Jag ger inte upp - gör du?

Ilska, frustration, uppgivenhet, till och med skam. Känslorna väller över mig. Det handlar om årets löneöversyn. Om den avstämning som nu påbörjats hos den arbetsgivare där jag är anställd och fackligt aktiv.

Ilska för att det är så vansinnigt att det inte läggs pengar på att göra något åt vår dåliga löneutveckling. Frustration för att frågan lön är så nedrans komplex och systemet som påverkar lönebildningen och våra möjligheter att påverka hur det ser ut så oerhört svårt att navigera i och finna strategier i. Uppgivenhet för att vi har kämpat så länge och påtalat bristerna så många gånger, inte helt utan att få gehör, men utan att få aktion. Och till och med skam – jag skäms å arbetsgivarens vägnar för att man sköter löneöversynen så illa.

Årets löneöversyn där jag finns kännetecknas av osedvanligt dålig planering, minimala lönepåslag och en allmänt dålig löneprocess. Få medlemmar fick ny lön inom ramen för den tidplan som var lagd. Medlemmar har fått lönebesked per sms, brev, telefonsamtal och i korridoren. Dialog kring lön sker inte, enbart dialog kring prestation, men inte ens det sker överallt. Summorna som ges upplevs allt annat än motiverande. Tvärtom är de ord som med rätta används av många medlemmar “ett skämt”, “ett hån”, “uselt” och “bedrövligt”.

Hur kan arbetsgivaren inte se att löneutvecklingen är den enskilt viktigaste faktorn (inom landstinget åtminstone) för att klara kompetensförsörjningen? Med löneutveckling stannar medarbetare och gör ett bra jobb, och då löser sig också många av våra arbetsmiljöproblem. Hur kan arbetsgivaren välja att inte lyssna när vi framför denna argumentation?

Hur kan en arbetsgivare i en kompetenstung verksamhet, där medarbetarna är resursen (till skillnad från järnmalm eller trä eller någon annan död resurs) välja att INTE använda lön till vad lön borde vara? Sett ur arbetsgivarens perspektiv är ju lön det enskilt viktigaste styrmedlet för att få medarbetarna att göra det verksamheten behöver, löneöversynen är varje års viktigaste investering! Istället använder man detta medel och styr medarbetare bort från sig. Det är oförsvarbart för den som har ansvar att bedriva en god, säker vård.

Du delar säkert mina i inledningen beskrivna känslor, så du tror mig kanske inte när jag nu skriver att det finns potential i vårt löneavtal. Men det gör det. Men vi måste vara på tå på varenda påverkansnivå! Vi måste engagera oss allihop! Medlem måste skaffa sig kunskap och ställa krav! Ifrågasätta sin chef om hen inte gör vad som förväntas, och ta kontakt och informera en förtroendevald så att Vårdförbundet får kunskap om problemen. Förtroendevald på arbetsplats måste sköta sina pusselbitar under löneöversyn med dialog och uppföljning med arbetsgivaren och även hen framföra krav på arbetsgivaren och informera förtroendevald på nästa nivå om brister. Där jag är fackligt aktiv saknas förtroendevald på alldeles för många av arbetsplatserna. Av de förtroendevalda som finns väljer nästan två tredjedelar bort att komma när vi kallar till möte om lön. Då saknar vi som förbund kraft att agera. Samlingen på manifestationen den 4 september var fantastisk! Ändå kan jag inte komma förbi känslan att vi hade kunnat vara så många fler där.

Så låt oss stärka varje länk i kedjan! Vända både vrede och uppgivenhet till kraft! Det finns hopp, för det finns möjligheter. Jag är Vårdförbundet. Alltså, jag har ett formellt uppdrag att företräda oss som organisation och teckna vårt namn. Men jag kan inte åstadkomma någonting utan dig! Du är också Vårdförbundet. Och det finns ett som är säkert – om vi inte försöker åstadkomma förändring så kommer situationen helt säkert att bestå. Jag ger inte upp – gör du?

#slutpårean
#slutpårean

Hanna Rönnell, styrelseledamot Vårdförbundet Avdelning Stockholm


Kommentarer

  1. Ja Hanna jag delar dina känslor. Är det några fler där ute som gör det??

    Vare sig vi vill det eller inte så hänger framtiden på vilket val varje enskild medlem gör nu – ge upp, inte ta ställning, skylla på andra etc. Eller så engagerar man sig och hjälper till och kommer med idéer och förslag eller stöttar de idéer och förslag som läggs fram. Att bara klaga på det som görs och klaga på det som inte görs och kräva att andra ska ”göra något” kommer inte att förbättra vår situation eller vårdens situation.

    Jag bär också ibland en känsla av ”det borde finnas någon som styr upp det här, någon som stoppar dåliga beslut, någon som slåss för mig”. Jag landar alltid i samma insikt – denne någon är jag, tillsammans med andra. Alla fackliga framgångar har alltid byggt på att alla hjälps åt och ställer upp. Det finns ingen annan väg, hur mycket vi än önskar det.

    Lotta Dickman, intensiven på SöS

Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.

Skriv på uppropet

Dags att vårda vården – vi kräver en bättre arbetsmiljö.

Vårdavården logotyp

Skriv på här