Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Att investera i vården genom att spola ner skattemedel i toaletten

av

För tre år sen ”investerade” regeringen i 600 nya utbildningsplatser på landets specialistutbildningar för sjuksköterskor. Hur man tänkte när ”investeringen” genomfördes är oklart, eftersom det inte ens gick att fylla de platser som fanns innan utökningen. Det verkar som våra politiker väljer att inte förstå. Orsaken till att det fattas specialistsjuksköterskor handlar ju faktiskt inte om att det finns för få platser på våra lärosäten. Det handlar om att det inte lönar sig med utbildning och att villkoren för yrkena är oattraktiva.

Alltså har svenska skattemedel, återigen, satsats på fel häst. Troligtvis har, efter år av larm om kris i vården, budskapet om att svensk sjukvård behöver akut omvårdnad, sjunkit in hos våra beslutsfattare. Även om dess omfattning troligtvis inte begrips. Men VAD som är den absolut främsta anledningen till vårdkrisen tycks alla i Riksdagshuset blunda för. Hur vore det om skattemedlen kunde satsas på rätt häst nästa gång?

Inte nog med att det faktiskt gapar tomma stolar på utbildningarna. Det finns inte heller kvalificerade handledare för att de som faktiskt studerar ska få en gedigen utbildning som motsvarar de krav på kompetens som yrket ställer. Och jag är ledsen att säga det, men det finns ingen snabb väg för att vaska fram erfarna handledare.

För att bedriva utbildningar så krävs dessutom lärare på universiteten och högskolorna. Lärarkåren på ett universitet består av disputerade sjuksköterskor och barnmorskor, professorer och adjunkter. Som lägst krävs en filosofie magister för att få undervisa våra blivande sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor. Men krisen har sedan länge även nått våra lärosäten och häromveckan tvingades Mittuniversitetet att ställa in ett flertal utbildningar, bla sjuksköterskeprogrammet. Tror ni att sjuksköterskor med behörighet att undervisa på universitet växer på träd?

Nästa gång regeringen ska försöka mota bort vårdkrisen så vore det lämpligt om skattepengarna lades där de verkligen kan göra skillnaden. Nämligen på våra villkor. Annars, kära politiker, så blir era investeringar med våra skattepengar, som att de spolas ner i en toalett.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, Leg barnmorska
Medicine master och universitetsadjunkt

Politikernas placebo kan inte bota

av

Sjukvården har seglat upp till en förstaplats när det gäller vilka frågor väljarna anser vara viktigast inför valet. Vallöftena duggar tätt. Den ena efter den andra kommer med nya utspel om hur vården ska bli jämlik, att arbetsmiljön ska förbättras och att vårdköerna ska försvinna.

Precis som inför valet 2014 med andra ord.

Vårdkrisen har hängt med länge nu. Som en envis, molande tandvärk har den gnagt sig fast, ända in i benmärgen. Läge för en rotfyllning sedan lång tid tillbaka. Men de vallöften som gavs 2014 har ännu inte uppfyllts. Eller åtminstone inte lett till att fler vårdplatser kunnat öppnas. För krisen är numera avgrundsdjup och det kommer att ta lång tid att ta vården upp till en välfungerande nivå igen.

Vårdplatser och vårdköer. Flitigt använda ord av våra politiker. Kanske dags att byta ut dem mot brist på rätt villkor istället. För den verkliga orsaken till att avdelningar fått stänga och att köerna växt sig milslånga har ju faktiskt en orsak. Som stavas VILLKOR.

Det krävs ett statligt övergripande krafttag för att fylla igen hålet. Inga små kommunala eller regionala skvättar som dunstar bort en månad efter valet.

Nu vill vi inte ha fler meningslösa satsningar som inte leder någonvart. Inga fler tandlösa löften eller onödiga skrytbyggen. Vi vill ha löften som löser krisen. Vi vill ha medicin som botar, inga verkningslösa sockerpiller!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och leg barnmorska

Det borde inte vara så svårt

av

Förberedelserna på landets högskolor och universitet är i full gång. Studiehandledningar finputsas, lokalerna storstädas och kursmaterialet synas. Snart kommer de. Framtidens vård.

Studenterna. Lösningen på absolut HELA krisen i vården.

Åtminstone om vi ska tro på våra politiker. Universallösningen lyder: “Utbilda fler så kommer vi inte ha några vårdköer, vårdrelaterade patientskador eller ohälsosamma arbetstider!”
Hörde en siffra om att samtliga elever som går i gymnasiet skulle behöva välja en vård och omsorgsutbildning för att vi ens skulle vara i närheten av att klara av bemanningen i framtiden (P1 Morgon 180820). Som om det skulle hända?

Det krävs mycket för att klara av att utbilda sig på universitet och högskola, för att inte tala om hur mycket som krävs för att klara av yrket när du är färdigutbildad. Och det viktigaste borde väl vara att vi examinerar kompetenta professioner. Kvalitet före kvantitet. Det är dessutom dyrt, både för stat, universitet och studenten själv att lägga tid, energi och pengar på att påbörja men ej slutföra studier, eller ännu värre; påbörja sin yrkeskarriär utan att vara lämpad för yrket.

Krisen i vården kommer att finnas med oss i många år framöver, kanske tom decennier. Och ju längre tid det tar innan våra beslutsfattare kommer med realistiska förslag om hur vi kan påbörja arbetet för att uppnå trygg och säker vård där medarbetarna trivs och utvecklas, desto mer svårlöst blir det.

Självklart behöver vi utbilda. Men vi får aldrig tulla på kvalitén! God vård kräver kompetens, det är tom vetenskapligt bevisat. Och vårdkrisen består av så mycket mer än brist på personal. Innerst inne borde väl de flesta veta att det faktiskt handlar om brist på attraktiva villkor.

Steg nummer ett för att åtgärda krisen är alltså att förbättra villkor och lön. Svårare än så är det faktiskt inte.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

 

Släck kriserna med regnbågsfärgade lösningar

av

Medan vi plaskar runt i poolen, ligger i hängmattan eller svär över hur varmt det är så rasar bränderna över Sverige och lägger sig som ett hett, rökigt lock över klagosången om den olycksaliga värmeböljan.

Den politiska debatten om huruvida Sverige är tillräckligt rustade för den här typen av katastrofala skogsbränder smakar bittert när representanter från höger och vänster argumenterar om vad som bör eller inte bör göras med svensk beredskap. Allt för att plocka hem några extra röster i höstens val.

I krissituationer som dessa borde de politiska färgerna suddas ut och förenas för att jobba gemensamt med att se över, förbättra och effektivisera. Snabbt. Nu.

Det är inte bara brandskyddet som haltar i Sverige. Som tur är finns en solidaritet från andra länder i Europa som stöttar upp med helikoptrar och brandflyg. Men till vilken kostnad? Men även inom polisväsendet finns stora brister, brister som kräver stora insatser från våra beslutsfattare.

Och sen har vi krisen i vården. Inga lågor syns och ingen rök svider i ögonen från svensk hälso- och sjukvård. Vårdens professioner håller de underdimensionerade verksamheterna under armarna för att förse vår befolkning med god vård. Men det haltar rejält. Och det brinner, fast utan eldsflammor.

Och vad händer om vi får en stor katastrof där stora sjukvårdsinsatser behövs? Kanske en ännu viktigare fråga är: Måste det hända en stor katastrof, likt de bränder som rasar nu, för att vårdkrisen ska tas på allvar?

Inför höstens val försöker partierna att vinna så många väljare över ”på sin sida” som möjligt. Men hur effektivt är det egentligen? Vissa frågor kan inte lösas genom politiskt käbbel utan behöver avhandlas gemensamt och målinriktat.

Jag ser fram mot en regnbågsfärgad samordning som tillsammans kan arbeta framåt för att lösa krisen inom de svenska samhällsbärande yrkeskårerna. Det är fler än jag som är trötta på meningslösa, tomma löften som inte leder någon vart. Sverige förtjänar bättre!

Och till er ALLA som arbetar inom samhällsbärande yrken- Ni är hjältar!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska, universitetslärare
Styrelseledamot Vårdförbundet

Hur svårt kan det vara?

av

Hur ska krisen i vården lösas? Ja, våra politiker debatterar vitt och brett om ämnet men är det någon som har en lösning egentligen? En universallösning tycks vara ”att utbilda fler”. Jag bara undrar: vem är det som ska utbilda dessa mängder av studenter?

Våra politiker tycks ovetande om hur utbildningarna till exempelvis sjuksköterska och barnmorska ser ut. Vem är det egentligen som ska undervisa och vad krävs rent akademiskt? Det verkar som de tror att vem som helst kan undervisa på våra universitet och högskolor, eller att adjunkter, lektorer och professorer växer på träd.

Ledsen att göra er besvikna. Vi växer inte på träd. Faktum är att det är enorm brist på ovanstående kategorier. Och egentligen är det ju inte särskilt konstigt eftersom det faktiskt krävs att man ska vara just sjuksköterska respektive barnmorska med högre akademisk utbildning för att kunna arbeta på sjuksköterske- och barnmorskeprogrammen.

Och det är ju brist på dessa professioner, inte sant?

En stor del av utbildningen bedrivs dessutom inom verksamheterna på våra sjukhus och i våra kommuner och där måste det finnas handledare och kliniska adjunkter.

Ekvationen går alltså inte ihop.

Men det finns en modell som funkar. Och den stavas attraktiva villkor.

Steg 1 för att lösa krisen i vården handlar inte om att köpa in ny avancerad röntgenapparatur, bygga ut avdelningar eller öppna fler utbildningsplatser. Utan steg 1 kommer det ändå inte att fungera, för vem ska sköta tekniken på röntgen och vem ska arbeta på den utbyggda avdelningen eller undervisa på sjuksköterskeprogrammen?
Nej, det kommer inte att gå snabbt heller. Och ju längre tid det tar innan ni förstår detta, desto längre tid kommer det ta innan våra medborgare får trygg och säker vård.

Åsa Mörner
Leg. sjuksköteska, leg. barnmorska och medicine master

Varför vill ingen jobba heltid?

av

 

Varför vill eller orkar få jobba heltid idag?
Vården ser inte likadan idag jämfört med när jag började för över 30 år sedan. För mig var det självklart att jobba heltid när jag började min karriär, men då fanns det övervägande deltidstjänster.

Jag fick kämpa för att komma upp i heltid. Men arbetstempot var avsevärt lägre då. Hur ofta har jag inte fått höra under årens lopp, om vi skruvar lite mer på effektivitetsknappen så producerar vi bättre. Jag anser att det är färdigskruvat.
Det måste finnas tid för återhämtning både i det dagliga arbetet och mellan arbetspassen. Idag går det i ett både på arbetet och tiden när man borde återhämta sig går åt till att jobba extra. Vem orkar med det ett helt arbetsliv.

Tankefelet är att vi gör så mycket mer med varje patient att statistiken blir helt missvisande. Den tar varken hänsyn till att information och behandling tar mycket längre tid, samt att behandlingarna blir mer och mer avancerade. Det äter tid i all verksamhet och alla inneliggande patienter är väldigt sjuka jämfört med förr i tiden.

Jag frågade en förtroendevald på en avdelning hur många som jobbar heltid och hen svarade att ingen orkar eller vill, trots att alla har möjlighet till 100 %. Och så undrar ledningen varför vi har så stor personalbrist trots att vi är fler anställda idag.

Det finns många exempel både privata och offentliga arbetsplatser där lyckats att vinna tillbaka och behålla de som jobbar kvar genom att prova andra arbetstidmodeller.
Vi kommer under kommande veckor att diskutera goda exempel och ge underlag till diskussioner som ni kan ha på arbetsplatsen om arbetsmiljö och arbetstider, då dessa hänger ihop.

Att jobba som sjuksköterska är världens bästa jobb, men inte till vilket pris som helst.

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska/Huvudskyddsombud
Vårdförbundet avdelning Örebro

 

Semester Nej tack

av

Vill du ha semester?

Jag och en kollega har under en natt besökt ett antal avdelningar och pratat om arbetstider, planering inför sommaren och lön. Men det vi unisont fick med oss var att om man av någon anledning behöver söka semester en helgnatt så sök inte, för ni kommer ändå inte få ledigt.
Detta har lett till att ingen söker ledigt. Och skulle någon mot förmodan göra det så avslås den.

Jag har vänner som jobbar utanför vården och när detta kommer på tal tror de flesta att man ljuger, och kommenterar att sådan personalpolitik är ingen framgångsfaktor.

Vi pratar om personer som i de flesta fall jobbar både dag, kväll och natt, alltså dygnet runt året om och helger oavsett om det är julafton eller midsommar. Den enda ledighet man vet att man får är sommarsemestern, förhoppningsvis när övriga familjen är lediga.

Detta är en av nyckelfrågorna som måste lösas om man vill behålla sin personal. Annars riskerar vården att likna den enorma brist man lider av i storstäderna.

Våra medlemmar är kloka och inser att alla inte kan få ledigt samtidigt, men våra chefer måste vidta mått och steg för att lösa detta.
Det finns en rad lyckade försök i landet med alternativa schemalösningar som tillsammans med att arbeta för att fler medlemmar orka arbeta heltid. Få av våra medlemmar som arbetar i 24/7 verksamhet väljer idag att jobba heltid då verksamheten är alldeles för pressad.

I vissa verksamheter är personalomsättningen så stor att man aldrig kommer upp i full kapacitet då man hela tiden skolar in ny personal och därmed saknar erfaren personal. Många ställer sig frågan hur man ska orka arbeta full tid fram till pension.
För ett antal år sedan ropade vi högljutt att alla ska ha rätt till heltid. Idag finns det få som orkar arbeta heltid

Medskick till beslutande: Se till att arbetsvillkoren blir så anständiga att vi stannar kvar i vården, får lite återhämtning i form av ledigt någon helg när vi behöver. Och därtill anständig arbetsmiljö annars kommer vården förlora kampen om arbetskraften.

Bara så ni vet, ni är fantastiska alla kollegor..

Hans Nilsson
Legitimerad Sjuksköterska
Förtroendevald/Huvudskyddsombud

Medan vårdpersonalen klagar dör en patient

av

”Herregud vad ni klagar, att ni orkar gnälla så mycket!”

Har ni också hört det från någon bekants bekant som ni suttit mitt emot under en halvtrist middagstillställning i grannvillan? Att vi som arbetar inom vård och omsorg lägger för mycket energi på att sprida negativa vibbar om hur det ser ut bakom sjukhusets väggar när vi istället borde sprida budskap om hur fantastiskt det är att jobba med människor och att vi går hem från våra arbetspass med en känsla av välbefinnande. Hur ska vi annars kunna rekrytera de 30 000 sjuksköterskor som kommer att fattas år 2030? Eller de 230 000-240 000 som måste rekryteras till vården de kommande åren.

Men marknadsföring ingår inte i sjuksköterskeutbildningarna på landets högskolor och universitet. Inte i några andra vårdutbildningar heller för den delen. Vad som däremot ingår är ett legitimationsansvar om att upprätthålla patientsäker vård och att rapportera alla brister på just denna. Kortfattat och förenklat; att hålla patienten vid liv är vår skyldighet. Vi vill liksom inte att du ska behöva dö av ett kirurgiskt ingrepp p.g.a för låg sjuksköterskebemanning, något som tyvärr är högst möjligt och t.o.m vetenskapligt bevisat.

Det är inget kall att utbilda sig till barnmorska eller röntgensjuksköterska. Däremot brukar, åtminstone merparten av de som väljer att arbeta inom medicin, omvårdnad och diagnostik ha ett genuint intresse för människors välbefinnande och hälsa. Ofta kryddat med en hög dos empati dessutom. Och då är det svårt, eller faktiskt omöjligt att ignorera det faktum att vården idag innehåller stora brister, brister som medför fara för dig som patient. Faran kan innebära att du inte får vård i rätt tid eller att behandling och omvårdnad inte utförs korrekt. Eller, i extrema fall, att ditt liv utsätts för fara, pga av att vården brister i resurser i form av bemanning och kompetens. Att yrkeslegitimationen dessutom medför en skyldighet att rapportera om en patient i samband med vård, behandling eller undersökning drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom gör att vi faktiskt inte får ignorera. Eller klaga, om ni föredrar att kalla vår lagstadgade skyldighet och empati för det.

”Herregud vad ni klagar, att ni orkar gnälla så mycket!”

Den dagen vi inte klagar längre finns inga engagerade medarbetare kvar längre. Förhoppningsvis är det någon som tar vår klagan på allvar. För medan vi klagar så dör en patient.

 

Åsa Mörner, klagande legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Vårdkrisen är ingen “utmanande” OS-gren som ska vinnas!

av

Jag är så förbannat less på alla politiker som använder sig av ordet ”utmaning” när det faktiskt handlar om en nationell kris i vården. En kris som inte bara drabbar de som är anställda, de som tvingas gå på knäna, arbeta övertid och känna sig som urvridna disktrasor efter arbetspassets slut. [Läs mer…]

Villkor, villkor, villkor

av

I åratal har bristen på attraktiva villkor för sjuksköterskor totalignorerats, något som lett till en massiv brist på rätt kompetens i vården och därmed också allt färre vårdplatser. Hänger ni med? Det ena ledde till det andra som sedan gav det tredje. Inte så svårt att begripa, eller hur. Men någonstans finns ett enormt kunskapsglapp hos våra beslutsfattare som handlar om att inte kunna se samband överhuvudtaget. Det borde väl inte vara så svårt?

I Borås saknar var femte sjuksköterskestudent tillgång till VFU, eller ”praktikplats”. Eftersom sjuksköterskeyrket både är akademiskt och praktiskt så krävs verksamhetsförlagd utbildning, precis som på exempelvis läkar- eller sjukgymnastutbildningen. Ganska självklart. Vad som däremot inte verkar självklart är att dessa sjuksköterskestudenter måste ha en handledare, någon som faktiskt undervisar och lär ut under den verksamhetsförlagda utbildning.

Nu kommer vi till det kluriga. Eftersom villkoren för sjuksköterskor inte attraherat tillräckligt de senaste 100 åren eller nåt, så har färre lockats av att arbeta inom yrket i fråga och därmed har en sjuksköterskebrist uppstått. Och vem är det som ska handleda sjuksköterskestudenter? Legitimerade sjuksköterskor såklart!

Kanske börjar våra beslutsfattare inse att det krävs fler sjuksköterskor inom vård och omsorg. Jo det har de nog (förhoppningsvis) gjort ganska länge. Men finns det egentligen NÅGON som begriper VARFÖR det inte finns tillräckligt med sjuksköterskor? Med tanke på vilka beslut som fattats så svarar jag med ett rungande NEJ på den frågan.

Det är inte bara orimligt, utan dessutom korkat att lägga krutet på att öka intagningarna på sjuksköterskeprogrammen så länge det inte finns tillräckligt många legitimerade som kan handleda och utbilda. Villkorsfrågan måste komma först! För om den gör det så kanske vi kan locka tillbaka några av de som lämnat professionen pga just för dåliga villkor. DÅ, och först DÅ kan vi också utbilda fler.

Men det krävs inte bara antal. Det krävs kompetens och erfarenhet för att kunna handleda en blivande kollega. Är det rimligt att handledaren i princip är helt nyutbildad och fortfarande osäker i sin yrkesroll? Om vi vill bevara hög kvalité i vården, minska antalet vårdskador och fortsätta utveckla vården så måste vi ha hög standard inom utbildningens samtliga delar, i allra högsta grad den verksamhetsförlagda delen.

Det finns ingen snabblösning som går ut på att försöka ”massproducera” nya sjuksköterskor. Men om vi överhuvudtaget vill gå i rätt riktning så måste vi börja från rätt håll. Och det hållet stavas VILLKOR.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska