"Det var en utmaning att försöka förbereda personalen på något som jag själv inte vet hur det kommer bli"

Jag arbetar nu i pandemitider som chef inom intermediärvård och har i vanliga fall mitt ordinarie chefsuppdrag på MAVA, som har fem intermediärvårdsplatser, MOA.

På min ordinarie avdelning minskade patientbeläggningen, precis som på många andra vårdavdelningar, i början av pandemin. Till och med MOA hade tomma platser i stor utsträckning. Medarbetare med tid över i det dagliga arbetet behövde stimuleras. Extra kompetensutveckling var en väg och även flexuttag nu när arbetet tillät. Samtidigt var det viktigt att prata om vad som skulle kunna komma. Jag lyfte dagligen att vår annorlunda vardag inte skulle fortgå och att det såg väldigt annorlunda ut i till exempel Stockholm. Vår egen regions intensivvård fick allt högre belastning.

Det var en utmaning att försöka förbereda personalen på något som man inte själv vet hur det kommer att bli.

Enligt pandemiplanen i regionen öppnades en ny intermediärvårdsenhet för covid-19 patienter. Det gjordes av en annan tillfällig chef med hjälp av bemanningsenheten på sjukhuset samt extern personal och individer från andra avdelningar.

Vi hörde hur nya covid-19 IMA utökade från fyra till nio vårdplatser och att det var tufft läge för personalen där som i vanliga fall inte arbetar tillsammans och många som inte ens arbetat inom intermediärvård. De lyckades otroligt bra trots de tuffa förutsättningarna. Ett beslut togs av lokal sjukvårdsledning att öka både antalet platser och också kompetensen genom att flytta vår MOA:s fem platser och då förstås också MOA-personalen, till den nystartade enheten. Det skulle ske 48 timmar senare.

Vi är en mycket välorganiserad verksamhet, arbetar med mycket medarbetaransvar inom ansvarsområden som man tar stort eget ansvar för. Jag tänkte snabbt ut en grovskiss på vad som måste göras och samlade ihop en grupp nyckelpersoner inom olika områden. De frikopplades. Målet var en större intermediärvårdsenhet för covid-19 patienter men också de ”vanliga” MOA-patienterna. Det handlade om att flytta apparatur och övervakningsutrustning, flytta MOA-specifikt material, få plats med allt detta i de nya lokalerna som innan flytt var planerade för nio platser och nu skulle bli 14. När skulle MOA-personalen visas nya lokaler, nytt ringlednings- och larm system, akutvagn och nödutgångar? När vi pratat ihop oss satte de igång med sitt och jag kunde planera för bemanningsstruktur, grundbemanning och kringfunktioner.

Allt gick så smidigt tack vara alla underbara medarbetare!

Fortlöpande måste jag också förmedla information om de stora förändringarna. Informations kulle ges till de som skulle arbeta kvar på MAVA, de som inte längre skulle ha den erfarna MOA-personalen i närheten att kunna rådfråga, samt hur vi skulle rigga för att tryggheten inte skulle tappas i den kvarvarande verksamheten?

Jag övertog chefsskapet på IMA i och med MOA:s inflytt. Utmaningen nu blev att få ihop de olika personalgrupperna. Bemanningspersonalen och de externa arbetade kvar och MOA-personalen kom till. Rutinerna som startats av den första personalgruppen utifrån en mindre verksamhet skulle nu justeras till att fungera för en större verksamhet med bredare innehåll. Jag tog med viktiga, välfungerande kringfunktioner som samordnare och koordinator eftersom verksamheten på MAVA minskade i och med att MOA flyttade. På så sätt kan personalen som arbetar patientnära avlastas.

Det blev en balansgång mellan att behålla rutiner som redan fanns och också få till rutiner mer hållbara över tid.

Ödmjukhet, flexibilitet och acceptans har varit och är viktiga ingredienser i det arbete som pågår hela tiden.

Jag har ett bra stöd av min närmaste chef och klinikledningsgruppen i övrigt genom daglig kontakt. Jag har en chefskollega på MAVA som nu fokuserar på MAVA-verksamheten men vi samplanerar många saker då det är vår gemensamma personalgrupp som påverkats av både flytt och icke flytt.

Engagerade och kunniga medarbetare har varit och är framgångsfaktorn, att alla lyfter frågor som dyker upp och hitta lösningar tillsammans. Genom att lyssna in och stötta varandra klarar vi det tuffa uppdraget vi har inom covid-19 intermediärvård. ”Vi” är nu ett större ”vi” som stöter på utmaningar, till exempel på grund av material som tar slut, men många hittar tillsammans nya lösningar genom kreativt tänkande. Jag är så oerhört stolt över alla som är en del av detta och vill att de, både nu och när det står om det i historieböckerna i framtiden, också ska känna sig stolta över allt de bidragit med för att reda ut pandemin!

/ Sigbritt Willers
Vårdenhetschef på IMA för covid-19 patienter
Universitetssjukhuset i Linköping

Till allmänheten: Nu behöver vi ert stöd!

Det är allvar nu. Sjukvården måste räddas. Alldeles för länge har sjukvården burits upp av att våra medlemmar arbetat övertid och ställt upp för att få sjukvården att fungera, trots ohållbara arbetstider och scheman. Nu går det inte längre. Nu behöver vi ditt stöd. #RäddaVården

Så vill vi rädda sjukvården