Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

VFU på en röntgenklinik i Moçambique

av Lämna en kommentar

Vårdförbundet avdelning Örebro har intervjuat Jessica som idag arbetar som
röntgensjuksköterska på Örebro Universitetssjukhus. Jessica och en klasskamrat åkte under sin utbildning till röntgensjuksköterska till Moçambique, ett utbyte som sker mellan Örebro universitet och Instituto Superior de Ciencias de Sade. De besökte det statliga sjukhuset Central Hospital i huvudstaden Maputo under två veckor i termin 6.

 

På röntgenavdelningen i Maputo fanns en påkostad avdelning som var digital det vill säga att röntgenbilderna framkallades direkt i en dator. Den avdelningen stod tom och användes ej. Orsaken till detta var att systemet inte var inkopplat till några datorer och därför inte kunde användas.

Den röntgenavdelning som användes fanns endast analoga system, analoga system innebär att röntgenbilderna framkallas i mörkerrum och slutligen till plåtar som hängs upp på ett ljusskåp. Röntgenkliniken på Örebro universitetssjukhus har endast digitala system och man gick ifrån analoga system någon gång i slutet av 90-talet.

Röntgenavdelningen i Maputo hade trädörrar och alla väggar var inte försedda med bly som på svenska sjukhus. På morgonen när personalen kom fanns endast ett fåtal blyförkläden som de kunde använda, så först till kvarn gällde. Fick personalen tag på ett blyförkläde användes det hela dagen, blyförkläden är tunga och jobbiga att bära under en längre tid. Personalen berättade för Jessica att de hade flera med fertilitetsproblem på grund av att de utsatts för en del strålning i arbetet.

Röntgenläkaren på avdelningen filmade med sin mobil när DT-bilderna rullad på skärmen. Detta för att kunna granska i efterhand.

En viktig del på en röntgenavdelning är att känna sig säker ur strålskyddssynpunkt. Jessica berättar att hon och hennes klasskamrat kände en rädsla över att de inte visste hur mycket strålning de fick på

sig. Att de backade och drog upp blyförkläden över sköldkörteln. Personalen skrattade åt deras rädsla för röntgenstrålarna. (Flera kasserade blyförkläden från Örebros röntgenavdelningar har skickats till sjukhuset i Maputo).

Jessica berättade även att apparaterna inte underhölls eller servades vilket gjorde att inte alla funktioner fungerade. ”Bländarlampan var trasig så då fick personalen använda fingret istället”. En bländarlampa är något som finns på en röntgenapparat som visar var röntgenstrålarna kommer att träffa. Se bild.

På röntgenavdelningen jobbade det radiografer (det är endast i Sverige vi har titeln röntgensjuksköterska) som hade olika level. En level två radiograf utförde skelett och lungröntgenundersökningar. En level tre radiograf utförde datortomografiundersökningar. På flera datortomografiundersökningar av barn stod föräldrarna kvar i rummet utan blyförkläde. Datortomografi är den apparat som ger mest strålning på en röntgenavdelning.

Inga hygienrutiner användes och handsprit fanns knappt inte att tillgå.

Trots dessa ovannämnda brister så vill Jessica tillägga att hon är så imponerade av de som jobbade. ”De är så skickliga trots deras förutsättningar. Radiograferna som arbetar på Central Hospital var positiva, glada och stolta över sitt arbete. De var nöjda med det de hade”.

Jessica avslutar med att säga att den känslan hon fick med sig hem var att uppskatta mer den sjukvård vi har i Sverige. Vi konstaterar att det är otroligt bra att vi bland annat har reglerad arbetstid, rätt till rast och en facklig organisation som samarbetar med arbetsgivaren för att se till att vi får det så bra som möjligt i vårt arbete. Att vi kan känna oss säkra och må bra när vi arbetar.

Ska du göra din praktik, skriva din uppsats eller ditt examensarbete utomlands? Då kan du söka Vårdförbundets resebidrag för studentmedlemmar. Du kan ansöka upp till två ansökningsomgångar per år. Nästa gång du senast ska ansöka om resebidrag är 15 februari 2020. Resebidraget är på 3000 kronor per person och kan beviljas en gång under din utbildning.

Innan du fyller i ansökan ska du skaffa ett intyg (pdf) från din institution i Sverige. Be kontaktpersonen på institutionen att skriva under, skanna sedan dokumentet så att du kan bifoga det till din ansökan. Du söker sedan bidraget via vårt webbaserade formulär: Ansökan om resebidrag. Ett skriftligt besked skickas ut cirka tre veckor efter sista ansökningsdatum.

 

Jessica Strandberg
Leg. Röntgensjuksköterska

Tre år räcker inte!

av

Det piper och blinkar överallt från all högteknologisk vårdutrustning. Larmsignalen tjuter ute i korridoren och patientens anhöriga står samlade utanför patientrummet i väntan på information om hur deras nära och kära mår. Telefonsignalen ringer ilsket och pockar på uppmärksamhet om ytterligare stundande överbeläggningar. Drän, syrgas, katetrar av alla de slag och flera pågående dropp i form av vätska, medicin och blod puttrar på i jämn takt in i patientens kropp. Patienten jämrar sig av smärta och börjar dra i en av alla slangar som ligger placerade runt om honom. I det här läget känns det som om minst fyra extra armar och en extra hjärna skulle behövas för att balansera upp den kunskap och kompetens som krävs av den ansvariga sjuksköterskan. Tempot och utvecklingen i vården går i en rasande fart. Ändå tar det, fortfarande, bara 3 år att bli sjuksköterska?

Det är något som inte stämmer.

Efter tre års grundläggande utbildning vinglar de nyexaminerade sjuksköterskorna ut på mer eller mindre ostadiga ben. Precis som de gjorde 1959, då utbildningen till sjuksköterska också var tre år.

Längden på utbildningen har varierat något genom tiderna. Ursprungligen krävdes ingen utbildning alls för att bli sjuksköterska, eller ”vaktdam” som det kallades. Då handlade yrket mest om att sitta bredvid den sjuke och erbjuda tröst, och inte så mycket om vård. Men i takt med den medicinska utvecklingen så startades en ordentlig utbildning upp, efter Florence Nightingales kloka initiativ, och sjuksköterskestudenterna fick då lära sig mer än att bara hålla handen och torka svett ur pannan. Det var längesen utbildningen till sjuksköterska blev treårig.
Under vissa perioder har den faktiskt förkortats. På 60-talet var det, precis som idag, stor brist på sjuksköterskor. ”Lösingen” var då att förkorta utbildningen till fem terminer. Precis som att orsaken till att det var brist skulle berott på att utbildningen var sex terminer lång…

En period var utbildningen så pass kort som två år. Då krävdes i och för sig också en undersköterskeutbildning i botten. Men man kan fundera över varför utbildningen blev kortare i takt med att vården faktiskt blev mer avancerad.

Sedan 1993 är grundutbildningen till sjuksköterska tre år. Det är snart 30 år sedan. Tror ni att kraven på kompetensnivå för en sjuksköterska är samma som för 30 år sedan? Ser vården likadan ut?
Självklart är svaret nej.

Kraven för att bli lärare har förändrats. Utbildningarna är längre. För att bli förskollärare krävs 3,5 år och för att bli grundskollärare läser man i 4 år. Om du vill bli gymnasielärare så väntar 5-5,5 år universitetsstudier. Helt rimligt med tanke på att skolan förändras och kraven på lärarnas kompetens ökar.

Men för att bli grundutbildad sjuksköterska räcker det alltså fortfarande att studera i 3 år. Precis som det gjorde 1959.

Många sjuksköterskor lämnar sitt yrke efter endast en kort tid som anställd inom vården. Det har med villkor att göra, där lön och löneutveckling är en stor faktor, förmodligen den största. Men en annan anledning till att många lämnar sin profession eller blir långtidssjukskrivna kan vara att utbildningen inte rustar våra sjuksköterskor för att möta den verklighet som finns i dagens vård. I takt med att vården blir alltmer komplex, så måste också utbildningen bli det. Och då räcker det inte med 3 år.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska
Leg barnmorska
Universitetslärare

Att blunda för lösningen på problemet

av

I dagarna får många besked om de kommit in på sin drömutbildning eller inte. Snart drar höstterminen igång med en hel drös blivande kollegor som intar föreläsningssalarna på landets högskolor och universitet. I Örebro är sjuksköterskeprogrammet en av de mest populära utbildningarna med ca 350 förstahandsökande till programmet. Det finns 120 platser. Varför inte fler, kan man undra? Bristen på sjuksköterskor är enorm, varför utbildas det inte fler?

Regeringen har utökat antalet utbildningsplatser på sjuksköterskeprogrammen i landet. Det har utlöst många protester från lärosäten från norr till söder, öst till väst. Varför protestera mot att utbilda fler, kanske du undrar? Vården skriker ju efter fler sjuksköterskor!

Det är faktiskt en enkel fråga att besvara: Det finns inte resurser för att bedriva utbildning för fler studenter. Fler studenter innebär att det krävs fler lärare, som ju är sjuksköterskor (vilket det är brist på), med lägst magisterexamen, men också lärare som har doktorerat. Det är grunden i en akademiskt förankrad utbildning som sjuksköterskeprogrammet är.

Inte nog med att det är brist på tillräckligt många lärare med rätt kompetens. På många universitet och lärosäten råder stor brist på föreläsningssalar och lektionsrum, bla KTC; kliniskt träningscenter, där studenter ska utbildas och tränas på praktiska moment såsom injektionsteknik, katetersättning och hantering av centrala venkatetrar.
Som om inte det vore nog så finns det inte heller tillräckligt med kliniska utbildningsplatser ”praktik”. Dessutom måste studenterna ha en handledare när de är ute på de kliniska placeringarna, vilket är många under de tre år som grundutbildningen pågår, och eftersom det som bekant är stor brist på sjuksköterskor så finns det inte heller tillräckligt med handledare.

Problemet med brist på resurser för att utöka utbildningarna finns inte bara på den treåriga grundutbildningen. Den finns på i princip samtliga specialistutbildningar samt på utbildingarna till röntgensjuksköterska, biomedicinsk analytiker och barnmorskeprogrammen.

Det är fullt förståeligt att regeringen vill utöka antalet utbildningsplatser med tanke på den djupa kris som eskalerar allt mer i svensk vård och omsorg. Men om sanningen ska fram så är inte lösningen att utbilda fler. För att lösa vårdkrisen måste arbetsgivare erbjuda villkor och löner som matchar de krav som nutiden och framtidens vårdpersonal faktiskt har. Genom attraktiva villkor får vi fler att stanna kvar i yrket och fler att överhuvudtaget vilja utbilda sig. Då kan vi också få fler kompetenta universitetslärare och flera erfarna handledare. Någon som man verkar blunda helt för i hela Riksdagen och regeringen.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och barnmorska
Universitetslärare

Skräckblandad förtjusning inför examen

av

Med lite mindre än ett år kvar tills man kommer att gå ut genom dörrarna på Örebro universitet för sista gången och då som legitimerad sjuksköterska har en hel del saker passerat. Tentor, examinationer, VFU. En känslomässig berg och dalbana över studier samt den framtida yrkesrollen.

Fortfarande är tanken över legitimationen både skrämmande men välkomnande.

Dock kommer jag hela tiden tillbaka till tanken över att hur sjuksköterskeyrket kommer innebära att lära sig saker genom hela arbetslivet, att det kommer vara ok att inte veta allting, att det kommer vara ok att ställa alla dom där frågorna som kommer uppstå. Både under tiden som student och som legitimerad sjuksköterska. Och det är faktiskt en tanke som känns väldigt bra. Att veta att det är ok att inte ha svaren på allting och att hela det kommande yrkeslivet kommer leda till nya lärdomar.

Och fram till dess. En dag i taget, en uppgift i taget och ha en bra VF studentdag.

Björn Johansson
Sjuksköterskestudent vid Örebro Universitet.

Jag önskar mig ingen guppy

av

När jag var ca tre äpplen hög så brukade jag, i god tid innan jul (läs slutet av sommaren) lämna min önskelista till mina föräldrar. Ett gediget arbete låg bakom listan, som oftast var flera sidor lång (ungefär i stil med Döda havsrullarna)
Vissa saker som stod på listan var givna år ut och år in. En häst, en hund, en katt…djurarterna tenderade att minska i storlek ju längre ner på listan man kom. Till slut landade det kanske på vandrande pinnar eller en guppy.

Ungefär så känns det när vi lämnar fram våra önskemål om villkorsförändringar till arbetsgivaren. Men en liten löneökning kan vi väl ändå få? – Absolut, men den blir inte många kronor, bara så ni vet. Det har vi inte råd med!

Vi kanske borde vända på steken: Hur har ni råd med att INTE uppfylla våra helt proportionerliga önskningar om förbättrade villkor?

Det står ingen regnbågsfärgad enhörning eller panflöjtsspelande hobbit överst på önskelistan. Inte ens en ynka svavelosande drake eller en grön trollstav från Ollivanders på Diagon Alley. Våra önskemål är betydligt mer modesta än så.

Vi vill inte bli sjuka av våra arbetstider

Vi vill ha kollegor med rätt kompetens och olika erfarenhetsnivåer.

Vi vill ha inflytande över vårt arbete

Vi vill ha löneutveckling. Inte futtiga 100-lappar som skiljer den som arbetat längst på avdelningen från den som är nyanställd.

År efter år författas önskelistor till arbetsgivare och politiker. Och varje år får jag samma känsla som jag fick när jag i 8-9 års åldern önskade mig ett arabiskt fullblod (som förmodligen skulle kunnat använt vår radhusträdgård som hage…): Det blir inget arabiskt fullblod. Men du kan få en guppy.

Vi vill inte ha en stackars akvariefisk längre. Men vi är heller inte intresserade av fluffiga fantasidrömmar eller verklighetsfrånvända illusioner.

Vi vill ha lön för mödan. Svårare än så är det inte. ‘

Men det är inte Tomten som ska langa upp den här presenten. Inte mina föräldrar heller förresten (förlåt för mina enformiga önskelistor som barn…)
Vår önskelista går till de som styr inom hälso- och sjukvården. Och till de som tillsätter medel till dessa, dvs våra politiker.

Och vi kan kalla det för önskelista, eftersom det är jul. Men egentligen handlar det faktiskt om en kravlista. Och den blir allt längre. En helt rimlig önskelista

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

 

 

Hur svårt kan det vara?

av

Hur ska krisen i vården lösas? Ja, våra politiker debatterar vitt och brett om ämnet men är det någon som har en lösning egentligen? En universallösning tycks vara ”att utbilda fler”. Jag bara undrar: vem är det som ska utbilda dessa mängder av studenter?

Våra politiker tycks ovetande om hur utbildningarna till exempelvis sjuksköterska och barnmorska ser ut. Vem är det egentligen som ska undervisa och vad krävs rent akademiskt? Det verkar som de tror att vem som helst kan undervisa på våra universitet och högskolor, eller att adjunkter, lektorer och professorer växer på träd.

Ledsen att göra er besvikna. Vi växer inte på träd. Faktum är att det är enorm brist på ovanstående kategorier. Och egentligen är det ju inte särskilt konstigt eftersom det faktiskt krävs att man ska vara just sjuksköterska respektive barnmorska med högre akademisk utbildning för att kunna arbeta på sjuksköterske- och barnmorskeprogrammen.

Och det är ju brist på dessa professioner, inte sant?

En stor del av utbildningen bedrivs dessutom inom verksamheterna på våra sjukhus och i våra kommuner och där måste det finnas handledare och kliniska adjunkter.

Ekvationen går alltså inte ihop.

Men det finns en modell som funkar. Och den stavas attraktiva villkor.

Steg 1 för att lösa krisen i vården handlar inte om att köpa in ny avancerad röntgenapparatur, bygga ut avdelningar eller öppna fler utbildningsplatser. Utan steg 1 kommer det ändå inte att fungera, för vem ska sköta tekniken på röntgen och vem ska arbeta på den utbyggda avdelningen eller undervisa på sjuksköterskeprogrammen?
Nej, det kommer inte att gå snabbt heller. Och ju längre tid det tar innan ni förstår detta, desto längre tid kommer det ta innan våra medborgare får trygg och säker vård.

Åsa Mörner
Leg. sjuksköteska, leg. barnmorska och medicine master

Villkor, villkor, villkor

av

I åratal har bristen på attraktiva villkor för sjuksköterskor totalignorerats, något som lett till en massiv brist på rätt kompetens i vården och därmed också allt färre vårdplatser. Hänger ni med? Det ena ledde till det andra som sedan gav det tredje. Inte så svårt att begripa, eller hur. Men någonstans finns ett enormt kunskapsglapp hos våra beslutsfattare som handlar om att inte kunna se samband överhuvudtaget. Det borde väl inte vara så svårt?

I Borås saknar var femte sjuksköterskestudent tillgång till VFU, eller ”praktikplats”. Eftersom sjuksköterskeyrket både är akademiskt och praktiskt så krävs verksamhetsförlagd utbildning, precis som på exempelvis läkar- eller sjukgymnastutbildningen. Ganska självklart. Vad som däremot inte verkar självklart är att dessa sjuksköterskestudenter måste ha en handledare, någon som faktiskt undervisar och lär ut under den verksamhetsförlagda utbildning.

Nu kommer vi till det kluriga. Eftersom villkoren för sjuksköterskor inte attraherat tillräckligt de senaste 100 åren eller nåt, så har färre lockats av att arbeta inom yrket i fråga och därmed har en sjuksköterskebrist uppstått. Och vem är det som ska handleda sjuksköterskestudenter? Legitimerade sjuksköterskor såklart!

Kanske börjar våra beslutsfattare inse att det krävs fler sjuksköterskor inom vård och omsorg. Jo det har de nog (förhoppningsvis) gjort ganska länge. Men finns det egentligen NÅGON som begriper VARFÖR det inte finns tillräckligt med sjuksköterskor? Med tanke på vilka beslut som fattats så svarar jag med ett rungande NEJ på den frågan.

Det är inte bara orimligt, utan dessutom korkat att lägga krutet på att öka intagningarna på sjuksköterskeprogrammen så länge det inte finns tillräckligt många legitimerade som kan handleda och utbilda. Villkorsfrågan måste komma först! För om den gör det så kanske vi kan locka tillbaka några av de som lämnat professionen pga just för dåliga villkor. DÅ, och först DÅ kan vi också utbilda fler.

Men det krävs inte bara antal. Det krävs kompetens och erfarenhet för att kunna handleda en blivande kollega. Är det rimligt att handledaren i princip är helt nyutbildad och fortfarande osäker i sin yrkesroll? Om vi vill bevara hög kvalité i vården, minska antalet vårdskador och fortsätta utveckla vården så måste vi ha hög standard inom utbildningens samtliga delar, i allra högsta grad den verksamhetsförlagda delen.

Det finns ingen snabblösning som går ut på att försöka ”massproducera” nya sjuksköterskor. Men om vi överhuvudtaget vill gå i rätt riktning så måste vi börja från rätt håll. Och det hållet stavas VILLKOR.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

 

Specialist javisst

av

50+ år, mer karriär bakom än framför sig.

Att göra karriär som sjuksköterska är inte alltid lätt. Ofta är drivkraften från början inte arbetsvillkor och lön, utan intresse för att möta och hjälpa människor.
Det visar sig att jobbet är betydligt mer komplext än vad man kan föreställa sig. När jag började på sjuksköterskeprogrammet var ett av antagningskraven att vara utbildad undersköterska.

Därför visste alla som började vad det innebar att utbilda sig till sjuksköterska.

Nästan hälften av utbildningen bestod av VFU. Man kände sig ändå som en nyböjare trots att man hade sin undersköterskeerfarenhet och en gedigen praktik under utbildningen, och de första åren krävde 100 % engagemang och läsa på inför nya arbetsuppgifter.

Idag är skillnaden att de flesta som börjar sjuksköterskeprogrammet har ingen tidigare vårderfarenhet och mötet med verkligheten under VFU inte överenstämmer med bilden som målas upp på universiteten.

Här har vi i vården en jätteviktig uppgift att fylla. Vi måste dels vara goda förebilder för våra studenter när det gäller själva hantverket i att jobba som sjuksköterska, men också förklara de utmaningar man kommer att ställas inför som nyutexaminerad. Jag upplever att många nya i yrket ger upp långt innan man gjort sina hundår. Det är först efter dessa som sjuksköterskeyrket blir roligt.

Om vi vänder på diskussionen, vad händer med oss som arbetat i många år och känner att det vore kul med att utmana sig själv med byta i riktning i karriären.

Bra säger arbetsgivaren, det finns en drivkraft att kompetensutveckla sig.
Fördelen med oss är att småbarnstiden är förbi. Det finns tonvis med erfarenhet. Det finns ofta kvar en nyfikenhet att lära sig något nytt.

Det är en Win Win situation för båda parter, eller hur.

Det är bara ett litet problem…… Jag som sjuksköterska med den äldre utbildningen måste komplettera med ungefär 1 års studier innan jag ens är behörig att ens söka något program till specialistsjuksköterska.
Det innebär att jag hunnit tappa sugen redan innan jag ens blivit behörig att söka. Ett helt år att komplettera upp till att bli behörig att söka specialistprogram och/eller kunna forska på fritid. Det är nästan en omöjlig ekvation att både jobba heltid och plugga samtidigt.

Lägg därtill att lönepåslaget efter utbildningen inte kommer att märkas gör att, drivkraft och motivation tappas ytterligare.

Har jag en äldre utbildning måste jag kunna tillgodogöra mig de kunskaper min utbildning inte gett mig inom ramen för specialistutbildningen. Vi är i dagsläget ganska många som inte är behöriga att söka pga att tidigare utbildning inte räknas. Har vi råd att dissa alla med “fel” behörighet i sitt CV. Jag är ju ändå legitimerad och jobbar som Sjuksköterska.

Det finns en hel del att göra när det gäller utbildnning.

Utbildning måste löna sig.

God jul

Hans Nilsson
Stolt sjuksköterska

Enad front leder till framgång

av

Flera decennier av undervärdering och bristande insikt från politik och ledning har skapat en enorm frustration hos universitetsutbildade kvinnor inom vård, skola och omsorg. Bägaren rinner över, ner på bordet och över hela golvet.

Det har absolut hänt positiva saker som långsamt leder till en utjämning av en värdediskriminering som pågått under alltför lång tid. Med betoning på långsam.

För att synliggöra lönegapet mellan män och kvinnor i Sverige startades Lön hela dagen för drygt fem år sedan. Varje år i samband med Internationella Kvinnodagen presenteras vilket klockslag svenska kvinnor borde sparka av sig jobbskorna, springa mot flexklockan och lämna arbetet. Åtminstone om vi baserar arbetstiden på hur lönenivåerna ser ut i vårt land. Sedan rörelsen startade har klockslaget flyttats fram från klockan 15:51 till klockan 16:00. Med den förändringstakten på 1,8 minuter per år når vi jämställda löner om 33 år.

År 2050. Då har de flesta av dagens yrkesverksamma kvinnor gått i pension. Och en tunn budget väntar dem när de lämnar sina yrken och glider ner i gungstolen.

Klockslagen är såklart bara symboliska. Men siffrorna är inte det. Det är lätt att tappa hoppet och slå näven så pass hårt i bordet så man får åka och handla nytt på närmaste möbelvaruhus.

Den positiva utvecklingen som syns i procentuellt relativt stora lönepåslag de senaste åren, betalda specialistutbildningar och vissa arbetsgivares nytänk kring arbetstider och villkor hamnar lätt i skymundan pga den evinnerliga väntan på att få komma ikapp hur manligt dominerade tekniska yrken värderas.

Medan frustrationen blir till ilska bleknar omdömesförmågan och i vild desperation griper många efter halmstrån. När politiker och ledning tycks immuna mot alla larm om underbemanning, vårdplatsbrist och försummade patienter växer frustrationen ytterligare. Frågan är hur konstruktiv ilskan blir.

En sak är säker. Vi kommer mycket längre om vi enas och omvandlar vår ilska till konstruktiva idéer. Och ju fler vi är desto större chans har vi att kunna förändra. Vår samlade kunskap består av nära 115 000 medlemmar där vi har en styrka i den bredd som våra fyra professioner representerar. Låt inte frustrationen göra dig blind. Öppna ögonen och ta chansen och var med och påverka. Tillsammans har vi en unik möjlighet att förändra.

Åsa Mörner
Legitimerad sjuksköterska och legitimerad barnmorska
Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Kom och köp oattraktiva villkor!

av

För att lyckas utbilda och rekrytera XXXXXX antal till vård och omsorg brukar många politiker och arbetsgivare yttra en önskan om att vi i vården ska bli lite med ”positiva”, kanske göra lite bättre ”reklam” för vården. Kan ju tyckas som ett omöjligt uppdrag om vi presenterar verkligheten som den ju faktiskt är, dvs underbemannad med överfulla avdelningar, utmattad personal och en undervärderad profession. Det är inte ett dugg svårt att sälja in yrket och professionen i sig. Men det är en helt annan femma att lura nån stackars sate att villkoren för yrket är toppen. Och det räcker ju inte att utbilda sig till sjuksköterska eller barnmorska, man måste ju faktiskt bli anställd någonstans.

Nyligen besökte jag en vårdavdelning på ett av länets sjukhus. Det är en tungt belastad enhet med stor brist på bemanning och ett ohanterligt antal patienter. Ingen direkt ljusning ses för tillfället och under ytan kokar det av oro, irritation och uppgivenhet. Inne i ett av hörnen i personalens fikarum sitter några sjusköterskestudenter och hämtar andan efter dagens intryck. Vad tänker de när de hör om hur hopplöst allt verkar?

”Vi hör det här överallt, vilket ställe vi än är på”, förklarar en av studenterna. Det är alltså inte den här avdelningen som är ”extra bitter”; verkligen ser ut så var än studenterna har sin kliniska placering. Hur påverkar det dem, vetskapen om vad som väntar dem?

De studenter jag har mött har en positiv anda och ser fram emot sin nya karriär. Men forskning visar att många upplever svår stress under studieperioden. Under det första yrkesåret är det så många som var tredje sjuksköterska som uppvisar tydliga tecken på utbrändhet. Risken för sjukskrivning är stor, visar forskningen. En av anledningarna uppges vara kraven i yrket, ohälsosamma scheman och låg lön samt att det saknas tillräcklig introduktion och handledning.

Ett år efter examen vill ungefär 10 % av de nya sjuksköterskorna lämna yrket helt. Efter fem år är det så många som 20 % som överväger att kasta in handduken. Och hur många är det egentligen som inte orkar arbeta heltid, trots att de är unga och friska?

Det finns välfungerande enheter som kan användas som goda exempel om hur man faktiskt borde arbeta för att kunna åstadkomma en förändring åt rätt håll. Men merparten av vårdens verksamheter ser inte alls ut som ett skinande, inbjudande alster från en hipp reklambyrå: ”Kom och jobba hos oss, allt är perfekt här!”

Anledningarna till att det är svårt att rekrytera och bibehålla personal inom vård och omsorg handlar inte om att yrket i sig brister eller är oattraktivt. Det handlar om otillräckligt attraktiva villkor. Och villkoren står våra arbetsgivare för. När ska arbetsgivaren börja göra ”reklam” för tillräckligt attraktiva villkor?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska
Leg barnmorska