Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Att blunda för lösningen på problemet

av Lämna en kommentar

I dagarna får många besked om de kommit in på sin drömutbildning eller inte. Snart drar höstterminen igång med en hel drös blivande kollegor som intar föreläsningssalarna på landets högskolor och universitet. I Örebro är sjuksköterskeprogrammet en av de mest populära utbildningarna med ca 350 förstahandsökande till programmet. Det finns 120 platser. Varför inte fler, kan man undra? Bristen på sjuksköterskor är enorm, varför utbildas det inte fler?

Regeringen har utökat antalet utbildningsplatser på sjuksköterskeprogrammen i landet. Det har utlöst många protester från lärosäten från norr till söder, öst till väst. Varför protestera mot att utbilda fler, kanske du undrar? Vården skriker ju efter fler sjuksköterskor!

Det är faktiskt en enkel fråga att besvara: Det finns inte resurser för att bedriva utbildning för fler studenter. Fler studenter innebär att det krävs fler lärare, som ju är sjuksköterskor (vilket det är brist på), med lägst magisterexamen, men också lärare som har doktorerat. Det är grunden i en akademiskt förankrad utbildning som sjuksköterskeprogrammet är.

Inte nog med att det är brist på tillräckligt många lärare med rätt kompetens. På många universitet och lärosäten råder stor brist på föreläsningssalar och lektionsrum, bla KTC; kliniskt träningscenter, där studenter ska utbildas och tränas på praktiska moment såsom injektionsteknik, katetersättning och hantering av centrala venkatetrar.
Som om inte det vore nog så finns det inte heller tillräckligt med kliniska utbildningsplatser ”praktik”. Dessutom måste studenterna ha en handledare när de är ute på de kliniska placeringarna, vilket är många under de tre år som grundutbildningen pågår, och eftersom det som bekant är stor brist på sjuksköterskor så finns det inte heller tillräckligt med handledare.

Problemet med brist på resurser för att utöka utbildningarna finns inte bara på den treåriga grundutbildningen. Den finns på i princip samtliga specialistutbildningar samt på utbildingarna till röntgensjuksköterska, biomedicinsk analytiker och barnmorskeprogrammen.

Det är fullt förståeligt att regeringen vill utöka antalet utbildningsplatser med tanke på den djupa kris som eskalerar allt mer i svensk vård och omsorg. Men om sanningen ska fram så är inte lösningen att utbilda fler. För att lösa vårdkrisen måste arbetsgivare erbjuda villkor och löner som matchar de krav som nutiden och framtidens vårdpersonal faktiskt har. Genom attraktiva villkor får vi fler att stanna kvar i yrket och fler att överhuvudtaget vilja utbilda sig. Då kan vi också få fler kompetenta universitetslärare och flera erfarna handledare. Någon som man verkar blunda helt för i hela Riksdagen och regeringen.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och barnmorska
Universitetslärare

Skräckblandad förtjusning inför examen

av

Med lite mindre än ett år kvar tills man kommer att gå ut genom dörrarna på Örebro universitet för sista gången och då som legitimerad sjuksköterska har en hel del saker passerat. Tentor, examinationer, VFU. En känslomässig berg och dalbana över studier samt den framtida yrkesrollen.

Fortfarande är tanken över legitimationen både skrämmande men välkomnande.

Dock kommer jag hela tiden tillbaka till tanken över att hur sjuksköterskeyrket kommer innebära att lära sig saker genom hela arbetslivet, att det kommer vara ok att inte veta allting, att det kommer vara ok att ställa alla dom där frågorna som kommer uppstå. Både under tiden som student och som legitimerad sjuksköterska. Och det är faktiskt en tanke som känns väldigt bra. Att veta att det är ok att inte ha svaren på allting och att hela det kommande yrkeslivet kommer leda till nya lärdomar.

Och fram till dess. En dag i taget, en uppgift i taget och ha en bra VF studentdag.

Björn Johansson
Sjuksköterskestudent vid Örebro Universitet.

Jag önskar mig ingen guppy

av

När jag var ca tre äpplen hög så brukade jag, i god tid innan jul (läs slutet av sommaren) lämna min önskelista till mina föräldrar. Ett gediget arbete låg bakom listan, som oftast var flera sidor lång (ungefär i stil med Döda havsrullarna)
Vissa saker som stod på listan var givna år ut och år in. En häst, en hund, en katt…djurarterna tenderade att minska i storlek ju längre ner på listan man kom. Till slut landade det kanske på vandrande pinnar eller en guppy.

Ungefär så känns det när vi lämnar fram våra önskemål om villkorsförändringar till arbetsgivaren. Men en liten löneökning kan vi väl ändå få? – Absolut, men den blir inte många kronor, bara så ni vet. Det har vi inte råd med!

Vi kanske borde vända på steken: Hur har ni råd med att INTE uppfylla våra helt proportionerliga önskningar om förbättrade villkor?

Det står ingen regnbågsfärgad enhörning eller panflöjtsspelande hobbit överst på önskelistan. Inte ens en ynka svavelosande drake eller en grön trollstav från Ollivanders på Diagon Alley. Våra önskemål är betydligt mer modesta än så.

Vi vill inte bli sjuka av våra arbetstider

Vi vill ha kollegor med rätt kompetens och olika erfarenhetsnivåer.

Vi vill ha inflytande över vårt arbete

Vi vill ha löneutveckling. Inte futtiga 100-lappar som skiljer den som arbetat längst på avdelningen från den som är nyanställd.

År efter år författas önskelistor till arbetsgivare och politiker. Och varje år får jag samma känsla som jag fick när jag i 8-9 års åldern önskade mig ett arabiskt fullblod (som förmodligen skulle kunnat använt vår radhusträdgård som hage…): Det blir inget arabiskt fullblod. Men du kan få en guppy.

Vi vill inte ha en stackars akvariefisk längre. Men vi är heller inte intresserade av fluffiga fantasidrömmar eller verklighetsfrånvända illusioner.

Vi vill ha lön för mödan. Svårare än så är det inte. ‘

Men det är inte Tomten som ska langa upp den här presenten. Inte mina föräldrar heller förresten (förlåt för mina enformiga önskelistor som barn…)
Vår önskelista går till de som styr inom hälso- och sjukvården. Och till de som tillsätter medel till dessa, dvs våra politiker.

Och vi kan kalla det för önskelista, eftersom det är jul. Men egentligen handlar det faktiskt om en kravlista. Och den blir allt längre. En helt rimlig önskelista

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

 

 

Hur svårt kan det vara?

av

Hur ska krisen i vården lösas? Ja, våra politiker debatterar vitt och brett om ämnet men är det någon som har en lösning egentligen? En universallösning tycks vara ”att utbilda fler”. Jag bara undrar: vem är det som ska utbilda dessa mängder av studenter?

Våra politiker tycks ovetande om hur utbildningarna till exempelvis sjuksköterska och barnmorska ser ut. Vem är det egentligen som ska undervisa och vad krävs rent akademiskt? Det verkar som de tror att vem som helst kan undervisa på våra universitet och högskolor, eller att adjunkter, lektorer och professorer växer på träd.

Ledsen att göra er besvikna. Vi växer inte på träd. Faktum är att det är enorm brist på ovanstående kategorier. Och egentligen är det ju inte särskilt konstigt eftersom det faktiskt krävs att man ska vara just sjuksköterska respektive barnmorska med högre akademisk utbildning för att kunna arbeta på sjuksköterske- och barnmorskeprogrammen.

Och det är ju brist på dessa professioner, inte sant?

En stor del av utbildningen bedrivs dessutom inom verksamheterna på våra sjukhus och i våra kommuner och där måste det finnas handledare och kliniska adjunkter.

Ekvationen går alltså inte ihop.

Men det finns en modell som funkar. Och den stavas attraktiva villkor.

Steg 1 för att lösa krisen i vården handlar inte om att köpa in ny avancerad röntgenapparatur, bygga ut avdelningar eller öppna fler utbildningsplatser. Utan steg 1 kommer det ändå inte att fungera, för vem ska sköta tekniken på röntgen och vem ska arbeta på den utbyggda avdelningen eller undervisa på sjuksköterskeprogrammen?
Nej, det kommer inte att gå snabbt heller. Och ju längre tid det tar innan ni förstår detta, desto längre tid kommer det ta innan våra medborgare får trygg och säker vård.

Åsa Mörner
Leg. sjuksköteska, leg. barnmorska och medicine master

Villkor, villkor, villkor

av

I åratal har bristen på attraktiva villkor för sjuksköterskor totalignorerats, något som lett till en massiv brist på rätt kompetens i vården och därmed också allt färre vårdplatser. Hänger ni med? Det ena ledde till det andra som sedan gav det tredje. Inte så svårt att begripa, eller hur. Men någonstans finns ett enormt kunskapsglapp hos våra beslutsfattare som handlar om att inte kunna se samband överhuvudtaget. Det borde väl inte vara så svårt?

I Borås saknar var femte sjuksköterskestudent tillgång till VFU, eller ”praktikplats”. Eftersom sjuksköterskeyrket både är akademiskt och praktiskt så krävs verksamhetsförlagd utbildning, precis som på exempelvis läkar- eller sjukgymnastutbildningen. Ganska självklart. Vad som däremot inte verkar självklart är att dessa sjuksköterskestudenter måste ha en handledare, någon som faktiskt undervisar och lär ut under den verksamhetsförlagda utbildning.

Nu kommer vi till det kluriga. Eftersom villkoren för sjuksköterskor inte attraherat tillräckligt de senaste 100 åren eller nåt, så har färre lockats av att arbeta inom yrket i fråga och därmed har en sjuksköterskebrist uppstått. Och vem är det som ska handleda sjuksköterskestudenter? Legitimerade sjuksköterskor såklart!

Kanske börjar våra beslutsfattare inse att det krävs fler sjuksköterskor inom vård och omsorg. Jo det har de nog (förhoppningsvis) gjort ganska länge. Men finns det egentligen NÅGON som begriper VARFÖR det inte finns tillräckligt med sjuksköterskor? Med tanke på vilka beslut som fattats så svarar jag med ett rungande NEJ på den frågan.

Det är inte bara orimligt, utan dessutom korkat att lägga krutet på att öka intagningarna på sjuksköterskeprogrammen så länge det inte finns tillräckligt många legitimerade som kan handleda och utbilda. Villkorsfrågan måste komma först! För om den gör det så kanske vi kan locka tillbaka några av de som lämnat professionen pga just för dåliga villkor. DÅ, och först DÅ kan vi också utbilda fler.

Men det krävs inte bara antal. Det krävs kompetens och erfarenhet för att kunna handleda en blivande kollega. Är det rimligt att handledaren i princip är helt nyutbildad och fortfarande osäker i sin yrkesroll? Om vi vill bevara hög kvalité i vården, minska antalet vårdskador och fortsätta utveckla vården så måste vi ha hög standard inom utbildningens samtliga delar, i allra högsta grad den verksamhetsförlagda delen.

Det finns ingen snabblösning som går ut på att försöka ”massproducera” nya sjuksköterskor. Men om vi överhuvudtaget vill gå i rätt riktning så måste vi börja från rätt håll. Och det hållet stavas VILLKOR.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

 

Specialist javisst

av

50+ år, mer karriär bakom än framför sig.

Att göra karriär som sjuksköterska är inte alltid lätt. Ofta är drivkraften från början inte arbetsvillkor och lön, utan intresse för att möta och hjälpa människor.
Det visar sig att jobbet är betydligt mer komplext än vad man kan föreställa sig. När jag började på sjuksköterskeprogrammet var ett av antagningskraven att vara utbildad undersköterska.

Därför visste alla som började vad det innebar att utbilda sig till sjuksköterska.

Nästan hälften av utbildningen bestod av VFU. Man kände sig ändå som en nyböjare trots att man hade sin undersköterskeerfarenhet och en gedigen praktik under utbildningen, och de första åren krävde 100 % engagemang och läsa på inför nya arbetsuppgifter.

Idag är skillnaden att de flesta som börjar sjuksköterskeprogrammet har ingen tidigare vårderfarenhet och mötet med verkligheten under VFU inte överenstämmer med bilden som målas upp på universiteten.

Här har vi i vården en jätteviktig uppgift att fylla. Vi måste dels vara goda förebilder för våra studenter när det gäller själva hantverket i att jobba som sjuksköterska, men också förklara de utmaningar man kommer att ställas inför som nyutexaminerad. Jag upplever att många nya i yrket ger upp långt innan man gjort sina hundår. Det är först efter dessa som sjuksköterskeyrket blir roligt.

Om vi vänder på diskussionen, vad händer med oss som arbetat i många år och känner att det vore kul med att utmana sig själv med byta i riktning i karriären.

Bra säger arbetsgivaren, det finns en drivkraft att kompetensutveckla sig.
Fördelen med oss är att småbarnstiden är förbi. Det finns tonvis med erfarenhet. Det finns ofta kvar en nyfikenhet att lära sig något nytt.

Det är en Win Win situation för båda parter, eller hur.

Det är bara ett litet problem…… Jag som sjuksköterska med den äldre utbildningen måste komplettera med ungefär 1 års studier innan jag ens är behörig att ens söka något program till specialistsjuksköterska.
Det innebär att jag hunnit tappa sugen redan innan jag ens blivit behörig att söka. Ett helt år att komplettera upp till att bli behörig att söka specialistprogram och/eller kunna forska på fritid. Det är nästan en omöjlig ekvation att både jobba heltid och plugga samtidigt.

Lägg därtill att lönepåslaget efter utbildningen inte kommer att märkas gör att, drivkraft och motivation tappas ytterligare.

Har jag en äldre utbildning måste jag kunna tillgodogöra mig de kunskaper min utbildning inte gett mig inom ramen för specialistutbildningen. Vi är i dagsläget ganska många som inte är behöriga att söka pga att tidigare utbildning inte räknas. Har vi råd att dissa alla med “fel” behörighet i sitt CV. Jag är ju ändå legitimerad och jobbar som Sjuksköterska.

Det finns en hel del att göra när det gäller utbildnning.

Utbildning måste löna sig.

God jul

Hans Nilsson
Stolt sjuksköterska

Enad front leder till framgång

av

Flera decennier av undervärdering och bristande insikt från politik och ledning har skapat en enorm frustration hos universitetsutbildade kvinnor inom vård, skola och omsorg. Bägaren rinner över, ner på bordet och över hela golvet.

Det har absolut hänt positiva saker som långsamt leder till en utjämning av en värdediskriminering som pågått under alltför lång tid. Med betoning på långsam.

För att synliggöra lönegapet mellan män och kvinnor i Sverige startades Lön hela dagen för drygt fem år sedan. Varje år i samband med Internationella Kvinnodagen presenteras vilket klockslag svenska kvinnor borde sparka av sig jobbskorna, springa mot flexklockan och lämna arbetet. Åtminstone om vi baserar arbetstiden på hur lönenivåerna ser ut i vårt land. Sedan rörelsen startade har klockslaget flyttats fram från klockan 15:51 till klockan 16:00. Med den förändringstakten på 1,8 minuter per år når vi jämställda löner om 33 år.

År 2050. Då har de flesta av dagens yrkesverksamma kvinnor gått i pension. Och en tunn budget väntar dem när de lämnar sina yrken och glider ner i gungstolen.

Klockslagen är såklart bara symboliska. Men siffrorna är inte det. Det är lätt att tappa hoppet och slå näven så pass hårt i bordet så man får åka och handla nytt på närmaste möbelvaruhus.

Den positiva utvecklingen som syns i procentuellt relativt stora lönepåslag de senaste åren, betalda specialistutbildningar och vissa arbetsgivares nytänk kring arbetstider och villkor hamnar lätt i skymundan pga den evinnerliga väntan på att få komma ikapp hur manligt dominerade tekniska yrken värderas.

Medan frustrationen blir till ilska bleknar omdömesförmågan och i vild desperation griper många efter halmstrån. När politiker och ledning tycks immuna mot alla larm om underbemanning, vårdplatsbrist och försummade patienter växer frustrationen ytterligare. Frågan är hur konstruktiv ilskan blir.

En sak är säker. Vi kommer mycket längre om vi enas och omvandlar vår ilska till konstruktiva idéer. Och ju fler vi är desto större chans har vi att kunna förändra. Vår samlade kunskap består av nära 115 000 medlemmar där vi har en styrka i den bredd som våra fyra professioner representerar. Låt inte frustrationen göra dig blind. Öppna ögonen och ta chansen och var med och påverka. Tillsammans har vi en unik möjlighet att förändra.

Åsa Mörner
Legitimerad sjuksköterska och legitimerad barnmorska
Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Kom och köp oattraktiva villkor!

av

För att lyckas utbilda och rekrytera XXXXXX antal till vård och omsorg brukar många politiker och arbetsgivare yttra en önskan om att vi i vården ska bli lite med ”positiva”, kanske göra lite bättre ”reklam” för vården. Kan ju tyckas som ett omöjligt uppdrag om vi presenterar verkligheten som den ju faktiskt är, dvs underbemannad med överfulla avdelningar, utmattad personal och en undervärderad profession. Det är inte ett dugg svårt att sälja in yrket och professionen i sig. Men det är en helt annan femma att lura nån stackars sate att villkoren för yrket är toppen. Och det räcker ju inte att utbilda sig till sjuksköterska eller barnmorska, man måste ju faktiskt bli anställd någonstans.

Nyligen besökte jag en vårdavdelning på ett av länets sjukhus. Det är en tungt belastad enhet med stor brist på bemanning och ett ohanterligt antal patienter. Ingen direkt ljusning ses för tillfället och under ytan kokar det av oro, irritation och uppgivenhet. Inne i ett av hörnen i personalens fikarum sitter några sjusköterskestudenter och hämtar andan efter dagens intryck. Vad tänker de när de hör om hur hopplöst allt verkar?

”Vi hör det här överallt, vilket ställe vi än är på”, förklarar en av studenterna. Det är alltså inte den här avdelningen som är ”extra bitter”; verkligen ser ut så var än studenterna har sin kliniska placering. Hur påverkar det dem, vetskapen om vad som väntar dem?

De studenter jag har mött har en positiv anda och ser fram emot sin nya karriär. Men forskning visar att många upplever svår stress under studieperioden. Under det första yrkesåret är det så många som var tredje sjuksköterska som uppvisar tydliga tecken på utbrändhet. Risken för sjukskrivning är stor, visar forskningen. En av anledningarna uppges vara kraven i yrket, ohälsosamma scheman och låg lön samt att det saknas tillräcklig introduktion och handledning.

Ett år efter examen vill ungefär 10 % av de nya sjuksköterskorna lämna yrket helt. Efter fem år är det så många som 20 % som överväger att kasta in handduken. Och hur många är det egentligen som inte orkar arbeta heltid, trots att de är unga och friska?

Det finns välfungerande enheter som kan användas som goda exempel om hur man faktiskt borde arbeta för att kunna åstadkomma en förändring åt rätt håll. Men merparten av vårdens verksamheter ser inte alls ut som ett skinande, inbjudande alster från en hipp reklambyrå: ”Kom och jobba hos oss, allt är perfekt här!”

Anledningarna till att det är svårt att rekrytera och bibehålla personal inom vård och omsorg handlar inte om att yrket i sig brister eller är oattraktivt. Det handlar om otillräckligt attraktiva villkor. Och villkoren står våra arbetsgivare för. När ska arbetsgivaren börja göra ”reklam” för tillräckligt attraktiva villkor?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska
Leg barnmorska

Röntgensjuksköterskan- en livsviktig profession i vården

av

RöntgenVarför blir man egentligen röntgensjuksköterska? Därför att det är ett fantastiskt yrke som kombinerar omvårdnad av människor med högteknologiskt kunnande och arbetsuppgifter som är i konstant utveckling! Röntgensjuksköterskan bidrar med både teknisk skicklighet och varmt omhändertagande av patienter i utsatta lägen. Yrket bidrar till att rätt diagnos och behandling ges och räddar liv!

Men många i vårt samhälle vet inte ens vad yrket är och vad som faktiskt krävs för att bli legitimerad röntgensjuksköterska. Det kanske till och med är så att många som arbetar inom vården inte heller vet vilken kompetens professionen har och hur de bidrar till en god och säker vård.

Media dränks av rapporter, insändare, dokumentärer och artiklar om sjuksköterskor. Och barnmorskor. Men röntgensjuksköterskor kan upplevas som en osynlig profession, några som bara finns där och knotar på. Det vill vi ändra på!

Mycket snack om specialistutbildade sjuksköterskor, men nu är det dags att lobba för röntgen! Den tekniska utvecklingen stormar fram i ljusets hastighet och allt högre krav läggs på röntgensjuksköterskans kunnande och profession. Nu är det dags för en specialistutbildning även för röntgensjuksköterskor:

• Införande av en reglerad specialistutbildning på avancerad nivå
• Huvudområdet är radiografi med en öppen inriktning
• En skyddad specialistbeteckning
• Du som student vet vilken status utbildningen har
• Akademisk specialisttjänstgöring ska införas i verksamheten

Om vården ska utvecklas och bedrivas säkert måste alla professioner involveras. Nu är det dags för alla röntgensjuksköterskor att kliva fram i rampljuset!

 

Åsa Mörner
Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

 

Är du legitimerad röntgensjuksköterska eller studerar du till yrket? Vi vill gärna att du beskriver hur din yrkesdag ser ut, varför du valt att utbilda dig till just röntgensjuksköterska och hur du ser på yrkets utveckling. Hör av dig till oss så sprider vi budskapet om den livsviktiga röntgensjuksköterskan! Hör av dig till info.orebro@vardforbundet.se

Dags för Årsmöte

av

Alltså bara ordet årsmöte får ryggen att krusa sig. Jag får ett lätt illamående och tänker tyst för mig själv ”måste jag gå?”.

Eller?

Jo, för några år sedan var nog ovanstående en verklig reaktion hos mig. Men på senare år har jag engagerat mig i olika föreningar och kommit underfund med att det där med årsmöte inte är så tokigt när det kommer till kritan. Det är vid årsmöten som mycket bestäms och om en då vill vara med och tycka till är årsmötet ett väldigt bra forum att göra just det. Tycka till alltså.

I Vårdförbundet är årsmötet den lokala avdelningens högst beslutande organ och det är besluten på årsmötet som verksamheten måste förhålla sig till under det kommande året. I år har vi dessutom flera spännande val att genomföra. Valberedningen behöver fyllas på med fler kloka personer. Även styrelsen behöver fyllas på då vi har vakanser att fylla. Därtill har vår ordförande Sahra Strandberg valt att gå vidare i sina gärningar och skaffat annat arbete vilket innebär att vi kommer att behöva välja en ny ordförande. Om vår sittande vice ordförande skulle bli vald till ny ordförande kommer det även innebära att också den platsen behöver fyllas.

Men allt är inte uppstyrt med föredragningslista, ordförandeklubba och paragrafer hit eller dit.

Det brukar dessutom vara ganska roliga tillställningar. Förra året avslutade vi årsmötet med middag på Örebro slott och en guidad teatertur i historiens anda runt slottets vinklar och vrår. Från fängelsehålorna till sovsalarna. I år kommer underhållningen bestå av Eva Ahremalm som bjuder på föreställning ”Med sikte på fred”. Jag är övertygad om att årets årsmötesavslutning blir minst lika bra som förra årets.

”Med humor som vapen, kunskap som sprängstoff och musik som öppnar hjärtan, tar vi upp jakten på krigandet, spanar på den svenska dubbelmoralen och visar att människan – trots alla dumheter vi gjort under den senaste bråkdelen av vår histora – till sin natur är empatisk, samarbetsvillig… och fredlig.”

Så, det där med årsmöte kanske är så tokigt ändå.

Välkommen!

Läs mer om årsmötet och anmäl dig här

Här kan du nominera till valberedningen

Här kan du nominera till ordförande och vice ordförande

 

Marcus Folkö Müntzing

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro