Vad jag pratar om när jag talar om patientsäkerhet

Jag har absolut inga bevis men….jag tror att det finns en mediahanteringskurs i regi av Region Stockholm.. Jag anar att dom vikt minst en halvdag åt att med olika grader emfas säga: Patientsäkerheten är inte hotad!
I Fredagens DN (6/8-21) var det upp till bevis. Där i en artikel vittnar personalen på Södersjukhusets akutmottagning om att en tredjedel av personalstyrkan fattades, att läkare fick stå för läkemedelshantering och patienter med stort vårdbehov lämnades ensamma i korridoren.
Men… Patientsäkerheten var inte hotad den här gången heller.
Vad är det egentligen vi pratar om när vi pratar patientsäkerhet? Onekligen har vi olika perspektiv. En uppsats med just titeln: Patientsäkerheten är inte hotad (skriven av Jonas Bergström på Umeå Universitet, 2017) visade på stora skillnader i diskussionen om patientsäkerhet utifrån vem som förde resonemanget. När vårdgivaren, ledning, politiker använder uttrycket är det i byråkratiska ordalag utifrån resultat, kvalitetsindex och med stor tillit till statiska data. När vårdpersonal talar om patientsäkerhet är det ur ett emotionellt perspektiv, ur faktiska upplevelser hämtade från specifika erfarenheter. Uppsatsen var från humanistiska fakulteten medie- och kommunikationsvetenskap och ämnade belysa rollen media spelar i att finna en väg mellan dessa två patientsäkerhets-läger. Det vore välkommet, för vi pratar om samma sak men med helt olika språk.
Patientsäkerhetslagen är det som ligger till grund för diskussionen. Den definierar patientsäkerhet som skydd mot vårdskada. Med vårdskada anses lidande, kroppsligt eller psykisk skada eller sjukdom samt dödsfall som kunnat undvikas om adekvata åtgärder vidtagits vid patientens kontakt med hälso- och sjukvården (OBS! Så flink är jag inte på att formulera mig i text, detta var utdrag från Patientsäkerhetslagen 2010:659, kap 1 §5).
All skada, sjukdom och död går inte att undvika, tyvärr. Sjukvårdspersonal vill dock vara säkra på att lämna så lite som möjligt åt slumpen, man vill eliminera alla risker att ett vårdförlopp spritter i väg åt olika håll. Ges jag i min yrkesroll inte rätt förutsättningar så skriker jag högt, för då är jag inte säker på att jag kan ge säker vård. Eller…Nej vägen fram till skriket är längre än så.
Om jag gör ett dåligt jobb, om jag glömmer bort en medicinordination, om jag inte hunnit med alla blodtryckskontroller eller missade att den virriga gubben på sal 3 pillat bort sin telemetri (hjärtövervakning) så skäms jag och förbannar mig själv. Fast efter ett tag märker jag att det är ju inte bara jag som inte hinner med. När vi pratar i omklädningsrummet visar det sig att det är många som upplever samma sak som jag. Vi snackar ihop oss, kommer fram till att det är för att de dragit ner på personal eller ökad på vårdplatser. Vi pratar med närmsta cheferna, får inget direkt gehör förutom att så här är det tyvärr. Vi blir jättearga för vi gör inte ett tillräckligt bra jobb, för vi ges inte möjligheten. Fortsätter det så här riskerar patienter att skadas, förvärras i sin sjukdom eller dö. Vi ges fel förutsättningar för att bedriva patientsäkervård. Då ställs 10 000 kronorsfrågan till sjukhusledningen och svaret är givet. Patientsäkerheten är inte hotad. Det är som min kollega Lotta Dickman sa i en intervju – ”Rent föraktfullt mot vårdpersonal!”
För vad det indirekt betyder när ledningen säger så är att det inte är ett systemfel som riskerar patientens säkerhet utan den enskilda individen som inte klarar av att sköta sitt jobb. Det är ett slag i magen på den som vågat blotta sin skam kring ett icke optimalt utfört arbete. Om du undrar vad som händer när man hanterar sina personal och arbetsmiljöfrågor så kan du ta en snabbtitt på Södersjukhusets personalschema; man säger upp sig!

Carin Lhotsky Specialistsjuksköterska barn- och ungdom på Närakut, förtroendevald med facklig tid på Centra Arena (SLSO)