År 2050 - Utan Biomedicinska Analytiker

Året är 2050. Det är november och vintermörker i Sverige. Folk sitter och arbetar i sina hem, smattrandes på sina tangentbord där de jobbar. Nu är vi tillbaka igen, i isolering. Minnet av förra pandemin, Covid-19, kommer tillbaka. Vissa av oss upplevde den och vissa var inte födda då – de upplever isoleringen för första gången i sitt liv. Jag blickar tillbaka 30 år och funderar på varför vi förlorade fler liv nu jämfört med då. Mycket har förändrats sedan dess.

Hälso- och sjukvården var ansträngd redan för 30 år sedan. Det var ont om hälso- och sjukvårdspersonal, arbetsvillkoren var tuffa och det var svårt att hinna med analyserna av alla Covid-19 prover. Redan innan pandemin började arbetsgivarna att ersätta biomedicinska analytiker med andra professioner – det verkade inte så viktigt att personalen skulle ha rätt kompetens. Det verkade viktigare med billigare arbetskraft och kvalitet prioriterades inte.
År 2020 var det biomedicinska analytiker som tog fram metoderna för att analysera viruset som chockade världen. Biomedicinska analytiker på Sveriges laboratorier tog kampen mot Covid-19 och kraftsamlade sig när större delen av Sveriges befolkning smittades. De validerade, utvärderade och ställde om, tog fram nya analysmetoder på rekordtid och arbetade dygnet runt för att ge rätt diagnos inom rätt tid. Under förra pandemin fanns biomedicinska analytiker där. Inte bara för att diagnosticera virusets förekomst hos patienter utan de fanns även där när patienterna blev sjuka. När alla parametrar i blodet och organen skulle mätas och när alla provsvar skulle spela en stor roll för att kunna rädda livet på patienterna. Medan detta pågick fortsatte biomedicinska analytiker att bidra med just detta även inom andra vårdområden, precis som innan pandemin. De fortsatte att arbeta med cancerdiagnostik, arbetade med kemiska analyser, genomförde fysiologiska undersökningar såsom hjärt- och kärlfunktioner, lungundersökningar, ultraljud och mycket mer. De fortsatte att analysera alla slags bakterier och virus, såg till att de som behövde blodtransfusioner fick det, de kvalitetssäkrade provsvar och förde forskningen framåt.
Det var då. Under en tid då det fanns det biomedicinska analytiker som kunde göra allt detta.

Nu står laboratorierna tomma eller är endast lågt bemannade. De flesta som jobbar där har inte genomgått biomedicinsk analytikerutbildning. Nyhetskanaler på TV rapporterar ständigt om patienter som fått fel diagnoser och behandlingar. Folket är i uppror. Man är misstänksam numera, många är osäkra på om diagnosen de har fått verkligen stämmer. Antalet avvikelser och Lex Maria anmälningar ha ökat kraftigt.
När årets pandemi slog till – ett nytt och okänt virus som muterar snabbt – gick det inte lika fort att hitta metoder för att analysera förekomsten av viruset. Hälso- och sjukvården hade svårigheter att ställa rätt diagnos i tid och framför allt fanns ingen som kunde analysera proverna från alla patienter som var inlagda på intensivvårdsavdelningarna. De få biomedicinska analytiker som fortfarande finns inom vården i Sverige omplacerades alla till att jobba med framtagandet av nya analysmetoder. Detta förde dock med sig att de inte fanns kvar på andra laboratorier. All annan vård fick gå på låg fart, den kunde inte prioriteras. Resten av vården gick inte att bedriva. 

Jag önskar att det hade vidtagits åtgärder redan för 30 år sedan. När det fortfarande fanns biomedicinska analytiker. Jag blickar tillbaka och önskar att biomedicinska analytiker inte hade ersatts av professioner som inte hade samma kompetens. Där och då, speciellt efter Covid-19 pandemin som tydliggjorde biomedicinska analytikers roll inom hälso- och sjukvården för allmänheten, skulle vi ha vaknat upp. Jag önskar att man för 30 år sedan hade lyssnat när biomedicinska analytiker skrek efter en reglerad specialistutbildning, kompetensutveckling, schyssta arbetsvillkor och en hållbar löneutveckling. Man skulle ha värdesatt biomedicinska analytikers legitimation så att den inte förlorade i värde. Och man skulle ha värdesatt deras insats och betydelse. Inte genom applåder utan med lön. Arbetsmiljön var tuff, arbetsbördan hög. Konsekvensen blev att färre utbildade sig, många bytte yrke eller blev sjukskrivna och många började jobba inom andra samhällssektorer än vården. Politiska satsningar skulle ha gjorts så att det skulle vara attraktivt att jobba inom och stanna inom vården. Arbetsgivaren skulle ha värderat biomedicinska analytikers legitimation och kompetens – för den var och är oersättlig. Jag önskar att man hade prioriterat patientsäkerheten.

Så här är vi, år 2050. Utan metodvalidering och kvalitetssäkring av provsvar. Vi kompromissade med patientsäkerheten och lever nu ännu längre i isolering.
Här är vi, år 2050. Levandes med en vård vi inte kan förlita oss på, i en ständig osäkerhet kring om vi verkligen har fått rätt diagnos vid rätt tidpunkt och får rätt behandling.
Här är vi, år 2050. Om vi inte har biomedicinska analytiker.

Sophia Godau, stolt legitimerad Biomedicinsk analytiker, styrelseledamot avdelning Stockholm