Sjuksköterskebloggen

Sjuksköterskebloggen

Sjuksköterskebloggen

Gästblogg: “Jag har valt att lämna min arbetsplats inför sommaren”

av 8 kommentarer

Kristina Sundell

Kiruna, en stad med 18 000 invånare och en stor tung industri med flera tusen anställda måste ändå räknas som glesbygdsort när vi pratar om sjukvård. Vi har drygt 12 mil till Gällivare och närmsta sjukhus med kirurgi, förlossning/BB och intensivvård. All denna specialistkompetens har funnits i Kiruna men allt eftersom åren gått har verksamheten på sjukhuset blivit allt mindre.

Akutmottagningen finns trots allt kvar, och två så kallade akutsjukvårdsplatser i anslutning till akuten. Det hette tidigare IVA men de platserna ska nu disponeras av de patienter som har störst behov. Det kan innebära att någon behöver ligga på allergi-obs i några timmar innan hemgång men det kan också innebära cirkulatoriskt instabila traumapatienter i behov av invasiv luftväg och inotropt stöd. Vi ska kunna stabilisera dessa patienter och vårda i väntan på transport till Gällivare. Eller till Sunderbyn, där närmsta PCI-lab finns. Dit är det 35 mil. Närmsta neurokirurgiska och thoraxkirurgiska enhet är NUS, 60 mil bort.

Fram tills nu har det funnits minst en specialistutbildad sjuksköterska (IVA eller anestesi) i tjänst på varje arbetspass men på grund av svårigheter med att rekrytera så släpper enhetens ledning nu på det kravet. Enheten som jag jobbar på hette tidigare IVAK men eftersom vi inte längre har några IVA-platser så heter vi numera Akut omhändertagande. Det betyder inte att vi inte längre får de svårt sjuka patienterna hos oss.
Till sommaren kan det alltså potentiellt bli så att grundutbildade sjuksköterskor har ansvar för patienter som kräver vård av sådant slag som enbart bedrivs IVA-enheter, till exempel patienter i respirator. Enbart i väntan på transport är det sagt, men med avstånden och det geografiska läget vi har så kan det ibland röra sig om dygn snarare än timmar eftersom ambulanshelikoptern är tämligen väderkänslig och vädret i fjällen ofta är ostadigt.

Den här verkligheten kan vi titta på från olika håll. Ur ett patientsäkerhetsperspektiv är det onekligen problematiskt och det kräver nästan ett helt eget inlägg. Vad innebär det för mig som grundutbildad att stå med det ansvaret? Vad innebär det för de få specialistutbildade sjuksköterskor vi faktiskt har, att deras kompetens inte anses nödvändig? Vad innebär det för möjligheterna att rekrytera i framtiden? Jag kan bara tala för mig själv och jag har valt att lämna min arbetsplats inför sommaren. Det känns inte rimligt att jag ska gå varenda arbetspass och oroa mig för att jag ska ställas inför något som jag definitivt inte har kompetens för. Det skulle kännas oansvarigt, både gentemot mig själv och framför allt gentemot patienten. Om något skulle hända under mitt ansvar så skulle jag inte kunna sluta fråga mig själv om det hade blivit annorlunda med rätt kompetens.

Behovet av avancerad akutsjukvård här uppe i norra polcirkeln går inte att förneka men hur ska organisationen se ut för att kunna rekrytera och behålla specialistutbildad personal?
Personligen så ser jag inte någon anledning till att jag själv ska bekosta en specialistutbildning med tanke på vilken brist det är på er vubbade sjuksköterskor, så att införa AST för IVA tror jag vore framgångsrikt. Sedan tror jag det handlar om ungefär samma saker som sjuksköterskor i hela landet efterfrågar. Skillnad i lönekuvertet, bra friskvårdsavtal, märkbart minskad veckoarbetstid, även för oss som “bara” jobbar dagpass inom treskiftverksamheter. Vad skulle få dig att flytta till glesbygden?

/Kristina Sundell
Grundutbildad sjuksköterska på Akut omhändertagande i Kiruna

Gästblogg: Åsa tror att bättre nattvillkor på ambulansen i Jokkmokk skulle minska rekryteringsproblem

av Lämna en kommentar

blond kvinna Åsa Mattsson

Åsa Mattsson

Jag heter Åsa Mattsson och är specialistsjuksköterska inom anestesi och ambulans och har arbetat som sjuksköterska sedan 1987 och som specialist sedan 2004. Min arbetsplats har varit, och är fortfarande inom primärvården. Jag arbetar nu på Jokkmokks hälsocentral inom ambulansen.

Jokkmokk är en glesbygdskommun i Norrbottens inland den näst största till ytan i landet. Vi är ca 5000 invånare och har långa avstånd och framkörningstid till patienten. Vi har en dygnsambulans samt en dagbil. Vår larmstatistik är ca1,67 (2018) larm per dygn. Det innebär att två besättningar finns tillgängliga från kl. 09:00-16:00, måndag till fredag, därefter endast en besättning fram till kl. 07:00.
Våra närmaste sjukhus ligger i Gällivare, 10 mil bort, samt Sunderby sjukhus, 18 mil bort. Det innebär att vi vårdar patienten under lång tid i bilen och för det mesta på dåliga vägar och under alla väderleksförhållanden. Detta utan risktillägg.
I bilen jobbar vi oftast en ambulanssjukvårdare och en sjuksköterska i par.
Hälsocentralen i Jokkmokk är som ett minisjukhus med en observationsavdelning med fem platser och 4721 antal listade patienter. Vi har tillgång till röntgen, laboratorium, sjukgymnastik och arbetsterapi, KBT- terapeut, och så förstås distriktssköterskemottagning och läkarmottagning. Våra distriktsläkare har än så länge beredskap i hemmet på kvällar och helger. Vi har således en ganska mångfacetterad verksamhet.

Vi på ambulansen är integrerade i Hälsocentralens alla verksamheter när vi inte är ute på uppdrag. Bland annat ansvarar vi för den akuta verksamheten och tar hand om oplanerade patienter. Vi bedömer och behandlar självständigt patienter dygnet runt, med stöd av våra distriktsläkare. Ett roligt och mycket stimulerande arbete som också kräver en del kunskap och erfarenhet. Ett annorlunda arbetssätt som skiljer sig från många andra ambulansstationer.

Villkoren för oss sjuksköterskor och oss specialistutbildade skiljer sig dock från andra och framför allt då sjukhus anslutna ambulansstationer. Vi är uteslutna från det nattavtal som Region Norrbotten har med Vårdförbundet. Vi får alltså inte ta del av den betydande förkortning av veckoarbetstid som det avtalet innebär. Dock gäller detta avtal på sjukhusanslutna stationer till exempel i Gällivare. På många andra stationer i vårt närområde har personalen dygnstjänstgöring, vilket gör att det är attraktivt att söka sig dit. På vår Hälsocentral har vi under lång tid haft svårt att rekrytera ny personal. Jag tror det skulle bli lättare om vi hade liknande scheman enligt Vårdförbundets nattavtal. Jag personligen skulle också önska att vi hade liknade scheman.
Lönemässigt har vi tidigare haft en marginellt högre lön i glesbygd än i tätbebyggda områden, men inte nu längre. Det tycker jag att vi borde ha eftersom vi som arbetar i glesbygd med långt till sjukhusexpertisen dessutom har ett större ansvar för patienten. Vi får många gånger lita på oss själva, och är i många lägen utsatta, till skillnad från de sjuksköterskor som arbetar i nära anslutning till sjukhus med alla dess resurser. Vi är inte så många som jobbar i glesbygd, omständigheterna runt våra arbetsplatser gör att jag anser att vi tillhör de särskilt yrkesskickliga, och borde lönesättas därefter.

Åsa Mattsson,
sjuksköterska Jokkmokk hälsocentral

Gästblogg: Så är det att jobba med forskning – Anna Pilfalk berättar

av 1 kommentar

Anna Pilfalk

Anna Pilfalk

Jag skyndar ner för trapporna till entrén där jag ska träffa familjen som den här veckan ska medverka i vår tvillingforskning. Samma sak varje onsdag kl 9, ny familj från någonstans i Sverige som kommer till vår forskningsmottagning för tre dagar av undersökningar. Det första besöket har föregåtts av flera månader av kontakt, för att vi ska få rätt information om deltagarna och för att vistelsen för familjen ska bli så bra som möjligt. Gemensamt för familjerna som kommer är att den innehåller ett tvillingpar, men i övrigt är det en familj med sina speciella förutsättningar och behov. Vilka det kommer att vara kommer att visa sig under de dagar vi ska spendera tillsammans. Jag möter familjen som har flugit ner från Luleå för att kunna delta i studien. Familjen består av föräldrar och ett tvillingpar, killar 16 år. Den ena tvillingen med de neuropsykiatriska diagnoserna ADHD och autismspektrumtillstånd (AST), och den andra tvillingen utan några diagnoser. Under tre intensiva dagar kommer jag att följa dem genom psykologtestning, intervjuer, magnetkameraundersökning och olika provtagningar såsom blodprover, urin och faeces, hudbiopsi och lumbalpunktion. Jag kommer till och med att klippa deras hår och naglar för att skicka det olika forskare runt om i världen. När vi säger hejdå till varandra på fredag eftermiddag kommer vi ha tagit oss igenom diverse utmaningar och rädslor tillsammans, och allt som oftast lärt känna varandra ganska väl.

Jag är utbildad specialistsjuksköterska inom barn och ungdom, och arbetar som forskningssjuksköterska på Barn- och Ungdomspsykiatriskt Forskningscentrum i Stockholm. Vår mottagning är ett samarbete mellan Region Stockholm (BUP) och Karolinska Institutet. Här sker forskning och klinisk behandling kring tillstånd som ADHD, AST, tvångssyndrom (OCD) och andra neuropsykiatriska diagnoser. Syftet med studien jag främst arbetar i, är att genomföra grundläggande klinisk forskning för att öka kunskapen om vad som orsakar AST och ADHD. Projektet syftar till att hitta biomarkörer och generera starka hypoteser som kan bidra till utvecklandet av diagnostiska test och medicinska behandlingsmetoder. Rekryteringen fokuserar på tvillingpar som är diskordanta för AST eller ADHD, dvs att den ena tvillingen i ett par har en diagnos och den andra inte. Eftersom enäggstvillingar är genetiskt mycket lika, kan alla skillnader i till exempel beteende, neurobiologi och genetik inom par där bara en tvilling har AST och/eller ADHD vara i hög grad relevanta för att förstå orsak och för utveckling av diagnostik och behandlingar.
Sjuksköterskans roll fyller en viktig funktion i den kliniska forskningen. Även om det inte alltid kan se ut så i första taget spelar omvårdnaden in i många olika delar. Pedagogiken och vikten av korrekt information, har deltagaren förstått vad den har samtyckt till? Forskning är alltid frivillig och när man vill kan man dra sig ur, och precis som i sjukvården är jag studiedeltagarens ombud när det behövs. Särskilt viktigt är detta när vi tar hand om deltagare med nedsatta kognitiva funktioner. Ingen ska känna sig pressad att göra något den inte vill. En del av undersökningarna är invasiva och kan upplevas som obehagliga. Det är mitt ansvar att de som deltar känner sig trygga och omhändertagna, och att alla moment görs på ett säkert sätt. Forskningen måste alltid vila på etiska grunder, och det är starkt grundat i mig och min sjuksköterskeprofession. Som ensam sjuksköterska i en grupp av främst psykologer är det jag som står för den medicinska kompetensen. Jag är den som handhar och ansvarar allt biologiskt material vilket måste ske inom forskningsetiska ramar och utifrån biobankslagen. Sekretessen är naturligtvis även här en självklarhet, allt är skyddat och kodat.

Den kliniska forskningen kan fortgå tacka vare människor som tar av sin tid för att medverka i den. För det ska vi vara oerhört tacksamma! Förutom en summa pengar och förhoppningsvis några spännande dagar, innebär det inga direkta vinster för dem personligen. Däremot för den stora gruppen och det är en vinst för oss alla i vårt samhälle. Tack vare dessa personer får vi större kunskap om sjukdomar, tillstånd och behandlingar. Att få vara en del av det är fantastiskt och känns oerhört meningsfullt. Inte minst är det väldigt utvecklande och roligt att få arbeta i en verksamhet som alltid vill framåt, vill veta mer!

Anna Pilfalk
sjuksköterska

Sjuksköterska, ett yrke med självrespekt – Martin Jonsson

av Lämna en kommentar

Sjuksköterskor är nuförtiden väldigt aktiva på sociala medier, både i yrkesrollen men även i den privata rollen. Sociala medier är ett effektivt arbetsredskap vad gäller kunskapsinhämtning men också kunskapsöverföring. Det är fantastiskt att träffa andra sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor som öppen-hjärtligt delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper på de olika virtuella plattformarna och i de olika sammanhangen.

Sjuksköterskeyrket är i ständig förändring och genom kunskapsutbyte kan den professionella yrkesrollen förstärkas och förfinas. Möjligheterna är nästintill oändliga, vilket ställer högre krav på sjuksköterskan att kunna filtrera, värdera och kvalitetsbedöma de olika nya kunskaper som flitigt sprids från användare till användare. Detta behöver dessutom göras snabbt och effektivt.

Sjuksköterskerollen och sjuksköterskeprofessionen utvecklas så snabbt att det finns en risk att gamla, otidsenliga begrepp fortfarande sprids och används för att underlätta och förenkla det egna skrivandet på sociala medier.

Det finns flera exempel på detta. Sjuksköterska benämns ofta som ”syrra”, ”syster” ”sköterska”. Den egna tituleringen på yrkesrollen borde göras med stolthet och på ett respektfullt sätt. Sjuksköterskeutbildningen är gedigen, vetenskaplig och kvalitetssäkrad som dessutom kröns med en eftertraktad yrkeslegitimation. ”Legitimerad Sjuksyrra” får inte samma unika klang som ”Legitimerad Sjuksköterska” eller vad tycker du?

Dagens sjukvård är högt kvalificerad såväl teoretisk som praktisk, dessutom befinner den sig i ständig utveckling. Detta leder till att det numer finns specialistutbildningar på avancerad nivå att söka inom en rad olika fält för den intresserade legitimerade sjuksköterskan. Tyvärr så förekommer fortfarande i dagligt tal ”vidareutbildning” ”Vub” vilket inom det förändrade akademiska utbildningssystemet inte längre finns, för att beskriva den specialistutbildning som diskuteras.

Ska sjuksköterskeprofessionen uppfattas respektfull måste vi själva respektera vårt yrke, vår utbildning och vår utveckling.

Som individer har vi olika förutsättningar och har genomgått olika utbildningar med olika benämningar genom åren men det fråntar oss inte från ansvaret att korrekt och tidsenligt benämna kurser och utbildningar utifrån dagens vokabulär.

Detta för att vi tillsammans ska kunna visa och sprida den yrkesmässiga respekt som vårt gemensamma yrke förtjänar.

/Martin Jonsson, specialistsjuksköterska och styrelseledamot i avdelning Västerbotten.

 

Det är sjuksköterskor som äger lösningen på krisen inom vården – Mattis Nilsson

av 14 kommentarer

I tio år har jag arbetat som sjuksköterska. Nio av dom på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Det har varit år med fantastiska arbetskamrater, skratt, känslor av otillräcklighet, stress och alla ambivalenta känslor som kännetecknar detta yrke. Det har också varit tio år av en sjukvård i kris, av för få vårdplatser personalfykt och ständiga omorganiseringar. Här är ett exempel från varje år. Det finns tyvärr fler.

2008. Psykiatrin hade fått extra pengar för kvalitetsutveckling. På Sahlgrenska gick de till att avlöna en kvalitetsutvecklare. Ett av hennes projekt var att vi skulle lära oss hennes egen utvecklade aikido självförsvar. Med stora långsamma rörelser skulle vi klara oss ur hotfulla situationer. Gensvaret inte det bästa.
2009. En specialiserad välfungerande medicinavdelning med riksintag slås hastigt ihop med en annan avdelning med helt annat inriktning. Vi får två dagars introduktion.
2010. Avdelningens ledning har fått så dåligt betyg i medarbetarenkäten att HR avdelning kopplas in. Deras budskap är att det handlar om inställning och det inte lönar sig att diskutera nedskärningarna bland personalen eftersom “vi inte äger den frågan”. Året därpå slutar de med enkäten. I
2011. På introdagarna efter sommaren föreläser en konsult från bilindustrin att vi borde arbeta mer som dom. Rätt sak i rätt ordning. Att det är ganska stor skillnad på bilar och människor glömmer han att ta upp.
2012. På introdagarna detta året har en läkare en bildvisning från sin semester i Kenya i 60 minuter.
2013. Utifrån en blombladsmodell ska vi diskutera värdegrund i smågrupper. Ingen förstår vad det går ut på.
2014. Man startar en experimentavdelning kallade “framtidens avdelning”. Denna tar inte emot patienter nattetid. Så kommer det tydligen bli i framtiden.
2015. Går för tredje gången en utbildning i uppdateringen av det nya journalsystemet som skjutits upp i tre år.
2016. Får gå en utbildning i bemötande med en konsult från restaurangbranschen. Han menar att vi ska se patienter som gäster och alltid göra det lilla extra.
2017. Man gör rockad på massa vårdenhetschefer. Ingen förstår varför. Folk säger upp sig.
2018. Säger upp mig.

Kontentan av det här är väldigt enkel. Lösningen för krisen inom sjukvården ligger hos oss som arbetar i den. Sjuksköterskor vet vad som krävs för att vi ska kunna bedriva ett bra arbete, vilket betyder att ge en god och säker vård. Vi behöver inga konsulter från fordonsindustrin, nya arbetssätt som folk tvingar på oss eller nya rutiner. Sjuksköterskor vet vad som krävs för att våra kollegor inte ska bli sjukskrivna eller säga upp sig i affekt. Sjuksköterskor skulle aldrig bygga ett Karolinska som inte är anpassat för människor.

Det är vi som äger lösningen på krisen inom vården. Det är dags att ta och utnyttja det.

Ge oss mandaten! En annan vård är möjlig.

/Mattis Nilsson
Sjuksköterska, Malmö

Nursing Now; stärk dig själv och rädda planeten!

av Lämna en kommentar

Är du sjuksköterska?

Vet du om att du just nu är avgörande för planetens framtid?

Vet du om att du är en potentiell superhjälte på riktigt och just nu befinner dig i en tid av historisk betydelse?

Tror du mig inte? Lär dig mer om Nursing Now och Triple impact.

Nursing Now är en Global kampanj som startades för tre år sedan. Den skapades i samarbete med International Council of Nurses: ICN och World Health Organisation: WHO.

Kampanjen startades ur en vilja att sprida budskapet och agera efter resultaten i den viktiga rapporten Triple Impact

Rapporten visar att om man stöder och stärker sjuksköterskor och omvårdnad världen över kommer det att ge en trippeleffekt på förbättringar för samhällen globalt och ge vår jord mycket bättre förutsättningar på flera områden.

Hälsa, Jämställdhet och Ekonomisk tillväxt.

När världen står inför mycket svåra utmaningar är det viktiga nyheter att sprida att det finns mycket vi kan göra som vi vet kommer att påverka till det bättre.

Just nu står sjuksköterskor världen över i centrum för att kunna svänga världens utveckling mot någonting nytt och mycket bättre. Någonting som faktiskt är avgörande för planetens överlevnad.

Men för att detta ska vara möjligt måste sjuksköterskor världen över bli medvetna om sin betydelse och höja sina röster utifrån in kunskap. Sjuksköterskor behöver också förutsättningar, resurser och stöd av andra i samhället för att kunna spela denna avgörande roll.

Så vad kan vi göra?

27 February, lanseras Nursing Now över hela världen, hjälp till att sprida kunskapen på sociala medier, till vänner och bekanta, skriv på uppropet på Nursing Nows hemsida eller FB

Gå in på hemsidan: Nursing now – who we are

Läs rapporten Triple Impact.

Twittra, Facebooka, Blogga, Prata. Dela med dig av kunskapen!

Du är vår tids superhjälte på riktigt! Stärk dig själv, ta plats med din kunskap och rädda planeten!

Alla gott!

//Robin

 

Finnes: Kommunal hemsjukvård Sökes: Manliga sjuksköterskor

av 2 kommentarer

Det är ont om manliga sjuksköterskor. Totalt är det drygt 10 procent av alla sjuksköterskor som är män. I de verksamheter som anses häftiga, ex ambulans och akutmottagningar är andelen män större, ambulanssjukvård har till och med fler män än kvinnor. Inom andra verksamhetsområden är snedfördelningen mellan könen oerhört stor, exempelvis bland barmnorskor och barnsjuksköterskor där runt 99 procent är kvinnor.

Av landets specialistutbildade distriktssköterskor är tre procent män, så hemsjukvård får väl också antas vara mindre häftigt. Det verkar förresten gälla stora delar av socialtjänsten. Det arbetar ca 70 personer med bistånd, rehab och hemsjukvård i vår kommun och av dem är fyra män. Det här är procentsatser man kan fundera över. Man kan även fundera över om den fördelningen hade accepterats om förhållandet hade varit det motsatta. Inom alla yrken där män är överrepresenterade arbetas det hårt med att få in kvinnor. Ansträngningarna har börjat bära frukt och ett bra exempel på det är läkarna som nu har en fördelning på 50-50.

Att ingen på allvar verkar vilja rätta till obalansen inom de stora yrkeskårer som överrepresenteras av kvinnor är märkligt. Ännu märkligare är att de grupper det handlar om till största delen arbetar inom den offentliga sektorn. Är det så att alla stora ord om jämställdhet bara gäller ibland?  Vill man inte på allvar ha in fler manliga medarbetare? Och vad skulle i så fall anledningen kunna vara till det? Hmmm…

Att arbetsplatser mår bra av en jämn fördelning mellan kvinnor och män är ett kännt faktum. Arbetsmiljöupplysningen säger till och med att alla arbetsgivare ska arbeta förebyggande med jämnställdhet. Det finns mycket att göra här inom den offentliga sektorn. Mycket fokus läggs på att få kvinnor mindre utsatta på mansdominerade arbetsplatser, men där kvinnor är i majoritet finns samma typ av problem. På grund av att jämställdhet oftast fokuserar på att förbättra kvinnors villkor missas många gånger att män kan vara nog så utsatta.

Man kan säga väldig mycket, skämta väldigt grovt och ge uttryck för plumpa generaliseringar om män utan att någon tycker det är konstigt. Många saker som sägs skulle vara straffbara om de riktades om andra grupper, men eftersom de riktas mot samhällets “starka” är det bara roligt. Om det nu är någon som tycker att detta inte stämmer, så lyssna lite mer nogrannt vad som sägs i fikarumet och i media. Ni behöver inte lyssna länge. Genom att, även om det är menat som skämt, uttrycka sig på diskriminerande sätt gör man sig själv till en del av systemet och befäster det ytterligare. Den som strävar efter jämställdhet måste skapa utrymme för att alla skall ta del av den.

Dessutom är ju inte alla män stora, starka, bullriga, självgoda och har jättehöga löner. Låt oss nu bara hoppas att fler arbetsplatser avstår från att delta i aktiviteter som bara riktar sig till kvinnor och tvingar männen att klä ut sig för att få vara med i gemenskapen!

 

Linda Modig och Magnus Ahlbom

Linda Modig och Magnus Ahlbom

Medkänslans olidliga lätthet

av 1 kommentar

På kongressen för International Council of Nurses ICN i Barcelona i år möttes 8000 sjuksköterskor från hela världen för att diskutera frågor som jämlik hälsa, migration, jämställdhet, empowerment, påverkan, social rättvisa och mycket mer.

Kongressen fick mig att inse att sjuksköterskor från alla världens länder har en unik roll för planeten just nu. Just vår kunskap, just våra talanger behövs nu mer än någonsin. Världens behov och våra talanger verkar korsa varandras väg. Vi är, vare sig vi vill eller inte, inne i en kritisk period i planetens historia och framtid. Omvårdnadens grundläggande värden samt sjuksköterskors yrkesetiska värderingar spelar roll. Det handlar om att se och främja varje människas unika person och alla människors lika värde. Ett viktigt värde för god omvårdnad är att säga ja till den andra personens närvaro. Att kunna säga ja till att hon eller han är en annan och annorlunda än jag, att helt enkelt acceptera den person som jag står inför.

Medkänsla kan väga så lätt ibland, det gäller framförallt den affektiva medkänslan som ena dagen blommar upp hos människor, för att nästa dag vissna när minnet och nyhetsvärdet falnar.

Det kan handla om en liten kille som ligger drunknad och död på en strand i flyktingkatastrofens skugga, eller någonting annat som triggar identifikationen. Men känslan är kortlivad och ytlig, imorgon är det något annat som pockar på uppmärksamhet. Kanske rädslan för terrorister skapar andra känslor av rädsla och hat. Den typen av flyktig medkänsla är en dagslända och inte mycket att hålla i handen när det blåser.

Den professionella medkänslan innehåller ett logiskt resonemang baserat på känslan, den innehåller etiska ställningstaganden och ett avancerat konsekvenstänk. Känsla, tanke och handling bildar en fördjupad enhet, efterhand fördjupad med alltmer erfarenhet.

Det gör att den har så mycket större förutsättningar att stå kvar när vinden blåser. Den professionella medkänslan är ingen vindflöjel, vänder inte kappan efter vinden. Förankrad i kunskap och erfarenhet av samt förtrogenhet med etiken och empatins betydelse för hälsa, läkande och konstruktiv samhällsutveckling, är den en modets garant.

Vare sig om du jobbar på en vårdavdelning eller befinner dig ute i samhället, bär du med dig din yrkesetiska kod som du delar med andra sjuksköterskor över hela jorden.

När man träffas 8000 sjuksköterskor på en gång inser man: vi är inte maktlösa.

Det är därför vi ska göra det vi är bra på mer än någonsin. Den globala utvecklingen behöver vår kunskap, det är tid för oss NU.

Ta platsen vid bordet! Är du inte inbjuden, ta med din egen stol! Finns det inget bord, bygg bordet! Eller varför inte skapa mötesrummet precis där du befinner dig. (Mancuso)

– Fler och välutbildade sjuksköterskor minskar patientskador och dödligheten i vården (Aiken) men har också en trippeleffekt för samhället. Hälsa, jämställhet och ekonomisk tillväxt förbättras av sjuksköterskors värderingar och gärningar runt om på planeten. (Wakefield)

Det räcker inte med att hitta anledningen till ohälsa, vi måste hitta anledningen till anledningen. “Social injustice is killing on a grand scale” säger Marmot, han talar om Evidence-based policy och likställer det med det som Martin Luther King benämner unarmed truth vilken tillsammans med unconditional love, ”will have the final word in reality”. (M.L. King)

Vi måste ta vår professionella medkänsla och etiska uppdrag på allvar, vi måste förstå vår betydelse, tillsammans kan vi förändra med unarmed truth och unconditional love. Det kan ibland betyda att man måste sätta ner foten och säga stopp. Stopp till odemokratiska krafter. Stopp till våld, förtryck och diskriminering oavsett i vilken skepnad den visar sig. Detta är inte enkelt, ibland är det till och med rent obekvämt.

Men medkänslans etiska ställningstaganden väger inte lätt, den kräver mod.

 

 

 

Rätt kompetens på rätt plats

av Lämna en kommentar

Läs Kristinas gästkrönika om rätt kompetens!

//Robin

“Det var bättre förr” är ju ett ganska nött uttryck. Exakt vad som menas med förr är tämligen oklart, och oftast stämmer det nog inte att det var bättre förr. Jag tror att den mänskliga hjärnan är bra på att efterkonstruera och minnas just sådant som var bra. Det verkar evolutionärt fördelaktigt att vi skyddar och bevarar de fina minnena.

Fast vad gäller vården så kan det nog trots allt stämma att det var lite bättre förr.

Minnen som berättas av mina kollegor som varit med i många år kan låta något i stil med:

“När patienterna behövde duscha fick de åka ner till badet, och kom tillbaka nybadade och i rena kläder. När prover skulle tas kom personal från lab, till och med för p-glukos. När en patient skulle till röntgen ringde vi transport. Maten lagades på huset och serverades från färdiga brickvagnar som kom till avdelningen. Efter maten var det bara att ställa tillbaka brickorna, med disk och allt. Vi hade många fler patienter än nu och ändå hann alla få sina mediciner i tid och vi hann ha rast”

“Förr” hade vi här uppe på min nordliga lilla ort både medicin, kirurgi, stroke/rehab, förlossning och BB. Flera avdelningar inom både medicin och kirurgi. Nu har vi en medicinavdelning och en stroke/rehab, ett par ÖVA-platser och ett par IVA-platser. Allt som allt 32 sängar.

Var hände med de resurser som fanns då? Jag är inte tillräckligt kunnig i politiken för att uttala mig om det men tydligt är ju att vi verkar ha en trend där skattemedlen räcker till mindre och mindre vård. Vi har ju förstås en annan folkmängd nu än vi hade på 70-talet, men används verkligen resurserna optimalt? Något säger mig att det inte är så….

Det går ju i säsonger det där med vilken personalstyrka som finns på vårdavdelningarna. Den nuvarande säsongen påbörjades innan jag började inom vården och den tycks bli kvar ännu ett tag och verkar det helt enkelt som att nästan alla uppgifter ska utföras av omvårdnadspersonal. Vi ska tillhandahålla god omvårdnad. Vi ska vara empatiska och närvarande och, enligt min favvo-teoretiker Joyce Travelbee, använda oss själva terapeutiskt för att hjälpa patienten finna mening i sitt lidande. När vi är klara med det ska vi dessutom städa läkar-expar, diska, fylla på förråd, sprita sängar, regelbundet göra funktionskontroller på syrgas och sug och dessutom sitta i telefonkö till sjukresor.

“Förr” fanns enligt mina äldre kollegor ett helt fotbollslag med olika personer som gjorde allt det här. Nu kan vi börja slita på samma argument som de skånska regionpolitikerna använder när de vill konvertera sjukskötersketjänster till underskötersketjänster. De säger att det är viktigt att vi “får jobba på toppen av vår kompetens” Jag anser inte att jag gör det när jag diskar, eller städar, eller dammtorkar datorer. Jag säger inte att det inte är värdefullt arbete. Alla kuggar är viktiga för att hjulet ska rulla, men det är rent ut sagt vansinne att vi som har flerårig utbildning i omvårdnad och ett åliggande att tillhandahålla god vård ska lägga tid på uppgifter som en gymnasieungdom kan utföra precis lika bra. Undersköterskorna ska inte heller köra ut sopvagnen och städa golv. De ska ta hand om patienter.

Den medicinska utvecklingen har ju onekligen tagit sjumilakliv sedan “förr”. Vi kan i teorin bota och behandla allt fler tillstånd men det jag undrar är: vem ska göra det? God vård och god omvårdnad kräver tid och kompetens och visst är det brist på sjuksköterskor men om vi tänkte om lite och tog hjälp för att utföra uppgifter som inte hör till den direkta omvårdnaden så skulle vi som ska ta hand om de sjuka äntligen få göra det.

Däremot, får det inte bli så att uppgifter som bör utföras av legitimerade sjuksköterskor läggs på andra yrkeskategorier bara för att det är svårt att rekrytera sjuksköterskor. Det är inte så att vi ska minska tätheten av sjuksköterskor på avdelningarna i landet, utan samma och gärna högre täthet, men jag önskar att vi i större utsträckning får ägna oss åt det vi är utbildade till och lägga mindre tid på kring-arbete. Vi har tidigare kunnat läsa om hur de på akutmottagningen i Ystad sedanen tid jobbar med fler undersköterskor och färre sjuksköterskor. Ystad och två andra städer går nu ytterligare ett steg längre och kommer bedriva avdelningar helt utan sjuksköterskor. Det är en farlig utvecling. Det finns forskning som visar att det finns direkt koppling mellan minskad andel sjuksköterskor och ökad dödlighet. (Linda Aiken)  

Så, plocka in mer personal i vården som kan utföra arbetsuppgifter som inte kräver sjuksköterskekompetens men kompromissa inte med vilket arbete som ska utföras av sjuksköterskor. Min erfarenhet är att sjuksköterskor på vårdavdelning gör sitt bästa jobb nära patienten.

Det var ju lite därför jag blev sjuksköterska, för att skapa mellanmänskliga relationer, som Joyce Travelbee säger.

/Kristina Sundell

Därför valde vi att jobba inom hemsjukvården – gästinlägg från Linda och Magnus

av Lämna en kommentar

Linda Modig och Magnus AhlbomEtt förhållande utsätts ständigt för nya utmaningar och vi har fått det spännande uppdraget att blogga tillsammans! Vi arbetar inom hemsjukvården i var sin ände av Härryda kommun utanför Göteborg, där Magnus rör sig i centralorten och Linda håller till mer på landet. Vi har båda två ansvar för patienter i ordinärt boende, på särskilda boenden och inom LSS. Dessutom har vi var sitt specialområde då Magnus, som i dagarna blir färdig psykiatrisjuksköterska, kommer arbeta med att utveckla psykiatrin i kommunen och Linda sedan en tid tillbaka jobbar med samordning av den palliativa vården. Efter några år på sjukhus, Linda inom gynekologin medan Magnus hann med både infektion och urologi, sökte vi oss till hemsjukvård. Kanske var det av olika anledningar men vi gillar båda arbetssättet som innebär stor frihet, eget ansvar och spännande möten. Att vara gifta och ha samma arbetsgivare är inga problem utom kanske just på sommaren när vi gärna vill ha semester samtidig. Det brukar ändå alltid lösa sig till slut och i år finns det planer på en tur till Norrland och Kebnekaise i augusti.

Vi ser fram emot att få skriva om vårt arbete och läsa de andra blogginläggen. Även om arbetssituationen och förutsättningarna skiljer sig åt är det mycket som förenar oss och det är både spännande och inspirerande att få höra om hur man har det och vilka utmaningar som finns i andra verksamheter. Inom kommunen arbetar sjuksköterskorna med många gränssnitt både i den egna verksamheten och i kontakten med andra vårdgivare. Läkarna finns inom primärvården eller i landstinget, omvårdnadspersonalen och biståndshandläggarna jobbar under socialtjänstlagen, det finns privata utförare, volontärer, kyrklig verksamhet och många, många fler som alla har som mål att hjälpa den enskilde och erbjuda bästa möjliga vård. Hur jobbar vi, ihop med personen som behöver vår hjälp, på bästa sätt tillsammans?

Nu är det tre år sedan sjuksköterskor, biståndshandläggare och rehab blev en egen verksamhet i vår kommun. Tidigare tillhörde sjuksköterskeenheten och rehab samma organisation som omvårdnadspersonalen vilket innebar att hälso-och sjukvården drunknade i angelägenheter som rörde till exempel boenden och hemtjänst. I fördelningen av resurser förfördelades den kommunala hälso-och sjukvården eftersom vi till antal och budget var mycket små i sammanhanget. Det verkade inte heller som om någon hade intresse av det arbete vi utförde och det saknades förståelse för vad kommunal sjukvård faktiskt innebar. Allt detta har ändrats genom en omorganisation där ”Hälsa- och Biståndsenheten” skapades. Det är både naturligt och konstruktivt att hälso-och sjukvårdsprofessionerna jobbar tillsammans med biståndshandläggarna och beställningar/delegering/direktiv ingår i ett gemensamt sammanhang. SoL och HSL kan lättare gå hand i hand och samarbete, kvalitet och effektivitet ökar. En av de viktigaste delarna i ett fungerande samarbete är att lära känna varandra och förstå varandras verksamheter. Utan kunskap skapar man sig lätt bilder som inte stämmer. Samarbetssvårigheter beror oftast på missförstånd och okunskap. Vi har sett att utmaningar löser man oftast bäst tillsammans!

 

// Linda Modig och Magnus Ahlbom

Legitimerade Sjuksköterskor i kommunal verksamhet.