Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Huggormsbett, drunkningsolyckor och underbemannad vård

av

Ljusa kvällar, grönskade ängar och ljumma fläktar. Sommaren är här med sin korta underbara uppenbarelse. Men den är inte bara ljuv. De ljusa sommarkvällarna invaderas av irriterande mygg, de grönskande ängarna huserar förrädiska fästingar som bär med sig infektionssjukdomar och de ljumma fläktarna medför att vi plumsar i de blå vågorna, ibland med en alldeles för våghalsig agenda som tyvärr inte alltid slutar väl. Och sist, men absolut inte minst: Vårdens kroniska sommarsjuka- det finns ingen bemanning. Inte i år heller.

Som en gammal skiva med jack i upprepas klagosången om sommarkrisen i vården. Otillräcklig bemanning, går ej att driva säker vård, stängda vårdplatser, t.o.m hela avdelningar, sönderstressad personal och långa köer på akutmottagningarna. Vår befolkning behöver samma vård på sommaren som under resten av året. Vi får hjärtinfarkt, bryter höften, får borrelia och blir misshandlade även i juni, juli och augusti. Har Sverige råd att behandla vård och omsorg som om det vore något sorts självgående väsen? Varför förstår man inte att det krävs en mycket stor insats för att få bukt med den vårdkris som växer sig allt större runt om i landet?

För ett antal år sedan var det just somrarna som var den stora akilleshälen i vården. Det var då den största krisen infann sig. För som ett under skulle tydligen även vårdpersonal ha semester under juni-juli-augusti? De senaste åren har sommarsituationen spritt sig ut över årets alla årstider. Det är inte bara under semestermånaderna som det är överjävligt att arbeta i vården (för att inte tala om att vara patient eller anhörig..). Nu är tidigare års sommarsituation något sorts allmänrådande klimat på landets olika vårdinrättningar. Men då kan man inte skylla på att de anställda ska ha semester.

Och så kommer sommaren. Och då ska ju alla ha semester…

Jag vill inte på något sätt förringa komplexiteten med att styra, planera och fördela inom svensk sjukvård. Men det är ju inte raketforskning. Vi behöver vara tillräckligt många för att kunna bedriva säker, trygg och tillgänglig vård. Vi behöver vara tillräckligt många för att kunna ta semester under sommaren när vår familj, vänner och resten av Sverige har semester. Vi behöver ha rätt kompetens för att kunna utföra den vård, utredning och behandling som vår befolkning ska ha tillgång till för att kunna få lindring och bot. Hur många högskolepoäng krävs för att lösa den ekvationen?

Det finns redan recept med botemedel att hämta ut för att bota sommarsjukan. Det skulle faktiskt tom kunna lindra den vårdkris som härjar som böldpest resten av året. Det stavas V-I-L-L-K-O-R. Och eftersom svensk ekonomi går som på räls så borde det gå att lösa enkelt. Vad är problemet? Dags att öppna skattkistan!
Lös krisen! NU!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och barnmorska

Inställda flyg och inställda operationer

av

Självklart drabbar en strejk olika personer, oavsett vilken bransch det är som befinner sig i konflikt. Men medias bevakning om man jämför tex flygbranchen med den pågående medlingen mellan Vårdförbundet och SKL där 90 000 anställda i vården berörs känns mycket märklig.

“Tänk om vi inte kan flyga på torsdag” eller “Tänk om jag inte kan operera min cancer i tid”

“Jag måste omboka min flight till ett annat flygbolag” eller “Jag väntar med att krysta fram bebisen tills nästa skift går på”

“Jag måste avboka min resa och boka om den till ett annat tillfälle” eller “Jag blir inte undersökt och kan inte få svar på varför jag mår så dåligt”

 

Nej, vården kan inte ta ut många eller vilken kompetens som helst i strejk eftersom det medför fara för människors liv. Det är helt enkelt samhällsfarligt.

Frågan är om vi reflekterat över hur pass samhällsfarlig själva bristen på anställda i vården är. Hur många männskors livskvalité och hälsa påverkas av att det inte finns tillräckligt med kompetens i svensk vård och omsorg? Hur drabbas du och dina nära och kära av att inte kallas till röntgen, hur påverkas du av din oro inför din kommande förlossning pga bristen på barnmorskor, hur känns det att se att telefontiderna på vårdcentralen är slut redan kl 7 på morgonen?

Hur drabbas du av att befinna dig längst bak i vårdkön?

Det mest samhällsfarliga är den kris vården befinner sig i nu och den handlar om brist på attraktiva villkor. Det är därför vi befinner oss i avtalsförhandlingar. Det är därför vi behöver gehör för våra yrkanden.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet och avdelningsstyrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka?

av

Om knappt 10 år beräknas vi vara 11 miljoner i Sverige. Den största procentuella ökningen står människor i åldrarna 80 år eller äldre för. Åldersgruppen 80+ förväntas vara 50 % fler än vad de är idag (källa: SCB). Anledningen är att det var stora barnkullar på 1940-talet, men även att livslängden ökar. Det är såklart något positivt att vi har en ökad livslängd. Men det medför också utmaningar. För när vi lever längre så krävs också att det finns resurser för att bemanna vård och omsorg. Och vi behöver allt mer vård och omsorg, ju äldre vi blir. Vem är det som ska arbeta med alla våra gamla och sjuka om 10 år, när vi inte kan fylla behovet av kvalificerad arbetskraft till vård och omsorg ens idag?

Kvalificerad arbetskraft. Smaka på ordet kvalificerad. Vad innebär det att vara ”kvalificerad” när man ska arbeta med gamla och sjuka? Alldeles nyligen fick jag personligen erfara vad bristen på just kvalificerad vårdpersonal innebär.

Min 95-åriga farmor, som hankat sig fram på egen hand i snart ett sekel, blev invaderad av influensavirus. I feberyran slår min farmor i golvet och blir liggandes där i X antal timmar. Som tur är så är hon inte helt ensam i världen, något som dessvärre inte är helt ovanligt, och hon transporteras till sjukhus för några dygns vätskeersättning och allmän omvårdnad. På darriga ben skickas hon hem, denna gång med ett larm till hemtjänsten om handleden.

Det dröjer inte länge innan hon tuppar av igen. Den här gången har hon dock ett larm att trycka på och efter en stund dyker hemtjänstpersonalen upp. Farmor klagar över nackvärk och kan inte komma upp från golvet eller röra på benen ordentligt. I pannan har några ilskna sår slagits upp. Blodet sipprar ner i hennes ansikte.

Kvalificerad vårdpersonal tillkallar i det här skedet på en ambulans, eller åtminstone på en sjuksköterska som kan göra en medicinsk bedömning av min gamla farmor. Dessvärre ter sig detta inte vara någon kvalificerad personal. För trots intensiva nacksmärtor och oförmåga att röra underkroppen ordentligt, så baxar personalen upp min farmor i sängen, slänger på några plåster i pannan (att det sitter ett antal hårtestar under plåstret har tydligen ingen betydelse) och åker därifrån.

När min pappa åker hem till min farmor konstaterar han omedelbart att han behöver ringa en ambulans (han har för övrigt aldrig arbetat inom vården, eller ens med människor).

Min farmor hade en fraktur på C2; en halsryggskada. Enligt ortopeden var det bara tur att hon inte blev förlamad. “Varsam hantering, tidig diagnos och tidig etablering av stabilitet i halsryggen med syfte att skydda och bevara ryggmärgsfunktioner är nyckelfaktorer för ett framgångsrikt och långsiktigt resultat”  (Internetmedicin). Den kvalificerade personalen på sjukhuset vårdade min farmor enligt konstens alla regler. Hade hon själv fått bestämma så hade hon flyttat in på ortopedavdelningen. De var helt enkelt underbara (citat av min farmor).

Vi behöver inte förflytta oss 10 år framåt i tiden för att konstatera att det är en stor ”utmaning” (läs ”kris”) när det gäller att bemanna vård och omsorg. Och det handlar inte bara om att bemanna. Vem är det som ska arbeta i vård och omsorg? Är det vem som helst? Hur mycket utbildning tror du krävs för att kunna ge adekvat vård till en människa?

Läser en av de jobbannonser till vården som ligger ute på nätet i skrivande stund:

Huvudsakliga arbetsuppgifter
– ge personlig omvårdnad och service till de boende utifrån individuella behov
– hälso-och sjukvårdsinsatser efter delegering

Vilka krav tror ni det är på utbildningsnivå?

Kompetenskrav:
– gymnasiekompetens
– erfarenhet av verksamhetsdokumentation
– datorvana

Människan är en unik, komplex individ. De människor som dessutom är i behov av vård och omsorg, antingen pga åldrande kropp eller sinne, eller de som är sjuka (eller både och) behöver persononcentrerade vård-och omsorgsinsatser. Borde vi inte kräva någon form av utbildning kopplat till människokroppen, till åldrande och till omvårdnad innan vi låter någon “ge personlig omvårdnad utifrån individuella behov”?

Vad händer när de som ska ta hand om vår gamla farmor, mamma eller bror inte har vare sig intresse eller kompetens att ta hand om människor?

Det krävs ett enormt arbete och omfattande åtgärder på samhällsnivå, för att ens försöka få bukt med krisen i vården, en kris som kommer att bli allt värre. Men det är inte bara en bemanningsfråga. Det är också en fråga om rätt kompetens.

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka? Vem ska ta hand om dig och mig?

Jag och min Farmor

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

 

Vården är ett geografiskt lotteri

av

Jämlik vård, vad är det egentligen? Begreppet börjar kännas urvattnat, som en vissen blombukett eller Trumps klimatpolitik. Det tycks lika svårt att resa till en annan galax som att uppnå vård som är lika för alla.

Varför är det så?

De geografiska skillnaderna i vårt avlånga land handlar inte bara om antal mil mellan Treriksröset och Smygehuk. Var du bor när du bli sjuk eller skadad kan faktiskt vara livsavgörande. Cancerfonden kallar det för ett geografiskt lotteri. Om du drar en vinstlott kanske din nyupptäckta hjärntumör eller bröstcancer hinner behandlas i tid. Har du otur så kanske det helt enkelt är försent när du väl hamnat längst fram i den vidriga vårdkön.

Och det är inte bara om man drabbas av cancer som orättvisan ger dig en käftsmäll. Om du drabbas av en fallolycka (vilket ca 70 000 gör årligen) så bör du bo i Stockholm. Inte Gävleborg. Och om du drabbas av en hjärtinfarkt så är det bäst om du inte befinner dig i Piteå när du börjar få bröstsmärtor. Tänk också på var du befinner dig om du behöver en adhd-utredning, om du lider av vestibulit eller har epilepsi . Om du behöver akutsjukvård så gör du bäst i att inte ens vara innanför landets gränser eftersom det inte erbjuds akutvård i rätt tid någonstans i Sverige.

Det är en utopi att tro att all vård ska finnas på varje ort, oavsett storlek. Det blir inte patientsäkert om komplicerade ingrepp och behandlingar ska finnas på alla småsjukhus, till varje pris. Om någon ska operera ditt hjärta så antar jag att du vill att personen som söver dig, opererar och vårdar dig ska ha rutin på det hen gör och inte bara utför den typen av vård någon enstaka gång då och då. Har du tur så kanske ditt landsting ”betalar” för att du ska opereras i en annan del av Sverige. Betalar. Hur knäppt är inte det? Vi bor ju i samma land?

Är det inte dags att skrota alla indelningar i regioner, landsting och kommuner? Borde inte alla människor som bor i vårt land och som faktiskt bidrar till den svenska vården genom att betala skatt, kunna erbjudas vård där den finns tillgänglig? Utopi eller inte; vården ska vara så tillgänglig och nära som möjligt. Självklart finns det oundvikliga skillnader mellan att bo i en by i nordligaste Sveriges inland och att husera i en lya ett stenkast från Universitetssjukhuset i Örebro. Men den inhumana verkligheten där tillgången till vilken vård du har rätt till, och framför allt, hur snabbt du får tillgång till just den vården, borde inte tillåtas existera. Vården ska inte vara beroende av var du bor i landet. Svensk vård ska vara lika tillgänglig för alla som bor i Sverige.

Åsa Mörner
Leg barnmorska, leg sjuksköterska

Den outbildade gubben i lådan

av

När jag valde att utbilda mig till sjuksköterska och barnmorska så hade jag inte en bild av att jag skulle sicksacka mellan patienterna och välja ut vem eller vad jag känner för att vårda. I mitt huvud är det helt befängt att ens tänka tanken. Ändå bubblar det återkommande upp idéer hos vissa om att professionen ska tillåtas välja hur, när, var och vem som ska vårdas. Alltför ofta. Och det tycks i princip alltid handla om kvinnohälsa och barnmorskeyrket.

För ett ögonblick så kändes det lite läskigt. Den där dagen då jag som relativt nyfärdig sjuksköterska skulle gå in på patientrummet där två väktare från det närliggande fängelset vaktade över den svårt sjuke patienten som låg där i sjukhussängen. Ögonblicket av obehag var snabbt övergående. Det handlade om en sjuk människa i behov av vård, oavsett om det var en dömd brottsling eller inte. Jag var legitimerad sjuksköterska och anställd för att vårda akut sjuka på länets största sjukhus. Den professionella sjuksköterskan i mig tog sitt självklara yrkesansvar.

Mördare, våldtäktsmän och pedofiler, visst ger det inga positiva känslor? Men som sjuksköterska ger jag dem samma omvårdnad som jag ger alla mina patienter. Om jag inte klarar av det så kan jag inte arbeta som sjuksköterska. Det ingår inte en utbildning till sierska vid sidan av min sjuksköterskeutbildning. Hur ska jag kunna veta vad mannen som kommer in med blåljus till akuten, kvinnan som ligger sövd på operationsbordet eller den långa tonåringen som återkommer till provtagningen för regelbundna blodprover har för skelett i sin garderob? Som sjuksköterska bedömer jag inte vem som förtjänar min omvårdnad, vem som är tillräckligt god eller inte. Jag vårdar alla. Punkt.

Borde jag bara vårda de som har samma politiska åsikt som mig? Ska jag vårda politikern från de partier som jag inte sympatiserar med, som inte har samma värderingar som mig? Ska jag vårda en muslim, en buddist eller en ateist? En bög eller en flata? En mörkhyad eller ljushyad?

Ska jag bara vårda de som är och tycker som jag? Vedervärdiga tanke!

Ändå dyker det upp, som en outbildad gubbe i lådan, med jämna mellanrum. Men det handlar inte om huruvida vi ska vårda en dömd pyroman eller massmördare. Det handlar om att barnmorskor ska kunna ”välja” bort att arbeta med kvinnohälsa. Ja, det låter ju helt galet. En barnmorska som inte vill arbeta med kvinnohälsa. Varför blir man då barnmorska?

Organisationen ”Människovärde” (känns verkligen ironiskt att de kallar sig för det) tror att anledningen till att det är brist på barnmorskor beror på att det finns personer som inte vill arbeta med aborter och preventivmedel- dvs kvinnohälsa. För det är ju det som är innebörden av kvinnohälsa. Graviditet, preventivmedel, cellprovtagning, fosterdiagnostik, klimakterierådgivning, förlossning, abort, missfall, sexuellt överförbara infektioner, gynekologiska ohälsotillstånd, rådgivning om sex och samlevnad….det är vad man arbetar med som legitimerad barnmorska.

Och att ens tro att bristen på barnmorskor skulle bero på att det finns så många presumtiva barnmorskor som vill arbeta som barnmorskor för att tillfredsställa sitt eget ego är inte bara urbota dumt. Det är också höjden av egoism.

Som legitimerad sjuksköterska och barnmorska bär jag ett yrkesansvar där jag sätter fokus på patienten, med stöd av vetenskap, riktlinjer och lagar. Det är inte mina tankar, åsikter och värderingar som är i centrum. Det är patientens.

Och bara för att vara tydliga. Bristen på barnmorskor beror på att professionen är gravt värdediskriminerad sedan decennier. Eller kanske tom århundraden. Det beror på att arbetsmiljön orsakar utmattning och stressrelaterade sjukdomar; det beror på att arbetstiderna och schemaläggning är helt omänskliga; det beror på bristande möjligheter att kunna utöva sin professionskunskap till fullo och det beror på total avsaknad av löneutveckling.

Tänk om den där outbildade gubben i lådan kunde sluta hoppa upp ur den inskränkta boxen mer.

Åsa Mörner
Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Ring den jämlika vården in, nu är tid att löften infrias!

av

(fritt från Alfred Tennysons ”Nyårsklockan”)

Ring, klocka, ring i bistra Nyårsnatten
mot sjuksköterskeexpeditionen och dess arbetande skara;
vi jobbar dygnets alla timmar och till er tjänst vara
och det nya året erbjuda full bemanning som sagts i politikerdebatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
Vi lovar alla åldrar vårda till dess livet tar slut.
om goda villkor och bra lön delas ut,
så behöver inte arbetsgivaren famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och erbjud tröst; Stöd till den sjuke
Ring smärtan ut från den cancersjuke
och fördela mediciner som har effekt på direkten

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden
På labbet de rätt bakterie hitta
så korrekt behandling nu kan förhindra mer smitta
och vi därmed patienten räddar från döden

Ring in den tid, då vi från vårdkrisen befrias
ur Svea rikes onda tand
Ring platsbrist och bemanningskaos bort från vårt land;
Ring den jämlika vården in, nu är tid att löften infrias!

Farväl 2018- Välkommen 2019!

GOTT NYTT ÅR!!!

Åsa Mörner

En julsaga om snålhet

av

Den dumsnåle Sten-Kalle Larsson hasade runt i de trasiga tofflorna i det pampiga palatset som var hans överdådiga bostad, medan snön yrde utanför de blyinfattade fönstrena. Ja, byggnaden må vara tjusig, stora vackra salar, exklusiva möbler och dyr konst på väggarna. Men palatset ekar ödsligt tomt.

Sten-Kalle, som kallas just Sten-Kalle för hans stenhårda förmåga att förhandla villkorslöst och alltid vinna, oavsett konsekvenserna, sparkade tjurigt av sig de trasiga tofflorna och kröp ner i sin himmelssäng. ”Jul, vad ska det vara bra för?” muttrade Sten-Kalle medan han fluffade kudden och tog en sipp ur vattenglaset som stod på nattduksbordet.

”Jul innebär bara en massa extra kostnader! Folk ska tydligen ha mer betalt bara för att de måste arbeta över jul och nyårshelgerna, och dessutom förväntar de sig nån sorts JULGÅVA av sin chef, dvs JAG”

Sten-Kalle sätter vattnet i vrångstrupen och sätter sig tvärt upp i sängen i en våldsam hostattack.

”Jävla juljävel!”

Väl medveten om att tankarna kring julens förfärligheter troligtvis kommer att förstöra en god natts sömn, tar Sten-Kalle fram sin kassabok för att inventera intäkter och utgifter. Plussaldot får honom alltid att somna gott. ”Det har varit ett bra år, inga större löneökningar till de trofasta eller storsatsningar på nyanställningar” Tankarna dröjer dock kvar vid ett osannolikt möte som Sten-Kalle råkat på tidigare under dagen. En före detta kollega, Sara-Klara Lindberg, hade uppenbarat sig, likt en vålnad, för Sten-Kalle. Sara-Klara, som varit död sedan en kortare tid tillbaka, stod framför Sten-Kalle, där han slumrat till i sin fåtölj och talade med bruten stämma:

”Sten-Kalle! Du måste lyssna på mig, jag har kommit för att varna dig! Du kommer att besökas av tre andar som ska visa dig konsekvenserna av hur du hanterar dina anställda, annars kommer ditt öde att bli som mitt!”

Sten-Kalle lyssnade storögt på Sara-Klara, som var klädd i en solkig särk med långa kedjor runt sin kropp. Lika snabbt som hon uppenbarat sig, så var Sara-Klara borta. Sten-Kalle gnuggade sig i ögonen och fräste högt:

”Nej, nu har jag börjat hallucinera, kanske dags att boka ett besök hos doktorn!”

Precis som alla kvällar i december, när frustrationen kring människors önskan om julefrid och familjekära sammankomster plågade den gamle mannen, så somnade Sten-Kalle gott efter att ha bläddrat en stund bland räkenskaperna.

Kvällstimmarna går över till en månklar natt. Med ett ryck vaknar Sten-Kalle Larsson av att någon står vid fotänden av hans paranta säng.

”Sten-Kalle, jag har kommit för att visa dig något”.

Figuren vid sängen håller fram en blek hand som Sten-Kalle, av någon osalig anledning, greppar tag om. Handen är iskall, och när Sten-Kalle närmar sig figuren ser han att det inte är en mänsklig individ.

”Du är en av andarna!” utbrister Sten-Kalle.
”Jag är den första av tre andar”, säger varelsen
Sten-Kalle förflyttas på ett obeskrivligt sätt, svävandes genom stadens torg och gator, fram till förlossningsavdelningen som ligger på sjukhuset mitt i staden, långt bort från byarna på landet där många familjer bor. Sten-Kalle leds in genom korridorerna och fram till personalrummet. Det är ett av Sten-Kalles sjukhus. En sjukhusklädd kvinna sitter i soffan med en tom blick. Plötsligt börjar anden att tala.

”Det här är Sanna. Sanna är barnmorska här på förlossningen sedan några år tillbaka. Hon är mycket duktig på sitt arbete och har alltid drömt om att bli barnmorska. Men tyvärr så har Sanna blivit sjuk av sitt arbete. Hon har arbetat treskift sedan hon anställdes och har inte hunnit återhämtat sig mellan arbetspassen så nu har hon drabbats av en utmattningsdepression. Sanna kommer inte att jobba på länge efter den här natten. Kanske aldrig mer. Tre av Sannas kollegor kommer att möta samma öde inom den närmaste månaden, en av dem får dessutom bröstcancer. Det kommer att vara så få barnmorskor kvar på sjukhuset så kvinnor kommer att hänvisas till att föda hemma med stöd av eventuella familjemedlemmar inom en snar framtid”

Sten-Kalle, som inte hunnit få på sig sina trasiga tofflor, svär över det kalla golvet och utbrister; ”Vi kan ju inte stänga på natten, det är väl bara att jobba på. Hon visste väl vilket yrke hon utbildade sig till!” Sten-Kalle ser den tomma blicken på Sanna och ryser, för ett ögonblick, till. ”Föda barn har kvinnor gjort i alla tider…”

Utan att veta hur, vaknar Sten-Kalle i sin himmelssäng morgonen därpå, och dagen passerar som vanligt, dock med en obeskrivlig känsla av barn som föds på stampade jordgolv och kvinnor som förblöder… Sten-Kalle tror att de konstiga tankarna kan bero på stress.

Dag blir till kväll. Med räkenskapsboken på bröstet somnar Sten-Kalle och snarkar gott när han åter väcks av en annan ande vid fotänden av hans säng.

I ett nafs så är Sten-Kalle och anden flyttade till stadens sjukhus. De svävar in på onkologavdelningen och in i ett av patientrummen. I rummet ligger en man nedbäddad i sängen och det som Kalle misstänker vara hans familj, sitter runt omkring honom. En sjuksköterska kopplar ett dropp och stryker mannen ömt över armen. Sten-Kalle ser att alla omkring mannen, en ung kvinna och tre barn, snyftar och är rödgråtna i ansiktet. Ande nummer två berättar med en konstig, plåtliknande stämma;

”Det här är Gustav. Gustav är döende pga en hjärntumör, han har inte långt kvar. Egentligen skulle han haft goda möjligheter att överleva, men eftersom det inte fanns tillräckligt med personal för att kunna söva, operera och vårda honom så blev operationen framskjuten. Tills det var försent”

Sten-Kalle känner att det hugger till i hjärttrakten, men tänker samtidigt att det ju tyvärr är sånt som kan hända. Särskilt om personalen bara vill ha mer och mer betalt! Men samtidigt så är det ju synd….äsch, personalen kan ju inte få allt de begär hela tiden!
En ljus dimma stiger upp i rummet och det blir allt svårare att se Gustav och hans gråtande familj som sitter runt hans dödsbädd.

Sten-Kalle vaknar i sin himmelssäng. ”Konstigt, jag känner mig kallsvettig och illamående”, tänker Sten-Kalle. “Och så har jag drömt om en ande igen.” Men det kändes inte som en dröm.

Möten avlöser varandra under arbetsdagen. Sten-Kalle känner sig okoncentrerad och har en envis huvudvärk som slår likt en hammare mot hjärnbarken. ”Tänk om det är en hjärntumör? Hur ska jag få behandling då, det är ju kö överallt? Fast jag har ju pengar så det ordnar sig alltid!”

Efter en inte helt tillfredsställande dag, hasar Sten-Kalle med sina trasiga tofflor genom den tomma korridoren ner till sitt gigantiska sovrum. ”Måtte jag inte behöva drömma om nån sabla ande inatt igen…”

Sten-Kalle vaknar av ett mullrande dån. Vid den högra sida av himmelssängen står en varelse, den otäckaste du kan föreställa dig, med bara ett kranium som ansikte, delvis täckt av söndrig hud, och med tomma ögonhålor som stirrar genomborrande på Sten-Kalle. Sten-Kalle försöker skrika men den ondsinta anden tar ett hårt grepp om Sten-Kalle och sveper iväg honom genom skuggor och mörker. I mörkret längs vägen skymtar sjuka människor som desperat sliter i Sten-Kalles morgonrock och ber om smärtlindring och tröst, glåmiga sjuksköterskor och hålögda barnmorskor släpar sig fram och kastar uppsägelser efter honom, och ljudet av hjärtmonitorer och EKG-apparater blandas med stön av smärtor och lidande.

”Vart för du mig?” vrålar Sten-Kalle till den monsterliknande anden.
”Jag för dig till din dödsbädd” svarar anden.

Det svartnar för ögonen på Sten-Kalle och han känner hur han ramlar genom en mörk bottenlös avgrund.
Sten-kalle ligger i sin gamla himmelssäng. Lakanen är smutsiga och runt omkring honom ligger tomma konservburkar och medicinförpackningar. De gamla trasiga tofflorna, som nu är ännu trasigare, ligger mitt på golvet. En råtta gnager på den ena toffeln. Helt plötsligt står Sten-Kalle bredvid den smutsiga bädden och stirrar ner på sin gamla uttorkade, tandlösa lekamen som ligger där och inväntar sin död.

”Du har legat här, utan att någon brytt sig om dig, väldigt länge. Ingen har hjälpt dig med hygienen, gett dig medicin eller kommit med mat. Du är helt ensam.” Andens röst ekar i rummet.

Sten-Kalle känner svettpärlorna rinna nerför ryggen och i pannan. Hjärtat bultar hårt i bröstet och andhämtningen är kraftig.

”Men, jag har ju pengar! Varför har ingen tagit hand om mig,, jag borde fått den allra bästa vården”!

Anden greppar tag om Sten-Kalles båda axlar och skakar om honom kraftigt;

”För det finns ingen som jobbar med vård eller med människor över huvud taget längre! Du kan använda dina pengar för att köpa en teknisk pryl eller mjukvaruuppdateringar. Men ingen jobbar längre med sjuka eller gamla människor. Ingen orkar eller klarar av det längre och ingen vill utbilda sig till ett yrke man blir sjuk av”

Sten-Kalle känner på nytt hur det svartnar för ögonen och börjar kippa efter andan. Smärtor i bröstet letar sig ut över hela kroppen och livsenergin håller på att sina. Sten-Kalle ligger i den smutsiga sängen igen

”Vad har jag gjort?”

Allt blir svart. “Är jag död?” undrar Sten-Kalle. Han slår upp sina ögon och blickar ut i sitt stora sovrum. Lakanen är rena och doftar nytvättat, allt i rummet ser prydligt ut, som vanligt. På nattduksbordet står ett vattenglas och bredvid glaset ligger den läderinbundna kassaboken. Solens vintersvaga strålar letar sig in genom springan vid sidan av rullgardinen och utanför ljuder en stämningsfull körsång om ”Jul, jul, strålande jul”. Sten-Kalle Larsson tar ett skutt ur sängen, och utan att ta på sig de trasiga tofflorna springer han med lätta steg nedför den svängda ståtliga trappan och kastar sig på telefonen ”Sven-Kasper, sammankalla alla omedelbart vi behöver ett akut möte innan jul!” Innan Sven-Kasper Lund hunnit svara så rusar Sten-Kalle ut genom dörren, iförd morgonrock, och ilar snabbt mellan julklappshandlande barnfamiljer fram till huvudkontoret. ”Nu ska det bjudas på en riktig julklapp” Eter en lång mötesdag somnar Sten-Kalle nöjd i sin himmelssäng, utan att ens ögna igenom räkenskaperna.

Så slutar vår julsaga om Sten-Kalle. Men vad gjorde han på mötet egentligen?

Med en stadig signatur slöts avtal om att personalstyrkan skulle få hälsosamma arbetstider och ordentligt med återhämtning så att de skulle kunna utföra patientarbetet utvilade och nöjda. Lönen skulle ge utrymme för utveckling och lönespridning och man skulle också lyssna in de goda förlag som vårdens professioner hade för att förbättra vården. Inga fler patienter skulle behöva köa för att få vård, inga provsvar eller diagnoser skulle fördröjas eller utebli,  ingen skulle behöva dö ensam hemma i sin säng och inga barn skulle tvingas födas utan en barnmorskas vägledning ut i livet.

Sten-Kalle hade till och med köpt ett par nya tofflor.

Alla personer som beskrivs i denna julsaga är påhittade och all eventuell likhet med verkliga personer eller händelser är endast tillfälligheter.

(Vår julsaga har inspirerats av Charles Dickens mästerverk “A Christmas Carol”)

 

 

Politikernas placebo kan inte bota

av

Sjukvården har seglat upp till en förstaplats när det gäller vilka frågor väljarna anser vara viktigast inför valet. Vallöftena duggar tätt. Den ena efter den andra kommer med nya utspel om hur vården ska bli jämlik, att arbetsmiljön ska förbättras och att vårdköerna ska försvinna.

Precis som inför valet 2014 med andra ord.

Vårdkrisen har hängt med länge nu. Som en envis, molande tandvärk har den gnagt sig fast, ända in i benmärgen. Läge för en rotfyllning sedan lång tid tillbaka. Men de vallöften som gavs 2014 har ännu inte uppfyllts. Eller åtminstone inte lett till att fler vårdplatser kunnat öppnas. För krisen är numera avgrundsdjup och det kommer att ta lång tid att ta vården upp till en välfungerande nivå igen.

Vårdplatser och vårdköer. Flitigt använda ord av våra politiker. Kanske dags att byta ut dem mot brist på rätt villkor istället. För den verkliga orsaken till att avdelningar fått stänga och att köerna växt sig milslånga har ju faktiskt en orsak. Som stavas VILLKOR.

Det krävs ett statligt övergripande krafttag för att fylla igen hålet. Inga små kommunala eller regionala skvättar som dunstar bort en månad efter valet.

Nu vill vi inte ha fler meningslösa satsningar som inte leder någonvart. Inga fler tandlösa löften eller onödiga skrytbyggen. Vi vill ha löften som löser krisen. Vi vill ha medicin som botar, inga verkningslösa sockerpiller!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och leg barnmorska

Det borde inte vara så svårt

av

Förberedelserna på landets högskolor och universitet är i full gång. Studiehandledningar finputsas, lokalerna storstädas och kursmaterialet synas. Snart kommer de. Framtidens vård.

Studenterna. Lösningen på absolut HELA krisen i vården.

Åtminstone om vi ska tro på våra politiker. Universallösningen lyder: “Utbilda fler så kommer vi inte ha några vårdköer, vårdrelaterade patientskador eller ohälsosamma arbetstider!”
Hörde en siffra om att samtliga elever som går i gymnasiet skulle behöva välja en vård och omsorgsutbildning för att vi ens skulle vara i närheten av att klara av bemanningen i framtiden (P1 Morgon 180820). Som om det skulle hända?

Det krävs mycket för att klara av att utbilda sig på universitet och högskola, för att inte tala om hur mycket som krävs för att klara av yrket när du är färdigutbildad. Och det viktigaste borde väl vara att vi examinerar kompetenta professioner. Kvalitet före kvantitet. Det är dessutom dyrt, både för stat, universitet och studenten själv att lägga tid, energi och pengar på att påbörja men ej slutföra studier, eller ännu värre; påbörja sin yrkeskarriär utan att vara lämpad för yrket.

Krisen i vården kommer att finnas med oss i många år framöver, kanske tom decennier. Och ju längre tid det tar innan våra beslutsfattare kommer med realistiska förslag om hur vi kan påbörja arbetet för att uppnå trygg och säker vård där medarbetarna trivs och utvecklas, desto mer svårlöst blir det.

Självklart behöver vi utbilda. Men vi får aldrig tulla på kvalitén! God vård kräver kompetens, det är tom vetenskapligt bevisat. Och vårdkrisen består av så mycket mer än brist på personal. Innerst inne borde väl de flesta veta att det faktiskt handlar om brist på attraktiva villkor.

Steg nummer ett för att åtgärda krisen är alltså att förbättra villkor och lön. Svårare än så är det faktiskt inte.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

 

Lyxen med att jobba rak vecka

av

Vården kan aldrig stänga. De flesta verksamheter måste hållas igång dygnet runt, alla dagar i veckan, året om. Det borde inte vara så svårt att räkna ut att det är påfrestande för både kropp, själ och privatliv att behöva arbeta dagar, kvällar och nätter då resten av Sverige firar helg, är på kalas, njuter av vårsolen eller sover. Det finns mycket forskning som visar på de ökade riskerna med treskift och nattarbete. Men det är inte bara den obekväma arbetstiden som sliter. Även de som arbetar ”kontorstid”; mottagningar, vårdcentraler och andra enheter har behov av förändrade arbetstider. Men många kan tycka att det är lyx att bara jobba vardagar och dagtid.

Det kanske inte handlar om samma fysiska påverkan i form av ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar eller bröstcancer för de som arbetar dagtid i vården. Men att arbeta med vårdsökande människor som är i behov av stöd, smärtlindring, behandling eller konkret information kräver ett stort engagemang; ett engagemang som bygger på kunskap, professionalism och empati. På en mottagning bygger arbetsdagen på en strid ström av patienter; från tidig morgon till arbetsdagens slut. Ingen kommer och löser av dig. När den ena patienten lämnar rummet, kommer nästa in.

God vård kräver engagemang. Men det är tufft att vara engagerad och att ”stänga av” empatin när man lämnar arbetsplatsen och går hem. Det finns sällan tid för nedvarvning på arbetet, under arbetstid. Ingen tid för reflektion.

Det ger mycket att arbeta i vården. Men det är också krävande, både fysiskt och psykiskt.
Vården behöver förändrade arbetstider ur två aspekter: först och främst pga hur den fysiska hälsan som påfrestas i och med dygnet-runt och huller-om-bullerarbetstider. Men kanske är det också dags att se det ur ett annat perspektiv- hur påverkar mötet med patienter din psykiska hälsa? Hur långa arbetspass kan man ha på en mottagning för att kunna bibehålla samma engagemang när sista patienten ropas upp på fredag eftermiddag kl 16.30?

Missförstå mig inte. Självklart är det sundare att arbeta rak vecka än dag-kväll-natt i en enda salig röra. Men dessutom  är det inte samma sak att arbeta med patienter som att sitta vid en dator och skriva dokument hela dagarna.  Det ställs höga krav på de som arbetar med vårdsökande medborgare och varje individ måste bemötas unikt. Professionell vård kan inte bedrivas på löpande band.Hur länge kan du behålla samma fokus och intresse- finns det en gräns när inlevelsen och koncentrationen börjar dala? Och i så fall, när är den?

Vad är egentligen ett rimligt heltidsmått i vården?

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro