Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Sommar, sommar, sommar! Det är kris i vården nu!

by Leave a Comment

Sommar, sol och barnmorskekris. Som ett kliande myggbett, en slingrande huggorm längs benen eller en fästinginvasion i trädgården. Vissa delar av sommaren är inte lika härliga som bad, hängmatta och semester. Och det där med semester…Varje år står arbetsgivare runt om landet, kliar sig i huvudet och tycks lika förvånade varje år. VARJE ÅR!

”Herregud, ska de ha semester…nu igen?!”

På Universitetssjukhuset i Örebro fattas det 25 barnmorskor för att täcka de tomma arbetspass som skvalpat runt sedan flera månader tillbaka.  I Malmö har lika många barnmorskor sagt upp sig på kort tid och det fattas barnmorskor till 1900 förlossningar. I Västerbotten tvingas förlossningen i Lycksele att stänga under tre veckor i sommar eftersom det är brist på anställda barnmorskor. Fast det är inte stängt hävdar ledningen. Men du kan inte föda barn där utan får resa sisådär 40 mil för att få föda med stöd av en barnmorska. Ändå är det aldrig någon fara för de födande eller de väntade barnen.

 Arbetsgivaren är ju trygg med att den befintliga personalstyrkan, som är utmattad sedan länge, ska täcka upp för de brister som varit i flera år. Sälja semesterveckor, arbeta övertid och fullständigt vända ut och in på sig själva.

Ingen vet hur den här sommaren kommer att bli. Kommer någon att skadas, inte få den vård som hen behöver? Kommer amningen att fungera, finns det stöd om den inte gör det? Finns det plats till de födande eller tvingas de föda i en skrubb eller resa flera mil till nästa förlossningsklinik?

Kommer någon att dö?

Inte om du frågar de högst beslutsfattande i alla fall. Enligt våra förtroendevalda politiker så är det aldrig någon fara och alla får den vård de behöver. Precis som arbetsgivare hävdar så har det uppenbarligen ingen betydelse om det fattas 1, 14 eller 64 barnmorskor enligt de folkvalda.

Är det bara vi barnmorskor som är oroliga i onödan? Har inte vår kunskap, erfarenhet och legitimationsansvar någon betydelse?

Och det är inte bara i förlossningsvården som det är kris. Nej, födandet avstannar inte under sommarmånaderna. Men det gör heller inte behovet av graviditetsvård, preventivmedelsrådgivning eller tillgång till en abort. Behovet av barnmorskors kompetens är inte lägre under juni- juli och augusti. Men utifrån de förutsättningar som vi har i dagens kvinnovård så kan vi inte ens bedriva säker vård en vanlig vardag i november eller april. Och definitivt inte erbjuda en god arbetmiljö till barnmorskorna.

Jag är så otroligt trött på den här repiga skivan som hakat upp sig i en oändlighet. Som en utjatad låt om sommar. Vi vet att det går att lösa krisen i vården. Vi har faktiskt ett recept, som i och för sig omfattar flera olika mediciner och behandlingar, men som faktiskt kan bota den långdragna sjukdom som svensk hälso- och sjukvård lidit av alltför länge nu. Det är ingen kronisk åkomma!  

Sommar, sommar, sommar! Det är kris i vården nu! Sommar sommar sommar! Samma visa hörs igen!

HTTPS://WWW.YOUTUBE.COM/WATCH?V=XGR2AVNNGGA

Vi vill inte längre höra att det inte finns några barnmorskor att anställa. Det gör det visst! Men många barnmorskor har lämnat yrket och vården helt och hållet pga de orimliga villkor som (fortfarande!!!) erbjuds. Och nära 60 % av alla barnmorskor arbetar deltid. Om vi kunde locka tillbaka de barnmorskor som gått ner i arbetstid för att orka hålla huvudet ovanför vattenytan så skulle vi få över 800 fler barnmorskor i tjänst! Sedan plussar vi på de som lämnat professionen och vården. Det blir en skaplig siffra i förhållande till att det endast finns totalt drygt 8000 barnmorskor i Sverige.

Men det är inte morötter ni ska locka med. Det är schyssta arbetsvillkor.

Åsa Mörner, leg barnmorska och leg sjuksköterska
Åsa Mörner, leg barnmorska och leg sjuksköterska

Sommarsemester och bemanning, en omöjlig ekvation

by

Det händer mycket just nu. Vårt nya löneavtal har precis blivit klart.

Sommaren närmar sig med raska steg, och semesterplaneringen skulle vara klar vecka 12. Så alla borde veta hur man ska arbeta under semestern.

Är så fallet i alla verksamheter?
Svaret i vissa verksamheter är nej.
Vi träffade förtroendevalda från intensivvårdsavdelningen på USÖ.
Man kan sammanfattningsvis säga att det finns många orosmoln hängande över hur sommaren ska lösas.
Bemanning finns i nuläget för att hålla fyra avancerade intensivvårdsplatser öppna på USÖ, och anledningen är en skriande brist på intensivvårdssjuksköterskor. Att ca 20 % av sjuksköterskorna sagt upp sig det sista året gör inte saken lättare. Kravet från sjukhusledningen är att hålla minst 6 vårdplatser öppna under sommaren på IVA.

Då ställer sig medarbetarna frågan Hur ska det gå till?

Man har under de sista åren vänt ut och in på sig själva för att lösa covidkrisen i vården med många svårt sjuka. Detta har lett till att fler inte orkat arbeta kvar utan varit tvungna att säga upp sig för att inte bli sjuka av den hårda arbetsbelastningen med många övertidspass. Och man upplevde sig varken sedda eller hörda när man larmade om att villkoren måste förbättras. Och vi ser att de sista åren har bemanningsutmaningarna bara blivit större och större.
Oavsett vad arbetsgivaren säger så är lön en av de viktigaste frågorna för våra medlemmar och det handlar framförallt om de som har medellång och lång erfarenhet tjänar obetydligt mer än en nyutbildad. Därtill måste man arbeta med arbetsmiljön för att orka med ett så pass tufft jobb.

Vårdförbundet har krävt besked hur semesterbemaningen ska lösas, men vi har inte fått några svar. Det är dags att ta frågan vidare till de högst beslutande. Fortsättning i frågan följer.

Hans Nilsson
Orolig medborgare och leg sjuksköterska

Sjunker i Vårdkaosets Hav

by

Det kalla vattnet stiger snabbt, upp över mina fötter, ben och mage. Jag håller upp hakan för att inte få in vatten i munnen och näsan och känner hur håret blir blött i nacken.

Jag befinner mig mitt ute på ett mörkt och stormigt hav av underbemanning, vårdplatsbrist och bristande finansiering.

Hur länge förväntas jag orka trampa vatten?

Den evighetslånga krisen i vården sätter djupa spår. Magkatarr av oregelbundna matvanor och stress med att hinna kasta i sig matlådan eller bananen. Återkommande spänningshuvudvärk av konstiga ställningar, tunga lyft och kroniskt ömma axlar. Migrän som utlöses av ett schema med arbetstider som ligger huller om buller, dag, kväll och natt.

Ångest av att inte kunna ge den vård som jag är utbildad och har kompetens för att ge.

Ska man verkligen behöva bli sjuk av sitt arbete? Hur länge ska det få fortgå, denna djupa kris, som egentligen faktiskt går att lösa? Varför lyssnar ingen på oss som arbetar i vården?

Jag känner hur vattnet letar sig in under mina pyjamasliknande arbetskläder. Plötsligt glider mina arbetsskor av mina trötta fötter och sjunker ner mot den dyiga bottnen. De dyra, fotriktiga sandalerna som jag betalat med mina egna surt förvärvade pengar.

Ljuden av larmsignaler, pipande och väsande apparater och rondens samlade röster hörs allt dovare. Mina öron är vattenfyllda och alla ljud tycks ha lindats in i tjock bomull.

Det var längesen jag sov en hel natt. Och det var ännu längre sedan som jag lämnade min arbetsplats och kände att jag gjort ett bra jobb. Otillräcklighetskänslan drar mig allt längre ned i det kalla vattnet, likt tyngder om min kropp.

Sjukhuskorridorens skarpa lysrörsbelysning har övergått i ett mörkt hav och en dovt bubblande tystnad.

Jag har länge kippat efter andan vid ytan, trampat vatten och viftat med armarna. Desperat försökt få hjälp. Hjälp för att kunna ta en ordentlig rast, hjälp för att hinna vila ordentligt mellan arbetspassen, hjälp för att hinna gå på toaletten. Jag har skrikit efter hjälp för att kunna ge en trygg och säker vård, utan risk för att skada och göra illa någon.

Men nu är min röst hes och jag får ingen kraft i min stämna. Och mina ben orkar inte trampa runt i det tunga vattnet längre. Mina lungor har tömts på syre och fyllts med vätska. Jag kan inte andas längre. Jag har nått botten av ett kallt hav fullt av höga vågor och starka strömmar.

Jag har drunknat i det avgrundsdjupa oändliga Vårdkaosets hav. Hur ska jag komma upp till ytan igen?

Vi orkar inte med fler tomma löften eller missriktade satsningar

by

Det är såklart bra att det görs satsningar och att budgeten höjs för vård och omsorg. Men har vi inte hört den sagan tidigare? I åratal så har vi fått höra om ”budget hit och budget dit” som kommer att ”lösa kaoset i vården”.

Ja. Vi behöver fler vårdplatser.

Ja. Vi behöver en bättre arbetsmiljö

Ja. Vi behöver fler sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor i vården.

Men att det ska vara så svårt att förstå hur vi får det är faktiskt obegripligt. Hur många gånger ska vi behöva förklara det?

Ge oss rätt villkor så har vi kommit mer än halvvägs!

En populär lösning för att lösa vårdkrisen, som ju härjat fritt som en oändlig pandemi i decennier, är att ”utbilda fler”. Men då har man ju inte lyssnat alls! Hur ska vi göra för att ni ska förstå?

Otillräckligt attraktiva villkor i form av lön, löneutveckling och utvecklings-och karriärmöjligheter leder till:

Att vårdpersonal säger upp sig och antingen byter arbetsgivare eller yrke vilket leder till:

Att det blir för få i personalstyrkan kvar i tjänst samt att vården dräneras på erfarenhet och kunskap vilket leder till:

Att det finns färre anställda på plats som ska täcka verksamhetens behov, behov som ökar allt mer i takt med vårdens snabba utveckling, vilket leder till:

Att de som finns kvar i vården går ner i arbetstid för att orka med sitt arbete fysiskt och psykisk vilket leder till:

Att det blir ännu färre i tjänst eftersom så pass många arbetar deltid, vilket leder till:

Att ännu fler säger upp sig vilket leder till:

Att det inte går att hålla tillräckligt många vårdplatser öppna eftersom det inte finns tillräckligt mycket kvalificerad bemanning i tjänst, vilket leder till:

Att det inte går att ta emot alla studenter som behöver komma ut i verksamhetsförlagd utbildning eftersom det inte finns tillräckligt många erfarna handledare i tjänst eftersom de har slutat arbeta i vården, vilket leder till:

Att utbildningen för exempelvis sjuksköterskor inte kan bedrivas på ett bra sätt eftersom studenter behöver möjlighet till en erfaren handledare (med handledarutbildning och en gedigen yrkeserfarenhet och god kännedom om den specifika enheten som studenten ska vara på) samt möjlighet till reflektion och pedagogiskt utbyte tillsammans med sin handledare (som inte hinner med det pga alltför pressad arbetsmiljö), vilket leder till:

Att studenterna inte blir tillräckligt rustade för att möta de orimliga utmaningarna som väntar dem i vården när de examineras, vilket leder till:

Att många lämnar yrket efter endast en kort tid i vården då de inser att det inte är hållbart att arbeta under sådana villkor ända till pension, vilket leder till…

Att vi hamnar tillbaka på ruta 1, dvs:

Otillräckligt attraktiva villkor i form av lön, löneutveckling och utvecklings-och karriärmöjligheter leder till:

VÅRDKRIS!

Det börjar bli tröttsamt att höra samma visa igen. Det går inte att lösa krisen i vården utan att öronmärka rejäla satsningar på att förbättra villkoren för de som under en evighetslång tid undervärderats och samtidigt burit bördan av en gravt underfinansierad vård på sina axlar. Och vilka är det egentligen som skulle utbilda fler? Mig veterligen så är det sjuksköterskor som utbildar sjuksköterskor, sjuksköterskor som dessutom ska ha en högre akademisk nivå i form magister eller masterexamen eller ännu högre utbildning i form av lektorer och professorer. Var ska de extra resurserna för att kunna utbilda fler komma från?

Vi orkar inte med fler tomma löften eller missriktade satsningar. Snälla, lyssna på vad vi säger! Det är allvar nu!

Åsa Mörner, leg sjuksköterska och leg barnmorska

Föräldralediga= orsak till underfinansierad vård och värdediskriminerad profession

by

Läser vad en tyckare skriver i en debattartikel tidigare i veckan. Att vi bör montera ner svensk föräldraförsäkring ”så den blir som i andra länder”. Varför skulle vi försämra något kan man ju undra? Jo, därför att då kan vi slippa krisen i vården, skriver tyckaren.

Ursäkta?

Tydligen beror krisen i vården på att ”det är så många som är föräldralediga”. Och genom att försämra möjligheten att få ut sin föräldraledighet och, ja försämra hela baletten förresten, så får vi bukt med den allt djupare vårdkrisen. Tänker tyckaren.

Som anställd i vården så ska du alltså inte bara behöva stå ut med en usel arbetsmiljö, obefintlig löneutveckling och en ständig etisk stress. Du ska även nekas din lagstadgade rätt till föräldraledighet.

Redan idag så är det många som lämnar sjukvården pga otillräckligt attraktiva villkor. Om vi ska vända på skutan så vore det väl lämpligt med MER attraktiva villkor. Inte tvärtom.

”Kom och jobba hos oss! Här får du slita ihjäl dig, balansera patientsäkerheten på en skör tråd och få några hundralappar i löneökning när du arbetet sisådär 15-20 år på enheten. Dessutom så slipper du vara föräldraledig eftersom just DU ska stå tillbaka och bära skulden för decennier av en underfinansierad vård och värdediskriminerad kvinnodominerad profession. Välkommen med din ansökan!”

”Föräldraledigheten har blivit ett sätt för vuxna att få lika långa jullov som sina barn. Det är en bidragande orsak till kaoset vi nu ser på akutmottagningar och vårdavdelningar.”

Förnedringen och dumheten i det här påståendet är total. Att en ”välfärdsansvarig” (och läkare) kan komma med sådana uttalanden är obegripligt.

Att välja att ta ut sin föräldraledighet i samband med barnens ledighet från skolan och när ens partner ofta också har en större sammanhängande ledighet är såklart fullkomligt normalt när man är en familj. Föräldraledigheten är ju till för att man ska vara med sitt barn och om det finns en andra förälder så är det ju sunt att båda tar ansvar för sin avkomma.

I en kvinnodominerad sektor som vården så är föräldraledighet troligtvis en större fråga än i en manligt dominerad sektor. För i patriarkatets värld så tjänar fortfarande den ena föräldern oftast mer, vilket ofta leder till ett alltför stort tapp av hushållets totala inkomst vid ett lika stort uttag av föräldraledighet.

I patriarkatets värld så är det också, fortfarande, oftast den ena föräldern som tar det största ansvaret, som sköter ruljangsen i vardagen. Och det är också den föräldern som traditionellt arbetar i den kvinnodominerade vården, som går ner i arbetstid för att hinna med livet och för att ens orka med blotta tanken att arbeta till pension.

Istället för att förändra föräldraförsäkringen, som är en grundpelare och en stolthet i den svenska välfärden, så kommer en annan lista (än den som föreslås av tyckaren som går ut på att försämra föräldraförsäkringen) på åtgärder för att få bukt med krisen i vården:

  • Se till så att yrket är tillräckligt attraktivt så att arbetsgivare kan rekrytera och behålla sin personal i vården

Resultatet blir då att fler attraheras av yrket och arbetsplatsen, något som möjliggör att kunna anställa fler. Med fler anställda kan ett hälsosammare, luftigare schema erbjudas vilket gör att färre blir sjuka och en bättre arbetsmiljö skapas och många fler kan då arbeta heltid. I och med fler kollegor på plats kan också stressen minska och effektiviteten öka hos de anställda vilket leder till en högre patientsäkerhet, kortade vårdköer och en ökad tillgänglighet.

Då är föräldraledighet ett ickeproblem, vilket det såklart ska vara i ett jämlikt och jämställt välfärdssamhälle som Sverige bör kunna vara år 2022.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

En Napoleonbakelse i löneförhöjning

by

Det brukar handla om några futtiga hundralappar i lönerevisionen. Och mellan dig och din nyexade kollega i fikarummet skiljer det knappt något i lönekuvertet. År efter år är det samma gamla uttjatade visa; det finns inga pengar. Men samtidigt som vi får stå tillbaka så sitter vissa sjukhusdirektörer och håvar in storkovan. Vad sägs om en 12%-ig löneförhöjning och en lön som långt överstiger Sveriges statsministers?

Då har man ju råd med många bakelser till fikat i alla fall.

Med högre ansvar ska en högre lön medfölja. Det är ju inte så konstigt. Men vad är egentligen rimligt? Och hur mycket borde man kunna prestera för en månadslön på cirka 270 000? Man kan ju åtminstone tycka att det vore rimligt att kunna bemanna sjukhuset med rätt kompetens och erbjuda en arbetsmiljö som inte gör dig sjuk. Och en vård som du som patient ska känna dig trygg i, utan vårdköer och försenade behandlingar pga brist på kompetens.

Vad är en etiskt och moraliskt försvarbar lön i en verksamhet som blöder?

Jag skäms faktiskt när jag ser dessa hutlösa lönenivåer.

Under pandemin så har vårdens medarbetare setts som hjältar. I början av pandemin stod människor på sina balkonger och applåderade, det spreds bilder på sjuksköterskor med änglavingar och hjälteuniformer och vården har seglat upp som en av folkets viktigaste frågor i det kommande valet. Men applåderna och stålmannendräkterna genererar ingen högre pension eller tillräcklig återhämtning mellan arbetspassen.

Det värmer gott i hjärtat med uppskattningar från patienter och anhöriga. Och visst är det trevlig när chefen bjuder på tårta till eftermiddagsfikat för att ”ni är så fantastiska”.

”Qu’ils mangent de la brioche”

Det råder oklarhet om Marie-Antoinette verkligen sa det eller inte. Och det betyder inte ”bakelser” utan brioche. Men jag kommer ändå osökt att tänka på den franska 1700-tals drottningen som blev ett huvud kortare i samband med den Franska revolutionen.

Vi nöjer oss faktiskt inte med vare sig applåder, brioche, bakelser eller hundralappar.

Visst är det smaskigt med en gräddig bakelse till kaffet. Men det räcker verkligen inte. Och det är ju tydligt att det inte saknas pengar. Nu får det vara slut på Napoleonbakelser!

Åsa Mörner

Värdediskriminerad sjuksköterska och barnmorska

Schysst vård kostar

by

2021 går mot sitt slut, ytterligare ett år som präglats av pandemi. Men även vårdköer, platsbrist och usel arbetsmiljö har varit en stor del av vården och omsorgen. Även 2021. Nu har ett nytt år startat. Vi står fortfarande i en brinnande pandemi och säkerligen så kommer vi att drabbas av fler pandemier i framtiden. Vi börjar det nya året med ett smärre kaos i vården- ett kaos som det faktiskt finns lösningar på. Visst vore det väl schysst att få till en välfungerande vård, en gång för alla?

Vården blir alltmer högspecialiserad och komplex och sätter stor press på professionens kunnande. Trots det ser vi att det blir allt färre specialistutbildade och erfarna sjuksköterskor i vården. Mot slutet av året så har Akutmottagningen på USÖ varit i fokus i media, där det varit problem med bristande förutsättningar för att bedriva säker vård under lång tid. Detta har också lett till en ansträngd arbetsmiljö. Bristen på erfarna och specialistutbildade sjuksköterskor finns i alla verksamheter. Det leder inte bara till bristande säkerhet för den vårdsökande, utan också till långa vårdköer och svårigheter att få kontakt med vården.

Även inom diagnostiken finns stora brister som leder till osäker vård och försenade behandlingar. Biomedicinska analytiker finns inom många olika områden i vården, och har under pandemin varit livsviktiga och arbetat under hård press. Det har lett till en mycket ansträngd arbetsmiljö; hela 84 % av biomedicinska analytikerna uppger att de upplever fysiska eller psykiska besvär på grund av den höga arbetsbelastningen under pågående pandemi. Det saknas goda förutsättningar för ett hållbart yrkesliv och vi ser också att biomedicinska analytiker ersätts av andra professioner, trots att det är ett legitimationsyrke med tre års universitetsutbildning i ryggen.

Inom diagnostiken finns också röntgensjuksköterskor. Tekniken inom området radiografi utvecklas i ett rasande tempo men trots det saknas en reglerad specialistutbildning för röntgensjuksköterskor. Dessutom är det brist på yrket i 18 av 21 regioner. Samtidigt som kravet på kunskap är stigande så ersätts även röntgensjuksköterskor av andra professioner, något som riskerar patientens säkerhet. När vården utvecklas måste också kunskapen hos de som arbetar inom området höjas. Inte sänkas.

Barnmorskors villkor har varit synliga i media under andra hälften av året, mycket tack vare den dysfunktionella förlossningsvården i Stockholmsområdet. Men faktum är att vi har stora problem i hela landet, även inom Örebro län. Det är brist på barnmorskor inom flera verksamheter och många erfarna lämnar slutenvården eller yrket helt och hållet. Barnmorskors unika kunskap, som grundar sig i 4,5 års universitetsstudier och två yrkeslegitimationer, ersätts av professioner som saknar rätt kompetens. Vi ser också att arbetsmiljö och möjlighet att få ut hela sin sommarsemester försämras alltmer.

Gemensamt för dessa fyra samhällsbärande professioner är att de saknar rätt förutsättningar, både för att bedriva sin professionskunskap på ett säkert sätt men även gällande villkor, god arbetsmiljö och möjlighet att premieras i lönenivå i takt med större erfarenhet och högre kompetens. Dessa bristande förutsättningar har lett till en ohållbar situation i vården.

Men det finns faktiskt lösningar och nu är det dags att verkligen agera!

  1. Professionskunskapen ska inte ersättas av annan kompetens– om vi ska kunna erbjuda en trygg och säker vård krävs det att rätt kompetens finns på rätt plats
  2. Samhällbärande kvinnodominerade professioner ska värderas rätt och generera god löneutveckling. Om inte arbetsgivaren kan locka med attraktiva villkor söker sig professionen någon annanstans, vilket leder till vårdköer och vårdplatsbrist .
  3. Inrätta reglerade specialistutbildningar för röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker. Allt mer avancerad vård och teknik kräver högre kompetens.
  4. Höj kompetensnivån inom vårdens olika områden genom att satsa på specialistsjuksköterskor. Inrätta fler utbildningstjänster och erbjud ett rejält lönepåslag efter genomgången utbildning.
  5. Erbjud gravida och födande fler vårdmodeller i form av Caseload midwifery (en barnmorska/barnmorsketeam följer paret genom graviditet, förlossning och eftervård). Öppna också mindre, barnmorskeledda förlossningsenheter på ett liknande sätt som Norge har. Utfallet av dessa vårdmodeller är mycket god för den gravida och födande och leder dessutom till andra sätt att arbeta på som barnmorska.
  6. Bemanna verksamheterna så att vi kan utöva personcentrerad vård. På riktigt.

Jag ser fram emot samtal med våra beslutsfattare och att åtgärder vidtas. För visst vågar ni satsa? Något annat sätt att ta oss ur krisen i vården finns nämligen inte. Schysst vård kostar. Det borde ju inte vara så svårt att förstå?

Åsa Mörner, leg sjuksköterska och leg barnmorska

Är det någon skillnad på en samhällsfarlig strejk och en samhällsfarlig brist?

by

Sedan början av sommaren så har våra danska sjuksköterske- och röntgensjuksköterskekollegor strejkat för att få bättre villkor. Precis som här hemma i Svedala så är den starkt kvinnodominerade professionen gravt undervärderad och har en alltför pressad arbetsmiljö. Men dansk media har haft mer fokus på fotbolls-EM och OS än att en av landets samhällsbärande yrken desperat ropat efter förbättrade villkor, trots att stödet från befolkningen är stort. Och nu tar den danska regeringen fram ett lagförslag som omedelbart stoppar strejken. WTF?!

Motiveringen till den danska regeringens mindre moderna påhitt är att konsekvenserna av strejken blivit så pass allvarliga för hälso- och sjukvården att det ”krävs ett ingripande.” Antar att de menar att det alltså är samhällsfarligt att inte ha tillräckligt många av dessa yrkesgrupper i tjänst?

Och det är ju svårt att argumentera mot det. Självklart drabbas samhället av att det inte finns tillräckligt många sjuksköterskor och röntgensjuksköterskor som kan undersöka och behandla patienter. Men något som faktiskt går att argumentera emot är varför så pass viktiga yrken; yrken som uppenbarligen är så oumbärliga så att regeringen måste gå in och stoppa en strejk, inte värderas högre? De är ju så oumbärliga så att det krävs ett särskilt (medeltida) lagförslag för att få dem att återgå i tjänst till och med?

Legitimerade yrken i vården får inte strejka på samma sätt som exempelvis busschaufförer eller snickare får göra. Det är samhällsfarligt. Men vad innebär egentligen en samhällsfarlig avsaknad av exempelvis sjuksköterskor inom vården?

När de danska sjuksköterskorna strejkat under sommaren så har planerade operationer ställts in, något som enligt den danska regeringen kommer att ta flera år att komma ikapp. Är det inte samhällsfarligt att ha sådan brist på sjuksköterskor i verksamheterna så att vårdköerna växer, behandlingar ställs in eller flyttas fram och akutmottagningar och vårdavdelningar är överfulla? Ungefär som vi har det rent allmänt alltså, även utan strejker?

Nej, vi får inte strejka så att det blir ”samhällsfarligt”. Men våra villkor fortsätta vara usla, något som i sin tur lett till en vårdkris som tycks bli allt djupare och djupare. Det är inte bara här i Sverige eller i vårt grannland Danmark som situationen ser ut så. Kvinnodominerade vårdprofessioner är gravt undervärderade i stort sett överallt.

Sjuksköterskelönerna i Danmark ligger 15-20 procent lägre än andra yrken med motsvarande utbildningsnivå och enligt arbetsmarknadsforskare så riskerar nu Danmark, precis som i Sverige, att förlora ännu fler sjuksköterskor. Men det är tydligen inte samhällsfarligt?

Tänk om den danska regeringen istället skulle hävdat att det var samhällsfarligt av arbetsgivarparten att inte erbjuda bättre villkor? Kunde de inte fixat fram ett sånt lagförslag istället?

Är det någon skillnad på en samhällsfarlig strejk och en samhällsfarlig brist?

Åsa Mörner, legitimerad sjuksköterska, leg barnmorska

Historisk anekdot: Vi har faktiskt en sån här liknande gammal ful händelse från vår egen svenska historia också. 1951 kräver dåvarande fackförbundet för sjuksköterskor, Svensk sjuksköterskeförening (numera vårt professionsförbund) stora löneökningar, eftersom yrket, även då, var gravt undervärderat, vilket också hade lett till massuppsägningar i protest. Riksdagen kallades då in akut in under sommaren för att besluta om en ”tjänstepliktslag för sjuksköterskor”. Lagen antogs dock aldrig. Men det var först 1966 som sjuksköterskor fick konflikträtt, dvs rätt att strejka. Så länge det inte blir samhällsfarligt…vad nu det är…

Små grodor, politiker, rävar och villkor

by

Midsommarhelgen stundar. Midsommar i vården brukar vara allt annat än ljuva klänningar, blomkrans i håret och små grodorna. Snarare trafikolyckor, fylla och slagsmål, i alla fall inom akutsjukvården runt om i landet. Utöver denna delikata högtidsarsenal av patienter, så är människor i lika stort behov av vård vare sig det är en julafton, Midsommar eller en gråmulen måndagseftermiddag i november. Men om du faktiskt är ledig under helgen så kanske du ska fira Midsommar på något coronavänligt sätt. Och visst är det väl dags att förnya de gamla traditionerna lite grann? Vi är ju ändå en bra bit in i 2000-talet.

Med de här sångerna runt stången så blir det garanterat annorlunda. Skriv ut och dela ut som sånghäfte:

Melodi: Små grodorna

Politiker, Politiker, ej lustigt är det mer!

Politiker,Politiker, ej lustigt är det mer!

Ge löner, Ge löner som attraktiva är,

Ge löner, Ge löner som attraktiva är

Koack-ack-a koack-ack-a koack-ack-ack-ack-a

Koack-ack-a koack-ack-a ej valfläsk någe´ mer!

Melodi: Vi äro musikanter

Vi äro vårdens hjältar, från landets alla hörn

Vi äro vårdens hjältar, från landets alla hörn

Vi kan lindra; smärta på ett ögonblick

Vi kan spåra; virus på ett kick!

Och vi kan jobba hela dygnet, hela dygnet, hela dygnet

För vi kan jobba hela dygnet, hela dygnet om!

Vi kan lindra, smärta på ett ögonblick

Vi kan spåra; virus på ett kick!

Och vi kan jobba alla dagar, alla dagar, alla dagar!

Ja vi kan jobba alla dagar hela året runt!

Melodi: Räven raskar över isen

Syster raskar fram till salen, syster raskar fram till salen

Får inget lov, Får inget lov

Ingen semester, trots lagen

Så här mår syster när ingen hör

På hennes rop, hennes stilla bön

Hon är helt slut, ger till ett tjut:

Nu in i väggen jag fara!

Melodi: Karusellen (Jungfru skär)

Pling plong taxin, ilfärd genom stan

Räddar patienter, hela långa dan’

Tio har ju slutat och fem ska snart gå

Skynda på skynda på för snart finns ingen kvar att nå

För ha ha ha

Det går inte så bra

När ingen orkar jobba kvar så ensam jag blir kvar

För ha ha ha

Det går inte så bra

När ingen orkar jobba kvar så ensam jag blir kvar

Glad Midsommar från en något ironisk Åsa

Varje sommar tycks våra beslutsfattare stå handfallna; ”Oj, ska ni ha semester i sommar? I år igen?”

by

Sol, salta bad och sovmorgon. Kanske även på din meny när du har nedräkning till semester? Och nu är det många som har nedräkning. Inte bara för att det är schysst att hänga med familj och vänner, sätta ner fötterna i solvarm sand eller plöja genom den olästa högen med böcker i hängmattan. Nej, det handlar också om överlevnad. En slimmad vård utan vare sig hängslen eller livrem kostar på. Och det är vi som betalar. Med vår hälsa.

Den slimmade vården har inget svängrum. Inte ens för semestrar, något som ALLA människor i vårt land har lagstadgad rätt till. Desperationen hos arbetsgivare tycks bli värre för varje år som går. Nu är det dessutom den andra sommaren med en tung pandemi knät. Därför tillhör det inte heller ovanligheter att den hårt belastade medarbetaren får ett delikat dilemma att gnaga på, lagom när sommarvärmen börjar smyga sig på.

”Vi behöver verkligen dina insatser, vi vet inte hur vi ska få vården att hålla ihop i sommar”

”Dina kollegor behöver dig”

”Patienterna behöver dig”

Samtidigt är det skralt i kassan. Både hos dig, och tydligen hos din chef också. Eller snarare hos den som förser din chef med penningpåsen, du vet den där påsen som alltid tycks bestå av några futtiga hundralappar på botten. Resultatet av den till synes aldrig fulla penningpåsen är att du har en alldeles för låg lön och obefintlig löneutveckling och den ersättning du erbjuds för att flytta på din dyrbara, välbehövliga semester är orimligt låg.

Men tusenlapparna du erbjuds lockar ändå. Taket på huset ska ju bytas, barnen ska ha ny hockeyutrustning och ridlektioner och pensionssparandet har namngetts ”Fattighuset” när du skålar in en ledig helg och pratar framtid med en väninna.

Och, icke att förglömma; det där sabla samvetet. De du jobbar med dagligen, patienterna som du erbjuder lindring och de anhöriga som du tröstar. Det gör ont i hjärtat att tänka på dem…

Hur ska du överleva hösten om du inte får semester under årets ljusa och varma månader tillsammans med dina barn, dina vänner, din partner…? När kommer räkningen för din missade ledighet? En sak är säker- en dag gör den det.

Det är inte du som ska ha dåligt samvete.  Och det är inte rimligt att du ska behöva nappa på erbjudanden om flyttade semesterveckor för att du ska få en skälig levnadsstandard, en liten buffert på ditt bankkonto och en dräglig pension.

Det är ett systemfel, nåt sjukt, knäppt, galet i vårt samhälle som gjort att det ser ut så här. Och vi kan inte ens skylla på pandemin. För det var så här långt innan den dundrade in. Varje sommar tycks våra beslutsfattare stå handfallna; ”Oj, ska ni ha semester i sommar? I år igen? Hade inte du semester förra året?”

Är inte de som arbetar i vården värda semester? Tydligen inte.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, Leg barnmorska