Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Att känna sig trygg i en kris

av 6 kommentarer

Vi matas med larmrapporter från alla håll och kanter; ”Skyddsutrustningen är slut”, ”Det är fullt på IVA”, ”Stormen är här nu”.  Oroliga medborgare som är rädda om sina nära och kära och sin egen hälsa; ”Vågar jag gå ut när jag har de här sjukdomarna”, ”Kommer min man att bli frisk från viruset”, ”Vad händer om det är fullt på sjukhuset”.

Mitt i allt sorl av oro, rädsla och osäkerhet står en sjuksköterska som ska utstråla trygghet och mod när befolkningens känslor är i uppror. Mitt i allt kaos står en biomedicinsk analytiker som ska hantera en nästintill overklig mängd prover som ska analyseras i en rask takt, en röntgensjuksköterska ska mäkta med ruschen på lungröntgen när den svårt sjuka brottas mot döden, en barnmorska ska inge lugn när den oroliga blivande modern med gråten i halsen har frågor om sin och sitt barns hälsa.

Men du är inte ensam. Vi är många tillsammans som kämpar för att ge vår befolkning en trygg och säker vård. Tryggheten ligger i att söka stöd hos dina kollegor, att känna kollektivets styrka och tänka ”Vi” istället för ”Jag”. Tillsammans är starkt! Och vi är tillsammans i krisen, en kris som vi kommer att klara, så länge vi fortsätter att ge varandra styrka och uppmuntran. Det kommer vara tufft. Men det kommer inte vara för evigt.

Tillsammans ska vi hjälpas åt att lyfta varandra och att ge varandra stöd genom den tuffa tid som vi befinner oss i. Det är ok att vara orolig och att vackla ibland, det är mänskligt. Men tillsammans stöttar vi upp och ger varandra energi för att kunna orka.

Nu om någonsin är betydelsen av sammanhållning och vi-känsla av allra högsta vikt. Genom enad kraft får vi möjlighet att klara det som vi själva kan tycka känns omöjligt

Långa, intensiva och känslosamma arbetspass är tärande. Därför måste du också släppa jobbet, koppla bort mediebruset och kliva ut i vårsolen mellan arbetspassen. Vi kommer klara det här! Tillsammans!

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Vill du få tips om hur du ska kunna underlätta för dig  och dina kollegor i samband med COVID-19 så rekommenderar jag “Krisstöd” Här finns vetenskapligt baserade råd om vad som hjälper innan, under och efter en svår händelse.

Krispaketet till vården borde prioriterats för längesen

av Lämna en kommentar

Det är kris. Och nu menar jag inte den evighetslånga ”normala” vårdkris som vården befunnit sig i det senaste decenniet. Jag menar en REJÄL kris, precis som i resten av världen. Det fattas skyddsutrustning, vårdpersonal och tillräckligt med vårdplatser och i dagsläget måste vi förbereda oss för en situation som Sverige och världen aldrig tidigare befunnit sig i.

I kristider måste man tänka annorlunda. Många företag får det tufft att överleva när människor isolerar sig pga virusinvasionen i vårt samhälle och risken för masskonkurser är överhängande. Krispaketet från staten innehåller 300 miljarder kronor som ska rädda svenska företag och 500 miljarder till bankväsendet. Om det är tillräckligt är det ingen som vet.

Det finns gott om pengar i statskassan, har vi fått höra de senaste veckorna. Vilken tur.

Vårdens krispaket är inte i närheten av summorna som läggs på svenska företag och banker.

Det är väl kanske inte läge att klaga nu, men den välfyllda statskassan och krispaketet till landets företag får mig att fundera över alla de larmrapporter om mängder med brister i svensk vård och omsorg som vi i vården larmat om under många år. Larm om den enorma bristen på resurser och på den totala omöjligheten att förbättra villkoren för de vårdanställda så att bemanningen ska kunna hamna på rätt nivå. Larm om brist på utbildad personal. Hur många gånger har vi inte fått höra att ”det finns inga pengar”?

Det går förmodligen inte att förbereda sig tillräckligt för en sådan kris som det elaka viruset COVID-19 har lett till. Men om utgångsläget hade varit bättre så hade vi inte behövt sjunka så långt ner i kvicksanden. Om vi hade haft tillräckligt många specialistsjuksköterskor som kunde arbeta på intensiven, biomedicinska analytiker som kunde analysera prover och röntgensjuksköterskor som kunde bemanna alla röntgenavdelningar 24/7, barnmorskor som kunde arbeta med smittbärande gravida och födande. Om vi hade haft hängslen och livrem och sett till att ett lager med skyddsutrustning och läkemedel hade funnits tillgängligt. Om vi hade byggt ut sjukvården i den takt befolkningen och dess vård-och omsorgsbehov hade ökat.

Det kommer att bli en stor ökning av antalet svårt sjuka i COVID-19. Ingen vet exakt hur många eller när, men det kommer att ske.

Tydligen går det att trolla fram fler intensivvårdsplatser än de drygt 500 som normalt finns i hela landet. Men vem ska arbeta där när vi inte ens har tillräckligt med bemanning för det antal platser som finns nu?

”Det får inte ta längre än några veckor” säger man från myndigheter när det gäller att ”snabbutbilda” för att få tillräckligt många som kan arbeta inom intensivvården. I normala fall tar det 4 år att bli specialistsjuksköterska inom intensivvård och inskolningstiderna som ny är långa. Vad blir konsekvensen av att snabbutbilda? Kommer den snabbutbildade personalstyrkan att mäkta med det enorma tryck som myndigheterna förväntar sig inom de kommande veckorna, månaderna och vem vet hur länge?

 Jag skulle gärna vilja veta var alla miljarder är som borde satsas på alla de som arbetar inom den krisdrabbade vården, som arbetar med risk för sitt liv och sin hälsa, dag och natt, för att vi ska klara av den fruktansvärda kris som drabbat oss alla.

Jag undrar varför man inte agerat i tid och faktiskt lyssnat på alla varningar om att vården är underdimensionerad till och med för att vara en vanlig fredag i mars.

Krispaketet till vården borde prioriterats långt innan corona drabbade vårt samhälle.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Vården klarar knappt av en vanlig Vabruari. Hur rustade är vi för en pandemi eller en katastrof?

av

Det är kaos på flera av vårt lands sjukhus. På Södersjukhuset beskriver personalen att det ligger patienter och skriker av smärta och matsalen används som sjukhussal. Och det är bara en alldeles vanlig vabruari. Vad händer om en större katastrof sker? Eller en pandemi?

Vården har svårt att hantera vad som borde ses som normalt. Anledningen är en underdimensionerad och felprioriterad vårdbudget sedan decennier tillbaka, vilket gett alltför få vårdplatser och otillräckligt med utbildad vårdpersonal i förhållande till befolkningens behov. Trafikolyckor, bröstsmärtor, säsongsinfluensa och kräksjuka tillhör det vanliga utbudet på en akutmottagning. Det är också normalt med toppar och dalar när det handlar om hur stort söktryck vården har. Men idag tycks, vad som borde vara normala toppar, bli alltfler. Och dessutom finns inte ens resurser för att vården ska kunna hantera en ”normal” februarikväll inom akutsjukvården.

Det finns inga marginaler. Det är otillräckligt bemannat. Det är fullt. Det är kaos.

Och då har vi inte ens nämnt hur vården skulle hantera en katastrof, tex en flygkrasch, en större brand eller en terroristattack. Medierna svämmar över om Coronavirusets framfart genom världen. Vad skulle hända om (eller ska vi säga när?) coronaviruset får fäste i den svenska myllan?

Ett av de största hoten mot folkhälsan är antibiotikaresistens. Hur kommer vården klara av att hantera patienter, som tidigare fått ett recept via primärvården, men som i framtiden kräver sjukhusvård för att eventuellt få bukt med vad vi tidigare ansåg som banala infektioner? Antalet fall av antibiotikaresistens i Sverige idag är mellan 15000–16000 per år. År 2030 beräknas det vara ca 32 000 fall och år 2050 över 70 000 fall per år. Hur ska vården klara av det?

Planering och finansiering av vården är inte bara kortsiktig. Den ter sig också vara faktaresistent. Det kostar att bedriva trygg och säker vård och det kostar att vara en attraktiv arbetsgivare. Men istället för att investera vården med rätt anställningsvillkor och tillräckligt med vårdplatser, så tycks våra beslutsfattares kalkyler bygga på luftslott.

Men det finns lösningar och en gigantisk expertpanel som kan guida rätt våra politiker i budgetsörjan. Experterna är våra sjuksköterskor, läkare, barnmorskor, undersköterskor…alla de som faktiskt vet var bristerna finns och vad som krävs för att täppa igen hålen och bygga upp en välfungerande vård som är rustad för framtidens utmaningar.

När tänker ni börja lyssna på oss?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Därför måste du skriva upp övertid och rapportera avvikelser. Oavsett hur stressad du är.

av

Vården är gravt underdimensionerad, både gällande bemanning och yta. De stackare som faktiskt har en anställning någonstans i svensk vård och omsorg, springer runt som yra höns för att hinna med det arbete som de är ålagda att utföra. Inte konstigt att människor skadas i vården.

Cirka 100 000 patienter drabbas av någon form av skada inom den somatiska vården. Årligen. Det motsvarar var 10:e vårdtillfälle. För ca 50 000 patienter innebär det en förlängd vårdtid på sjukhus, något som inte bara orsakar lidande utan som också är kostsamt för samhället. Varje år dör 1200 människor på grund av att vården har åsamkat dem så pass stora skador. Det borde kanske heta sjuk vård med mellanslag istället för sjukvård.

Om vi dessutom räknar in hur många av de som arbetar inom vården som själva skadas pga sitt yrkesval och den stress och belastning som kommer med på köpet, så blir siffrorna ännu mer skrämmande.

Ingen vill ha det så här. Det pågår en dränering av kompetens från svensk sjukvård där bla sjuksköterskor och barnmorskor vallfärdar ut från landets sjukhus för att söka upp en arbetsgivare, eller ett helt annat yrke, som kan ge dem frälsning. Frälsning i form av att kunna arbeta säkert, och tid som ska ge återhämtning. Och en skälig lön för den insats de gör för samhället.

Dessutom kostar det samhället, dvs dina och mina pengar, stora summor. Pengar som skulle kunna användas till att utveckla vården och göra den bättre och säkrare. Men istället försöker vi lappa och laga en vård som läcker som ett rostigt gammalt såll.

Jag tror att de flesta som jobbar i vården håller med mig om att det oftast är den omänskliga stressen som orsakar skador på både patient och personal. Vi hinner helt enkelt inte med, trots övertid. Men trots att vi arbetar mer än vår ordinarie arbetstid så ser det inte alltid ut som det finns någon övertid på avdelningarna på våra sjukhus. Varför? Hur många hinner egentligen gå hem i tid varje dag? Men övertidskontot är ofta lågt. Varför är det så?

Det är för att vi inte skriver upp när vi jobbar övertid utan tar det på den berömda flexen istället. Enkelt, smidigt och snabbt. Eller är det egentligen det? Om det inte finns någon övertid finns det inga skäl till att anställa några fler. Håller du med? Om du inte gör det- anmäl ALL tid som inte är din ordinarie arbetstid som övertid. Får du inte för din chef? Gå hem när ditt arbetspass slutar i så fall.

Stressen ligger som ett konstant lågtryck över de flesta vårdinrättningarna i vårt avlånga land. Orsakar den en risk för patienternas säkerhet? Hinner du ge läkemedel i tid, dubbelkontrollera avancerade läkemedelsordinationer, observera alla patienters status och dokumentera allt som du faktiskt är skyldig att dokumentera? Om inte- skriv en avvikelse. Utan avvikelser förvandlas stressen bara till trist gnäll i fikarummet utan att leda till någon som helst förändring. Upplever du att dina avvikelser inte får gehör? Det är förståeligt för ibland känns det verkligen så, men det enda sättet att få fram konstruktiv statistik på hur stressen påverkar patienternas och din hälsa, är just avvikelser. Har du en yrkeslegitimation så är du dessutom skyldig att skriva en avvikelse, både när något skett, men också när du ser att något oönskvärt skulle kunna hända. ”Jag har inte tid”, är inget argument för att inte skriva avvikelser. Det är en skyldighet som medföljer ditt yrke.
Din skyldighet att skriva avvikelser är också ett sätt att både skydda dig och patienten, men även ett medel, ett verktyg för att kunna förändra.

Jag tror att de allra flesta är överens om att vi måste förändra vården. Det är något vi måste göra tillsammans. Men det kräver en stor samhällsförändring och politisk påverkan, något som tar lång tid. Men det går att förändra!  Att rapportera att vården inte är säker vare sig för dig eller den du vårdar är att vara ansvarstagande och att sträva mot en förändring. Du kanske inte hinner skriva avvikelser under din ordinarie arbetstid?
Då är det övertid som gäller.

 

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

Ni borde skämmas!

av

Cancer.

Få sjukdomar orsakar så mycket ångest som bara ordet ”cancer” gör. De allra flesta har någon personlig koppling till cancer. En nära vän eller familjemedlem har drabbats och kanske tynat bort i plågorna av en cancersjukdom. Eller så har du själv fått ett besked om att dina cellers arvsmassa skadats någonstans i din kropp och fått diagnosen ”cancer” uppläst för dig.

En anhörig som kämpar. Du som kämpar. Eller en rädsla över att knölen, smärtan eller hostan inte bara är en oförarglig knöl, smärta eller hosta. En envis, intensiv oro som gnagt sig fast i din kropp och lagt sig som en tung, blöt filt över ditt ansikte, som gör det svårt att andas, att skrika, att röra sig.

Ångest.

Att få en cancerdiagnos skapar en vanvettig ångest, både hos den som insjuknat i den djävulska sjukdomen, men också för de personer som finns i den sjukes närhet. Partner, förälder, barn, barnbarn, syskon, vänner. Förenade av en känsla av ångest.

Sjukvården har kommit långt. Drygt 6 5 % av alla som drabbas av cancer blir friska, även om det varierar stort mellan olika cancerdiagnoser. Hoppet står till den enorma kunskap som vården besitter. Kan jag bli botad? Kommer min mamma att bli frisk? Kan ni rädda mitt barn?

Vi litar på att vården slår på stora trumman och basunerar ut att jag är sjuk i cancer, så att ett effektivt kugghjul av undersökningar och analyser kan leda till rätt mediciner och operationer. Så att jag, min närmaste vän eller min pappa kan bli frisk.

Du kan bli botad från din cancer, får du veta av sjukvården. Hurra! Ångesten lättar och jag kan andas igen.
Men efter en tids väntan på att få behandling, ändras helt plötsligt beskedet som lättade din ångest.

Du kan inte bli botad.
Längre.

Det här är verkligheten för cancersjuka i Sverige idag.
För istället för att lyssna på att situationen i vården och för de som är anställda i den är orimliga, något som ger allvarliga konskevenser när våra nära och kära är i behov av vård, så har våra beslutsfattare låtit det gå så här långt.
Cancersjuka får inte behandling i tid pga brist på sjuksköterskor. En brist som uppstått för att man vägrat ge sjuksköterskor schyssta villkor.

Våra beslutsfattare har konskevent struntat i att lyssna när sjuksköterskor i åratal ropat att de inte orkade längre, att de måste få betalt för sitt arbete och värderas rätt. Så nu tvingas cancersjuka som skulle kunnat erbjudas en botande behandling, istället få en palliativ vård och invänta sin död.

Jag undrar om våra beslutsfattare känner sig nöjda?

Jag tycker att ni borde skämmas!

#Geossrättvillkornu

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och legitimerad barnmorska

Den bistra Nyårsnatten

av

(fritt från Alfred Tennysons ”Nyårsklockan”)

Ring, klocka, ring i bistra Nyårsnatten
mot sjuksköterskeexpeditionen och dess arbetande skara;
vi jobbar dygnets alla timmar och till er tjänst vara
och det nya året erbjuda full bemanning som sagts i politikerdebatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
Vi lovar alla åldrar vårda till dess livet tar slut.
om goda villkor och bra lön delas ut,
så behöver inte arbetsgivaren famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och erbjud tröst; Stöd till den sjuke
Ring smärtan ut från den cancersjuke
och fördela mediciner som har effekt på direkten

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden
På labbet de rätt bakterie hitta
så korrekt behandling nu kan förhindra mer smitta
och vi därmed patienten räddar från döden

Ring in den tid, då vi från vårdkrisen befrias
ur Svea rikes onda tand
Ring platsbrist och bemanningskaos bort från vårt land;
Ring den jämlika vården in, nu är tid att löften infrias!

Farväl 2019- Välkommen 2020, ett nytt decennium!

GOTT NYTT ÅR!!!

Åsa Mörner

En vit jul

av

Efter en halkig, riskabel färd på cykel utan dubbdäck, flexar Sara in, samtidigt som hon smaskar i sig en lussebulle. Någon hade placerat en stor korg med de nybakade gula läckerheterna i fikarummet, och Sara kunde inte motstå den ljuvliga doften som spred sig. ”Lika bra att äta nåt medan man hinner…” tänkte Sara samtidigt som hon borstade bort smulorna som landat på den vita landstingspyjamasen.

Lugnet före stormen, sa hon högt för sig själv när hon passerar väntrum A, som endast innehåller en medelålders kvinna som nervöst fipplar med sin mobil. ”Hon ser ju inte direkt livshotande skadad ut..”, muttrade Sara. På en brits utanför expeditionen ligger en äldre man med en spypåse i handen. Han ser blek och tagen ut. Sara rynkar ihop pannan när hon går förbi mannen, som inte doftar vare sig nybakade bullar eller nyponrosor.

”Ok, vem har placerat den kräkande mannen ute i korridoren”, undrar Sara när hon kliver in till sina kollegor. Robin snurrar runt den gröna stolen och stirrar på henne. ”Har du tänkt på att det kan vara calici?”

Fast det är det inte. För på ett ögonblick har den illaluktande mannen börjat kräkas stora mängder blodblandad sörja och på några sekunder rullas mannen in på ett akutrum. Kräkningen luktar starkt av blod och alkohol.
Efter en intensiv insats av det sammansvetsade teamet så är mannen stabil och rullas iväg i korridoren med diverse slangar och droppåsar kopplade i sig. Det var i alla fall inte calici…tänker Sara.

Den nervösa kvinnan i väntrummet leds in i ett undersökningsrum. I det skarpa ljuset ser Sara en tärd, hålögd kvinna i 45 års-åldern framför sig. Hon har en blåtira, förmodligen inte färsk, runt höger öga och ett halvt ihopläkt sår i pannan. Kvinnan börjar gråta. Sara lägger armen om kvinnan som ryggar tillbaka av smärta. Uppenbarligen har hon ont över rygg och revben. Som ett rinnande vatten, börjar kvinnan berätta om hur hon misshandlats av sin alkoholiserade partner. Julhelgerna är den värsta tiden, berättar hon. Nu har hon svårt att dra djupa andetag. Sara undrar om den sargade kvinnan har någon hon kan ringa,  som kan komma hit. Med rädd blick skakar hon på huvudet och gör en grimas av smärta. Men hon tackar snabbt ja till att få kontakt med en kvinnojour som kan hjälpa henne med boende och annat stöd.

Sara lämnar kvinnan för en stund och ser hur tempot i korridoren har förändrats drastiskt. Den till synes lugna akutmottagningen som hon flexat in på, har nu blivit mer eller mindre kaosartad.
Siv ilar förbi ”Trafikolycka i hög hastighet, ankomst om 5 minuter. En man och ett litet barn”. Sara springer in i traumarummet och förbereder sig. Om det nu går att förbereda sig inför vad som komma skall…

Ambulanssirenernas gälla tutande närmar sig. Adrenalinet är maxat och koncentrationen på topp hos traumateamet som står prydligt uppställt. Nu börjar det.

Mannen som förs in har endast svaga livstecken. Flinka fingrar och välorganiserade röster koordinerar de åtgärder som behövs för att försöka rädda en människas liv.
Men insatserna är förgäves. Mannen återfår aldrig medvetandet och lämnar jordelivet på en hård brits under skenet av skarpa lampor i ett akutrum. Det är slangar, blod och diverse sjukvårdsmaterial i en enda salig röra i rummet. Uppgivna suckar hörs i rummet och besvikelsen över att inte ha kunnat rädda den skadade mannen lyser i ögonen hos alla som befinner sig där inne. Den döda mannen stinker av alkohol.

Som ett ljus i mörkret får det uppgivna teamet veta att den lilla tvååriga pojken som vårdas i rummet bredvid, är i princip helt utan skador. Han är ledsen och har ett skärsår på ena kinden. För övrigt hittas inga skador. Inte fysiskt i alla fall.

Pojkens mamma är på väg till akuten. Pojken ska observeras ett dygn på barnavdelningen, och självklart erbjuds mamman en plats.
Imorgon, på Juldagen, kommer hon att kunna åka hem med sin lilla pojke. Men hon kommer att åka hem utan sin make. Utan sitt barns pappa.

Sara flexar ut och trampar hem på sin cykel. Inne i de olika husen och lägenheterna gnistrar julstjärnor och adventsljusstakar. ”Undras hur många som är onyktra idag?”, tänker Sara när hon parkerar cykeln utanför det ljusgula hyreshuset. ”Undras hur många som far illa pga alkohol i jul och nyår…” säger Sara högt till sig själv när hon masar sig upp för trapporna. “Undras hur många som kommer till mitt jobb pga alkohol…” tänker hon när hon vrider om nyckeln i låset.

Alltför många. 

Med önskan om en Vit jul. På många sätt.
Åsa Mörner

Men det är ingen fara för patientsäkerheten!

av

Inställda behandlingar, försenade undersökningar, långa operationsköer och alldeles för få anställda med rätt kompetens. Under hösten tycks merparten av rikets kommuner och landsting dessutom gå på sparlåga och säger sig ha tomt i skattkistan. På Karolinska varslas nu 600 läkare och undersköterskor, efter att samma sjukhus varslat 550 administrativa tjänster senast i maj. Men patientsäkerheten, den drabbas aldrig. Åtminstone inte om du frågar någon av de som varit med och fattat besluten om att dra åt svångremmen i vård och omsorg runt om i vårt avlånga land.

I augusti gick Region Örebro ut med att det ska sparas 100 miljoner. Precis som i övriga delar av landet med stora sparbeting så är det ”inget som kommer att drabba vården”. Man kan ju undra vad alla dessa miljoner har använts till egentligen om pengarna ändå inte används till vård? Det är i alla fall ingen fara för patientsäkerheten.

En annan fundering som känns logisk i det här sammanhanget är hur man tänker sig att lösa den brist på rätt kompetens i vården, den som faktiskt orsakar att människor redan idag inte får provsvar i tid, utlovad behandling utifrån medicinska behov eller möjlighet att komma i kontakt med rätt instans i vården för att få stöd och råd? (Men det är ingen fara för patientsäkerheten!)

Enligt prognoser behövs följande för att täcka befolkningens behov av vård år 2035:

  • 40 % fler på specialistsjuksköterskeutbildningar (samtliga inriktningar) per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
  • 48 % fler på röntgensjuksköterskeutbildningen per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
  • 29 % fler på biomedicinska analytikerutbildningen per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
  • 20 % fler på barnmorskeutbildningen per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
    (Ur Vårdfokus)

Jag kanske är korkad men är det inte lite fel väg att SPARA in när det redan idag pga en enorm brist på flera av vårdens oumbärliga professioner orsakat att människor lider av att inte få rätt vård i rätt tid? Självklart påverkas inte patientsäkerheten, det får vi ju inte glömma!

Jag bara undrar: Vad är det egentligen som krävs för att patientsäkerheten ska påverkas? Det verkar ju inte handla om att det ska finnas utbildad vårdpersonal på sjukhus, i hemsjukvården, på mottagningsenheter eller på kommunala boenden. Eftersom det byggs diverse nya sjukhusbyggnader runt om i Sverige så kommer inte patientsäkerheten att påverkas om det inte finns exempelvis några sjuksköterskor i de nya, tjusiga sjukhuskropparna.

Så, vad är det som krävs för att en beslutsfattare ska våga yppa att rådande läge i svensk sjukvård orsakar att säkerheten för vårdsökande är i farozonen? Jag ser med spänning fram emot svaret! Men i nuläget kan vi således luta oss tillbaka, sippa på en kopp te och zappa mellan kanalerna. För det är INGEN fara för patientsäkerheten!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Huggormsbett, drunkningsolyckor och underbemannad vård

av

Ljusa kvällar, grönskade ängar och ljumma fläktar. Sommaren är här med sin korta underbara uppenbarelse. Men den är inte bara ljuv. De ljusa sommarkvällarna invaderas av irriterande mygg, de grönskande ängarna huserar förrädiska fästingar som bär med sig infektionssjukdomar och de ljumma fläktarna medför att vi plumsar i de blå vågorna, ibland med en alldeles för våghalsig agenda som tyvärr inte alltid slutar väl. Och sist, men absolut inte minst: Vårdens kroniska sommarsjuka- det finns ingen bemanning. Inte i år heller.

Som en gammal skiva med jack i upprepas klagosången om sommarkrisen i vården. Otillräcklig bemanning, går ej att driva säker vård, stängda vårdplatser, t.o.m hela avdelningar, sönderstressad personal och långa köer på akutmottagningarna. Vår befolkning behöver samma vård på sommaren som under resten av året. Vi får hjärtinfarkt, bryter höften, får borrelia och blir misshandlade även i juni, juli och augusti. Har Sverige råd att behandla vård och omsorg som om det vore något sorts självgående väsen? Varför förstår man inte att det krävs en mycket stor insats för att få bukt med den vårdkris som växer sig allt större runt om i landet?

För ett antal år sedan var det just somrarna som var den stora akilleshälen i vården. Det var då den största krisen infann sig. För som ett under skulle tydligen även vårdpersonal ha semester under juni-juli-augusti? De senaste åren har sommarsituationen spritt sig ut över årets alla årstider. Det är inte bara under semestermånaderna som det är överjävligt att arbeta i vården (för att inte tala om att vara patient eller anhörig..). Nu är tidigare års sommarsituation något sorts allmänrådande klimat på landets olika vårdinrättningar. Men då kan man inte skylla på att de anställda ska ha semester.

Och så kommer sommaren. Och då ska ju alla ha semester…

Jag vill inte på något sätt förringa komplexiteten med att styra, planera och fördela inom svensk sjukvård. Men det är ju inte raketforskning. Vi behöver vara tillräckligt många för att kunna bedriva säker, trygg och tillgänglig vård. Vi behöver vara tillräckligt många för att kunna ta semester under sommaren när vår familj, vänner och resten av Sverige har semester. Vi behöver ha rätt kompetens för att kunna utföra den vård, utredning och behandling som vår befolkning ska ha tillgång till för att kunna få lindring och bot. Hur många högskolepoäng krävs för att lösa den ekvationen?

Det finns redan recept med botemedel att hämta ut för att bota sommarsjukan. Det skulle faktiskt tom kunna lindra den vårdkris som härjar som böldpest resten av året. Det stavas V-I-L-L-K-O-R. Och eftersom svensk ekonomi går som på räls så borde det gå att lösa enkelt. Vad är problemet? Dags att öppna skattkistan!
Lös krisen! NU!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och barnmorska

Inställda flyg och inställda operationer

av

Självklart drabbar en strejk olika personer, oavsett vilken bransch det är som befinner sig i konflikt. Men medias bevakning om man jämför tex flygbranchen med den pågående medlingen mellan Vårdförbundet och SKL där 90 000 anställda i vården berörs känns mycket märklig.

“Tänk om vi inte kan flyga på torsdag” eller “Tänk om jag inte kan operera min cancer i tid”

“Jag måste omboka min flight till ett annat flygbolag” eller “Jag väntar med att krysta fram bebisen tills nästa skift går på”

“Jag måste avboka min resa och boka om den till ett annat tillfälle” eller “Jag blir inte undersökt och kan inte få svar på varför jag mår så dåligt”

 

Nej, vården kan inte ta ut många eller vilken kompetens som helst i strejk eftersom det medför fara för människors liv. Det är helt enkelt samhällsfarligt.

Frågan är om vi reflekterat över hur pass samhällsfarlig själva bristen på anställda i vården är. Hur många männskors livskvalité och hälsa påverkas av att det inte finns tillräckligt med kompetens i svensk vård och omsorg? Hur drabbas du och dina nära och kära av att inte kallas till röntgen, hur påverkas du av din oro inför din kommande förlossning pga bristen på barnmorskor, hur känns det att se att telefontiderna på vårdcentralen är slut redan kl 7 på morgonen?

Hur drabbas du av att befinna dig längst bak i vårdkön?

Det mest samhällsfarliga är den kris vården befinner sig i nu och den handlar om brist på attraktiva villkor. Det är därför vi befinner oss i avtalsförhandlingar. Det är därför vi behöver gehör för våra yrkanden.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet och avdelningsstyrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro