Egenmonitorering är egentligen inte så nytt, det nya är strukturen kring det

Året var 2020 och vi visste fortfarande alldeles för lite om den pågående pandemin. Det enda vi visste säkert var att vi inte räckte till, trots att alla jobbade mer än någonsin. På den redan övermäktiga arbetsplatsen Capio vårdcentral Södermalm i centrala Stockholm, där jag var biträdande verksamhetschef och bland annat ansvarade för den dagliga planeringen, skulle vi plötsligt börja ta emot patienter digitalt också. Det tog emot, varför ett nytt arbetssätt när allt redan är så pressat?

Pandemin tvingade fram en digitalisering inom primärvården i en takt som inte hade varit möjlig tidigare. Men takten var också det som snabbt fick oss att förstå möjligheterna. Även om vi just då inte hade förutsättningarna, så som avsatt tid för det digitala arbetet, kunde vi plötsligt hjälpa även de patienter som inte kunde eller vågade komma in – och den jobbiga förändringsprocessen överskuggades snart av alla fördelar.

Jag ser mig själv som en framåtsträvande person, men förändring är svårt. Det är mänskligt att det känns enklare att fortsätta på upptrampade stigar än att ta sig ut i det okända.

Men digitaliseringen i primärvården, som tog fart med pandemin och nu fortsätter att utvecklas för fullt, är snart en stig bred nog att cykla på

När jag blev tipsad om en tjänst som kliniskt ansvarig på ett företag som tagit fram en plattform för egenmonitorering, något jag då inte hade hört talas om, kände jag att det fick bära eller brista. För under året som gått sedan digitaliseringen på min dåvarande vårdcentral tog fart hade jag fastnat för att trampa upp de där nya stigarna. Primärvården behöver förändras, och jag ville vara med och leda den utvecklingen.

När jag började sätta mig in i egenmonitorering förstod jag att beteendet egentligen inte är så nytt, det nya är strukturen kring det. Egenmonitorering handlar bland annat om att patienten ska få möjlighet att vara delaktig i sin egen vård genom ökad insyn i sina värden och därmed ökad insikt kring vad som påverkar den egna hälsan. Det har många vårdcentralspatienter redan initierat på egen hand, där de köpt en egen blodtrycksmätare på apoteket och sedan delat svaren med vårdpersonalen manuellt. Jag kommer ihåg en patient som på eget initiativ skrev ner sina värden i en excelfil som sedan mailades, men också alla handskrivna post-its som lämnades i receptionen och samtal via TeleQ. Allt det lägger stor vikt vid den mänskliga faktorn – för att inte tala om ett onödigt hårt tryck på vårdscentralstelefonen.

Även om ambitionen är rätt och patientens vilja att ta mer egenansvar är positiv, tror jag de flesta håller med om att det arbetssättet inte är hållbart. Det innebär en ökad kostnad för patienten, en administration för vårdpersonalen och en risk kring hanteringen av datan. Skillnaden mot den nu alltmer använda vårdformen egenmonitorering, är att allt sker automatiskt. Patienten får hem en CE-märkt blodtrycksmätare, värdena förs automatiskt över i patientens app och i vårdgivarsystemet, och vårdpersonalen får en notifiering bara när ett värde sticker ut. Helt plötsligt är det ett arbetssätt som underlättar också för vårdpersonalen. Som sjuksköterska vill man ha koll på att sina patienter mår bra, men det är en omöjlighet med exempelvis årliga rutinkontroller för blodtryckspatienter. Jag tror nästan alla sjuksköterskor har varit med om skyhöga tryck på just dessa kontroller, med ett förvånat ”men det var ju bra sist” eller ”men jag mår ju bra” som svar från patienten. Den ögonblicksbild som kan ges vid rutinkontrollerna är en farlig blindfläck i primärvårdssystemet, en blindfläck som egenmonitorering bokstavligen råder bot på.

Det har hänt mycket med egenmonitorering som vårdform sedan jag började i juni 2021. I två regioner i Sverige, Östergötland och Jämtland Härjedalen, har det börjat bli en integrerad del av primärvården där sjuksköterskor nu ser det som ett verktyg som underlättar deras arbete. De får prioriterad tid för det, eftersom det underlättar även andra delar i verksamheten. Allt större del av vårdpersonalen runtom i Sverige börjar också känna till begreppet, vilket gör att det bildas en acceptans kring vårdformen som nu inte längre bara känns ny och skrämmande. Men visst känner jag samtidigt att det borde ha hänt mer, när vi har en så tydlig nyckel för förbättrad kronikervård framför ögonen på oss.

Min erfarenhet från schemaläggning på vårdcentral har spelat stor roll i att jag tror på det här nya arbetssättet – framtiden måste ju vara att man bara tar in patienter när det faktiskt krävs och ändå har full koll däremellan. Men även min erfarenhet från hemsjukvården och dagakuten spelar in i att jag valde den här alternativa yrkesvägen.

Om alla patienter som behöver skulle få tillgång till egenmonitorering är det ett stort steg mot lika vård på lika villkor. Insynen och medbestämmandet som egenmonitorering innebär ska inte bara ges till den som har privatförsäkring eller har råd att köpa egen medicinsk mätutrustning. Sverige kan bättre än så, privilegiet att ha koll på sin egen kropp ska gälla alla. Därför gläder det mig att det nu finns en lösning som är lika bra för patienten som för vårdpersonalen – och jag ser fram emot att, ihop med alla sjuksköterskekollegor där ute som nu implementerar detta, fortsätta trampa upp stigar som det snart kommer att cyklas på.

Isabelle Gretas
Sjuksköterska och kliniskt ansvarig för egenmonitoreringsplattformen ImagineCare, Stockholm

Redo för jobbstarten?

Missa inte vår nya digitala guide för dig som är ny i yrket eller ska börja på en ny arbetsplats.

Läs om guiden här!