Sjuksköterskebloggen

Sjuksköterskebloggen

Sjuksköterskebloggen

Vad händer om det brakar loss på riktigt?

by Leave a Comment

 Sommaren närmar sig med stormsteg. Aktiviteten är hög som vanligt. Ständig kontakt med hemtjänst och personliga assistenter, bemanningsenhet och larmgrupp som vanligt. Pusslande med schema för att täcka alla turer som vanligt. Introduktion av timvikarier som vanligt. Delegeringsträffar med hemtjänstens sommarvikarier genomförs som vanligt.  

Som vanligt, men ändå inte alls som vanligt. Över den vanliga aktiviteten svävar ett moln av oro, och det molnet heter covid-19.

 Min kommun där jag verkar som distriktssköterska i hemsjukvården är ännu så länge lindrigt drabbad av covid-19. Det finns skyddsutrustning, våra hälso- och sjukvårdschefer tillsammans med MAS reagerade blixtsnabbt och styrde upp med skydd och rutiner. Vårdtagare inom kommunens verksamheter med bekräftad covid-19 kan räknas på ena handens fingrar. Samarbetet med regionens primärvård fungerar bra. Vi har fina dialoger om varje enskilt fall, vem klarar en eventuell intensivvård och vem ska vårdas palliativt i hemmet? Vi har det under omständigheterna bra. Verksamheten rullar på som vanligt.

 Men oron finns där. Hela tiden. Som en ständigt närvarande skugga. Vad händer om det brakar loss på riktigt? Vad händer om vi sjuksköterskor blir sjuka? Hemtjänsten? Vi har ännu inte fått besked om sommarsemestern. Blir det någon? Vi pratar om covid-19. Varje morgon samlas vi och stämmer av. Det kommer nya rutiner och riktlinjer hela tiden. Ingen idé att lära sig, bättre att ta reda på när situationen uppstår. Vi pratar om skydd, har vi tillräckligt, finns det tillgängligt i alla bilar? Varje dag kommer frågor från anhöriga, patienter och våra samarbetspartner.

De tycks tro att vi vet mer om viruset än andra. De vill ha svar, svar som vi inte kan ge.

Några ringer varje kväll. När mörkret faller och ensamheten gör sig påmind kommer tankarna. De ringer och vi lugnar. Nästa kväll har de glömt gårdagens samtal.

 Det kommer nya frågor, frågor om sådant som vi inte har tänkt på än. Vi lär oss varje dag. Frustrationen ligger oftast i att inte ha svaren. Varje svar ställer en ny fråga. Förhoppningsvis kan vi mer när nästa pandemi kommer. Då kan vi svara och känna oss trygga i att vi kan det här. Då kan vi säga att vi hanterar det här som vi brukar göra. Vi gör som vanligt.

/ Sofia Ljung Thorsén
Distriktssköterska, Hemsjukvård & Rehabilitering
Strängnäs kommun

“Ska du sitta så nära mig? Du som är ung och ska leva länge till, ska du riskera livet för en sådan som mig?”

by Leave a Comment

“Jag hör väldigt dåligt men jag är bra på att läsa på läpparna!” hojtar patienten. Jag suckar innanför skyddsmasken och gestikulerar att hen ska plocka ihop mobiltelefon, laddare och id-handling. Under transporten till sjukhuset försöker jag få fram någon slags anamnes, men den blir minst sagt haltande. EKG-elektroderna fastnar i mina handskar när jag försöker lossa dem från patienten.

Omvårdnadsarbetet försvåras av skyddsutrustningen, samtidigt som den är livsnödvändig för att jag ska kunna arbeta just nu.

En äldre patient är ledsen och orolig: “Ska du sitta så nära mig? Du som är ung och ska leva länge till, ska du riskera livet för en sådan som mig? Jag kommer ju ändå dö.”

Jag förklarar att jag är trygg med mitt andningsskydd och att hen inte ska dö idag. Försiktigt stryker jag patienten över kinden, men det är liksom inte samma sak med dubbla vinylhandskar.

Vi är vana vid att ta hand om människor som är allvarligt sjuka och ibland till och med döende. Att möta det är vårt jobb, men detta, att ett helt nytt virus dyker upp och tar livet av folk som annars haft många år kvar att leva, är tufft även för oss. Våra egna kolleger blir inlagda på sjukhus. Jag ser på Facebook att en kollega förlorat sin man och samtidigt är några andra vänner, i andra yrken, ute på krogen. Man pratar om krisavtal och indragna semestrar och jag får en inbjudan till en stor födelsedagsfest i mitten av juni. Födelsedagsbarnet och jag lever inte i samma värld.

Samtidigt inser jag hur lyckligt lottad jag är med de karriärval jag gjort. Folk förlorar jobbet, restaurangbranschen går under, personal inom flyg och turism blir permitterade från sina arbetsplatser. Jag kommer aldrig bli av med mitt jobb. Är det något jag kan vara trygg med så är det att folk alltid kommer att bli sjuka och behöva vård och att jag aldrig kommer stå ofrivilligt utan inkomst.

Om några veckor tar sjuksköterskestudenterna examen. Själv är det nio år sedan jag för första gången satte min fot på ett sjukhus i egenskap av legitimerad. Jag hoppas att de kommer orka. Jag hoppas att de får allt det stöd de behöver. Jag hoppas att de fortfarande är mina kolleger om ett år.

Tills dess – håll avstånd och tvätta dina händer.

// Cecilia Nordius
Utbildningsledare
Prehospitalt kunskap och kliniskt träningscenter Region Stockholm
Ambulanssjuksköterska, studentsamordnare AISAB Söder

Ett stort grattis alla sjuksköterskor på er dag!

by Leave a Comment

2020 är ett speciellt år. Världshälsoorganisationen, WHO, har utsett det till Sjuksköterskans år och det är 200 år sedan Florence Nightingales föddes. Och nu är vi mitt uppe i coronapandemin där sjuksköterskans betydelse satts i blixtbelysning. Hela Sverige ser med egna ögon hur sjuksköterskorna kämpar i frontlinjen mot coronaviruset och hur vår omvårdnadskunskap är avgörande för att vården ska fungera patientsäkert.

När de första larmrapporterna om coronaviruset strömmade in via media, vänner som bor utomlands och kollegor, kände jag inte någon större oro.

Allting hände så långt borta och de första rapporterna handlade om att corona var att jämföra med säsongsinfluensa.

I slutet av februari var jag på tjänsteresa i Palestina för att besöka ett av Vårdförbundets internationella projekt. Jag och min kollega förvånades, vid mellanlandningarna över de resenärer som bar ansiktsmask. Men redan vid hemkomsten drog allt igång. Kina, Italien, Österrike och Frankrike – UD avrådde från att resa till land efter land på ett sätt som saknar motstycke.

Besvikelsen över att jag och min sambo inte kunde åka på vår efterlängtade skidresa till Italien blev snabbt en bagatell. Det kom fler och fler rapporter till Vårdförbundets nationella kansli om hur trycket på vården ökade och ni, våra medlemmar, vittnade om oro och rädsla att inte räcka till.

Berättelser från vårdens frontlinje blandades med dagliga presskonferenserna från våra myndigheter och berättelser från allmänheten om er.

Vi fick siffror och fakta som skrämde och upprörde den mest erfarna sjuksköterska.

Ni som arbetar på landets alla akutmottagningar, intensivvårdsavdelningar, covid-19-avdelningar, inom äldrevården, skola, psykiatrin, primärvården, ambulans, kirurgi, operation, anestesi, medicinavdelningar, barnhälsovård och mödrahälsovård – i all vård och omsorg.

De drabbade vittnade om all den kraft, omvårdnad, kärlek och tröst ni gav och fortfarande ger. Ni gör det möjligt att vi kan känna oss trygga.

Trots att jag har lämnat det kliniska arbetet för mitt nuvarande uppdrag känner jag själv en oerhörd stolthet över min profession och framförallt över alla er kollegor därute som varje dag trotsar trötthet, rädsla och coronaviruset.

Orkar ni fortsätta så orkar jag fortsätta. Jag kommer fortsätta hålla avstånd, arbeta hemifrån, endast umgås med sambo och vovve och fortsätta skypa med svärföräldrar och äldre släktningar ett bra tag till.

Idag är det er dag. Idag ska ni uppmärksammas och hyllas för de insatser ni gör för oss andra. Och när corona är över är det upp till oss andra att se till att vi inte glömmer och att er kunskap, skicklighet och kompetens belönas. Både när det kommer till arbetsmiljö, villkor och lön.

/ Maria Lindholm
Förbundsombudsman
Yrke och Vårdutveckling
Vårdförbundets nationella kansli

#weStayHome
#Socialdistance
#workfromhome

“Det var en utmaning att försöka förbereda personalen på något som jag själv inte vet hur det kommer bli”

by Leave a Comment

Jag arbetar nu i pandemitider som chef inom intermediärvård och har i vanliga fall mitt ordinarie chefsuppdrag på MAVA, som har fem intermediärvårdsplatser, MOA.

På min ordinarie avdelning minskade patientbeläggningen, precis som på många andra vårdavdelningar, i början av pandemin. Till och med MOA hade tomma platser i stor utsträckning. Medarbetare med tid över i det dagliga arbetet behövde stimuleras. Extra kompetensutveckling var en väg och även flexuttag nu när arbetet tillät. Samtidigt var det viktigt att prata om vad som skulle kunna komma. Jag lyfte dagligen att vår annorlunda vardag inte skulle fortgå och att det såg väldigt annorlunda ut i till exempel Stockholm. Vår egen regions intensivvård fick allt högre belastning.

Det var en utmaning att försöka förbereda personalen på något som man inte själv vet hur det kommer att bli.

Enligt pandemiplanen i regionen öppnades en ny intermediärvårdsenhet för covid-19 patienter. Det gjordes av en annan tillfällig chef med hjälp av bemanningsenheten på sjukhuset samt extern personal och individer från andra avdelningar.

Vi hörde hur nya covid-19 IMA utökade från fyra till nio vårdplatser och att det var tufft läge för personalen där som i vanliga fall inte arbetar tillsammans och många som inte ens arbetat inom intermediärvård. De lyckades otroligt bra trots de tuffa förutsättningarna. Ett beslut togs av lokal sjukvårdsledning att öka både antalet platser och också kompetensen genom att flytta vår MOA:s fem platser och då förstås också MOA-personalen, till den nystartade enheten. Det skulle ske 48 timmar senare.

Vi är en mycket välorganiserad verksamhet, arbetar med mycket medarbetaransvar inom ansvarsområden som man tar stort eget ansvar för. Jag tänkte snabbt ut en grovskiss på vad som måste göras och samlade ihop en grupp nyckelpersoner inom olika områden. De frikopplades. Målet var en större intermediärvårdsenhet för covid-19 patienter men också de ”vanliga” MOA-patienterna. Det handlade om att flytta apparatur och övervakningsutrustning, flytta MOA-specifikt material, få plats med allt detta i de nya lokalerna som innan flytt var planerade för nio platser och nu skulle bli 14. När skulle MOA-personalen visas nya lokaler, nytt ringlednings- och larm system, akutvagn och nödutgångar? När vi pratat ihop oss satte de igång med sitt och jag kunde planera för bemanningsstruktur, grundbemanning och kringfunktioner.

Allt gick så smidigt tack vara alla underbara medarbetare!

Fortlöpande måste jag också förmedla information om de stora förändringarna. Informations kulle ges till de som skulle arbeta kvar på MAVA, de som inte längre skulle ha den erfarna MOA-personalen i närheten att kunna rådfråga, samt hur vi skulle rigga för att tryggheten inte skulle tappas i den kvarvarande verksamheten?

Jag övertog chefsskapet på IMA i och med MOA:s inflytt. Utmaningen nu blev att få ihop de olika personalgrupperna. Bemanningspersonalen och de externa arbetade kvar och MOA-personalen kom till. Rutinerna som startats av den första personalgruppen utifrån en mindre verksamhet skulle nu justeras till att fungera för en större verksamhet med bredare innehåll. Jag tog med viktiga, välfungerande kringfunktioner som samordnare och koordinator eftersom verksamheten på MAVA minskade i och med att MOA flyttade. På så sätt kan personalen som arbetar patientnära avlastas.

Det blev en balansgång mellan att behålla rutiner som redan fanns och också få till rutiner mer hållbara över tid.

Ödmjukhet, flexibilitet och acceptans har varit och är viktiga ingredienser i det arbete som pågår hela tiden.

Jag har ett bra stöd av min närmaste chef och klinikledningsgruppen i övrigt genom daglig kontakt. Jag har en chefskollega på MAVA som nu fokuserar på MAVA-verksamheten men vi samplanerar många saker då det är vår gemensamma personalgrupp som påverkats av både flytt och icke flytt.

Engagerade och kunniga medarbetare har varit och är framgångsfaktorn, att alla lyfter frågor som dyker upp och hitta lösningar tillsammans. Genom att lyssna in och stötta varandra klarar vi det tuffa uppdraget vi har inom covid-19 intermediärvård. ”Vi” är nu ett större ”vi” som stöter på utmaningar, till exempel på grund av material som tar slut, men många hittar tillsammans nya lösningar genom kreativt tänkande. Jag är så oerhört stolt över alla som är en del av detta och vill att de, både nu och när det står om det i historieböckerna i framtiden, också ska känna sig stolta över allt de bidragit med för att reda ut pandemin!

/ Sigbritt Willers
Vårdenhetschef på IMA för covid-19 patienter
Universitetssjukhuset i Linköping

“Svåra prioriteringar kommer att sätta ärr och minnen som vi får bära med oss livet ut”

by 1 Comment

Att jobba som sjuksköterska inom funktionsvariation LSS är ett spännande arbete. LSS är ett område där jag kommer nära de patienter jag vårdar och jag får mycket tillbaka i mötet. När jag möter patienter och ser vilken vård vi ger i detta land så blir jag självklart glad, men samtidigt så vet jag att vi kan göra mycket mer.  

Jag jobbar hårt för de patienter jag tar hand om, sätter alltid dem i fokus och försöker bedriva en 
personcentrerad vård. Om så krävs kan jag gå emot vissa regler, jag gör det gärna och står för det. Men jag gör det alltid med tanke på patientens bästa. Visst kan det ibland skapa vissa problem och också motstånd. 

Jag ger mig inte så lätt, ger inte upp och har alltid patienten i fokus. 

För mig är det viktigt att som sjuksköterska alltid visa ansvar och ledarskap, vilket är extra viktigt i dessa tider. Övrig personal har också stor tillit till sjuksköterskans kunskap och kompetens. Jag har nära kontakt med cheferna inom de områden jag jobbar. I ett tidigt skede kontaktade jag enhetscheferna och vi kom överens om hur vi ska arbeta med frågor som berör pandemin och sätta upp tydliga riktlinjer. 

Jag brukar ofta gå min egen väg om jag ser att det är för patientens bästa. Det är något som vi sjuksköterskor ska värna om och kämpa för. Innan pandemin tog fart lyfte jag tydligt fram vikten av att införa besöksförbud på äldre- och LSS-boenden i kommunen. Då verksamheterna omfattas av olika lagstiftning är det svårt att hantera frågan på samma sätt. Men vi fattade ändå beslutet att minska kontakterna och besöken då de boende är äldre och sköra. 

Det finns en oro även hos oss och hur vi ska kunna bidra till att minska smittspridningen samt behålla en god och säker vård. 

Vi undviker onödiga besök på boenden men tar givetvis de akuta. 

När akuta händelser inträffar, är det vi sjuksköterskor som står i fronten med dålig skyddsutrustning trots att patienterna är konstaterade smittade med covid-19. Vi ställs dagligen under press i det här extrema läget, men vi är en grupp sjuksköterskor som jobbar lösningsinriktat. Vi har en bra chef, men en bra chef har också bra medarbetare som gör skillnad. Vi i sjuksköterskegruppen är lugna och stressar inte i onödan. Sjuksköterskorna tar ett stort ansvar i vår verksamhet. Det är till oss omvårdnadspersonalen många gånger ringer i första hand när de har frågor, är rädda eller oroliga. Frågorna kan handla om ifall de ska/kan jobba eller inte och om det är farligt att vara på jobbet. 

Att de frågar oss är inte konstigt eftersom de vet att vi har rätt kunskap och utbildning för extraordinära situationer. 

De stora utmaningarna nu är att minska smittspridningen inom våra boenden. Vi har godkänd skyddsutrustning och har förberett ”skyddskitt” till omvårdnadspersonalen så att de är rustade om och när smittan kommer.  Vi kommer också att uppdatera utbildningen inom basala hygienrutiner, vilket vi gör kontinuerligt, men ännu mer frekvent nu.  

Det finns en oro för att vi kan komma till ett läge där vi måste prioritera och kanske inte ge den livskvalitet och den vård vi är vana att ge våra patienter. Det blir svårt men vi kanske inte har något val. Hittills har vi inte tvingats till sådana prioriteringar, vilket är bra.

Jag tänker att svåra prioriteringar kommer att sätta ärr och minnen som vi får bära med oss livet ut.  

Det är bra att vi har en chef som värnar om vår arbetsmiljö. För mig är träningen viktig och gör att jag kan sålla bort svåra tankar när det är tufft. 

Jag vill rikta en uppmaning till alla sjuksköterskor. Det är viktigt att vi står på oss och att vi gör bedömningar utifrån vår kunskap och profession. Vi behöver värna och skydda de patienter vi tar hand om och finns där för. 

/ Mahmoud Alturk, sjuksköterska,
LSS Funktionsvariation i Umeå kommun  

“Anhöriga blir erbjudna att komma in för att ta ett sista farväl men många gånger avstår de av rädsla för att själva bli sjuka”

by Leave a Comment

Sedan några veckor arbetar jag som konsultsjuksköterska på en covid-19 avdelning på Södersjukhuset. Vårdavdelningen, som är en av flera fulla avdelningar, där alla patienter är inlagda av samma anledning. Jag fick frågan av mitt bemanningsföretag att hoppa in på en covid-19 avdelning och jag tvekade inte en sekund. I den situation som just nu råder i samhället behöver vården kraftsamla.  

Utan något introduktionspass och med mycket kort varsel var jag på plats för mitt första pass. Inställningen till inhyrda sjuksköterskor bland den fasta personalen har tidigare varierat, men nu kändes det verkligen som om alla gick ihop mot ett gemensamt mål; vi måste alla tillsammans göra det bästa av situationen.  

Ett bra välkomnade gav mig lugn och någon form av trygghet.  

Arbetet på vårdavdelningen skiljer sig från det normala på många sätt. Personal inom olika yrkeskategorier kommer från alla möjliga hörn, vissa arbetar normalt på en mottagning, andra har inte jobbat inom vården på många år men har nu valt att gå tillbaka och hjälpa till medan vissa är inhyrda eller kommer från andra avdelningar.  

Nu ska alla tillsammans försöka utföra vård av en ny patientgrupp med många nya rutiner.  

På och avklädning av skyddsutrustning hör numera till det normala, personalen påminner varandra och samarbetar för att kunna genomföra alla sysslor så effektivt och smidigt det går, då patientbesöken inne på rummen ska begränsas och tar tid. Min tidigare vana att vara inne mycket hos patienterna för att utföra omvårdnad, göra bedömningar samt stötta patienterna utifrån deras enskilda behov har nu bytts till att prioritera det som är mest akut och icke akuta åtgärder får ibland vänta då besöken på patientrummen måste begränsas. Det finns varken tid eller möjlighet under rådande läge.     

Hur påverkade patienterna är av viruset varierar, likaså ålder och bakomliggande sjukdomar. Den senaste helgen har varit tung, i flera bemärkelser. Flera patienter är mycket kritiskt sjuka och i stort behov av hjälp med omvårdnad då de är helt orkeslösa och ligger utslagna i sängarna. Varje gång jag går in på ett patientrum tänker jag efter, har jag med allt som jag behöver, har jag väl gått in kan jag inte gå ut och hämta något igen utan att klä om. På med skyddsutrustningen igen. Svetten rinner, men det har nu börjat bli ett normaltillstånd. Flera patienter på avdelningen är så sjuka att de nu vårdas i livets slutskede. Patienterna är i de flesta fall själva på rummet utan anhöriga. Anhöriga blir erbjudna att komma för att ta ett sista farväl men många gånger avstår anhöriga på grund av rädslan att själva bli sjuka, de kanske själva tillhör riskgruppen.  

Att vårda patienter i livets slutskede med minimal bemanning av personal, i munskydd och visir utan anhöriga känns verkligen inte bra. Patienterna är många gånger oroliga eftersom andningen är ansträngd på grund av virusets påverkan på lungorna, de får ingen luft. Att då stå där, fullt påklädd med skyddsutrustning och försöka förmedla någon form av trygghet när någon har väldigt kort tid kvar i livet är en oerhört tuff uppgift som jag gärna hade varit utan. I detta läge har vi inget val. Personalen gör sitt yttersta för att varje patient ska få det så bra som möjligt, inget annat finns att välja på.

Hur länge ska personalen orka jobba så här? Hur många individer ska behöva gå ur tiden till följd av covid-19 på detta sätt? Frågorna är många och svaren få. Tillsvidare kämpar vi på så gott det bara går, samtidigt som oron över situationen ständigt bara växer.    

/ Petter Sundin 
Bemanningssjuksköterska Södersjukhuset   

Är jag verkligen skyddad mot viruset i mitt arbete som ASIH-sjuksköterska?

by 2 Comments

En covid-patient som behöver vårdas i hemmet, där det är begränsade ytor och förutsättningar för att ge en bra vård och där oron finns, inte bara hos patienter utan hos deras familjer och närstående. Hur gör man då?

Vården i patientens hem, där det inte finns slussar in till patienten, där jag som sjuksköterska kan ta på mig skyddskläder och i hem där många familjemedlemmar ibland lever på nära varandra på en liten yta. Hur gör man då? Enligt de direktiv vi har fått ska det vara minst två meter mellan mig som sjuksköterska och patienten när jag tar på mig skyddsutrustningen, vilket många gånger är svårt då patienternas hem kan vara små. I dagsläget ställer vi alltid frågan till patienten; har ni ett rum i närheten av ytterdörren som vi kan använda?  

Många praktiska detaljer finns att jobba med. Här behövs kreativitet, nytänk och mycket förberedelser. Samarbete i team och med patienter och närstående är också nödvändigt för att kunna bedriva en bra och säker vård. Än så länge har det gått bra att vårda de patienter som behöver oss. Vi förbereder så mycket vi kan innan hembesöket och de som inte behöver hembesök hanterar vi via telefon. I ibland överlämnar vi material utanför hos patienten.

Många patienter låter oss ha ett rum i anslutning till hallen eller en del av hallen som förberedelserum, där vi kan iordningställa det vi behöver och ta på och av oss skyddsutrustningen. Oron jag möter hos patienter är påtaglig. Det går inte att undvika samtalen om corona. Det gäller att behålla lugnet och ja det är smittsamt, det sprider sig men vi följer alla hygienrutiner vi har för att skydda er och oss själva.  

Men som sjuksköterska är jag bekymrad. Vi får direktiv om att ha allt mindre skyddsutrustning på oss. Långärmade skyddskläder är utbytta till förkläden, munskydd med ventil är utbytta till vanliga munskydd så länge man inte blir utsatt för aerolsoler (om man nu kan veta det i förväg). Skyddsvisiren ska spritas av och återanvändas. Är jag verkligen skyddad mot viruset i mitt arbete som sjuksköterska?

Tänk om jag tar med mig viruset till nästa patient och dennes hem?!

När dagen är slut och jag har bytt om försöker jag mentalt lämna kvar alla känslor och patienter bakom ytterdörren till ASIH (avancerad sjukvård i hemmet). Känslorna får oftast stanna kvar där men ibland kommer jag extra nära någon som inte går att helt släppa i tanken på hemvägen, och det är okej.  

Vi på ASIH står inför fler utmaningar nu då allt fler ska vårdas i hemmet för att avlasta sjukhusvården. Det är tufft och kommer att bli tuffare. Hos oss ställer alla upp. Vi förstärker upp med personal nattetid då vi är som mest sårbara. Vi erbjuder oss att stanna kvar på jobbet och ta extrapass. Vi stöttar varandra genom samtal, skratt och gråt. Vi visar att vi bryr oss om varandra. Vi kommer att ta oss igenom det här, starka och många erfarenheter rikare. 

Sofia Tell
Sjuksköterska på ASIH
Södertälje sjukhus 

”Vi har handlat gummistövlar och visir”

by Leave a Comment

Jag arbetar som chef för hemtjänsten i en liten kommun i Skåne. Med underbara kollegor och medarbetare, ett bra samarbete i teamet och ihop med skyddsombud, hanterar vi vardagen på ett bra och klokt sätt i dessa coronatider. Teamet träffas varje morgon och stämmer av läget, prioriterar tillsammans och får möjlighet att samtala om hur de upplever situationen. Tillsammans har vi gjort en riskbedömning och skapat nya uppdaterade rutiner.

I grund och botten är det allmänna basala hygienrutiner som tillämpas, men i nuläget har vi skärpt dessa. Vi har till exempel inplanerad tid då det städas extra noga och spritas. En annan utmaning för mig som chef är arbetskläder och skor. Personalen har arbetskläder idag, men inte skor och jackor från arbetsgivaren. Jag har tillsammans med chefskollegor varit ute och handlat gummistövlar och visir från bygghandeln för att kunna erhålla en säker arbetsmiljö för mina medarbetare och brukare. Vi har gjort ett kit bestående av visir, skyddsmask ,skyddsdräkt ,handskar ,handsprit, skoskydd och/eller gummistövlar.  

”Den största utmaningen som chef i hemtjänsten är just nu är att få tillgång till de skyddsmaterial som behövs för att kunna bedriva en säker och trygg vård”

En annan stor utmaning är att bemanna för de medarbetare som är sjuka. Än så länge har vi ingen brukare eller medarbetare som har konstaterats smittad av coronavirus, men det är många medarbetare som är sjukskrivna. De är förkylda, har barn hemma som är sjuka eller andra i familjen som har förkylningssymtom.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är chefen_blogg-rotated.jpg

Som chef är det inte alltid lätt att avgöra vilka medarbetare som ska vara hemma med  tanke på risken för smittspridning. När någon ringer till mig och sjukskriver sig (vilket alla medarbetare gör till mig som chef), så hänvisar jag alltid att den enskilde medarbetaren ska kontakta sin Vårdcentral eller ringa 1177 för rådgivning om de känner sig osäkra. Ibland känner jag mig som chef ensam i min roll och mitt ansvar, då är det tur att jag har bra kollegor som stöttar varandra och som jag kan bolla och diskutera med. Vi kommer att ha Skype-möten varje vecka eller vid behov i ledningsgruppen. Jag har också ett nära samarbete med skyddsombuden. Vi har regelbundna avstämningar flera gånger i veckan och arbetsmiljö-ronder som vi har anpassat efter situationen.

Det finns timanställda vikarier att ringa in, vilket jag är glad och tacksam för.

Det är flera som utbildar sig till undersköterska som arbetar extra och de är fantastiska på att ställa upp och ta extrapass. Det gör att jag inte behöver låta medarbetarna jobba övertid när de redan har en stor ansträngning. Vi tar en dag i taget. Nästa vecka kan det se annorlunda ut. 

Tillsammans i teamet under min ledning har hela personalgruppen avstämningar gällande brukare och deras egen personalsituation. Vi prioriterar de brukare som bäst behöver oss och avväger tillsammans vilka besök som kan utföras via telefon istället för fysiskt. Matinköp kan göras digitalt och med hemleverans. Nu gäller det att använda kompetensen där den bäst behövs. Med ett nära teamarbete och ledarskap klarar vi tillsammans vardagen i hemtjänsten och trivs med vårt arbete. 

Liselotte Svensson
Enhetschef
Hemtjänsten Hästveda i Hässleholm

Gästblogg: “Jag har valt att lämna min arbetsplats inför sommaren”

by 8 Comments

Kristina Sundell

Kiruna, en stad med 18 000 invånare och en stor tung industri med flera tusen anställda måste ändå räknas som glesbygdsort när vi pratar om sjukvård. Vi har drygt 12 mil till Gällivare och närmsta sjukhus med kirurgi, förlossning/BB och intensivvård. All denna specialistkompetens har funnits i Kiruna men allt eftersom åren gått har verksamheten på sjukhuset blivit allt mindre.

Akutmottagningen finns trots allt kvar, och två så kallade akutsjukvårdsplatser i anslutning till akuten. Det hette tidigare IVA men de platserna ska nu disponeras av de patienter som har störst behov. Det kan innebära att någon behöver ligga på allergi-obs i några timmar innan hemgång men det kan också innebära cirkulatoriskt instabila traumapatienter i behov av invasiv luftväg och inotropt stöd. Vi ska kunna stabilisera dessa patienter och vårda i väntan på transport till Gällivare. Eller till Sunderbyn, där närmsta PCI-lab finns. Dit är det 35 mil. Närmsta neurokirurgiska och thoraxkirurgiska enhet är NUS, 60 mil bort.

Fram tills nu har det funnits minst en specialistutbildad sjuksköterska (IVA eller anestesi) i tjänst på varje arbetspass men på grund av svårigheter med att rekrytera så släpper enhetens ledning nu på det kravet. Enheten som jag jobbar på hette tidigare IVAK men eftersom vi inte längre har några IVA-platser så heter vi numera Akut omhändertagande. Det betyder inte att vi inte längre får de svårt sjuka patienterna hos oss.
Till sommaren kan det alltså potentiellt bli så att grundutbildade sjuksköterskor har ansvar för patienter som kräver vård av sådant slag som enbart bedrivs IVA-enheter, till exempel patienter i respirator. Enbart i väntan på transport är det sagt, men med avstånden och det geografiska läget vi har så kan det ibland röra sig om dygn snarare än timmar eftersom ambulanshelikoptern är tämligen väderkänslig och vädret i fjällen ofta är ostadigt.

Den här verkligheten kan vi titta på från olika håll. Ur ett patientsäkerhetsperspektiv är det onekligen problematiskt och det kräver nästan ett helt eget inlägg. Vad innebär det för mig som grundutbildad att stå med det ansvaret? Vad innebär det för de få specialistutbildade sjuksköterskor vi faktiskt har, att deras kompetens inte anses nödvändig? Vad innebär det för möjligheterna att rekrytera i framtiden? Jag kan bara tala för mig själv och jag har valt att lämna min arbetsplats inför sommaren. Det känns inte rimligt att jag ska gå varenda arbetspass och oroa mig för att jag ska ställas inför något som jag definitivt inte har kompetens för. Det skulle kännas oansvarigt, både gentemot mig själv och framför allt gentemot patienten. Om något skulle hända under mitt ansvar så skulle jag inte kunna sluta fråga mig själv om det hade blivit annorlunda med rätt kompetens.

Behovet av avancerad akutsjukvård här uppe i norra polcirkeln går inte att förneka men hur ska organisationen se ut för att kunna rekrytera och behålla specialistutbildad personal?
Personligen så ser jag inte någon anledning till att jag själv ska bekosta en specialistutbildning med tanke på vilken brist det är på er vubbade sjuksköterskor, så att införa AST för IVA tror jag vore framgångsrikt. Sedan tror jag det handlar om ungefär samma saker som sjuksköterskor i hela landet efterfrågar. Skillnad i lönekuvertet, bra friskvårdsavtal, märkbart minskad veckoarbetstid, även för oss som “bara” jobbar dagpass inom treskiftverksamheter. Vad skulle få dig att flytta till glesbygden?

/Kristina Sundell
Grundutbildad sjuksköterska på Akut omhändertagande i Kiruna

Gästblogg: Åsa tror att bättre nattvillkor på ambulansen i Jokkmokk skulle minska rekryteringsproblem

by Leave a Comment

blond kvinna Åsa Mattsson

Åsa Mattsson

Jag heter Åsa Mattsson och är specialistsjuksköterska inom anestesi och ambulans och har arbetat som sjuksköterska sedan 1987 och som specialist sedan 2004. Min arbetsplats har varit, och är fortfarande inom primärvården. Jag arbetar nu på Jokkmokks hälsocentral inom ambulansen.

Jokkmokk är en glesbygdskommun i Norrbottens inland den näst största till ytan i landet. Vi är ca 5000 invånare och har långa avstånd och framkörningstid till patienten. Vi har en dygnsambulans samt en dagbil. Vår larmstatistik är ca1,67 (2018) larm per dygn. Det innebär att två besättningar finns tillgängliga från kl. 09:00-16:00, måndag till fredag, därefter endast en besättning fram till kl. 07:00.
Våra närmaste sjukhus ligger i Gällivare, 10 mil bort, samt Sunderby sjukhus, 18 mil bort. Det innebär att vi vårdar patienten under lång tid i bilen och för det mesta på dåliga vägar och under alla väderleksförhållanden. Detta utan risktillägg.
I bilen jobbar vi oftast en ambulanssjukvårdare och en sjuksköterska i par.
Hälsocentralen i Jokkmokk är som ett minisjukhus med en observationsavdelning med fem platser och 4721 antal listade patienter. Vi har tillgång till röntgen, laboratorium, sjukgymnastik och arbetsterapi, KBT- terapeut, och så förstås distriktssköterskemottagning och läkarmottagning. Våra distriktsläkare har än så länge beredskap i hemmet på kvällar och helger. Vi har således en ganska mångfacetterad verksamhet.

Vi på ambulansen är integrerade i Hälsocentralens alla verksamheter när vi inte är ute på uppdrag. Bland annat ansvarar vi för den akuta verksamheten och tar hand om oplanerade patienter. Vi bedömer och behandlar självständigt patienter dygnet runt, med stöd av våra distriktsläkare. Ett roligt och mycket stimulerande arbete som också kräver en del kunskap och erfarenhet. Ett annorlunda arbetssätt som skiljer sig från många andra ambulansstationer.

Villkoren för oss sjuksköterskor och oss specialistutbildade skiljer sig dock från andra och framför allt då sjukhus anslutna ambulansstationer. Vi är uteslutna från det nattavtal som Region Norrbotten har med Vårdförbundet. Vi får alltså inte ta del av den betydande förkortning av veckoarbetstid som det avtalet innebär. Dock gäller detta avtal på sjukhusanslutna stationer till exempel i Gällivare. På många andra stationer i vårt närområde har personalen dygnstjänstgöring, vilket gör att det är attraktivt att söka sig dit. På vår Hälsocentral har vi under lång tid haft svårt att rekrytera ny personal. Jag tror det skulle bli lättare om vi hade liknande scheman enligt Vårdförbundets nattavtal. Jag personligen skulle också önska att vi hade liknade scheman.
Lönemässigt har vi tidigare haft en marginellt högre lön i glesbygd än i tätbebyggda områden, men inte nu längre. Det tycker jag att vi borde ha eftersom vi som arbetar i glesbygd med långt till sjukhusexpertisen dessutom har ett större ansvar för patienten. Vi får många gånger lita på oss själva, och är i många lägen utsatta, till skillnad från de sjuksköterskor som arbetar i nära anslutning till sjukhus med alla dess resurser. Vi är inte så många som jobbar i glesbygd, omständigheterna runt våra arbetsplatser gör att jag anser att vi tillhör de särskilt yrkesskickliga, och borde lönesättas därefter.

Åsa Mattsson,
sjuksköterska Jokkmokk hälsocentral