Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Det första ljuset brinner. Och det brinner starkt.

av

Just nu snurrar runt det på rätt utmanande i hälso- och sjukvården. Oavsett om den är kommun, regional, statlig eller privat så börjar det synas sprickor i väggarna både här och där.

På vissa håll må det fortsatt vara solida väggar, men på en del håll går det nästan att se rakt ut i decembermörkret och inne på kontor och i korridorer går vårdens professioner och vårdens chefer och gör allt de kan för att inte tredje person, personerna som vårdas, ska drabbas.

Just nu läser vi rubrik efter rubrik om uppsagd vårdpersonal på flera av Stockholms största sjukhus, tack och lov har vi ännu inte hamnat där i vår egen region. Samtidigt går Region Örebro län med ett omfattande underskott vilket gör att många av regionens verksamheter tvingas vända på de kronor de har och skära ner på de kostnader som skenat.

Till råga på allt skulle visst våra professioner få en löneökning även det här året. Det efter att Vårdförbundet, SKL och Sobona kommit överens om ett nytt löneavtal, HÖK19, som på pappret ser riktigt intressant ut. Äntligen finns det faktiskt möjligheter för arbetsgivarna att skapa lite differentiering i lönerna mellan de nya och de som jobbat länge. Äntligen finns det en möjlighet att faktiskt premiera de bland våra kollegor som är lite extra bra, de där särskilt yrkesskickliga kollegorna som vi går och frågar om råd när vi har något extra klurigt ärende eller de där särskilt yrkesskickliga kollegorna som vi helst skulle vilja jobba med en stökig lördagskväll när precis allt rör till sig.

Men det bygger ju också på att våra arbetsgivare möter upp i det avtal som de själva skrivit under. SKL var på förhand tydliga med att de inte behövde skjuta till några extra medel, de pengarna finns nämligen redan i arbetsgivarnas händer. De är bara tvungna att prioritera.

Tyvärr verkar det inte som att de gör det på särskilt många håll i vår närhet. Kumla kommun ser ut att vara ett positivt undantag, Lindesbergs och Askersunds kommuner likaså men Region Örebro län och Örebro kommun tyckts leva i tron att de inte behöver anstränga sig nämnvärt mer än vanligt. De är ju redan störst, bäst och vackrast. Eller?

Hur var det nu med vårdplatsläget? Hur kommer det sig att till och med arbetsgivaren beskrivit den gångna sommaren som extra svår? Hur kommer det sig att en arbetsgivare tvingats göra förändringar i sin nattorganisation för att kunna ge rätt vård i rätt tid? Hur kommer det sig att när arbetsgivarna söker efter våra professioner får de knappt några sökanden på sina annonser?

Och hur kommer det sig att det ”bara” är läkare, undersköterskor och administratörer som omfattas av varslen när det blir tal om uppsägningar?

Jo, därför att det redan är en enormt stor brist på våra professioner. Det finns helt enkelt för få av oss kvar för att vi ska kunna omfattas av några varsel.

När Vårdförbundet strejkade 2008 fick vi höra att vi var patientosäkra, idag har arbetsgivarna en situation där fler enheter är drabbade och där fler vårdplatser är stängda än vad vi någonsin kunde drömma om då. Allt för att arbetsgivaren, på generellt basis – det finns undantag, helt misslyckats med att inse att de måste jobba för att få sin personal att stanna, trivas och vara med och utveckla vården.

Lönen är en del, arbetsmiljö en annan, inflytande över arbetsuppgifter en tredje. Idag skulle jag vilja säga att vårt läns två största arbetsgivare har stora utmaningar inom alla dessa tre områden.

Årets lönerevision känns som ett skämt. Inte bara för de som får lönen utan också för våra chefsmedlemmar som ska sätta dem. Snacka om att sitta i ett Moment 22.

Arbetsmiljön därför att mer eller mindre varje arbetspass är en fråga om överlevnad, att inte missa något att få allt att rulla på. Extremt lite tid finns för att sitta ner och arbeta med verksamhetsutveckling eller förbättringsarbeten.

Inflytande över arbetsuppgifter därför att våren tycks ha fått dille på New Public Management där allt mer handlar om produktionstakt och nyckeltal än om att ge tid till mötet med den människa vi på ett eller annat sätt möter i våra yrkesutövningar.

I Region Östergötland har politikerna valt att satsa extra pengar i den kommande budgeten för att faktiskt kunna möta upp i lönefrågan.

Förhoppningsvis ger det ringar på vattnet som visar att fler Regioner och stor-Kommuner behöver följa efter.

Så detta blir en uppmaning till vårt läns politiker; kan du och ditt parti göra någonting för att förbättra situationen?

Den om arbetsmiljö och inflytande över arbetsuppgifter är frågor som kanske bäst hör hemma på APT, i yrkesgruppsträffar, i medarbetarsamtal och i olika samverkansforum.

Så detta blir också en uppmaning till vårt läns alla vårdchefer: kan du göra någonting i ditt uppdrag för att förbättra situationen?

Men detta riktar sig också till alla våra yrkesverksamma medlemmar i Vårdförbundet; kan du göra någonting för att förbättra situationen?

På ett sätt är det ingens ansvar att det ser ut som det gör, på ett annat sätt är det bara politikernas, eller bara chefernas ansvar. Men jag tänker istället att det är allas vårt ansvar att tillsammans göra det vi kan för att förbättra den situation där vi själva står.

Idag är en bra dag att börja.

Marcus Folkö Müntzing
Leg. Sjuksköterska

Håll tummarna att du får rätt vård

av

De flesta vet ju att det är brist på olika professioner i vården, bla specialistsjuksköterskor. En populär “lösning” som arbetsgivare verkar tycka är strålande, är att ersätta rätt komptens med fel. Som tex Skaraborgssjukhusets operationsavdelning i Lidköping gör. För istället för att anställa en legitimerad specialist på just operationer, dvs en operationssjuksköterska, så tar arbetsgivaren in undersköterskor som får en snabbutbildning på tre dagar. Undras hur de lyckas få in fyra års universitetsutbildning på de få dagarna?

I Region Örebro ser i princip alltid jobbannonserna till vårdcentraler och kommunal vård ut så här:

”Distriktssköterska/sjuksköterska, XXX vårdcentral
Region Örebro län
Sjuksköterska, grundutbildad
Arbetslivserfarenhet
Ingen arbetslivserfarenhet krävs”
(Ur jobbannons)

Det betyder alltså att en alldeles nybakad grundutbildad sjuksköterska kan börja arbeta med ” patientarbete i öppenvård, rådgivning, mottagningsarbete, läkemedelshantering samt förskrivning av vissa läkemedel och hjälpmedel” (Ur jobbannons).

I normala fall så är det en specialist som krävs för att arbeta med den typen av arbetsuppgifter, nämligen en distriktssköterska som utbildar sig i över fyra år på universitet eller högskola.

Det är inget ovanligt fenomen att jobbannonser söker efter grundutbildade sjuksköterskor till arbetsplatser där det egentligen krävs specialistkompetens. Om det ens är ett legitimerat yrke överhuvudtaget som får “hoppa in” när det inte finns en specialist. Det sorgliga är ju att vår befolkning oftast är omedveten om de risker som de faktiskt utsätts för när de vårdas, behandlas och får medicinska råd av personer som egentligen inte har rätt kompetens. Är det konstigt att över 100 000 drabbas av vårdskador i Sverige årligen. Det motsvarar 8 % av alla vårdtillfällen.

Ska vi nöja oss med det när vi ska opereras, våra barn ska undersökas och gamla farmors komplicerade bensår ska läggas om?

Om vår befolkning dessutom visste om att det egentligen inte skulle behöva vara några svårigheter att rekrytera den som har rätt utbildning för att ge dig vård utan att skada dig. Det handlar faktiskt bara om att erbjuda attraktiva villkor. Och vad blir egentligen kostnaden för alla vårdskador? För att inte tala om lidandet…

Men istället för att se till så att du slipper riskera att utsättas för felaktig behandling och onödigt lidande genom att se till så att professioner med rätt kompetens vårdar dig då du eller dina nära är skadade eller sjuka, så får du, jag och din familj och vänner, nöja oss med att hålla tummarna att vi inte är någon av de 100 000 som skadas av vården varje år.

Hur länge ska vi egentligen nöja oss med det?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska
#geossrättvillkornu

Ge oss rätt villkor nu!

av

I länet basunerar ansvariga politiker ut att regionen räknar med ett underskott på 500 miljoner det här året. Och det är ju inte bara en region eller kommun som hävdar att de har tomt i skattkistan. Kan vi någon gång få höra att det finns gott om finansiella medel och därmed goda möjligheter att bota krisen i vården?

Hur kan det ens tillåtas bli sådana enorma underskott? Borde det inte göras en inventering av vad som går åt, på ett ungefär, och sedan tillsättas ekonomiska medel utifrån de nödvändiga behoven. Kanske funkar det inte att köpa in ny teknisk utrustning eller bygga ut en enhet just i år? Vilka prioriteringar är absolut nödvändiga egentligen? Och vore det inte smartare att se till att det finns rätt kompetens som kan bemanna vården så att länets medborgare får den vård de har rätt till och att de anställda får schyssta villkor.

När våra professioner ska lönesättas så är det alltid tomt i penningpåsen. Några få mynt skramlar runt på botten och ska fördelas solidariskt på medarbetarna. För nåde den som får mer än den andra….

Jag har några heta tips till våra budgetplanerare och beslutsfattare i sjukvårds-Sverige:• Gör en prioriteringslista. Vad står överst på den? Rätt kompetens och tillräckligt många anställda, eller hur? Vem bryr sig om en avancerad ny röntgenmanick, en ny förlossningssal eller ett avancerat labb om det inte går att bemanna det med personer som kan hantera de nya investeringarna.

  • På tal om investeringar: Se det som en investering när ni avsätter pengar till rejäla lönerevideringar till undervärderade anställda. En dag så ledsnar de som jobbar hos er på att ha usla villkor (om de inte redan har det..?) och säger upp sig, och det är riktigt svårt att exempelvis operera utan anestesisjuksköterskor och operationssjuksköterskor.
  • Se investeringen i goda villkor till era anställda som den bästa marknadsföringen ni kan få för pengarna. Nöjda medarbetare är mer effektiva i att sprida budskapet om en trivsam arbetsplats, än alla neonskyltar i världen.
  • När budskapet om en schysst arbetsplats sprider sig med era vandrande reklampelare, så kommer fler medarebetare gå att rekrytera. Då kan ni kan till exempel minska de ovärdiga vårdköerna till ett minimum.
  •  Vänta med att bygga det där nya sjukhuset tills ni faktiskt har bemanning till de befintliga. Vi kan ju ha roligare för våra skattepengar än att slänga dem i sjön, eller hur?

Nej, vi är inte beredda att stå tillbaka gällande våra krav på bättre villkor bara för att det gjorts felprioriteringar i budgeten år ut och år in. Vi vill inte höra fler bortförklaringar. Nu är det vår tur!

Ge oss rätt villkor nu!

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, Leg barnmorska

Från klagosång till hyllningskör

av

Larmrapporterna haglar in nu i slutet av sommaren. ”Värre än någonsin”, står det i var och varannan artikel, och på nyheterna känns det som om nästintill varje sändning innehåller någon form av rapportering från den kaosartade verksamhet som bedrivs inom svensk hälso-och sjukvård. Klagosången ljuder högt. Finns det verkligen INGET positivt att berätta om???

Jo det gör det faktiskt.

För mitt i den oändliga vårdkrisen, bland överfyllda akutmottagningar, på underbemannade förlossningskliniker, vid överhettade röntgenapparater och på sönderstressade labb så finns det någonting alldeles fantastiskt. Något som borde dränka klagosången helt:

De som står pall, som kämpar för att du, jag och våra nära och kära ska klara fighten mot skador och sjukdom, de som finns där genom livet och döden, som ger stöd när det nya livet tar sitt första andetag och när det är dags för den gamle och sjuke att dra sin allra sista suck. Ni som arbetar i denna vårdkaosets krigszon, som, trots stress, utmattning och hjärtklappning, finns där för den sjuka- ni är värda hyllningssånger i mängder!

Trots förskräckliga arbetstider, med dag, kväll, natt och helgpass huller om buller och med ett övertidssaldo som aldrig går att få ut i ledig tid, så finns ni där med er unika kompetens. Trots att er ovärderliga kunskap är gravt undervärderad och trots att ni brottas med både psykisk och fysisk stress, så gör ni ert bästa. Ni håller upp en vård och omsorg som går på knäna och ger allt vad ni kan.

Ytterligare en sommar går mot sitt slut. Tack vare er så har många människor räddats, fått lindring och stöd. Sträck på er och var stolta. Utan er stannar vården.
Det här är en hyllningssång till er

 

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

#geossrättvillkornu

Huggormsbett, drunkningsolyckor och underbemannad vård

av

Ljusa kvällar, grönskade ängar och ljumma fläktar. Sommaren är här med sin korta underbara uppenbarelse. Men den är inte bara ljuv. De ljusa sommarkvällarna invaderas av irriterande mygg, de grönskande ängarna huserar förrädiska fästingar som bär med sig infektionssjukdomar och de ljumma fläktarna medför att vi plumsar i de blå vågorna, ibland med en alldeles för våghalsig agenda som tyvärr inte alltid slutar väl. Och sist, men absolut inte minst: Vårdens kroniska sommarsjuka- det finns ingen bemanning. Inte i år heller.

Som en gammal skiva med jack i upprepas klagosången om sommarkrisen i vården. Otillräcklig bemanning, går ej att driva säker vård, stängda vårdplatser, t.o.m hela avdelningar, sönderstressad personal och långa köer på akutmottagningarna. Vår befolkning behöver samma vård på sommaren som under resten av året. Vi får hjärtinfarkt, bryter höften, får borrelia och blir misshandlade även i juni, juli och augusti. Har Sverige råd att behandla vård och omsorg som om det vore något sorts självgående väsen? Varför förstår man inte att det krävs en mycket stor insats för att få bukt med den vårdkris som växer sig allt större runt om i landet?

För ett antal år sedan var det just somrarna som var den stora akilleshälen i vården. Det var då den största krisen infann sig. För som ett under skulle tydligen även vårdpersonal ha semester under juni-juli-augusti? De senaste åren har sommarsituationen spritt sig ut över årets alla årstider. Det är inte bara under semestermånaderna som det är överjävligt att arbeta i vården (för att inte tala om att vara patient eller anhörig..). Nu är tidigare års sommarsituation något sorts allmänrådande klimat på landets olika vårdinrättningar. Men då kan man inte skylla på att de anställda ska ha semester.

Och så kommer sommaren. Och då ska ju alla ha semester…

Jag vill inte på något sätt förringa komplexiteten med att styra, planera och fördela inom svensk sjukvård. Men det är ju inte raketforskning. Vi behöver vara tillräckligt många för att kunna bedriva säker, trygg och tillgänglig vård. Vi behöver vara tillräckligt många för att kunna ta semester under sommaren när vår familj, vänner och resten av Sverige har semester. Vi behöver ha rätt kompetens för att kunna utföra den vård, utredning och behandling som vår befolkning ska ha tillgång till för att kunna få lindring och bot. Hur många högskolepoäng krävs för att lösa den ekvationen?

Det finns redan recept med botemedel att hämta ut för att bota sommarsjukan. Det skulle faktiskt tom kunna lindra den vårdkris som härjar som böldpest resten av året. Det stavas V-I-L-L-K-O-R. Och eftersom svensk ekonomi går som på räls så borde det gå att lösa enkelt. Vad är problemet? Dags att öppna skattkistan!
Lös krisen! NU!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och barnmorska

Inställda flyg och inställda operationer

av

Självklart drabbar en strejk olika personer, oavsett vilken bransch det är som befinner sig i konflikt. Men medias bevakning om man jämför tex flygbranchen med den pågående medlingen mellan Vårdförbundet och SKL där 90 000 anställda i vården berörs känns mycket märklig.

“Tänk om vi inte kan flyga på torsdag” eller “Tänk om jag inte kan operera min cancer i tid”

“Jag måste omboka min flight till ett annat flygbolag” eller “Jag väntar med att krysta fram bebisen tills nästa skift går på”

“Jag måste avboka min resa och boka om den till ett annat tillfälle” eller “Jag blir inte undersökt och kan inte få svar på varför jag mår så dåligt”

 

Nej, vården kan inte ta ut många eller vilken kompetens som helst i strejk eftersom det medför fara för människors liv. Det är helt enkelt samhällsfarligt.

Frågan är om vi reflekterat över hur pass samhällsfarlig själva bristen på anställda i vården är. Hur många männskors livskvalité och hälsa påverkas av att det inte finns tillräckligt med kompetens i svensk vård och omsorg? Hur drabbas du och dina nära och kära av att inte kallas till röntgen, hur påverkas du av din oro inför din kommande förlossning pga bristen på barnmorskor, hur känns det att se att telefontiderna på vårdcentralen är slut redan kl 7 på morgonen?

Hur drabbas du av att befinna dig längst bak i vårdkön?

Det mest samhällsfarliga är den kris vården befinner sig i nu och den handlar om brist på attraktiva villkor. Det är därför vi befinner oss i avtalsförhandlingar. Det är därför vi behöver gehör för våra yrkanden.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet och avdelningsstyrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka?

av

Om knappt 10 år beräknas vi vara 11 miljoner i Sverige. Den största procentuella ökningen står människor i åldrarna 80 år eller äldre för. Åldersgruppen 80+ förväntas vara 50 % fler än vad de är idag (källa: SCB). Anledningen är att det var stora barnkullar på 1940-talet, men även att livslängden ökar. Det är såklart något positivt att vi har en ökad livslängd. Men det medför också utmaningar. För när vi lever längre så krävs också att det finns resurser för att bemanna vård och omsorg. Och vi behöver allt mer vård och omsorg, ju äldre vi blir. Vem är det som ska arbeta med alla våra gamla och sjuka om 10 år, när vi inte kan fylla behovet av kvalificerad arbetskraft till vård och omsorg ens idag?

Kvalificerad arbetskraft. Smaka på ordet kvalificerad. Vad innebär det att vara ”kvalificerad” när man ska arbeta med gamla och sjuka? Alldeles nyligen fick jag personligen erfara vad bristen på just kvalificerad vårdpersonal innebär.

Min 95-åriga farmor, som hankat sig fram på egen hand i snart ett sekel, blev invaderad av influensavirus. I feberyran slår min farmor i golvet och blir liggandes där i X antal timmar. Som tur är så är hon inte helt ensam i världen, något som dessvärre inte är helt ovanligt, och hon transporteras till sjukhus för några dygns vätskeersättning och allmän omvårdnad. På darriga ben skickas hon hem, denna gång med ett larm till hemtjänsten om handleden.

Det dröjer inte länge innan hon tuppar av igen. Den här gången har hon dock ett larm att trycka på och efter en stund dyker hemtjänstpersonalen upp. Farmor klagar över nackvärk och kan inte komma upp från golvet eller röra på benen ordentligt. I pannan har några ilskna sår slagits upp. Blodet sipprar ner i hennes ansikte.

Kvalificerad vårdpersonal tillkallar i det här skedet på en ambulans, eller åtminstone på en sjuksköterska som kan göra en medicinsk bedömning av min gamla farmor. Dessvärre ter sig detta inte vara någon kvalificerad personal. För trots intensiva nacksmärtor och oförmåga att röra underkroppen ordentligt, så baxar personalen upp min farmor i sängen, slänger på några plåster i pannan (att det sitter ett antal hårtestar under plåstret har tydligen ingen betydelse) och åker därifrån.

När min pappa åker hem till min farmor konstaterar han omedelbart att han behöver ringa en ambulans (han har för övrigt aldrig arbetat inom vården, eller ens med människor).

Min farmor hade en fraktur på C2; en halsryggskada. Enligt ortopeden var det bara tur att hon inte blev förlamad. “Varsam hantering, tidig diagnos och tidig etablering av stabilitet i halsryggen med syfte att skydda och bevara ryggmärgsfunktioner är nyckelfaktorer för ett framgångsrikt och långsiktigt resultat”  (Internetmedicin). Den kvalificerade personalen på sjukhuset vårdade min farmor enligt konstens alla regler. Hade hon själv fått bestämma så hade hon flyttat in på ortopedavdelningen. De var helt enkelt underbara (citat av min farmor).

Vi behöver inte förflytta oss 10 år framåt i tiden för att konstatera att det är en stor ”utmaning” (läs ”kris”) när det gäller att bemanna vård och omsorg. Och det handlar inte bara om att bemanna. Vem är det som ska arbeta i vård och omsorg? Är det vem som helst? Hur mycket utbildning tror du krävs för att kunna ge adekvat vård till en människa?

Läser en av de jobbannonser till vården som ligger ute på nätet i skrivande stund:

Huvudsakliga arbetsuppgifter
– ge personlig omvårdnad och service till de boende utifrån individuella behov
– hälso-och sjukvårdsinsatser efter delegering

Vilka krav tror ni det är på utbildningsnivå?

Kompetenskrav:
– gymnasiekompetens
– erfarenhet av verksamhetsdokumentation
– datorvana

Människan är en unik, komplex individ. De människor som dessutom är i behov av vård och omsorg, antingen pga åldrande kropp eller sinne, eller de som är sjuka (eller både och) behöver persononcentrerade vård-och omsorgsinsatser. Borde vi inte kräva någon form av utbildning kopplat till människokroppen, till åldrande och till omvårdnad innan vi låter någon “ge personlig omvårdnad utifrån individuella behov”?

Vad händer när de som ska ta hand om vår gamla farmor, mamma eller bror inte har vare sig intresse eller kompetens att ta hand om människor?

Det krävs ett enormt arbete och omfattande åtgärder på samhällsnivå, för att ens försöka få bukt med krisen i vården, en kris som kommer att bli allt värre. Men det är inte bara en bemanningsfråga. Det är också en fråga om rätt kompetens.

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka? Vem ska ta hand om dig och mig?

Jag och min Farmor

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

 

Vården är ett geografiskt lotteri

av

Jämlik vård, vad är det egentligen? Begreppet börjar kännas urvattnat, som en vissen blombukett eller Trumps klimatpolitik. Det tycks lika svårt att resa till en annan galax som att uppnå vård som är lika för alla.

Varför är det så?

De geografiska skillnaderna i vårt avlånga land handlar inte bara om antal mil mellan Treriksröset och Smygehuk. Var du bor när du bli sjuk eller skadad kan faktiskt vara livsavgörande. Cancerfonden kallar det för ett geografiskt lotteri. Om du drar en vinstlott kanske din nyupptäckta hjärntumör eller bröstcancer hinner behandlas i tid. Har du otur så kanske det helt enkelt är försent när du väl hamnat längst fram i den vidriga vårdkön.

Och det är inte bara om man drabbas av cancer som orättvisan ger dig en käftsmäll. Om du drabbas av en fallolycka (vilket ca 70 000 gör årligen) så bör du bo i Stockholm. Inte Gävleborg. Och om du drabbas av en hjärtinfarkt så är det bäst om du inte befinner dig i Piteå när du börjar få bröstsmärtor. Tänk också på var du befinner dig om du behöver en adhd-utredning, om du lider av vestibulit eller har epilepsi . Om du behöver akutsjukvård så gör du bäst i att inte ens vara innanför landets gränser eftersom det inte erbjuds akutvård i rätt tid någonstans i Sverige.

Det är en utopi att tro att all vård ska finnas på varje ort, oavsett storlek. Det blir inte patientsäkert om komplicerade ingrepp och behandlingar ska finnas på alla småsjukhus, till varje pris. Om någon ska operera ditt hjärta så antar jag att du vill att personen som söver dig, opererar och vårdar dig ska ha rutin på det hen gör och inte bara utför den typen av vård någon enstaka gång då och då. Har du tur så kanske ditt landsting ”betalar” för att du ska opereras i en annan del av Sverige. Betalar. Hur knäppt är inte det? Vi bor ju i samma land?

Är det inte dags att skrota alla indelningar i regioner, landsting och kommuner? Borde inte alla människor som bor i vårt land och som faktiskt bidrar till den svenska vården genom att betala skatt, kunna erbjudas vård där den finns tillgänglig? Utopi eller inte; vården ska vara så tillgänglig och nära som möjligt. Självklart finns det oundvikliga skillnader mellan att bo i en by i nordligaste Sveriges inland och att husera i en lya ett stenkast från Universitetssjukhuset i Örebro. Men den inhumana verkligheten där tillgången till vilken vård du har rätt till, och framför allt, hur snabbt du får tillgång till just den vården, borde inte tillåtas existera. Vården ska inte vara beroende av var du bor i landet. Svensk vård ska vara lika tillgänglig för alla som bor i Sverige.

Åsa Mörner
Leg barnmorska, leg sjuksköterska

Ring den jämlika vården in, nu är tid att löften infrias!

av

(fritt från Alfred Tennysons ”Nyårsklockan”)

Ring, klocka, ring i bistra Nyårsnatten
mot sjuksköterskeexpeditionen och dess arbetande skara;
vi jobbar dygnets alla timmar och till er tjänst vara
och det nya året erbjuda full bemanning som sagts i politikerdebatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
Vi lovar alla åldrar vårda till dess livet tar slut.
om goda villkor och bra lön delas ut,
så behöver inte arbetsgivaren famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och erbjud tröst; Stöd till den sjuke
Ring smärtan ut från den cancersjuke
och fördela mediciner som har effekt på direkten

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden
På labbet de rätt bakterie hitta
så korrekt behandling nu kan förhindra mer smitta
och vi därmed patienten räddar från döden

Ring in den tid, då vi från vårdkrisen befrias
ur Svea rikes onda tand
Ring platsbrist och bemanningskaos bort från vårt land;
Ring den jämlika vården in, nu är tid att löften infrias!

Farväl 2018- Välkommen 2019!

GOTT NYTT ÅR!!!

Åsa Mörner

En julsaga om snålhet

av

Den dumsnåle Sten-Kalle Larsson hasade runt i de trasiga tofflorna i det pampiga palatset som var hans överdådiga bostad, medan snön yrde utanför de blyinfattade fönstrena. Ja, byggnaden må vara tjusig, stora vackra salar, exklusiva möbler och dyr konst på väggarna. Men palatset ekar ödsligt tomt.

Sten-Kalle, som kallas just Sten-Kalle för hans stenhårda förmåga att förhandla villkorslöst och alltid vinna, oavsett konsekvenserna, sparkade tjurigt av sig de trasiga tofflorna och kröp ner i sin himmelssäng. ”Jul, vad ska det vara bra för?” muttrade Sten-Kalle medan han fluffade kudden och tog en sipp ur vattenglaset som stod på nattduksbordet.

”Jul innebär bara en massa extra kostnader! Folk ska tydligen ha mer betalt bara för att de måste arbeta över jul och nyårshelgerna, och dessutom förväntar de sig nån sorts JULGÅVA av sin chef, dvs JAG”

Sten-Kalle sätter vattnet i vrångstrupen och sätter sig tvärt upp i sängen i en våldsam hostattack.

”Jävla juljävel!”

Väl medveten om att tankarna kring julens förfärligheter troligtvis kommer att förstöra en god natts sömn, tar Sten-Kalle fram sin kassabok för att inventera intäkter och utgifter. Plussaldot får honom alltid att somna gott. ”Det har varit ett bra år, inga större löneökningar till de trofasta eller storsatsningar på nyanställningar” Tankarna dröjer dock kvar vid ett osannolikt möte som Sten-Kalle råkat på tidigare under dagen. En före detta kollega, Sara-Klara Lindberg, hade uppenbarat sig, likt en vålnad, för Sten-Kalle. Sara-Klara, som varit död sedan en kortare tid tillbaka, stod framför Sten-Kalle, där han slumrat till i sin fåtölj och talade med bruten stämma:

”Sten-Kalle! Du måste lyssna på mig, jag har kommit för att varna dig! Du kommer att besökas av tre andar som ska visa dig konsekvenserna av hur du hanterar dina anställda, annars kommer ditt öde att bli som mitt!”

Sten-Kalle lyssnade storögt på Sara-Klara, som var klädd i en solkig särk med långa kedjor runt sin kropp. Lika snabbt som hon uppenbarat sig, så var Sara-Klara borta. Sten-Kalle gnuggade sig i ögonen och fräste högt:

”Nej, nu har jag börjat hallucinera, kanske dags att boka ett besök hos doktorn!”

Precis som alla kvällar i december, när frustrationen kring människors önskan om julefrid och familjekära sammankomster plågade den gamle mannen, så somnade Sten-Kalle gott efter att ha bläddrat en stund bland räkenskaperna.

Kvällstimmarna går över till en månklar natt. Med ett ryck vaknar Sten-Kalle Larsson av att någon står vid fotänden av hans paranta säng.

”Sten-Kalle, jag har kommit för att visa dig något”.

Figuren vid sängen håller fram en blek hand som Sten-Kalle, av någon osalig anledning, greppar tag om. Handen är iskall, och när Sten-Kalle närmar sig figuren ser han att det inte är en mänsklig individ.

”Du är en av andarna!” utbrister Sten-Kalle.
”Jag är den första av tre andar”, säger varelsen
Sten-Kalle förflyttas på ett obeskrivligt sätt, svävandes genom stadens torg och gator, fram till förlossningsavdelningen som ligger på sjukhuset mitt i staden, långt bort från byarna på landet där många familjer bor. Sten-Kalle leds in genom korridorerna och fram till personalrummet. Det är ett av Sten-Kalles sjukhus. En sjukhusklädd kvinna sitter i soffan med en tom blick. Plötsligt börjar anden att tala.

”Det här är Sanna. Sanna är barnmorska här på förlossningen sedan några år tillbaka. Hon är mycket duktig på sitt arbete och har alltid drömt om att bli barnmorska. Men tyvärr så har Sanna blivit sjuk av sitt arbete. Hon har arbetat treskift sedan hon anställdes och har inte hunnit återhämtat sig mellan arbetspassen så nu har hon drabbats av en utmattningsdepression. Sanna kommer inte att jobba på länge efter den här natten. Kanske aldrig mer. Tre av Sannas kollegor kommer att möta samma öde inom den närmaste månaden, en av dem får dessutom bröstcancer. Det kommer att vara så få barnmorskor kvar på sjukhuset så kvinnor kommer att hänvisas till att föda hemma med stöd av eventuella familjemedlemmar inom en snar framtid”

Sten-Kalle, som inte hunnit få på sig sina trasiga tofflor, svär över det kalla golvet och utbrister; ”Vi kan ju inte stänga på natten, det är väl bara att jobba på. Hon visste väl vilket yrke hon utbildade sig till!” Sten-Kalle ser den tomma blicken på Sanna och ryser, för ett ögonblick, till. ”Föda barn har kvinnor gjort i alla tider…”

Utan att veta hur, vaknar Sten-Kalle i sin himmelssäng morgonen därpå, och dagen passerar som vanligt, dock med en obeskrivlig känsla av barn som föds på stampade jordgolv och kvinnor som förblöder… Sten-Kalle tror att de konstiga tankarna kan bero på stress.

Dag blir till kväll. Med räkenskapsboken på bröstet somnar Sten-Kalle och snarkar gott när han åter väcks av en annan ande vid fotänden av hans säng.

I ett nafs så är Sten-Kalle och anden flyttade till stadens sjukhus. De svävar in på onkologavdelningen och in i ett av patientrummen. I rummet ligger en man nedbäddad i sängen och det som Kalle misstänker vara hans familj, sitter runt omkring honom. En sjuksköterska kopplar ett dropp och stryker mannen ömt över armen. Sten-Kalle ser att alla omkring mannen, en ung kvinna och tre barn, snyftar och är rödgråtna i ansiktet. Ande nummer två berättar med en konstig, plåtliknande stämma;

”Det här är Gustav. Gustav är döende pga en hjärntumör, han har inte långt kvar. Egentligen skulle han haft goda möjligheter att överleva, men eftersom det inte fanns tillräckligt med personal för att kunna söva, operera och vårda honom så blev operationen framskjuten. Tills det var försent”

Sten-Kalle känner att det hugger till i hjärttrakten, men tänker samtidigt att det ju tyvärr är sånt som kan hända. Särskilt om personalen bara vill ha mer och mer betalt! Men samtidigt så är det ju synd….äsch, personalen kan ju inte få allt de begär hela tiden!
En ljus dimma stiger upp i rummet och det blir allt svårare att se Gustav och hans gråtande familj som sitter runt hans dödsbädd.

Sten-Kalle vaknar i sin himmelssäng. ”Konstigt, jag känner mig kallsvettig och illamående”, tänker Sten-Kalle. “Och så har jag drömt om en ande igen.” Men det kändes inte som en dröm.

Möten avlöser varandra under arbetsdagen. Sten-Kalle känner sig okoncentrerad och har en envis huvudvärk som slår likt en hammare mot hjärnbarken. ”Tänk om det är en hjärntumör? Hur ska jag få behandling då, det är ju kö överallt? Fast jag har ju pengar så det ordnar sig alltid!”

Efter en inte helt tillfredsställande dag, hasar Sten-Kalle med sina trasiga tofflor genom den tomma korridoren ner till sitt gigantiska sovrum. ”Måtte jag inte behöva drömma om nån sabla ande inatt igen…”

Sten-Kalle vaknar av ett mullrande dån. Vid den högra sida av himmelssängen står en varelse, den otäckaste du kan föreställa dig, med bara ett kranium som ansikte, delvis täckt av söndrig hud, och med tomma ögonhålor som stirrar genomborrande på Sten-Kalle. Sten-Kalle försöker skrika men den ondsinta anden tar ett hårt grepp om Sten-Kalle och sveper iväg honom genom skuggor och mörker. I mörkret längs vägen skymtar sjuka människor som desperat sliter i Sten-Kalles morgonrock och ber om smärtlindring och tröst, glåmiga sjuksköterskor och hålögda barnmorskor släpar sig fram och kastar uppsägelser efter honom, och ljudet av hjärtmonitorer och EKG-apparater blandas med stön av smärtor och lidande.

”Vart för du mig?” vrålar Sten-Kalle till den monsterliknande anden.
”Jag för dig till din dödsbädd” svarar anden.

Det svartnar för ögonen på Sten-Kalle och han känner hur han ramlar genom en mörk bottenlös avgrund.
Sten-kalle ligger i sin gamla himmelssäng. Lakanen är smutsiga och runt omkring honom ligger tomma konservburkar och medicinförpackningar. De gamla trasiga tofflorna, som nu är ännu trasigare, ligger mitt på golvet. En råtta gnager på den ena toffeln. Helt plötsligt står Sten-Kalle bredvid den smutsiga bädden och stirrar ner på sin gamla uttorkade, tandlösa lekamen som ligger där och inväntar sin död.

”Du har legat här, utan att någon brytt sig om dig, väldigt länge. Ingen har hjälpt dig med hygienen, gett dig medicin eller kommit med mat. Du är helt ensam.” Andens röst ekar i rummet.

Sten-Kalle känner svettpärlorna rinna nerför ryggen och i pannan. Hjärtat bultar hårt i bröstet och andhämtningen är kraftig.

”Men, jag har ju pengar! Varför har ingen tagit hand om mig,, jag borde fått den allra bästa vården”!

Anden greppar tag om Sten-Kalles båda axlar och skakar om honom kraftigt;

”För det finns ingen som jobbar med vård eller med människor över huvud taget längre! Du kan använda dina pengar för att köpa en teknisk pryl eller mjukvaruuppdateringar. Men ingen jobbar längre med sjuka eller gamla människor. Ingen orkar eller klarar av det längre och ingen vill utbilda sig till ett yrke man blir sjuk av”

Sten-Kalle känner på nytt hur det svartnar för ögonen och börjar kippa efter andan. Smärtor i bröstet letar sig ut över hela kroppen och livsenergin håller på att sina. Sten-Kalle ligger i den smutsiga sängen igen

”Vad har jag gjort?”

Allt blir svart. “Är jag död?” undrar Sten-Kalle. Han slår upp sina ögon och blickar ut i sitt stora sovrum. Lakanen är rena och doftar nytvättat, allt i rummet ser prydligt ut, som vanligt. På nattduksbordet står ett vattenglas och bredvid glaset ligger den läderinbundna kassaboken. Solens vintersvaga strålar letar sig in genom springan vid sidan av rullgardinen och utanför ljuder en stämningsfull körsång om ”Jul, jul, strålande jul”. Sten-Kalle Larsson tar ett skutt ur sängen, och utan att ta på sig de trasiga tofflorna springer han med lätta steg nedför den svängda ståtliga trappan och kastar sig på telefonen ”Sven-Kasper, sammankalla alla omedelbart vi behöver ett akut möte innan jul!” Innan Sven-Kasper Lund hunnit svara så rusar Sten-Kalle ut genom dörren, iförd morgonrock, och ilar snabbt mellan julklappshandlande barnfamiljer fram till huvudkontoret. ”Nu ska det bjudas på en riktig julklapp” Eter en lång mötesdag somnar Sten-Kalle nöjd i sin himmelssäng, utan att ens ögna igenom räkenskaperna.

Så slutar vår julsaga om Sten-Kalle. Men vad gjorde han på mötet egentligen?

Med en stadig signatur slöts avtal om att personalstyrkan skulle få hälsosamma arbetstider och ordentligt med återhämtning så att de skulle kunna utföra patientarbetet utvilade och nöjda. Lönen skulle ge utrymme för utveckling och lönespridning och man skulle också lyssna in de goda förlag som vårdens professioner hade för att förbättra vården. Inga fler patienter skulle behöva köa för att få vård, inga provsvar eller diagnoser skulle fördröjas eller utebli,  ingen skulle behöva dö ensam hemma i sin säng och inga barn skulle tvingas födas utan en barnmorskas vägledning ut i livet.

Sten-Kalle hade till och med köpt ett par nya tofflor.

Alla personer som beskrivs i denna julsaga är påhittade och all eventuell likhet med verkliga personer eller händelser är endast tillfälligheter.

(Vår julsaga har inspirerats av Charles Dickens mästerverk “A Christmas Carol”)