väl missat att den intervjun ägt rum, även om man aktivt försökt att undvika det. Men när andra förståsigpåare och bloggar gottat sig i klädval, brödrafejder och skvaller har jag som fackligt förtroendevald häpnat över att ingen kommenterat det mest intressanta som Meghan Markle själv säger på ren svenska (i alla fall i tv:s textning)

Hon sa detta apropå att hon inte visste vart hon skulle vända sig när hon mådde dåligt på sitt nya jobb i det engelska kungahuset. Och jag utgår från att de flesta av er ändå hunnit tänka tanken:

”I mitt tidigare jobb fanns facket som skyddade en”

Vad hade Vårdförbundet kunnat göra för Meghan Markel?!

Tackar som frågar. Det ska jag nu berätta för er.

Vi leker med tanken att Meghan är biomedicinsk analytiker, röntgensjuksköterska, barnmorska eller sjuksköterska och medlem i Vårdförbundet. Hon har precis börjat ett nytt jobb på ett kungligt sjukhus men ganska snabbt märker hon att det inte alls var som hon hade tänkt sig. Hon har inte fått någon introduktion och har helt andra arbetsuppgifter än det som först var sagt. Dessutom får hon många påtryckningar och höra glåpord både från vissa nära kollegor och även personal inom andra verksamheter. Meghan vänder sig då till ledningen för det kungliga sjukhuset, där är mandatfördelningen ganska oklar. Hon får ett otrevligt och nonchalant bemötande. Meghan blir ledsen, ja rent utsagt förtvivlad. Hon känner sig maktlös och instängd i sin anställning. Det är då hon ringer Vårdförbundet Direkt. De förmedlar kontakten till mig. Ni kan se mig som en facklig Oprah Winfrey. Och när Meghan fått berätta sin historia och jag har nickat inkännande och blinkat förtroligt bakom mina glasögonbågar specialdesignade för mig (hahaha, nää, så mycket Oprah är jag inte) berättar jag för Meghan att tyvärr är hennes situation långt ifrån unik.

Som förtroendevald för Vårdförbundet med facklig tid har jag möjlighet att hjälpa Meghan, precis som med andra medlemmar i liknande läge. Det första steget brukar vara att gemensamt reda ut härvan som gör att man mår dåligt på jobbet. 

Vi kommer fram till, Meghan och jag…(smaka på den)….att det finns två huvudproblem som vi ska tackla. 

Det första är den bristande inskolningen och den oklara arbetsbeskrivningen. Har man som Meghan nu har, en facklig förtroendevald att vända sig till kan man be denne vara med som stöd under ett möte med enhetschefen. Har man som jag, med facklig tid, bra koll på den övergripande organisationen vet man att ”första linje chefen” i detta fall har lite att säga till om. Så vi efterfrågar på en gång att få sätta oss i möte med den chefsperson i ledningen som har det högsta ansvaret och endast svarar inför den allsmäktiga (Nu menar jag alltså engelska Drottningen; ingen sjukvårdsdirektör har den positionen, oavsett hur de framställer sig). 

Nästa punkt är den dåliga psykosociala arbetsmiljön. Det kan vara klok att ta sig an den ur ett mer generellt perspektiv än just utifrån Meghans fall. Kanske finns det fler som far illa. Har jag tur finns det en lokal förtroendevald för Vårdförbundet med bra nätverk i organisationen (Hertiginna Camilla, detta är till dig!) Vi pratar ihop oss och via APT, Samverkan eller

Skyddsrond lyfter vi den psykosociala arbetsmiljön. Ta stöd av suntarbetsliv.se, passar vi på att säga när vi ändå har den kungliga sjukhusledningen på plats. 

Vad får vi då för svar? 

Beträffande inskolning och arbetsuppgifter:

Jo förhoppningsvis ett gott konstruktiv samtal där arbetsgivaren presenterar konkreta förslag på vad de förväntar sig av Meghan och hur de ska hjälpa henne att nå dit. 

Och angående den psykosociala arbetsmiljön…. En övergripande genomlysning av organisationen där man rannsakar både egna och anställdas attityder och förhållningssätt gentemot varandra. Är kanske det vi redan nu ser börjar hända?  (Nu är det åter Drottningen och Kungahuset jag syftar på)

Väljer man ändå som Meghan Markle att avsluta sin anställning så brukar det vara bra att ändå göra en dylik resa med sin fackliga Oprah Winfrey. Det är oftast lättare att gå vidare och släppa det som varit, om man lagt lite tid på att göra ett konstruktivt avslut. 

Så kontakta Vårdförbundet om du behöver oss. 

Är du inte medlem i ditt fackförbund, bli det. 

Är du kunglig, ja…, nu har ju ni ingen arbetstagarorganisation vad jag vet? Gör så här, kontakta mig/Vårdförbundet eller Oprah Winfrey så får vi se vad vi kan göra.

Gätbloggare:

Carin Lhotsky, Leg specialistsjuksköterska barn och ungdom. Grundanställning på Närakut Rosenlund och nu heltid med facklig tid som Förtroendevald för Vårdförbundet avdelning Stockholm i SLSO.