Sjuksköterskebloggen

Sjuksköterskebloggen

Sjuksköterskebloggen

”Sjuksköterskor är de ohotade specialisterna inom omvårdnadskunskap”

by

Året 2020 blev ett ansträngande år och vi trodde nog att 2021 skulle se lite annorlunda ut. Ännu har trycket på vården och på personalen inte minskat. Vi är fortfarande i ett ansträngt läge.

Idag firas den internationella sjuksköterskedagen, världen över, till minne av Florence Nightingale, en sjuksköterska som reformerade både yrket och sjukvården. Vi vill sända en grattis-hälsning till er alla sjuksköterskor ute i vården och ni studenter som snart är våra framtida kollegor.

Maria Lindholm, yrkeshandläggare för sjuksköterskor.

Vi tror och hoppas att vi ser en liten ljusning i och med att vaccinationerna har kommit igång och att de trots alla farhågor löper på bra. Mycket beroende på att sjuksköterskor återigen ställt upp och ställt om från sina ursprungliga uppdrag.

Framtiden då? Hur ser den ut? På vilket sätt ska vi organisera vården för att vi aldrig behöver bli ”tagna på sängen” av ett liknande scenario?

Vikten av omvårdnadskunskap har visat sig vara oumbärligt. I bekämpningen mot pandemin skulle vi inte klarat att vårda patienterna utan den specifika kunskapen. Omvårdnaden är sjuksköterskornas forskningsområden och inom det är vi de ohotade specialisterna.
Grundutbildningen till sjuksköterska med både en yrkesexamen och en generell (akademisk) examen är en garant för att vi fortsätter att vara specialister inom vårt forskningsområden, omvårdnad.

Våra sjuksköterskestudenter är framtiden och Vårdförbundet menar att deras kunskaper och ledarkunskaper ska användas till utformningen av framtidens vård.

Det är med glädje vi kan konstatera att ansökningarna till sjuksköterskeprogrammet ökar nationellt. Vi vet att svenska sjuksköterskeutbildning är av hög kvalité och de studenter som utexamineras har en solid kunskap. Utmaningen ligger i att vi ser till att de som påbörjar utbildningen slutför den och sedan vill stanna inom yrket.

Åsa Sundin, yrkeshandläggare för sjuksköterskor.

Med tiden finns alla möjligheter att specialisera sig eller kanske gå vidare och forska inom olika områden. För varje sjuksköterskestudent som utexamineras har Sverige investerat i en god hälsa för medborgarna och en hög kompetens inom hälso- och sjukvården. Då måste vi se till att arbetsmiljön är god, arbetsvillkoren är schyssta och att det finns en tydlig karriärstrappa för sjuksköterskor.

Vi måste även se till att politiker och beslutsfattare förstår att i den framtida vårdens utformning behövs sjuksköterskans specifika kunskaper och det är i sjukvårdens beslutsfattande positioner sjuksköterskor ska ta plats.

Än en gång; Stort grattis till er alla och det livsviktiga arbete ni utför!

Maria Lindholm och Åsa Sundin
Yrkeshandläggare för sjuksköterskor
Vårdförbundet

Gästblogg: ”Jag har valt att lämna min arbetsplats inför sommaren”

by

Kristina Sundell

Kiruna, en stad med 18 000 invånare och en stor tung industri med flera tusen anställda måste ändå räknas som glesbygdsort när vi pratar om sjukvård. Vi har drygt 12 mil till Gällivare och närmsta sjukhus med kirurgi, förlossning/BB och intensivvård. All denna specialistkompetens har funnits i Kiruna men allt eftersom åren gått har verksamheten på sjukhuset blivit allt mindre.

Akutmottagningen finns trots allt kvar, och två så kallade akutsjukvårdsplatser i anslutning till akuten. Det hette tidigare IVA men de platserna ska nu disponeras av de patienter som har störst behov. Det kan innebära att någon behöver ligga på allergi-obs i några timmar innan hemgång men det kan också innebära cirkulatoriskt instabila traumapatienter i behov av invasiv luftväg och inotropt stöd. Vi ska kunna stabilisera dessa patienter och vårda i väntan på transport till Gällivare. Eller till Sunderbyn, där närmsta PCI-lab finns. Dit är det 35 mil. Närmsta neurokirurgiska och thoraxkirurgiska enhet är NUS, 60 mil bort.

Fram tills nu har det funnits minst en specialistutbildad sjuksköterska (IVA eller anestesi) i tjänst på varje arbetspass men på grund av svårigheter med att rekrytera så släpper enhetens ledning nu på det kravet. Enheten som jag jobbar på hette tidigare IVAK men eftersom vi inte längre har några IVA-platser så heter vi numera Akut omhändertagande. Det betyder inte att vi inte längre får de svårt sjuka patienterna hos oss.
Till sommaren kan det alltså potentiellt bli så att grundutbildade sjuksköterskor har ansvar för patienter som kräver vård av sådant slag som enbart bedrivs IVA-enheter, till exempel patienter i respirator. Enbart i väntan på transport är det sagt, men med avstånden och det geografiska läget vi har så kan det ibland röra sig om dygn snarare än timmar eftersom ambulanshelikoptern är tämligen väderkänslig och vädret i fjällen ofta är ostadigt.

Den här verkligheten kan vi titta på från olika håll. Ur ett patientsäkerhetsperspektiv är det onekligen problematiskt och det kräver nästan ett helt eget inlägg. Vad innebär det för mig som grundutbildad att stå med det ansvaret? Vad innebär det för de få specialistutbildade sjuksköterskor vi faktiskt har, att deras kompetens inte anses nödvändig? Vad innebär det för möjligheterna att rekrytera i framtiden? Jag kan bara tala för mig själv och jag har valt att lämna min arbetsplats inför sommaren. Det känns inte rimligt att jag ska gå varenda arbetspass och oroa mig för att jag ska ställas inför något som jag definitivt inte har kompetens för. Det skulle kännas oansvarigt, både gentemot mig själv och framför allt gentemot patienten. Om något skulle hända under mitt ansvar så skulle jag inte kunna sluta fråga mig själv om det hade blivit annorlunda med rätt kompetens.

Behovet av avancerad akutsjukvård här uppe i norra polcirkeln går inte att förneka men hur ska organisationen se ut för att kunna rekrytera och behålla specialistutbildad personal?
Personligen så ser jag inte någon anledning till att jag själv ska bekosta en specialistutbildning med tanke på vilken brist det är på er vubbade sjuksköterskor, så att införa AST för IVA tror jag vore framgångsrikt. Sedan tror jag det handlar om ungefär samma saker som sjuksköterskor i hela landet efterfrågar. Skillnad i lönekuvertet, bra friskvårdsavtal, märkbart minskad veckoarbetstid, även för oss som “bara” jobbar dagpass inom treskiftverksamheter. Vad skulle få dig att flytta till glesbygden?

/Kristina Sundell
Grundutbildad sjuksköterska på Akut omhändertagande i Kiruna

Gästblogg: Åsa tror att bättre nattvillkor på ambulansen i Jokkmokk skulle minska rekryteringsproblem

by

blond kvinna Åsa Mattsson

Åsa Mattsson

Jag heter Åsa Mattsson och är specialistsjuksköterska inom anestesi och ambulans och har arbetat som sjuksköterska sedan 1987 och som specialist sedan 2004. Min arbetsplats har varit, och är fortfarande inom primärvården. Jag arbetar nu på Jokkmokks hälsocentral inom ambulansen.

Jokkmokk är en glesbygdskommun i Norrbottens inland den näst största till ytan i landet. Vi är ca 5000 invånare och har långa avstånd och framkörningstid till patienten. Vi har en dygnsambulans samt en dagbil. Vår larmstatistik är ca1,67 (2018) larm per dygn. Det innebär att två besättningar finns tillgängliga från kl. 09:00-16:00, måndag till fredag, därefter endast en besättning fram till kl. 07:00.
Våra närmaste sjukhus ligger i Gällivare, 10 mil bort, samt Sunderby sjukhus, 18 mil bort. Det innebär att vi vårdar patienten under lång tid i bilen och för det mesta på dåliga vägar och under alla väderleksförhållanden. Detta utan risktillägg.
I bilen jobbar vi oftast en ambulanssjukvårdare och en sjuksköterska i par.
Hälsocentralen i Jokkmokk är som ett minisjukhus med en observationsavdelning med fem platser och 4721 antal listade patienter. Vi har tillgång till röntgen, laboratorium, sjukgymnastik och arbetsterapi, KBT- terapeut, och så förstås distriktssköterskemottagning och läkarmottagning. Våra distriktsläkare har än så länge beredskap i hemmet på kvällar och helger. Vi har således en ganska mångfacetterad verksamhet.

Vi på ambulansen är integrerade i Hälsocentralens alla verksamheter när vi inte är ute på uppdrag. Bland annat ansvarar vi för den akuta verksamheten och tar hand om oplanerade patienter. Vi bedömer och behandlar självständigt patienter dygnet runt, med stöd av våra distriktsläkare. Ett roligt och mycket stimulerande arbete som också kräver en del kunskap och erfarenhet. Ett annorlunda arbetssätt som skiljer sig från många andra ambulansstationer.

Villkoren för oss sjuksköterskor och oss specialistutbildade skiljer sig dock från andra och framför allt då sjukhus anslutna ambulansstationer. Vi är uteslutna från det nattavtal som Region Norrbotten har med Vårdförbundet. Vi får alltså inte ta del av den betydande förkortning av veckoarbetstid som det avtalet innebär. Dock gäller detta avtal på sjukhusanslutna stationer till exempel i Gällivare. På många andra stationer i vårt närområde har personalen dygnstjänstgöring, vilket gör att det är attraktivt att söka sig dit. På vår Hälsocentral har vi under lång tid haft svårt att rekrytera ny personal. Jag tror det skulle bli lättare om vi hade liknande scheman enligt Vårdförbundets nattavtal. Jag personligen skulle också önska att vi hade liknade scheman.
Lönemässigt har vi tidigare haft en marginellt högre lön i glesbygd än i tätbebyggda områden, men inte nu längre. Det tycker jag att vi borde ha eftersom vi som arbetar i glesbygd med långt till sjukhusexpertisen dessutom har ett större ansvar för patienten. Vi får många gånger lita på oss själva, och är i många lägen utsatta, till skillnad från de sjuksköterskor som arbetar i nära anslutning till sjukhus med alla dess resurser. Vi är inte så många som jobbar i glesbygd, omständigheterna runt våra arbetsplatser gör att jag anser att vi tillhör de särskilt yrkesskickliga, och borde lönesättas därefter.

Åsa Mattsson,
sjuksköterska Jokkmokk hälsocentral

Gästblogg: Så är det att jobba med forskning – Anna Pilfalk berättar

by

Anna Pilfalk

Anna Pilfalk

Jag skyndar ner för trapporna till entrén där jag ska träffa familjen som den här veckan ska medverka i vår tvillingforskning. Samma sak varje onsdag kl 9, ny familj från någonstans i Sverige som kommer till vår forskningsmottagning för tre dagar av undersökningar. Det första besöket har föregåtts av flera månader av kontakt, för att vi ska få rätt information om deltagarna och för att vistelsen för familjen ska bli så bra som möjligt. Gemensamt för familjerna som kommer är att den innehåller ett tvillingpar, men i övrigt är det en familj med sina speciella förutsättningar och behov. Vilka det kommer att vara kommer att visa sig under de dagar vi ska spendera tillsammans. Jag möter familjen som har flugit ner från Luleå för att kunna delta i studien. Familjen består av föräldrar och ett tvillingpar, killar 16 år. Den ena tvillingen med de neuropsykiatriska diagnoserna ADHD och autismspektrumtillstånd (AST), och den andra tvillingen utan några diagnoser. Under tre intensiva dagar kommer jag att följa dem genom psykologtestning, intervjuer, magnetkameraundersökning och olika provtagningar såsom blodprover, urin och faeces, hudbiopsi och lumbalpunktion. Jag kommer till och med att klippa deras hår och naglar för att skicka det olika forskare runt om i världen. När vi säger hejdå till varandra på fredag eftermiddag kommer vi ha tagit oss igenom diverse utmaningar och rädslor tillsammans, och allt som oftast lärt känna varandra ganska väl.

Jag är utbildad specialistsjuksköterska inom barn och ungdom, och arbetar som forskningssjuksköterska på Barn- och Ungdomspsykiatriskt Forskningscentrum i Stockholm. Vår mottagning är ett samarbete mellan Region Stockholm (BUP) och Karolinska Institutet. Här sker forskning och klinisk behandling kring tillstånd som ADHD, AST, tvångssyndrom (OCD) och andra neuropsykiatriska diagnoser. Syftet med studien jag främst arbetar i, är att genomföra grundläggande klinisk forskning för att öka kunskapen om vad som orsakar AST och ADHD. Projektet syftar till att hitta biomarkörer och generera starka hypoteser som kan bidra till utvecklandet av diagnostiska test och medicinska behandlingsmetoder. Rekryteringen fokuserar på tvillingpar som är diskordanta för AST eller ADHD, dvs att den ena tvillingen i ett par har en diagnos och den andra inte. Eftersom enäggstvillingar är genetiskt mycket lika, kan alla skillnader i till exempel beteende, neurobiologi och genetik inom par där bara en tvilling har AST och/eller ADHD vara i hög grad relevanta för att förstå orsak och för utveckling av diagnostik och behandlingar.
Sjuksköterskans roll fyller en viktig funktion i den kliniska forskningen. Även om det inte alltid kan se ut så i första taget spelar omvårdnaden in i många olika delar. Pedagogiken och vikten av korrekt information, har deltagaren förstått vad den har samtyckt till? Forskning är alltid frivillig och när man vill kan man dra sig ur, och precis som i sjukvården är jag studiedeltagarens ombud när det behövs. Särskilt viktigt är detta när vi tar hand om deltagare med nedsatta kognitiva funktioner. Ingen ska känna sig pressad att göra något den inte vill. En del av undersökningarna är invasiva och kan upplevas som obehagliga. Det är mitt ansvar att de som deltar känner sig trygga och omhändertagna, och att alla moment görs på ett säkert sätt. Forskningen måste alltid vila på etiska grunder, och det är starkt grundat i mig och min sjuksköterskeprofession. Som ensam sjuksköterska i en grupp av främst psykologer är det jag som står för den medicinska kompetensen. Jag är den som handhar och ansvarar allt biologiskt material vilket måste ske inom forskningsetiska ramar och utifrån biobankslagen. Sekretessen är naturligtvis även här en självklarhet, allt är skyddat och kodat.

Den kliniska forskningen kan fortgå tacka vare människor som tar av sin tid för att medverka i den. För det ska vi vara oerhört tacksamma! Förutom en summa pengar och förhoppningsvis några spännande dagar, innebär det inga direkta vinster för dem personligen. Däremot för den stora gruppen och det är en vinst för oss alla i vårt samhälle. Tack vare dessa personer får vi större kunskap om sjukdomar, tillstånd och behandlingar. Att få vara en del av det är fantastiskt och känns oerhört meningsfullt. Inte minst är det väldigt utvecklande och roligt att få arbeta i en verksamhet som alltid vill framåt, vill veta mer!

Anna Pilfalk
sjuksköterska