Individualism istället för solidaritet. Eller?

En klassisk sjuksköterska ses ofta som självuppoffrande och lojal. Hen sätter andras behov framför sina egna, tar hand om de utsatta och svaga. Samma egenskaper som populärt tillskrivs kvinnor. Många går runt med ett konstant dåligt samvete, gentemot sin familj som blir åsidosatt för att man återigen jobbar dubbelpass, gentemot patienterna som inte får den vård de har rätt till, gentemot kollegorna för att de måste hoppa in om inte du tar det där passet. Vi låter bli att sjukanmäla för vi vet att de inte får in en ersättare. Vi stannar kvar på övertid för att patienterna behöver oss. Det är ju inte deras fel att det är såhär.

Men är det vårt fel? Är det verkligen vårt ansvar att avdelningen ska gå runt? Sjuksköterskor ligger i topp fem när det gäller långtidssjukskrivning på grund av psykisk ohälsa (stressreaktion, utmattningssyndrom, depression, ångest). Det blir en ond cirkel, ju mindre personal som finns på avdelningen, ju fler säger upp sig. Spiralen snurrar ned i avgrunden, för varje person som släpper taget blir lasset lite tyngre för de som är kvar. Är det vår skyldighet att kämpa i motvind tills vi själva blir patienter? Varför bry sig om det sjunkande skeppet när vi kan bry oss om oss själva? Varför gå på knäna tills vi går in i väggen, när vi kan gå över till bemanningsföretag?

När jag bytte från landstinget till bemanningsföretag var det med blandade känslor. För mig personligen var det en solklar vinst. Jag får stort inflytande över när, var och hur jag vill jobba. Den höga lönen möjliggör att jag kan jobba mindre men ändå ha en stabil ekonomi. Jag känner mig eftertraktad, jag kan ställa krav, jag får omväxling, och jag slipper sitta med på otaliga APT-möten och dryfta förbättringsförslag som nästan aldrig leder någonstans. Men samtidigt kändes det egoistiskt. Att lämna landstinget innebär ännu en person mindre som kan dela på bördan. När jag går hem stannar de fastanställda kvar för ännu ett dubbelpass. För patienternas skull är det bättre med kontinuitet, ett hopsvetsat gäng som kan rutinerna och är vana vid den vård som bedrivs. Det förkortar vårdtiderna och minskar risken för vårdskador. Jag får det bättre, på bekostnad av andra. Individualism istället för solidaritet. Eller?

Ibland tittar vi snett på varann. Tycker nån är egoistisk som sätter sina egna behov framför kollegors och patienters. Vi tittar nedlåtande på den som väljer att stanna kvar och inte vet sitt eget bästa. Vi skäller på den som accepterar en dålig lön. Vi blir irriterade på den som får högre lön än vi trots att vi jobbat längre eller hårdare. Vi bråkar med varann om småsmulorna men glömmer att rikta blicken uppåt mot den som sitter med nästan hela kakan. Vi är inte varandras fiender, vi är varandras allierade. De fastanställda som har koll på rutinerna på avdelningen, de som ger patienterna kontinuitet. Bemanningsanställda som visar att dålig personalpolitik gör att man blir av med personal, vi som hoppar in så att ni kan gå hem. Vi behöver varandra, vi bryr oss om varandra OCH om oss själva. Vi vill alla samma sak – göra jobbet vi älskar utan att offra oss själva på kuppen.

Låt oss sluta ifrågasätta varandra och istället uppträda som de allierade vi är.

Therese Lundén,

leg sjuksköterska anställd på bemanningsföretag