Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Svensk vård har varit vilse länge nu, trots att det finns både karta och kompass.

by

Vi tycks kunna skrika oss hesa, blåa och halvdöda om att det inte går att byta ut rätt kompetens till lägre utbildad personal utan att riskera människors liv. Det har pågått länge nu, den här nedvärderande synen på att min kompetens kan kastas bort hur enkelt som helst, utan konsekvenser. Frågan är om vi ska ha en annan strategi för att kunna få effekt? En strategi som går ut på att få personer som tar tjänster som de egentligen inte har kompetens för, att sätta ner foten och säga tack, men nej tack; ”Jag vägrar ta en tjänst där det egentligen krävs specialistkunskap, både för min egen del eftersom jag riskerar att begå grava fel, men också för att mina medmänniskor som behöver vård förtjänar att vårdas av RÄTT kompetens“.

Handen på hjärtat- skulle du säga nej till ett arbete som egentligen kräver högre kompetens än vad du är utbildad till?

Barnmorskor ersätts av sjuksköterskor och undersköterskor på BB, gynekologiska cellprovsmottagningar och vid amningsrådgivning, trots att sjuksköterskor och undersköterskor inte har utbildning och specialistkompetens inom sexuell och reproduktiv hälsa.

Jag kan inte ens minnas när primärvården slutade att kräva att det var distriktssköterskor som sökte lediga tjänster på vårdcentralerna. Nu räcker det med ”sjuksköterska”; eller som den numera standardiserade jobbannonsen; ”Distriktssköterska/sjuksköterska sökes till….”. 

Eller på labb där det ”duger fint” med en undersköterska istället för en biomedicinsk analytiker. Ungefär som att en legitimerad biomedicinsk analytiker bara läser tre år på universitetet för att fördriva tid?

Och på mammografin kan du numera mötas av samma yrkeskategori, undersköterskor istället för en legitimerad röntgensjuksköterska som är utbildad för att arbeta säkert, tryggt och med en gedigen kunskapsbas som kvitto på att du får en rätt utförd underökning.

På Karolinska har de numera börjat anställa grundutbildade sjuksköterskor på intensivvårdsavdelningarna, eftersom det är sådan ”brist” på intensivvårdssjuksköterskor. Det är väl bara att trycka på några knappar och blanda lite läkemedel ändå, va?

Det är så sjukt så jag blir galen. Det går tydligen att göra vad som helst för att försöka kringgå den verkliga orsaken till att det är svårt att anställa och bibehålla rätt professioner. Att erbjuda oss tillräckligt attraktiva villkor är tydligen svårare än att ta bilen till Månen.

Våra beslutsfattare tycks inte heller förstå vad dessa korkade beslut medför. Men vi vet.

Konsekvensen är att människor inte får rätt vård och att deras liv står på spel. Det innebär också att de som faktiskt har rätt kompetens för att arbeta på röntgen, IVA, BB eller labb får arbeta desto mer för att hålla den mindre vetande kollegan under armarna, fylla i där kompetensen brister och därigenom faktiskt tvingas arbeta ÄNNU mer. Ytterligare en anledning till att alltfler säger upp sig, vem orkar, förutom sitt eget arbete, täcka upp för kollegor som inte har rätt behörighet för att arbeta på enheten?

För att inte tala om förnedringen. Min utbildning och kunskap har degraderats och spolats ner i toaletten.  Resultatet blir såklart att ännu fler specialister, uppgivet lämnar sina arbetsplatser för att söka sig till en arbetsgivare som faktiskt värderar rätt kompetens (var är ni förresten?).

Så; ny strategi för att få bort den här befängda imbecilla ”lösningen” som numera sprider sig som ett oönskat, potentiellt dödligt virus. Vem är du som axlar en roll som du inte har kompetens för? Kan du stå för den vård, undersökning och råd du ger till människan du har framför dig? Och hur tänker du kring kollegan som får städa upp efter dig, kollegan som har rätt kompetens, till skillnad från dig?

Hur kan vi nå er och få er att förstå att ni inte ska ta dessa tjänster? Snälla, fundera ett varv till innan du tar dig an ett arbete som du saknar utbildning för. Att det ger dig spännande utmaningar är inte tillräckligt argument för att dränera vården och riskera att begå tjänstefel och skada människor.

Och till dig som söker vården eller är anhörig-våga fråga personen som undersöker, vårdar och ger dig råd om vilken kompetens hen har för sitt arbete? Du har faktiskt rätt att få trygg och säker vård!

Avslutningsvis till er beslutsfattare som inte tycks begripa vad konsekvensen blir av att ersätta rätt kompetens med fel: Vem vill du bli vårdad av- någon som kan jobbet och är utbildad för det, eller någon annan?

Det är nog nu, dags att sluta famla runt utan att veta åt vilket håll vi ska. Gör om och gör rätt, ge oss rätt villkor och sluta hitta på genvägar som bara leder in på villovägar. Svensk vård har varit vilse länge nu, trots att det finns både karta och kompass.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska

Legitimerad barnmorska

Medan vårdpersonalen klagar dör en patient

by

”Herregud vad ni klagar, att ni orkar gnälla så mycket!”

Har ni också hört det från någon bekants bekant som ni suttit mitt emot under en halvtrist middagstillställning i grannvillan? Att vi som arbetar inom vård och omsorg lägger för mycket energi på att sprida negativa vibbar om hur det ser ut bakom sjukhusets väggar när vi istället borde sprida budskap om hur fantastiskt det är att jobba med människor och att vi går hem från våra arbetspass med en känsla av välbefinnande. Hur ska vi annars kunna rekrytera de 30 000 sjuksköterskor som kommer att fattas år 2030? Eller de 230 000-240 000 som måste rekryteras till vården de kommande åren.

Men marknadsföring ingår inte i sjuksköterskeutbildningarna på landets högskolor och universitet. Inte i några andra vårdutbildningar heller för den delen. Vad som däremot ingår är ett legitimationsansvar om att upprätthålla patientsäker vård och att rapportera alla brister på just denna. Kortfattat och förenklat; att hålla patienten vid liv är vår skyldighet. Vi vill liksom inte att du ska behöva dö av ett kirurgiskt ingrepp p.g.a för låg sjuksköterskebemanning, något som tyvärr är högst möjligt och t.o.m vetenskapligt bevisat.

Det är inget kall att utbilda sig till barnmorska eller röntgensjuksköterska. Däremot brukar, åtminstone merparten av de som väljer att arbeta inom medicin, omvårdnad och diagnostik ha ett genuint intresse för människors välbefinnande och hälsa. Ofta kryddat med en hög dos empati dessutom. Och då är det svårt, eller faktiskt omöjligt att ignorera det faktum att vården idag innehåller stora brister, brister som medför fara för dig som patient. Faran kan innebära att du inte får vård i rätt tid eller att behandling och omvårdnad inte utförs korrekt. Eller, i extrema fall, att ditt liv utsätts för fara, pga av att vården brister i resurser i form av bemanning och kompetens. Att yrkeslegitimationen dessutom medför en skyldighet att rapportera om en patient i samband med vård, behandling eller undersökning drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom gör att vi faktiskt inte får ignorera. Eller klaga, om ni föredrar att kalla vår lagstadgade skyldighet och empati för det.

”Herregud vad ni klagar, att ni orkar gnälla så mycket!”

Den dagen vi inte klagar längre finns inga engagerade medarbetare kvar längre. Förhoppningsvis är det någon som tar vår klagan på allvar. För medan vi klagar så dör en patient.

 

Åsa Mörner, klagande legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Sjuksköterskebristen kan bara lösas av bättre villkor!

by

Vården som bedrivs runt om i landet blir alltmer komplicerad och specialiserad. Samtidigt blir också de som vårdas på sjukhus mer och mer vårdkrävande eftersom dagens patient som är inlagd på vårdavdelning är sjukare och behöver högspecialiserad vård. Kompetenskraven på vårdens medarbetare borde således höjas och fler specialister utbildas. Forskningen visar tydligt på vikten av hög kompetens kopplat till risken för vårdskador och mortalitet. Men SKL´s Hans Karlsson sticker ut hakan och hävdar motsatsen.

” Vi har nyrekryterat socionomer, farmaceuter, fysioterapeuter, sådana som jobbar med städning eller frågor om kost. Och dessutom är det så att vårdbiträdena har återinträtt på arenan 2017.”

Har jag missat något? Det är ju sjuksköterskor det är brist på? Om det saknas sjuksköterskor så är det sjuksköterskor som ska rekryteras!

Varför handlar allt om att kringgå det verkliga problemet, dvs att förbättra villkoren för sjuksköterskor så att fler vill stanna kvar i sina yrken. En sorts ”biverkan” blir ju då att vi minskar vårdskador och ökar patientsäkerheten. Men det viktigaste är tydligen att fylla upp vården med händer. Är det inte viktigt med en god och säker vård?

Det är pinsamt, dumt och dessutom farligt att sätta sig över vetenskapen. Vad handlar det om egentligen? Vägrar man förstå vad som behövs för att lösa vårdkrisen eller är det faktiskt så illa att man struntar i det?

Dagens sjuksköterskor har fått nog. Nyutbildade sjuksköterskor blir sönderstressade och mäktar inte med att arbeta heltid vilket gör att de lämna sin profession för ett annat yrke. Utrotningshotade specialistsjuksköterskors kunskap värderas inte och många närmar sig pension samtidigt som specialistutbildningarna har mängder med tomma platser. Erfarna sjuksköterskor har tröttnat på att inte se någon utveckling i vare sig lönekuvertet eller i arbetsmiljön och arbetstider. Sjuksköterskebristen som har lett till dagens vårdkris kan bara lösas genom att erbjuda bättre villkor till professionen. Betydligt bättre villkor.

Vårdskadorna ökar. Operationsköerna ökar. Vårdplatserna blir allt färre.

Det är dags för Sveriges befolkning att kräva den vård de har rätt till; vård som baseras på säkerhet, professionalitet och vetenskap.

 

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

Slut på rean!

by

”Vården har varit utsatt för en slakt…”

Tre sjuksköterskor kände att måttet var rågat, bägaren hade runnit över för längesen och det var dags att göra mer än klaga hemma vid köksbordet. En manifestation för en bättre vård där både vårdpersonal, anhörig, patient, grannar, mormödrar, farmödrar och alla som vill förändra vården skulle anordnas. Gärna med spridning i de största städerna. Men nu är det hela 25 städer från norr till söder som har hakat på och vill visa sin uppgivenhet och sätta ner foten.

Vad är det egentligen man vill manifestera?

-En hållbar arbetsmiljö för alla professioner i vården
-Tid för återhämtning vid natt- och skiftarbete
-Färre patienter per sjuksköterska i akutsjukvården – det ger ökad överlevnad enligt forskning
-Enhetlig utbildning för undersköterskor, kompetenshöjning med legitimation, ny och skyddad titel, arbetsbeskrivningar
-Öppna stängda vårdplatser – inga fler ska dö p.g.a. platsbrist.
-Adekvat löneutveckling över arbetslivstid.
-Lika vård för alla

Du kanske sammankopplar demonstrationer och manifestationer med en politisk färg eller som en aktivitet anordnad av ett fackförbund. Men den här dagen har ingen partipolitisk koppling, varken röd, grön, gul, blå, lila eller rosa. Den är inte anordnad av Vårdförbundet, Kommunal eller någon annan ideell förening.

Dagen är anordnad av människor som ser att det behövs krafttag i vården för att vi ska kunna erbjuda en värdig vård för patienten, och en hälsosam arbetsmiljö för de som arbetar i den. Och det genomsyrar många personers önskemål och viljor, bortsett från om de arbetar i vården eller ej, om de är höger eller vänster eller medlemmar i ett fackförbund eller inte. Alla ska känna att de kan delta, utan kopplingar till specifika partier eller organisationer.

Har du också fått nog? Vad gör du den 4:e september?

Åsa Mörner
Leg barnmorska

Flera organisationer stöttar manifestationen bla Ung Cancer, Svenska Barnmorskeförbundet, Kommunal, Njurförbundet och Sveriges Arbetsterapeuter. Och Vårdförbundet.

20160822_101532

Är ni tokiga på riktigt?

by

Det går inte att reklamera felhantering av  läkemedel!

Läkemedel är boven till många vårdskador som drabbar riktiga människor (dig, ditt barn, din mamma).  I bästa fall går misstaget att reparera så det inte uppstår några bestående skador.

Skador som innebär alltifrån lindriga besvär till lidande,kroppsskada, livslånga problem eller död.
18982

Det är utbildning, legitimationsansvar och den mänskliga faktorn som ser till att det inte sker fler läkemedelsmissar i vården.

Jag vet ingen som vill göra fel på jobbet. Men när det handlar om hantering av läkemedel så får du inte göra fel! Läkemedelsräkning under sjuksköterskeutbildningen krävs 100% rätt för att ett godkänt. Under praktiken sker all praktisk läkemedelshantering i samråd med handledare och om du inte godkänns (i teori och praktik) så får du inte ut din sjuksköterskelegitimation.

Att hantera läkemedel i vården handlar om att bedöma, att administrera och att utvärdera effekt. Du behöver veta hur, när och varför. Hur ska jag hantera och tillreda ett läkemedel, när ska det ges och av vilken anledning? Vilken reaktion kan jag förvänta mig av patienten och hur hanterar jag en utebliven eller oönskad effekt? Jag skulle kunna fortsätta förtydliga i oändlighet men stannar där, för jag tror att ALLA läskunniga förstår vad jag menar. Läkemedelshantering handlar INTE om att fylla på en dosett eller se till att en person sväljer en tablett. Det är inte bara att ge.

Därför är jag helt emot socialstyrelsens förslag att hantering av läkemedel i slutenvård ska kunna delegeras och skötas av icke legitimerad personal.

 HUR tänker ni nu Socialstyrelsen?
Är ni tokiga på riktigt?

Ann-Sofie Gustavsson
Anestesisjuksköterska
Vice ordförande avdelning Örebro

 

 

 

 

 

 

 

Det där med underbemanning.. Ett lite argt inlägg.

by

Jag sitter här och läser igenom nyheter på Vårdförbundets och Vårdfokus webb. Och jag sitter här och blir förbannad.

Överallt, hela tiden, under flera ÅR har vi/jag/du/Vårdförbundet/allihopa rapporterat om underbamanning och stressad personal i vården. Problemet accelererar, människor dör. Barn dör.

BARN DÖR! Och arbetsgivare överallt hävdar att problemet inte är så stort. “Vi är inte underbemannade.” Eller klassikern “Det finns inga resurser.”

Vi skriker att vi behöver mer resurser till vården! – ingen lyssnar.
Den gången resurser faktiskt skjuts till på riktigt så handlar det ofta om att bygga nya hus, köpa in ny teknik eller omorganisera, så kan politikerna i efterhand skryta med att de satsat si och så många miljoners triljoner på vården. Det där med att satsa mycket cash på Vårdförbundets medlemmar i form av utbildning, karriärvägar, bättre arbetsmiljö eller mer personal existerar inte. Än.
Trots att forskning tydligt visar att det finns starka samband mellan personalens välbefinnande och dödlighet bland patienter, så får man inte riktigt tummen ur för att göra en riktig satsning på rätt sak.

I Vårdfokus den 19/6 berättas om en 4-åring som dog i Kalmar för att hon fick vänta för länge på ambulanshelikopter. Föräldrarnas bild var att personalen var stressade och att avdelningen var underbemannad. Chefen svarar att just den dagen var det inte underbemannat. Enligt vem då undrar jag? Enligt den så kallade grundbemanningen? Enligt chefens egna tyckande? Förmodligen inte enligt personal, patienter och anhöriga. När personalen skriker efter mer resurser och arbetsgivare svarar med att det vi säger inte är sant, så har vi uppenbarligen kommunikationsproblem.

Grundbemanning är enligt mig en helt förlegad term, eftersom det bryts mot den dagligen runt om i vården. Dessutom kan behovet av bemanning skifta från dag till dag.
Grundbemanning är en siffra på antalet personer som minst behövs för att ett arbetsställe ska klara av ett arbetspass. Idag tycker jag det känns som en siffra på maxantal, alternativt en siffra som skulle behöva höjas och även ta hänsyn till personalens kompetens (det spelar nämligen roll vem som gör vad i vården). Grundbemanning bör också skapas i dialog med personalen – endast de vet hur många som behövs!

Som exempel på hur det ser ut idag:

  • Någon blir sjuk – ingen rings in – vi går underbemannat – det springs snabbare – stressen ökar – ett misstg sker – någon dör.
  • Vårdtyngden är på tok för hög – vi går ändå på grundbemanning – vi är således underbemannade med samma resultat som ovan.

När människor dör av vårdskador (3000/år har vi ihjäl), personal blir sjukskriven eller avslutar dagen i gråt över den otillräcklighet man känner, får man väl för f-n tillsätta resurser. Hur svårt kan det vara? HUR. SVÅRT. KAN. DET. VARA???

HIT MED LITE RESURSER SA JAG!

Nästa vecka drar jag till Almedalen och vårdfrågorna står för majoriteten av de ca 3’400 programpunkterna. Dessvärre tycker jag mig känna igen rubrikerna, och förmodligen får jag också höra många av samma gamla svar. Men! Det ska bli spännande att lyssna och jag HOPPAS att någon endaste politiker vågar sticka ut hakan och lova att anta Vårdförbundets 2 måsten i vårdpolitiken– där finns nämligen en del av lösningen.

Det är valår i år. Tänk efter hur du röstar.

(Glad sommar!)

/upprörd Pernilla på krigsstigen

Känslostormar, kejsarsnitt och kaos.

by

För en vecka sen skrev jag ett blogginlägg. Det handlade om kvinnosjukvården och om hur den kaosartade  arbetssituationen ser ut för de som arbetar i den och, naturligtvis, de som besöker den som patienter och anhöriga. Allt grundade sig på en SVT´s Debatt, där man diskuterade söndertrasade underliv och att antalet förlossningsskador ökar.

 Många kloka huvuden diskuterade ditt och datt om upplevelsen, om kejsarsnitt och om vården och om valmöjligheter. Ingen diskuterade varför. Varför uppstår förlossningsskador?

 Därför valde jag att skriva om hur jag ser på ”varför”.

 Blogginlägget skapade mycket känslor, känslor som handlar om hur kvinnor vill eller inte vill föda sina barn. Det är en viktig diskussion. Men mitt inlägg handlade egentligen inte om det. Mitt inlägg handlade om arbetssituationen i vården, om att barnmorskor inte hinner arbeta patientsäkert, dvs jobba för att minska risken för förlossningsskador.

 Jag vill gärna att det diskuteras om hur kvinnor upplever sin förlossning och om hur gravida känner oro inför det oundvikliga födandet.

 Men glöm inte huvudbudskapet. En trygg arbetsmiljö skapar rätt förutsättningar för en lugn och säker förlossning. Vare sig det är en vaginal förlossning eller ett kejsarsnitt. Eller en stork.

 images (1)

Åsa Holm, leg barnmorska som önskar alla en trevlig helg!

 

 

 

Ett kejsarsnitt bokat! Vill du ha med eller utan bedövning?

by

TulpanDebatt i SVT pratar om förlossningsskador. En kvinna utbrister: I vården normaliseras söndertrasade underliv!

 Är det så det ser ut i kvinnosjukvården i Sverige år 2014? Borde kvinnor få välja vaginal förlossning eller kunna boka in ett kejsarsnitt med anledning av antalet förlossningsskador? Och vem ska i så fall betala för kalaset?

”Hej och välkommen till svensk förlossningsvård! Tryck #1 för vaginal förlossning. Ha dock i åtanke att du riskerar förlossningsskador. Ev skador kan meföra obehag från trakten kring ditt underliv resten av ditt liv.  Tryck #2 för kejsarsnitt. Önskas bedövning sker en extra kostnad. Betalning sker i förväg, ange personnummer på inbetalningsblanketten. Tryck #3 för att komma till din bank”. 2013-06-11-18.28.34

 En barnmorska, en överläkare, två kvinnor med förlossningsskadade underliv och en etikprofessor sitter i SVT-studion och diskuterar varför kvinnor inte får rätt vård och bemötande och om kvinnor ska ha rätt att välja vilken typ av förlossning de vill ha.

 Varför är det ingen som pratar om varför? Varför är det så mycket förlossningsskador? Har det alltid varit det? Och är det ”normalt” bara för att det alltid har varit så(om det nu alltid har varit det…)?

 

Barnmorskeupproret 2013. Massor med uppmärksamhet i radio, TV, tidningar och på nätet. Ingen kan ha undgått den kris som genomsyrar kvinnosjukvården, och faktiskt hela sjukvården idag.  Förlösande barnmorskor larmar om att man inte kan upprätthålla en god och patientsäker vård. Vem kan göra ett bra jobb efter att ha jobbat häcken av sig, utan att hinna äta och dricka, springandes från den ena förlossningen till den andra. Dessutom är barnmorskan förbannat kissnödig, för vilken barnmorska hinner kissa på jobbet egentligen?

 

Det finns andra skäl, medicinska skäl till varför förlossningsskador sker. Vi föder barn senare i livet och då är vävnaden inte lika tänjbar; vi föder större barn och de gravida kvinnorna lider allt oftare av övervikt på grund av livsstilsfaktorer; vi använder smärtlindring  och värkstimulerande dropp som bedövar och tar bort den ”naturliga” känslan att krysta eller inte hos den födande kvinnan, något som kan leda till instrumentella förlossningar tex sugklocka.

 Men inget av detta nämns i debatten.  Man pratar om att det är ett akut läge, att det snart krävs en revolution i vården.

 

Revolutionen pågår för fullt. Låt oss hjälpas åt och hålla den levande tills vi uppnått det vi vill: En god och säker vård, utan vårdskador, arbetsskador och massuppsägningar.

 untitled-blogg

 Åsa Holm

Styrelseledamot avd Örebro och legitimerad barnmorska

Skit i att rapportera!

by

fuck_reportsKaxig och politiskt inkorrekt titel. Jag vet.
Ändå är det en tanke som slagit rot i min lilla hjärna efter gårdagens temadag om patientsäkerhet.

Budskapet från Dr Richard Cook var bustydligt. Det finns tusen och åter tusen avvikelserapporter i dokumentbanker runt om i landet. Tvinga ansvariga att ta hand om dem, att ARBETA med dem innan vi fyller på med nya. Hans idé var att vi luras att tro att ansvariga faktiskt arbetar aktivt med säkerhetsfrågor när de i själva verket bara samlar på sig rapporter och kommer med ganska dåliga kortsiktiga lösningar. Vi måste tvinga ansvariga att arbeta med säkerhetsfrågor på ett annat sätt. Jag kan bara hålla med.

richard_cookVarför ska vi fortsätta skriva avvikelser och slösa tid på alla dessa rapporter, när vi oftast inte ens får en återkoppling på vilka åtgärder som kommer att vidtas?
Hur ofta har vi inte skrivit en avvikelse som sägs vara “fel”, “irelevant”, “onödig” eller “ingen riktig avvikelse”?
Hur ofta har dessa rapporter faktiskt resulterat i en vettig långsiktig åtgärd? Då pratar vi inte om att resultatet blir ett nytt PM eller riktlinje, utan en verklig förändring som gör att säkerheten höjs för lång tid framåt?

Ja hörni, att slopa avvikelserapporteringen är en kontroversiell idé – och vi är inte där än i Vårdförbundet. Det finns ju trots allt några viktiga faktorer som spelar in, som vi inte kan bortse ifrån. Vi har lagar och regler som säger att vi är skyldiga att rapportera fel, brister och risker i vården. Det finns också en tanke med att rapportera avvikelser för att hålla vår egen rygg fri om (eller när) den där risken faktiskt blir verklighet. Eller hur?

Vi lever i en värld där omgivningen gärna vill ha en syndabock. En människa av kött och blod som ska hållas ansvarig när “the shit hits the fan”, så att säga. Därför kan vi inte annat än uppmana våra medlemmar att fortsätta skriva avvikelser, för att vi ska vara säkra.

Frågan som återstår är då HUR ska vi få ansvariga att åtgärda de problem som finns? HUR ska vi minska vårdskadorna? VI DÖDAR 3000 patienter varje år. VI SKADAR 100’000 patienter varje år. Det kostar i runda slängar 6 MILJARDER varje år.
Kan hända kan vi ta de pengarna till att utveckla vården och säkerheten och undvika framtida säkerhetsproblem istället.

En grundförutsättning för patientsäkerhet är att det finns tillräckligt med personal med tillräcklig kompetens för att utföra grunduppgifterna och att de anställda ges bra förutsättningar för sitt arbete. Satsta på det istället!

Intressant tanke dock. OM vi nu skulle SKITA i att rapportera – vad skulle konsekvensen bli..?

Tack å hej! /Pernilla

 

Hur säkert arbetar du?

by

Stickskador i vården är vanliga. Exakt hur vanliga vet man inte. Tyvärr rapporteras inte alla stick-och skärskador in och det är därför omöjligt att säga hur många som utsätts. Ett enda stick riskerar att man utsätts för blodsmitta, såsom hepatit eller HIV.

Det går inte att se vem som bär på en smitta. Som vårdpersonal måste vi utgå från att alla är potentiella smittbärare och arbeta för att minimera antalet stick och skärskador.

Jag stack mig på en nål första gången när jag var sjuksköterskestudent. Jag läste termin ett till sjuksköterska och var ute på mina första kliniska studier. Förbrukade nålar förvarades i ett kärl som inte var avsett för det ändamålet och under ett nervöst ögonblick, sådana har man ganska gott om när man är student, stack jag ner min hand för att ta en nål inför provtagningen. Jag kände hur det stack till i fingret och drog snabbt ut handen. Panik! Jag blöder! Vad ska jag göra nu??  Min handledare, som inte var i närheten just då, sa att ”Vi känner i alla fall inte till någon blodsmitta här, bland våra patienter”.

 Föga tröst.

Jag var i upplösningstillstånd och fick inte det stödet jag hade behövt. ”Ska man inte anmäla någonstans? Finns inga rutiner vid stickskador?”.  Frågorna vällde upp inom mig och jag såg ett liv som HIV/ Hepatit B/Hepatit C bärare. Och jag som inte ens var färdigutbildad! Hur skulle jag klara av mitt arbete? Jag kommer att sticka mig hela tiden!

Jag har stuckit mig på en nål en gång till efter det tillfället. Det var under ett mycket stressigt och pressat arbetspass som barnmorska Jag har våndats i månader innan provtagningar och provsvar kommit in. Och vid varje tillfälle så har det varit bristande rutiner på respektive vårdinrättning.

Läs gärna om stickskador via Arbetsmiljöverkets hemsida http://www.av.se/teman/mikrobiologiska/risker/stick_skarskador/?AspxAutoDetectCookieSupport=1

 

Hur ser det ut på din arbetsplats? Har du stuckit/skurit dig på något någon gång?

Åsa Holm

Styrelseledamot avd Örebro