Sjuksköterskebloggen

  • Om bloggen
  • Om Vårdförbundet
  • Vårdförbundetbloggen
Sjuksköterskebloggen

Sjuksköterskebloggen

2020 – det annorlunda året som utmanade oss alla

17 december, 2020 by Maria Lindholm Leave a Comment

Världshälsoorganisationen (WHO) utsåg 2020 till sjuksköterskans och barnmorskans år. Året där dessa två yrken skulle få ett särskilt utrymme då de har sådan avgörande betydelse för världens folkhälsa. Ingen hade väl kunnat förutse att en pandemi skulle lamslå hela världen och att vårdpersonalen skulle hyllas runt om. Visst blev det sjuksköterskornas och barnmorskornas år, men kanske inte så som det var tänkt från början.

Redan i slutet av januari kom signaler på att det hade dykt upp ett kraftfullt virus i Wuhan, en region i Kina. Först i mars började vi förstå dess omfattning. Den första vågen präglades av ovisshet, föränderliga riktlinjer, personalförflyttningar, brist på återhämtning och en ständig kamp om rätten till adekvat skyddsutrustning. För många blev den välbehövliga sommarsemestern kortare än planerat eller uppskjuten till hösten.

Maria Lindholm, Åsa Sundin och Carita Sturesson
Enheten för Yrke och vårdutveckling

Nu är vi mitt uppe i den andra vågen och nu ska just du orka igen. Den nödvändiga återhämtningen och vilan har kanske inte varit möjlig för dig att få. Vi på Vårdförbundets nationella kansli har haft möjligheten att ställa om och arbeta hemifrån. Många av våra medlemmar har inte kunnat det.

Kanske är du en av dom som aldrig kan stänga kontoret, du måste alltid finns där: dygnet runt, årets alla dagar.

Samhället har förlitat sig på våra medlemmar som har ställt upp till 100 %. I många fall iförda tunga masker och skyddskläder. Liten eller knappt ingen tid med nära och kära där en annars får vila, reflektera och hämta kraft.

Vi vill hedra dig men också Florence Nightingale, som föddes i maj för 200 år sedan. Hennes engagemang banade vägen för de basala hygienrutinerna inom vården.

Snart är 2021 här och detta år har WHO utsett till Vårdpersonalens år. Vårdförbundet fortsätter att arbeta för att du ska få hälsosamma arbetstider, ett hållbart yrkesliv, professionsutveckling och en lön som speglar värdet av din kompetens och akademiska utbildning.

Vi önskar att du får en vilsam och mysig julhelg och ett gott nytt år oavsett om du jobbar eller är ledig,

Carita Sturesson, Åsa Sundin och Maria Lindholm
Enheten för Yrke och vårdutveckling
Nationella kansliet, Vårdförbundet

Filed Under: Corona, Covid-19, Internationellt, Profession

“Det borde vara en enkel åtgärd att säkerställa godkänd PPE för nära vård och omsorg under pandemin”

16 november, 2020 by Gästbloggare 2 Comments

Hösten 2019 sökte jag uppdrag i Halland för att kombinera mitt arbete med min möjlighet att besöka och stötta mina föräldrar i Halmstad. Min pappa har utvecklat en frontallobsdemens som följd efter flera proppar i hjärnan och behöver mycket stöttning. Som ni vet satte Covid-19 stopp för besök av äldre och jag återgick till mitt uppdrag som huvudskyddsombud i Göteborg stad den 11 mars. Samma dag tillkännagav WHO virusinfektionen Covid-19 som en pandemi. Den 31 mars införde regeringen besöksförbud på våra äldreboenden och mina veckovisa besök på pappas boende fick sättas på vänt.

När Folkhälsomyndigheten förtätade sina pressträffar och sin information kändes det viktigt som huvudskyddsombud att lyssna in från FHM och förmedla vidare ut till våra lokala samordnare och skyddsombud. Vi startade upp med veckovisa digitala möten som gav oss en plattform att förmedla ny information men de gav oss också värdefulla berättelser och bilder av våra medlemmars arbetssituation i den kommunala hälso- och sjukvården.

Under de närmsta veckorna utkristalliserades bristen på skyddsutrustning för våra medlemmar som ett övergripande och genomgående problem både ute i landet men också specifikt i kommunens samtliga tio stadsdelar.

Smittan tog sig in på äldreboenden besöksförbud till trots och äldrevård och omsorg blev en följetong på Folkhälsomyndighetens pressträffar under våren.

För oss som arbetade nära eller i verksamheten verkade det inte så märkligt att pandemin kom in på äldreboendena. Vi hade redan innan pandemin erfarenheter av hög arbetsbelastning, personalbrist, tillfälliga anställningar, bemanningspersonal med kompetenstapp och utebliven kompetensutveckling som följd. Dessutom saknades tillgång till godkänd personlig skyddsutrustning (PPE) och det saknades samverkade rutiner för på vilket sätt PPE skulle användas.

Vårdförbundet betonade betydelsen av försiktighetsprincipen i diskussionen kring PPE vilket gav oss argumenten för att ställa krav på att den personliga skyddsutrustningen skulle vara godkänd och säker. Vi betonade även innebörden av arbetsgivarens dokumentationsansvar vid oönskad händelse (tex när det saknas PPE).

Risken att personalen skulle vårda någon utan PPE, som senare visar sig smittad med Covid-19, kändes påtaglig och reell.

Vi formulerade våra krav i en arbetsmiljöframställan (6.6.a), kommunicerade dessa både skriftligt den 9 april men den 30 april skickade vi in framställan till Arbetsmiljöverket (AV) för att få stöd i våra krav. Under samma period lade Fackförbundet Kommunal, ett skyddsstopp med krav på munskydd i omsorgsarbetet på äldreboendet Serafen i Stockholms stad. AV fattade först ett beslut i Kommunals linje. Ärendet fick ett massmedialt utrymme där Arbetsmiljöverkets beslut och inställning till skyddsutrustning ändrades och ifrågasattes. Detta påverkade även oss i Göteborgs stad, frågan om PPE kom att bli en delikat fråga inom Arbetsmiljöverket. Dialogen med representanter för AV kom att handla om munskydd vs andningsskydd eftersom det till staden levererades munskydd som våra sjuksköterskor kändes sig otrygga med.

Under första veckan i juli seglade en ny diskussion upp om PPE där AV tog ställning mot och förbjöd återanvändning av engångsvisir. Efter påtryckningar från oss i samma linje ändrade Göteborgs stad sina rutiner för att enbart omfatta flergångsvisir den 16 juli. En kommuncentral kvalitetskontroll infördes och PPE som inte var godkänd sorterades bort.

Den 28 augusti kom beslutet från AV om ett vitesföreläggande på 150 000 kr med stöd för våra krav. Det kändes både som en facklig seger men även märkligt att den rådande arbetsmiljölagstiftningen sattes ur spel pga bristande tillgång av PPE. Dessutom kvarstår förvirringen kring munskydd vs andningsskydd och droppburen vs luftburen smitta… trots att munskydd endast testas av Läkemedelsverket för att ge skydd mot droppar från bäraren och trots att Folkhälsomyndigheten nu erkänner Covid-19 som delvis luftburen smitta.

Vi vet att många av våra medlemmar har utsattes för onödiga smittrisker för Covid-19 i sitt arbete under våren och sommaren.

Arbetsmiljöverket har tagit emot över 1800 (!) Corona-relaterade anmälningar från Vårdförbundets yrkesgrupper. Och nu befarar vi ett stort mörkertal med långvarig sjukskrivning och rehabilitering som konsekvens parallellt med en ny ökad smittspridning.

I sammanhanget känns det som en enkel åtgärd att säkerställa godkänd PPE för nära vård och omsorg.

Åsa Sundin
Yrkeshandläggare sjuksköterskor
Vårdförbundet

Filed Under: Corona, Covid-19, Etik, Information, Profession

Helikopterperspektiv över pandemin

8 juni, 2020 by Gästbloggare Leave a Comment

Strax innan nyår fick jag ett erbjudande från min chef som tåldes att tänka på. Region Kalmar skulle tillsammans med Region Kronoberg, Region Blekinge samt SOS Alarm starta ett projekt som Inre Stöd hos SOS alarm i Växjö. Nu var frågan om jag tillsammans med tre andra ambulanssjuksköterskor ville delta i projektet som i närtid skulle dra igång. Coronavirus och covid-19 var då relativt okända begrepp för oss alla.

Ingen av oss kunde ana vilka utmaningar och påfrestningar vi stod inför.

Min erfarenhet som specialistsjuksköterska inom ambulanssjukvård sträcker sig från 2005, med undantag för en sexmånaders internationell tjänstgöring i Afghanistan. Lång erfarenhet är en stor fördel om man från SOS Alarm skall kunna stötta kolleger på fältet samt ambulansdirigenterna i trafikrummet.

Min tjänst har i praktiken inneburit halvtid i ambulans och andra halvan som Inre Stöd. Uppgifterna för funktionen har varit skiftande. Projektplanen har gett oss ramar och en tydlig beskrivning av uppdraget. Dagligen har vi på ett tidigt stadium varit involverade i majoriteten av verksamheternas IHT-ärenden (transporter mellan olika sjukvårdsinrättningar).

Enkelt kan man säga att vi försökt hitta rätt resurs för aktuell vårdnivå.

En annan uppgift vi haft har varit att stödja SOS Alarm, i synnerhet ambulansdirigenterna, gällande tolkning av direktiven från regionerna. Vi har haft mandat att ”runda av” direktiven, göra avsteg i vissa fall för att på ett smidigt sätt till exempel lösa resursbrist.

Jag vill vara tydlig med att vi inte varit delaktiga i det normala inflödet av ärenden, undantag har gjorts för allvarliga händelser där oftast två eller fler ambulanser har larmats. Andra uppgifter som förekom var att agera stöd till prehospital samt andra vårdgivare i GHK kopplat till nära vård. Vi bedömde även handräckningsärenden eller andra ärenden, där det förelåg en risk för hot och våld.

Vi har haft god hjälp av professionella ambulansdirigenter samt av varandra i gruppen Inre Stöd. Med egna rakelterminaler och telefoner har kommunikationen ut till resurser samt vårdenheter fungerat mycket bra. Vi har även haft journalåtkomst till den egna regionens patienter. Som rubriken säger har vi haft en mycket god överblick över den prehospitala verksamheten inom den tre regionerna. I synnerhet i perspektiv till coronavirusets spridning och det arbete det medfört.

En utmaning under pandemin har varit och är fortfarande att hitta rätt resurs för patienter med covid-19. Många har hamnat i gråzonen som varit för ”friska” för ambulans men samtidigt har nekats andra transportsätt på grunsd av viruset. Personligen kan jag inte säga att jag yrkesmässigt har belastats särskilt hårt av covid-19 då jag jobbat halvtid med inre tjänst. Men jag har full förståelse för att situationen har och är påfrestande, med ständiga saneringar, av/påklädning, värme och inte minst det krävande i att hålla sig uppdaterad i flödet av rutiner.

Projektet med ett Inre Stöd hos SOS Alarm är i sin slutfas i skrivande stund. Vi har fått mycket positiv respons från projektägarna och allt talar för att det blir en fortsättning senare i höst. Jag tror, eller rättare sagt, jag vet att det är en viktig funktion som bara är i sin linda med stor potential för utveckling. 

Med detta sagt hoppas jag att vi alla får en välbehövlig semester och att vi fram till dess och till hösten fortsätter att outtröttligt följa riktlinjer för att bekämpa pandemin. 

Med hopp om en trevlig sommar!

//Henrik Ryheden
Förtroendevald/ambulanssjuksköterska i Västervik och styrelsemedlem i Riksföreningen för Ambulanssjuksköterskor

Filed Under: Information, kommunal hälso och sjukvård, Profession

Vad händer om det brakar loss på riktigt?

26 maj, 2020 by Gästbloggare Leave a Comment

 Sommaren närmar sig med stormsteg. Aktiviteten är hög som vanligt. Ständig kontakt med hemtjänst och personliga assistenter, bemanningsenhet och larmgrupp som vanligt. Pusslande med schema för att täcka alla turer som vanligt. Introduktion av timvikarier som vanligt. Delegeringsträffar med hemtjänstens sommarvikarier genomförs som vanligt.  

Som vanligt, men ändå inte alls som vanligt. Över den vanliga aktiviteten svävar ett moln av oro, och det molnet heter covid-19.

 Min kommun där jag verkar som distriktssköterska i hemsjukvården är ännu så länge lindrigt drabbad av covid-19. Det finns skyddsutrustning, våra hälso- och sjukvårdschefer tillsammans med MAS reagerade blixtsnabbt och styrde upp med skydd och rutiner. Vårdtagare inom kommunens verksamheter med bekräftad covid-19 kan räknas på ena handens fingrar. Samarbetet med regionens primärvård fungerar bra. Vi har fina dialoger om varje enskilt fall, vem klarar en eventuell intensivvård och vem ska vårdas palliativt i hemmet? Vi har det under omständigheterna bra. Verksamheten rullar på som vanligt.

 Men oron finns där. Hela tiden. Som en ständigt närvarande skugga. Vad händer om det brakar loss på riktigt? Vad händer om vi sjuksköterskor blir sjuka? Hemtjänsten? Vi har ännu inte fått besked om sommarsemestern. Blir det någon? Vi pratar om covid-19. Varje morgon samlas vi och stämmer av. Det kommer nya rutiner och riktlinjer hela tiden. Ingen idé att lära sig, bättre att ta reda på när situationen uppstår. Vi pratar om skydd, har vi tillräckligt, finns det tillgängligt i alla bilar? Varje dag kommer frågor från anhöriga, patienter och våra samarbetspartner.

De tycks tro att vi vet mer om viruset än andra. De vill ha svar, svar som vi inte kan ge.

Några ringer varje kväll. När mörkret faller och ensamheten gör sig påmind kommer tankarna. De ringer och vi lugnar. Nästa kväll har de glömt gårdagens samtal.

 Det kommer nya frågor, frågor om sådant som vi inte har tänkt på än. Vi lär oss varje dag. Frustrationen ligger oftast i att inte ha svaren. Varje svar ställer en ny fråga. Förhoppningsvis kan vi mer när nästa pandemi kommer. Då kan vi svara och känna oss trygga i att vi kan det här. Då kan vi säga att vi hanterar det här som vi brukar göra. Vi gör som vanligt.

/ Sofia Ljung Thorsén
Distriktssköterska, Hemsjukvård & Rehabilitering
Strängnäs kommun

Filed Under: Information, Profession

“Ska du sitta så nära mig? Du som är ung och ska leva länge till, ska du riskera livet för en sådan som mig?”

19 maj, 2020 by Gästbloggare Leave a Comment

“Jag hör väldigt dåligt men jag är bra på att läsa på läpparna!” hojtar patienten. Jag suckar innanför skyddsmasken och gestikulerar att hen ska plocka ihop mobiltelefon, laddare och id-handling. Under transporten till sjukhuset försöker jag få fram någon slags anamnes, men den blir minst sagt haltande. EKG-elektroderna fastnar i mina handskar när jag försöker lossa dem från patienten.

Omvårdnadsarbetet försvåras av skyddsutrustningen, samtidigt som den är livsnödvändig för att jag ska kunna arbeta just nu.

En äldre patient är ledsen och orolig: “Ska du sitta så nära mig? Du som är ung och ska leva länge till, ska du riskera livet för en sådan som mig? Jag kommer ju ändå dö.”

Jag förklarar att jag är trygg med mitt andningsskydd och att hen inte ska dö idag. Försiktigt stryker jag patienten över kinden, men det är liksom inte samma sak med dubbla vinylhandskar.

Vi är vana vid att ta hand om människor som är allvarligt sjuka och ibland till och med döende. Att möta det är vårt jobb, men detta, att ett helt nytt virus dyker upp och tar livet av folk som annars haft många år kvar att leva, är tufft även för oss. Våra egna kolleger blir inlagda på sjukhus. Jag ser på Facebook att en kollega förlorat sin man och samtidigt är några andra vänner, i andra yrken, ute på krogen. Man pratar om krisavtal och indragna semestrar och jag får en inbjudan till en stor födelsedagsfest i mitten av juni. Födelsedagsbarnet och jag lever inte i samma värld.

Samtidigt inser jag hur lyckligt lottad jag är med de karriärval jag gjort. Folk förlorar jobbet, restaurangbranschen går under, personal inom flyg och turism blir permitterade från sina arbetsplatser. Jag kommer aldrig bli av med mitt jobb. Är det något jag kan vara trygg med så är det att folk alltid kommer att bli sjuka och behöva vård och att jag aldrig kommer stå ofrivilligt utan inkomst.

Om några veckor tar sjuksköterskestudenterna examen. Själv är det nio år sedan jag för första gången satte min fot på ett sjukhus i egenskap av legitimerad. Jag hoppas att de kommer orka. Jag hoppas att de får allt det stöd de behöver. Jag hoppas att de fortfarande är mina kolleger om ett år.

Tills dess – håll avstånd och tvätta dina händer.

// Cecilia Nordius
Utbildningsledare
Prehospitalt kunskap och kliniskt träningscenter Region Stockholm
Ambulanssjuksköterska, studentsamordnare AISAB Söder

Filed Under: Etik, Information, Profession

Ett stort grattis alla sjuksköterskor på er dag!

12 maj, 2020 by Gästbloggare Leave a Comment

2020 är ett speciellt år. Världshälsoorganisationen, WHO, har utsett det till Sjuksköterskans år och det är 200 år sedan Florence Nightingales föddes. Och nu är vi mitt uppe i coronapandemin där sjuksköterskans betydelse satts i blixtbelysning. Hela Sverige ser med egna ögon hur sjuksköterskorna kämpar i frontlinjen mot coronaviruset och hur vår omvårdnadskunskap är avgörande för att vården ska fungera patientsäkert.

När de första larmrapporterna om coronaviruset strömmade in via media, vänner som bor utomlands och kollegor, kände jag inte någon större oro.

Allting hände så långt borta och de första rapporterna handlade om att corona var att jämföra med säsongsinfluensa.

I slutet av februari var jag på tjänsteresa i Palestina för att besöka ett av Vårdförbundets internationella projekt. Jag och min kollega förvånades, vid mellanlandningarna över de resenärer som bar ansiktsmask. Men redan vid hemkomsten drog allt igång. Kina, Italien, Österrike och Frankrike – UD avrådde från att resa till land efter land på ett sätt som saknar motstycke.

Besvikelsen över att jag och min sambo inte kunde åka på vår efterlängtade skidresa till Italien blev snabbt en bagatell. Det kom fler och fler rapporter till Vårdförbundets nationella kansli om hur trycket på vården ökade och ni, våra medlemmar, vittnade om oro och rädsla att inte räcka till.

Berättelser från vårdens frontlinje blandades med dagliga presskonferenserna från våra myndigheter och berättelser från allmänheten om er.

Vi fick siffror och fakta som skrämde och upprörde den mest erfarna sjuksköterska.

Ni som arbetar på landets alla akutmottagningar, intensivvårdsavdelningar, covid-19-avdelningar, inom äldrevården, skola, psykiatrin, primärvården, ambulans, kirurgi, operation, anestesi, medicinavdelningar, barnhälsovård och mödrahälsovård – i all vård och omsorg.

De drabbade vittnade om all den kraft, omvårdnad, kärlek och tröst ni gav och fortfarande ger. Ni gör det möjligt att vi kan känna oss trygga.

Trots att jag har lämnat det kliniska arbetet för mitt nuvarande uppdrag känner jag själv en oerhörd stolthet över min profession och framförallt över alla er kollegor därute som varje dag trotsar trötthet, rädsla och coronaviruset.

Orkar ni fortsätta så orkar jag fortsätta. Jag kommer fortsätta hålla avstånd, arbeta hemifrån, endast umgås med sambo och vovve och fortsätta skypa med svärföräldrar och äldre släktningar ett bra tag till.

Idag är det er dag. Idag ska ni uppmärksammas och hyllas för de insatser ni gör för oss andra. Och när corona är över är det upp till oss andra att se till att vi inte glömmer och att er kunskap, skicklighet och kompetens belönas. Både när det kommer till arbetsmiljö, villkor och lön.

/ Maria Lindholm
Förbundsombudsman
Yrke och Vårdutveckling
Vårdförbundets nationella kansli

#weStayHome
#Socialdistance
#workfromhome

Filed Under: Information, Profession

“Det var en utmaning att försöka förbereda personalen på något som jag själv inte vet hur det kommer bli”

8 maj, 2020 by Gästbloggare Leave a Comment

Jag arbetar nu i pandemitider som chef inom intermediärvård och har i vanliga fall mitt ordinarie chefsuppdrag på MAVA, som har fem intermediärvårdsplatser, MOA.

På min ordinarie avdelning minskade patientbeläggningen, precis som på många andra vårdavdelningar, i början av pandemin. Till och med MOA hade tomma platser i stor utsträckning. Medarbetare med tid över i det dagliga arbetet behövde stimuleras. Extra kompetensutveckling var en väg och även flexuttag nu när arbetet tillät. Samtidigt var det viktigt att prata om vad som skulle kunna komma. Jag lyfte dagligen att vår annorlunda vardag inte skulle fortgå och att det såg väldigt annorlunda ut i till exempel Stockholm. Vår egen regions intensivvård fick allt högre belastning.

Det var en utmaning att försöka förbereda personalen på något som man inte själv vet hur det kommer att bli.

Enligt pandemiplanen i regionen öppnades en ny intermediärvårdsenhet för covid-19 patienter. Det gjordes av en annan tillfällig chef med hjälp av bemanningsenheten på sjukhuset samt extern personal och individer från andra avdelningar.

Vi hörde hur nya covid-19 IMA utökade från fyra till nio vårdplatser och att det var tufft läge för personalen där som i vanliga fall inte arbetar tillsammans och många som inte ens arbetat inom intermediärvård. De lyckades otroligt bra trots de tuffa förutsättningarna. Ett beslut togs av lokal sjukvårdsledning att öka både antalet platser och också kompetensen genom att flytta vår MOA:s fem platser och då förstås också MOA-personalen, till den nystartade enheten. Det skulle ske 48 timmar senare.

Vi är en mycket välorganiserad verksamhet, arbetar med mycket medarbetaransvar inom ansvarsområden som man tar stort eget ansvar för. Jag tänkte snabbt ut en grovskiss på vad som måste göras och samlade ihop en grupp nyckelpersoner inom olika områden. De frikopplades. Målet var en större intermediärvårdsenhet för covid-19 patienter men också de ”vanliga” MOA-patienterna. Det handlade om att flytta apparatur och övervakningsutrustning, flytta MOA-specifikt material, få plats med allt detta i de nya lokalerna som innan flytt var planerade för nio platser och nu skulle bli 14. När skulle MOA-personalen visas nya lokaler, nytt ringlednings- och larm system, akutvagn och nödutgångar? När vi pratat ihop oss satte de igång med sitt och jag kunde planera för bemanningsstruktur, grundbemanning och kringfunktioner.

Allt gick så smidigt tack vara alla underbara medarbetare!

Fortlöpande måste jag också förmedla information om de stora förändringarna. Informations kulle ges till de som skulle arbeta kvar på MAVA, de som inte längre skulle ha den erfarna MOA-personalen i närheten att kunna rådfråga, samt hur vi skulle rigga för att tryggheten inte skulle tappas i den kvarvarande verksamheten?

Jag övertog chefsskapet på IMA i och med MOA:s inflytt. Utmaningen nu blev att få ihop de olika personalgrupperna. Bemanningspersonalen och de externa arbetade kvar och MOA-personalen kom till. Rutinerna som startats av den första personalgruppen utifrån en mindre verksamhet skulle nu justeras till att fungera för en större verksamhet med bredare innehåll. Jag tog med viktiga, välfungerande kringfunktioner som samordnare och koordinator eftersom verksamheten på MAVA minskade i och med att MOA flyttade. På så sätt kan personalen som arbetar patientnära avlastas.

Det blev en balansgång mellan att behålla rutiner som redan fanns och också få till rutiner mer hållbara över tid.

Ödmjukhet, flexibilitet och acceptans har varit och är viktiga ingredienser i det arbete som pågår hela tiden.

Jag har ett bra stöd av min närmaste chef och klinikledningsgruppen i övrigt genom daglig kontakt. Jag har en chefskollega på MAVA som nu fokuserar på MAVA-verksamheten men vi samplanerar många saker då det är vår gemensamma personalgrupp som påverkats av både flytt och icke flytt.

Engagerade och kunniga medarbetare har varit och är framgångsfaktorn, att alla lyfter frågor som dyker upp och hitta lösningar tillsammans. Genom att lyssna in och stötta varandra klarar vi det tuffa uppdraget vi har inom covid-19 intermediärvård. ”Vi” är nu ett större ”vi” som stöter på utmaningar, till exempel på grund av material som tar slut, men många hittar tillsammans nya lösningar genom kreativt tänkande. Jag är så oerhört stolt över alla som är en del av detta och vill att de, både nu och när det står om det i historieböckerna i framtiden, också ska känna sig stolta över allt de bidragit med för att reda ut pandemin!

/ Sigbritt Willers
Vårdenhetschef på IMA för covid-19 patienter
Universitetssjukhuset i Linköping

Filed Under: Information, Profession, villkor

“Svåra prioriteringar kommer att sätta ärr och minnen som vi får bära med oss livet ut”

6 maj, 2020 by Gästbloggare 1 Comment

Att jobba som sjuksköterska inom funktionsvariation LSS är ett spännande arbete. LSS är ett område där jag kommer nära de patienter jag vårdar och jag får mycket tillbaka i mötet. När jag möter patienter och ser vilken vård vi ger i detta land så blir jag självklart glad, men samtidigt så vet jag att vi kan göra mycket mer.  

Jag jobbar hårt för de patienter jag tar hand om, sätter alltid dem i fokus och försöker bedriva en 
personcentrerad vård. Om så krävs kan jag gå emot vissa regler, jag gör det gärna och står för det. Men jag gör det alltid med tanke på patientens bästa. Visst kan det ibland skapa vissa problem och också motstånd. 

Jag ger mig inte så lätt, ger inte upp och har alltid patienten i fokus. 

För mig är det viktigt att som sjuksköterska alltid visa ansvar och ledarskap, vilket är extra viktigt i dessa tider. Övrig personal har också stor tillit till sjuksköterskans kunskap och kompetens. Jag har nära kontakt med cheferna inom de områden jag jobbar. I ett tidigt skede kontaktade jag enhetscheferna och vi kom överens om hur vi ska arbeta med frågor som berör pandemin och sätta upp tydliga riktlinjer. 

Jag brukar ofta gå min egen väg om jag ser att det är för patientens bästa. Det är något som vi sjuksköterskor ska värna om och kämpa för. Innan pandemin tog fart lyfte jag tydligt fram vikten av att införa besöksförbud på äldre- och LSS-boenden i kommunen. Då verksamheterna omfattas av olika lagstiftning är det svårt att hantera frågan på samma sätt. Men vi fattade ändå beslutet att minska kontakterna och besöken då de boende är äldre och sköra. 

Det finns en oro även hos oss och hur vi ska kunna bidra till att minska smittspridningen samt behålla en god och säker vård. 

Vi undviker onödiga besök på boenden men tar givetvis de akuta. 

När akuta händelser inträffar, är det vi sjuksköterskor som står i fronten med dålig skyddsutrustning trots att patienterna är konstaterade smittade med covid-19. Vi ställs dagligen under press i det här extrema läget, men vi är en grupp sjuksköterskor som jobbar lösningsinriktat. Vi har en bra chef, men en bra chef har också bra medarbetare som gör skillnad. Vi i sjuksköterskegruppen är lugna och stressar inte i onödan. Sjuksköterskorna tar ett stort ansvar i vår verksamhet. Det är till oss omvårdnadspersonalen många gånger ringer i första hand när de har frågor, är rädda eller oroliga. Frågorna kan handla om ifall de ska/kan jobba eller inte och om det är farligt att vara på jobbet. 

Att de frågar oss är inte konstigt eftersom de vet att vi har rätt kunskap och utbildning för extraordinära situationer. 

De stora utmaningarna nu är att minska smittspridningen inom våra boenden. Vi har godkänd skyddsutrustning och har förberett ”skyddskitt” till omvårdnadspersonalen så att de är rustade om och när smittan kommer.  Vi kommer också att uppdatera utbildningen inom basala hygienrutiner, vilket vi gör kontinuerligt, men ännu mer frekvent nu.  

Det finns en oro för att vi kan komma till ett läge där vi måste prioritera och kanske inte ge den livskvalitet och den vård vi är vana att ge våra patienter. Det blir svårt men vi kanske inte har något val. Hittills har vi inte tvingats till sådana prioriteringar, vilket är bra.

Jag tänker att svåra prioriteringar kommer att sätta ärr och minnen som vi får bära med oss livet ut.  

Det är bra att vi har en chef som värnar om vår arbetsmiljö. För mig är träningen viktig och gör att jag kan sålla bort svåra tankar när det är tufft. 

Jag vill rikta en uppmaning till alla sjuksköterskor. Det är viktigt att vi står på oss och att vi gör bedömningar utifrån vår kunskap och profession. Vi behöver värna och skydda de patienter vi tar hand om och finns där för. 

/ Mahmoud Alturk, sjuksköterska,
LSS Funktionsvariation i Umeå kommun  

Filed Under: Information, kommunal hälso och sjukvård, Profession

“Anhöriga blir erbjudna att komma in för att ta ett sista farväl men många gånger avstår de av rädsla för att själva bli sjuka”

21 april, 2020 by Gästbloggare Leave a Comment

Sedan några veckor arbetar jag som konsultsjuksköterska på en covid-19 avdelning på Södersjukhuset. Vårdavdelningen, som är en av flera fulla avdelningar, där alla patienter är inlagda av samma anledning. Jag fick frågan av mitt bemanningsföretag att hoppa in på en covid-19 avdelning och jag tvekade inte en sekund. I den situation som just nu råder i samhället behöver vården kraftsamla.  

Utan något introduktionspass och med mycket kort varsel var jag på plats för mitt första pass. Inställningen till inhyrda sjuksköterskor bland den fasta personalen har tidigare varierat, men nu kändes det verkligen som om alla gick ihop mot ett gemensamt mål; vi måste alla tillsammans göra det bästa av situationen.  

Ett bra välkomnade gav mig lugn och någon form av trygghet.  

Arbetet på vårdavdelningen skiljer sig från det normala på många sätt. Personal inom olika yrkeskategorier kommer från alla möjliga hörn, vissa arbetar normalt på en mottagning, andra har inte jobbat inom vården på många år men har nu valt att gå tillbaka och hjälpa till medan vissa är inhyrda eller kommer från andra avdelningar.  

Nu ska alla tillsammans försöka utföra vård av en ny patientgrupp med många nya rutiner.  

På och avklädning av skyddsutrustning hör numera till det normala, personalen påminner varandra och samarbetar för att kunna genomföra alla sysslor så effektivt och smidigt det går, då patientbesöken inne på rummen ska begränsas och tar tid. Min tidigare vana att vara inne mycket hos patienterna för att utföra omvårdnad, göra bedömningar samt stötta patienterna utifrån deras enskilda behov har nu bytts till att prioritera det som är mest akut och icke akuta åtgärder får ibland vänta då besöken på patientrummen måste begränsas. Det finns varken tid eller möjlighet under rådande läge.     

Hur påverkade patienterna är av viruset varierar, likaså ålder och bakomliggande sjukdomar. Den senaste helgen har varit tung, i flera bemärkelser. Flera patienter är mycket kritiskt sjuka och i stort behov av hjälp med omvårdnad då de är helt orkeslösa och ligger utslagna i sängarna. Varje gång jag går in på ett patientrum tänker jag efter, har jag med allt som jag behöver, har jag väl gått in kan jag inte gå ut och hämta något igen utan att klä om. På med skyddsutrustningen igen. Svetten rinner, men det har nu börjat bli ett normaltillstånd. Flera patienter på avdelningen är så sjuka att de nu vårdas i livets slutskede. Patienterna är i de flesta fall själva på rummet utan anhöriga. Anhöriga blir erbjudna att komma för att ta ett sista farväl men många gånger avstår anhöriga på grund av rädslan att själva bli sjuka, de kanske själva tillhör riskgruppen.  

Att vårda patienter i livets slutskede med minimal bemanning av personal, i munskydd och visir utan anhöriga känns verkligen inte bra. Patienterna är många gånger oroliga eftersom andningen är ansträngd på grund av virusets påverkan på lungorna, de får ingen luft. Att då stå där, fullt påklädd med skyddsutrustning och försöka förmedla någon form av trygghet när någon har väldigt kort tid kvar i livet är en oerhört tuff uppgift som jag gärna hade varit utan. I detta läge har vi inget val. Personalen gör sitt yttersta för att varje patient ska få det så bra som möjligt, inget annat finns att välja på.

Hur länge ska personalen orka jobba så här? Hur många individer ska behöva gå ur tiden till följd av covid-19 på detta sätt? Frågorna är många och svaren få. Tillsvidare kämpar vi på så gott det bara går, samtidigt som oron över situationen ständigt bara växer.    

/ Petter Sundin 
Bemanningssjuksköterska Södersjukhuset   

Filed Under: Profession

Är jag verkligen skyddad mot viruset i mitt arbete som ASIH-sjuksköterska?

15 april, 2020 by Gästbloggare 2 Comments

En covid-patient som behöver vårdas i hemmet, där det är begränsade ytor och förutsättningar för att ge en bra vård och där oron finns, inte bara hos patienter utan hos deras familjer och närstående. Hur gör man då?

Vården i patientens hem, där det inte finns slussar in till patienten, där jag som sjuksköterska kan ta på mig skyddskläder och i hem där många familjemedlemmar ibland lever på nära varandra på en liten yta. Hur gör man då? Enligt de direktiv vi har fått ska det vara minst två meter mellan mig som sjuksköterska och patienten när jag tar på mig skyddsutrustningen, vilket många gånger är svårt då patienternas hem kan vara små. I dagsläget ställer vi alltid frågan till patienten; har ni ett rum i närheten av ytterdörren som vi kan använda?  

Många praktiska detaljer finns att jobba med. Här behövs kreativitet, nytänk och mycket förberedelser. Samarbete i team och med patienter och närstående är också nödvändigt för att kunna bedriva en bra och säker vård. Än så länge har det gått bra att vårda de patienter som behöver oss. Vi förbereder så mycket vi kan innan hembesöket och de som inte behöver hembesök hanterar vi via telefon. I ibland överlämnar vi material utanför hos patienten.

Många patienter låter oss ha ett rum i anslutning till hallen eller en del av hallen som förberedelserum, där vi kan iordningställa det vi behöver och ta på och av oss skyddsutrustningen. Oron jag möter hos patienter är påtaglig. Det går inte att undvika samtalen om corona. Det gäller att behålla lugnet och ja det är smittsamt, det sprider sig men vi följer alla hygienrutiner vi har för att skydda er och oss själva.  

Men som sjuksköterska är jag bekymrad. Vi får direktiv om att ha allt mindre skyddsutrustning på oss. Långärmade skyddskläder är utbytta till förkläden, munskydd med ventil är utbytta till vanliga munskydd så länge man inte blir utsatt för aerolsoler (om man nu kan veta det i förväg). Skyddsvisiren ska spritas av och återanvändas. Är jag verkligen skyddad mot viruset i mitt arbete som sjuksköterska?

Tänk om jag tar med mig viruset till nästa patient och dennes hem?!

När dagen är slut och jag har bytt om försöker jag mentalt lämna kvar alla känslor och patienter bakom ytterdörren till ASIH (avancerad sjukvård i hemmet). Känslorna får oftast stanna kvar där men ibland kommer jag extra nära någon som inte går att helt släppa i tanken på hemvägen, och det är okej.  

Vi på ASIH står inför fler utmaningar nu då allt fler ska vårdas i hemmet för att avlasta sjukhusvården. Det är tufft och kommer att bli tuffare. Hos oss ställer alla upp. Vi förstärker upp med personal nattetid då vi är som mest sårbara. Vi erbjuder oss att stanna kvar på jobbet och ta extrapass. Vi stöttar varandra genom samtal, skratt och gråt. Vi visar att vi bryr oss om varandra. Vi kommer att ta oss igenom det här, starka och många erfarenheter rikare. 

Sofia Tell
Sjuksköterska på ASIH
Södertälje sjukhus 

Filed Under: Etik, Information, Profession

  • 1
  • 2
  • 3
  • Next Page »

Senaste inläggen

  • Hur betydelsefull är sjuksköterskor och barnmorskors roll i det tobaksförebyggandet arbetet?
  • För att kunna utveckla en sömlös, god och personnära vård behöver sjuksköterskor göras mer delaktiga
  • 2020 – det annorlunda året som utmanade oss alla
  • “Det borde vara en enkel åtgärd att säkerställa godkänd PPE för nära vård och omsorg under pandemin”
  • Helikopterperspektiv över pandemin

Arkiv

Facebook

För redaktörer

Logga in
Footer logo

Vårdförbundet består av runt 114 000 barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Tillsammans utvecklar vi vården och gör den säker. Tillsammans arbetar vi för ett hållbart yrkesliv och bra villkor.

Den här bloggen använder cookies för bästa användarupplevelse. Vi registrerar också vissa personuppgifter om du kommenterar på inlägg. Godkänn Läs mer
Privacy & Cookies Policy

Privacy Overview

This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Nödvändigt
Alltid aktiverad

Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.

Ej nödvändigt

Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.