Du Gamla, Du Fria...

Du Gamla, Du Fria, Du Fjällhöga Nord. Du tysta när patienter dör ensamma i korridorer.

Du tysta när patientsäkerheten tryter.

Du tysta när vårdpersonal far illa.

Förra veckan hade vi styrelsemöte med avdelning Stockholm. Och det måste ha varit det styrelsemötet (av alla jag har varit på genom åren) som innehöll flest hjärtskärande historier. Flest berättelser från kollegor och medlemmar om den ohållbara situationen på sina arbetsplatser. Flest exempel på kortsiktiga och patientfarliga lösningar som föreslås av arbetsgivaren. När arbetsgivaren vill införa operationstekniker, när antalet vårdplatser är alldeles för få i förhållande till behovet, när vi hör berättelser om människor som väntat ensamma i väntan på hjälp och dött under tiden. Då blev i alla fall jag väldigt illa berörd…

I januari 2022 gjorde IVO en nationell sjukhustillsyn som konstaterade att patientsäkerheten inte kan garanteras i Sverige. Det konstaterades att ”patienter vårdades under lång tid i korridorer eller på andra integritetskränkande och olämpliga ställen, utan att få tillräckligt med mat, vatten eller ens hjälp att gå på toaletten” (IVO:s nationella sjukhustillsyn: Patientsäkerheten kan inte garanteras | IVO.se). Patientsäkerheten, den mest grundläggande, var hotad. Svart på vitt. Men vad har hänt sedan dessa skräckexempel rapporterades?

Vi står inför vad vi befarar vara den värsta sommaren någonsin inom vården.

Något som händer är att vi ibland kan bli avtrubbade. När detta blir vardag känns det normalt att det går till så här. Att vi inte har kapaciteten eller möjligheten att ge den vården vi skulle vilja är en etisk stress och till slut får vi tunnelseende. Men vad händer med oss som människor och medmänniskor samt som vårdutövare när vi får tunnelseende? När detta blir vardag? Vi pratade om detta under styrelsemötet. Att medkänslan är så viktig men att det finns en risk att man blir avtrubbad när man möts av detta kaos varje dag.

Min fråga är: vilken vård vill vi ha i Sverige idag? Vill vi att våra medborgare och medmänniskor behöver hoppas på att inte bli sjuka eller föda barn under sommaren 2023 eftersom vården inte kan ta hand om dem? Eller vill vi att den är värdig? Patientsäker? Vill vi att vårdpersonalen ska orka gå till jobbet och göra ett bra jobb? Komma hem utan att vara helt utbrända och med medkänslan i behåll? I så fall måste många förändringar ske. Och många satsningar behöver göras. Vi står inför vad vi befarar vara den värsta sommaren någonsin inom vården.

Jag kommer tänka på detta under Sveriges Nationaldag. Medan jag kollar på solen, himlen och ängderna gröna kommer jag fundera på hur Sveriges vård borde se ut. Tänka på alla patienter som skulle kunna få en mer värdig vård och en säkrare behandling. Och på vårdpersonalen som sliter denna dag och alla andra dagar om året. Jag önskar mig en sjukvård vi kan vara stolta över i Sverige. Där våra professioner får goda förutsättningar för att orka göra ett bra jobb, hela sitt yrkesliv. En sjukvård som inte bara är i framkant utan som också är medmänsklig och säker.

Jag vill kunna sjunga att jag faktiskt både vill leva och dö i Norden.

Sophia Godau, legitimerad biomedicinsk analytiker, styrelseledamot i avdelning Stockholm, förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet