Snön singlar ner över gator och torg. Julhelgen närmar sig med stormsteg och folk far runt i halkan som yra höns med famnarna fulla av paket, granar och matkassar. En barnkör står utanför stadens största varuhus och sjunger fridfullt om stjärnorna som blinkar och rävar som raskar runt på isbeklädda vattendrag. Är det detta som kallas julefrid?
En trasig pappstjärna skymtar bakom en halvt nerdragen persienn i det brungrå hyreshuset. ”Vi har åtminstone en julprydnad framme och även om den är trasig så är det dubbelt så många julsaker mot vad vi hade förra året”. Flickan skyndar sig ut i hallen och trycker ner fötterna i vinterkängorna. Det är sista dagen innan jullovet börjar. ”Hej då Mamma”. Inget svar. Den lilla flickan rusar nerför trappen med skosnörena hängandes löst runt de små fötterna. Det doftar glögg och pepparkakor i trapphuset. Det gör det inte hemma hos den lilla flickan. Där stinker det av inpyrd rök, alkohol och smuts. ”Å vad jag önskar att jag inte behövde gå på jullov”, tänker den lilla flickan.
Vid det lilla röda torpet en bit utanför den upplysta staden knatar en gammal farbror över gårdsplanen. Hans ben är krumma, ryggen böjd. och famnen är full av vedklabbar. I den gamla farbrorns fotspår stryker en katt som redan börjat spinna högt, väl medveten om att en stunds kel framför brasan väntar inom kort. Väl inne i det lilla röda torpet får den gamle snart igång en brasa. Farbrorn sjunker ner i en till åren kommen skinnfåtölj och katten tar ett mjukt skutt upp i hans knä. En lång julhelg ligger framför den gamle farbrodern. I total ofrivillig ensamhet.
Kim, som han kallar sig eftersom hans namn är alldeles för svårt att uttala för många svenskar, vänder och vrider sig i den smala, hårda sängen. Väntan är olidlig. Kommer jag skickas tillbaka till mitt hemland? Kim drar en djup suck och känner en intensiv, molande smärta i magen av oro och ångest. Mödosamt masar Kim sig ur sängen och slår på Tv:n på väg in i badrummet. ”…över stridernas blod och larm, över all suckan ur människobarm…” sjunger den rödklädda kören. Kim drar handen över den snaggade skallen. Det känns skönt med håret. I spegelbilden skymtar en magerlagd yngling med stora och mörka, lite sorgsna ögon. Att bli utvisad innebär döden för Kim. Eller att återgå till att leva i en lögn. Instängd i en kvinnokropp. Men Kim känner sig inte som en kvinna. Kim är fångad i en kvinnokropp. Väntan är olidlig. ”…kom, kom signade jul, sänk dina vita vingar…”
På akutmottagningen är det full ruljans. Ambulansen åker skytteltrafik mellan överförfriskade medborgare, medelålders kvinnor med bröstsmärtor och oroliga åldringar som halkat på någon av stadens ishala gator. Ett sammansvetsat team med vitklädda professioner koordinerar avancerad teknik med lugnande omvårdnad och empati.
En liten nedkyld flicka med oknutna skor ligger nedbäddad på en brits. Intagningsorsak: Ohållbar hemsituation. Utelåst av moder med grava alkoholproblem som förvärras under helger, i synnerhet jul och nyår. Lätt nedkyld. Skrubbsår på benen och armarna efter att ha snubblat på skosnören. Ledsen.
I rummet bredvid den lilla flickan ligger en gammal farbror som halkat på sin ogrusade gårdsplan. Han har ett djupt sår i pannan som ska sys och han behöver röntga sin vänstra arm och sitt högra ben. Den gamla farbrorn upprepar en enda mening i täta intervaller: ”Vem tar hand om min älskade katt?”
Blåljusen blinkar hysteriskt och sirenerna är öronbedövande. Flinka fingrar jobbar med att stabilisera den magra människan som skurit sig i handlederna. Väl inne på akutrummet finns en tydlig struktur och ett samarbete som grundar sig i engagemang, kompetens och erfarenhet. Han har förlorat mycket blod. Eller är det en kvinna förresten, funderar flera? Kommer hen att överleva?
Ett tunt, frostigt snötäcke har klätt in sjukhusområdet i en vacker vinterskrud. En sjuksköterska går med snabba, men försiktiga steg för att inte halka, över parkeringen och sätter sig i en bil. Radion drar igång när motorn startar: ”…låt aldrig hoppet försvinna det är mörkt nu. Men det blir ljusare igen…” Sjuksköterskan höjer volymen och nynnar med. Det är mycket tankar i huvudet. Hemma väntar familjen på att den helgarbetande sjuksköterskan ska komma hem så att granen kan kläs och rimstugan påbörjas. Glöggen är varm och förväntningarna höga.
Julefrid. I sjuksköterskans huvud blandas social misär med ensamhet och desperation. Hoppas det går väl för alla som passerat intaget under dagens pass. Bilresan hem blir en ventil och en tår trillar sakta ner för sjuksköterskans ena kind. Snart dags att vrida av jobbkänslorna. Om det går.
Ett vanligt arbetspass runt jul helt enkelt. Jul utan frid, men med hopp i hjärtat.
Ett stort varmt tack till er alla som håller igång vård och omsorg i hela vårdkedjan under jul och nyår. Er insats är ovärderlig!
