Sjuksköterskebloggen

Sjuksköterskebloggen

Sjuksköterskebloggen

Vi företagssköterskor har en komplex kompetens som kommer vara ännu mer behövd i framtiden

by

Jag har varit företagssköterska i 20 år. Valet att bli det var främst för att kunna arbeta med förebyggande hälsovård och att få arbeta på individ-, grupp och organisationsnivå med våra kunder. Det innebär att ha samtal med kundanställd (patient/individ), chef och även vara med på ledningsnivå om så krävs, för att göra förbättringar inom arbetsmiljö och hälsa.

Mitt arbete är omväxlande och för min del, som arbetar på Avonova, en av Sveriges större företagshälsor, har vi blandat med kunder från olika branscher och olika utmaningar. Jag får användning av min kompetens och utbildning som företagssköterska varje dag och jag behöver hela tiden uppdatera och utvecklas inom mitt yrke.

För fyra år sedan blev jag invald som ordförande för vår yrkesförening ”Riksföreningen för företagssköterskor” och det känns roligt och utmanande att vara en del i företagssköterskans utveckling och yrkesstolthet!

Här kan du läsa företagssköterskan Mias tankar om sitt yrke

Som företagssköterskor ser vi att vi har en viktig roll i arbetet med rehabilitering, särskilt i tider då vi dessutom fått en ny diagnos som vi fortfarande vet alldeles för lite om, Långtidscovid. Troligen är detta en diagnos vi kommer se allt mer av i framtiden och där vi som företagssköterskor har en viktig roll i rehabiliteringsarbetet. Att inte få vara med och vaccinera mot covid -19 (mer än att vi kunde hjälpa till utanför ordinarie arbetstid), som företagssköterska kändes mycket märkligt. Vi är en yrkesgrupp som varje dag arbetar med vaccinationer av olika slag. För oss var det en självklarhet att få vara med i kampen mot Covid.

Arbetet som företagssköterska är mycket kul, givande och så otroligt utvecklande. Men det behövs fler!

Vi har en komplex kompetens som kommer vara ännu mer behövd i framtiden.

Avslutar med ett tips till dig som funderar på att vidareutbilda dig till företagssköterska. Läs Specialistsjuksköterskeprogrammet -företagssköterska på 60 högskolepoäng på antingen Örebro universitet, Umeå universitet eller Karolinska institutet. Ofta ges kursen på distans.

Maria Sjöberg
Företagssköterska Avonova och medlem i
Riksföreningen för företagssköterskor

Vad gör en företagssköterska egentligen?

by

I ärlighetens namn hade jag ingen aning om det för drygt 12 år sedan när jag var färdigutbildad sjuksköterska. Jag minns att vi hade ett projekt om preventivt arbete där någon grupp i klassen hade gjort ett arbete om företagshälsovård. Men för snart tio år sedan blev jag kontaktad av en företagshälsa som önskade anställa en sjuksköterska som ville vidareutbilda sig till företagssköterska.

Jag tyckte det lät som en spännande arbetsplats och preventivt arbete intresserade mig mycket.

Snart insåg jag att området som företagssköterska var omfattande. Jag behövde börja tänka lite annorlunda. Frågorna jag ställde fick ibland omformuleras och utvidgas för att även täcka arbetsmiljöperspektivet, något jag inte funderat på särskilt mycket tidigare, när jag som sjuksköterska inom primärvården triagerade patienter.

Här kan du läsa företagssköterskan Marias inlägg

Det är svårt att hitta ett mer varierat och omväxlande arbete än i arbetet som företagssköterska. Vi jobbar med människan i arbetslivet, i en rad olika branscher vilket innebär att kunskap och kännedom om olika yrken har ökat radikalt. Vi utforskar och bildar oss en uppfattning om andras arbetsmiljöer och relaterar det till hälsan. Vi utför hälsoundersökningar och hälsosamtal. Som företagssköterska håller jag utbildningar, i allt från HLR och alkohol och- narkotika-frågor till skiftarbete etcetera.

Vi vaccinerar en hel del, både på grund av riskerna i arbetsmiljön, men även dem som gör utlandstjänstgöring. Vi arbetar med rehabilitering och hjälper individer med återgång till arbete.

Inom företagshälsovården arbetar vi i team, företagssköterska/rehab koordinator, företagsläkare, psykolog, arbetsmiljöingenjör, fysioterapeut/ergonom samt hälsoutvecklare. Våra kunder är inte bara individen/patienten. Våra kunder är även deras chefer och företagets HR. Det är de som gör beställningar på de tjänster vi ska utföra. Vi arbetar alltså både med individen, men även tillsammans med arbetsgivaren. Vi har bedömningssamtal och sedan alltid ett återkopplande möte. Det är en utmaning att vara en oberoende part som både ska hjälpa patienten/individen men också vara ett stöd för arbetsgivaren. Vi ska utföra ett uppdrag åt en betalande kund-arbetsgivaren, men det ska bli så bra så möjligt för individen-patienten. Den stora viktiga skillnaden i relation till vården generellt är att hitta orsaken till ohälsa relaterat/ för att knyta an till arbetsmiljön. Jag är också med i styrelsen i vår Riksförening sedan drygt ett år där jag arbetar med vår tidning som släpps fyra gånger om året.

Vi arbetar en hel del med rehabilitering där vi gör en kartläggning med individen/patienten (den kundanställda) och ställer frågor både om hur man har det på arbetet men även privatlivet. Vi tar reda på om individen har medicinska bakomliggande orsaker som kan påverka arbetsförmågan negativt med hjälp av exempelvis prover och inhämtande av journalkopior från annan vårdgivare. Allt för att försöka hitta alla pusselbitar och få dem på plats igen.

Tips! Håll utkik här i bloggen efter min företagssköterske-kollega Marias blogginlägg som dyker upp nästa vecka…

Mia Nilsson
Ledamot i Riksföreningen för företagssköterskor
Företagssköterska, HMC Företagshälsa, Landskrona

”Sjuksköterskor är de ohotade specialisterna inom omvårdnadskunskap”

by

Året 2020 blev ett ansträngande år och vi trodde nog att 2021 skulle se lite annorlunda ut. Ännu har trycket på vården och på personalen inte minskat. Vi är fortfarande i ett ansträngt läge.

Idag firas den internationella sjuksköterskedagen, världen över, till minne av Florence Nightingale, en sjuksköterska som reformerade både yrket och sjukvården. Vi vill sända en grattis-hälsning till er alla sjuksköterskor ute i vården och ni studenter som snart är våra framtida kollegor.

Maria Lindholm, yrkeshandläggare för sjuksköterskor.

Vi tror och hoppas att vi ser en liten ljusning i och med att vaccinationerna har kommit igång och att de trots alla farhågor löper på bra. Mycket beroende på att sjuksköterskor återigen ställt upp och ställt om från sina ursprungliga uppdrag.

Framtiden då? Hur ser den ut? På vilket sätt ska vi organisera vården för att vi aldrig behöver bli ”tagna på sängen” av ett liknande scenario?

Vikten av omvårdnadskunskap har visat sig vara oumbärligt. I bekämpningen mot pandemin skulle vi inte klarat att vårda patienterna utan den specifika kunskapen. Omvårdnaden är sjuksköterskornas forskningsområden och inom det är vi de ohotade specialisterna.
Grundutbildningen till sjuksköterska med både en yrkesexamen och en generell (akademisk) examen är en garant för att vi fortsätter att vara specialister inom vårt forskningsområden, omvårdnad.

Våra sjuksköterskestudenter är framtiden och Vårdförbundet menar att deras kunskaper och ledarkunskaper ska användas till utformningen av framtidens vård.

Det är med glädje vi kan konstatera att ansökningarna till sjuksköterskeprogrammet ökar nationellt. Vi vet att svenska sjuksköterskeutbildning är av hög kvalité och de studenter som utexamineras har en solid kunskap. Utmaningen ligger i att vi ser till att de som påbörjar utbildningen slutför den och sedan vill stanna inom yrket.

Åsa Sundin, yrkeshandläggare för sjuksköterskor.

Med tiden finns alla möjligheter att specialisera sig eller kanske gå vidare och forska inom olika områden. För varje sjuksköterskestudent som utexamineras har Sverige investerat i en god hälsa för medborgarna och en hög kompetens inom hälso- och sjukvården. Då måste vi se till att arbetsmiljön är god, arbetsvillkoren är schyssta och att det finns en tydlig karriärstrappa för sjuksköterskor.

Vi måste även se till att politiker och beslutsfattare förstår att i den framtida vårdens utformning behövs sjuksköterskans specifika kunskaper och det är i sjukvårdens beslutsfattande positioner sjuksköterskor ska ta plats.

Än en gång; Stort grattis till er alla och det livsviktiga arbete ni utför!

Maria Lindholm och Åsa Sundin
Yrkeshandläggare för sjuksköterskor
Vårdförbundet

2020 – det annorlunda året som utmanade oss alla

by

Världshälsoorganisationen (WHO) utsåg 2020 till sjuksköterskans och barnmorskans år. Året där dessa två yrken skulle få ett särskilt utrymme då de har sådan avgörande betydelse för världens folkhälsa. Ingen hade väl kunnat förutse att en pandemi skulle lamslå hela världen och att vårdpersonalen skulle hyllas runt om. Visst blev det sjuksköterskornas och barnmorskornas år, men kanske inte så som det var tänkt från början.

Redan i slutet av januari kom signaler på att det hade dykt upp ett kraftfullt virus i Wuhan, en region i Kina. Först i mars började vi förstå dess omfattning. Den första vågen präglades av ovisshet, föränderliga riktlinjer, personalförflyttningar, brist på återhämtning och en ständig kamp om rätten till adekvat skyddsutrustning. För många blev den välbehövliga sommarsemestern kortare än planerat eller uppskjuten till hösten.

Maria Lindholm, Åsa Sundin och Carita Sturesson
Enheten för Yrke och vårdutveckling

Nu är vi mitt uppe i den andra vågen och nu ska just du orka igen. Den nödvändiga återhämtningen och vilan har kanske inte varit möjlig för dig att få. Vi på Vårdförbundets nationella kansli har haft möjligheten att ställa om och arbeta hemifrån. Många av våra medlemmar har inte kunnat det.

Kanske är du en av dom som aldrig kan stänga kontoret, du måste alltid finns där: dygnet runt, årets alla dagar.

Samhället har förlitat sig på våra medlemmar som har ställt upp till 100 %. I många fall iförda tunga masker och skyddskläder. Liten eller knappt ingen tid med nära och kära där en annars får vila, reflektera och hämta kraft.

Vi vill hedra dig men också Florence Nightingale, som föddes i maj för 200 år sedan. Hennes engagemang banade vägen för de basala hygienrutinerna inom vården.

Snart är 2021 här och detta år har WHO utsett till Vårdpersonalens år. Vårdförbundet fortsätter att arbeta för att du ska få hälsosamma arbetstider, ett hållbart yrkesliv, professionsutveckling och en lön som speglar värdet av din kompetens och akademiska utbildning.

Vi önskar att du får en vilsam och mysig julhelg och ett gott nytt år oavsett om du jobbar eller är ledig,

Carita Sturesson, Åsa Sundin och Maria Lindholm
Enheten för Yrke och vårdutveckling
Nationella kansliet, Vårdförbundet

”Det borde vara en enkel åtgärd att säkerställa godkänd PPE för nära vård och omsorg under pandemin”

by

Hösten 2019 sökte jag uppdrag i Halland för att kombinera mitt arbete med min möjlighet att besöka och stötta mina föräldrar i Halmstad. Min pappa har utvecklat en frontallobsdemens som följd efter flera proppar i hjärnan och behöver mycket stöttning. Som ni vet satte Covid-19 stopp för besök av äldre och jag återgick till mitt uppdrag som huvudskyddsombud i Göteborg stad den 11 mars. Samma dag tillkännagav WHO virusinfektionen Covid-19 som en pandemi. Den 31 mars införde regeringen besöksförbud på våra äldreboenden och mina veckovisa besök på pappas boende fick sättas på vänt.

När Folkhälsomyndigheten förtätade sina pressträffar och sin information kändes det viktigt som huvudskyddsombud att lyssna in från FHM och förmedla vidare ut till våra lokala samordnare och skyddsombud. Vi startade upp med veckovisa digitala möten som gav oss en plattform att förmedla ny information men de gav oss också värdefulla berättelser och bilder av våra medlemmars arbetssituation i den kommunala hälso- och sjukvården.

Under de närmsta veckorna utkristalliserades bristen på skyddsutrustning för våra medlemmar som ett övergripande och genomgående problem både ute i landet men också specifikt i kommunens samtliga tio stadsdelar.

Smittan tog sig in på äldreboenden besöksförbud till trots och äldrevård och omsorg blev en följetong på Folkhälsomyndighetens pressträffar under våren.

För oss som arbetade nära eller i verksamheten verkade det inte så märkligt att pandemin kom in på äldreboendena. Vi hade redan innan pandemin erfarenheter av hög arbetsbelastning, personalbrist, tillfälliga anställningar, bemanningspersonal med kompetenstapp och utebliven kompetensutveckling som följd. Dessutom saknades tillgång till godkänd personlig skyddsutrustning (PPE) och det saknades samverkade rutiner för på vilket sätt PPE skulle användas.

Vårdförbundet betonade betydelsen av försiktighetsprincipen i diskussionen kring PPE vilket gav oss argumenten för att ställa krav på att den personliga skyddsutrustningen skulle vara godkänd och säker. Vi betonade även innebörden av arbetsgivarens dokumentationsansvar vid oönskad händelse (tex när det saknas PPE).

Risken att personalen skulle vårda någon utan PPE, som senare visar sig smittad med Covid-19, kändes påtaglig och reell.

Vi formulerade våra krav i en arbetsmiljöframställan (6.6.a), kommunicerade dessa både skriftligt den 9 april men den 30 april skickade vi in framställan till Arbetsmiljöverket (AV) för att få stöd i våra krav. Under samma period lade Fackförbundet Kommunal, ett skyddsstopp med krav på munskydd i omsorgsarbetet på äldreboendet Serafen i Stockholms stad. AV fattade först ett beslut i Kommunals linje. Ärendet fick ett massmedialt utrymme där Arbetsmiljöverkets beslut och inställning till skyddsutrustning ändrades och ifrågasattes. Detta påverkade även oss i Göteborgs stad, frågan om PPE kom att bli en delikat fråga inom Arbetsmiljöverket. Dialogen med representanter för AV kom att handla om munskydd vs andningsskydd eftersom det till staden levererades munskydd som våra sjuksköterskor kändes sig otrygga med.

Under första veckan i juli seglade en ny diskussion upp om PPE där AV tog ställning mot och förbjöd återanvändning av engångsvisir. Efter påtryckningar från oss i samma linje ändrade Göteborgs stad sina rutiner för att enbart omfatta flergångsvisir den 16 juli. En kommuncentral kvalitetskontroll infördes och PPE som inte var godkänd sorterades bort.

Den 28 augusti kom beslutet från AV om ett vitesföreläggande på 150 000 kr med stöd för våra krav. Det kändes både som en facklig seger men även märkligt att den rådande arbetsmiljölagstiftningen sattes ur spel pga bristande tillgång av PPE. Dessutom kvarstår förvirringen kring munskydd vs andningsskydd och droppburen vs luftburen smitta… trots att munskydd endast testas av Läkemedelsverket för att ge skydd mot droppar från bäraren och trots att Folkhälsomyndigheten nu erkänner Covid-19 som delvis luftburen smitta.

Vi vet att många av våra medlemmar har utsattes för onödiga smittrisker för Covid-19 i sitt arbete under våren och sommaren.

Arbetsmiljöverket har tagit emot över 1800 (!) Corona-relaterade anmälningar från Vårdförbundets yrkesgrupper. Och nu befarar vi ett stort mörkertal med långvarig sjukskrivning och rehabilitering som konsekvens parallellt med en ny ökad smittspridning.

I sammanhanget känns det som en enkel åtgärd att säkerställa godkänd PPE för nära vård och omsorg.

Åsa Sundin
Yrkeshandläggare sjuksköterskor
Vårdförbundet

Helikopterperspektiv över pandemin

by

Strax innan nyår fick jag ett erbjudande från min chef som tåldes att tänka på. Region Kalmar skulle tillsammans med Region Kronoberg, Region Blekinge samt SOS Alarm starta ett projekt som Inre Stöd hos SOS alarm i Växjö. Nu var frågan om jag tillsammans med tre andra ambulanssjuksköterskor ville delta i projektet som i närtid skulle dra igång. Coronavirus och covid-19 var då relativt okända begrepp för oss alla.

Ingen av oss kunde ana vilka utmaningar och påfrestningar vi stod inför.

Min erfarenhet som specialistsjuksköterska inom ambulanssjukvård sträcker sig från 2005, med undantag för en sexmånaders internationell tjänstgöring i Afghanistan. Lång erfarenhet är en stor fördel om man från SOS Alarm skall kunna stötta kolleger på fältet samt ambulansdirigenterna i trafikrummet.

Min tjänst har i praktiken inneburit halvtid i ambulans och andra halvan som Inre Stöd. Uppgifterna för funktionen har varit skiftande. Projektplanen har gett oss ramar och en tydlig beskrivning av uppdraget. Dagligen har vi på ett tidigt stadium varit involverade i majoriteten av verksamheternas IHT-ärenden (transporter mellan olika sjukvårdsinrättningar).

Enkelt kan man säga att vi försökt hitta rätt resurs för aktuell vårdnivå.

En annan uppgift vi haft har varit att stödja SOS Alarm, i synnerhet ambulansdirigenterna, gällande tolkning av direktiven från regionerna. Vi har haft mandat att ”runda av” direktiven, göra avsteg i vissa fall för att på ett smidigt sätt till exempel lösa resursbrist.

Jag vill vara tydlig med att vi inte varit delaktiga i det normala inflödet av ärenden, undantag har gjorts för allvarliga händelser där oftast två eller fler ambulanser har larmats. Andra uppgifter som förekom var att agera stöd till prehospital samt andra vårdgivare i GHK kopplat till nära vård. Vi bedömde även handräckningsärenden eller andra ärenden, där det förelåg en risk för hot och våld.

Vi har haft god hjälp av professionella ambulansdirigenter samt av varandra i gruppen Inre Stöd. Med egna rakelterminaler och telefoner har kommunikationen ut till resurser samt vårdenheter fungerat mycket bra. Vi har även haft journalåtkomst till den egna regionens patienter. Som rubriken säger har vi haft en mycket god överblick över den prehospitala verksamheten inom den tre regionerna. I synnerhet i perspektiv till coronavirusets spridning och det arbete det medfört.

En utmaning under pandemin har varit och är fortfarande att hitta rätt resurs för patienter med covid-19. Många har hamnat i gråzonen som varit för ”friska” för ambulans men samtidigt har nekats andra transportsätt på grunsd av viruset. Personligen kan jag inte säga att jag yrkesmässigt har belastats särskilt hårt av covid-19 då jag jobbat halvtid med inre tjänst. Men jag har full förståelse för att situationen har och är påfrestande, med ständiga saneringar, av/påklädning, värme och inte minst det krävande i att hålla sig uppdaterad i flödet av rutiner.

Projektet med ett Inre Stöd hos SOS Alarm är i sin slutfas i skrivande stund. Vi har fått mycket positiv respons från projektägarna och allt talar för att det blir en fortsättning senare i höst. Jag tror, eller rättare sagt, jag vet att det är en viktig funktion som bara är i sin linda med stor potential för utveckling. 

Med detta sagt hoppas jag att vi alla får en välbehövlig semester och att vi fram till dess och till hösten fortsätter att outtröttligt följa riktlinjer för att bekämpa pandemin. 

Med hopp om en trevlig sommar!

//Henrik Ryheden
Förtroendevald/ambulanssjuksköterska i Västervik och styrelsemedlem i Riksföreningen för Ambulanssjuksköterskor

Vad händer om det brakar loss på riktigt?

by

 Sommaren närmar sig med stormsteg. Aktiviteten är hög som vanligt. Ständig kontakt med hemtjänst och personliga assistenter, bemanningsenhet och larmgrupp som vanligt. Pusslande med schema för att täcka alla turer som vanligt. Introduktion av timvikarier som vanligt. Delegeringsträffar med hemtjänstens sommarvikarier genomförs som vanligt.  

Som vanligt, men ändå inte alls som vanligt. Över den vanliga aktiviteten svävar ett moln av oro, och det molnet heter covid-19.

 Min kommun där jag verkar som distriktssköterska i hemsjukvården är ännu så länge lindrigt drabbad av covid-19. Det finns skyddsutrustning, våra hälso- och sjukvårdschefer tillsammans med MAS reagerade blixtsnabbt och styrde upp med skydd och rutiner. Vårdtagare inom kommunens verksamheter med bekräftad covid-19 kan räknas på ena handens fingrar. Samarbetet med regionens primärvård fungerar bra. Vi har fina dialoger om varje enskilt fall, vem klarar en eventuell intensivvård och vem ska vårdas palliativt i hemmet? Vi har det under omständigheterna bra. Verksamheten rullar på som vanligt.

 Men oron finns där. Hela tiden. Som en ständigt närvarande skugga. Vad händer om det brakar loss på riktigt? Vad händer om vi sjuksköterskor blir sjuka? Hemtjänsten? Vi har ännu inte fått besked om sommarsemestern. Blir det någon? Vi pratar om covid-19. Varje morgon samlas vi och stämmer av. Det kommer nya rutiner och riktlinjer hela tiden. Ingen idé att lära sig, bättre att ta reda på när situationen uppstår. Vi pratar om skydd, har vi tillräckligt, finns det tillgängligt i alla bilar? Varje dag kommer frågor från anhöriga, patienter och våra samarbetspartner.

De tycks tro att vi vet mer om viruset än andra. De vill ha svar, svar som vi inte kan ge.

Några ringer varje kväll. När mörkret faller och ensamheten gör sig påmind kommer tankarna. De ringer och vi lugnar. Nästa kväll har de glömt gårdagens samtal.

 Det kommer nya frågor, frågor om sådant som vi inte har tänkt på än. Vi lär oss varje dag. Frustrationen ligger oftast i att inte ha svaren. Varje svar ställer en ny fråga. Förhoppningsvis kan vi mer när nästa pandemi kommer. Då kan vi svara och känna oss trygga i att vi kan det här. Då kan vi säga att vi hanterar det här som vi brukar göra. Vi gör som vanligt.

/ Sofia Ljung Thorsén
Distriktssköterska, Hemsjukvård & Rehabilitering
Strängnäs kommun

“Ska du sitta så nära mig? Du som är ung och ska leva länge till, ska du riskera livet för en sådan som mig?”

by

”Jag hör väldigt dåligt men jag är bra på att läsa på läpparna!” hojtar patienten. Jag suckar innanför skyddsmasken och gestikulerar att hen ska plocka ihop mobiltelefon, laddare och id-handling. Under transporten till sjukhuset försöker jag få fram någon slags anamnes, men den blir minst sagt haltande. EKG-elektroderna fastnar i mina handskar när jag försöker lossa dem från patienten.

Omvårdnadsarbetet försvåras av skyddsutrustningen, samtidigt som den är livsnödvändig för att jag ska kunna arbeta just nu.

En äldre patient är ledsen och orolig: “Ska du sitta så nära mig? Du som är ung och ska leva länge till, ska du riskera livet för en sådan som mig? Jag kommer ju ändå dö.”

Jag förklarar att jag är trygg med mitt andningsskydd och att hen inte ska dö idag. Försiktigt stryker jag patienten över kinden, men det är liksom inte samma sak med dubbla vinylhandskar.

Vi är vana vid att ta hand om människor som är allvarligt sjuka och ibland till och med döende. Att möta det är vårt jobb, men detta, att ett helt nytt virus dyker upp och tar livet av folk som annars haft många år kvar att leva, är tufft även för oss. Våra egna kolleger blir inlagda på sjukhus. Jag ser på Facebook att en kollega förlorat sin man och samtidigt är några andra vänner, i andra yrken, ute på krogen. Man pratar om krisavtal och indragna semestrar och jag får en inbjudan till en stor födelsedagsfest i mitten av juni. Födelsedagsbarnet och jag lever inte i samma värld.

Samtidigt inser jag hur lyckligt lottad jag är med de karriärval jag gjort. Folk förlorar jobbet, restaurangbranschen går under, personal inom flyg och turism blir permitterade från sina arbetsplatser. Jag kommer aldrig bli av med mitt jobb. Är det något jag kan vara trygg med så är det att folk alltid kommer att bli sjuka och behöva vård och att jag aldrig kommer stå ofrivilligt utan inkomst.

Om några veckor tar sjuksköterskestudenterna examen. Själv är det nio år sedan jag för första gången satte min fot på ett sjukhus i egenskap av legitimerad. Jag hoppas att de kommer orka. Jag hoppas att de får allt det stöd de behöver. Jag hoppas att de fortfarande är mina kolleger om ett år.

Tills dess – håll avstånd och tvätta dina händer.

// Cecilia Nordius
Utbildningsledare
Prehospitalt kunskap och kliniskt träningscenter Region Stockholm
Ambulanssjuksköterska, studentsamordnare AISAB Söder

Ett stort grattis alla sjuksköterskor på er dag!

by

2020 är ett speciellt år. Världshälsoorganisationen, WHO, har utsett det till Sjuksköterskans år och det är 200 år sedan Florence Nightingales föddes. Och nu är vi mitt uppe i coronapandemin där sjuksköterskans betydelse satts i blixtbelysning. Hela Sverige ser med egna ögon hur sjuksköterskorna kämpar i frontlinjen mot coronaviruset och hur vår omvårdnadskunskap är avgörande för att vården ska fungera patientsäkert.

När de första larmrapporterna om coronaviruset strömmade in via media, vänner som bor utomlands och kollegor, kände jag inte någon större oro.

Allting hände så långt borta och de första rapporterna handlade om att corona var att jämföra med säsongsinfluensa.

I slutet av februari var jag på tjänsteresa i Palestina för att besöka ett av Vårdförbundets internationella projekt. Jag och min kollega förvånades, vid mellanlandningarna över de resenärer som bar ansiktsmask. Men redan vid hemkomsten drog allt igång. Kina, Italien, Österrike och Frankrike – UD avrådde från att resa till land efter land på ett sätt som saknar motstycke.

Besvikelsen över att jag och min sambo inte kunde åka på vår efterlängtade skidresa till Italien blev snabbt en bagatell. Det kom fler och fler rapporter till Vårdförbundets nationella kansli om hur trycket på vården ökade och ni, våra medlemmar, vittnade om oro och rädsla att inte räcka till.

Berättelser från vårdens frontlinje blandades med dagliga presskonferenserna från våra myndigheter och berättelser från allmänheten om er.

Vi fick siffror och fakta som skrämde och upprörde den mest erfarna sjuksköterska.

Ni som arbetar på landets alla akutmottagningar, intensivvårdsavdelningar, covid-19-avdelningar, inom äldrevården, skola, psykiatrin, primärvården, ambulans, kirurgi, operation, anestesi, medicinavdelningar, barnhälsovård och mödrahälsovård – i all vård och omsorg.

De drabbade vittnade om all den kraft, omvårdnad, kärlek och tröst ni gav och fortfarande ger. Ni gör det möjligt att vi kan känna oss trygga.

Trots att jag har lämnat det kliniska arbetet för mitt nuvarande uppdrag känner jag själv en oerhörd stolthet över min profession och framförallt över alla er kollegor därute som varje dag trotsar trötthet, rädsla och coronaviruset.

Orkar ni fortsätta så orkar jag fortsätta. Jag kommer fortsätta hålla avstånd, arbeta hemifrån, endast umgås med sambo och vovve och fortsätta skypa med svärföräldrar och äldre släktningar ett bra tag till.

Idag är det er dag. Idag ska ni uppmärksammas och hyllas för de insatser ni gör för oss andra. Och när corona är över är det upp till oss andra att se till att vi inte glömmer och att er kunskap, skicklighet och kompetens belönas. Både när det kommer till arbetsmiljö, villkor och lön.

/ Maria Lindholm
Förbundsombudsman
Yrke och Vårdutveckling
Vårdförbundets nationella kansli

#weStayHome
#Socialdistance
#workfromhome

”Det var en utmaning att försöka förbereda personalen på något som jag själv inte vet hur det kommer bli”

by

Jag arbetar nu i pandemitider som chef inom intermediärvård och har i vanliga fall mitt ordinarie chefsuppdrag på MAVA, som har fem intermediärvårdsplatser, MOA.

På min ordinarie avdelning minskade patientbeläggningen, precis som på många andra vårdavdelningar, i början av pandemin. Till och med MOA hade tomma platser i stor utsträckning. Medarbetare med tid över i det dagliga arbetet behövde stimuleras. Extra kompetensutveckling var en väg och även flexuttag nu när arbetet tillät. Samtidigt var det viktigt att prata om vad som skulle kunna komma. Jag lyfte dagligen att vår annorlunda vardag inte skulle fortgå och att det såg väldigt annorlunda ut i till exempel Stockholm. Vår egen regions intensivvård fick allt högre belastning.

Det var en utmaning att försöka förbereda personalen på något som man inte själv vet hur det kommer att bli.

Enligt pandemiplanen i regionen öppnades en ny intermediärvårdsenhet för covid-19 patienter. Det gjordes av en annan tillfällig chef med hjälp av bemanningsenheten på sjukhuset samt extern personal och individer från andra avdelningar.

Vi hörde hur nya covid-19 IMA utökade från fyra till nio vårdplatser och att det var tufft läge för personalen där som i vanliga fall inte arbetar tillsammans och många som inte ens arbetat inom intermediärvård. De lyckades otroligt bra trots de tuffa förutsättningarna. Ett beslut togs av lokal sjukvårdsledning att öka både antalet platser och också kompetensen genom att flytta vår MOA:s fem platser och då förstås också MOA-personalen, till den nystartade enheten. Det skulle ske 48 timmar senare.

Vi är en mycket välorganiserad verksamhet, arbetar med mycket medarbetaransvar inom ansvarsområden som man tar stort eget ansvar för. Jag tänkte snabbt ut en grovskiss på vad som måste göras och samlade ihop en grupp nyckelpersoner inom olika områden. De frikopplades. Målet var en större intermediärvårdsenhet för covid-19 patienter men också de ”vanliga” MOA-patienterna. Det handlade om att flytta apparatur och övervakningsutrustning, flytta MOA-specifikt material, få plats med allt detta i de nya lokalerna som innan flytt var planerade för nio platser och nu skulle bli 14. När skulle MOA-personalen visas nya lokaler, nytt ringlednings- och larm system, akutvagn och nödutgångar? När vi pratat ihop oss satte de igång med sitt och jag kunde planera för bemanningsstruktur, grundbemanning och kringfunktioner.

Allt gick så smidigt tack vara alla underbara medarbetare!

Fortlöpande måste jag också förmedla information om de stora förändringarna. Informations kulle ges till de som skulle arbeta kvar på MAVA, de som inte längre skulle ha den erfarna MOA-personalen i närheten att kunna rådfråga, samt hur vi skulle rigga för att tryggheten inte skulle tappas i den kvarvarande verksamheten?

Jag övertog chefsskapet på IMA i och med MOA:s inflytt. Utmaningen nu blev att få ihop de olika personalgrupperna. Bemanningspersonalen och de externa arbetade kvar och MOA-personalen kom till. Rutinerna som startats av den första personalgruppen utifrån en mindre verksamhet skulle nu justeras till att fungera för en större verksamhet med bredare innehåll. Jag tog med viktiga, välfungerande kringfunktioner som samordnare och koordinator eftersom verksamheten på MAVA minskade i och med att MOA flyttade. På så sätt kan personalen som arbetar patientnära avlastas.

Det blev en balansgång mellan att behålla rutiner som redan fanns och också få till rutiner mer hållbara över tid.

Ödmjukhet, flexibilitet och acceptans har varit och är viktiga ingredienser i det arbete som pågår hela tiden.

Jag har ett bra stöd av min närmaste chef och klinikledningsgruppen i övrigt genom daglig kontakt. Jag har en chefskollega på MAVA som nu fokuserar på MAVA-verksamheten men vi samplanerar många saker då det är vår gemensamma personalgrupp som påverkats av både flytt och icke flytt.

Engagerade och kunniga medarbetare har varit och är framgångsfaktorn, att alla lyfter frågor som dyker upp och hitta lösningar tillsammans. Genom att lyssna in och stötta varandra klarar vi det tuffa uppdraget vi har inom covid-19 intermediärvård. ”Vi” är nu ett större ”vi” som stöter på utmaningar, till exempel på grund av material som tar slut, men många hittar tillsammans nya lösningar genom kreativt tänkande. Jag är så oerhört stolt över alla som är en del av detta och vill att de, både nu och när det står om det i historieböckerna i framtiden, också ska känna sig stolta över allt de bidragit med för att reda ut pandemin!

/ Sigbritt Willers
Vårdenhetschef på IMA för covid-19 patienter
Universitetssjukhuset i Linköping