Bemötande

Hur personcentrerar vi vården på röntgen?

13 september, 2017 av Parvin Olofsson

Personcentrerad vård innebär ett förhållningssätt inom hälso-och sjukvården, där patienten betraktas som en person och expert på sin upplevelse och vardag. Som röntgensjuksköterska kan man uppleva tillämpningen av personcentrerad vård som svårt. Jag tycker att Lena Frostgård beskrev mycket bra om hur personcentrerad vård kan tillämpas i röntgenmiljön. Så kan personcentrerad vård användas på röntgen.

Hon beskriver att röntgenvärlden styr det personliga spelutrymmet av undersökningens natur och tekniska krav. Hon påpekar också att möten med patienten är ofta korta och möjligheter till återkoppling för personalen är begränsade. Men Lena Frostgård menar att delaktighet i vården kan handla om små saker, ett exempel är att få möjlighet att styra besökstiden för en patient som lider av reumatism. En reumatiker vill sällan ha en tidig tid, eftersom det tar lång tid att mjuka upp kroppen på morgonen. Hon tycker att man kan använda personcentrerad vård på röntgen genom att vara lyhörd för patientens behov. På så sätt blir genomförandet av undersökningen smidigare, vilket resulterar i att bilderna får en högre kvalitet och patienten blir mer nöjda och glada.

Känslan av ett röntgenutopia

15 september, 2015 av Bharti Kataria

“The Aftermath” efter Röntgenveckan 2015. Vilken fullspäckad vecka det har varit! För arrangörerna har det tagit ett helt år att få ihop ett innehållsrik tvärvetenskaplig program och så är allt slut efter en vecka. Tack Malmö och organisationskommittén för en oförglömlig vecka. Nu drar vi hem för att smälta, diskutera och eventuellt även införa en del av nyheter i våra verksamheter.

Känslan av en ”Röntgenutopia”. Så mycket nya intryck, information som vi har processat under veckan! En hyllning till alla föreläsare och deltagare som har delat med sig av sin forskning, rutiner eller helt enkelt sätt att arbeta har varit otrolig givande.

Allt från populära föreläsningar om mänskliga möten, forskning, röntgen flyttar in på akuten, trauma hantering till en känsloladdad berättelse om Utöya och Ebolaepidemin i Afrika och dess konsekvenser. Känslorna har pendlat mellan exaltation och sorg. Men det finns en tröst i allt som man har upplevt och det är hur man kan förbättra omhändertagande av patienter av det man har lärt sig av dessa tillfällen.

Röntgensjuksköterskans roll i vårdkedjan har stärkts utav alla dessa berättelser – särskilt vikten att vi är spindel i nätet när det kommer till katastrofsituationer där vi bidrar stort med att diagnos ställas för att dessa patienter kan behandlas. Utöya berättelse bekräftar också vikten att radiologin är inte enbart där för att ta hand om överlevande men också att få ett avslut för de som inte klarade sig genom att hjälpa patologen att skyndsamt utföra obduktionen.

På banketten hyllades även Röntgenveckan’s ”Godfather” Torbjörn Andersson som gick bort för någon vecka sedan. Utan honom hade vi inte haft en sådan tillställning som denna. Han var den som startade röntgenveckan i Örebro 1998. Hans bidrag till röntgenvärlden kan inte glömmas. ”Gone but never forgotten”.

Nästa år är det Stockholm som tar an utmaningen. Till dess mina vänner; använd kunskapen för att förbättra vården. Det som vi är så bra på – att ta hand om patienterna på ett värdigt sätt.

Konstverk som kommer spela en stor roll under Röntgenveckan 2016.

Se patienten som människa, inte som hennes diagnos

10 september, 2015 av Gästbloggare

Jag har varit på föreläsning från Ung Cancer – personen i vårdförloppet. Under spåret Kvalitetsdagen.

Den var jättebra. Det handlade om att se personen inte bara patienten. Bra att även patientens åsikter och upplevelser kommer fram.
Att man pratar om patienten som en människa och inte bara en diagnos. Det gör vi ibland slentrianmässigt som röntgensjuksköterskor – “Här kommer halsryggen”.

Jag var också på “Röntgen flyttar in på akuten”. Viktigt att få akuten och röntgen att fungera ihop. Beslutsvägarna behöver bli kortare från larm till undersökningen är genomförd.

Bra att röntgenveckan inte bara handlar om tekniken utan även omvårdnaden.

/Catharina Persson, röntgensjuksköterska i Trelleborg

Man måste vårda sin egen värdegrund

9 september, 2015 av Gästbloggare

Maria Hagberg

Jag är otroligt glad över möjligheten att få vara studentrepresentant för LTU. Jag har redan börjat på kursen i Lika Rätt och kursen Normalt åldrande, demens och geriatrisk radiologi här på röntgenveckan. Det handlar mycket om empati och respekt. Man måste vårda sin egen värdegrund.

Jag tror att det kommer att ge mig mycket i min kommande yrkesroll, som röntgensjuksköterska. De olika föreläsningarna som jag har gått på har verkligen varit bra.
Det är så roligt och inspirerande att vara här!

Nu måste jag gå iväg till seminariet Tidig diagnostik av demens.

// Maria Hagberg , röntgensjuksköterskestudent, termin 6, Luleå Tekniska Universitet.

Vi hoppas få inspiration och goda råd

9 september, 2015 av Gästbloggare

Röntgensjuksköterskorna Gökhan Kesen och Stefan Vasquez

Partyt fortsätter, säger Röntgensjuksköterskorna Stefan Vasquez och Gökhan Kesen som är på Röntgenveckan hela veckan.

– Det finns mycket att se och vi hinner inte se allt, säger Stefan. Idag är vi nyfikna på MR och svårigheten med barn vid en undersökning. Vi tar hand om barn dagligen. Barn ska också känna samhörighet och få bra vård. Vi hoppas få inspiration och goda råd.

Robert Stenman, röntgensjuksköterska och bloggare Xrob kom också förbi.
– På min lista står det seminarier om bildoptimering. Det är två bekanta som håller i dem. Jag jobbar ju mycket med bildoptimering själv. Eftersom jag börjat läsa master är det intressant med all vidareutbildning och forskning jag kan fånga upp här under kongressen.
Kommer du fortsätta blogga? Ja, det kommer jag nog göra det är ett andningshål. Det rekommenderar jag fler att prova på. Bra om röntgensjuksköterskor kan synas lite mer.

Här kan du läsa ett av Roberts tidigare blogginlägg: Att synliggöra en osynlig yrkeskår

Personcentrerat är också att anpassa det korta mötet till patientens behov

30 mars, 2015 av Bharti Kataria

Implementering av personcentrerad vård på röntgen.

Personcentrerad vård kräver mer tid vid varje undersökning, tid som många av oss upplever inte finns i verksamheten idag. Produktions”tänk” råder på varje arbetsplats istället för kvalitet på undersökningar som utförs. Ska man arbeta personcentrerat innebär det stort ansvar för oss röntgensjuksköterskor att se till att rätt undersökning blir gjort till rätt stråldos enligt ALARA principen. Det innebär också att anpassa det korta mötet till patientens behov.

Den lavinartade tekniska utvecklingen har gjort att de flesta undersökningar kan utföras allt snabbare – t.ex. kranskärlsundersökning av hjärtat kan idag göras under ett hjärtslag. Det innebär INTE att alla undersökningar ska utföras snabbare för att tekniken är snabb. Man har glömt bort att patientmötet tar lika lång tid idag som det gjorde för 5 år sedan. Har vi fastnat i ekorrhjulet? Eftersom det enda mått handlar fortfarande om kvantitet och inte kvalitet.

Patientomhändertagande har inte ändrats, vi måste fortfarande informera och instruera patienten för varje undersökning. Med personcentrerad vård kommer mötet att ta ännu längre tid om personen ska vara delaktig, och vi ska aktivt lyssna och fatta beslut tillsammans med patienten, för att sedan kunna anpassa undersökningsmetod till patientens behov.

Med dagens tillgång till internet också gör att patienten skaffar sig mer kunskap och är idag inte en passive mottagare. Löpande bands-principen som råder på röntgenavdelning kan göra det faktiskt lite svårare för oss att införa personcentrerad vård eftersom det krävs mer tid för ett sådant möte. Svaret kanske ligger i att vi måste bli fler för att klara av de behoven. Men finns det tillräckligt med röntgensjuksköterskor att anställa?

Hur länge ska vi orka arbeta 120%?

Näst intill alla röntgenverksamheter runt om i landet har mål att öka tillgängligheten för patienterna och det innebär inte enbart antal undersökningar i rimlig tid men även valmöjligheter för patienten när hen vill komma. Har någon funderat på hur det ska gå till? Hur länge ska vi orka arbeta 120 %? Och det gör vi faktiskt genom att köra extrapass eller jobbar dubbelpass när det fattas personal.

Idag råder det stor brist på röntgensjuksköterskor främst för att det är väldigt få som utexamineras varje år. Enligt hörsägen startas utbildningar varje år med 30 studenter i klassen men vid utbildningens slut är det kanske 11-12 som kommer ut. Vad är orsaken till det är svårt att förklara. Kanske de som arbetar på de lärosätena har svar till frågan. Det fattas personer med kompetens inom MRI t.ex. Arbetsgivaren vill hellre anställa mer erfarna röntgensjuksköterskor vilket gör att marknaden är stort för de som är beredda att flytta på sig.

Här i Region Östergötland har man satsat på ingångslöner de senaste åren genom att höja i snitt med ca 1000kr/år. Men enbart satsning på ingångslön löser inte rekryteringsproblem. Jag anser att slutlönen har stor betydelse för hur vår utbildning och kompetens värderas. Jag tror faktiskt att en positiv löneutveckling under yrkeslivet skulle stimulera fler att satsa på röntgenutbildning.

Vad innebär en positiv löneutveckling för dig?

För mig innebär det en slutlön som är minst dubbelt så stor som ingångslön det året man slutar.

Det hade doktorn lovat, hävdade den gamla damen

24 mars, 2015 av Bharti Kataria

Vad betyder personcentrerad vård för en röntgensjuksköterska?

Personcentrerad vård definieras som ett etiskt förhållningssätt i jämförelse med Patientcentrerad vård, vilket är en modell kan man säga. Vilken betydelse har begreppet och sätt att arbeta från en röntgensjuksköterskans arbetssätt? Hur skulle vi kunna implementera detta koncept på röntgenavdelningen?

Som Eva Hellman förklarade i sitt blogginlägg: “Personcentrerad eller patientcentrerad vård“, handlar det om VAD? och VEM? Personcentrerad vård handlar också om tillit för varandra och att patienten är en ansvarig och delaktig individ och inte en passive mottagare.

Hur ser ett möte med personcentrerad vård ut på röntgen?

Jag berättar om ett möte med en äldre dam som fått kallelse till en datortomografi undersökningen. När hon väl är på plats efter förflyttning från rullstol till röntgenbordet berättade damen att hon hade sökt vårdcentralen för att hon hade ont i höften/benet. Doktorn hade lovat att skriva en remiss så hon kunde utföra även denna röntgen vid samma tillfälle som datortomografi undersökning. Det låter som personcentrerad vård eller hur?

Nåväl tänkte vi, naturligtvis måste vi kunna hjälpa till att det blir gjort när hon är här. Vi tittade i RiS men hittade ingen remiss vilket vi framförde till personen i fråga. Hon var bestämd och sa att doktorn hade lovat och var besviken att hen (doktorn) inte höll vad denne lovat. Ibland kan man dra förutfattade beslut om personen. Kan damen vara lite dement och inte kommer ihåg när hon sökte doktorn tänkte vi eller var det som hon sa? I så fall var det jättesynd om henne att doktorn inte gjorde vad hen lovade.

Eftersom damen fortsatte att prata om det och hade svårt att släppa tanken kollade vi extra noga även på akutlistan. Mycket riktigt fanns det en akutremiss som inte var inläst ännu.

Det var personcentrerad vård det handlar om naturligtvis – att man ska ha tillit för varandra och att vi aktivt lyssnade på damen och tog den tiden att söka efter remissen. Slutet gott, allting gott. Det jag kan säga är att det var en lycklig dam som lämnade oss på DT labbet för att fortsätta till skelett för den andra undersökningen.

Säkert finns det fler som kan berätta om historier som illustrerar vad personcentrerad vård innebär för oss – skriv gärna och berätta om era upplevelser.

Traumalarmet går, då är det knappt om tid

28 januari, 2015 av Bharti Kataria

Traumasökaren piper – texten visar “Rött” eller ”Orange” beroende på allvarlighetsgrad på traumat. Röntgensjuksköterskan går över till akutdisken för att få rapport om vad som har hänt och besked om när patienten anländer till sjukhuset.

Från tiden att traumalarmet går till att patienten finns på röntgenbordet börjar förberedelserna för röntgenundersökningen. När patienten anländer börjar röntgensjuksköterskan gå igenom en mental checklista:

Är det rätt person man har på bordet – kolla personnummer?
Finns det ordination från radiologen och är denne informerad att patienten är på väg?
Finns det en fungerande infart för kontrasttillförsel?
Har patienten några sjukdomar som har betydelse för undersökningen?
Längd och vikt finns det tillgänglig för att räkna ut kontrastmängden?
Finns en färsk kreatinin för att bedöma patientens njurfunktion?
Är patienten avklädd? Är alla smycken borttagna? Är det något som stör i bildfältet.
Får patienten plats i gantryt och är alla slangar kopplade rätt utan förhinder för bordets rörelse in i gantryt?

Det gäller att göra allt detta fort då tid har betydelse för fortsatt behandling av patienten. Visst det är mycket att hålla reda på innan man trycker på knappar på modalitets arbetsstation och påbörjar undersökningen. Det finns knappt om tid och det är praxis att man inte ska vara så noga, med kreatinin till exempel, när det gäller traumapatienter då traumat i sig kan vara livshotande och prioriteras först. Men jobbar man i team och det finns tid bör man ta reda på det. Jag upplever själv att det måste vara väldigt oroväckande för patienten att höra och se allt surr som pågår runt patienten, därför är det viktigt att hålla patienten informerad under hela undersökningen. Det händer många gånger att man glömmer bort patienten trots att hen är vaken och förmodligen i chocktillstånd efter olyckan. Att hälsa och berätta om situationen och proceduren för undersökningen har stor betydelse för patienten för att denne ska känna sig väl omhändertagen på röntgen.

När man påbörjar undersökningen står ett helt akutteam tillsammans med radiologen bakom konsolen medan man försöker koncentrera sig på att planera undersökning på modalitetsstationen. Situationen är allvarlig och en del står och diskuterar sinsemellan och det kan ibland upplevas som mycket störande. Det är viktigt för oss röntgensjuksköterskor att planera undersökning ordentlig så att allt klaffar när man gör körningen och därför måste det finnas utrymme för arbetsro. Det ska inte finnas utrymme för misstag med varken undersökning eller timing av kontrasten.

När körningen är klar förväntas att rekonstruktioner av bilder ska ske fort för att radiologen kan göra en snabb bedömning om eventuellt blödning eller fraktur. Detta är också en stressmoment och man får flytta på sig för att ge utrymme för preliminär granskning av bilder innan man kan fortsätta med resten av reformateringar som behöver göras. När bilderna har kommit över till Pacs (bildhanteringssystem) ska undersökningen hängas innan vi sätter stopptid i RiS (remisshanterings system).

Det adrenalinpåslag som man får under undersökningen är enormt. Ibland händer det att den ena trauman utlöser den andra då kommer en utmatningskänsla och man känner sig ganska trött efteråt.

Som röntgensjuksköterska påverkas man av situationen och traumat som patienten varit med om och många gånger undrar man hur det gick för patienten. Ibland hör man vad som hände, om patienten opererades eller om denne återkommer på uppföljande undersökning.

Personcentrerad eller patientcentrerad vård?

20 januari, 2015 av Eva Hellman

Nu är det inne att arbeta med personcentrerad vård, men hur gör vi det som röntgensjuksköterskor?

Vad är då personcentrerad vård i förhållande till patientcentrerad vård. Den patientcentrerade vården beskriver vad en patient är t. ex att vi har lever, njurar längd, vikt mm medan den personcentrerade vården beskriver vem personen är. För att kunna arbeta personcentrerat behöver vi som röntgensjuksköterskor prata med patienterna och lyssna på deras berättelse. Vi måste då förstå att patientens berättelse har ett värde för att kunna möta patienten med vår kunskap. Arbetar vi patientcentrerat sätter vi inte värde på patientens berättelse utan nöjer oss med vad patienten är. Vi vågar då inte göra en anpassning av undersökningen till den specifika patientens behov utan behandlar alla lika. Att få patienten delaktig i sin undersökning blir då svårt. Delaktighet uppstår när du och patienten gemensamt kommer överens om hur undersökningen ska genomföras. Du tar hänsyn till det patienten berättar.

Det är lätt att nöja sig med det patientcentrerade sättet att tänka och att inte värdera patienten berättelse. Bland vårdpersonal förekommer ofta uttrycket ” jag behandlar andra som jag själv skulle vilja bli behandlad”. Det är ett utryck som håller dåligt om vi ska arbeta personcentrerat.

Varje patient har sina upplevelser och erfarenheter som vi behöver ta hänsyn till. Då kan vi inte utgå från oss själva. Det jag vill säga med det här är att det som röntgensjuksköterska är viktigt att prata med patienten och höra deras berättelse innan undersökningen. Då kan vi anpassa undersökningen från början och du får en deltagande patient. För egen del brukar jag tänka på vad Kierkegaard säger:

"Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa andra måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår och acceptera att jag inte alltid förstår. Om jag inte kan det hjälper det inte att jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och hög modig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag inte hjälpa någon." (Kierkegaard 1859)

Läs gärna min artikel som publicerades i december 2014. Radiographers’ perceptions of patients care needs during a Computed Tomography. Den tar upp hur röntgensjuksköterskor får patienterna delaktiga genom att samtala med dem i början av en Ct undersökning.

Mvh

Eva Hellman Med.mag

Instruktionssjuksköterska på Röntgenkliniken, Universitetssjukhuset i Linköping

I detta gästinlägg skriver röntgensjuksköterskan Eva Hellman om personcentrerad vård. Det är ett begrepp som diskuteras mycket på Vårdförbundet. Vi fick i uppdrag av kongressen 2014 att formulera vår idé och riktning kring Personcentrerad vård. Så det kommer bli ännu mer aktuellt under 2015. Här kan du läsa mer:

Inför personcentrerat arbetssätt i vården – Ett av två måsten i vårdpolitiken (2014)
Har vården plats för patienten? – Artikel om ett seminarium om personcentrerad vård som Vårdförbundet hade under politikerveckan i Almedalen 2014.

Hur bemöter vi patienten?

18 november, 2014 av Bharti Kataria

En viktig del av vårt arbete handlar om bemötande och kommunikation mellan röntgensjuksköterska och patient/anhöriga, samt mellan arbetskamrater på röntgen och vårdpersonal på andra enheter på sjukhuset. Hur vi bemöter och kommunicerar har stor betydelse för hur problemet eller situationen blir löst. Kroppsspråk, kultur, erfarenhet och livssituationen just då påverkar utgången.

Röntgenavdelningen är navet i vårdkedjan då diagnosen är viktigt för fortsatt behandling av patienten. Vi är där för patienten, och direktiv från ledning talar om en patientcentrerad vård. Samtidigt växer köerna till många enheter inom sjukvården. Vi inom röntgen ska hinna med undersökningar som är prioriterad till en viss tidpunkt. Tillgång till modaliteter, personal osv är begränsade, därför är prioritering nödvändig. Patientcentrerad vård innebär att alla ska samarbeta för att göra sitt bästa för patienten. Helst skulle röntgenavdelningen vara öppen för alla sorters undersökningar alla dygnets timmar men verkligheten är något annat. Köerna växer samtidigt som det oroar patienten. Hur bemöter vi denna oro inom den tid som patienten finns hos oss?

Tidspressen har inneburit att patienterna undersöks på löpande band på röntgen. Patienten ska slussas ut och in genom undersöknings rummet så fort som möjligt för att göra plats till nästa. Häromdagen skulle jag undersöka en ängslig patient som ställde frågor om allt från vad man ser på bilderna till om hon gjorde allting rätt innan jag hann förklara vad vi skulle göra. Det är praxis att röntgensjuksköterskan berättar hur undersökning går till och repeterar till dess patienten har förstått. Vi lyckades att utföra undersökningen och medan jag tog bort nålen och informerade om vad som behövde göras efter undersökningen kom det fram att hon hade fått besked om sitt sjukdomstillstånd och hon kände nästan som att hon hade en fot i graven. Att bemöta ett sådant känslosamt utbrott är svårt. Hur tröstar man patienten?

Det är ganska vanligt att människor undviker att prata om sin sjukdom. De håller sig på avstånd när det ända de behöver är lite stöd. Att förhålla sig professionellt och bemöta patienten med värdighet är viktig. Jag som vårdpersonal vet vad diagnosen innebär men ändå har jag svårt att förstå vilka konsekvenser den har för patienten. Jag kan aldrig föreställa mig hur det känns att vara i hennes situation, men att lyssna och bekräfta att oron är befogad kan hjälpa för stunden. Inga ord kommer att svara på hennes oro för hur det ska gå, men vänligheten och stödet för den lilla stunden har betydelse.

Att bli sedd som en människa är lika viktig för patienten som det är för oss. Hon tackade hemsk mycket för vänligheten. Sunt förnuft och medmänsklighet måste alltid finnas med i våra möten med människor. ”Att bemöta som jag vill bli bemött” borde finnas med oss hela tiden i vårt arbete.

/Bharti Kataria