Syns vi? Och för all del; är det viktigt för oss att synas?

Sjuksköterskorna ligger nära till hands att jämföras med här. Alla vet nog vad en sjuksköterska är, och mer eller mindre vad en sjuksköterska gör. Sjuksköterskorna syns och hörs; de utgör ett obestridligt och allestädes närvarande koncept i vårt kollektiva medvetande. Det skrivs mycket om sjuksköterskor, det skrivs mycket av sjuksköterskor. Och varför skulle det inte göras det? Men röntgensjuksköterskor då? Själv hade jag aldrig reflekterat en sekund över vår yrkeskårs existens förrän jag snubblade över en beskrivning av yrket i en utbildningskatalog för snart nio år sedan. En inte alltför vetenskaplig sökning i Aftonbladets artikeldatabas ger fem träffar för ordet röntgensjuksköterska, att jämföra med 36 träffar för biomedicinsk analytiker, 797 för barnmorska och 1755 för sjuksköterska. Det verkar med andra ord inte skrivas särskilt mycket om oss, och utanför vår lilla röntgensfär så är det ganska svårt att hitta saker som skrivs av oss också.

Självklart vet de flesta vad röntgen är – vi är navet i vårdkedjan, som Bharti Kataria uttryckte det – men jag tror inte gemene man tänker på att det är någon större skillnad på personalen de möter när de genomgår en datortomografi, och personalen som tar hand om dem när de t. ex. ligger inne på en kirurgavdelning eller går till provtagningscentralen. Vi kallar även oss själva slentrianmässigt enbart för “sköterskor” ibland. Men är det så himla viktigt att vi distansierar oss från övriga yrken i vården och värnar vår särart? Svaret är givet. Vi förfogar över ett kunnande som ingen annan yrkesgrupp har, och det kunskapsmonopolet gör oss till en profession och berättigar till en egen legitimation. Det är onödigt svårt att försöka hävda sig och föra en kamp för erkännande och ett högre värderat huvudområde, om få utanför vården vet om att vi finns (och för all del knappt någon inom vården tycks ha koll på vad vi egentligen sysslar med…). I nästa steg är det sedan t. ex. opåkallat besvärligt att i löneöverläggningar motivera varför en så pass “osynlig” grupp ska värderas högre lönemässigt.

Så hur kan vi se till att synas bättre? Klyschan om att “ta plats” ligger nära till hands att ta till här. Det finns gott om sociala plattformar att utnyttja, där Twitter kanske är det uppenbaraste exemlet på en plattform där man kan nå utanför sin egna krets av redan (röntgen)frälsta. Och bloggboomen ebbade kanske ut för några år sedan, men en blogg är fortfarande ett väldigt effektivt kommunikationsredskap. Jag har t. ex. en kollega nu som valde att läsa till röntgensjuksköterska efter att ha hittat till min blogg en gång i tiden (där jag efter bästa förmåga försökt besvara frågor om yrket och vår utbildning under ganska många år nu) – ett påtagligt bevis på den inneboende potential som finns i sociala medier.

De vanligaste frågorna jag får på bloggen – näst efter hur mycket fysik och matematik utbildningen innehåller – handlar just om vilka arbetsuppgifter vi har och hur en dag på jobbet kan se ut. Det tycks således inte vara allmän kunskap. Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att vi skulle kunna synas både oftare och bättre, så ut med er och ta plats i det offentliga samtalet!

/Robert Stenman
Röntgensjuksköterska

 

Det här är ett gästinlägg av Robert Stenman som vi har följt i hans egen blogg: Xrob. Vi frågade honom om han vill vara gästbloggare hos oss.

Vill du läsa mer av Robert? Låt oss få veta i kommentarsfältet!