Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Varför finns det aldrig några pengar?

by 2 Comments

Så länge jag kan minnas så har jag alltid fått höra, oavsett om jag har varit anställd i region, kommun eller stat att ”Det finns inga pengar” och ”I år har vi ett stort underskott”. Eller den här: ”Personalkostnaderna har varit ovanligt höga i år så ekonomin är körd i botten”. Jag tror att jag har fattat budskapet: Det finns ALDRIG några pengar kvar när vi kommer till årets lönerevision. Nu vill jag veta VARFÖR?!

Något måste ju vara allvarligt fel när ekonomin aldrig tycks vara anpassad till årliga lönehöjningar. Ibland är ju budskapet från arbetsgivaren till och med att ”Det finns inga pengar för att ni anställda är för dyra”. Kanske vore läge att prova att driva ett sjukhus, en vårdcentral eller hemsjukvård utan vårdpersonal då? Kanske med ett gäng administrativ personal bara? För när det gäller administrativ personal så har andelen utav den något diffusa yrkeskategorin ökat drastiskt de senaste åren, samtidigt som de som ska undersöka, vårda och behandla människor är alltför få i förhållande till befolkningens behov. Bristen på rätt kompetens i vården är som ett svart hål i rymden. Men några pengar för att förbättra villkoren för de som genomför undersökningar, analyserar prover, vårdar, söver och förlöser syns inte till.

Hur går det ihop med att Sverige har en av världens dyraste offentliga vård?

Missförstå mig inte. Jag betalar gladeligen skatt för att finansiera vården; jämlik, välfungerande vård. Men nu är jag trött på att det aldrig tycks finnas finansiering för att få just en välfungerande vård som kan förse befolkningen med jämlik vård, oavsett om du bor i en by i Småland, en enslig stuga i Norrbottens inland eller i Malmös innerstad.

En helt avgörande faktor för att kunna uppnå det är att det finns personer som både vill och kan arbeta med just vård.

Men någonstans har det blivit fel. Förbannat fel. För om det aldrig finns pengar kvar i den väl tilltagna skattkistan i ett välfärdsland som vårt, så måste det väl ändå vara ett hål någonstans? Eller så har någon med bristande matematikkunskaper fått huvudansvaret för alla beräkningar och ekonomiska kalkyler.

Se till att laga det där hålet i skattkistan omgående. Eller ge ansvariga ekonomer underkänt och byt ut dem till personer med högre kunskap. Det är så sjukt tröttsamt att höra samma ramsa år ut och år in; ”I år finns det inga pengar…”

Jag är less på det här mantrat om att ekonomin är usel. Klart det finns pengar. Något annat är faktiskt helt obegripligt. Och någon behöver omgående förklara var pengarna faktiskt tagit vägen.

Åsa Mörner, som undrar om jag någonsin kommer få höra: “I år finns det gott om pengar i kassan så vi tänkte satsa lite extra på våra anställda nu”

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Vem vill du bli vårdad av när du är gammal och sjuk?

by

Jag vet inte hur äldrevården är utformad i andra länder. Men i Sverige har vi ett stort problem. Många av de som arbetar i den har 0,0 utbildning och därmed inga grundläggande kunskaper i varken vård eller geriatrik. Frågan är om det räcker som förklaring till varför så många av våra äldre har avlidit till följd av covid-19? Synen på vad som krävs för att klara av att vårda gamla och sjuka är i alla fall under all kritik.

Sommaren-94. Fotbolls-VM, bad i stadens fontäner och brölande allsång till GES ”När vi gräver guld i USA”. Jag hade nyss tagit studenten och hade turen att få husera i min systers centralt belagda lägenhet alldeles själv. Om jag inte hade fått ett sommarvikariat på ett vård-och omsorgsboende så hade jag nog varit vaken till 5-snåret varje dag tillsammans med mina fnittriga, underbara kompisar. Jag hade ingen som helst kunskap om vård och, helt ärligt, inget intresse av att arbeta med gamla människor heller. Men ”alla” kunde få jobb inom den kommunala vården. Även en skoltrött 19-åring som hade läst språk och musik på gymnasiet. Det räckte att säga att man ”gillar människor”. Vad nu det betyder.

Redan då, någon gång under äldre Juraperioden, så kunde alltså i princip ”vem som helst” kastas in i vården av våra äldre. Min inskolning var, precis som nu, rätt obefintlig. Jag skulle duscha Agda, mata Stig med krossad medicin utrörd i sylt, smörja in diabetessjuka Hildas såriga ben och rengöra Haralds tandprotes. Helt utan förkunskaper förväntades jag alltså förstå vikten av en god munhälsa, vara införstådd i att jag måste torka huden torr i alla veck och vrår, inse hur lätt ett ”misstag” med de basala hygienföreskrifterna kulle kunna leda till en underbensamputation och att alla mediciner faktiskt inte får krossas.

Jag borde kanske blivit avskräckt. Men här är jag nu med en sjuksköterskelegitimation och en barnmorskelegitimation. Men det var inte mitt semestervik 1994 som fick mig att bli intresserad av vård. Faktum är att jag blev nästintill livrädd. Ska det vara så här när mina far-och morföräldrar behöver vård? Ska jag behöva besöka mina föräldrar på ett boende där kunskapsnivån är så pass låg? Är det här min framtid som gammal och sjuk?

Jag önskar att svaret, så här snart 30 år senare, var nej. Att svaret hade lytt; “Idag, år 2020, så ger vi den bästa vården till de som varit med och byggt upp vårt samhälle. Idag inser vi att det krävs utbildning, specialistkompetens och ett genuint intresse och förståelse för människans åldrande för att få arbeta med den äldre befolkningen som är i behov av vård och omsorg. “

Det räcker inte att vara arbetssökande för att kunna arbeta med människor. Det räcker inte ens att vara snäll och empatisk. Om vi ska kunna ge trygg och säker vård måste vi förse de som ska vårda med en gedigen utbildning; allt från vårdbiträdet eller den 19-åriga nybakade studenten till sjuksköterskan och läkaren. Vi behöver bemanning som förstår varför det är så viktigt att ha släta lakan i sängen för en gammal skör hud, varför jag måste kunna kommunicera med både kollegor och de boende, varför vikten av god hygien är A och O för att motverka infektioner och varför det är så oumbärligt med social samvaro, musik och glädje även för en dement gammal människa.

Vår befolkning blir allt äldre. Och allt fler. Var femte invånare i Sverige är idag över 65 år. År 2028 förväntas de som är 80 år och äldre vara 255 000 fler än idag, vilket är en ökning med 50 procent. I takt med att vi blir allt äldre så drabbas vi också av fler sjukdomar och diagnoser. Vården utvecklas snabbt och kraven på de som arbetar med multisjuka äldre kommer att öka.

Vem vill du bli vårdad av när du är gammal och sjuk? En undersköterska med specialkompetens inom geriatrik tillsammans med en distriktssköterska eller specialistsjuksköterska inom geriatrik? Eller av någon som bara ”måste få ett jobb”, utan utbildning inom vård och omsorg? Någon som bara måste fylla en av alla lediga tjänster inom äldrevården…

Jag vet vad jag vill. Vet du?

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska

När man jobbar i vården behöver man ingen semester

by

Ingen har väl lyckats undgå att det pågår en kris i vården. I vissa delar av landet är den mer påtaglig än andra, men hela Svea rike är berört och runt om i vår avlånga demokrati, så har vården mobiliserat och gjort sig redo för strid. Konsekvensen för de som arbetar i frontlinjen, dock inte bara de som slåss direkt mot viruset, utan även de som arbetar i andra verksamheter pga bla hög sjukfrånvaro och förändrade rutiner och riktlinjer, är att många känner sig dränerade. Slut som artister, redo att kasta in handduken, checka ut och lägga sig och flämta på sofflocket.

Sorgligt nog så är utmattning en vanligt förekommande åkomma hos legitimerade vårdprofessioner, eftersom de stångats mot en nedåtgående spiral i bemanningstäthet och alltför hög stress under lång tid. I år är det dock ett exceptionellt läge. Det pågår en pandemi som vi inte skådat i modern tid.

Men när den första sommarmånaden gjort sitt intåg så brukar många ändå dra en lättnadens suck. Snart är det dags att gå ner i varv, flexa ut, sparka av sig foppatofflorna och glömma bort alla lösenord och koder till jobbdatorer, journalsystem och dörrar. Det är dags för återhämtning och tid att umgås med familj och vänner, tända grillen och ta sig ett dopp i det blå, putsa på motorcykeln och rulla fram husvagnen.  

Men inte i år.

För den här sommaren, efter vad många upplevt som den tuffaste våren i deras yrkesliv, så kommer semestern att vara betydligt kortare än vanligt för en stor del av landets vårdanställda.

Det har inte bara varit en fysiskt ansträngande period i vården. Många känner sig mentalt urlakade och brottas med etisk stress och en känsla av otillräcklighet. Att se svårt sjuka människor dö, utan möjlighet till att ha en anhörig nära, omgiven av personal iklädda rymddräktsliknande skyddsutrustning, gör ont i hjärta och själ och sätter djupa spår. Behovet av en längre ledighet för att ges en möjlighet att ens försöka koppla bort är otroligt stort hos de som kämpar för att hålla igång vården.

När man jobbar i vården behöver man inte lika mycket ledighet som andra, tycks ledning och politiker resonera. Förstår våra beslutsfattare hur förödande det riskerar att bli? Hur många kommer att krascha in i den berömda väggen när höstrusket sänker sig? Hur många kommer att bli less och byta jobb eller yrke?

Nej, det är ingen som vet det just nu. Men en sak är säker. Beslutsfattare har år ut och år in, ignorerat det faktum att det finns för få sjuksköterskor och barnmorskor pga oattraktiva villkor. De har blundat för att villkoren för biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor inte rimmar med den utbildningsnivå och det ansvar som medföljer legitimationskravet. Ett alldeles vanligt år, helt pandemifritt, så är ledighet en hårdvaluta. Semesterveckorna säljs till högsta bud, allt för att försöka rädda en underdimensionerad vård. Och det är, som sagt, under ett vanligt år. Förstår ni hur det ser ut i år?

För 2020 är inget vanligt år. Det pågår en pandemi. De som arbetar i vården förstår allvaret och gör allt för att hålla uppe det sjunkande vårdskeppet. Och de gör det bra. Men till vilket pris? Och vem kan egentligen lova att all den semester som blir låst till hösten, istället för sommarens ljumma månader då resten av familjen och vännerna har ledigt, går att bevilja? Den vårdskuld som nu hopar sig pga inställda undersökningar och behandlingar är enorm. Och vem vet om det kommer en andra våg av viruset?

Kanske är det först nu som många av våra medborgare insett hur livsviktiga, hur ovärderliga och oersättliga vårdens medarbetare är; att det inte handlar om att bara badda någons panna, vända ett provrör eller trycka på en knapp.  Kanske är det först nu som våra beslutsfattare inser att rätt villkor till vårdens professioner är en investering, både i nuet och för framtiden. För vem vet när nästa pandemi knackar på?

Åsa Mörner

Legitmerad barnmorska, legitimerad sjuksköterska

Vi är inga robotar!

by

Efter att ha stångats mot virusinvasionen i vården, med 12-timmarspass, trycksår i ansiktet av skyddsutrustning, evighetslånga arbetsveckor, bristande återhämtning och inställda ledigheter och inte minst, en djup etisk stress under lång tid, så är det många som har nedräkning till sommarsemestern. Att överväga att inte ge de hårt arbetande i vården semester, är såklart en desperat tanke hos våra beslutsfattare som famlar runt i mörkret när det gäller att lösa en akut brist på rätt kompetens och att få till en välfungerande vård även under sommarmånaderna. Men att förverkliga något sådant vore inte bara förödande. Det vore om något, djupt oetiskt och helt utan långsiktigt tänkande.

Hur länge orkar man arbeta i det tempo, med de extra timmar och med den press som många upplever runt om i vården nu? Hur mycket kan vi pressa en redan slimmad och stressad bemanning utan att tippa dem över kanten, utan att bägaren ska rinna över, utan att deras huvuden ska sjunka under vattenytan?

Vi har en kris, en global pandemi som vi inte erfarit tidigare i modern tid. Ett krig som bekämpas med vårdens professioner i frontlinjen. Ett krig där vi vill att så många som möjligt ska överleva. Vården måste bedrivas utifrån extraordinära omständigheter där ett så kallat krislägesavtal kan och i vissa fall, har aktiverats för att kunna bemanna verksamheter som fått fler vårdplatser och kräver mer personal än i normala fall.

Normala fall. Inte ens då är situationen i vården något som borde betraktas som “normalt”. I sådana fall skulle det inte vara ett problem med att lösa bemanningen inför varje sommarsemester. Och det skulle heller inte vara nästintill omöjligt att bli beviljad semester under resten av året heller. Så ser verkligheten ut för många som arbetar inom vården. Och år efter år så har de anställda pusslat, lappat och lagat och vänt ut och in på sig själva för att lösa de brister som uppstått pga en evighetslång ignorans från beslutsfattare. Vi har sålt semesterveckor, avstått från fester och bröllopsinbjudningar och gått miste om dyrbar tid med nära och kära.

Men vårdens medarbetare är inga robotar. Det går inte att bara olja upp muttrar och skruvar, byta batterier eller uppgradera programvaran. Och det går heller inte att betala tillräckligt mycket för att kompensera en förlorad hälsa.

Om vi inte kan erbjuda sjuksköterskor, barnmorskor, läkare, biomedicinska analytiker, undersköterskor, röntgensjuksköterskor och annan vårdpersonal en riktig semester så riskerar vi att en stor grupp blir sjukskrivna. Eller byter yrke.

Det har vi inte råd med.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

Att känna sig trygg i en kris

by

Vi matas med larmrapporter från alla håll och kanter; ”Skyddsutrustningen är slut”, ”Det är fullt på IVA”, ”Stormen är här nu”.  Oroliga medborgare som är rädda om sina nära och kära och sin egen hälsa; ”Vågar jag gå ut när jag har de här sjukdomarna”, ”Kommer min man att bli frisk från viruset”, ”Vad händer om det är fullt på sjukhuset”.

Mitt i allt sorl av oro, rädsla och osäkerhet står en sjuksköterska som ska utstråla trygghet och mod när befolkningens känslor är i uppror. Mitt i allt kaos står en biomedicinsk analytiker som ska hantera en nästintill overklig mängd prover som ska analyseras i en rask takt, en röntgensjuksköterska ska mäkta med ruschen på lungröntgen när den svårt sjuka brottas mot döden, en barnmorska ska inge lugn när den oroliga blivande modern med gråten i halsen har frågor om sin och sitt barns hälsa.

Men du är inte ensam. Vi är många tillsammans som kämpar för att ge vår befolkning en trygg och säker vård. Tryggheten ligger i att söka stöd hos dina kollegor, att känna kollektivets styrka och tänka ”Vi” istället för ”Jag”. Tillsammans är starkt! Och vi är tillsammans i krisen, en kris som vi kommer att klara, så länge vi fortsätter att ge varandra styrka och uppmuntran. Det kommer vara tufft. Men det kommer inte vara för evigt.

Tillsammans ska vi hjälpas åt att lyfta varandra och att ge varandra stöd genom den tuffa tid som vi befinner oss i. Det är ok att vara orolig och att vackla ibland, det är mänskligt. Men tillsammans stöttar vi upp och ger varandra energi för att kunna orka.

Nu om någonsin är betydelsen av sammanhållning och vi-känsla av allra högsta vikt. Genom enad kraft får vi möjlighet att klara det som vi själva kan tycka känns omöjligt

Långa, intensiva och känslosamma arbetspass är tärande. Därför måste du också släppa jobbet, koppla bort mediebruset och kliva ut i vårsolen mellan arbetspassen. Vi kommer klara det här! Tillsammans!

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Vill du få tips om hur du ska kunna underlätta för dig  och dina kollegor i samband med COVID-19 så rekommenderar jag “Krisstöd” Här finns vetenskapligt baserade råd om vad som hjälper innan, under och efter en svår händelse.

Krispaketet till vården borde prioriterats för längesen

by

Det är kris. Och nu menar jag inte den evighetslånga ”normala” vårdkris som vården befunnit sig i det senaste decenniet. Jag menar en REJÄL kris, precis som i resten av världen. Det fattas skyddsutrustning, vårdpersonal och tillräckligt med vårdplatser och i dagsläget måste vi förbereda oss för en situation som Sverige och världen aldrig tidigare befunnit sig i.

I kristider måste man tänka annorlunda. Många företag får det tufft att överleva när människor isolerar sig pga virusinvasionen i vårt samhälle och risken för masskonkurser är överhängande. Krispaketet från staten innehåller 300 miljarder kronor som ska rädda svenska företag och 500 miljarder till bankväsendet. Om det är tillräckligt är det ingen som vet.

Det finns gott om pengar i statskassan, har vi fått höra de senaste veckorna. Vilken tur.

Vårdens krispaket är inte i närheten av summorna som läggs på svenska företag och banker.

Det är väl kanske inte läge att klaga nu, men den välfyllda statskassan och krispaketet till landets företag får mig att fundera över alla de larmrapporter om mängder med brister i svensk vård och omsorg som vi i vården larmat om under många år. Larm om den enorma bristen på resurser och på den totala omöjligheten att förbättra villkoren för de vårdanställda så att bemanningen ska kunna hamna på rätt nivå. Larm om brist på utbildad personal. Hur många gånger har vi inte fått höra att ”det finns inga pengar”?

Det går förmodligen inte att förbereda sig tillräckligt för en sådan kris som det elaka viruset COVID-19 har lett till. Men om utgångsläget hade varit bättre så hade vi inte behövt sjunka så långt ner i kvicksanden. Om vi hade haft tillräckligt många specialistsjuksköterskor som kunde arbeta på intensiven, biomedicinska analytiker som kunde analysera prover och röntgensjuksköterskor som kunde bemanna alla röntgenavdelningar 24/7, barnmorskor som kunde arbeta med smittbärande gravida och födande. Om vi hade haft hängslen och livrem och sett till att ett lager med skyddsutrustning och läkemedel hade funnits tillgängligt. Om vi hade byggt ut sjukvården i den takt befolkningen och dess vård-och omsorgsbehov hade ökat.

Det kommer att bli en stor ökning av antalet svårt sjuka i COVID-19. Ingen vet exakt hur många eller när, men det kommer att ske.

Tydligen går det att trolla fram fler intensivvårdsplatser än de drygt 500 som normalt finns i hela landet. Men vem ska arbeta där när vi inte ens har tillräckligt med bemanning för det antal platser som finns nu?

”Det får inte ta längre än några veckor” säger man från myndigheter när det gäller att ”snabbutbilda” för att få tillräckligt många som kan arbeta inom intensivvården. I normala fall tar det 4 år att bli specialistsjuksköterska inom intensivvård och inskolningstiderna som ny är långa. Vad blir konsekvensen av att snabbutbilda? Kommer den snabbutbildade personalstyrkan att mäkta med det enorma tryck som myndigheterna förväntar sig inom de kommande veckorna, månaderna och vem vet hur länge?

 Jag skulle gärna vilja veta var alla miljarder är som borde satsas på alla de som arbetar inom den krisdrabbade vården, som arbetar med risk för sitt liv och sin hälsa, dag och natt, för att vi ska klara av den fruktansvärda kris som drabbat oss alla.

Jag undrar varför man inte agerat i tid och faktiskt lyssnat på alla varningar om att vården är underdimensionerad till och med för att vara en vanlig fredag i mars.

Krispaketet till vården borde prioriterats långt innan corona drabbade vårt samhälle.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Vården klarar knappt av en vanlig Vabruari. Hur rustade är vi för en pandemi eller en katastrof?

by

Det är kaos på flera av vårt lands sjukhus. På Södersjukhuset beskriver personalen att det ligger patienter och skriker av smärta och matsalen används som sjukhussal. Och det är bara en alldeles vanlig vabruari. Vad händer om en större katastrof sker? Eller en pandemi?

Vården har svårt att hantera vad som borde ses som normalt. Anledningen är en underdimensionerad och felprioriterad vårdbudget sedan decennier tillbaka, vilket gett alltför få vårdplatser och otillräckligt med utbildad vårdpersonal i förhållande till befolkningens behov. Trafikolyckor, bröstsmärtor, säsongsinfluensa och kräksjuka tillhör det vanliga utbudet på en akutmottagning. Det är också normalt med toppar och dalar när det handlar om hur stort söktryck vården har. Men idag tycks, vad som borde vara normala toppar, bli alltfler. Och dessutom finns inte ens resurser för att vården ska kunna hantera en ”normal” februarikväll inom akutsjukvården.

Det finns inga marginaler. Det är otillräckligt bemannat. Det är fullt. Det är kaos.

Och då har vi inte ens nämnt hur vården skulle hantera en katastrof, tex en flygkrasch, en större brand eller en terroristattack. Medierna svämmar över om Coronavirusets framfart genom världen. Vad skulle hända om (eller ska vi säga när?) coronaviruset får fäste i den svenska myllan?

Ett av de största hoten mot folkhälsan är antibiotikaresistens. Hur kommer vården klara av att hantera patienter, som tidigare fått ett recept via primärvården, men som i framtiden kräver sjukhusvård för att eventuellt få bukt med vad vi tidigare ansåg som banala infektioner? Antalet fall av antibiotikaresistens i Sverige idag är mellan 15000–16000 per år. År 2030 beräknas det vara ca 32 000 fall och år 2050 över 70 000 fall per år. Hur ska vården klara av det?

Planering och finansiering av vården är inte bara kortsiktig. Den ter sig också vara faktaresistent. Det kostar att bedriva trygg och säker vård och det kostar att vara en attraktiv arbetsgivare. Men istället för att investera vården med rätt anställningsvillkor och tillräckligt med vårdplatser, så tycks våra beslutsfattares kalkyler bygga på luftslott.

Men det finns lösningar och en gigantisk expertpanel som kan guida rätt våra politiker i budgetsörjan. Experterna är våra sjuksköterskor, läkare, barnmorskor, undersköterskor…alla de som faktiskt vet var bristerna finns och vad som krävs för att täppa igen hålen och bygga upp en välfungerande vård som är rustad för framtidens utmaningar.

När tänker ni börja lyssna på oss?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Därför måste du skriva upp övertid och rapportera avvikelser. Oavsett hur stressad du är.

by

Vården är gravt underdimensionerad, både gällande bemanning och yta. De stackare som faktiskt har en anställning någonstans i svensk vård och omsorg, springer runt som yra höns för att hinna med det arbete som de är ålagda att utföra. Inte konstigt att människor skadas i vården.

Cirka 100 000 patienter drabbas av någon form av skada inom den somatiska vården. Årligen. Det motsvarar var 10:e vårdtillfälle. För ca 50 000 patienter innebär det en förlängd vårdtid på sjukhus, något som inte bara orsakar lidande utan som också är kostsamt för samhället. Varje år dör 1200 människor på grund av att vården har åsamkat dem så pass stora skador. Det borde kanske heta sjuk vård med mellanslag istället för sjukvård.

Om vi dessutom räknar in hur många av de som arbetar inom vården som själva skadas pga sitt yrkesval och den stress och belastning som kommer med på köpet, så blir siffrorna ännu mer skrämmande.

Ingen vill ha det så här. Det pågår en dränering av kompetens från svensk sjukvård där bla sjuksköterskor och barnmorskor vallfärdar ut från landets sjukhus för att söka upp en arbetsgivare, eller ett helt annat yrke, som kan ge dem frälsning. Frälsning i form av att kunna arbeta säkert, och tid som ska ge återhämtning. Och en skälig lön för den insats de gör för samhället.

Dessutom kostar det samhället, dvs dina och mina pengar, stora summor. Pengar som skulle kunna användas till att utveckla vården och göra den bättre och säkrare. Men istället försöker vi lappa och laga en vård som läcker som ett rostigt gammalt såll.

Jag tror att de flesta som jobbar i vården håller med mig om att det oftast är den omänskliga stressen som orsakar skador på både patient och personal. Vi hinner helt enkelt inte med, trots övertid. Men trots att vi arbetar mer än vår ordinarie arbetstid så ser det inte alltid ut som det finns någon övertid på avdelningarna på våra sjukhus. Varför? Hur många hinner egentligen gå hem i tid varje dag? Men övertidskontot är ofta lågt. Varför är det så?

Det är för att vi inte skriver upp när vi jobbar övertid utan tar det på den berömda flexen istället. Enkelt, smidigt och snabbt. Eller är det egentligen det? Om det inte finns någon övertid finns det inga skäl till att anställa några fler. Håller du med? Om du inte gör det- anmäl ALL tid som inte är din ordinarie arbetstid som övertid. Får du inte för din chef? Gå hem när ditt arbetspass slutar i så fall.

Stressen ligger som ett konstant lågtryck över de flesta vårdinrättningarna i vårt avlånga land. Orsakar den en risk för patienternas säkerhet? Hinner du ge läkemedel i tid, dubbelkontrollera avancerade läkemedelsordinationer, observera alla patienters status och dokumentera allt som du faktiskt är skyldig att dokumentera? Om inte- skriv en avvikelse. Utan avvikelser förvandlas stressen bara till trist gnäll i fikarummet utan att leda till någon som helst förändring. Upplever du att dina avvikelser inte får gehör? Det är förståeligt för ibland känns det verkligen så, men det enda sättet att få fram konstruktiv statistik på hur stressen påverkar patienternas och din hälsa, är just avvikelser. Har du en yrkeslegitimation så är du dessutom skyldig att skriva en avvikelse, både när något skett, men också när du ser att något oönskvärt skulle kunna hända. ”Jag har inte tid”, är inget argument för att inte skriva avvikelser. Det är en skyldighet som medföljer ditt yrke.
Din skyldighet att skriva avvikelser är också ett sätt att både skydda dig och patienten, men även ett medel, ett verktyg för att kunna förändra.

Jag tror att de allra flesta är överens om att vi måste förändra vården. Det är något vi måste göra tillsammans. Men det kräver en stor samhällsförändring och politisk påverkan, något som tar lång tid. Men det går att förändra!  Att rapportera att vården inte är säker vare sig för dig eller den du vårdar är att vara ansvarstagande och att sträva mot en förändring. Du kanske inte hinner skriva avvikelser under din ordinarie arbetstid?
Då är det övertid som gäller.

 

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

Ni borde skämmas!

by

Cancer.

Få sjukdomar orsakar så mycket ångest som bara ordet ”cancer” gör. De allra flesta har någon personlig koppling till cancer. En nära vän eller familjemedlem har drabbats och kanske tynat bort i plågorna av en cancersjukdom. Eller så har du själv fått ett besked om att dina cellers arvsmassa skadats någonstans i din kropp och fått diagnosen ”cancer” uppläst för dig.

En anhörig som kämpar. Du som kämpar. Eller en rädsla över att knölen, smärtan eller hostan inte bara är en oförarglig knöl, smärta eller hosta. En envis, intensiv oro som gnagt sig fast i din kropp och lagt sig som en tung, blöt filt över ditt ansikte, som gör det svårt att andas, att skrika, att röra sig.

Ångest.

Att få en cancerdiagnos skapar en vanvettig ångest, både hos den som insjuknat i den djävulska sjukdomen, men också för de personer som finns i den sjukes närhet. Partner, förälder, barn, barnbarn, syskon, vänner. Förenade av en känsla av ångest.

Sjukvården har kommit långt. Drygt 6 5 % av alla som drabbas av cancer blir friska, även om det varierar stort mellan olika cancerdiagnoser. Hoppet står till den enorma kunskap som vården besitter. Kan jag bli botad? Kommer min mamma att bli frisk? Kan ni rädda mitt barn?

Vi litar på att vården slår på stora trumman och basunerar ut att jag är sjuk i cancer, så att ett effektivt kugghjul av undersökningar och analyser kan leda till rätt mediciner och operationer. Så att jag, min närmaste vän eller min pappa kan bli frisk.

Du kan bli botad från din cancer, får du veta av sjukvården. Hurra! Ångesten lättar och jag kan andas igen.
Men efter en tids väntan på att få behandling, ändras helt plötsligt beskedet som lättade din ångest.

Du kan inte bli botad.
Längre.

Det här är verkligheten för cancersjuka i Sverige idag.
För istället för att lyssna på att situationen i vården och för de som är anställda i den är orimliga, något som ger allvarliga konskevenser när våra nära och kära är i behov av vård, så har våra beslutsfattare låtit det gå så här långt.
Cancersjuka får inte behandling i tid pga brist på sjuksköterskor. En brist som uppstått för att man vägrat ge sjuksköterskor schyssta villkor.

Våra beslutsfattare har konskevent struntat i att lyssna när sjuksköterskor i åratal ropat att de inte orkade längre, att de måste få betalt för sitt arbete och värderas rätt. Så nu tvingas cancersjuka som skulle kunnat erbjudas en botande behandling, istället få en palliativ vård och invänta sin död.

Jag undrar om våra beslutsfattare känner sig nöjda?

Jag tycker att ni borde skämmas!

#Geossrättvillkornu

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och legitimerad barnmorska

Den bistra Nyårsnatten

by

(fritt från Alfred Tennysons ”Nyårsklockan”)

Ring, klocka, ring i bistra Nyårsnatten
mot sjuksköterskeexpeditionen och dess arbetande skara;
vi jobbar dygnets alla timmar och till er tjänst vara
och det nya året erbjuda full bemanning som sagts i politikerdebatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
Vi lovar alla åldrar vårda till dess livet tar slut.
om goda villkor och bra lön delas ut,
så behöver inte arbetsgivaren famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och erbjud tröst; Stöd till den sjuke
Ring smärtan ut från den cancersjuke
och fördela mediciner som har effekt på direkten

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden
På labbet de rätt bakterie hitta
så korrekt behandling nu kan förhindra mer smitta
och vi därmed patienten räddar från döden

Ring in den tid, då vi från vårdkrisen befrias
ur Svea rikes onda tand
Ring platsbrist och bemanningskaos bort från vårt land;
Ring den jämlika vården in, nu är tid att löften infrias!

Farväl 2019- Välkommen 2020, ett nytt decennium!

GOTT NYTT ÅR!!!

Åsa Mörner