Visst har covid- 19 har påverkat vår arbetsmiljö och rutiner och det märks på att vi inte har normalt läge. Patientflödet har minskat, utanför akutintaget står tält med vakter och triagepersonal redo att möta patienterna.

Idag när jag tagit på mig skyddskläderna noggrant inför den stundande undersökningen av en coronadrabbad patient gick det upp för mig; det här är allvar.

Patienten satt i en rullstol med munskydd och det verkade som att hen kommit direkt hemifrån med sina vanliga kläder och sjuksköterskan som följde med patienten var helt anonymiserad av den skyddande klädseln.

Jag samlade mina tankar, öppnade dörren till labbet och steg in. Jag hälsade, presenterade mig och berättade om hur undersökningen skulle gå till, samt berättade om kontrastmedlen och dess förväntade verkningar.

Mitt fokus låg på att utföra hela undersökningen personcentrerat, professionellt, patientsäkert och så smidig som möjligt. Medan jag utförde förberedelserna talade jag medvetet om varje steg jag utförde så att min kollega kunde lyssna med hjälp av mikrofonen i Gantryt. Och jag pratade också för att kontrollera att jag inte hade glömt något och för att förbereda kollegan på att utföra sina delar av undersökningen.

Kommunikation är alltid viktigt, men extra viktigt i sådana här situationer

Tillsammans med sjuksköterskan som följde med patienten stannade jag kvar i datortomografi-labbet medan undersökningen pågick. Vi stod så långt som möjligt från Gantryt, skyddade bakom mobila blyglasväggar som tillfälligt flyttats hit från våra skelettlabb. Det var en högst ordinär datortomografi-undersökning men idag var vi tvungna att iaktta största försiktighet. Allt gick bra och smidigt och jag kunde skicka iväg patienten med sin sjuksköterska.

Det kändes som en evighet innan labbets dörrar stängdes. Jag kunde inte låta bli att tänka på att vi måste göra allt för att begränsa spridningen

Efteråt skulle labbet rengöras så noggrant som möjligt, med ytdesinfektion. Allt använt material slängde jag i en svart sopsäck som slängdes när allt var klart. Jag påbörjade proceduren med borttagandet av skyddskläderna samt  spritning av händerna mellan varje moment. Idag var jag extra noggrann. Varje moment i borttagandet av mina skyddskläder lästes upp av min kollega, med hjälp av högtalarsystemet i Gantryt. Jag repeterade instruktionerna från min kollega för att bekräfta att jag hört och förstått dessa.

Det här var min första kontakt med allvarlig smitta och när jag finner mig i en sådan situation går jag helt in i rollen och uppgifterna – tankarna kommer efteråt.

Fram till idag har jag känt mig lite distanserad till det hela, jag har inte varit direkt berörd och haft direktkontakt med smittade patienter förrän nu. Idag insåg jag att även röntgensjuksköterskor, precis som sjuksköterskor, står i frontlinjen för att vårda coronadrabbade patienter och hindra spridningen, trots att vi själva befinner oss i riskzonen.

Nu gäller det. I denna stund sätts våra kunskaper, kompetenser och rutiner på prov. Vi får alla göra vårt bästa och hoppas på det bästa. Det är viktigt att följa utvecklingen noga, det är kunskap om läget och nya lokala direktiv samt basala hygienrutiner och sunt förnuft som ska råda.

Mats Rönnqvist,
Röntgensjuksköterska
Danderyds sjukhus