Känslan var euforisk! - Gästinlägg Lene Lorentzen

Känslan var euforisk! Efter gymnasieutbildning till undersköterska, jobb på IVA och förlossningen, studier på komvux och två högskoleprov, tre års högskoleutbildning till sjuksköterska, jobb på MAVA och slutligen ytterligare ett års dagspendling mellan Skövde och Göteborg för specialistutbildning, stod jag äntligen här, utanför dörren till operations omklädningsrum och ringde på. När rösten svarade fick jag äntligen säga det: det var Lene, operationssjuksköterska, jag börjar idag!

Jag hade inte jobbat många månader som undersköterska på IVA innan jag visste att det var operationssjuksköterska jag skulle bli. Dessa coola människor som kom när det verkligen var kris. Att jag sen inte kunnat föreställa mig vidden av kunskap man måste besitta för att vara självgående i detta yrke beror till dels på min egen okunskap men också dels på utbildningens låga relevans till yrket. Minns meningen från en föreläsande ortoped: ” ja, vi har ju så kort tid på oss så ni får välja, fotled, knäled eller höftled”. Av någon anledning tyckte man att det var viktigare att vi som blivande operationssjuksköterskor skulle lära oss njurens fysiologi på nivå med en läkare tillsammans med blivande anestesisjuksköterskor än att förberedas för det jobb vi själva skulle utföra. I efterhand kan jag känna att inte ens vår egen utbildning förstod sig på vilken kunskap som behövs för att bli en rustad operationssjuksköterska. Att utbildningen bara bestod av introduktion till två medicinska apparater, C-båge och diatermiapparat, stod på inget sätt i paritet till det kompendium jag fick första dagen på jobbet med 231 apparater jag skulle lära mig.

Som nyfärdig gjorde jag som de flesta andra, stoppade huvudet i alla galler med instrument, kände, klämde, övade, räknade. Vart vill jag ha saxarna, hakarna, pincetterna, dukarna så jag känner mig säker. För det är det det handlar om, säkerhet. Jag ska vid varje givet ögonblick veta var alla instrument, dukar, tork, sugar, kanyler, sprutor, klämmor, hylsor, staeplers finns, om det så är i patienten eller på patienten eller på mina olika bord. Det är operationssjuksköterskan som står ansvarig för att allt finns som vi behöver till operationen och att allt kommer med ut från operationen. Sen sträcker sig ansvaret vidare till all omvårdnad kring patienten, före, under och efter ingreppet, tills patienten är avrapporterad på postop. Det ansvaret är stort då patienten ofta inte kan förmedla sig och behöver hjälp för att säkra sina behov.

Men med åren så är det som fyller mig mest med värme när jag tänker tillbaka på mina 17 år på centraloperation i Skövde, den ynnest det är att få jobba på samma få kvadratmeter som så mycket annan kompetens. På varje operation måste det minst finnas en anestesisjuksköterska, undersköterska, operationssjuksköterska och operatör. Att vara delaktig i ett team där alla tar med sig sin specifika kompetens in i vården kring patienten som ligger i mitten är en fantastisk känsla. Vi har alla olika roller och olika kunskaper som alla behövs för att kunna säkerställa en god och säker vård. Vi hjälps åt i gränslandet mellan våra roller när det behövs men alla vet precis sin uppgift i varje givet ögonblick, alla är fokuserade och respekterar varandras kunskap.

Det är få saker jag är så stolt över i mitt liv som min profession som operationssjuksköterska. Mitt fackliga engagemang kommer just ur den stoltheten och den frustration jag gång på gång upplevde när krav utifrån påverkade min och mina kollegors arbetsmiljö och möjlighet att utföra vårt yrke på bästa sätt för patienten. Jag är övertygad om att de allra flesta av oss sjuksköterskor, oavsett specialistutbildning, inget hellre vill än att göra vårt jobb så som vi vet att det bör göras, men vi blir gång på gång saboterade av yttre faktorer så som för låg bemanning för att med bibehållen god arbetsmiljö kunna leva upp till olika produktionskrav. Vi måste gena i kurvorna, försaka våra egna behov i form av rätten till lunch och arbetspauser, reflektion och förberedelsetid är nästan obefintlig i dagens operationssjukvård, oavsett sjukhus.

Så en uppmaning till alla operationssjuksköterskor runt om i landet, stå på er! Endast ni vet hur lång tid olika moment tar, låt er inte jagas, ta den tid ni behöver, det är av största vikt att det arbete ni utför blir rätt. Patienten framför oss är vårt ansvar, inte den som ligger och väntar. Sträck på er, var stolta, ni är oumbärliga.

 

/Lene Lorentzen

Operationssjuksköterska

Förtroendevald för Vårdförbundet

 

Grattis på sjuksköterskedagen 12 maj


Kommentarer

  1. Lene du sätter orden. Allt är sant och nyanserat. Du är rätt kvinna på rätt plats både som operationsjuksköterska men även som facklig förtroendevald. Du vet vad du pratar om och jag är stolt över att ha arbetat med dig. Tappa inte ditt unika engagemang! Du behövs!! /Hanna Lindahl

Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.

Redo för jobbstarten?

Missa inte vår nya digitala guide för dig som är ny i yrket eller ska börja på en ny arbetsplats.

Läs om guiden här!