Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Den obotlige optimisten

av Lämna en kommentar

Nytt år med nya möjligheter

Hur svårt kan det vara? Att ge rimlig ersättning och skapa normal arbetsmiljö i vården?

Det är otroligt stimulerande att få arbeta i vården. I alla år har medarbetarna fått vara med och bidra med idéer som gett verksamheten en otrolig skjuts framåt i utvecklingen. Det har gjort många känt sig delaktiga och man har känt yrkesstolthet.

Idag ser arbetsmarknaden annorlunda ut. Våra yrken är bristyrken och man kan välja och vraka bland jobb, speciellt om man har specialistkompetens.
Arbetstakten har höjts och trenden är att man ska efterlikna industrin med hög produktionstakt, som blivit på bekostnad av arbetsmiljön då man konstant arbetat med för lite personal. Liten eller ingen tid för att tänka utveckling eller förändring.
Det har överlåtits till andra personer, strateger, samordnare etc. Allt för att bedsidearbetet inte ska störas, men det var just det som gjorde att det var så roligt att arbeta.

Det kanske inte är så konstigt att arbeta som hyrsjuksköterska kan tilltala. Där ser lönebilden bättre ut, och möjligheten att påverka arbetstiden är stor, dock på bekostnaden av kontinuitet och vi känsla i arbetsgruppen.

Det borde inte vara en utopi att erbjuda mer individuella arbetstidslösningar och ha en plan för att förbättra lönevillkoren för våra medlemmar.

Mitt förändrings och förbättringsförslag:

 

  • Värdesätt våra medlemsgrupper
  • Ha flexiblare arbetstidslösningar
  • Se och hör alla medarbetare. (lyft bort arbetsuppgifter från 1:a linjens chef så tid finns)
  • Låt medarbetarna vara med i förändringsprocesser. (De bästa förändringsförslagen kommer från ”golvet” är min erfarenhet)
  • Det måste finnas tid för reflektion (vi jobbar med människor inte maskiner)

Hälsningar från den obotlige optimisten.

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska
Yrkesstolt men orolig

Jag önskar mig ingen guppy

av

När jag var ca tre äpplen hög så brukade jag, i god tid innan jul (läs slutet av sommaren) lämna min önskelista till mina föräldrar. Ett gediget arbete låg bakom listan, som oftast var flera sidor lång (ungefär i stil med Döda havsrullarna)
Vissa saker som stod på listan var givna år ut och år in. En häst, en hund, en katt…djurarterna tenderade att minska i storlek ju längre ner på listan man kom. Till slut landade det kanske på vandrande pinnar eller en guppy.

Ungefär så känns det när vi lämnar fram våra önskemål om villkorsförändringar till arbetsgivaren. Men en liten löneökning kan vi väl ändå få? – Absolut, men den blir inte många kronor, bara så ni vet. Det har vi inte råd med!

Vi kanske borde vända på steken: Hur har ni råd med att INTE uppfylla våra helt proportionerliga önskningar om förbättrade villkor?

Det står ingen regnbågsfärgad enhörning eller panflöjtsspelande hobbit överst på önskelistan. Inte ens en ynka svavelosande drake eller en grön trollstav från Ollivanders på Diagon Alley. Våra önskemål är betydligt mer modesta än så.

Vi vill inte bli sjuka av våra arbetstider

Vi vill ha kollegor med rätt kompetens och olika erfarenhetsnivåer.

Vi vill ha inflytande över vårt arbete

Vi vill ha löneutveckling. Inte futtiga 100-lappar som skiljer den som arbetat längst på avdelningen från den som är nyanställd.

År efter år författas önskelistor till arbetsgivare och politiker. Och varje år får jag samma känsla som jag fick när jag i 8-9 års åldern önskade mig ett arabiskt fullblod (som förmodligen skulle kunnat använt vår radhusträdgård som hage…): Det blir inget arabiskt fullblod. Men du kan få en guppy.

Vi vill inte ha en stackars akvariefisk längre. Men vi är heller inte intresserade av fluffiga fantasidrömmar eller verklighetsfrånvända illusioner.

Vi vill ha lön för mödan. Svårare än så är det inte. ‘

Men det är inte Tomten som ska langa upp den här presenten. Inte mina föräldrar heller förresten (förlåt för mina enformiga önskelistor som barn…)
Vår önskelista går till de som styr inom hälso- och sjukvården. Och till de som tillsätter medel till dessa, dvs våra politiker.

Och vi kan kalla det för önskelista, eftersom det är jul. Men egentligen handlar det faktiskt om en kravlista. Och den blir allt längre. En helt rimlig önskelista

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

 

 

En regeringsutredning ska förespråka framsteg, inte bakåtsträvande!

av

Det har inte alltid varit en självklarhet att kvinnodominerade professioner ska ha en akademisk utbildning för att ”badda pannor, passa ungar och lära ut alfabetet”. Universitetsvärlden har tillhört en liten manlig maktelit som värnat om de traditionella värderingarna om vad som är akademiskt och vad som inte är det. Om det nu vore så att vi bara baddar pannor, tömmer bäcken och fluffar kuddar…..

När Emmy Rappe drog igång sjuksköterskeutbildningen på 1860-talet så tog det inte lång stund innan du var färdigutbildad och kunde kalla dig för sjuksköterska. Och specialistsjuksköterskor var det inte tal om. Men i takt med vårdens utveckling så förändrades kraven på professionen och specialisering blev ett krav inom allt fler områden. Och fler borde det bli, om vi följer utvecklingen. I alla fall om man lyssnar till forskning vetenskap och framsteg.

Men nu har det kommit en utredning som vill att vi ska gå bakåt istället för framåt.

Vi har fått armbåga oss fram för att kunna ta plats. Stridit, kämpat, svettats. Idag har vi nått dit. Våra yrken har en tydlig akademisk förankring. Studierna för att bli specialist ligger på s.k avancerad nivå och ger en magisterexamen i omvårdnad.

Vården har gått framåt. Professionen har följt med. Men nu ska vi alltså backa?!?

Är det någon som verkligen kan anse att den regeringsutredning som nyligen presenterats angående framtidens specialistsjuksköterskor har framåtanda och representerar vårdens enorma framsteg?

Utredningens ”lösning” på hur framtiden vård ska utvecklas är att vi ska backa, dvs strimla sönder den akademiska förankringen som vi kämpat oss till, istället för att gå framåt. Vi ska också skala bort 8 av 11 specialistinriktningar, trots att vården blir alltmer specialiserad och därmed också kräver allt högre specialistkunskap. Hur kan någon tycka att det är framtiden?

Vi har kämpat. Kämpat hårt för att uppnå den akademiska nivå som vi befinner oss på idag. Vi har armbågat oss fram för att försöka uppnå respekt för vår kunskap och vår profession. Men den här utredningen är som ett slag i ansiktet, en kalldusch, en knytnäve i magen.

Vi är inte beredda att gå bakåt. Vi vill framåt! Borde inte våra beslutsfattare också vilja det?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska, universitetsadjunkt.

Politikernas placebo kan inte bota

av

Sjukvården har seglat upp till en förstaplats när det gäller vilka frågor väljarna anser vara viktigast inför valet. Vallöftena duggar tätt. Den ena efter den andra kommer med nya utspel om hur vården ska bli jämlik, att arbetsmiljön ska förbättras och att vårdköerna ska försvinna.

Precis som inför valet 2014 med andra ord.

Vårdkrisen har hängt med länge nu. Som en envis, molande tandvärk har den gnagt sig fast, ända in i benmärgen. Läge för en rotfyllning sedan lång tid tillbaka. Men de vallöften som gavs 2014 har ännu inte uppfyllts. Eller åtminstone inte lett till att fler vårdplatser kunnat öppnas. För krisen är numera avgrundsdjup och det kommer att ta lång tid att ta vården upp till en välfungerande nivå igen.

Vårdplatser och vårdköer. Flitigt använda ord av våra politiker. Kanske dags att byta ut dem mot brist på rätt villkor istället. För den verkliga orsaken till att avdelningar fått stänga och att köerna växt sig milslånga har ju faktiskt en orsak. Som stavas VILLKOR.

Det krävs ett statligt övergripande krafttag för att fylla igen hålet. Inga små kommunala eller regionala skvättar som dunstar bort en månad efter valet.

Nu vill vi inte ha fler meningslösa satsningar som inte leder någonvart. Inga fler tandlösa löften eller onödiga skrytbyggen. Vi vill ha löften som löser krisen. Vi vill ha medicin som botar, inga verkningslösa sockerpiller!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och leg barnmorska

Det borde inte vara så svårt

av

Förberedelserna på landets högskolor och universitet är i full gång. Studiehandledningar finputsas, lokalerna storstädas och kursmaterialet synas. Snart kommer de. Framtidens vård.

Studenterna. Lösningen på absolut HELA krisen i vården.

Åtminstone om vi ska tro på våra politiker. Universallösningen lyder: “Utbilda fler så kommer vi inte ha några vårdköer, vårdrelaterade patientskador eller ohälsosamma arbetstider!”
Hörde en siffra om att samtliga elever som går i gymnasiet skulle behöva välja en vård och omsorgsutbildning för att vi ens skulle vara i närheten av att klara av bemanningen i framtiden (P1 Morgon 180820). Som om det skulle hända?

Det krävs mycket för att klara av att utbilda sig på universitet och högskola, för att inte tala om hur mycket som krävs för att klara av yrket när du är färdigutbildad. Och det viktigaste borde väl vara att vi examinerar kompetenta professioner. Kvalitet före kvantitet. Det är dessutom dyrt, både för stat, universitet och studenten själv att lägga tid, energi och pengar på att påbörja men ej slutföra studier, eller ännu värre; påbörja sin yrkeskarriär utan att vara lämpad för yrket.

Krisen i vården kommer att finnas med oss i många år framöver, kanske tom decennier. Och ju längre tid det tar innan våra beslutsfattare kommer med realistiska förslag om hur vi kan påbörja arbetet för att uppnå trygg och säker vård där medarbetarna trivs och utvecklas, desto mer svårlöst blir det.

Självklart behöver vi utbilda. Men vi får aldrig tulla på kvalitén! God vård kräver kompetens, det är tom vetenskapligt bevisat. Och vårdkrisen består av så mycket mer än brist på personal. Innerst inne borde väl de flesta veta att det faktiskt handlar om brist på attraktiva villkor.

Steg nummer ett för att åtgärda krisen är alltså att förbättra villkor och lön. Svårare än så är det faktiskt inte.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

 

Du röstar väl i valet?

av

 

Det är drygt 3 veckor kvar till valet och en hel del vårdfrågor står i fokus.

Enligt statistik från OECD har Sverige lägst antal sjuksköterskor per 1000 invånare i norden.
Enligt Novus opinion kräver väljarna

  1. Snabbare behandling vid allvarliga sjukdomar
  2. Kortare vårdköer
  3. Högre löner till sjuksköterskor

Politikerna pratar om en ökad tillgänglighet, som framförallt ska ske i primärvården.
Vi ser svårigheter att rekrytera men framförallt behålla erfaren personal som gör att alla satsningar låter ihåliga, då sparspöket hela tiden gör sig påmind.

I Vårdförbundet avdelning Örebro har vi redan börjat med påverkansarbetet inför valet, med valstugebesök, möten med kommun och regionpolitiker och aktiviteter på sociala medier.

Nedan redovisas Vårdförbundets nollvision för svensk hälso- och sjukvård som är en del i vårt valmanifest som du kan läsa nedan.

https://www.vardforbundet.se/siteassets/fortroendevald/material/high_2018_vard-i-varldsklass_broschyr_150x150.pdf

Nollvisionen

  • Ingen ska behöva dö i kö
  • Ingen ska falla mellan stolarna
  • Ingen ska nekas att föda i Sverige
  • Ingen ska skadas av vård
  • Ingen ska behöva bli sjuk av att vårda andra

Med de utmaningar vi står inför måste vi ta plats i debatten. Häng med oss på sociala medier fram till valet, och besök gärna valstugorna själv och ställ frågor till politikerna om hur framtidens vård ska se ut.

Och det kanske viktigaste använd dig av din medborgerliga rättighet att rösta den 9 september, det gör skillnad.

 

Hans Nilsson
Politiskt intresserad
Vårdförbundet avdelning Örebro

Tänk om pengarna kunde gå direkt till dom som jobbar i vården!

av

Vi i avdelning Örebro har som mål att träffa så många medlemmar och potentiella medlemmar som möjligt, så vi försöker att bjuda in oss på arbetsplatser där våra professioner finns.

Många är positiva till att vi kommer och många tycker att medlemskap i Vårdförbundet är viktigt, att vi gör skillnad. Siffrorna visar detsamma, vi har hög anslutningsgrad i länet runt 81-82 % i anslutningsgrad. Vilket vi så klart är jätteglada för. Men vi träffar också personer som är missnöjda med Vårdförbundet och de flesta nämner anledningen lön, att Vårdförbundet har att misslyckats med att få upp lönen för våra professioner.
De är missnöjda för att lönen är för låg i förhållande till andra yrken med likvärdighet vad gäller kompetens och ansvar. De är också missnöjda över att löneutvecklingen är dålig, ibland obefintlig och i värsta fall helt upp och ner.

När vi möter beslutsfattare med våra medlemmars frustration över lönen, i samverkan med arbetsgivare eller i möten med politiker får vi ofta till svar. – Men ni har aldrig varit så här många. Personalkostnaderna har aldrig varit så här höga. Vi brukar också få till svar. – Ekonomin är inte i balans. Vi måste effektivisera och spara för att komma i budget/minska underskottet/vara i ekonomisk balans (kärt barn har många namn).

Vårdförbundets tidning ”Vårdfokus” redovisade nyligen en ökning av administrativ personal inom Sveriges landsting med 36 procent mellan 2010 och 2017, medan vårdpersonalen, som till exempel sjuksköterskor, ökat med två procent. Dessa siffror kan säkert appliceras på andra vårdgivare så som kommuner. Den reella ökningen som arbetsgivaren pratar om handlar alltså inte om de som faktiskt utför vården, utan andra administrativa tjänster. Minst sagt upprörande!! Det är knappast HR och konsulter som möter patienter, räddar liv och främjar hälsa.

När vi i samma möten tar upp den alarmerande arbetsmiljön som finns på våra medlemmars arbetsplatser, som många gånger beror på lön, dåliga villkor. Kan vi få till svar. – Vi tillsätter en utredning. Vilket brukar innebära att en eller flera konsulter hyrs in, alternativt ges uppdraget till personal inom organisationen. De skriver ihop en lunta papper som kan användas eller inte. Finns inga garantier där.

Tänk om dom pengarna kunde gå direkt till dom som jobbar i vården! Vore inte det bättre utnyttjande av våra gemensamma skattepengar?

 

Ha en riktigt skön sommar och tänk på att #viärvården

 

Vid tangenterna

Nadya Lehto

Leg. Sjuksköterska

Regionalt- och Huvudskyddsombud

Vårdförbundet avdelning Örebro

Varför slutar mina kollegor?

av

Varför slutar så många av mina kollegor?

Trots att antalet anställda ökar så sjunker produktionen. Vi kan inte bara skylla på att dagens unga är mer flyttbara än vi äldre. Jag tror att en stor skillnad förr mot nu är att vi kände oss mycket mer delaktiga. Nu ges förklaringen att vi inte har råd att kompetensutveckla personalen, ej heller ta vara på deras goda idéer för att vi är så pressade av att uppnå produktionsmålen.

Känns det igen? Allt för många vittnar om detta och slutar.

Regeringen pratar om att det ska satsas på vården, och i verksamheten diskuteras hela tiden vad vi kan dra in på. I år ska det hyvlas 2 % i all verksamhet i Regionen.

I ena vågskålen väger ekonomi och produktion tungt.

I den andra vågskålen väger vårdtyngd, svårigheter att få semester, brist på löneutveckling, mer eller mindre tvång att jobba övertid som tidigare i huvudsak var relaterad till sommaren. Idag krävs detta mer eller mindre året om.

Vart är vi på väg? Vart tog visioner och idéer vägen?

Vart tog våra chefer och ledare vägen?

I dagens medicin nyligen skrevs om Kirurgava på Norra Älvsborgs länssjukhus i Trollhättan.
En avdelning som fick stänga vårdplatser för några år sedan på grund av sjuksköterskebrist.
Utan några egentliga tillskott på medel lyckades man öppna alla vårdplatser och idag även vara fullbemannade tack vare ett mycket närvarande ledarskap.
https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2018/06/29/har-far-alla-ga-pa–sin-onskesemester/

Ett annat exempel i regionens verksamhet, kirurgavdelning 4 i Lindesberg tack vare ett närvarande och bra ledarskap är ett undantag när det gäller personalbrist i vårt område.

Ska det vara så svårt att använda sig av de goda exemplen?

Ja, tydligen för de goda exemplen verkar inte falla i god jord.

Tips till beslutsfattare.
Det finns goda exempel på väl fungerande verksamheter, använd er av dem och av alla kloka erfarna kollegor ute i verksamheterna.

Hans Nilsson
En sjuksköterska med många idéer

En dag på operation

av

Tisdagen den 5 juni anlände jag till USÖ kl. 07:30. Jag skulle få gå med en dag som operationssjuksköterska på opererande ortopedin. Ärligt talat visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Förra gången jag gick ”en dag i dina skor” var på förlossningen. Där hade jag ju åtminstone varit som förlösande patient ett par gånger och därmed en viss föraning om vad jag kunde förvänta mig.

 Operation var något annat. Hur kommer jag att reagera när jag väl står i operationssalen? Skulle kräkmagen eller yrseln slå till av att se blodiga sår? Plötsligt kände jag mig lite nervös.

Nåväl, jag blev väl mottagen av operationssjuksköterskan Ingrid. Jag fick klä mig korrekt, ta av diverse smycken och stänga av telefonen. Bara det är en konstig situation för mig eftersom mobilen till vardags är ett av mina viktigaste arbetsredskap. Jag fick se mig omkring lite på avdelningen och sedan var det dags att inträda i operationssalen.

 Jag fick vara med på två operationer. Den första insikten som slog mig var att mycket mer tid gick åt till förberedelser än jag kunnat föreställa mig. Både patienten, alla instrument och annat material som skulle användas förbereddes in i minsta detalj. Kravet på hygien och sterilitet är enormt, både när det gällde patienten själv och omgivningen. Till en början vågade jag knappt röra mig runt i rummet av rädsla för att stöta till något som draperats med gröna dukar. Man vill ju inte gärna orsaka att personalen får börja om.  

Dags för operationsstart. Konstigt nog vande jag mig ganska snabbt vid det stora såret som skulle omhändertas. Den patienten var från ett annat län än Örebro och hade kommit efter en allvarlig olycka som krävde snabb men avancerad sjukvård. Det är verkligen bra att vi samarbetar över länsgränserna så att patienter, även de som bor utanför Örebro län, snabbt kan få högkvalitativ vård.

Den andra operationen tog längre tid än den första och var av en annan karaktär. Ytterligare en insikt, att variationen mellan patienternas åkommor på ortopeden på USÖ är så stor. Det ger förståelse för vilken enorm yrkesskicklighet och flexibilitet som krävs av personalen för att kunna möta varje enskild patients behov.

Vi fick också möjlighet att prata en del under dagen om hur det är att arbeta som operationssjuksköterska. Vi pratade om vikten av att ha arbetstider som möjliggör återhämtning. Man berättade att personalen här har väldigt mycket övertid och att de skulle behöva fler kollegor, men svårigheten att rekrytera står i vägen. Det skulle behövas för att få in mer luft i systemet som gör att medarbetarna kan gå hem efter arbetsdagen utan att behöva känna stress över om det kommer att finnas tillräckligt med personal dagen efter.
Vi pratade om lönespridning. Det är bra att ingångslönerna har gått upp, men samtidigt har det fått konsekvenser för lönespridningen. Kompetens och erfarenhet betalar sig sämre. Mest pratade vi om att det måste löna sig bättre att utbilda sig – en förklaring till varför det är så svårt att rekrytera.

Operationssjuksköterskor är specialistutbildade sjuksköterskor. De har många års universitetsstudier och därtill flera års erfarenhet. Kraven på kunskap om såväl teknisk utrustning som verktyg är enorma, precis som ansvaret för patienten. De är experterna på, och har ansvaret för, hygien och sterilitet. De bistår under hela operationen för att den ska flyta på och kunna genomföras på ett så smidigt sätt som möjligt. Efter operationen är det operationssjuksköterskan som säkerställer att alla instrument, kompresser och annat material stämmer när operationen är slutförd.

 Efter den andra operationen var det dags för mig att åka och hämta barnen på förskolan. Känslan som infann sig direkt efter att jag lämnat sjukhuset var att det här är medarbetare som verkligen älskar sitt jobb. Att det finns en enorm yrkesstolthet. Flera gånger sa de: jag har världens bästa jobb. Men även den som älskar sitt jobb kan till slut vilja byta arbetsplats om de inte får rätt förutsättningar eller en lön som motsvarar insatsen. Det är sannerligen dags att uppvärdera specialistsjuksköterskorna!

 Till sist vill jag bara säga: Tack för det jobb ni gör. Tack för att ni kämpar på även när det är som allra tuffast. Tack för att ni visar oss politiker hur en dag i era skor kan se ut.

Kajsa Rosén (L)
Politisk sekreterare
Region Örebro län

 

Historien om den glada och flitiga arbetsmyran

av

Vi kan läsa i Vårdfokus artikel ”Fler styr färre vårdar” att vi anställer mer administrativ personal men de som vårdar patienten minskar. Nedan visas siffror hur det ser ut i Region Örebro län.

(Publicerad i Vårdfokus 2018-05-21)

Ni har säkert hört den förut, historien om arbetsmyran.
Nedan kan ni läsa berättelsen, berättelsen påminner mycket om de utmaningar vi ser i vården.

Det var en gång en myra. Han gick till jobbet tidigt varje morgon för att arbeta.
Myran var flitig och gillade sitt jobb.

Företagsägaren lejonet blev överraskad när han såg att myran var effektiv utan arbetsledning.
Han tänkte, om myran är så effektiv nu, tänk då hur effektiv han skulle vara med en arbetsledning.

Lejonet anställde därför kackerlackan som hade ledarskapsutbildning och var känd för sina grundliga rapporter. Kackerlackans första uppdrag var att skapa ett arbetsschema. Hon behövde även en sekreterare för att föra anteckningar. Kackerlackan anställde spindeln för att hålla ordning på det växande arkivet och för att svara i telefonen.

Lejonet var exalterat av de rapporter som kackerlackan lämnade in och bad henne göra diagram över produktionen och analysera utvecklingen. Dessa dokument kunde lejonet visa sin chef.

Kackerlackan var tvungen att köpa en stor dator och anställa flugan för att ansvara för IT-avdelningen.

Myran som tidigare var en glad och produktiv arbetstagare ogillade sitt nya jobb.
Han var numera tvungen att gå på olika kurser och beskriva sitt arbete i rapporter och registrera avvikelser, med mera.

Lejonet tyckte att det var hög tid att anställa en chef till avdelningen där myran jobbade.
Det jobbet fick biet, var första insats var att köpa en fin matta och en ergonomisk stol till kontoret.
Biet anställde en assistent och köpte en dator för att kunna framställa en plan för att optimera arbetet och budgeten.

Enheten där myran jobbade var inte längre en trevlig arbetsplats, det rådde dålig stämning.
Lejonet föreslog att biet skulle kartlägga arbetsmiljön. Det framkom att myrans enhet hade högre kostnader och minskad produktivitet.

Då tog lejonet kontakt med ugglan, en konsult vars uppgift var att undersöka och föreslå ändringar.
Efter tre månaders jobb kom ugglans rapport: det är för många anställda.

Vem lejonet avskedade först? Myran, då rapporten visade att han led av ”brist på motivation och hade en negativ inställning”.

Angelina Stridh
Leg. Röntgensjuksköterska
Styrelseledamot avdelning Örebro