Sjuksköterskebloggen

Sjuksköterskebloggen

Sjuksköterskebloggen

Gästblogg: Åsa tror att bättre nattvillkor på ambulansen i Jokkmokk skulle minska rekryteringsproblem

av Lämna en kommentar

blond kvinna Åsa Mattsson

Åsa Mattsson

Jag heter Åsa Mattsson och är specialistsjuksköterska inom anestesi och ambulans och har arbetat som sjuksköterska sedan 1987 och som specialist sedan 2004. Min arbetsplats har varit, och är fortfarande inom primärvården. Jag arbetar nu på Jokkmokks hälsocentral inom ambulansen.

Jokkmokk är en glesbygdskommun i Norrbottens inland den näst största till ytan i landet. Vi är ca 5000 invånare och har långa avstånd och framkörningstid till patienten. Vi har en dygnsambulans samt en dagbil. Vår larmstatistik är ca1,67 (2018) larm per dygn. Det innebär att två besättningar finns tillgängliga från kl. 09:00-16:00, måndag till fredag, därefter endast en besättning fram till kl. 07:00.
Våra närmaste sjukhus ligger i Gällivare, 10 mil bort, samt Sunderby sjukhus, 18 mil bort. Det innebär att vi vårdar patienten under lång tid i bilen och för det mesta på dåliga vägar och under alla väderleksförhållanden. Detta utan risktillägg.
I bilen jobbar vi oftast en ambulanssjukvårdare och en sjuksköterska i par.
Hälsocentralen i Jokkmokk är som ett minisjukhus med en observationsavdelning med fem platser och 4721 antal listade patienter. Vi har tillgång till röntgen, laboratorium, sjukgymnastik och arbetsterapi, KBT- terapeut, och så förstås distriktssköterskemottagning och läkarmottagning. Våra distriktsläkare har än så länge beredskap i hemmet på kvällar och helger. Vi har således en ganska mångfacetterad verksamhet.

Vi på ambulansen är integrerade i Hälsocentralens alla verksamheter när vi inte är ute på uppdrag. Bland annat ansvarar vi för den akuta verksamheten och tar hand om oplanerade patienter. Vi bedömer och behandlar självständigt patienter dygnet runt, med stöd av våra distriktsläkare. Ett roligt och mycket stimulerande arbete som också kräver en del kunskap och erfarenhet. Ett annorlunda arbetssätt som skiljer sig från många andra ambulansstationer.

Villkoren för oss sjuksköterskor och oss specialistutbildade skiljer sig dock från andra och framför allt då sjukhus anslutna ambulansstationer. Vi är uteslutna från det nattavtal som Region Norrbotten har med Vårdförbundet. Vi får alltså inte ta del av den betydande förkortning av veckoarbetstid som det avtalet innebär. Dock gäller detta avtal på sjukhusanslutna stationer till exempel i Gällivare. På många andra stationer i vårt närområde har personalen dygnstjänstgöring, vilket gör att det är attraktivt att söka sig dit. På vår Hälsocentral har vi under lång tid haft svårt att rekrytera ny personal. Jag tror det skulle bli lättare om vi hade liknande scheman enligt Vårdförbundets nattavtal. Jag personligen skulle också önska att vi hade liknade scheman.
Lönemässigt har vi tidigare haft en marginellt högre lön i glesbygd än i tätbebyggda områden, men inte nu längre. Det tycker jag att vi borde ha eftersom vi som arbetar i glesbygd med långt till sjukhusexpertisen dessutom har ett större ansvar för patienten. Vi får många gånger lita på oss själva, och är i många lägen utsatta, till skillnad från de sjuksköterskor som arbetar i nära anslutning till sjukhus med alla dess resurser. Vi är inte så många som jobbar i glesbygd, omständigheterna runt våra arbetsplatser gör att jag anser att vi tillhör de särskilt yrkesskickliga, och borde lönesättas därefter.

Åsa Mattsson,
sjuksköterska Jokkmokk hälsocentral

Gästblogg: Så är det att jobba med forskning – Anna Pilfalk berättar

av 1 kommentar

Anna Pilfalk

Anna Pilfalk

Jag skyndar ner för trapporna till entrén där jag ska träffa familjen som den här veckan ska medverka i vår tvillingforskning. Samma sak varje onsdag kl 9, ny familj från någonstans i Sverige som kommer till vår forskningsmottagning för tre dagar av undersökningar. Det första besöket har föregåtts av flera månader av kontakt, för att vi ska få rätt information om deltagarna och för att vistelsen för familjen ska bli så bra som möjligt. Gemensamt för familjerna som kommer är att den innehåller ett tvillingpar, men i övrigt är det en familj med sina speciella förutsättningar och behov. Vilka det kommer att vara kommer att visa sig under de dagar vi ska spendera tillsammans. Jag möter familjen som har flugit ner från Luleå för att kunna delta i studien. Familjen består av föräldrar och ett tvillingpar, killar 16 år. Den ena tvillingen med de neuropsykiatriska diagnoserna ADHD och autismspektrumtillstånd (AST), och den andra tvillingen utan några diagnoser. Under tre intensiva dagar kommer jag att följa dem genom psykologtestning, intervjuer, magnetkameraundersökning och olika provtagningar såsom blodprover, urin och faeces, hudbiopsi och lumbalpunktion. Jag kommer till och med att klippa deras hår och naglar för att skicka det olika forskare runt om i världen. När vi säger hejdå till varandra på fredag eftermiddag kommer vi ha tagit oss igenom diverse utmaningar och rädslor tillsammans, och allt som oftast lärt känna varandra ganska väl.

Jag är utbildad specialistsjuksköterska inom barn och ungdom, och arbetar som forskningssjuksköterska på Barn- och Ungdomspsykiatriskt Forskningscentrum i Stockholm. Vår mottagning är ett samarbete mellan Region Stockholm (BUP) och Karolinska Institutet. Här sker forskning och klinisk behandling kring tillstånd som ADHD, AST, tvångssyndrom (OCD) och andra neuropsykiatriska diagnoser. Syftet med studien jag främst arbetar i, är att genomföra grundläggande klinisk forskning för att öka kunskapen om vad som orsakar AST och ADHD. Projektet syftar till att hitta biomarkörer och generera starka hypoteser som kan bidra till utvecklandet av diagnostiska test och medicinska behandlingsmetoder. Rekryteringen fokuserar på tvillingpar som är diskordanta för AST eller ADHD, dvs att den ena tvillingen i ett par har en diagnos och den andra inte. Eftersom enäggstvillingar är genetiskt mycket lika, kan alla skillnader i till exempel beteende, neurobiologi och genetik inom par där bara en tvilling har AST och/eller ADHD vara i hög grad relevanta för att förstå orsak och för utveckling av diagnostik och behandlingar.
Sjuksköterskans roll fyller en viktig funktion i den kliniska forskningen. Även om det inte alltid kan se ut så i första taget spelar omvårdnaden in i många olika delar. Pedagogiken och vikten av korrekt information, har deltagaren förstått vad den har samtyckt till? Forskning är alltid frivillig och när man vill kan man dra sig ur, och precis som i sjukvården är jag studiedeltagarens ombud när det behövs. Särskilt viktigt är detta när vi tar hand om deltagare med nedsatta kognitiva funktioner. Ingen ska känna sig pressad att göra något den inte vill. En del av undersökningarna är invasiva och kan upplevas som obehagliga. Det är mitt ansvar att de som deltar känner sig trygga och omhändertagna, och att alla moment görs på ett säkert sätt. Forskningen måste alltid vila på etiska grunder, och det är starkt grundat i mig och min sjuksköterskeprofession. Som ensam sjuksköterska i en grupp av främst psykologer är det jag som står för den medicinska kompetensen. Jag är den som handhar och ansvarar allt biologiskt material vilket måste ske inom forskningsetiska ramar och utifrån biobankslagen. Sekretessen är naturligtvis även här en självklarhet, allt är skyddat och kodat.

Den kliniska forskningen kan fortgå tacka vare människor som tar av sin tid för att medverka i den. För det ska vi vara oerhört tacksamma! Förutom en summa pengar och förhoppningsvis några spännande dagar, innebär det inga direkta vinster för dem personligen. Däremot för den stora gruppen och det är en vinst för oss alla i vårt samhälle. Tack vare dessa personer får vi större kunskap om sjukdomar, tillstånd och behandlingar. Att få vara en del av det är fantastiskt och känns oerhört meningsfullt. Inte minst är det väldigt utvecklande och roligt att få arbeta i en verksamhet som alltid vill framåt, vill veta mer!

Anna Pilfalk
sjuksköterska

Gästblogg: Teresa berättar varför hon valde att specialisera sig inom vård av äldre

av 3 kommentarer

foto av Teresa Hagelberg

Teresa Hagelberg

Jag arbetar som “äldresköterska” på en vårdcentral i Stockholm 4 dagar i veckan och som projektledare på APC, Akademiskt primärvårdcentrum, en dag i veckan. Hur hamnade jag då här?
Efter 12 år i yrket valde jag att efter mycket funderingar att utbilda mig vidare till Specialistsjuksköterska inom vård av äldre. Det var inget självklart val, men jag har inte ångrat mig en sekund, varken valet av specialistutbildning eller valet att läsa en magisterutbildning.

Mina studier tog mig från slutenvården vidare till primärvården där jag nu har en egen sjuksköterskeledd mottagning med ansvar för de personer som är 75 år och äldre. Och min magisterexamen gjorde det möjligt för mig att leda ett projekt som riktar sig till flera vårdcentraler i Stockholm. Jag får alltså arbeta med flera saker som jag tycker om, människor, i synnerhet äldre, att arbeta för och med våra blivande kollegor, studenterna samt att utveckla och förbättra våra arbetssätt.

På vårdcentralen tillbringar jag större delen av dagen med att möta äldre, oftast äldre äldre, det vill säga personer som är 85 år och äldre. Dessa personer, de allra äldsta, tillhör en sårbar grupp som ofta har en komplicerad sjukdomsbild och nedsatta funktioner som påverkar läkemedlens farmakodynamik och farmakinetik vilket kan leda till att de drabbas av läkemedelsrelaterade problem, LRP. Mitt dagliga arbete går ut på att dels kartlägga om personen har ett hjälpbehov, från kommunen, hemsjukvården eller primärvårdsrehab, men även om de har behov av en fördjupad läkemedelsgenomgång av läkaren i äldreteamet på vårdcentralen.

Att minska risken för LRP kan höja den äldres livskvalitet och genom att de har en korrekt läkemedelslista kan vi minska fel i vårdens övergångar. I kontakt med akutsjukvården kan den äldre vara så pass nedsatt att de inte klarar av att förmedla en korrekt läkemedelslista och då ökar risken för felmedicinering. Studier har faktiskt visat att vi sjuksköterskor upptäcker läkemedelsrelaterade symtom som ingen annan har uppmärksammat tidigare genom att använda oss av standardiserade instrument, men såklart genom lyssnandet och genom att skapa en vårdande relation.

Att arbeta på en äldremottagning ger mig även möjlighet att ha lite längre besök för varje patient, vilket kan vara bra då jag hinner samtala med patienten en stund även om de egentligen kommer för att mäta blodtrycket eller ta en uppföljande vikt. För även depression och ensamhet är ett stort problem för våra äldre och möjligen kan man missa att diagnostisera den äldre för det misstas för att var kognitiv svikt eller liknande. Jag försöker alltid att hålla det i bakhuvudet när jag möter mina patienter. Och jag hoppas att även fler gör det.

Jag tror stenhårt på att sjuksköterskeledda mottagningar och specialistutbildade sjuksköterskor är vägen att gå och ett sätt att ta till vara vår breda kompetens, både inom sjukdomslära, medicinsk vetenskap och genom vår stora kunskap inom området omvårdnad. Att förebygga och främja hälsa och den enskildes möjlighet att leva ett meningsfullt liv, även högt upp i åldrarna tror jag på. Jag vill finnas där för mina patienter, vara någon att få förtroende för, att vända sig till när livet tar en hastig vändning, som det så ofta kan när vi blir äldre. Det skapar ett värde för mig varje dag på mitt arbete.

Teresa Hagelberg
sjuksköterska

Värdesätt förmågan att mötas på jämlika villkor!

av 1 kommentar

Den personcentrerade vården utgår från personen, därför finns ett behov av ett nytt sätt att se på professionerna, deras kompetens och kunskapsområden.

De legitimerade yrkesgrupperna behöver mandat och ansvar utifrån var och ens kompetens och kunskap och sjuksköterskors kompetens och kunskap behövs mer än någonsin för att vi ska få en vård som fungerar för patienterna.

Personcentrerad vård kräver utöver den professionella kompetensen en relationell skicklighet. Detta är grundläggande för partnerskapet, vilket betyder förmågan att samarbeta och ansluta sig till att dela ansvar, kunskap, risker, makt och värdering med varandra och patienten. En förutsättning för en personcentrerad process är ständig strävan efter en symmetrisk relation och möte, där alla är öppna och respektfulla inför det som samtliga parter tillför relationen.

Det krävs en medvetenhet om personen/patientens institutionella, existentiella och ibland kognitiva underläge. Detta kräver en relationell, etisk såväl som pedagogisk kompetens för att ge personen det optimala utgångsläget och beslutsunderlaget för att spela en aktiv roll i den egna vården.

Vården behöver professioner som klarar av ett symmetriskt förhållande mellan sig själva, andra professioner och patienten. Kort sagt besitter förmågan att mötas på lika villkor.

Personcentrerad vård kräver också ett symmetriskt förhållande mellan de kunskapsområden som efterfrågas av personen. Omvårdnad, rehabilitering, medicin, folkhälsovetenskap, psykologi och sociologi är exempel på kunskapsområden som tillsammans med personens kunskap om sig själv kan bistå personen i dennes vårdprocess eller bidra till en bättre hälsa.

Sjuksköterska som profession och omvårdnaden som kunskapsområde behöver utifrån detta ett mycket större mandat i all hälso- och sjukvård för att en personcentrerad vård ska bli möjlig.

Sjuksköterska, ett yrke med självrespekt – Martin Jonsson

av Lämna en kommentar

Sjuksköterskor är nuförtiden väldigt aktiva på sociala medier, både i yrkesrollen men även i den privata rollen. Sociala medier är ett effektivt arbetsredskap vad gäller kunskapsinhämtning men också kunskapsöverföring. Det är fantastiskt att träffa andra sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor som öppen-hjärtligt delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper på de olika virtuella plattformarna och i de olika sammanhangen.

Sjuksköterskeyrket är i ständig förändring och genom kunskapsutbyte kan den professionella yrkesrollen förstärkas och förfinas. Möjligheterna är nästintill oändliga, vilket ställer högre krav på sjuksköterskan att kunna filtrera, värdera och kvalitetsbedöma de olika nya kunskaper som flitigt sprids från användare till användare. Detta behöver dessutom göras snabbt och effektivt.

Sjuksköterskerollen och sjuksköterskeprofessionen utvecklas så snabbt att det finns en risk att gamla, otidsenliga begrepp fortfarande sprids och används för att underlätta och förenkla det egna skrivandet på sociala medier.

Det finns flera exempel på detta. Sjuksköterska benämns ofta som ”syrra”, ”syster” ”sköterska”. Den egna tituleringen på yrkesrollen borde göras med stolthet och på ett respektfullt sätt. Sjuksköterskeutbildningen är gedigen, vetenskaplig och kvalitetssäkrad som dessutom kröns med en eftertraktad yrkeslegitimation. ”Legitimerad Sjuksyrra” får inte samma unika klang som ”Legitimerad Sjuksköterska” eller vad tycker du?

Dagens sjukvård är högt kvalificerad såväl teoretisk som praktisk, dessutom befinner den sig i ständig utveckling. Detta leder till att det numer finns specialistutbildningar på avancerad nivå att söka inom en rad olika fält för den intresserade legitimerade sjuksköterskan. Tyvärr så förekommer fortfarande i dagligt tal ”vidareutbildning” ”Vub” vilket inom det förändrade akademiska utbildningssystemet inte längre finns, för att beskriva den specialistutbildning som diskuteras.

Ska sjuksköterskeprofessionen uppfattas respektfull måste vi själva respektera vårt yrke, vår utbildning och vår utveckling.

Som individer har vi olika förutsättningar och har genomgått olika utbildningar med olika benämningar genom åren men det fråntar oss inte från ansvaret att korrekt och tidsenligt benämna kurser och utbildningar utifrån dagens vokabulär.

Detta för att vi tillsammans ska kunna visa och sprida den yrkesmässiga respekt som vårt gemensamma yrke förtjänar.

/Martin Jonsson, specialistsjuksköterska och styrelseledamot i avdelning Västerbotten.

 

Det är sjuksköterskor som äger lösningen på krisen inom vården – Mattis Nilsson

av 14 kommentarer

I tio år har jag arbetat som sjuksköterska. Nio av dom på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Det har varit år med fantastiska arbetskamrater, skratt, känslor av otillräcklighet, stress och alla ambivalenta känslor som kännetecknar detta yrke. Det har också varit tio år av en sjukvård i kris, av för få vårdplatser personalfykt och ständiga omorganiseringar. Här är ett exempel från varje år. Det finns tyvärr fler.

2008. Psykiatrin hade fått extra pengar för kvalitetsutveckling. På Sahlgrenska gick de till att avlöna en kvalitetsutvecklare. Ett av hennes projekt var att vi skulle lära oss hennes egen utvecklade aikido självförsvar. Med stora långsamma rörelser skulle vi klara oss ur hotfulla situationer. Gensvaret inte det bästa.
2009. En specialiserad välfungerande medicinavdelning med riksintag slås hastigt ihop med en annan avdelning med helt annat inriktning. Vi får två dagars introduktion.
2010. Avdelningens ledning har fått så dåligt betyg i medarbetarenkäten att HR avdelning kopplas in. Deras budskap är att det handlar om inställning och det inte lönar sig att diskutera nedskärningarna bland personalen eftersom “vi inte äger den frågan”. Året därpå slutar de med enkäten. I
2011. På introdagarna efter sommaren föreläser en konsult från bilindustrin att vi borde arbeta mer som dom. Rätt sak i rätt ordning. Att det är ganska stor skillnad på bilar och människor glömmer han att ta upp.
2012. På introdagarna detta året har en läkare en bildvisning från sin semester i Kenya i 60 minuter.
2013. Utifrån en blombladsmodell ska vi diskutera värdegrund i smågrupper. Ingen förstår vad det går ut på.
2014. Man startar en experimentavdelning kallade “framtidens avdelning”. Denna tar inte emot patienter nattetid. Så kommer det tydligen bli i framtiden.
2015. Går för tredje gången en utbildning i uppdateringen av det nya journalsystemet som skjutits upp i tre år.
2016. Får gå en utbildning i bemötande med en konsult från restaurangbranschen. Han menar att vi ska se patienter som gäster och alltid göra det lilla extra.
2017. Man gör rockad på massa vårdenhetschefer. Ingen förstår varför. Folk säger upp sig.
2018. Säger upp mig.

Kontentan av det här är väldigt enkel. Lösningen för krisen inom sjukvården ligger hos oss som arbetar i den. Sjuksköterskor vet vad som krävs för att vi ska kunna bedriva ett bra arbete, vilket betyder att ge en god och säker vård. Vi behöver inga konsulter från fordonsindustrin, nya arbetssätt som folk tvingar på oss eller nya rutiner. Sjuksköterskor vet vad som krävs för att våra kollegor inte ska bli sjukskrivna eller säga upp sig i affekt. Sjuksköterskor skulle aldrig bygga ett Karolinska som inte är anpassat för människor.

Det är vi som äger lösningen på krisen inom vården. Det är dags att ta och utnyttja det.

Ge oss mandaten! En annan vård är möjlig.

/Mattis Nilsson
Sjuksköterska, Malmö

Nursing Now; stärk dig själv och rädda planeten!

av Lämna en kommentar

Är du sjuksköterska?

Vet du om att du just nu är avgörande för planetens framtid?

Vet du om att du är en potentiell superhjälte på riktigt och just nu befinner dig i en tid av historisk betydelse?

Tror du mig inte? Lär dig mer om Nursing Now och Triple impact.

Nursing Now är en Global kampanj som startades för tre år sedan. Den skapades i samarbete med International Council of Nurses: ICN och World Health Organisation: WHO.

Kampanjen startades ur en vilja att sprida budskapet och agera efter resultaten i den viktiga rapporten Triple Impact

Rapporten visar att om man stöder och stärker sjuksköterskor och omvårdnad världen över kommer det att ge en trippeleffekt på förbättringar för samhällen globalt och ge vår jord mycket bättre förutsättningar på flera områden.

Hälsa, Jämställdhet och Ekonomisk tillväxt.

När världen står inför mycket svåra utmaningar är det viktiga nyheter att sprida att det finns mycket vi kan göra som vi vet kommer att påverka till det bättre.

Just nu står sjuksköterskor världen över i centrum för att kunna svänga världens utveckling mot någonting nytt och mycket bättre. Någonting som faktiskt är avgörande för planetens överlevnad.

Men för att detta ska vara möjligt måste sjuksköterskor världen över bli medvetna om sin betydelse och höja sina röster utifrån in kunskap. Sjuksköterskor behöver också förutsättningar, resurser och stöd av andra i samhället för att kunna spela denna avgörande roll.

Så vad kan vi göra?

27 February, lanseras Nursing Now över hela världen, hjälp till att sprida kunskapen på sociala medier, till vänner och bekanta, skriv på uppropet på Nursing Nows hemsida eller FB

Gå in på hemsidan: Nursing now – who we are

Läs rapporten Triple Impact.

Twittra, Facebooka, Blogga, Prata. Dela med dig av kunskapen!

Du är vår tids superhjälte på riktigt! Stärk dig själv, ta plats med din kunskap och rädda planeten!

Alla gott!

//Robin

 

Våga synas!

av Lämna en kommentar

De flesta människor vill synas, vill betyda något och önskar vara delaktiga i livets olika skeenden. Att vara sjuksköterska eller specialistsjuksköterska ger möjligheten till att låta människan bakom sjukdomen och eller skadan att träda fram och synliggöras genom olika omvårdnadshandlingar. För att omvårdnadshandlingarna ska uppfattas som genuina och vara grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet behöver sjuksköterskans och specialistsjuksköterskans yrkesprofession också vara synlig och tydliggjord.

I det vardagliga kliniska, fackliga eller akademiska arbetet så utgår jag från att de flesta sjuksköterskor inklusive specialistsjuksköterskor gör vad de kan för att förbättra vården för den vårdbehövande personen men också för varandra.

Jag är nästintill övertygad att i den arbetsmiljö och i det kliniska kontext som tillåter att sjuksköterskan och specialistsjuksköterskan vara synliga och tydliga så ges den bästa kvalitativa omvårdnaden med människan i fokus.

Är du bra på att vara synlig i din vardag? Är du bra på att synliggöra dina kollegor i professionen? Är du stolt över vad du själv och dina kollegor bidrar till i vården?

Om vi inte är stolta över vad vi gör eller synliggör oss själva så kommer ingen annan att se oss heller. Och någonstans måste vi börja.

Vi syns!

/Martin Jonsson

Specialistsjuksköterska, Medicine Master i Omvårdnad samt Styrelseledamot i Vårdförbundet, Västerbotten.

PS Läs gärna Västerbottenbloggen

Finnes: Kommunal hemsjukvård Sökes: Manliga sjuksköterskor

av 2 kommentarer

Det är ont om manliga sjuksköterskor. Totalt är det drygt 10 procent av alla sjuksköterskor som är män. I de verksamheter som anses häftiga, ex ambulans och akutmottagningar är andelen män större, ambulanssjukvård har till och med fler män än kvinnor. Inom andra verksamhetsområden är snedfördelningen mellan könen oerhört stor, exempelvis bland barmnorskor och barnsjuksköterskor där runt 99 procent är kvinnor.

Av landets specialistutbildade distriktssköterskor är tre procent män, så hemsjukvård får väl också antas vara mindre häftigt. Det verkar förresten gälla stora delar av socialtjänsten. Det arbetar ca 70 personer med bistånd, rehab och hemsjukvård i vår kommun och av dem är fyra män. Det här är procentsatser man kan fundera över. Man kan även fundera över om den fördelningen hade accepterats om förhållandet hade varit det motsatta. Inom alla yrken där män är överrepresenterade arbetas det hårt med att få in kvinnor. Ansträngningarna har börjat bära frukt och ett bra exempel på det är läkarna som nu har en fördelning på 50-50.

Att ingen på allvar verkar vilja rätta till obalansen inom de stora yrkeskårer som överrepresenteras av kvinnor är märkligt. Ännu märkligare är att de grupper det handlar om till största delen arbetar inom den offentliga sektorn. Är det så att alla stora ord om jämställdhet bara gäller ibland?  Vill man inte på allvar ha in fler manliga medarbetare? Och vad skulle i så fall anledningen kunna vara till det? Hmmm…

Att arbetsplatser mår bra av en jämn fördelning mellan kvinnor och män är ett kännt faktum. Arbetsmiljöupplysningen säger till och med att alla arbetsgivare ska arbeta förebyggande med jämnställdhet. Det finns mycket att göra här inom den offentliga sektorn. Mycket fokus läggs på att få kvinnor mindre utsatta på mansdominerade arbetsplatser, men där kvinnor är i majoritet finns samma typ av problem. På grund av att jämställdhet oftast fokuserar på att förbättra kvinnors villkor missas många gånger att män kan vara nog så utsatta.

Man kan säga väldig mycket, skämta väldigt grovt och ge uttryck för plumpa generaliseringar om män utan att någon tycker det är konstigt. Många saker som sägs skulle vara straffbara om de riktades om andra grupper, men eftersom de riktas mot samhällets “starka” är det bara roligt. Om det nu är någon som tycker att detta inte stämmer, så lyssna lite mer nogrannt vad som sägs i fikarumet och i media. Ni behöver inte lyssna länge. Genom att, även om det är menat som skämt, uttrycka sig på diskriminerande sätt gör man sig själv till en del av systemet och befäster det ytterligare. Den som strävar efter jämställdhet måste skapa utrymme för att alla skall ta del av den.

Dessutom är ju inte alla män stora, starka, bullriga, självgoda och har jättehöga löner. Låt oss nu bara hoppas att fler arbetsplatser avstår från att delta i aktiviteter som bara riktar sig till kvinnor och tvingar männen att klä ut sig för att få vara med i gemenskapen!

 

Linda Modig och Magnus Ahlbom

Linda Modig och Magnus Ahlbom

Våga fråga om våld i nära relationer

av Lämna en kommentar

Vill börja med att tacka alla sommarvikarier som jobbat runt om i Sverige denna sommar, ni gör ett kanon jobb & får vården att snurra när vi i den ordinarie styrkan tar ledighet.

Och grattis till alla er som kommit in på sjuksköterskeutbildningen. Ni har en fantastisk framtid framför de bestående av svett, blod & tårar men även en massa massa glädje!

Våga fråga om du misstänker våld i nära relationer!

Nu till månadens inlägg. Allvarligt & fortfarande väldigt skambelagt – våld i nära relation & sexuella övergrepp. Det sker ständigt runt om oss, bland patienter, anhöriga & personalen. Jag läste nyligen en kurs om våld i nära relation & hedersrelaterat våld, en mycket givande kurs, som fick mig att tänka annorlunda när kursen var slut var det lagom dags att börja inom sjukvården igen. Till min förvåning upptäckte jag väldigt fort brister kring detta. Jag frågade min chef om jag fick hålla föreläsning i just detta men med fokus på sjukvårdens ansvar då jag har erfarenhet från mitt tidigare yrke som polis men även efter kursen jag läst. I samband med detta möte frågade jag även chefen om vi har handlingsplan för patienter som utsatts & svaret blev “vi har nog aldrig haft någon sådan patient”. Jag kände direkt hur jag förvandlades till ett stort frågetecken, hur kan hen säga så? Hur kan man tro att våldet kommer till än & att de är en viss typ av människa? Frågorna blev många.

Jag satt direkt igång med mitt projekt & i samband med anamnesupptagning vid inskrivning frågade jag om patienten någon gång utsatts för våld i nära relation, 19 patienter av 20 var positiva till frågan.  7 av dem hade upplevt eller levde fortfarande i en sådan relation. För att tillägga var några av dessa patienter även de som åt mest & starkast ångestmedicin. Jag tillfrågade patienterna hur de upplever när en sjuksköterska frågar om detta och svaret blev från en som själv varit offer för våld “äntligen frågar någon, jag har aldrig kommit så långt med mig själv att jag självmant berättar. Jag har träffat så många inom vården och ingen har frågat. Jag tycker verkligen det är jättebra”.

Detta samtal bekräftade min farhåga, att personal är mer obekväma att fråga än patienten, i alla fall i många fall. Enligt forskning vi fick ta del av under utbildningen var de främsta anledningen till att inte fråga 1. Att man skulle kränka individen. 2. Att man la sig i något privat. 3. Att man var rädd för svaret & inte visste hur man skulle handha uppgifterna.

Efter föreläsningen på avdelningen bestämdes att alla skulle börja fråga om detta, många gjorde det & plötsligt kom vi åt roten till mångas ångest. Vi fick höra livsberättelser vi aldrig trodde existerade.

För våld finns överallt, det är inte enbart unga kvinnor eller barn. Det finns överallt bland runt om oss. Barn, ungdomar, vuxna, äldre & personal. Så vi måste börja fråga, vi måste våga prata, vi måste ta bort skamstämpeln kring våld för att kunna hjälp dessa individer. Vi ska inte vara poliser utan ett stöd, som sjukvårdspersonal kan vi hjälpa att ta fram nummer till kvinnojourer, kontakta sjukhuset kurator, ringa polis om patienten önskar, skriva orosanmälan om barn finns i bilden. Vi kan påverka & en endaste fråga kan öppna många dörrar.

Praktiska råd:

  • Ställ frågan utan att linda in det, jag brukar säga under kategorin psykiska funktioner “har du upplevt våld i nära relation som barn eller i vuxen ålder”.
  • Normalisera och förminska inte våldet om en patient ex kommer in med frakturer och man misstänker våld eller att vi vet att det är pga de säga: nu hade du tur, de var bara fraktur på ett revben. För personen är det inte tur utan en ren mardröm.
  • Våga lyssna & stanna kvar
  • Var inte rädd att du kränker individen genom att fråga, se de snarare som en del i din profession.
  • Utsatta kan visa olika beteenden alltifrån aggressivitet, instängdhet till oro/ångest.
  • Uppmärksamma blåmärken på kroppen (ytterligare en anledning att kontrollera hudkostymen).

Jag vet att jag i början av min sjuksköterskekarriär var rädd att säga bort mig inför patienter att säga något olämpligt eller dumma frågor. Men nu, med några års yrkeserfarenhet vet jag att det är frågorna som ger mig information jag många gånger behöver. Jag vet vad jag bör fråga och när, att tro på sig själv & sin kunskap kan hjälp många men allra helst dig själv.

Så börja fråga, fråga vad ni har för handlingsplan på just er arbetsplats, diskutera detta på arbetsplatsträffar. Lycka till, tillsammans tror jag vi kan förändra.

Följ gärna min vardag på instagram: ssk_vardag

 

Jag önskar er alla en fortsatt bra sensommar! Vänliga hälsningar / Isabella, sjuksköterska.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.