Sjuksköterskebloggen

Strax innan nyår fick jag ett erbjudande från min chef som tåldes att tänka på. Region Kalmar skulle tillsammans med Region Kronoberg, Region Blekinge samt SOS Alarm starta ett projekt som Inre Stöd hos SOS alarm i Växjö. Nu var frågan om jag tillsammans med tre andra ambulanssjuksköterskor ville delta i projektet som i närtid skulle dra igång. Coronavirus och covid-19 var då relativt okända begrepp för oss alla.

Ingen av oss kunde ana vilka utmaningar och påfrestningar vi stod inför.

Min erfarenhet som specialistsjuksköterska inom ambulanssjukvård sträcker sig från 2005, med undantag för en sexmånaders internationell tjänstgöring i Afghanistan. Lång erfarenhet är en stor fördel om man från SOS Alarm skall kunna stötta kolleger på fältet samt ambulansdirigenterna i trafikrummet.

Min tjänst har i praktiken inneburit halvtid i ambulans och andra halvan som Inre Stöd. Uppgifterna för funktionen har varit skiftande. Projektplanen har gett oss ramar och en tydlig beskrivning av uppdraget. Dagligen har vi på ett tidigt stadium varit involverade i majoriteten av verksamheternas IHT-ärenden (transporter mellan olika sjukvårdsinrättningar).

Enkelt kan man säga att vi försökt hitta rätt resurs för aktuell vårdnivå.

En annan uppgift vi haft har varit att stödja SOS Alarm, i synnerhet ambulansdirigenterna, gällande tolkning av direktiven från regionerna. Vi har haft mandat att ”runda av” direktiven, göra avsteg i vissa fall för att på ett smidigt sätt till exempel lösa resursbrist.

Jag vill vara tydlig med att vi inte varit delaktiga i det normala inflödet av ärenden, undantag har gjorts för allvarliga händelser där oftast två eller fler ambulanser har larmats. Andra uppgifter som förekom var att agera stöd till prehospital samt andra vårdgivare i GHK kopplat till nära vård. Vi bedömde även handräckningsärenden eller andra ärenden, där det förelåg en risk för hot och våld.

Vi har haft god hjälp av professionella ambulansdirigenter samt av varandra i gruppen Inre Stöd. Med egna rakelterminaler och telefoner har kommunikationen ut till resurser samt vårdenheter fungerat mycket bra. Vi har även haft journalåtkomst till den egna regionens patienter. Som rubriken säger har vi haft en mycket god överblick över den prehospitala verksamheten inom den tre regionerna. I synnerhet i perspektiv till coronavirusets spridning och det arbete det medfört.

En utmaning under pandemin har varit och är fortfarande att hitta rätt resurs för patienter med covid-19. Många har hamnat i gråzonen som varit för ”friska” för ambulans men samtidigt har nekats andra transportsätt på grunsd av viruset. Personligen kan jag inte säga att jag yrkesmässigt har belastats särskilt hårt av covid-19 då jag jobbat halvtid med inre tjänst. Men jag har full förståelse för att situationen har och är påfrestande, med ständiga saneringar, av/påklädning, värme och inte minst det krävande i att hålla sig uppdaterad i flödet av rutiner.

Projektet med ett Inre Stöd hos SOS Alarm är i sin slutfas i skrivande stund. Vi har fått mycket positiv respons från projektägarna och allt talar för att det blir en fortsättning senare i höst. Jag tror, eller rättare sagt, jag vet att det är en viktig funktion som bara är i sin linda med stor potential för utveckling. 

Med detta sagt hoppas jag att vi alla får en välbehövlig semester och att vi fram till dess och till hösten fortsätter att outtröttligt följa riktlinjer för att bekämpa pandemin. 

Med hopp om en trevlig sommar!

//Henrik Ryheden
Förtroendevald/ambulanssjuksköterska i Västervik och styrelsemedlem i Riksföreningen för Ambulanssjuksköterskor

Att jobba som sjuksköterska inom funktionsvariation LSS är ett spännande arbete. LSS är ett område där jag kommer nära de patienter jag vårdar och jag får mycket tillbaka i mötet. När jag möter patienter och ser vilken vård vi ger i detta land så blir jag självklart glad, men samtidigt så vet jag att vi kan göra mycket mer.  

Jag jobbar hårt för de patienter jag tar hand om, sätter alltid dem i fokus och försöker bedriva en 
personcentrerad vård. Om så krävs kan jag gå emot vissa regler, jag gör det gärna och står för det. Men jag gör det alltid med tanke på patientens bästa. Visst kan det ibland skapa vissa problem och också motstånd. 

Jag ger mig inte så lätt, ger inte upp och har alltid patienten i fokus. 

För mig är det viktigt att som sjuksköterska alltid visa ansvar och ledarskap, vilket är extra viktigt i dessa tider. Övrig personal har också stor tillit till sjuksköterskans kunskap och kompetens. Jag har nära kontakt med cheferna inom de områden jag jobbar. I ett tidigt skede kontaktade jag enhetscheferna och vi kom överens om hur vi ska arbeta med frågor som berör pandemin och sätta upp tydliga riktlinjer. 

Jag brukar ofta gå min egen väg om jag ser att det är för patientens bästa. Det är något som vi sjuksköterskor ska värna om och kämpa för. Innan pandemin tog fart lyfte jag tydligt fram vikten av att införa besöksförbud på äldre- och LSS-boenden i kommunen. Då verksamheterna omfattas av olika lagstiftning är det svårt att hantera frågan på samma sätt. Men vi fattade ändå beslutet att minska kontakterna och besöken då de boende är äldre och sköra. 

Det finns en oro även hos oss och hur vi ska kunna bidra till att minska smittspridningen samt behålla en god och säker vård. 

Vi undviker onödiga besök på boenden men tar givetvis de akuta. 

När akuta händelser inträffar, är det vi sjuksköterskor som står i fronten med dålig skyddsutrustning trots att patienterna är konstaterade smittade med covid-19. Vi ställs dagligen under press i det här extrema läget, men vi är en grupp sjuksköterskor som jobbar lösningsinriktat. Vi har en bra chef, men en bra chef har också bra medarbetare som gör skillnad. Vi i sjuksköterskegruppen är lugna och stressar inte i onödan. Sjuksköterskorna tar ett stort ansvar i vår verksamhet. Det är till oss omvårdnadspersonalen många gånger ringer i första hand när de har frågor, är rädda eller oroliga. Frågorna kan handla om ifall de ska/kan jobba eller inte och om det är farligt att vara på jobbet. 

Att de frågar oss är inte konstigt eftersom de vet att vi har rätt kunskap och utbildning för extraordinära situationer. 

De stora utmaningarna nu är att minska smittspridningen inom våra boenden. Vi har godkänd skyddsutrustning och har förberett ”skyddskitt” till omvårdnadspersonalen så att de är rustade om och när smittan kommer.  Vi kommer också att uppdatera utbildningen inom basala hygienrutiner, vilket vi gör kontinuerligt, men ännu mer frekvent nu.  

Det finns en oro för att vi kan komma till ett läge där vi måste prioritera och kanske inte ge den livskvalitet och den vård vi är vana att ge våra patienter. Det blir svårt men vi kanske inte har något val. Hittills har vi inte tvingats till sådana prioriteringar, vilket är bra.

Jag tänker att svåra prioriteringar kommer att sätta ärr och minnen som vi får bära med oss livet ut.  

Det är bra att vi har en chef som värnar om vår arbetsmiljö. För mig är träningen viktig och gör att jag kan sålla bort svåra tankar när det är tufft. 

Jag vill rikta en uppmaning till alla sjuksköterskor. Det är viktigt att vi står på oss och att vi gör bedömningar utifrån vår kunskap och profession. Vi behöver värna och skydda de patienter vi tar hand om och finns där för. 

/ Mahmoud Alturk, sjuksköterska,
LSS Funktionsvariation i Umeå kommun