Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Att vara chef mitt i stormen…

av Lämna en kommentar

Corona… för någon månad sen trodde jag det var en öl. Det tänker jag inte nu. Covid-19….

Hur det kan bli, så fort saker ändrar sig, och ens arbetsuppgifter med det. Som första linjens chef så hamnar man mitt i centrum av ”akuta” förändringar och händelser fort.
Många med förkylningssymtom ska vara hemma men verksamheter och patienter behöver personal ändå. Vem ska arbeta när många är sjuka eller har sjuka barn? Ska man som chef vara tillgänglig 24h/ dygn?
Vilka arbetstider har jag som chef i akuta lägen? Det är ju också viktigt att man tänker lite mer långsiktigt i detta läge. Hur länge kommer denna kris pågå? Hur länge kan man vara ”on-call” 24H / dygnet utan att själv som chef bli sjuk. Jag anser att som chef kan man inte vara tillgänglig hela dygnet, utan man har faktiskt bara 40 timmars vecka även som chefer. Sen förstår jag att saker kan hända och personalen behöver konsultera något ibland men inte alltid! Ska man vara tillgänglig på dygnets alla timmar så ska du ha beredskap och då blir det övertid när du blir kontaktad. Men då får du som chef i regionen inte skriva upp övertid i nuläget, hur blir det då? Sen kan du inte ha beredskap hela veckor, då bryts lagen om veckovilan…

Sen hur hanterar man informationsflödet som kommer med nya direktiv hela tiden. Kommunikation är ju det svåraste som finns, även utan kriser. Hinner personalen läsa mailen? Hinner jag som chef träffa min personal och rapportera så mycket som möjligt samtidigt som jag ska vara på ledningsgruppsmöten och få ny fakta?

Ja, det är inte lätt att göra rätt alltid! Som chef vill man att ens personal har en bra arbetsmiljö och villkor samtidigt som man har en verksamhet att sköta och se till att patienterna får en patientsäker vård. Går det i Coronakrisen?! 

Vårdförbundet vet att det är ansträngt i vården i dag och att utmaningarna är större än vanligt. Vårdförbundet finns alltid tillgängligt för dig om du har frågor eller behöver stöd. Kontakta vårdförbundet Direkt Chef 0771-630630 öppet alla vardagar till kl:18.00 eller ditt lokala chefsstöd.

Helena Nyrén

”Lokalt chefstöd ”,
Vårdförbundet avd Örebro, fd 1:a linje chef

Krispaketet till vården borde prioriterats för längesen

av Lämna en kommentar

Det är kris. Och nu menar jag inte den evighetslånga ”normala” vårdkris som vården befunnit sig i det senaste decenniet. Jag menar en REJÄL kris, precis som i resten av världen. Det fattas skyddsutrustning, vårdpersonal och tillräckligt med vårdplatser och i dagsläget måste vi förbereda oss för en situation som Sverige och världen aldrig tidigare befunnit sig i.

I kristider måste man tänka annorlunda. Många företag får det tufft att överleva när människor isolerar sig pga virusinvasionen i vårt samhälle och risken för masskonkurser är överhängande. Krispaketet från staten innehåller 300 miljarder kronor som ska rädda svenska företag och 500 miljarder till bankväsendet. Om det är tillräckligt är det ingen som vet.

Det finns gott om pengar i statskassan, har vi fått höra de senaste veckorna. Vilken tur.

Vårdens krispaket är inte i närheten av summorna som läggs på svenska företag och banker.

Det är väl kanske inte läge att klaga nu, men den välfyllda statskassan och krispaketet till landets företag får mig att fundera över alla de larmrapporter om mängder med brister i svensk vård och omsorg som vi i vården larmat om under många år. Larm om den enorma bristen på resurser och på den totala omöjligheten att förbättra villkoren för de vårdanställda så att bemanningen ska kunna hamna på rätt nivå. Larm om brist på utbildad personal. Hur många gånger har vi inte fått höra att ”det finns inga pengar”?

Det går förmodligen inte att förbereda sig tillräckligt för en sådan kris som det elaka viruset COVID-19 har lett till. Men om utgångsläget hade varit bättre så hade vi inte behövt sjunka så långt ner i kvicksanden. Om vi hade haft tillräckligt många specialistsjuksköterskor som kunde arbeta på intensiven, biomedicinska analytiker som kunde analysera prover och röntgensjuksköterskor som kunde bemanna alla röntgenavdelningar 24/7, barnmorskor som kunde arbeta med smittbärande gravida och födande. Om vi hade haft hängslen och livrem och sett till att ett lager med skyddsutrustning och läkemedel hade funnits tillgängligt. Om vi hade byggt ut sjukvården i den takt befolkningen och dess vård-och omsorgsbehov hade ökat.

Det kommer att bli en stor ökning av antalet svårt sjuka i COVID-19. Ingen vet exakt hur många eller när, men det kommer att ske.

Tydligen går det att trolla fram fler intensivvårdsplatser än de drygt 500 som normalt finns i hela landet. Men vem ska arbeta där när vi inte ens har tillräckligt med bemanning för det antal platser som finns nu?

”Det får inte ta längre än några veckor” säger man från myndigheter när det gäller att ”snabbutbilda” för att få tillräckligt många som kan arbeta inom intensivvården. I normala fall tar det 4 år att bli specialistsjuksköterska inom intensivvård och inskolningstiderna som ny är långa. Vad blir konsekvensen av att snabbutbilda? Kommer den snabbutbildade personalstyrkan att mäkta med det enorma tryck som myndigheterna förväntar sig inom de kommande veckorna, månaderna och vem vet hur länge?

 Jag skulle gärna vilja veta var alla miljarder är som borde satsas på alla de som arbetar inom den krisdrabbade vården, som arbetar med risk för sitt liv och sin hälsa, dag och natt, för att vi ska klara av den fruktansvärda kris som drabbat oss alla.

Jag undrar varför man inte agerat i tid och faktiskt lyssnat på alla varningar om att vården är underdimensionerad till och med för att vara en vanlig fredag i mars.

Krispaketet till vården borde prioriterats långt innan corona drabbade vårt samhälle.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Vården klarar knappt av en vanlig Vabruari. Hur rustade är vi för en pandemi eller en katastrof?

av Lämna en kommentar

Det är kaos på flera av vårt lands sjukhus. På Södersjukhuset beskriver personalen att det ligger patienter och skriker av smärta och matsalen används som sjukhussal. Och det är bara en alldeles vanlig vabruari. Vad händer om en större katastrof sker? Eller en pandemi?

Vården har svårt att hantera vad som borde ses som normalt. Anledningen är en underdimensionerad och felprioriterad vårdbudget sedan decennier tillbaka, vilket gett alltför få vårdplatser och otillräckligt med utbildad vårdpersonal i förhållande till befolkningens behov. Trafikolyckor, bröstsmärtor, säsongsinfluensa och kräksjuka tillhör det vanliga utbudet på en akutmottagning. Det är också normalt med toppar och dalar när det handlar om hur stort söktryck vården har. Men idag tycks, vad som borde vara normala toppar, bli alltfler. Och dessutom finns inte ens resurser för att vården ska kunna hantera en ”normal” februarikväll inom akutsjukvården.

Det finns inga marginaler. Det är otillräckligt bemannat. Det är fullt. Det är kaos.

Och då har vi inte ens nämnt hur vården skulle hantera en katastrof, tex en flygkrasch, en större brand eller en terroristattack. Medierna svämmar över om Coronavirusets framfart genom världen. Vad skulle hända om (eller ska vi säga när?) coronaviruset får fäste i den svenska myllan?

Ett av de största hoten mot folkhälsan är antibiotikaresistens. Hur kommer vården klara av att hantera patienter, som tidigare fått ett recept via primärvården, men som i framtiden kräver sjukhusvård för att eventuellt få bukt med vad vi tidigare ansåg som banala infektioner? Antalet fall av antibiotikaresistens i Sverige idag är mellan 15000–16000 per år. År 2030 beräknas det vara ca 32 000 fall och år 2050 över 70 000 fall per år. Hur ska vården klara av det?

Planering och finansiering av vården är inte bara kortsiktig. Den ter sig också vara faktaresistent. Det kostar att bedriva trygg och säker vård och det kostar att vara en attraktiv arbetsgivare. Men istället för att investera vården med rätt anställningsvillkor och tillräckligt med vårdplatser, så tycks våra beslutsfattares kalkyler bygga på luftslott.

Men det finns lösningar och en gigantisk expertpanel som kan guida rätt våra politiker i budgetsörjan. Experterna är våra sjuksköterskor, läkare, barnmorskor, undersköterskor…alla de som faktiskt vet var bristerna finns och vad som krävs för att täppa igen hålen och bygga upp en välfungerande vård som är rustad för framtidens utmaningar.

När tänker ni börja lyssna på oss?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Det första ljuset brinner. Och det brinner starkt.

av

Just nu snurrar runt det på rätt utmanande i hälso- och sjukvården. Oavsett om den är kommun, regional, statlig eller privat så börjar det synas sprickor i väggarna både här och där.

På vissa håll må det fortsatt vara solida väggar, men på en del håll går det nästan att se rakt ut i decembermörkret och inne på kontor och i korridorer går vårdens professioner och vårdens chefer och gör allt de kan för att inte tredje person, personerna som vårdas, ska drabbas.

Just nu läser vi rubrik efter rubrik om uppsagd vårdpersonal på flera av Stockholms största sjukhus, tack och lov har vi ännu inte hamnat där i vår egen region. Samtidigt går Region Örebro län med ett omfattande underskott vilket gör att många av regionens verksamheter tvingas vända på de kronor de har och skära ner på de kostnader som skenat.

Till råga på allt skulle visst våra professioner få en löneökning även det här året. Det efter att Vårdförbundet, SKL och Sobona kommit överens om ett nytt löneavtal, HÖK19, som på pappret ser riktigt intressant ut. Äntligen finns det faktiskt möjligheter för arbetsgivarna att skapa lite differentiering i lönerna mellan de nya och de som jobbat länge. Äntligen finns det en möjlighet att faktiskt premiera de bland våra kollegor som är lite extra bra, de där särskilt yrkesskickliga kollegorna som vi går och frågar om råd när vi har något extra klurigt ärende eller de där särskilt yrkesskickliga kollegorna som vi helst skulle vilja jobba med en stökig lördagskväll när precis allt rör till sig.

Men det bygger ju också på att våra arbetsgivare möter upp i det avtal som de själva skrivit under. SKL var på förhand tydliga med att de inte behövde skjuta till några extra medel, de pengarna finns nämligen redan i arbetsgivarnas händer. De är bara tvungna att prioritera.

Tyvärr verkar det inte som att de gör det på särskilt många håll i vår närhet. Kumla kommun ser ut att vara ett positivt undantag, Lindesbergs och Askersunds kommuner likaså men Region Örebro län och Örebro kommun tyckts leva i tron att de inte behöver anstränga sig nämnvärt mer än vanligt. De är ju redan störst, bäst och vackrast. Eller?

Hur var det nu med vårdplatsläget? Hur kommer det sig att till och med arbetsgivaren beskrivit den gångna sommaren som extra svår? Hur kommer det sig att en arbetsgivare tvingats göra förändringar i sin nattorganisation för att kunna ge rätt vård i rätt tid? Hur kommer det sig att när arbetsgivarna söker efter våra professioner får de knappt några sökanden på sina annonser?

Och hur kommer det sig att det ”bara” är läkare, undersköterskor och administratörer som omfattas av varslen när det blir tal om uppsägningar?

Jo, därför att det redan är en enormt stor brist på våra professioner. Det finns helt enkelt för få av oss kvar för att vi ska kunna omfattas av några varsel.

När Vårdförbundet strejkade 2008 fick vi höra att vi var patientosäkra, idag har arbetsgivarna en situation där fler enheter är drabbade och där fler vårdplatser är stängda än vad vi någonsin kunde drömma om då. Allt för att arbetsgivaren, på generellt basis – det finns undantag, helt misslyckats med att inse att de måste jobba för att få sin personal att stanna, trivas och vara med och utveckla vården.

Lönen är en del, arbetsmiljö en annan, inflytande över arbetsuppgifter en tredje. Idag skulle jag vilja säga att vårt läns två största arbetsgivare har stora utmaningar inom alla dessa tre områden.

Årets lönerevision känns som ett skämt. Inte bara för de som får lönen utan också för våra chefsmedlemmar som ska sätta dem. Snacka om att sitta i ett Moment 22.

Arbetsmiljön därför att mer eller mindre varje arbetspass är en fråga om överlevnad, att inte missa något att få allt att rulla på. Extremt lite tid finns för att sitta ner och arbeta med verksamhetsutveckling eller förbättringsarbeten.

Inflytande över arbetsuppgifter därför att våren tycks ha fått dille på New Public Management där allt mer handlar om produktionstakt och nyckeltal än om att ge tid till mötet med den människa vi på ett eller annat sätt möter i våra yrkesutövningar.

I Region Östergötland har politikerna valt att satsa extra pengar i den kommande budgeten för att faktiskt kunna möta upp i lönefrågan.

Förhoppningsvis ger det ringar på vattnet som visar att fler Regioner och stor-Kommuner behöver följa efter.

Så detta blir en uppmaning till vårt läns politiker; kan du och ditt parti göra någonting för att förbättra situationen?

Den om arbetsmiljö och inflytande över arbetsuppgifter är frågor som kanske bäst hör hemma på APT, i yrkesgruppsträffar, i medarbetarsamtal och i olika samverkansforum.

Så detta blir också en uppmaning till vårt läns alla vårdchefer: kan du göra någonting i ditt uppdrag för att förbättra situationen?

Men detta riktar sig också till alla våra yrkesverksamma medlemmar i Vårdförbundet; kan du göra någonting för att förbättra situationen?

På ett sätt är det ingens ansvar att det ser ut som det gör, på ett annat sätt är det bara politikernas, eller bara chefernas ansvar. Men jag tänker istället att det är allas vårt ansvar att tillsammans göra det vi kan för att förbättra den situation där vi själva står.

Idag är en bra dag att börja.

Marcus Folkö Müntzing
Leg. Sjuksköterska

Håll tummarna att du får rätt vård

av

De flesta vet ju att det är brist på olika professioner i vården, bla specialistsjuksköterskor. En populär “lösning” som arbetsgivare verkar tycka är strålande, är att ersätta rätt komptens med fel. Som tex Skaraborgssjukhusets operationsavdelning i Lidköping gör. För istället för att anställa en legitimerad specialist på just operationer, dvs en operationssjuksköterska, så tar arbetsgivaren in undersköterskor som får en snabbutbildning på tre dagar. Undras hur de lyckas få in fyra års universitetsutbildning på de få dagarna?

I Region Örebro ser i princip alltid jobbannonserna till vårdcentraler och kommunal vård ut så här:

”Distriktssköterska/sjuksköterska, XXX vårdcentral
Region Örebro län
Sjuksköterska, grundutbildad
Arbetslivserfarenhet
Ingen arbetslivserfarenhet krävs”
(Ur jobbannons)

Det betyder alltså att en alldeles nybakad grundutbildad sjuksköterska kan börja arbeta med ” patientarbete i öppenvård, rådgivning, mottagningsarbete, läkemedelshantering samt förskrivning av vissa läkemedel och hjälpmedel” (Ur jobbannons).

I normala fall så är det en specialist som krävs för att arbeta med den typen av arbetsuppgifter, nämligen en distriktssköterska som utbildar sig i över fyra år på universitet eller högskola.

Det är inget ovanligt fenomen att jobbannonser söker efter grundutbildade sjuksköterskor till arbetsplatser där det egentligen krävs specialistkompetens. Om det ens är ett legitimerat yrke överhuvudtaget som får “hoppa in” när det inte finns en specialist. Det sorgliga är ju att vår befolkning oftast är omedveten om de risker som de faktiskt utsätts för när de vårdas, behandlas och får medicinska råd av personer som egentligen inte har rätt kompetens. Är det konstigt att över 100 000 drabbas av vårdskador i Sverige årligen. Det motsvarar 8 % av alla vårdtillfällen.

Ska vi nöja oss med det när vi ska opereras, våra barn ska undersökas och gamla farmors komplicerade bensår ska läggas om?

Om vår befolkning dessutom visste om att det egentligen inte skulle behöva vara några svårigheter att rekrytera den som har rätt utbildning för att ge dig vård utan att skada dig. Det handlar faktiskt bara om att erbjuda attraktiva villkor. Och vad blir egentligen kostnaden för alla vårdskador? För att inte tala om lidandet…

Men istället för att se till så att du slipper riskera att utsättas för felaktig behandling och onödigt lidande genom att se till så att professioner med rätt kompetens vårdar dig då du eller dina nära är skadade eller sjuka, så får du, jag och din familj och vänner, nöja oss med att hålla tummarna att vi inte är någon av de 100 000 som skadas av vården varje år.

Hur länge ska vi egentligen nöja oss med det?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska
#geossrättvillkornu

Ge oss rätt villkor nu!

av

I länet basunerar ansvariga politiker ut att regionen räknar med ett underskott på 500 miljoner det här året. Och det är ju inte bara en region eller kommun som hävdar att de har tomt i skattkistan. Kan vi någon gång få höra att det finns gott om finansiella medel och därmed goda möjligheter att bota krisen i vården?

Hur kan det ens tillåtas bli sådana enorma underskott? Borde det inte göras en inventering av vad som går åt, på ett ungefär, och sedan tillsättas ekonomiska medel utifrån de nödvändiga behoven. Kanske funkar det inte att köpa in ny teknisk utrustning eller bygga ut en enhet just i år? Vilka prioriteringar är absolut nödvändiga egentligen? Och vore det inte smartare att se till att det finns rätt kompetens som kan bemanna vården så att länets medborgare får den vård de har rätt till och att de anställda får schyssta villkor.

När våra professioner ska lönesättas så är det alltid tomt i penningpåsen. Några få mynt skramlar runt på botten och ska fördelas solidariskt på medarbetarna. För nåde den som får mer än den andra….

Jag har några heta tips till våra budgetplanerare och beslutsfattare i sjukvårds-Sverige:• Gör en prioriteringslista. Vad står överst på den? Rätt kompetens och tillräckligt många anställda, eller hur? Vem bryr sig om en avancerad ny röntgenmanick, en ny förlossningssal eller ett avancerat labb om det inte går att bemanna det med personer som kan hantera de nya investeringarna.

  • På tal om investeringar: Se det som en investering när ni avsätter pengar till rejäla lönerevideringar till undervärderade anställda. En dag så ledsnar de som jobbar hos er på att ha usla villkor (om de inte redan har det..?) och säger upp sig, och det är riktigt svårt att exempelvis operera utan anestesisjuksköterskor och operationssjuksköterskor.
  • Se investeringen i goda villkor till era anställda som den bästa marknadsföringen ni kan få för pengarna. Nöjda medarbetare är mer effektiva i att sprida budskapet om en trivsam arbetsplats, än alla neonskyltar i världen.
  • När budskapet om en schysst arbetsplats sprider sig med era vandrande reklampelare, så kommer fler medarebetare gå att rekrytera. Då kan ni kan till exempel minska de ovärdiga vårdköerna till ett minimum.
  •  Vänta med att bygga det där nya sjukhuset tills ni faktiskt har bemanning till de befintliga. Vi kan ju ha roligare för våra skattepengar än att slänga dem i sjön, eller hur?

Nej, vi är inte beredda att stå tillbaka gällande våra krav på bättre villkor bara för att det gjorts felprioriteringar i budgeten år ut och år in. Vi vill inte höra fler bortförklaringar. Nu är det vår tur!

Ge oss rätt villkor nu!

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, Leg barnmorska

Från klagosång till hyllningskör

av

Larmrapporterna haglar in nu i slutet av sommaren. ”Värre än någonsin”, står det i var och varannan artikel, och på nyheterna känns det som om nästintill varje sändning innehåller någon form av rapportering från den kaosartade verksamhet som bedrivs inom svensk hälso-och sjukvård. Klagosången ljuder högt. Finns det verkligen INGET positivt att berätta om???

Jo det gör det faktiskt.

För mitt i den oändliga vårdkrisen, bland överfyllda akutmottagningar, på underbemannade förlossningskliniker, vid överhettade röntgenapparater och på sönderstressade labb så finns det någonting alldeles fantastiskt. Något som borde dränka klagosången helt:

De som står pall, som kämpar för att du, jag och våra nära och kära ska klara fighten mot skador och sjukdom, de som finns där genom livet och döden, som ger stöd när det nya livet tar sitt första andetag och när det är dags för den gamle och sjuke att dra sin allra sista suck. Ni som arbetar i denna vårdkaosets krigszon, som, trots stress, utmattning och hjärtklappning, finns där för den sjuka- ni är värda hyllningssånger i mängder!

Trots förskräckliga arbetstider, med dag, kväll, natt och helgpass huller om buller och med ett övertidssaldo som aldrig går att få ut i ledig tid, så finns ni där med er unika kompetens. Trots att er ovärderliga kunskap är gravt undervärderad och trots att ni brottas med både psykisk och fysisk stress, så gör ni ert bästa. Ni håller upp en vård och omsorg som går på knäna och ger allt vad ni kan.

Ytterligare en sommar går mot sitt slut. Tack vare er så har många människor räddats, fått lindring och stöd. Sträck på er och var stolta. Utan er stannar vården.
Det här är en hyllningssång till er

 

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

#geossrättvillkornu

Huggormsbett, drunkningsolyckor och underbemannad vård

av

Ljusa kvällar, grönskade ängar och ljumma fläktar. Sommaren är här med sin korta underbara uppenbarelse. Men den är inte bara ljuv. De ljusa sommarkvällarna invaderas av irriterande mygg, de grönskande ängarna huserar förrädiska fästingar som bär med sig infektionssjukdomar och de ljumma fläktarna medför att vi plumsar i de blå vågorna, ibland med en alldeles för våghalsig agenda som tyvärr inte alltid slutar väl. Och sist, men absolut inte minst: Vårdens kroniska sommarsjuka- det finns ingen bemanning. Inte i år heller.

Som en gammal skiva med jack i upprepas klagosången om sommarkrisen i vården. Otillräcklig bemanning, går ej att driva säker vård, stängda vårdplatser, t.o.m hela avdelningar, sönderstressad personal och långa köer på akutmottagningarna. Vår befolkning behöver samma vård på sommaren som under resten av året. Vi får hjärtinfarkt, bryter höften, får borrelia och blir misshandlade även i juni, juli och augusti. Har Sverige råd att behandla vård och omsorg som om det vore något sorts självgående väsen? Varför förstår man inte att det krävs en mycket stor insats för att få bukt med den vårdkris som växer sig allt större runt om i landet?

För ett antal år sedan var det just somrarna som var den stora akilleshälen i vården. Det var då den största krisen infann sig. För som ett under skulle tydligen även vårdpersonal ha semester under juni-juli-augusti? De senaste åren har sommarsituationen spritt sig ut över årets alla årstider. Det är inte bara under semestermånaderna som det är överjävligt att arbeta i vården (för att inte tala om att vara patient eller anhörig..). Nu är tidigare års sommarsituation något sorts allmänrådande klimat på landets olika vårdinrättningar. Men då kan man inte skylla på att de anställda ska ha semester.

Och så kommer sommaren. Och då ska ju alla ha semester…

Jag vill inte på något sätt förringa komplexiteten med att styra, planera och fördela inom svensk sjukvård. Men det är ju inte raketforskning. Vi behöver vara tillräckligt många för att kunna bedriva säker, trygg och tillgänglig vård. Vi behöver vara tillräckligt många för att kunna ta semester under sommaren när vår familj, vänner och resten av Sverige har semester. Vi behöver ha rätt kompetens för att kunna utföra den vård, utredning och behandling som vår befolkning ska ha tillgång till för att kunna få lindring och bot. Hur många högskolepoäng krävs för att lösa den ekvationen?

Det finns redan recept med botemedel att hämta ut för att bota sommarsjukan. Det skulle faktiskt tom kunna lindra den vårdkris som härjar som böldpest resten av året. Det stavas V-I-L-L-K-O-R. Och eftersom svensk ekonomi går som på räls så borde det gå att lösa enkelt. Vad är problemet? Dags att öppna skattkistan!
Lös krisen! NU!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och barnmorska

Inställda flyg och inställda operationer

av

Självklart drabbar en strejk olika personer, oavsett vilken bransch det är som befinner sig i konflikt. Men medias bevakning om man jämför tex flygbranchen med den pågående medlingen mellan Vårdförbundet och SKL där 90 000 anställda i vården berörs känns mycket märklig.

“Tänk om vi inte kan flyga på torsdag” eller “Tänk om jag inte kan operera min cancer i tid”

“Jag måste omboka min flight till ett annat flygbolag” eller “Jag väntar med att krysta fram bebisen tills nästa skift går på”

“Jag måste avboka min resa och boka om den till ett annat tillfälle” eller “Jag blir inte undersökt och kan inte få svar på varför jag mår så dåligt”

 

Nej, vården kan inte ta ut många eller vilken kompetens som helst i strejk eftersom det medför fara för människors liv. Det är helt enkelt samhällsfarligt.

Frågan är om vi reflekterat över hur pass samhällsfarlig själva bristen på anställda i vården är. Hur många männskors livskvalité och hälsa påverkas av att det inte finns tillräckligt med kompetens i svensk vård och omsorg? Hur drabbas du och dina nära och kära av att inte kallas till röntgen, hur påverkas du av din oro inför din kommande förlossning pga bristen på barnmorskor, hur känns det att se att telefontiderna på vårdcentralen är slut redan kl 7 på morgonen?

Hur drabbas du av att befinna dig längst bak i vårdkön?

Det mest samhällsfarliga är den kris vården befinner sig i nu och den handlar om brist på attraktiva villkor. Det är därför vi befinner oss i avtalsförhandlingar. Det är därför vi behöver gehör för våra yrkanden.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet och avdelningsstyrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka?

av

Om knappt 10 år beräknas vi vara 11 miljoner i Sverige. Den största procentuella ökningen står människor i åldrarna 80 år eller äldre för. Åldersgruppen 80+ förväntas vara 50 % fler än vad de är idag (källa: SCB). Anledningen är att det var stora barnkullar på 1940-talet, men även att livslängden ökar. Det är såklart något positivt att vi har en ökad livslängd. Men det medför också utmaningar. För när vi lever längre så krävs också att det finns resurser för att bemanna vård och omsorg. Och vi behöver allt mer vård och omsorg, ju äldre vi blir. Vem är det som ska arbeta med alla våra gamla och sjuka om 10 år, när vi inte kan fylla behovet av kvalificerad arbetskraft till vård och omsorg ens idag?

Kvalificerad arbetskraft. Smaka på ordet kvalificerad. Vad innebär det att vara ”kvalificerad” när man ska arbeta med gamla och sjuka? Alldeles nyligen fick jag personligen erfara vad bristen på just kvalificerad vårdpersonal innebär.

Min 95-åriga farmor, som hankat sig fram på egen hand i snart ett sekel, blev invaderad av influensavirus. I feberyran slår min farmor i golvet och blir liggandes där i X antal timmar. Som tur är så är hon inte helt ensam i världen, något som dessvärre inte är helt ovanligt, och hon transporteras till sjukhus för några dygns vätskeersättning och allmän omvårdnad. På darriga ben skickas hon hem, denna gång med ett larm till hemtjänsten om handleden.

Det dröjer inte länge innan hon tuppar av igen. Den här gången har hon dock ett larm att trycka på och efter en stund dyker hemtjänstpersonalen upp. Farmor klagar över nackvärk och kan inte komma upp från golvet eller röra på benen ordentligt. I pannan har några ilskna sår slagits upp. Blodet sipprar ner i hennes ansikte.

Kvalificerad vårdpersonal tillkallar i det här skedet på en ambulans, eller åtminstone på en sjuksköterska som kan göra en medicinsk bedömning av min gamla farmor. Dessvärre ter sig detta inte vara någon kvalificerad personal. För trots intensiva nacksmärtor och oförmåga att röra underkroppen ordentligt, så baxar personalen upp min farmor i sängen, slänger på några plåster i pannan (att det sitter ett antal hårtestar under plåstret har tydligen ingen betydelse) och åker därifrån.

När min pappa åker hem till min farmor konstaterar han omedelbart att han behöver ringa en ambulans (han har för övrigt aldrig arbetat inom vården, eller ens med människor).

Min farmor hade en fraktur på C2; en halsryggskada. Enligt ortopeden var det bara tur att hon inte blev förlamad. “Varsam hantering, tidig diagnos och tidig etablering av stabilitet i halsryggen med syfte att skydda och bevara ryggmärgsfunktioner är nyckelfaktorer för ett framgångsrikt och långsiktigt resultat”  (Internetmedicin). Den kvalificerade personalen på sjukhuset vårdade min farmor enligt konstens alla regler. Hade hon själv fått bestämma så hade hon flyttat in på ortopedavdelningen. De var helt enkelt underbara (citat av min farmor).

Vi behöver inte förflytta oss 10 år framåt i tiden för att konstatera att det är en stor ”utmaning” (läs ”kris”) när det gäller att bemanna vård och omsorg. Och det handlar inte bara om att bemanna. Vem är det som ska arbeta i vård och omsorg? Är det vem som helst? Hur mycket utbildning tror du krävs för att kunna ge adekvat vård till en människa?

Läser en av de jobbannonser till vården som ligger ute på nätet i skrivande stund:

Huvudsakliga arbetsuppgifter
– ge personlig omvårdnad och service till de boende utifrån individuella behov
– hälso-och sjukvårdsinsatser efter delegering

Vilka krav tror ni det är på utbildningsnivå?

Kompetenskrav:
– gymnasiekompetens
– erfarenhet av verksamhetsdokumentation
– datorvana

Människan är en unik, komplex individ. De människor som dessutom är i behov av vård och omsorg, antingen pga åldrande kropp eller sinne, eller de som är sjuka (eller både och) behöver persononcentrerade vård-och omsorgsinsatser. Borde vi inte kräva någon form av utbildning kopplat till människokroppen, till åldrande och till omvårdnad innan vi låter någon “ge personlig omvårdnad utifrån individuella behov”?

Vad händer när de som ska ta hand om vår gamla farmor, mamma eller bror inte har vare sig intresse eller kompetens att ta hand om människor?

Det krävs ett enormt arbete och omfattande åtgärder på samhällsnivå, för att ens försöka få bukt med krisen i vården, en kris som kommer att bli allt värre. Men det är inte bara en bemanningsfråga. Det är också en fråga om rätt kompetens.

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka? Vem ska ta hand om dig och mig?

Jag och min Farmor

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska