Vi ska inte bli sjuka av att vårda!

Här kan ni läsa och även se mitt tal från manifestationen den 4 september.

Som facklig talare vill jag främst vända mig till mina kollegor. Till er jag går till jobbet med på morgonen, fortfarande med grus i ögonen efter föregående kvällspass. Ett av alla arbetspass, någon av årets alla dagar, en av dygnets alla timmar, då det krävs att vi är på plats. Ofta allt för tätt i följd, ofta utan avbrott mellan dagpass och kvällspass, för allt för sällan finns det några marginaler då någon oväntat tvingas vara borta eller belastningen är särskilt tung.
När det sker återkommande får det oundvikligt konsekvenser. Den fjortonde timmen i arbete, med bara nio timmar mellan passet igår och idag, då är jag inte längre en lika bra sjuksköterska. För för lite sömn gör det med en, det leder till försämrad empatisk förmåga, ett ovärderligt verktyg i mötet med patienten. Likaså påverkar det reaktionstid, koordination och uppmärksamhetsförmåga i likhet med att ha 0,2 promille alkohol i blodet.
Ändå hävdar våra arbetsgivare orubbligt att patientsäkerheten inte är hotad. Jag vill tvärtemot hävda, att i ett läge där jag med flera av mina kollegor – av trötthet – är att betrakta som onyktra, då är patientsäkerheten absolut hotad.
Det har gått så långt att vi, med uppgiften att vårda de sjuka, blir sjuka av att vårda. Personal i vård- och omsorg ligger i absolut topp vad gäller sjukskrivningar, där stress utan återhämtning är en av de främsta orsakerna. Självklart bidrar det till en ständig underbemanning, det skapar en ond spiral som inget förutom en förbättrad arbetsmiljö rår på. Jag menar att med en syn på oss som arbetar inom vården, och med arbetstidsmodeller som gör oss sjuka, så är så såväl patientsäkerheten som personalsäkerheten hotad.

För en tid sedan valde jag att lämna den offentliga vården. Men först efter en period då jag själv valt att gå ner i arbetstid. Det blir snabbt kostsamt. Särskilt tydligt blir det när en ser vad det får för effekter i det orangea kuvertet. Jag valde därför att gå vidare, dit där jag fick möjlighet att påverka när och hur mycket jag ville jobba, utan att det gav för stora ekonomiska konsekvenser. Men hela tiden har jag saknat möjligheten att kunna bidra till en god och jämlik vård i det offentliga. En av orsakerna till att jag valde att bli sjuksköterska från början.
Jag är glad att kunna säga att veckan efter nästa börjar jag åter vid en arbetsplats inom landstinget. Men till skillnad från tidigare vid en arbetsplats där ledningen förstått vikten av återhämtning. En arbetsplats där jag och mina kollegor ges möjligheten att arbeta fyra dagar i veckan med full lön. Något som borde vara en självklarhet överallt där det krävs att vi finns dygnet runt årets alla dagar.
Men det är inget som kommit serverat. Vårdförbundets förtroendevalda, tillsammans med kollegor och övriga fackförbund, slogs länge för förändring! Du och dina kollegor kommer att behöva göra detsamma. Efterfråga det på nästa arbetsplatsträff, eller nästa gång du passerar chefen i korridoren. Be hen att hälsa sina chefer, och våra tjänstemän och politiker, att de måste ge oss tid för vila och återhämtning.
Så att vi kan vårda de sjuka – och inte bli sjuka av att vårda.

Jonas Carlsson, sjuksköterska och avdelningsstyrelseledamot Vårdförbundet avdelning Stockholm