Att det är en enorm brist på utbildad arbetskraft inom vården råder det ingen tvekan om. Fokus det senaste året(n) har varit legitimerade sjuksköterskor, men det är också brist på läkare, främst inom Primärvården. Runt hörnet väntar nästa bemanningskris i form av barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor, men det är ju bättre att låtsas att det regnar istället för att ge sig ut i stormen.
Problemet med nuvarande katastrofläge har inte blommat upp ur intet, utan har grott under en lång, lång tid och det sorgliga är att det inte har varit okänt för vare sig region/landstings/kommunchefer eller beslutsfattande politiker. Varningsflaggan har varit hissad länge, det har dessutom presenterats en rad åtgärder för hur man långsiktigt ska kunna mota Olle i grind.
Men har någon velat lyssna?
Likt strutsar med sina huvuden djupt nedstuckna i sanden, har problemen ignorerats och nu står vi vid en nationell sjukvårdkris utan rimliga proportioner. Nu sker akututryckningar där man försöker släcka bränder med bensin och med svedda ögonbryn sliter ansvariga sitt hår, utan att se en långsiktig lösning i horisonten.
En av akutlösningarna har under en längre tid varit att anlita bemanningsbolag. ”Fenomenet” är allmänt vedertaget, främst inom läkarkåren, där penninghungriga läkare hoppat runt mellan olika arbetsplatser, för att kortsiktigt och till ett högt överpris bidra med punktinsatser utan framtida planering. Men man fyller ju platsen, om än inte effektivt eller ekonomiskt, men med huvuden.
Många regioner och kommuner har också under en mer eller mindre lång tid, hyrt in sjuksköterskor från bemanningsbolag. Underbetalda eller bara sjukhuströtta, hårt utnyttjade sjuksköterskor har tröttnat på sina fasta arbeten och ”sålt sig” till företag som faktiskt ger betalt för det arbete de utför, utan att för den skull ta sanslösa summor i betalning.
Men nu sinar det även hos de tidigare välanlitade svenska bemanningsföretagen. Det finns inga sjuksköterskor med svensk legitimation att tillgå. Alltså vänder vi oss till mer eller mindre avlägsna länder och fångar upp de underbetalda sjuksköterskorna som finns där, och skickar in dem, via ett bemanningsbolag, till den svältande personalavdelningen inom XX kommun eller YY landsting. Snabbkurs i svenska, kort (om ens någon) introduktion, och sedan är de inne i den högkvalificerade svenska vården.
Är det någon som vet hur landet Långtbortas utbildning för sjuksköterskor är upplagd, hur ser kraven för legitimation ut? Motsvarar den vår svenska utbildning, och hur fungerar det egentligen att kommunicera med den åldrade, hörselskadade patienten efter en snabbkurs i svenska språket? Är det en långsiktig lösning att anlita vårdpersonal hundratals mil härifrån, när man inte ens vet om vården de utför motsvarar den patientsäkerhet vi försöker uppnå Sverige?
Om sjuksköterskorna från landet Långtborta tjänar hälften av vad våra redan underbetalda svenska gör, eller om de ens har en kollektivavtalsreglerad anställning, är det någon som bryr sig om det?
Det finns många nationer som har sjuksköterskor med enormt hög kompetens, men det finns också delar i världen där en utbildad sjuksköterska inte alls besitter samma kunskap som en legitimerad sjuksköterska i Sverige gör. Finns det någon som helst kontroll över vem det är som vårdar tant Agda eller Pappa Per, eller försöker man bara fylla ut bristen med huvuden?
Vem vill du bli vårdad av? Räcker det med en titel, eller vill du att kompetens och utbildningsnivå ska motsvara vården du mottar?
Som en utrotningshotad djurart så har den svenska legitimerade sjuksköterskan seglat upp på prisplaceringen över landets mest eftertraktade yrkeskategorier. Frågan är om några insatser görs för att bevara dess art?
Åsa Mörner
Legitimerad och utrotningshotad