Och så var det det här med övertid...
Kollegor och medlemmar beskriver ofta för mig hur mycket övertid de arbetar, hur ofta det läggs ut listor med ”extrapass” på arbetsplatserna och hur ofta de får sms med förfrågningar om att komma in extra då det är bemanningskris.
Att ta ut övertid av arbetstagarna är en möjlighet som arbetsgivare enligt lag och kollektivavtal har, vid perioder av hög belastning. Dessa perioder ska vara oväntade och/eller begränsade. Ser arbetsgivaren att situationen kommer att bestå en längre tid ska denne vidta åtgärder så att övertid inte ska behöva beordras, till exempel genom att ta in extra personal eller prioritera bland arbetsuppgifterna.
I och med bristen på goda arbetsvillkor och löneutveckling, vilket bland annat lett till ett underskott på bemannade vårdplatser inom sjukvården, är det förståeligt att vi hellre ”bestämmer själv” när vi ska jobba extra och hur mycket vi vill öka vår månadsinkomst (eftersom arbetsgivarna i regel lägger alldeles för lite i budget för löneökningar). Alltså skriver vi upp oss på extrapasslistan.
Många av oss är extremt lojala mot kollegor och patienter och kommer in på övertid den där, egentligen lediga, lördagsmorgonen, eftersom det kan vara vi som står där ensamma nästa helg. Egentligen är vi för trötta men genom att ställa upp hoppas vi att någon annan ställer upp för oss nästa gång. Och det blir lite mer i lönekuvertet nästa månad vilket ju passar bra, eftersom vi planerar en resa så småningom (om vi nu får våra semesteransökningar beviljade…).
Och vi underhåller systemet, gör oss vana vid den högre summan på lönespecifikationen, den ständiga tröttheten, vi tänjer oss mer och mer.
Arbetsgivaren märker att vi tar de extra passen, att det inte är så svårt. När några pass på listan inte är bemannade kan det dyka upp en ”extrapassersättning” som extra morot, vi kanske också får höra att om vi inte löser passen så blir vi ”beordrade”. Ingen vill bli ”beordrad”, det är inget vidare att tvingas jobba när vi hade något annat planerat.
Men all övertid är beordrad övertid. Som en kollega brukar säga; om alla kan säga nej så är det frivilligt. Allt annat är beordrat… Och alla kan inte säga nej.
Till slut räknar arbetsgivaren med att vi alltid löser bemanningskrisen och det blir som för barnmorskorna som för några år sedan fick sina semestrar avbrutna eller flyttade. Arbetsdomstolen ansåg att eftersom barnmorskorna tidigare somrar tagit en massa extrapass och ställt upp så kunde arbetsgivaren förvänta sig att de skulle göra det även denna sommar. Och när barnmorskorna inte gjorde det så hade alltså arbetsgivaren rätt att flytta semestrarna.
Tänk om vi kunde sluta vara så lojala mot varandra och patienterna och säga nej. Ja, vi kan bli beordrade att arbeta ändå. Men väldigt få chefer gillar att tvinga någon som redan sagt nej att ändå jobba. Och tänk om vi kunde skriva avvikelser, eftersom det faktiskt är det onormala att arbeta övertid. Tänk om vi kunde ha övertidsuttag som en punkt i samverkan som kontinuerligt följs upp med ett gemensamt mål att ha tillräcklig bemanning, där övertid är något som är undantag snarare än, som idag, regel. Tänk om vi kunde vara lite mer lojala mot vår egen hälsa och strävan att hålla ett helt yrkesliv och därför säga nej till övertid. På det sättet ställer vi upp för kollegor och patienter i det längre perspektivet!
För vad signalerar vi när vi ställer upp för varandra hela tiden?
Vi underhåller och uppmuntrar ett system som gör oss sjuka och som gör så att arbetsgivaren kan fortsätta ducka för två av våra viktigaste villkorsfrågor; tillräcklig bemanning och tillräcklig lön. Det som vi hela tiden pratar om; att vi är för få, att vi inte har tillräcklig löneutveckling, att vi kräver förändring! Hur ska arbetsgivaren i alla led tvingas till förändring om vi hela tiden ställer upp?
Vi måste sluta att binda ris på egen rygg, vi måste sträcka på oss och säga nej. För vår skull, för våra kollegors skull, för våra nyexaminerade kollegors skull, för våra blivande kollegors skull, för patienternas skull, för förändringens skull.
Är det inte nog nu?
Emma Jonsson
Barnmorska och sjuksköterska, förtroendevald för Vårdförbundet och styrelseledamot i avdelning Stockholm.
Boka din lönecoachning!
Vi har flera tillfällen med fokus på löneförhandling eller lönesamtal. Passa på att öka dina kunskaper om lön, löneförhandling och lönebildning. Det har du nytta och glädje av hela yrkeslivet.
Sedan starten hösten 2021 har vi gruppcoachat över 8000 medlemmar. Ta chansen du också.
Säkra din plats här!