Sjuksköterskebloggen

Sjuksköterskebloggen

Sjuksköterskebloggen

“Anhöriga blir erbjudna att komma in för att ta ett sista farväl men många gånger avstår de av rädsla för att själva bli sjuka”

by Leave a Comment

Sedan några veckor arbetar jag som konsultsjuksköterska på en covid-19 avdelning på Södersjukhuset. Vårdavdelningen, som är en av flera fulla avdelningar, där alla patienter är inlagda av samma anledning. Jag fick frågan av mitt bemanningsföretag att hoppa in på en covid-19 avdelning och jag tvekade inte en sekund. I den situation som just nu råder i samhället behöver vården kraftsamla.  

Utan något introduktionspass och med mycket kort varsel var jag på plats för mitt första pass. Inställningen till inhyrda sjuksköterskor bland den fasta personalen har tidigare varierat, men nu kändes det verkligen som om alla gick ihop mot ett gemensamt mål; vi måste alla tillsammans göra det bästa av situationen.  

Ett bra välkomnade gav mig lugn och någon form av trygghet.  

Arbetet på vårdavdelningen skiljer sig från det normala på många sätt. Personal inom olika yrkeskategorier kommer från alla möjliga hörn, vissa arbetar normalt på en mottagning, andra har inte jobbat inom vården på många år men har nu valt att gå tillbaka och hjälpa till medan vissa är inhyrda eller kommer från andra avdelningar.  

Nu ska alla tillsammans försöka utföra vård av en ny patientgrupp med många nya rutiner.  

På och avklädning av skyddsutrustning hör numera till det normala, personalen påminner varandra och samarbetar för att kunna genomföra alla sysslor så effektivt och smidigt det går, då patientbesöken inne på rummen ska begränsas och tar tid. Min tidigare vana att vara inne mycket hos patienterna för att utföra omvårdnad, göra bedömningar samt stötta patienterna utifrån deras enskilda behov har nu bytts till att prioritera det som är mest akut och icke akuta åtgärder får ibland vänta då besöken på patientrummen måste begränsas. Det finns varken tid eller möjlighet under rådande läge.     

Hur påverkade patienterna är av viruset varierar, likaså ålder och bakomliggande sjukdomar. Den senaste helgen har varit tung, i flera bemärkelser. Flera patienter är mycket kritiskt sjuka och i stort behov av hjälp med omvårdnad då de är helt orkeslösa och ligger utslagna i sängarna. Varje gång jag går in på ett patientrum tänker jag efter, har jag med allt som jag behöver, har jag väl gått in kan jag inte gå ut och hämta något igen utan att klä om. På med skyddsutrustningen igen. Svetten rinner, men det har nu börjat bli ett normaltillstånd. Flera patienter på avdelningen är så sjuka att de nu vårdas i livets slutskede. Patienterna är i de flesta fall själva på rummet utan anhöriga. Anhöriga blir erbjudna att komma för att ta ett sista farväl men många gånger avstår anhöriga på grund av rädslan att själva bli sjuka, de kanske själva tillhör riskgruppen.  

Att vårda patienter i livets slutskede med minimal bemanning av personal, i munskydd och visir utan anhöriga känns verkligen inte bra. Patienterna är många gånger oroliga eftersom andningen är ansträngd på grund av virusets påverkan på lungorna, de får ingen luft. Att då stå där, fullt påklädd med skyddsutrustning och försöka förmedla någon form av trygghet när någon har väldigt kort tid kvar i livet är en oerhört tuff uppgift som jag gärna hade varit utan. I detta läge har vi inget val. Personalen gör sitt yttersta för att varje patient ska få det så bra som möjligt, inget annat finns att välja på.

Hur länge ska personalen orka jobba så här? Hur många individer ska behöva gå ur tiden till följd av covid-19 på detta sätt? Frågorna är många och svaren få. Tillsvidare kämpar vi på så gott det bara går, samtidigt som oron över situationen ständigt bara växer.    

/ Petter Sundin 
Bemanningssjuksköterska Södersjukhuset   

Är jag verkligen skyddad mot viruset i mitt arbete som ASIH-sjuksköterska?

by 2 Comments

En covid-patient som behöver vårdas i hemmet, där det är begränsade ytor och förutsättningar för att ge en bra vård och där oron finns, inte bara hos patienter utan hos deras familjer och närstående. Hur gör man då?

Vården i patientens hem, där det inte finns slussar in till patienten, där jag som sjuksköterska kan ta på mig skyddskläder och i hem där många familjemedlemmar ibland lever på nära varandra på en liten yta. Hur gör man då? Enligt de direktiv vi har fått ska det vara minst två meter mellan mig som sjuksköterska och patienten när jag tar på mig skyddsutrustningen, vilket många gånger är svårt då patienternas hem kan vara små. I dagsläget ställer vi alltid frågan till patienten; har ni ett rum i närheten av ytterdörren som vi kan använda?  

Många praktiska detaljer finns att jobba med. Här behövs kreativitet, nytänk och mycket förberedelser. Samarbete i team och med patienter och närstående är också nödvändigt för att kunna bedriva en bra och säker vård. Än så länge har det gått bra att vårda de patienter som behöver oss. Vi förbereder så mycket vi kan innan hembesöket och de som inte behöver hembesök hanterar vi via telefon. I ibland överlämnar vi material utanför hos patienten.

Många patienter låter oss ha ett rum i anslutning till hallen eller en del av hallen som förberedelserum, där vi kan iordningställa det vi behöver och ta på och av oss skyddsutrustningen. Oron jag möter hos patienter är påtaglig. Det går inte att undvika samtalen om corona. Det gäller att behålla lugnet och ja det är smittsamt, det sprider sig men vi följer alla hygienrutiner vi har för att skydda er och oss själva.  

Men som sjuksköterska är jag bekymrad. Vi får direktiv om att ha allt mindre skyddsutrustning på oss. Långärmade skyddskläder är utbytta till förkläden, munskydd med ventil är utbytta till vanliga munskydd så länge man inte blir utsatt för aerolsoler (om man nu kan veta det i förväg). Skyddsvisiren ska spritas av och återanvändas. Är jag verkligen skyddad mot viruset i mitt arbete som sjuksköterska?

Tänk om jag tar med mig viruset till nästa patient och dennes hem?!

När dagen är slut och jag har bytt om försöker jag mentalt lämna kvar alla känslor och patienter bakom ytterdörren till ASIH (avancerad sjukvård i hemmet). Känslorna får oftast stanna kvar där men ibland kommer jag extra nära någon som inte går att helt släppa i tanken på hemvägen, och det är okej.  

Vi på ASIH står inför fler utmaningar nu då allt fler ska vårdas i hemmet för att avlasta sjukhusvården. Det är tufft och kommer att bli tuffare. Hos oss ställer alla upp. Vi förstärker upp med personal nattetid då vi är som mest sårbara. Vi erbjuder oss att stanna kvar på jobbet och ta extrapass. Vi stöttar varandra genom samtal, skratt och gråt. Vi visar att vi bryr oss om varandra. Vi kommer att ta oss igenom det här, starka och många erfarenheter rikare. 

Sofia Tell
Sjuksköterska på ASIH
Södertälje sjukhus 

”Vi har handlat gummistövlar och visir”

by Leave a Comment

Jag arbetar som chef för hemtjänsten i en liten kommun i Skåne. Med underbara kollegor och medarbetare, ett bra samarbete i teamet och ihop med skyddsombud, hanterar vi vardagen på ett bra och klokt sätt i dessa coronatider. Teamet träffas varje morgon och stämmer av läget, prioriterar tillsammans och får möjlighet att samtala om hur de upplever situationen. Tillsammans har vi gjort en riskbedömning och skapat nya uppdaterade rutiner.

I grund och botten är det allmänna basala hygienrutiner som tillämpas, men i nuläget har vi skärpt dessa. Vi har till exempel inplanerad tid då det städas extra noga och spritas. En annan utmaning för mig som chef är arbetskläder och skor. Personalen har arbetskläder idag, men inte skor och jackor från arbetsgivaren. Jag har tillsammans med chefskollegor varit ute och handlat gummistövlar och visir från bygghandeln för att kunna erhålla en säker arbetsmiljö för mina medarbetare och brukare. Vi har gjort ett kit bestående av visir, skyddsmask ,skyddsdräkt ,handskar ,handsprit, skoskydd och/eller gummistövlar.  

”Den största utmaningen som chef i hemtjänsten är just nu är att få tillgång till de skyddsmaterial som behövs för att kunna bedriva en säker och trygg vård”

En annan stor utmaning är att bemanna för de medarbetare som är sjuka. Än så länge har vi ingen brukare eller medarbetare som har konstaterats smittad av coronavirus, men det är många medarbetare som är sjukskrivna. De är förkylda, har barn hemma som är sjuka eller andra i familjen som har förkylningssymtom.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är chefen_blogg-rotated.jpg

Som chef är det inte alltid lätt att avgöra vilka medarbetare som ska vara hemma med  tanke på risken för smittspridning. När någon ringer till mig och sjukskriver sig (vilket alla medarbetare gör till mig som chef), så hänvisar jag alltid att den enskilde medarbetaren ska kontakta sin Vårdcentral eller ringa 1177 för rådgivning om de känner sig osäkra. Ibland känner jag mig som chef ensam i min roll och mitt ansvar, då är det tur att jag har bra kollegor som stöttar varandra och som jag kan bolla och diskutera med. Vi kommer att ha Skype-möten varje vecka eller vid behov i ledningsgruppen. Jag har också ett nära samarbete med skyddsombuden. Vi har regelbundna avstämningar flera gånger i veckan och arbetsmiljö-ronder som vi har anpassat efter situationen.

Det finns timanställda vikarier att ringa in, vilket jag är glad och tacksam för.

Det är flera som utbildar sig till undersköterska som arbetar extra och de är fantastiska på att ställa upp och ta extrapass. Det gör att jag inte behöver låta medarbetarna jobba övertid när de redan har en stor ansträngning. Vi tar en dag i taget. Nästa vecka kan det se annorlunda ut. 

Tillsammans i teamet under min ledning har hela personalgruppen avstämningar gällande brukare och deras egen personalsituation. Vi prioriterar de brukare som bäst behöver oss och avväger tillsammans vilka besök som kan utföras via telefon istället för fysiskt. Matinköp kan göras digitalt och med hemleverans. Nu gäller det att använda kompetensen där den bäst behövs. Med ett nära teamarbete och ledarskap klarar vi tillsammans vardagen i hemtjänsten och trivs med vårt arbete. 

Liselotte Svensson
Enhetschef
Hemtjänsten Hästveda i Hässleholm

Gästblogg: “Jag har valt att lämna min arbetsplats inför sommaren”

by 8 Comments

Kristina Sundell

Kiruna, en stad med 18 000 invånare och en stor tung industri med flera tusen anställda måste ändå räknas som glesbygdsort när vi pratar om sjukvård. Vi har drygt 12 mil till Gällivare och närmsta sjukhus med kirurgi, förlossning/BB och intensivvård. All denna specialistkompetens har funnits i Kiruna men allt eftersom åren gått har verksamheten på sjukhuset blivit allt mindre.

Akutmottagningen finns trots allt kvar, och två så kallade akutsjukvårdsplatser i anslutning till akuten. Det hette tidigare IVA men de platserna ska nu disponeras av de patienter som har störst behov. Det kan innebära att någon behöver ligga på allergi-obs i några timmar innan hemgång men det kan också innebära cirkulatoriskt instabila traumapatienter i behov av invasiv luftväg och inotropt stöd. Vi ska kunna stabilisera dessa patienter och vårda i väntan på transport till Gällivare. Eller till Sunderbyn, där närmsta PCI-lab finns. Dit är det 35 mil. Närmsta neurokirurgiska och thoraxkirurgiska enhet är NUS, 60 mil bort.

Fram tills nu har det funnits minst en specialistutbildad sjuksköterska (IVA eller anestesi) i tjänst på varje arbetspass men på grund av svårigheter med att rekrytera så släpper enhetens ledning nu på det kravet. Enheten som jag jobbar på hette tidigare IVAK men eftersom vi inte längre har några IVA-platser så heter vi numera Akut omhändertagande. Det betyder inte att vi inte längre får de svårt sjuka patienterna hos oss.
Till sommaren kan det alltså potentiellt bli så att grundutbildade sjuksköterskor har ansvar för patienter som kräver vård av sådant slag som enbart bedrivs IVA-enheter, till exempel patienter i respirator. Enbart i väntan på transport är det sagt, men med avstånden och det geografiska läget vi har så kan det ibland röra sig om dygn snarare än timmar eftersom ambulanshelikoptern är tämligen väderkänslig och vädret i fjällen ofta är ostadigt.

Den här verkligheten kan vi titta på från olika håll. Ur ett patientsäkerhetsperspektiv är det onekligen problematiskt och det kräver nästan ett helt eget inlägg. Vad innebär det för mig som grundutbildad att stå med det ansvaret? Vad innebär det för de få specialistutbildade sjuksköterskor vi faktiskt har, att deras kompetens inte anses nödvändig? Vad innebär det för möjligheterna att rekrytera i framtiden? Jag kan bara tala för mig själv och jag har valt att lämna min arbetsplats inför sommaren. Det känns inte rimligt att jag ska gå varenda arbetspass och oroa mig för att jag ska ställas inför något som jag definitivt inte har kompetens för. Det skulle kännas oansvarigt, både gentemot mig själv och framför allt gentemot patienten. Om något skulle hända under mitt ansvar så skulle jag inte kunna sluta fråga mig själv om det hade blivit annorlunda med rätt kompetens.

Behovet av avancerad akutsjukvård här uppe i norra polcirkeln går inte att förneka men hur ska organisationen se ut för att kunna rekrytera och behålla specialistutbildad personal?
Personligen så ser jag inte någon anledning till att jag själv ska bekosta en specialistutbildning med tanke på vilken brist det är på er vubbade sjuksköterskor, så att införa AST för IVA tror jag vore framgångsrikt. Sedan tror jag det handlar om ungefär samma saker som sjuksköterskor i hela landet efterfrågar. Skillnad i lönekuvertet, bra friskvårdsavtal, märkbart minskad veckoarbetstid, även för oss som “bara” jobbar dagpass inom treskiftverksamheter. Vad skulle få dig att flytta till glesbygden?

/Kristina Sundell
Grundutbildad sjuksköterska på Akut omhändertagande i Kiruna

Gästblogg: Åsa tror att bättre nattvillkor på ambulansen i Jokkmokk skulle minska rekryteringsproblem

by Leave a Comment

blond kvinna Åsa Mattsson

Åsa Mattsson

Jag heter Åsa Mattsson och är specialistsjuksköterska inom anestesi och ambulans och har arbetat som sjuksköterska sedan 1987 och som specialist sedan 2004. Min arbetsplats har varit, och är fortfarande inom primärvården. Jag arbetar nu på Jokkmokks hälsocentral inom ambulansen.

Jokkmokk är en glesbygdskommun i Norrbottens inland den näst största till ytan i landet. Vi är ca 5000 invånare och har långa avstånd och framkörningstid till patienten. Vi har en dygnsambulans samt en dagbil. Vår larmstatistik är ca1,67 (2018) larm per dygn. Det innebär att två besättningar finns tillgängliga från kl. 09:00-16:00, måndag till fredag, därefter endast en besättning fram till kl. 07:00.
Våra närmaste sjukhus ligger i Gällivare, 10 mil bort, samt Sunderby sjukhus, 18 mil bort. Det innebär att vi vårdar patienten under lång tid i bilen och för det mesta på dåliga vägar och under alla väderleksförhållanden. Detta utan risktillägg.
I bilen jobbar vi oftast en ambulanssjukvårdare och en sjuksköterska i par.
Hälsocentralen i Jokkmokk är som ett minisjukhus med en observationsavdelning med fem platser och 4721 antal listade patienter. Vi har tillgång till röntgen, laboratorium, sjukgymnastik och arbetsterapi, KBT- terapeut, och så förstås distriktssköterskemottagning och läkarmottagning. Våra distriktsläkare har än så länge beredskap i hemmet på kvällar och helger. Vi har således en ganska mångfacetterad verksamhet.

Vi på ambulansen är integrerade i Hälsocentralens alla verksamheter när vi inte är ute på uppdrag. Bland annat ansvarar vi för den akuta verksamheten och tar hand om oplanerade patienter. Vi bedömer och behandlar självständigt patienter dygnet runt, med stöd av våra distriktsläkare. Ett roligt och mycket stimulerande arbete som också kräver en del kunskap och erfarenhet. Ett annorlunda arbetssätt som skiljer sig från många andra ambulansstationer.

Villkoren för oss sjuksköterskor och oss specialistutbildade skiljer sig dock från andra och framför allt då sjukhus anslutna ambulansstationer. Vi är uteslutna från det nattavtal som Region Norrbotten har med Vårdförbundet. Vi får alltså inte ta del av den betydande förkortning av veckoarbetstid som det avtalet innebär. Dock gäller detta avtal på sjukhusanslutna stationer till exempel i Gällivare. På många andra stationer i vårt närområde har personalen dygnstjänstgöring, vilket gör att det är attraktivt att söka sig dit. På vår Hälsocentral har vi under lång tid haft svårt att rekrytera ny personal. Jag tror det skulle bli lättare om vi hade liknande scheman enligt Vårdförbundets nattavtal. Jag personligen skulle också önska att vi hade liknade scheman.
Lönemässigt har vi tidigare haft en marginellt högre lön i glesbygd än i tätbebyggda områden, men inte nu längre. Det tycker jag att vi borde ha eftersom vi som arbetar i glesbygd med långt till sjukhusexpertisen dessutom har ett större ansvar för patienten. Vi får många gånger lita på oss själva, och är i många lägen utsatta, till skillnad från de sjuksköterskor som arbetar i nära anslutning till sjukhus med alla dess resurser. Vi är inte så många som jobbar i glesbygd, omständigheterna runt våra arbetsplatser gör att jag anser att vi tillhör de särskilt yrkesskickliga, och borde lönesättas därefter.

Åsa Mattsson,
sjuksköterska Jokkmokk hälsocentral

Gästblogg: Så är det att jobba med forskning – Anna Pilfalk berättar

by 1 Comment

Anna Pilfalk

Anna Pilfalk

Jag skyndar ner för trapporna till entrén där jag ska träffa familjen som den här veckan ska medverka i vår tvillingforskning. Samma sak varje onsdag kl 9, ny familj från någonstans i Sverige som kommer till vår forskningsmottagning för tre dagar av undersökningar. Det första besöket har föregåtts av flera månader av kontakt, för att vi ska få rätt information om deltagarna och för att vistelsen för familjen ska bli så bra som möjligt. Gemensamt för familjerna som kommer är att den innehåller ett tvillingpar, men i övrigt är det en familj med sina speciella förutsättningar och behov. Vilka det kommer att vara kommer att visa sig under de dagar vi ska spendera tillsammans. Jag möter familjen som har flugit ner från Luleå för att kunna delta i studien. Familjen består av föräldrar och ett tvillingpar, killar 16 år. Den ena tvillingen med de neuropsykiatriska diagnoserna ADHD och autismspektrumtillstånd (AST), och den andra tvillingen utan några diagnoser. Under tre intensiva dagar kommer jag att följa dem genom psykologtestning, intervjuer, magnetkameraundersökning och olika provtagningar såsom blodprover, urin och faeces, hudbiopsi och lumbalpunktion. Jag kommer till och med att klippa deras hår och naglar för att skicka det olika forskare runt om i världen. När vi säger hejdå till varandra på fredag eftermiddag kommer vi ha tagit oss igenom diverse utmaningar och rädslor tillsammans, och allt som oftast lärt känna varandra ganska väl.

Jag är utbildad specialistsjuksköterska inom barn och ungdom, och arbetar som forskningssjuksköterska på Barn- och Ungdomspsykiatriskt Forskningscentrum i Stockholm. Vår mottagning är ett samarbete mellan Region Stockholm (BUP) och Karolinska Institutet. Här sker forskning och klinisk behandling kring tillstånd som ADHD, AST, tvångssyndrom (OCD) och andra neuropsykiatriska diagnoser. Syftet med studien jag främst arbetar i, är att genomföra grundläggande klinisk forskning för att öka kunskapen om vad som orsakar AST och ADHD. Projektet syftar till att hitta biomarkörer och generera starka hypoteser som kan bidra till utvecklandet av diagnostiska test och medicinska behandlingsmetoder. Rekryteringen fokuserar på tvillingpar som är diskordanta för AST eller ADHD, dvs att den ena tvillingen i ett par har en diagnos och den andra inte. Eftersom enäggstvillingar är genetiskt mycket lika, kan alla skillnader i till exempel beteende, neurobiologi och genetik inom par där bara en tvilling har AST och/eller ADHD vara i hög grad relevanta för att förstå orsak och för utveckling av diagnostik och behandlingar.
Sjuksköterskans roll fyller en viktig funktion i den kliniska forskningen. Även om det inte alltid kan se ut så i första taget spelar omvårdnaden in i många olika delar. Pedagogiken och vikten av korrekt information, har deltagaren förstått vad den har samtyckt till? Forskning är alltid frivillig och när man vill kan man dra sig ur, och precis som i sjukvården är jag studiedeltagarens ombud när det behövs. Särskilt viktigt är detta när vi tar hand om deltagare med nedsatta kognitiva funktioner. Ingen ska känna sig pressad att göra något den inte vill. En del av undersökningarna är invasiva och kan upplevas som obehagliga. Det är mitt ansvar att de som deltar känner sig trygga och omhändertagna, och att alla moment görs på ett säkert sätt. Forskningen måste alltid vila på etiska grunder, och det är starkt grundat i mig och min sjuksköterskeprofession. Som ensam sjuksköterska i en grupp av främst psykologer är det jag som står för den medicinska kompetensen. Jag är den som handhar och ansvarar allt biologiskt material vilket måste ske inom forskningsetiska ramar och utifrån biobankslagen. Sekretessen är naturligtvis även här en självklarhet, allt är skyddat och kodat.

Den kliniska forskningen kan fortgå tacka vare människor som tar av sin tid för att medverka i den. För det ska vi vara oerhört tacksamma! Förutom en summa pengar och förhoppningsvis några spännande dagar, innebär det inga direkta vinster för dem personligen. Däremot för den stora gruppen och det är en vinst för oss alla i vårt samhälle. Tack vare dessa personer får vi större kunskap om sjukdomar, tillstånd och behandlingar. Att få vara en del av det är fantastiskt och känns oerhört meningsfullt. Inte minst är det väldigt utvecklande och roligt att få arbeta i en verksamhet som alltid vill framåt, vill veta mer!

Anna Pilfalk
sjuksköterska

Gästblogg: Teresa berättar varför hon valde att specialisera sig inom vård av äldre

by 3 Comments

foto av Teresa Hagelberg

Teresa Hagelberg

Jag arbetar som “äldresköterska” på en vårdcentral i Stockholm 4 dagar i veckan och som projektledare på APC, Akademiskt primärvårdcentrum, en dag i veckan. Hur hamnade jag då här?
Efter 12 år i yrket valde jag att efter mycket funderingar att utbilda mig vidare till Specialistsjuksköterska inom vård av äldre. Det var inget självklart val, men jag har inte ångrat mig en sekund, varken valet av specialistutbildning eller valet att läsa en magisterutbildning.

Mina studier tog mig från slutenvården vidare till primärvården där jag nu har en egen sjuksköterskeledd mottagning med ansvar för de personer som är 75 år och äldre. Och min magisterexamen gjorde det möjligt för mig att leda ett projekt som riktar sig till flera vårdcentraler i Stockholm. Jag får alltså arbeta med flera saker som jag tycker om, människor, i synnerhet äldre, att arbeta för och med våra blivande kollegor, studenterna samt att utveckla och förbättra våra arbetssätt.

På vårdcentralen tillbringar jag större delen av dagen med att möta äldre, oftast äldre äldre, det vill säga personer som är 85 år och äldre. Dessa personer, de allra äldsta, tillhör en sårbar grupp som ofta har en komplicerad sjukdomsbild och nedsatta funktioner som påverkar läkemedlens farmakodynamik och farmakinetik vilket kan leda till att de drabbas av läkemedelsrelaterade problem, LRP. Mitt dagliga arbete går ut på att dels kartlägga om personen har ett hjälpbehov, från kommunen, hemsjukvården eller primärvårdsrehab, men även om de har behov av en fördjupad läkemedelsgenomgång av läkaren i äldreteamet på vårdcentralen.

Att minska risken för LRP kan höja den äldres livskvalitet och genom att de har en korrekt läkemedelslista kan vi minska fel i vårdens övergångar. I kontakt med akutsjukvården kan den äldre vara så pass nedsatt att de inte klarar av att förmedla en korrekt läkemedelslista och då ökar risken för felmedicinering. Studier har faktiskt visat att vi sjuksköterskor upptäcker läkemedelsrelaterade symtom som ingen annan har uppmärksammat tidigare genom att använda oss av standardiserade instrument, men såklart genom lyssnandet och genom att skapa en vårdande relation.

Att arbeta på en äldremottagning ger mig även möjlighet att ha lite längre besök för varje patient, vilket kan vara bra då jag hinner samtala med patienten en stund även om de egentligen kommer för att mäta blodtrycket eller ta en uppföljande vikt. För även depression och ensamhet är ett stort problem för våra äldre och möjligen kan man missa att diagnostisera den äldre för det misstas för att var kognitiv svikt eller liknande. Jag försöker alltid att hålla det i bakhuvudet när jag möter mina patienter. Och jag hoppas att även fler gör det.

Jag tror stenhårt på att sjuksköterskeledda mottagningar och specialistutbildade sjuksköterskor är vägen att gå och ett sätt att ta till vara vår breda kompetens, både inom sjukdomslära, medicinsk vetenskap och genom vår stora kunskap inom området omvårdnad. Att förebygga och främja hälsa och den enskildes möjlighet att leva ett meningsfullt liv, även högt upp i åldrarna tror jag på. Jag vill finnas där för mina patienter, vara någon att få förtroende för, att vända sig till när livet tar en hastig vändning, som det så ofta kan när vi blir äldre. Det skapar ett värde för mig varje dag på mitt arbete.

Teresa Hagelberg
sjuksköterska

Värdesätt förmågan att mötas på jämlika villkor!

by 1 Comment

Den personcentrerade vården utgår från personen, därför finns ett behov av ett nytt sätt att se på professionerna, deras kompetens och kunskapsområden.

De legitimerade yrkesgrupperna behöver mandat och ansvar utifrån var och ens kompetens och kunskap och sjuksköterskors kompetens och kunskap behövs mer än någonsin för att vi ska få en vård som fungerar för patienterna.

Personcentrerad vård kräver utöver den professionella kompetensen en relationell skicklighet. Detta är grundläggande för partnerskapet, vilket betyder förmågan att samarbeta och ansluta sig till att dela ansvar, kunskap, risker, makt och värdering med varandra och patienten. En förutsättning för en personcentrerad process är ständig strävan efter en symmetrisk relation och möte, där alla är öppna och respektfulla inför det som samtliga parter tillför relationen.

Det krävs en medvetenhet om personen/patientens institutionella, existentiella och ibland kognitiva underläge. Detta kräver en relationell, etisk såväl som pedagogisk kompetens för att ge personen det optimala utgångsläget och beslutsunderlaget för att spela en aktiv roll i den egna vården.

Vården behöver professioner som klarar av ett symmetriskt förhållande mellan sig själva, andra professioner och patienten. Kort sagt besitter förmågan att mötas på lika villkor.

Personcentrerad vård kräver också ett symmetriskt förhållande mellan de kunskapsområden som efterfrågas av personen. Omvårdnad, rehabilitering, medicin, folkhälsovetenskap, psykologi och sociologi är exempel på kunskapsområden som tillsammans med personens kunskap om sig själv kan bistå personen i dennes vårdprocess eller bidra till en bättre hälsa.

Sjuksköterska som profession och omvårdnaden som kunskapsområde behöver utifrån detta ett mycket större mandat i all hälso- och sjukvård för att en personcentrerad vård ska bli möjlig.

Sjuksköterska, ett yrke med självrespekt – Martin Jonsson

by Leave a Comment

Sjuksköterskor är nuförtiden väldigt aktiva på sociala medier, både i yrkesrollen men även i den privata rollen. Sociala medier är ett effektivt arbetsredskap vad gäller kunskapsinhämtning men också kunskapsöverföring. Det är fantastiskt att träffa andra sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor som öppen-hjärtligt delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper på de olika virtuella plattformarna och i de olika sammanhangen.

Sjuksköterskeyrket är i ständig förändring och genom kunskapsutbyte kan den professionella yrkesrollen förstärkas och förfinas. Möjligheterna är nästintill oändliga, vilket ställer högre krav på sjuksköterskan att kunna filtrera, värdera och kvalitetsbedöma de olika nya kunskaper som flitigt sprids från användare till användare. Detta behöver dessutom göras snabbt och effektivt.

Sjuksköterskerollen och sjuksköterskeprofessionen utvecklas så snabbt att det finns en risk att gamla, otidsenliga begrepp fortfarande sprids och används för att underlätta och förenkla det egna skrivandet på sociala medier.

Det finns flera exempel på detta. Sjuksköterska benämns ofta som ”syrra”, ”syster” ”sköterska”. Den egna tituleringen på yrkesrollen borde göras med stolthet och på ett respektfullt sätt. Sjuksköterskeutbildningen är gedigen, vetenskaplig och kvalitetssäkrad som dessutom kröns med en eftertraktad yrkeslegitimation. ”Legitimerad Sjuksyrra” får inte samma unika klang som ”Legitimerad Sjuksköterska” eller vad tycker du?

Dagens sjukvård är högt kvalificerad såväl teoretisk som praktisk, dessutom befinner den sig i ständig utveckling. Detta leder till att det numer finns specialistutbildningar på avancerad nivå att söka inom en rad olika fält för den intresserade legitimerade sjuksköterskan. Tyvärr så förekommer fortfarande i dagligt tal ”vidareutbildning” ”Vub” vilket inom det förändrade akademiska utbildningssystemet inte längre finns, för att beskriva den specialistutbildning som diskuteras.

Ska sjuksköterskeprofessionen uppfattas respektfull måste vi själva respektera vårt yrke, vår utbildning och vår utveckling.

Som individer har vi olika förutsättningar och har genomgått olika utbildningar med olika benämningar genom åren men det fråntar oss inte från ansvaret att korrekt och tidsenligt benämna kurser och utbildningar utifrån dagens vokabulär.

Detta för att vi tillsammans ska kunna visa och sprida den yrkesmässiga respekt som vårt gemensamma yrke förtjänar.

/Martin Jonsson, specialistsjuksköterska och styrelseledamot i avdelning Västerbotten.

 

Det är sjuksköterskor som äger lösningen på krisen inom vården – Mattis Nilsson

by 14 Comments

I tio år har jag arbetat som sjuksköterska. Nio av dom på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Det har varit år med fantastiska arbetskamrater, skratt, känslor av otillräcklighet, stress och alla ambivalenta känslor som kännetecknar detta yrke. Det har också varit tio år av en sjukvård i kris, av för få vårdplatser personalfykt och ständiga omorganiseringar. Här är ett exempel från varje år. Det finns tyvärr fler.

2008. Psykiatrin hade fått extra pengar för kvalitetsutveckling. På Sahlgrenska gick de till att avlöna en kvalitetsutvecklare. Ett av hennes projekt var att vi skulle lära oss hennes egen utvecklade aikido självförsvar. Med stora långsamma rörelser skulle vi klara oss ur hotfulla situationer. Gensvaret inte det bästa.
2009. En specialiserad välfungerande medicinavdelning med riksintag slås hastigt ihop med en annan avdelning med helt annat inriktning. Vi får två dagars introduktion.
2010. Avdelningens ledning har fått så dåligt betyg i medarbetarenkäten att HR avdelning kopplas in. Deras budskap är att det handlar om inställning och det inte lönar sig att diskutera nedskärningarna bland personalen eftersom “vi inte äger den frågan”. Året därpå slutar de med enkäten. I
2011. På introdagarna efter sommaren föreläser en konsult från bilindustrin att vi borde arbeta mer som dom. Rätt sak i rätt ordning. Att det är ganska stor skillnad på bilar och människor glömmer han att ta upp.
2012. På introdagarna detta året har en läkare en bildvisning från sin semester i Kenya i 60 minuter.
2013. Utifrån en blombladsmodell ska vi diskutera värdegrund i smågrupper. Ingen förstår vad det går ut på.
2014. Man startar en experimentavdelning kallade “framtidens avdelning”. Denna tar inte emot patienter nattetid. Så kommer det tydligen bli i framtiden.
2015. Går för tredje gången en utbildning i uppdateringen av det nya journalsystemet som skjutits upp i tre år.
2016. Får gå en utbildning i bemötande med en konsult från restaurangbranschen. Han menar att vi ska se patienter som gäster och alltid göra det lilla extra.
2017. Man gör rockad på massa vårdenhetschefer. Ingen förstår varför. Folk säger upp sig.
2018. Säger upp mig.

Kontentan av det här är väldigt enkel. Lösningen för krisen inom sjukvården ligger hos oss som arbetar i den. Sjuksköterskor vet vad som krävs för att vi ska kunna bedriva ett bra arbete, vilket betyder att ge en god och säker vård. Vi behöver inga konsulter från fordonsindustrin, nya arbetssätt som folk tvingar på oss eller nya rutiner. Sjuksköterskor vet vad som krävs för att våra kollegor inte ska bli sjukskrivna eller säga upp sig i affekt. Sjuksköterskor skulle aldrig bygga ett Karolinska som inte är anpassat för människor.

Det är vi som äger lösningen på krisen inom vården. Det är dags att ta och utnyttja det.

Ge oss mandaten! En annan vård är möjlig.

/Mattis Nilsson
Sjuksköterska, Malmö