Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Här är min historia

av 1 kommentar

Jag älskar mitt arbete och längtar dit när jag är ledig.

Hur många, med handen på hjärtat, älskar varje dag man tillbringar på sitt arbete. Jag har sedan jag var barn tänkt att jag ska jobba inom sjukvården på ett eller annat sätt, målet när jag började läsa till sjuksköterska var att bli barnmorska.
Började min karriär inom hemsjukvården första 2 åren som sjuksköterska och gick sedan vidare till njurmedicinsk vårdavdelning där jag arbetade i 4 år.

En höstdag i oktober 2012 fick jag så möjligheten att gå med en dag på ambulansavdelningen i Örebro och det var kärlek vid första ögonkastet. Att få på mig de gröna ambulanskläderna var en känsla av att komma hem och så har känslan varit sedan den dagen. Att få göra skillnad i människors vardag och få finnas där när dom upplever att vi är dom enda som kan hjälpa är en fantastisk känsla!

Jag lär mig nya saker varje dag och har stor respekt för yrket framför allt i avseende att jag aldrig kommer vara fullärd och det är en del av tjusningen. När man arbetar inom vården är ingen dag som någon annan och framför allt inte på ambulansen, alla möten är unika och ingen körning den andra lik.

Inom många andra yrken är röda dagar och olika högtider en självklarhet att fira med sin familj, som sjuksköterska är dom dagarna precis som alla andra. Jag firar lika ofta högtider tillsammans med min “arbetsfamilj” som med min familj och det är såklart en uppoffring men lika självklart för min familj som för mig idag.

 Arbetet som specialistutbildad ambulanssjuksköterska är för mig att leva drömmen och jag kan idag inte se mig själv arbeta med något annat. Jag har bara en önskan nu och det är att vi som yrkeskår ska få en rättvis lönesättning och en hållbar lönestegring sett över yrkeslivet. Jag vill känna mig trygg i att min pension där borta i horisonten blir dräglig, det är ingen orimlig önskan och jag hoppas så för mig och mina kollegor att detta kan bli verklighet.

Summa summarum vill jag säga till er alla som funderar på att läsa till sjuksköterska eller vidare till specialistsjuksköterska, kör bara kör målet är fantastiskt och jag lovar ett arbete som aldrig blir långtråkigt.

Carolina Classon
Specialistutbildad Ambulanssjuksköterska på ambulansen Örebro och Förtroendevald Vårdförbundet.

 

 

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka?

av Lämna en kommentar

Om knappt 10 år beräknas vi vara 11 miljoner i Sverige. Den största procentuella ökningen står människor i åldrarna 80 år eller äldre för. Åldersgruppen 80+ förväntas vara 50 % fler än vad de är idag (källa: SCB). Anledningen är att det var stora barnkullar på 1940-talet, men även att livslängden ökar. Det är såklart något positivt att vi har en ökad livslängd. Men det medför också utmaningar. För när vi lever längre så krävs också att det finns resurser för att bemanna vård och omsorg. Och vi behöver allt mer vård och omsorg, ju äldre vi blir. Vem är det som ska arbeta med alla våra gamla och sjuka om 10 år, när vi inte kan fylla behovet av kvalificerad arbetskraft till vård och omsorg ens idag?

Kvalificerad arbetskraft. Smaka på ordet kvalificerad. Vad innebär det att vara ”kvalificerad” när man ska arbeta med gamla och sjuka? Alldeles nyligen fick jag personligen erfara vad bristen på just kvalificerad vårdpersonal innebär.

Min 95-åriga farmor, som hankat sig fram på egen hand i snart ett sekel, blev invaderad av influensavirus. I feberyran slår min farmor i golvet och blir liggandes där i X antal timmar. Som tur är så är hon inte helt ensam i världen, något som dessvärre inte är helt ovanligt, och hon transporteras till sjukhus för några dygns vätskeersättning och allmän omvårdnad. På darriga ben skickas hon hem, denna gång med ett larm till hemtjänsten om handleden.

Det dröjer inte länge innan hon tuppar av igen. Den här gången har hon dock ett larm att trycka på och efter en stund dyker hemtjänstpersonalen upp. Farmor klagar över nackvärk och kan inte komma upp från golvet eller röra på benen ordentligt. I pannan har några ilskna sår slagits upp. Blodet sipprar ner i hennes ansikte.

Kvalificerad vårdpersonal tillkallar i det här skedet på en ambulans, eller åtminstone på en sjuksköterska som kan göra en medicinsk bedömning av min gamla farmor. Dessvärre ter sig detta inte vara någon kvalificerad personal. För trots intensiva nacksmärtor och oförmåga att röra underkroppen ordentligt, så baxar personalen upp min farmor i sängen, slänger på några plåster i pannan (att det sitter ett antal hårtestar under plåstret har tydligen ingen betydelse) och åker därifrån.

När min pappa åker hem till min farmor konstaterar han omedelbart att han behöver ringa en ambulans (han har för övrigt aldrig arbetat inom vården, eller ens med människor).

Min farmor hade en fraktur på C2; en halsryggskada. Enligt ortopeden var det bara tur att hon inte blev förlamad. “Varsam hantering, tidig diagnos och tidig etablering av stabilitet i halsryggen med syfte att skydda och bevara ryggmärgsfunktioner är nyckelfaktorer för ett framgångsrikt och långsiktigt resultat”  (Internetmedicin). Den kvalificerade personalen på sjukhuset vårdade min farmor enligt konstens alla regler. Hade hon själv fått bestämma så hade hon flyttat in på ortopedavdelningen. De var helt enkelt underbara (citat av min farmor).

Vi behöver inte förflytta oss 10 år framåt i tiden för att konstatera att det är en stor ”utmaning” (läs ”kris”) när det gäller att bemanna vård och omsorg. Och det handlar inte bara om att bemanna. Vem är det som ska arbeta i vård och omsorg? Är det vem som helst? Hur mycket utbildning tror du krävs för att kunna ge adekvat vård till en människa?

Läser en av de jobbannonser till vården som ligger ute på nätet i skrivande stund:

Huvudsakliga arbetsuppgifter
– ge personlig omvårdnad och service till de boende utifrån individuella behov
– hälso-och sjukvårdsinsatser efter delegering

Vilka krav tror ni det är på utbildningsnivå?

Kompetenskrav:
– gymnasiekompetens
– erfarenhet av verksamhetsdokumentation
– datorvana

Människan är en unik, komplex individ. De människor som dessutom är i behov av vård och omsorg, antingen pga åldrande kropp eller sinne, eller de som är sjuka (eller både och) behöver persononcentrerade vård-och omsorgsinsatser. Borde vi inte kräva någon form av utbildning kopplat till människokroppen, till åldrande och till omvårdnad innan vi låter någon “ge personlig omvårdnad utifrån individuella behov”?

Vad händer när de som ska ta hand om vår gamla farmor, mamma eller bror inte har vare sig intresse eller kompetens att ta hand om människor?

Det krävs ett enormt arbete och omfattande åtgärder på samhällsnivå, för att ens försöka få bukt med krisen i vården, en kris som kommer att bli allt värre. Men det är inte bara en bemanningsfråga. Det är också en fråga om rätt kompetens.

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka? Vem ska ta hand om dig och mig?

Jag och min Farmor

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

 

Situationen på IVA visar på trycket i villkorsfrågan

av Lämna en kommentar

I dagarna har det varit stora nyheter i lokal media om att Intensivvårdsavdelningen, IVA, på USÖ tvingas dra ner på platser på grund av den specialistsjuksköterskebrist som råder.
Tidigare har specialistsjuksköterskorna tagit flertalet extrapass för att täcka upp luckorna, men deras ork räcker inte till och därför har de nu sagt att de inte tar fler extrapass på frivillig basis utan bara på beordrad övertid.

Bristen på specialistsjuksköterskor gör nu att Region Örebro län tvingas, ”tillfälligt”, dra ner på antalet IVA-platser på USÖ från 8 till 6. Arbetsgivarens definition av tillfälligt är i det här fallet 30 veckor.

Resultatet av neddragningen har gjort att specialistsjuksköterskorna och läkarna på IVA nu sagt ifrån.

Läkarföreningen beskriver att patientsäkerheten är ”hotad i princip hela tiden”. Överläkarna på IVA gör analysen att villkoren för att studera vidare till specialistsjuksköterska är för dåliga och att det därför inte finns tillräckliga incitament för att fler grundutbildade sjuksköterskor ska studera vidare än för att minimalt täcka pensionsavgångar. Likt specialistsjuksköterskorna anser läkarna att löneskillnaderna helt enkelt är för dåliga mellan en grundutbildad och en specialistutbildad sjuksköterska. Vårdförbundets förtroendevalda på IVA hoppas att arbetsgivaren nu förstår allvaret.

SKL hävdar samtidigt att det inte finns något tryck i frågan om lönerna för Vårdförbundets medlemsgrupper.

Undertecknad vill därför vända sig direkt till Andreas Svahn (S) och Karin Sundin (S) som båda sitter med i SKL. Svahn som ersättare i SKL:s styrelse och Sundin som representant i SKL:s sjukvårdsberedning.

När SKL hävdar att det inte finns tryck i frågan om bättre villkor för Vårdförbundets medlemmar är det allt annat än korrekt. Vår egen regionala situation visar det med all oönskvärd tydlighet.

Det finns ett enormt tryck i att villkoren för Vårdförbundets medlemmar måste förbättras. Det är bara en struts, med sin enträgenhet att stoppa huvudet i sanden, som kan hävda någonting annat.

Problemet är heller inte bara en isolerad ö på IVA, samma brist på Vårdförbundets medlemsgrupper går att finna på mer eller mindre valfri vårdcentral, operationsavdelning och vårdavdelning, men också på röntgen, i våra laboratorier och på förlossningsavdelningar.

I hela Region Örebro län.

Det är dags för bättre villkor.

Nu har ni chansen! Berätta för era kollegor i SKL att trycket för bättre villkor finns och att SKL behöver gå Vårdförbundet till mötes i avtalsförhandlingarna om nytt centralt kollektivavtal.

Marcus Folkö Müntzing
Legitimerad sjuksköterska
Vårdförbundet avdelning Örebro

We´re Only in It for the Money!

av

Är det bara lönen som betyder något för oss? År ut och år in hörs tjatet från sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor; ”Vi vill ha mer i lönekuvertet!”. Med dollartecken i ögonen, andra sportbilen på garageuppfarten och femte lyxsemestern inbokad för i år, slår vi återigen näven i bordet för att kunna fylla vår penningpåse till bredden. We´re Only in It for the Money!

Visst är det så! Självklart sökte jag in på sjuksköterskeprogrammet och barnmorskeprogrammet för att kunna segla upp i topp bland landets inkomstmiljonärer. Och mycket vill ha mer- i årets avtalsförhandlingar vill vi ha ÄNNU mer pengar till våra yrkesgrupper. Vilka girigbukar vi är va?

Känner du dig träffad? Nej, jag trodde inte det heller…. För det finns väl INGEN som har sökt sig till dessa yrken för att bli rik. Men det är stor skillnad på att tjäna storkovan och att få lön för den insats man faktiskt bidrar med. Det är just därför vi befinner oss i avtalsrörelse. Och det är därför vi ”tjatar” om lön. År ut och år in.

Jag var nyligen och besökte en nära anhörig som befinner sig på en vårdavdelning på ett av landets större sjukhus. Jag konstaterade snabbt att genomsnittsåldern bland sjuksköterskorna var mycket låg. Det är absolut inget fel på unga sjuksköterskor, men var finns alla erfarna, rutinerade? De trygga, stabila sjuksköterskorna som jobbat på avdelningen sedan medeltiden och som kan allt om avdelningen och de olika diagnoserna som behandlas där på sina fem fingrar?

Faktum är att dessa guldklimpar, för det är just vad de är, lyser med sin frånvaro på de allra flesta vårdavdelningarna som jag besökt under senare tid. Studenter som befinner sig på VFU, dvs ”praktik”, handleds av nyutbildade sjuksköterskor som i princip själva var studenter i förrgår. Den mest erfarna på avdelningen har max ett eller ett par år på nacken.

Det lönar sig inte att vara erfaren, att vara sin arbetsplats trogen genom att utvecklas och stanna kvar där. Det lönar sig inte att vara bäst.

Resultatet av det?
• Vården dräneras på erfarenhet och kompetens
• Risken för misstag som drabbar patienten ökar drastiskt
• Alltför få arbetar kvar i vården
• Vårdavdelningar kan inte hålla öppet pga för få anställda
• Vårdplatserna minskar pga brist på personal
• Vår befolkning får inte den vård de behöver

Det som är allra mest frustrerande är att det borde vara en enkel sak att lösa. Dessutom går det ju bra för Sverige. Åtminstone om man får tro våra politiker. Men när det handlar om att erbjuda attraktiva villkor till undervärderade barnmorskor så finns det aldrig pengar. Någon mer än jag som är less?

Vården klarar sig inte utan våra professioner. Vår befolkning klarar sig inte utan vård. Inte så avancerad vetenskap att begripa…

Nej, det är inte bara lönen som betyder nåt. Men genom högre löner kan vi rekrytera och behålla fler, vilket leder till högre bemanningstäthet och fler öppna vårdplatser. Det är en vinst för både anställda och för vår befolkning. Nu är det dags att öppna penningpåsen och fördela den dit det behövs. Det vore inte en dag för tidigt. Snarare flera år försent.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och leg barnmorska¨
Förbundsstyrelseledamot och avdelningsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Ge oss den lön vi förtjänar

av

Nu Kräver Vårdförbundets medlemmar rätt värdering på arbetsmarknaden.

Sjuksköterskor, Barnmorskor, Röntgensjuksköterskor och Biomedicinska
analytiker behöver en uppriktig debatt om vår arbetssituation och lön.

 Vi kräver lön för det kvalificerade yrkesarbete vi utför och ett rättvist lönesystem och en god arbetsmiljö.
Det är inte logiskt att den som valt att vidareutbilda sig till specialist ska gå ner i lön och behöva bekosta sin specialistutbildning själv.
Allt tyder nu på att fler kommer lämna yrket eller känner sig tvingade att byta arbetsgivare för att höja sin lön.

 – Att så många av våra yrken inte är rätt värderade på arbetsmarknaden har även bidragit till en ökad personalomsättning och den minskade kontinuiteten har lett till fler stängda vårdplatsers samt uppskjutna operationer och behandlingar.

Vi känner oss särbehandlade och uteslutna när det gäller löneutvecklingen.
Vi är multikompetenta och får för varje år mer ansvar som vi tacksamt tar emot, men löneförhöjningarna uteblir.
Mångårig kompetens försvinner för att ersättas av personal som saknar kompetens och detta äventyrar patientsäkerheten.

En förbättrad löneutveckling under hela karriären är den i särklass viktigaste åtgärden för att fler sjuksköterskor ska bli rätt värderade på arbetsmarknaden.

Att öka antalet sjuksköterskor i den kliniska verksamheten är ytterligare en åtgärd som kan förbättra situationen.

 

Vid pennan Eva Harrysson en hoppfull legitimerad Sjuksköterska med specialist

utbildning till Distriktsköterska, Anställning i Örebro Kommun i hemsjukvården,

År i yrket 21 Lön 38850 Kr.

 

 

 

Hipp hipp hurra, det är våran dag idag!

av

Är du en av de ca 3,6 miljoner lyckligt lottade som har ett kollektivavtal på din arbetsplats? Grattis i så fall!

 

Du kanske tror att det är en självklarhet med kollektivavtal? Eller att det bara är nån sorts gråtrist överenskommelse mellan kostymklädda gubbar på ett kontor, något som egentligen inte har någons större inverkan på ditt liv? Fel Fel Fel!
När det finns kollektivavtal på din arbetsplats så betyder det att din arbetsgivare betalar en summa pengar till en försäkring som du som anställd har. Det handlar om tusentals kronor varje månad, alltså inga småsummor. När du erbjuds en tjänst på en arbetsplats med kollektivavtal så kan du nöja dig med att förhandla om vilken lön du ska ha, det andra förhandlas centralt så att man inte ska gå miste om de fördelar som ens anställning kan innehålla.

 

Har du ens tänkt på att du faktiskt får just fördelar i din tjänst om du har kollektivavtal, nämligen kollektivavtalad tjänstepension, bestämmelser om arbetstider och övertid, sjuklön, reseersättning och årliga lönerevisioner, för att nämna några. Det motsvarar en liten nätt summa på ca 80 000kr/ år. Utan kollektivavtal får du förhandla fram allt ensam. Och hur lätt är det? Kanske för vissa, med för de flesta är det definitivt inte det.

 

Det finns bara fördelar med ett kollektivavtal. Däremot finns det en del smutskastning angående kollektivavtal. Läs gärna mer om det här.
Den svenska partsmodellen är unik. Och avundsvärd (missa inte filmen “Like a Swede” via länken).

Fram med ballonger, tårta och fanfarer. Idag är det Kollektivavtalets dag; en dag helt klart värd att fira!

 

Fortfarande skeptisk till kollektivavtal? Hör av dig till oss eller få mer information via knegdeg.se

 

Åsa Mörner,

kollektivavtalad.

Jag är felvärderad

av

Jag blev glad när statsministern i regeringsförklaringen pratade om att villkor och arbetsmiljö måste förbättras i vården, för att fler unga ska söka sig dit och vilja stanna kvar.

Det är helt i linje med de diskussioner vi haft med politiker, ledare och medlemmar i Region och kommun.

Citat ur regeringsförklaringen ” Villkor och arbetsmiljö ska förbättras för anställda i vård och omsorg, så att fler unga vill söka sig dit och jobba kvar – i vetskapen om att jobbet inte bara är viktigt, utan också utvecklande. Fler ska kunna studera till specialistsjuksköterska med bibehållen lön.”

Men som alltid larmas det om stort underskott i budgeten. Argument som jag hört sedan jag började som sjuksköterska 1988. Skillnaden då mot nu var att arbetsmarknaden var mättad på våra professioner. Idag är det en skriande brist på all legitimerad personal i våra yrken, såväl grundutbildade som specialister.

Trots att de flesta i den offentliga debatten är överens om satsningar måste göras för att förbättra villkoren i vården, få personal att stanna kvar och locka till sig nya men det verkar inte nå fram till tjänstemännen och jag ser en viss handfallenhet inför situationen.

Därför har vårt uppsagda avtal och yrkanden riktat fokus mot bristen på löneutveckling och att man måste kunna ha en acceptabel löneutveckling och karriär när man jobbar patientnära.

I vården har termen ”produktion” kommit att bli väldigt viktig. Detta direkt hämtat ur produktionsindustrin.

Då säger jag att nu är det dags att ”marknadsanpassa” våra löner, då det egentligen inte finns något val om den nedåtgående spiralen ska brytas.

I privat verksamhet säger man att lönen är ett resultat av det arbete man utför.

Håller ni med?

Hans Nilsson
Samhällsintresserad
Lågt värderad Leg. Sjuksköterska

Dags att begrava Florence

av

Vi kan inte leva på luft längre.

Jag välkomnar att Vårdförbundet har sagt upp vårt kollektivavtal, och arbetar för yrkesskickliga och erfarna i våra professioner ska få en acceptabel löneutveckling.

För ett tag sedan träffade jag en kollega. En fantastiskt inspirerande och kunnig sjuksköterska. Personen har över 30 års erfarenhet inom sitt specialområde, varit ansvarig för PM och bedrivit vårdutveckling inom området. När verksamheten skulle flytta från en klinik till en annan blev hen tillfrågad om att flytta med. Ett stort ansvar skulle vila på sjuksköterskans axlar då kunskapen på området skulle vara låg i början på den nya avdelningen.

Med den erfarenhet, ansvar för PM och kunskap för övrig personal att luta sig emot borde generera någon form av lönekompensation. Men det var stört omöjligt.
Enheten som tog över verksamheten hade inga ekonomiska möjligheter att ge någon löneförhöjning? Borde man inte tagit sig råd med tanke på kvalité för patienternas skull.

Min kollega valde att inte flytta med.

Detta belyser ett av problemen man har i vården, nämligen att differentiera lönen.

  • Idag är lönespridningen näst intill obefintlig. Hur gör jag för att höja min lön? Man har lönesamtal med sin chef men det påtalas att det finns inga utrymmen att lämna in yrkande då potten redan är fastställd. Det måste finnas utrymme för verksamheten att kunna tillgodose även sjuksköterskor med lång erfarenhet.
    (Är det bra att alla ska förhandla sin lön själv. Jag svarar både ja och nej)
  • Jag är övertygad om att man måste anpassa vårdarbetet utefter erfarenhet och ålder. Som senior sjuksköterska har man massor med erfarenhet och kunskap. Men man måste ge sjuksköterskor som jobbat länge möjlighet att inom ramen för sin arbetstid att kompetensutveckla sig (Alla behöver kompetensutveckling), precis som man gör med de nyanställda i form av traineetjänster.

På många arbetsplatser slutar erfarna sjuksköterskor. Det har inte förekommit tidigare i samma omfattning, och jag känner oro för framtiden i den högspecialiserade vård vi bedriver. Det blir dyrt att inte ta vara på erfarenhet.

Det finns inget annat yrke som har en sådan bredd, allt ifrån barnafödande till vård i livets slutskede. En del medlemmar innehar chefstjänster, men:

Hur gör man karriär patientnära, med en acceptabel löneutveckling?

Hans Nilsson
Leg sjuksköterska/ Huvudskyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Ibland känns det som att man tjänar mest på att arbeta så långt bort från patienten som möjligt. Är inte det helt tokigt?!

av

Vårdförbundet går in i en avgörande avtalsrörelse för första gången på flera år. Vad vill vi? Vad vill NI?

Yrkandet som Vårdförbundet lagt kommer från er medlemmar. Nästan hälften av alla motioner som kom in till kongressen förra våren handlade om lön och arbetstider och arbetsmiljö. Det måste få vara skillnad på lönen på nya och erfarna barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Det måste också vara skillnad på lön om man utbildat sig till specialistsjuksköterska. Hur ser din livslön ut? Vårdförbundet jobbar för ett hållbart yrkesliv men också att jämställda villkor gör att du får en rimlig pension och att lönen fortsätter utvecklas under hela yrkeslivet. Detta är också ett sätt att behålla kompetent och erfaren personal. Nu kan man ofta se att löneutvecklingen planar ut i 35-års åldern.

Ibland känns det som att man tjänar mest på att arbeta så långt bort från patienten som möjligt. Är inte det helt tokigt?!

För att få behålla personal och vara en attraktiv arbetsplats behöver man känna att en löneutveckling sker samtidigt som kompetens och erfarenhet tas till vara. Jag pratade med en förtroendevald häromdagen och vi diskuterade om hur man får engagerade medarbetare och vi kom fram till att det egentligen är ett hjul som det ena ger det andra. Man får engagerade medarbetare om arbetsplatsen arbetar med arbetsmiljön och sina villkor och kanske också tvärsom.

Jag lyssnade på regionfullmäktiges möte idag 12 februari, och det handlade till stor del om våra professioners arbetsvillkor och möjlighet till rekrytering (eller omöjlighet). De ser att vi behöver bli fler men de verkar inte se hur det ska gå till. Det borde inte vara så svårt att gissa att, ge oss betalt för det ansvar vi har och den kvalité vi ger så kommer många som slutat tidigare, tillbaka till vården.

Många av kongressens motioner handlade också arbetstider och scheman och beredskap. Som en kollega sa härom veckan, vi arbetar ju faktiskt på 2000-talet, då borde inte beredskap finnas i så stor utsträckning som det gör. Jag vet flera arbetsplatser som jobbar väldigt aktivt att få bort det (men också arbetsplatser där man absolut vill ha kvar det, konstigt nog). Vad krävs för att få bort beredskapen då? Jo att vi blir fler för att kunna lägga ett hälsosamt schema! Och hur var det nu igen? Hur blir vi fler? Jo betala oss det vi är värda! (Jag vet att det fungerar med beredskap på några ställen och att det är befogat att ha det pga. få inställelser. Men det är inte på så många ställen tyvärr).

Sen är inte allt pengar, vi vill ha en hållbar arbetsmiljö med utrymme för kompetensutveckling, möjlighet att få semester, tid till reflektion, verksamhetsutveckling och kvalitetsarbeten. Vi måste få tid för verksamhetsutvecklingsarbete under arbetstid, utan det stannar verksamheten upp!

PS. I dagens vård så pratas det alltid om produktion och produktionsplanering. Jag tror att vi absolut ska planera vår verksamhet och produktion men ibland tycker jag att det diskuteras om hälso- och sjukvården som vi är en fabrik. Fabriker har inte patienter, det har faktiskt vi! Och dessa ska tas omhand och bemötas på ett professionellt och individuellt sätt. Då kanske det inte fungerar med produktionstänket helt ut. Bara en tanke….

 

Helena Nyrén

Förtroendevald, avd Örebro, Vårdförbundet

Nu ska löneglastaket krossas

av

Det har väl inte undgått många att vi sagt upp vårt kollektivavtal.

En del tycker att det inte spelar någon roll, vad gav det förra gången vi stred för våra löner?

När min karriär som sjuksköterska startade fanns det gott om sjuksköterskor och man fick vara glad för en 50 % tjänst där man allra helst ville jobba.
Idag har vi brist inom i stort sett alla områden i vården framförallt specialistsjuksköterskor. Behovet av god avancerad vård ställer ytterligare krav på kompetens. Befolkningen blir allt äldre.

På Vårdförbundets kongress pratades och motionerades det om lönespridning och att erfarenhet måste löna sig. Vårt gällande avtal har inte gett vad vi hoppats på.

Vårdförbundet tog fasta på motioner och argument och avtalet (HÖK16) har sagts upp.

Bra tycker jag. Inte en dag för tidigt.

Varför tror jag vi kan nå resultat? Framtida personal kommer inte vallfärda till vården om inget görs åt dagens lönevillkor och arbetsmiljö. En bra arbetsmiljö där jag har möjlighet att vara delaktig i förändring och utveckling av verksamheten, känna mig stolt över mitt yrke och få betalt för min kompetens.

Idag är mantrat produktion och besparing. Vi känner oss som produktionsenheter inte unika individer i ett sammanhang som gör skillnad.

Jag tror att om man inte börjar betala en rimlig lön kommer sjukvården inte ha någon personal kvar och det känns som beslutsfattarna börjar förstå.

Håll utkik i pressen och på våra sociala medier för att vara uppdaterade i frågan.

Diskutera på era arbetsplatser hur vi bäst skapar tryck i våra villkorsfrågor.

Hans Nilsson
Leg sjuksköterska/Huvudskyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro