Kommunikation

Precis som jag skrev tidigare om att röntgenavdelningen är ett nav i vårdkedjan, så är vi röntgensjuksköterskor ett nav i röntgenverksamheter. Utan oss stannar avdelningen. Om vi inte utförde undersökningar skulle våra radiologer inte ha några bilder att granska. Hur mäts värdet av vårt arbete? Det finns olika sätt att se på frågan om hur viktigt vårt arbete är:

för radiologen är det att kunna ställa en säker diagnos från bildmaterialet vi producerar.
för den enskilde patienten är det en väl genomförd undersökning som ger svar på dennes sjukdom.
för remittenten att hen har grund för att planera fortsatt behandling.
för verksamheten att rätt undersökning av god kvalité utförs vid rätt tidpunkt.

Det som vi vanligtvis mäter i röntgenverksamheten är antal utförda undersökningar. Trots brist på personal ställer vi upp och arbetar övertid för att modaliteterna ska utnyttas pga. att de kostar så mycket. Fattas det personal på vissa pass, eller om någon blir akut sjuk, är vi där igen och fyller arbetspassen eller jobbar över eller ”make do” med mindre personal. Vi möblerar om i vårt sätt att arbeta för att få de planerade undersökningar gjorda i tid. Oftast har dessa lösningar konsekvenser som påverkar den enskilde röntgensjuksköterskans privata liv och hälsa. Varför gör vi så? En del kanske känner den där pliktkänslan, många sympatiserar med patienten.

Häromdagen gick en DT-modalitet sönder. Då genomförde vi dubbelt med undersökningar på en annan modalitet eftersom det var bokat på båda modaliteterna för dagen, vilket blev en extra belastning på modaliteten. Vi var så bra på att planera så att arbetet flöt som det skulle. En röntgensjuksköterska satt nål och tog sig tid att informera patienterna under tiden. En annan läste remissen, räknade ut mängd kontrast dosen, njurfunktionsvärden, ändrade undersökningskort, dokumenterade hälsodeklaration som patienten hade fyllt i medan den tredje tog hand om patienten på undersökningsrummet och förberedde sprutan. Att ta ansvar för patienten och undersökning på detta sätt kräver att vi har full tillit för personer man arbetar ihop med. Samtidigt är kommunikation en viktig del i hela processen.

Det är mycket som ska fungera för att utföra en bra undersökning. Att utföra en undersökning med lägsta dosen och samtidigt vara uppmärksam om kontraindikationer när det gäller kontrast och läkemedel som patienterna får på röntgenavdelningen.

Många gånger upplever vårdpersonalen att vi på röntgen ställer höga krav på att vi ska ha aktuellt kreatinin värde, en viss ”färg” på nålen, vilket ställe den ska sitta på och krav att avlägsna metallföremål på patienten så att hen har rätt klädsel för undersökningen. Att det upplevs som för mycket beror oftast på avsaknad av kunskap för varför de sakerna är viktiga för undersökningen. Ett aktuellt kreatinin värde är viktigt för att det finns risk för skada på njurarna om patienten har nedsatt funktion, färg och ställe på nålen har betydelse för att kunna injicera kontrastmedel med rätt hastighet och rätt klädsel för att undvika artefakter på bilderna av olika föremål på kroppen.
Röntgensjuksköterskan kan sägas ha en skyddande roll när det gäller patienten.

En viktig del av vårt arbete handlar om bemötande och kommunikation mellan röntgensjuksköterska och patient/anhöriga, samt mellan arbetskamrater på röntgen och vårdpersonal på andra enheter på sjukhuset. Hur vi bemöter och kommunicerar har stor betydelse för hur problemet eller situationen blir löst. Kroppsspråk, kultur, erfarenhet och livssituationen just då påverkar utgången.

Röntgenavdelningen är navet i vårdkedjan då diagnosen är viktigt för fortsatt behandling av patienten. Vi är där för patienten, och direktiv från ledning talar om en patientcentrerad vård. Samtidigt växer köerna till många enheter inom sjukvården. Vi inom röntgen ska hinna med undersökningar som är prioriterad till en viss tidpunkt. Tillgång till modaliteter, personal osv är begränsade, därför är prioritering nödvändig. Patientcentrerad vård innebär att alla ska samarbeta för att göra sitt bästa för patienten. Helst skulle röntgenavdelningen vara öppen för alla sorters undersökningar alla dygnets timmar men verkligheten är något annat. Köerna växer samtidigt som det oroar patienten. Hur bemöter vi denna oro inom den tid som patienten finns hos oss?

Tidspressen har inneburit att patienterna undersöks på löpande band på röntgen. Patienten ska slussas ut och in genom undersöknings rummet så fort som möjligt för att göra plats till nästa. Häromdagen skulle jag undersöka en ängslig patient som ställde frågor om allt från vad man ser på bilderna till om hon gjorde allting rätt innan jag hann förklara vad vi skulle göra. Det är praxis att röntgensjuksköterskan berättar hur undersökning går till och repeterar till dess patienten har förstått. Vi lyckades att utföra undersökningen och medan jag tog bort nålen och informerade om vad som behövde göras efter undersökningen kom det fram att hon hade fått besked om sitt sjukdomstillstånd och hon kände nästan som att hon hade en fot i graven. Att bemöta ett sådant känslosamt utbrott är svårt. Hur tröstar man patienten?

Det är ganska vanligt att människor undviker att prata om sin sjukdom. De håller sig på avstånd när det ända de behöver är lite stöd. Att förhålla sig professionellt och bemöta patienten med värdighet är viktig. Jag som vårdpersonal vet vad diagnosen innebär men ändå har jag svårt att förstå vilka konsekvenser den har för patienten. Jag kan aldrig föreställa mig hur det känns att vara i hennes situation, men att lyssna och bekräfta att oron är befogad kan hjälpa för stunden. Inga ord kommer att svara på hennes oro för hur det ska gå, men vänligheten och stödet för den lilla stunden har betydelse.

Att bli sedd som en människa är lika viktig för patienten som det är för oss. Hon tackade hemsk mycket för vänligheten. Sunt förnuft och medmänsklighet måste alltid finnas med i våra möten med människor. ”Att bemöta som jag vill bli bemött” borde finnas med oss hela tiden i vårt arbete.

/Bharti Kataria

Upplevs du för noggrann? Det är vårt arbete att vara noggranna!

Hur bemöter vi patienten?