Det är lätt att få en känsla av att löneöversynen för Vårdförbundets yrkesgrupper ställdes in 2020 pga. Covid-19. Vi har nu i oktober fått veta att årets lön ska vara satt i slutet av november och betalas ut i december. Detta är för oss yrkesverksamma en gåta hur det kan dröja nästan 10 månader från att lönen egentligen skulle vara satt. Vårdförbundets medlemmar sliter som aldrig förr för sina medmänniskors hälsa. Det är för mig otroligt konstigt att vårdförbundets olika yrkeskategorier inte värderas högre i lönesättning.
Vi ligger fortfarande långt efter mansdominerade yrken med lika lång akademisk utbildning. Det är inte alltid man känner sig förstådd av politiker och beslutsfattare när det gäller vilken kunskap och vilka arbetsuppgifter våra yrkesgrupper utför dagligen.

Låt mig i denna blogg ta er med en dag i mina skor på min arbetsplats som ambulanssjuksköterska vid Universitetssjukhuset i Örebro.

Nattskiftet börjar 16.00 hos oss i Örebro och vi börjar med att gå igenom bilen så allt material och utrustning som kan komma att behövas finns på sin plats. Hygienväskan är alltid viktig men har sista tiden blivit extra viktig att kontrollera då patienterna med misstänkt/konstaterad Covid-19 smitta stiger i antal varje dag.

16.30 piper det i sökarna för första gången på vårat arbetspass, det är en äldre dam med konstaterad Covid-19 som inte längre klarar att vara kvar hemma.
Kollegan och jag möts upp av distriktssjuksköterska och undersköterska på plats, dom förklarar läget och min kollega vars tur det är att vårda talar om för patienten att hon ska få åka med till sjukhuset.
Damens hörsel är dålig och bakom munskydd och visir är det svårt att samtala så kollegan får böja sig ned nära damens ansikte för att hon ska höra. Distriktssjuksköterskan och min kollega hjälper varsamt damen upp ur sängen och över till båren. Efter att vi lämnat av henne spritas och vädras bilen och kollegan som varit nära patienten byter kläder för att förhindra att smittan sprids vidare.

Nästa larm gäller bröstsmärta på en klient i fängelse, där samarbetar och samverkar vi som ambulanssjuksköterskor dels med kriminalvårdens sjuksköterska som arbetar på anstalten och även med kriminalvårdarna som medföljer klienten till sjukhus. Alla patientkontakter är unika och när det kommer till intagna blir det än lite mer komplext. Men kriminalvårdens sjuksköterska är van att arbeta inne på anstalten och hjälper oss med den info vi behöver. 

Vi hinner precis värma maten innan det är dags igen, den här gången ska vi arbeta tillsammans med polisen då det gäller ett misstänkt allvarligt försök till självmord. Vi kommer till adressen och polisen får gå först för att se platsen är säker för oss att jobba på. Dörrarna är låsta men dom lyckas ta sig in och sedan är det våran tur att arbeta. Patienten är ledsen och uppgiven, vi hjälper till att få upp hen på båren och försöker varsamt ta reda på vad som hänt och hur vi kan hjälpa till. En varm filt och omsorg är ofta det som är viktigast i dessa möten. Likaså är det viktigt att stötta och hjälpa de anhöriga till den drabbade som även de blir otroligt påverkade av sådana situationer.

Nästa larm blir ännu en misstänkt Covid-19 och det är bara att klä sig igen, denna gång är det en patient som sökt sig till vårdcentralen för andningsbesvär och man upptäcker där flertalet symptom som tyder på Covid-19 och patienten är så pass påverkad i sin andning så hen klara inte att för egen maskin ta sig ner till sjukhuset. Vi får rapport av distriktssjuksköterska och även distriktsläkaren och hjälper sedan patienten att komma till våran bår och kör denne till akutmottagningen.

Vi hinner återställa och rengöra bilen och ta en kopp kaffe sedan piper det igen, utomlänstransport. Vi ska köra en svårt sjuk patient från Intensivvårdsavdelningen till Uppsala för att tillståndet för patienten försämrats och den behöver en specifik kompetens. Vid ankomst till Intensivvården är patienten sämre och måste intuberas innan vi kan åka. För att kunna utföra detta krävs ett antal olika personer med olika kompetenser, Anestesisjuksköterskan förbereder tillsammans med Intensivvårdssjuksköterskan vant de läkemedel och det material som behövs för att intubera patienten. Tillsammans med Läkare och undersköterskor hanterar dom vant patienten och förbereder hen för intubation, patienten sövs och intuberas innan transporten kan påbörjas. Anestesisjuksköterskan medföljer under transporten och övervakar patienten från säng till säng och rapporterar över patienten vid ankomst till Akademiska Sjukhuset i Uppsala. 

I våran vardag som sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker utför vi varje dag ett viktigt arbete för samhället.
Arbetet inom alla de olika kategorierna kräver lång utbildning oavsett om man arbetar som grundutbildad eller specialistutbildad inom just ett specifikt område.  Vi arbetar obekväma tider och förväntas dygnet runt finnas där vid sjukdom eller annat som kräver våra professioners engagemang. Nu till kärnan av denna text, lönen.

Allvarligt talat, är det rimligt att man efter ett helt arbetsliv inom våra professioner kan ha en grundlön som kan vara så låg som dryga 30 000-35 000 kronor i grundlön? När dessutom våra nyutbildade kollegor ibland ligger så nära som en skillnad i lön på några få tusenlappar. Jag tycker det är orimligt att man inte inom vårdförbundets professioner har en bättre löneutveckling genom sitt arbetsliv. Lönen som nyutbildad bör rimligtvis vara ungefär hälften som den lön en person som snart går i pension har. Återigen vill jag betona att jämför man lönen hos våra professioner med personer som arbetar inom mansdominerade yrken där likvärdig utbildning krävs ligger vi fortfarande långt efter. Vi arbetar med att bedöma, vårda, bota och rädda livet på våra medmänniskor men kräver nu annan tacksamhet än applåder.

Det är tacksamt att den stora massan visar uppskattning för vårt slit. Men politiker och beslutsfattare jag är säker på att ni alla förstår att det inte går att betala matkassen i affären med applåder.

Vid pennan
Carolina Classon
Ambulanssjuksköterska/Huvudskyddsombud