Jag hade härom veckan förmånen att följa psykiatrisjuksköterskan Andrew Sharp på mottagningen för unga vuxna vid USÖ i Örebro. Psykiatrin ligger lite undanskymd med ingång från baksidan av byggnaden. Inte helt lätt att hitta. Men med lite support är jag snart vid ingång J. Väl mottagen och installerad på Andrews mottagningsrum går vi igenom tidsboken för dagen. Fyra besök förväntas. Nu är det ju så att denna patientgrupp ofta finner olika anledningar att inte dyka upp på planerade besök. Helt enkelt inte kommer ihåg, eller inte orkar samla ihop sig. Det ingår i vardagen. Att påminna, ringa in eller ibland erbjuda samtal på telefon istället. Så kom det att bli också denna dag.

Det slår mig under dagens möten med människor vilken svår och utmanande uppgift psykiatrisjuksköterskan har. Inga vita eller gröna kläder. Ett annat sätt att skapa förtroende och trygghet. Ett stort eget ansvar att bedöma dagsformen för personen mitt emot. Eller över telefon, när den förtvivlade eller frustrerade personen finns i andra luren. Ibland handlar det också här om liv eller död. Men inte för att det blöder ur ett öppet sår eller för att ett hjärta har stannat, utan helt enkelt för att patienten upplever det så.

Jag blir berörd. Berörd av dessa unga människor och hur de kämpar. Med sig själva. Med omgivningen. Med livet. Och kanske framförallt för att de har kämpat hela livet. Tagit sig igenom skolan. Försökt finna sin plats. Vill gå vidare och ta igen det som de missat förut. Då, innan någon egentligen förstod. Nu är det sjuksköterskan som förstår. Som vägleder. Som följer upp.

På lunchen är det andra samtalsämnen. Natomedlemskap, träning och fredagens afterwork är på agendan. Nyttigt med en stunds avbrott och en god gemenskap i en tuff vardag, såklart.

Ibland blir det skarp läge och det gäller att finna lösningar. En patient hör av sig och har hamnat i en akut psykos. Läkarna har fulla kalendrar, och det har tagit tid att få ny kontakt på vuxenpsyk. Patienten måste nu tas om hand akut. Vi får anledning att göra ett kort besök på akutpsyk i nya lokalen för att lämna över.

Vi hinner också dryfta en hel del kring möjligheter att rekrytera, utbildning, ökat antal patienter, fullbokade läkare, hyrläkare, samverkan med andra och sånt som kan utvecklas för att man ska kunna gå hem mer nöjd när arbetsdagen är slut.

På eftermiddagen var det dags för anhöriggrupp. Att skapa nätverk, erbjuda information och kunskap, skapa framtidstro, fika tillsammans och svara på frågor och funderingar som kommer när någon nära blivit sjuk, var en del av eftermiddagens innehåll. Ett etablerat samarbete med Anhörigcentrum skapar möjligheter till mer sådant för de anhöriga som vill. Oerhört viktig att se anhöriga. Hur de också kämpar. Och att se hur tung hjälplösheten ibland kan vara. Här kan både vården och civilsamhället vara en resurs. Vi behöver varandra.

Tack till er alla för en givande dag!

 

Anna Ågerfalk                                        

Oppositionsråd (Fp)