Anhöriga viktiga i vården i Tanzania

Hej! Vi heter Moa och Frida och är två sjuksköterskestudenter från Lunds universitet. I somras spenderade vi, tillsammans med tre andra sjuksköterskestudenter 8 veckor på ett sjukhus i en liten by i Tanzania. Denna resa vill vi gärna berätta för er!

Byn heter Dareda och har bland annat ett sjukhus, en grönsaksmarknad, kyrkor, bostäder och olika stånd som säljer diverse saker. Sjukhuset var relativt litet och bestod av en kvinno- respektive mansavdelning, förlossning, mödravård, operationssal, ”BVC”, pediatrisk avdelning och en infektionsavdelning. Skillnaderna mellan svensk och tanzaniansk sjukvård är stora, likaså i arbetet på sjukhuset. En stor kontrast är till exempel att patienternas anhöriga sköter all omvårdnad i Tanzania. De lagar mat och tar med sig till avdelningen och hjälper patienten med tvätt och toalettbesök. När en läkare skriver ut mediciner till en patient är det de anhöriga som får gå till sjukhusets apotek och köpa ut dem (tillsammans med nödvändigt material ex. PVK, dropp, sprutor). Patienterna blir alltså väldigt beroende av sina närstående och dess hjälp, ett tydligt exempel på kulturskillnad jämfört med hemma.

Personalen får förlita sig på att de anhöriga gör ”sitt jobb”

En lång kö av människor till sjukhuset i Dareda, Tanzania
Foto: Privat

På sjukhuset fanns ofta ingen tydlig struktur som i Sverige där vi har regelbundna kontroller av vitala parametrar, avstämningar och tydlig dokumentation. Detta gör att personalen i Dareda får förlita sig på att de anhöriga gör ”sitt jobb” vilket äventyrar patientsäkerheten en hel del. Bristen på resurser och tillgångar utgjorde också en stor skillnad i både arbetsmiljö och ur ett patientsäkerhetsperspektiv. Det gick sällan att hålla god aseptik vid undersökningar och behandlingar eftersom engångsartiklar återanvändes flitigt. Bristen på material samt kunskap blev tydlig. Detta skiljde sig däremot en del från avdelning och personal och det märktes att många var införstådda med vikten av aseptik men att resurser inte räckte till och att kunskap om hur man tillämpar basala hygienrutiner på bästa sätt inte riktigt fanns.
Andra sätt patientsäkerheten brast på var bland annat när patienten talade ett av de många stamspråk som finns i Tanzania medan läkaren eller sjuksköterskan endast talade Swahili. Om man hade tur kunde den anhöriga hjälpa till med tolkningen men det var ofta det inte gick att säkerställa helt att viktiga budskap nådde ända fram.

En sjuksköterska i Tanzania tjänar runt 3500 kronor i månaden.

Hierarkin mellan vårdpersonal har flera likheter jämfört med i Sverige. I Dareda såg man däremot mindre av läkaren, som endast rondar patienterna någon gång i veckan om inte någon patient skulle anses vara i ett akut tillstånd. Sjuksköterskeyrket har en relativt hög status då många i den lilla byn såg upp till sjukvårdspersonalen. Flera av dem som var färdigutbildade sjuksköterskor på sjukhuset var dessutom nunnor och hade mycket status på grund av det. Eftersom många i Tanzania arbetar med jordbruk och hemmet är det relativt ovanligt att läsa en vidareutbildning. En sjuksköterska i Tanzania tjänar runt 3500 kronor i månaden. Viktigt att tillägga är att det är betydligt billigare att leva där. Jämte sjukhuset ligger en sjuksköterskeskola med många studenter vilket gjorde att det ofta var mellan 5-10 studenter på samtliga av sjukhusets få avdelningar. I och med det höga antalet studenter skötte de mycket av arbetet på sjukhuset, inte sällan självständigt utan övervakning trots brist på kunskap. Detta skedde flertalet gånger på förlossningen när sjuksköterskorna lämnade avdelningen och en kvinna skulle föda. Då fick studenterna rycka in och leda förlossningen så gott de kunde vilket betydde stora risker för kvinnan och barnet. Detta blir ett tydligt tecken på att patienten (inte minst kvinnor) hamnar långt ner i hierarkin inom vården.

Barnmorskornas uppgifter handlade främst om att undvika svåra fysiologiska komplikationer för kvinnan

 

Kvällsbild över landskap i Tanzania
Foto: Privat

Synen på patienten är generellt väldigt annorlunda i Tanzania om vi jämför med vår syn vi har i Sverige. Vi i Sverige är vana vid att tillämpa personcentrerad vård men också väldigt införstådda med vikten av patientinformation och undervisning. I Tanzania var det sällan patienterna fick broschyrer eller berättat för sig varför de led av ett visst tillstånd. Därav fick patienterna också svårt att ha ett inflytande i sin egen vård. Om patienterna inte har kunskapen är det dessutom svårt att förstå och påverka sin hälsa. Till exempel var det en del patienter med diabetes som hade diabetessår, där undervisning och kostsamtal är väsentligt för patientens framtida hälsa. Det var också väldigt vanligt att sjukvårdspersonalen pratade över huvudet på patienten. På ronden gick de ofta runt till patienterna för att utreda olika tillstånd och diagnoser men personalen talade då med sitt team och inte till patienten. Vid flera tillfällen fick vi också bevittna att sjukvårdspersonalen inte tänkte på patientens integritet. Det var många gånger som patienten låg blottad, till exempel under undersökningar och förlossning kunde personalen öppna dörren och gå in och ut flera gånger när patienten låg där utan kläder. Förlossning överlag innebar mycket smärta för kvinnorna som inte erbjöds smärtstillande samt uppmanades att inte skrika eller klaga. En av anledningarna till detta var för att spara energi till förlösandet av barnet. Barnmorskornas uppgifter, som i Sverige handlar mycket om skapa trygghet för den förlösande kvinnan, handlade främst om att undvika svåra fysiologiska komplikationer för kvinnan och sedan ta hand om bebisen när den kommer ut.

Vid besök utanför sjukhuset fick personal även sälja tvål eller potatis

 

Vid några tillfällen i veckan åkte ett gäng från sjukhuset ut i ‘’kliniker’’ som de byggt upp utanför byn, dit folk som bor längre ifrån sjukhuset kan komma och utföra hälsokontroller. Här driver de främst mödravård och barnavård i form av vaccinering och viktuppföljning av barn men också uppföljning av mödrarnas graviditeter. Här märktes en enorm tacksamhet från befolkningen att sjukvårdspersonalen tog sig tid att åka ut i de mindre ‘’klinikerna’’. Det bildades långa köer och vi fick väga uppåt hundra barn vid ett tillfälle när vi åkte ut. Under dessa resor utanför byn hade personalen dessutom med sig lite olika varor de kunde sälja till dem som kom för undersökning. Det kunde vara allt från tvål till potatis.

 

Till sist är vi väldigt glada att vi får ta med oss den här upplevelsen i vår framtida profession som sjuksköterska. Att få en förståelse för hur svårt det är med språkbarriärer men också kulturkrockar. Resan har lärt oss mycket och fått oss att reflektera kring vår vård hemma i Sverige!

/Moa och Frida

sjuksköterskestudenter Lunds Universitet

 


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

När du skriver en kommentar så godkänner du att dina personuppgifter hanteras enligt vår personuppgiftspolicy.

Lönecoachning

Känner du ibland maktlöshet i mötet med nuvarande eller ny arbetsgivare?
Bli coachad, ta kontroll över din utveckling och sikta mot drömjobbet!

Boka in dig nu!