Hur tänker folk egentligen?

Jepp nu kommer det, inlägget jag inte trodde skulle behöva skrivas på denna blogg.

Hur kan det komma sig att vuxna människor, troligen läskunniga och kompetenta nog att inneha ett arbete, år 2021 på fullaste allvar inte tror på att Covid-19 finns? Det är fritt fram för er att kontakta närmsta sjukhus och anmäla er som volontärer för att undelätta arbetet på våra sjukhus. Tex bädda rent sjukhussängar, fylla på förråd, transportera patienter inom sjukhuset, kökspersonal på avdelningarna, se till att personalen närmast patientern får i sig vätska för att undvika att de svimmar av vätskebrist när de arbetar 8-12 timmar i full skyddsmundering per dag. Eftersom smittan inte finns enligt er, så har ni ju ingenting att oroa er för

Jag blir mörkrädd när jag ser att stora folksamlingar protesterar mot att Covid 19 finns och att det är ”läkemedelsjättarna” som konspirerat ihop detta för att tjäna pengar. I skrivande stund har drygt 13000 personer avlidit i Sverige senaste året pga av detta virus.  

Jag blir också lite bekymrad över att ”vanligt folk” inte följer de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten kommer med. Tex att endast nödvändiga resor ska göras, dvs till och från arbete/skola, till och från mataffärer, för att införskaffa det mest nödvändiga. Jag kan inte dra mig till minnes att en liten weekend till Paris/Barcelona ingick i nödvändiga resor, inte heller att någon måste åka till fjällen. Rekommendationerna som Folkhälsomyndigheten kommer med är baserade på att det är åtgärder som bör räcka till om alla följer dem. Men så länge en del invånare sätter sina egna behov framför samhällets behov av att stoppa smittspridningen kommer vi få ha det så här. Mina tankar går till både mina kollegor inom svensk hälso-och sjukvård men också till de stackars äldre och multisjuka som är riskgrupper som mer eller mindre varit helt isolerade i sina bostäder sedan ett år tillbaka.

Ska vi ta en snabb blick in i vårdens verklighet, där kollegor sliter som djur, tårarna rinner bakom skyddsvisiret, ryggen värker och stressen av att inte räcka till gör sig ständigt påmind. Jag vet inte hur det ser ut på andra arbetsplatser runt om i landet, men jag har svårt att tro att administratören på ett bankkontor spenderar sin lunchrast (om hen får någon) gråtandes på golvet i kontorskorridoren. Jag tror inte heller att en verkstadsarbetare på en lastbilsfabrik ligger vaken på nätterna, kallsvettas och är livrädd för att man glömt utföra en arbetsuppgift som kommer att kosta någon livet.

Cecilia Asp-Paulrud, Leg. Sjuksköterska Södertälje kommun, Ledamot avdelningsstyrelsen Stockholm

#tackamedlön

#livsviktigayrken