Sjuksköterskebloggen

Sjuksköterskebloggen

Sjuksköterskebloggen

Archives for maj 2020

Vad händer om det brakar loss på riktigt?

by Leave a Comment

 Sommaren närmar sig med stormsteg. Aktiviteten är hög som vanligt. Ständig kontakt med hemtjänst och personliga assistenter, bemanningsenhet och larmgrupp som vanligt. Pusslande med schema för att täcka alla turer som vanligt. Introduktion av timvikarier som vanligt. Delegeringsträffar med hemtjänstens sommarvikarier genomförs som vanligt.  

Som vanligt, men ändå inte alls som vanligt. Över den vanliga aktiviteten svävar ett moln av oro, och det molnet heter covid-19.

 Min kommun där jag verkar som distriktssköterska i hemsjukvården är ännu så länge lindrigt drabbad av covid-19. Det finns skyddsutrustning, våra hälso- och sjukvårdschefer tillsammans med MAS reagerade blixtsnabbt och styrde upp med skydd och rutiner. Vårdtagare inom kommunens verksamheter med bekräftad covid-19 kan räknas på ena handens fingrar. Samarbetet med regionens primärvård fungerar bra. Vi har fina dialoger om varje enskilt fall, vem klarar en eventuell intensivvård och vem ska vårdas palliativt i hemmet? Vi har det under omständigheterna bra. Verksamheten rullar på som vanligt.

 Men oron finns där. Hela tiden. Som en ständigt närvarande skugga. Vad händer om det brakar loss på riktigt? Vad händer om vi sjuksköterskor blir sjuka? Hemtjänsten? Vi har ännu inte fått besked om sommarsemestern. Blir det någon? Vi pratar om covid-19. Varje morgon samlas vi och stämmer av. Det kommer nya rutiner och riktlinjer hela tiden. Ingen idé att lära sig, bättre att ta reda på när situationen uppstår. Vi pratar om skydd, har vi tillräckligt, finns det tillgängligt i alla bilar? Varje dag kommer frågor från anhöriga, patienter och våra samarbetspartner.

De tycks tro att vi vet mer om viruset än andra. De vill ha svar, svar som vi inte kan ge.

Några ringer varje kväll. När mörkret faller och ensamheten gör sig påmind kommer tankarna. De ringer och vi lugnar. Nästa kväll har de glömt gårdagens samtal.

 Det kommer nya frågor, frågor om sådant som vi inte har tänkt på än. Vi lär oss varje dag. Frustrationen ligger oftast i att inte ha svaren. Varje svar ställer en ny fråga. Förhoppningsvis kan vi mer när nästa pandemi kommer. Då kan vi svara och känna oss trygga i att vi kan det här. Då kan vi säga att vi hanterar det här som vi brukar göra. Vi gör som vanligt.

/ Sofia Ljung Thorsén
Distriktssköterska, Hemsjukvård & Rehabilitering
Strängnäs kommun

“Ska du sitta så nära mig? Du som är ung och ska leva länge till, ska du riskera livet för en sådan som mig?”

by Leave a Comment

“Jag hör väldigt dåligt men jag är bra på att läsa på läpparna!” hojtar patienten. Jag suckar innanför skyddsmasken och gestikulerar att hen ska plocka ihop mobiltelefon, laddare och id-handling. Under transporten till sjukhuset försöker jag få fram någon slags anamnes, men den blir minst sagt haltande. EKG-elektroderna fastnar i mina handskar när jag försöker lossa dem från patienten.

Omvårdnadsarbetet försvåras av skyddsutrustningen, samtidigt som den är livsnödvändig för att jag ska kunna arbeta just nu.

En äldre patient är ledsen och orolig: “Ska du sitta så nära mig? Du som är ung och ska leva länge till, ska du riskera livet för en sådan som mig? Jag kommer ju ändå dö.”

Jag förklarar att jag är trygg med mitt andningsskydd och att hen inte ska dö idag. Försiktigt stryker jag patienten över kinden, men det är liksom inte samma sak med dubbla vinylhandskar.

Vi är vana vid att ta hand om människor som är allvarligt sjuka och ibland till och med döende. Att möta det är vårt jobb, men detta, att ett helt nytt virus dyker upp och tar livet av folk som annars haft många år kvar att leva, är tufft även för oss. Våra egna kolleger blir inlagda på sjukhus. Jag ser på Facebook att en kollega förlorat sin man och samtidigt är några andra vänner, i andra yrken, ute på krogen. Man pratar om krisavtal och indragna semestrar och jag får en inbjudan till en stor födelsedagsfest i mitten av juni. Födelsedagsbarnet och jag lever inte i samma värld.

Samtidigt inser jag hur lyckligt lottad jag är med de karriärval jag gjort. Folk förlorar jobbet, restaurangbranschen går under, personal inom flyg och turism blir permitterade från sina arbetsplatser. Jag kommer aldrig bli av med mitt jobb. Är det något jag kan vara trygg med så är det att folk alltid kommer att bli sjuka och behöva vård och att jag aldrig kommer stå ofrivilligt utan inkomst.

Om några veckor tar sjuksköterskestudenterna examen. Själv är det nio år sedan jag för första gången satte min fot på ett sjukhus i egenskap av legitimerad. Jag hoppas att de kommer orka. Jag hoppas att de får allt det stöd de behöver. Jag hoppas att de fortfarande är mina kolleger om ett år.

Tills dess – håll avstånd och tvätta dina händer.

// Cecilia Nordius
Utbildningsledare
Prehospitalt kunskap och kliniskt träningscenter Region Stockholm
Ambulanssjuksköterska, studentsamordnare AISAB Söder

Ett stort grattis alla sjuksköterskor på er dag!

by Leave a Comment

2020 är ett speciellt år. Världshälsoorganisationen, WHO, har utsett det till Sjuksköterskans år och det är 200 år sedan Florence Nightingales föddes. Och nu är vi mitt uppe i coronapandemin där sjuksköterskans betydelse satts i blixtbelysning. Hela Sverige ser med egna ögon hur sjuksköterskorna kämpar i frontlinjen mot coronaviruset och hur vår omvårdnadskunskap är avgörande för att vården ska fungera patientsäkert.

När de första larmrapporterna om coronaviruset strömmade in via media, vänner som bor utomlands och kollegor, kände jag inte någon större oro.

Allting hände så långt borta och de första rapporterna handlade om att corona var att jämföra med säsongsinfluensa.

I slutet av februari var jag på tjänsteresa i Palestina för att besöka ett av Vårdförbundets internationella projekt. Jag och min kollega förvånades, vid mellanlandningarna över de resenärer som bar ansiktsmask. Men redan vid hemkomsten drog allt igång. Kina, Italien, Österrike och Frankrike – UD avrådde från att resa till land efter land på ett sätt som saknar motstycke.

Besvikelsen över att jag och min sambo inte kunde åka på vår efterlängtade skidresa till Italien blev snabbt en bagatell. Det kom fler och fler rapporter till Vårdförbundets nationella kansli om hur trycket på vården ökade och ni, våra medlemmar, vittnade om oro och rädsla att inte räcka till.

Berättelser från vårdens frontlinje blandades med dagliga presskonferenserna från våra myndigheter och berättelser från allmänheten om er.

Vi fick siffror och fakta som skrämde och upprörde den mest erfarna sjuksköterska.

Ni som arbetar på landets alla akutmottagningar, intensivvårdsavdelningar, covid-19-avdelningar, inom äldrevården, skola, psykiatrin, primärvården, ambulans, kirurgi, operation, anestesi, medicinavdelningar, barnhälsovård och mödrahälsovård – i all vård och omsorg.

De drabbade vittnade om all den kraft, omvårdnad, kärlek och tröst ni gav och fortfarande ger. Ni gör det möjligt att vi kan känna oss trygga.

Trots att jag har lämnat det kliniska arbetet för mitt nuvarande uppdrag känner jag själv en oerhörd stolthet över min profession och framförallt över alla er kollegor därute som varje dag trotsar trötthet, rädsla och coronaviruset.

Orkar ni fortsätta så orkar jag fortsätta. Jag kommer fortsätta hålla avstånd, arbeta hemifrån, endast umgås med sambo och vovve och fortsätta skypa med svärföräldrar och äldre släktningar ett bra tag till.

Idag är det er dag. Idag ska ni uppmärksammas och hyllas för de insatser ni gör för oss andra. Och när corona är över är det upp till oss andra att se till att vi inte glömmer och att er kunskap, skicklighet och kompetens belönas. Både när det kommer till arbetsmiljö, villkor och lön.

/ Maria Lindholm
Förbundsombudsman
Yrke och Vårdutveckling
Vårdförbundets nationella kansli

#weStayHome
#Socialdistance
#workfromhome

“Det var en utmaning att försöka förbereda personalen på något som jag själv inte vet hur det kommer bli”

by Leave a Comment

Jag arbetar nu i pandemitider som chef inom intermediärvård och har i vanliga fall mitt ordinarie chefsuppdrag på MAVA, som har fem intermediärvårdsplatser, MOA.

På min ordinarie avdelning minskade patientbeläggningen, precis som på många andra vårdavdelningar, i början av pandemin. Till och med MOA hade tomma platser i stor utsträckning. Medarbetare med tid över i det dagliga arbetet behövde stimuleras. Extra kompetensutveckling var en väg och även flexuttag nu när arbetet tillät. Samtidigt var det viktigt att prata om vad som skulle kunna komma. Jag lyfte dagligen att vår annorlunda vardag inte skulle fortgå och att det såg väldigt annorlunda ut i till exempel Stockholm. Vår egen regions intensivvård fick allt högre belastning.

Det var en utmaning att försöka förbereda personalen på något som man inte själv vet hur det kommer att bli.

Enligt pandemiplanen i regionen öppnades en ny intermediärvårdsenhet för covid-19 patienter. Det gjordes av en annan tillfällig chef med hjälp av bemanningsenheten på sjukhuset samt extern personal och individer från andra avdelningar.

Vi hörde hur nya covid-19 IMA utökade från fyra till nio vårdplatser och att det var tufft läge för personalen där som i vanliga fall inte arbetar tillsammans och många som inte ens arbetat inom intermediärvård. De lyckades otroligt bra trots de tuffa förutsättningarna. Ett beslut togs av lokal sjukvårdsledning att öka både antalet platser och också kompetensen genom att flytta vår MOA:s fem platser och då förstås också MOA-personalen, till den nystartade enheten. Det skulle ske 48 timmar senare.

Vi är en mycket välorganiserad verksamhet, arbetar med mycket medarbetaransvar inom ansvarsområden som man tar stort eget ansvar för. Jag tänkte snabbt ut en grovskiss på vad som måste göras och samlade ihop en grupp nyckelpersoner inom olika områden. De frikopplades. Målet var en större intermediärvårdsenhet för covid-19 patienter men också de ”vanliga” MOA-patienterna. Det handlade om att flytta apparatur och övervakningsutrustning, flytta MOA-specifikt material, få plats med allt detta i de nya lokalerna som innan flytt var planerade för nio platser och nu skulle bli 14. När skulle MOA-personalen visas nya lokaler, nytt ringlednings- och larm system, akutvagn och nödutgångar? När vi pratat ihop oss satte de igång med sitt och jag kunde planera för bemanningsstruktur, grundbemanning och kringfunktioner.

Allt gick så smidigt tack vara alla underbara medarbetare!

Fortlöpande måste jag också förmedla information om de stora förändringarna. Informations kulle ges till de som skulle arbeta kvar på MAVA, de som inte längre skulle ha den erfarna MOA-personalen i närheten att kunna rådfråga, samt hur vi skulle rigga för att tryggheten inte skulle tappas i den kvarvarande verksamheten?

Jag övertog chefsskapet på IMA i och med MOA:s inflytt. Utmaningen nu blev att få ihop de olika personalgrupperna. Bemanningspersonalen och de externa arbetade kvar och MOA-personalen kom till. Rutinerna som startats av den första personalgruppen utifrån en mindre verksamhet skulle nu justeras till att fungera för en större verksamhet med bredare innehåll. Jag tog med viktiga, välfungerande kringfunktioner som samordnare och koordinator eftersom verksamheten på MAVA minskade i och med att MOA flyttade. På så sätt kan personalen som arbetar patientnära avlastas.

Det blev en balansgång mellan att behålla rutiner som redan fanns och också få till rutiner mer hållbara över tid.

Ödmjukhet, flexibilitet och acceptans har varit och är viktiga ingredienser i det arbete som pågår hela tiden.

Jag har ett bra stöd av min närmaste chef och klinikledningsgruppen i övrigt genom daglig kontakt. Jag har en chefskollega på MAVA som nu fokuserar på MAVA-verksamheten men vi samplanerar många saker då det är vår gemensamma personalgrupp som påverkats av både flytt och icke flytt.

Engagerade och kunniga medarbetare har varit och är framgångsfaktorn, att alla lyfter frågor som dyker upp och hitta lösningar tillsammans. Genom att lyssna in och stötta varandra klarar vi det tuffa uppdraget vi har inom covid-19 intermediärvård. ”Vi” är nu ett större ”vi” som stöter på utmaningar, till exempel på grund av material som tar slut, men många hittar tillsammans nya lösningar genom kreativt tänkande. Jag är så oerhört stolt över alla som är en del av detta och vill att de, både nu och när det står om det i historieböckerna i framtiden, också ska känna sig stolta över allt de bidragit med för att reda ut pandemin!

/ Sigbritt Willers
Vårdenhetschef på IMA för covid-19 patienter
Universitetssjukhuset i Linköping

“Svåra prioriteringar kommer att sätta ärr och minnen som vi får bära med oss livet ut”

by 1 Comment

Att jobba som sjuksköterska inom funktionsvariation LSS är ett spännande arbete. LSS är ett område där jag kommer nära de patienter jag vårdar och jag får mycket tillbaka i mötet. När jag möter patienter och ser vilken vård vi ger i detta land så blir jag självklart glad, men samtidigt så vet jag att vi kan göra mycket mer.  

Jag jobbar hårt för de patienter jag tar hand om, sätter alltid dem i fokus och försöker bedriva en 
personcentrerad vård. Om så krävs kan jag gå emot vissa regler, jag gör det gärna och står för det. Men jag gör det alltid med tanke på patientens bästa. Visst kan det ibland skapa vissa problem och också motstånd. 

Jag ger mig inte så lätt, ger inte upp och har alltid patienten i fokus. 

För mig är det viktigt att som sjuksköterska alltid visa ansvar och ledarskap, vilket är extra viktigt i dessa tider. Övrig personal har också stor tillit till sjuksköterskans kunskap och kompetens. Jag har nära kontakt med cheferna inom de områden jag jobbar. I ett tidigt skede kontaktade jag enhetscheferna och vi kom överens om hur vi ska arbeta med frågor som berör pandemin och sätta upp tydliga riktlinjer. 

Jag brukar ofta gå min egen väg om jag ser att det är för patientens bästa. Det är något som vi sjuksköterskor ska värna om och kämpa för. Innan pandemin tog fart lyfte jag tydligt fram vikten av att införa besöksförbud på äldre- och LSS-boenden i kommunen. Då verksamheterna omfattas av olika lagstiftning är det svårt att hantera frågan på samma sätt. Men vi fattade ändå beslutet att minska kontakterna och besöken då de boende är äldre och sköra. 

Det finns en oro även hos oss och hur vi ska kunna bidra till att minska smittspridningen samt behålla en god och säker vård. 

Vi undviker onödiga besök på boenden men tar givetvis de akuta. 

När akuta händelser inträffar, är det vi sjuksköterskor som står i fronten med dålig skyddsutrustning trots att patienterna är konstaterade smittade med covid-19. Vi ställs dagligen under press i det här extrema läget, men vi är en grupp sjuksköterskor som jobbar lösningsinriktat. Vi har en bra chef, men en bra chef har också bra medarbetare som gör skillnad. Vi i sjuksköterskegruppen är lugna och stressar inte i onödan. Sjuksköterskorna tar ett stort ansvar i vår verksamhet. Det är till oss omvårdnadspersonalen många gånger ringer i första hand när de har frågor, är rädda eller oroliga. Frågorna kan handla om ifall de ska/kan jobba eller inte och om det är farligt att vara på jobbet. 

Att de frågar oss är inte konstigt eftersom de vet att vi har rätt kunskap och utbildning för extraordinära situationer. 

De stora utmaningarna nu är att minska smittspridningen inom våra boenden. Vi har godkänd skyddsutrustning och har förberett ”skyddskitt” till omvårdnadspersonalen så att de är rustade om och när smittan kommer.  Vi kommer också att uppdatera utbildningen inom basala hygienrutiner, vilket vi gör kontinuerligt, men ännu mer frekvent nu.  

Det finns en oro för att vi kan komma till ett läge där vi måste prioritera och kanske inte ge den livskvalitet och den vård vi är vana att ge våra patienter. Det blir svårt men vi kanske inte har något val. Hittills har vi inte tvingats till sådana prioriteringar, vilket är bra.

Jag tänker att svåra prioriteringar kommer att sätta ärr och minnen som vi får bära med oss livet ut.  

Det är bra att vi har en chef som värnar om vår arbetsmiljö. För mig är träningen viktig och gör att jag kan sålla bort svåra tankar när det är tufft. 

Jag vill rikta en uppmaning till alla sjuksköterskor. Det är viktigt att vi står på oss och att vi gör bedömningar utifrån vår kunskap och profession. Vi behöver värna och skydda de patienter vi tar hand om och finns där för. 

/ Mahmoud Alturk, sjuksköterska,
LSS Funktionsvariation i Umeå kommun