Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Varför är det inget snack om att snabbutbilda elektriker till ingenjörer?

by 4 Comments

I åratal så har vi stått på barrikaderna och basunerat ut att det inte håller längre, att vården befinner sig i en djup kris och att vi inte längre kan garantera patienterna säker vård i rätt tid. Vi har också varit nästintill övertydliga med varför det har blivit så här och gett massvis med förslag om hur krisen ska avvärjas. Men budskapet har uppenbarligen inte gått in.

Det kom som ett slag i ansiktet. Regeringen föreslår ett ”snabbspår” för att utbilda undersköterskor till sjuksköterskor. Varför kommer det aldrig ett sånt förslag när det handlar om manligt dominerade professioner? Kan man snabbutbilda elektriker till ingenjörer?

Precis som elektriker, så är undersköterskor en otroligt viktig profession. Men det är en helt annan profession än sjuksköterskor. De arbetar inom vården, absolut. Men det gör ju läkare också. Är det dags för ett snabbspår för sjuksköterskor som vill bli läkare?

Skulle inte tro det.

Varför är det så svårt att begripa att det egentligen inte är brist på sjuksköterskor? När ska våra makthavare fatta att det är brist på tillräckligt attraktiva villkor. Och när ska de få in i sina skallar att den ENDA lösningen handlar om att förbättra villkoren och värdesätta den unika kunskap och kompetens som legitimerade sjuksköterskor har?

Men våra makthavare tycks vilja göra allt för att undvika den självklara lösningen. Istället för att öppna skattkistan och investera i sjuksköterskeprofessionen, så vill man alltså, inte bara riskera patientsäkerheten. Man vill också riskera att skapa ett A- och ett B-lag inom själva sjuksköterskeprofessionen, där A-laget kan glänsa med en fullvärdig akademisk examen och därmed rätt förutsättningar för att kunna utöva sin kunskap på ett tryggt och säkert sätt. Medan B-laget endast har en förenklad, kortare och därmed mindre förankring i akademin än vad A-laget har. Vad konskevensen av det blir för patienterna vill jag knappt tänka på.

Sjuksköterskeprofessionen är starkt kvinnodominerad. Och precis som med de flesta andra kvinnodominerade akademiska professionerna i världen, så är yrket gravt undervärderat. Löneutvecklingen är skamligt låg, arbetstiderna är ohälsosamma och tempot är slitsamt. Är det konstigt att så pass många lämnar yrket eller avslutar utbildningen?

Här finns en chans att visa att Sverige verkligen satsar på jämlikhet. Men istället drar regeringen till med ett förslag, som inte bara känns som ett slag i ansiktet, utan som dessutom spär på den värdediskriminering som vi haft sedan Juraperioden. Och jag som trodde Sveriges regering strävade efter att vara feministisk. Det här förslaget visar på den totala motsatsen. Istället för att ta chansen och äntligen satsa på att förbättra villkoren för sjuksköterskor, så kläcker man ur sig ett förslag som visar på stor okunskap om både professionen, akademin, och patientsäkerheten. För att inte tala om att totalt ignorera kvinnodominerade yrkens kamp om att äntligen värderas rätt.

Gör om och gör rätt, en gång för alla!

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

#geossrättvillkornu

Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

by

Efter en synnerligen ovanlig vår så är sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor nu mitt i sin semesterperiod. De senaste månaderna har kantats av hård arbetsbelastning, övertid och etisk stress i ännu högre utsträckning än vanligt. Det är dock ingen nyhet att vårdpersonalens lagstadgade rätt till semester medför ett problem för arbetsgivaren pga en till synes oändlig brist på rätt kompetens. I åratal så har minimal bemanning, neddragen vård och sommarkris varit en återkommande årlig kaotisk repris. Men i år är även den i en klass för sig. Den här sommaren så är det många som inte får fyra veckors sammanhängande ledighet – vad kommer konsekvensen att bli för de som har arbetat under enorm press en längre tid när de sedan inte får tillräckligt med återhämtning?

Belastningen har varit orimlig på många håll i vården redan innan pandemin, och under vårens och den ännu pågående pandemins spår har den blivit desto tyngre. Många har uttryckt en känsla av total utmattning och på flera håll runt om i landet börjar bland annat specialistsjuksköterskor att se sig om efter ett helt annat yrke; ett yrke som inte riskerar deras egen hälsa, som garanterar återhämtning och som ger god löneutveckling, något som dagens arbetsgivare inte lever upp till överhuvudtaget.

När sommaren är över och hösten griper tag om oss, riskerar vi ett stort bakslag. Vi vet inte vad som kommer att hända gällande virusets framfart, men när det handlar om personal som pressats till max under många månaders tid, så är det en ganska enkel sak att förstå att tre veckors sammanhängande semester inte är tillräckligt som återhämtning. Och utan återhämtning riskerar vi både att förlora kompetens, då särskilt de erfarna söker sig bort från slutenvården pga dåliga villkor, och en ökad ohälsa med risk för många sjukskrivningar som följd.  Meningen är att resterande semester ska kunna tas ut under hösten. Men vem vet hur många som är i behov av vård kopplat till Covid-19 då? För att inte tala om alla de patienter som fått stå tillbaka i väntan på undersökning, behandling och rehabilitering som inte har med coronaviruset att göra. Kommer det att finnas rätt kompetens för att ta hand om den enorma vårdkö som fyllts på under våren? Och kommer det att finnas ork hos de som ska hantera det uppdämda vårdbehov som nu finns hos vår befolkning? Risken för att det faktiskt inte ska finnas några marginaler ens till hösten för att personalen ska kunna få ut sin resterande ledighet är överhängande. Och om de får ut den; hur har möjligheten varit för att kippa efter andan under några veckors tid på sommaren och sedan under kanske ytterligare en veckas ledighet flera månader senare?

Ingen kunde förutse pandemins effekter. Men den beredskap som svensk sjukvård har haft de senaste decennierna har inte skapat utrymme för oförutsägbara händelser av någon större dignitet. Den har inte ens varit riggad för en ”vanlig” sommarsemester. Faktum är att många medarbetare inte ens kan få ledigt en helg i januari pga alltför låg bemanning. Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

I höst kommer det att finnas en stor skuld i form av en arbetsmiljöskuld till personalen och en vårdskuld till vår befolkning Och denna måste betalas tillbaka i form av väsentligt förbättrade arbetsvillkor så att det kan finnas möjlighet för vårdsökande att få rätt vård och behandling i rätt tid. Vi får innerligt hoppas att det tas i åtanke när budgeten läggs för kommande lönerevisioner.  Det verkar ju finnas en hel del pengar för att rädda landets företag. Helt klart en nödvändighet. Men varför finns det aldrig pengar till att rädda vården, tillgodose de vårdsökandes behov och ge de anställda rimliga villkor? Det är hög tid att prioritera vården nu. Det GÅR att förändra och skapa en välfungerande, jämlik och tillgänglig vård. Men det kräver stora investeringar, något som saknas idag.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Dags att öppna skattkistan!

by

Troligtvis så har ingen undgått diskussionerna om att vården behöver mer resurser. Efter åratal av tjat från alla håll och kanter i vård och omsorg så har nog budskapet sipprat ner in i minsta lilla hålrum: vården är underdimensionerad och de som arbetar där är inte rätt värderade. Tänk att det krävdes en pandemi för att nå den insikten. Men frågan är vad insikten kommer att leda till? Kommer något att förändras när covid-19 ebbat ut?

De insatser som har gjorts inom vården de senaste månaderna har varit näst intill heroiska. För trots att vårdavdelningar och mottagningar haft bristande bemanning och uttröttad personalstyrka under lång tid, så har man lyckats med det som kanske kändes omöjligt för ett halvår sedan.  Men det har också kostat. Och det är de som vårdar som fått stå för en stor del av priset. Och priset är högt. För vem orkar arbeta under sådan press hur länge som helst?

När antalet inläggningar klingar ut behöver vi kunna hämta andan. Men vem ska då hantera det enorma berg av vårdköer, den vårdskuld som nu står och stampar i tröskeln? Den andra delen av priset belalas av de som fått stå tillbaka, som hamnat långt bak i kön, de som inte fått vård i rätt tid.

Vi behöver bli fler. Men det finns inga genvägar. Det går inte att tro att fler utbildningsplatser är lösningen. För att kunna utbilda fler krävs inte bara fler lärare, något som skulle innebära att fler måste lämna den kliniska verksamheten och således dränera vården ännu mer. Det krävs också att det finns erfarna handledare ute på våra sjukhus, i hemsjukvården och på vård- och omsorgsboenden. Annars kan vi inte bedriva utbildning. Men de som är erfarna lämnar vården i en stid ström eftersom de lessnat. En svår ekvation.

Steg nummer ett måste vara att kunna behålla den erfarenhet som finns i vården och att återrekrytera de som lämnat vården pga usla arbetstider, orimlig arbetsbelastning och obefintlig löneutveckling.

NU är det verkligen på tiden att våra beslutsfattare blickar framåt och agerar förnuftigt. Vi kan inte längre lappa och laga när det läcker som ett såll. Gör om och gör rätt!

Det håller inte längre att säga att ”det inte finns pengar”. Det är dags att kavla upp ärmarna, gnugga geniknölarna och öppna stora skattkistan. För det kommer inte att vara gratis.

Vården har gått på högvarv under lång tid. Vi är stolta över de beundransvärda insatser som våra professioner gör. Men vi är också utröttade, less och frustrerade. Det behöver inte vara så här. Det finns lösningar. Vi måste lösa det här nu!

Om inte; hur ska vi då tackla nästa pandemi? Eller ens en vanlig blindtarmsoperation?

Åsa Mörner

Leg barnmorska och leg sjuksköterska

När man jobbar i vården behöver man ingen semester

by

Ingen har väl lyckats undgå att det pågår en kris i vården. I vissa delar av landet är den mer påtaglig än andra, men hela Svea rike är berört och runt om i vår avlånga demokrati, så har vården mobiliserat och gjort sig redo för strid. Konsekvensen för de som arbetar i frontlinjen, dock inte bara de som slåss direkt mot viruset, utan även de som arbetar i andra verksamheter pga bla hög sjukfrånvaro och förändrade rutiner och riktlinjer, är att många känner sig dränerade. Slut som artister, redo att kasta in handduken, checka ut och lägga sig och flämta på sofflocket.

Sorgligt nog så är utmattning en vanligt förekommande åkomma hos legitimerade vårdprofessioner, eftersom de stångats mot en nedåtgående spiral i bemanningstäthet och alltför hög stress under lång tid. I år är det dock ett exceptionellt läge. Det pågår en pandemi som vi inte skådat i modern tid.

Men när den första sommarmånaden gjort sitt intåg så brukar många ändå dra en lättnadens suck. Snart är det dags att gå ner i varv, flexa ut, sparka av sig foppatofflorna och glömma bort alla lösenord och koder till jobbdatorer, journalsystem och dörrar. Det är dags för återhämtning och tid att umgås med familj och vänner, tända grillen och ta sig ett dopp i det blå, putsa på motorcykeln och rulla fram husvagnen.  

Men inte i år.

För den här sommaren, efter vad många upplevt som den tuffaste våren i deras yrkesliv, så kommer semestern att vara betydligt kortare än vanligt för en stor del av landets vårdanställda.

Det har inte bara varit en fysiskt ansträngande period i vården. Många känner sig mentalt urlakade och brottas med etisk stress och en känsla av otillräcklighet. Att se svårt sjuka människor dö, utan möjlighet till att ha en anhörig nära, omgiven av personal iklädda rymddräktsliknande skyddsutrustning, gör ont i hjärta och själ och sätter djupa spår. Behovet av en längre ledighet för att ges en möjlighet att ens försöka koppla bort är otroligt stort hos de som kämpar för att hålla igång vården.

När man jobbar i vården behöver man inte lika mycket ledighet som andra, tycks ledning och politiker resonera. Förstår våra beslutsfattare hur förödande det riskerar att bli? Hur många kommer att krascha in i den berömda väggen när höstrusket sänker sig? Hur många kommer att bli less och byta jobb eller yrke?

Nej, det är ingen som vet det just nu. Men en sak är säker. Beslutsfattare har år ut och år in, ignorerat det faktum att det finns för få sjuksköterskor och barnmorskor pga oattraktiva villkor. De har blundat för att villkoren för biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor inte rimmar med den utbildningsnivå och det ansvar som medföljer legitimationskravet. Ett alldeles vanligt år, helt pandemifritt, så är ledighet en hårdvaluta. Semesterveckorna säljs till högsta bud, allt för att försöka rädda en underdimensionerad vård. Och det är, som sagt, under ett vanligt år. Förstår ni hur det ser ut i år?

För 2020 är inget vanligt år. Det pågår en pandemi. De som arbetar i vården förstår allvaret och gör allt för att hålla uppe det sjunkande vårdskeppet. Och de gör det bra. Men till vilket pris? Och vem kan egentligen lova att all den semester som blir låst till hösten, istället för sommarens ljumma månader då resten av familjen och vännerna har ledigt, går att bevilja? Den vårdskuld som nu hopar sig pga inställda undersökningar och behandlingar är enorm. Och vem vet om det kommer en andra våg av viruset?

Kanske är det först nu som många av våra medborgare insett hur livsviktiga, hur ovärderliga och oersättliga vårdens medarbetare är; att det inte handlar om att bara badda någons panna, vända ett provrör eller trycka på en knapp.  Kanske är det först nu som våra beslutsfattare inser att rätt villkor till vårdens professioner är en investering, både i nuet och för framtiden. För vem vet när nästa pandemi knackar på?

Åsa Mörner

Legitmerad barnmorska, legitimerad sjuksköterska

Att vara chef mitt i stormen…

by

Corona… för någon månad sen trodde jag det var en öl. Det tänker jag inte nu. Covid-19….

Hur det kan bli, så fort saker ändrar sig, och ens arbetsuppgifter med det. Som första linjens chef så hamnar man mitt i centrum av ”akuta” förändringar och händelser fort.
Många med förkylningssymtom ska vara hemma men verksamheter och patienter behöver personal ändå. Vem ska arbeta när många är sjuka eller har sjuka barn? Ska man som chef vara tillgänglig 24h/ dygn?
Vilka arbetstider har jag som chef i akuta lägen? Det är ju också viktigt att man tänker lite mer långsiktigt i detta läge. Hur länge kommer denna kris pågå? Hur länge kan man vara ”on-call” 24H / dygnet utan att själv som chef bli sjuk. Jag anser att som chef kan man inte vara tillgänglig hela dygnet, utan man har faktiskt bara 40 timmars vecka även som chefer. Sen förstår jag att saker kan hända och personalen behöver konsultera något ibland men inte alltid! Ska man vara tillgänglig på dygnets alla timmar så ska du ha beredskap och då blir det övertid när du blir kontaktad. Men då får du som chef i regionen inte skriva upp övertid i nuläget, hur blir det då? Sen kan du inte ha beredskap hela veckor, då bryts lagen om veckovilan…

Sen hur hanterar man informationsflödet som kommer med nya direktiv hela tiden. Kommunikation är ju det svåraste som finns, även utan kriser. Hinner personalen läsa mailen? Hinner jag som chef träffa min personal och rapportera så mycket som möjligt samtidigt som jag ska vara på ledningsgruppsmöten och få ny fakta?

Ja, det är inte lätt att göra rätt alltid! Som chef vill man att ens personal har en bra arbetsmiljö och villkor samtidigt som man har en verksamhet att sköta och se till att patienterna får en patientsäker vård. Går det i Coronakrisen?! 

Vårdförbundet vet att det är ansträngt i vården i dag och att utmaningarna är större än vanligt. Vårdförbundet finns alltid tillgängligt för dig om du har frågor eller behöver stöd. Kontakta vårdförbundet Direkt Chef 0771-630630 öppet alla vardagar till kl:18.00 eller ditt lokala chefsstöd.

Helena Nyrén

”Lokalt chefstöd ”,
Vårdförbundet avd Örebro, fd 1:a linje chef

Krispaketet till vården borde prioriterats för längesen

by

Det är kris. Och nu menar jag inte den evighetslånga ”normala” vårdkris som vården befunnit sig i det senaste decenniet. Jag menar en REJÄL kris, precis som i resten av världen. Det fattas skyddsutrustning, vårdpersonal och tillräckligt med vårdplatser och i dagsläget måste vi förbereda oss för en situation som Sverige och världen aldrig tidigare befunnit sig i.

I kristider måste man tänka annorlunda. Många företag får det tufft att överleva när människor isolerar sig pga virusinvasionen i vårt samhälle och risken för masskonkurser är överhängande. Krispaketet från staten innehåller 300 miljarder kronor som ska rädda svenska företag och 500 miljarder till bankväsendet. Om det är tillräckligt är det ingen som vet.

Det finns gott om pengar i statskassan, har vi fått höra de senaste veckorna. Vilken tur.

Vårdens krispaket är inte i närheten av summorna som läggs på svenska företag och banker.

Det är väl kanske inte läge att klaga nu, men den välfyllda statskassan och krispaketet till landets företag får mig att fundera över alla de larmrapporter om mängder med brister i svensk vård och omsorg som vi i vården larmat om under många år. Larm om den enorma bristen på resurser och på den totala omöjligheten att förbättra villkoren för de vårdanställda så att bemanningen ska kunna hamna på rätt nivå. Larm om brist på utbildad personal. Hur många gånger har vi inte fått höra att ”det finns inga pengar”?

Det går förmodligen inte att förbereda sig tillräckligt för en sådan kris som det elaka viruset COVID-19 har lett till. Men om utgångsläget hade varit bättre så hade vi inte behövt sjunka så långt ner i kvicksanden. Om vi hade haft tillräckligt många specialistsjuksköterskor som kunde arbeta på intensiven, biomedicinska analytiker som kunde analysera prover och röntgensjuksköterskor som kunde bemanna alla röntgenavdelningar 24/7, barnmorskor som kunde arbeta med smittbärande gravida och födande. Om vi hade haft hängslen och livrem och sett till att ett lager med skyddsutrustning och läkemedel hade funnits tillgängligt. Om vi hade byggt ut sjukvården i den takt befolkningen och dess vård-och omsorgsbehov hade ökat.

Det kommer att bli en stor ökning av antalet svårt sjuka i COVID-19. Ingen vet exakt hur många eller när, men det kommer att ske.

Tydligen går det att trolla fram fler intensivvårdsplatser än de drygt 500 som normalt finns i hela landet. Men vem ska arbeta där när vi inte ens har tillräckligt med bemanning för det antal platser som finns nu?

”Det får inte ta längre än några veckor” säger man från myndigheter när det gäller att ”snabbutbilda” för att få tillräckligt många som kan arbeta inom intensivvården. I normala fall tar det 4 år att bli specialistsjuksköterska inom intensivvård och inskolningstiderna som ny är långa. Vad blir konsekvensen av att snabbutbilda? Kommer den snabbutbildade personalstyrkan att mäkta med det enorma tryck som myndigheterna förväntar sig inom de kommande veckorna, månaderna och vem vet hur länge?

 Jag skulle gärna vilja veta var alla miljarder är som borde satsas på alla de som arbetar inom den krisdrabbade vården, som arbetar med risk för sitt liv och sin hälsa, dag och natt, för att vi ska klara av den fruktansvärda kris som drabbat oss alla.

Jag undrar varför man inte agerat i tid och faktiskt lyssnat på alla varningar om att vården är underdimensionerad till och med för att vara en vanlig fredag i mars.

Krispaketet till vården borde prioriterats långt innan corona drabbade vårt samhälle.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Vården klarar knappt av en vanlig Vabruari. Hur rustade är vi för en pandemi eller en katastrof?

by

Det är kaos på flera av vårt lands sjukhus. På Södersjukhuset beskriver personalen att det ligger patienter och skriker av smärta och matsalen används som sjukhussal. Och det är bara en alldeles vanlig vabruari. Vad händer om en större katastrof sker? Eller en pandemi?

Vården har svårt att hantera vad som borde ses som normalt. Anledningen är en underdimensionerad och felprioriterad vårdbudget sedan decennier tillbaka, vilket gett alltför få vårdplatser och otillräckligt med utbildad vårdpersonal i förhållande till befolkningens behov. Trafikolyckor, bröstsmärtor, säsongsinfluensa och kräksjuka tillhör det vanliga utbudet på en akutmottagning. Det är också normalt med toppar och dalar när det handlar om hur stort söktryck vården har. Men idag tycks, vad som borde vara normala toppar, bli alltfler. Och dessutom finns inte ens resurser för att vården ska kunna hantera en ”normal” februarikväll inom akutsjukvården.

Det finns inga marginaler. Det är otillräckligt bemannat. Det är fullt. Det är kaos.

Och då har vi inte ens nämnt hur vården skulle hantera en katastrof, tex en flygkrasch, en större brand eller en terroristattack. Medierna svämmar över om Coronavirusets framfart genom världen. Vad skulle hända om (eller ska vi säga när?) coronaviruset får fäste i den svenska myllan?

Ett av de största hoten mot folkhälsan är antibiotikaresistens. Hur kommer vården klara av att hantera patienter, som tidigare fått ett recept via primärvården, men som i framtiden kräver sjukhusvård för att eventuellt få bukt med vad vi tidigare ansåg som banala infektioner? Antalet fall av antibiotikaresistens i Sverige idag är mellan 15000–16000 per år. År 2030 beräknas det vara ca 32 000 fall och år 2050 över 70 000 fall per år. Hur ska vården klara av det?

Planering och finansiering av vården är inte bara kortsiktig. Den ter sig också vara faktaresistent. Det kostar att bedriva trygg och säker vård och det kostar att vara en attraktiv arbetsgivare. Men istället för att investera vården med rätt anställningsvillkor och tillräckligt med vårdplatser, så tycks våra beslutsfattares kalkyler bygga på luftslott.

Men det finns lösningar och en gigantisk expertpanel som kan guida rätt våra politiker i budgetsörjan. Experterna är våra sjuksköterskor, läkare, barnmorskor, undersköterskor…alla de som faktiskt vet var bristerna finns och vad som krävs för att täppa igen hålen och bygga upp en välfungerande vård som är rustad för framtidens utmaningar.

När tänker ni börja lyssna på oss?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Det första ljuset brinner. Och det brinner starkt.

by

Just nu snurrar runt det på rätt utmanande i hälso- och sjukvården. Oavsett om den är kommun, regional, statlig eller privat så börjar det synas sprickor i väggarna både här och där.

På vissa håll må det fortsatt vara solida väggar, men på en del håll går det nästan att se rakt ut i decembermörkret och inne på kontor och i korridorer går vårdens professioner och vårdens chefer och gör allt de kan för att inte tredje person, personerna som vårdas, ska drabbas.

Just nu läser vi rubrik efter rubrik om uppsagd vårdpersonal på flera av Stockholms största sjukhus, tack och lov har vi ännu inte hamnat där i vår egen region. Samtidigt går Region Örebro län med ett omfattande underskott vilket gör att många av regionens verksamheter tvingas vända på de kronor de har och skära ner på de kostnader som skenat.

Till råga på allt skulle visst våra professioner få en löneökning även det här året. Det efter att Vårdförbundet, SKL och Sobona kommit överens om ett nytt löneavtal, HÖK19, som på pappret ser riktigt intressant ut. Äntligen finns det faktiskt möjligheter för arbetsgivarna att skapa lite differentiering i lönerna mellan de nya och de som jobbat länge. Äntligen finns det en möjlighet att faktiskt premiera de bland våra kollegor som är lite extra bra, de där särskilt yrkesskickliga kollegorna som vi går och frågar om råd när vi har något extra klurigt ärende eller de där särskilt yrkesskickliga kollegorna som vi helst skulle vilja jobba med en stökig lördagskväll när precis allt rör till sig.

Men det bygger ju också på att våra arbetsgivare möter upp i det avtal som de själva skrivit under. SKL var på förhand tydliga med att de inte behövde skjuta till några extra medel, de pengarna finns nämligen redan i arbetsgivarnas händer. De är bara tvungna att prioritera.

Tyvärr verkar det inte som att de gör det på särskilt många håll i vår närhet. Kumla kommun ser ut att vara ett positivt undantag, Lindesbergs och Askersunds kommuner likaså men Region Örebro län och Örebro kommun tyckts leva i tron att de inte behöver anstränga sig nämnvärt mer än vanligt. De är ju redan störst, bäst och vackrast. Eller?

Hur var det nu med vårdplatsläget? Hur kommer det sig att till och med arbetsgivaren beskrivit den gångna sommaren som extra svår? Hur kommer det sig att en arbetsgivare tvingats göra förändringar i sin nattorganisation för att kunna ge rätt vård i rätt tid? Hur kommer det sig att när arbetsgivarna söker efter våra professioner får de knappt några sökanden på sina annonser?

Och hur kommer det sig att det ”bara” är läkare, undersköterskor och administratörer som omfattas av varslen när det blir tal om uppsägningar?

Jo, därför att det redan är en enormt stor brist på våra professioner. Det finns helt enkelt för få av oss kvar för att vi ska kunna omfattas av några varsel.

När Vårdförbundet strejkade 2008 fick vi höra att vi var patientosäkra, idag har arbetsgivarna en situation där fler enheter är drabbade och där fler vårdplatser är stängda än vad vi någonsin kunde drömma om då. Allt för att arbetsgivaren, på generellt basis – det finns undantag, helt misslyckats med att inse att de måste jobba för att få sin personal att stanna, trivas och vara med och utveckla vården.

Lönen är en del, arbetsmiljö en annan, inflytande över arbetsuppgifter en tredje. Idag skulle jag vilja säga att vårt läns två största arbetsgivare har stora utmaningar inom alla dessa tre områden.

Årets lönerevision känns som ett skämt. Inte bara för de som får lönen utan också för våra chefsmedlemmar som ska sätta dem. Snacka om att sitta i ett Moment 22.

Arbetsmiljön därför att mer eller mindre varje arbetspass är en fråga om överlevnad, att inte missa något att få allt att rulla på. Extremt lite tid finns för att sitta ner och arbeta med verksamhetsutveckling eller förbättringsarbeten.

Inflytande över arbetsuppgifter därför att våren tycks ha fått dille på New Public Management där allt mer handlar om produktionstakt och nyckeltal än om att ge tid till mötet med den människa vi på ett eller annat sätt möter i våra yrkesutövningar.

I Region Östergötland har politikerna valt att satsa extra pengar i den kommande budgeten för att faktiskt kunna möta upp i lönefrågan.

Förhoppningsvis ger det ringar på vattnet som visar att fler Regioner och stor-Kommuner behöver följa efter.

Så detta blir en uppmaning till vårt läns politiker; kan du och ditt parti göra någonting för att förbättra situationen?

Den om arbetsmiljö och inflytande över arbetsuppgifter är frågor som kanske bäst hör hemma på APT, i yrkesgruppsträffar, i medarbetarsamtal och i olika samverkansforum.

Så detta blir också en uppmaning till vårt läns alla vårdchefer: kan du göra någonting i ditt uppdrag för att förbättra situationen?

Men detta riktar sig också till alla våra yrkesverksamma medlemmar i Vårdförbundet; kan du göra någonting för att förbättra situationen?

På ett sätt är det ingens ansvar att det ser ut som det gör, på ett annat sätt är det bara politikernas, eller bara chefernas ansvar. Men jag tänker istället att det är allas vårt ansvar att tillsammans göra det vi kan för att förbättra den situation där vi själva står.

Idag är en bra dag att börja.

Marcus Folkö Müntzing
Leg. Sjuksköterska

Håll tummarna att du får rätt vård

by

De flesta vet ju att det är brist på olika professioner i vården, bla specialistsjuksköterskor. En populär “lösning” som arbetsgivare verkar tycka är strålande, är att ersätta rätt komptens med fel. Som tex Skaraborgssjukhusets operationsavdelning i Lidköping gör. För istället för att anställa en legitimerad specialist på just operationer, dvs en operationssjuksköterska, så tar arbetsgivaren in undersköterskor som får en snabbutbildning på tre dagar. Undras hur de lyckas få in fyra års universitetsutbildning på de få dagarna?

I Region Örebro ser i princip alltid jobbannonserna till vårdcentraler och kommunal vård ut så här:

”Distriktssköterska/sjuksköterska, XXX vårdcentral
Region Örebro län
Sjuksköterska, grundutbildad
Arbetslivserfarenhet
Ingen arbetslivserfarenhet krävs”
(Ur jobbannons)

Det betyder alltså att en alldeles nybakad grundutbildad sjuksköterska kan börja arbeta med ” patientarbete i öppenvård, rådgivning, mottagningsarbete, läkemedelshantering samt förskrivning av vissa läkemedel och hjälpmedel” (Ur jobbannons).

I normala fall så är det en specialist som krävs för att arbeta med den typen av arbetsuppgifter, nämligen en distriktssköterska som utbildar sig i över fyra år på universitet eller högskola.

Det är inget ovanligt fenomen att jobbannonser söker efter grundutbildade sjuksköterskor till arbetsplatser där det egentligen krävs specialistkompetens. Om det ens är ett legitimerat yrke överhuvudtaget som får “hoppa in” när det inte finns en specialist. Det sorgliga är ju att vår befolkning oftast är omedveten om de risker som de faktiskt utsätts för när de vårdas, behandlas och får medicinska råd av personer som egentligen inte har rätt kompetens. Är det konstigt att över 100 000 drabbas av vårdskador i Sverige årligen. Det motsvarar 8 % av alla vårdtillfällen.

Ska vi nöja oss med det när vi ska opereras, våra barn ska undersökas och gamla farmors komplicerade bensår ska läggas om?

Om vår befolkning dessutom visste om att det egentligen inte skulle behöva vara några svårigheter att rekrytera den som har rätt utbildning för att ge dig vård utan att skada dig. Det handlar faktiskt bara om att erbjuda attraktiva villkor. Och vad blir egentligen kostnaden för alla vårdskador? För att inte tala om lidandet…

Men istället för att se till så att du slipper riskera att utsättas för felaktig behandling och onödigt lidande genom att se till så att professioner med rätt kompetens vårdar dig då du eller dina nära är skadade eller sjuka, så får du, jag och din familj och vänner, nöja oss med att hålla tummarna att vi inte är någon av de 100 000 som skadas av vården varje år.

Hur länge ska vi egentligen nöja oss med det?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska
#geossrättvillkornu

Ge oss rätt villkor nu!

by

I länet basunerar ansvariga politiker ut att regionen räknar med ett underskott på 500 miljoner det här året. Och det är ju inte bara en region eller kommun som hävdar att de har tomt i skattkistan. Kan vi någon gång få höra att det finns gott om finansiella medel och därmed goda möjligheter att bota krisen i vården?

Hur kan det ens tillåtas bli sådana enorma underskott? Borde det inte göras en inventering av vad som går åt, på ett ungefär, och sedan tillsättas ekonomiska medel utifrån de nödvändiga behoven. Kanske funkar det inte att köpa in ny teknisk utrustning eller bygga ut en enhet just i år? Vilka prioriteringar är absolut nödvändiga egentligen? Och vore det inte smartare att se till att det finns rätt kompetens som kan bemanna vården så att länets medborgare får den vård de har rätt till och att de anställda får schyssta villkor.

När våra professioner ska lönesättas så är det alltid tomt i penningpåsen. Några få mynt skramlar runt på botten och ska fördelas solidariskt på medarbetarna. För nåde den som får mer än den andra….

Jag har några heta tips till våra budgetplanerare och beslutsfattare i sjukvårds-Sverige:• Gör en prioriteringslista. Vad står överst på den? Rätt kompetens och tillräckligt många anställda, eller hur? Vem bryr sig om en avancerad ny röntgenmanick, en ny förlossningssal eller ett avancerat labb om det inte går att bemanna det med personer som kan hantera de nya investeringarna.

  • På tal om investeringar: Se det som en investering när ni avsätter pengar till rejäla lönerevideringar till undervärderade anställda. En dag så ledsnar de som jobbar hos er på att ha usla villkor (om de inte redan har det..?) och säger upp sig, och det är riktigt svårt att exempelvis operera utan anestesisjuksköterskor och operationssjuksköterskor.
  • Se investeringen i goda villkor till era anställda som den bästa marknadsföringen ni kan få för pengarna. Nöjda medarbetare är mer effektiva i att sprida budskapet om en trivsam arbetsplats, än alla neonskyltar i världen.
  • När budskapet om en schysst arbetsplats sprider sig med era vandrande reklampelare, så kommer fler medarebetare gå att rekrytera. Då kan ni kan till exempel minska de ovärdiga vårdköerna till ett minimum.
  •  Vänta med att bygga det där nya sjukhuset tills ni faktiskt har bemanning till de befintliga. Vi kan ju ha roligare för våra skattepengar än att slänga dem i sjön, eller hur?

Nej, vi är inte beredda att stå tillbaka gällande våra krav på bättre villkor bara för att det gjorts felprioriteringar i budgeten år ut och år in. Vi vill inte höra fler bortförklaringar. Nu är det vår tur!

Ge oss rätt villkor nu!

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, Leg barnmorska