Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Vem vill du bli vårdad av när du är gammal och sjuk?

by

Jag vet inte hur äldrevården är utformad i andra länder. Men i Sverige har vi ett stort problem. Många av de som arbetar i den har 0,0 utbildning och därmed inga grundläggande kunskaper i varken vård eller geriatrik. Frågan är om det räcker som förklaring till varför så många av våra äldre har avlidit till följd av covid-19? Synen på vad som krävs för att klara av att vårda gamla och sjuka är i alla fall under all kritik.

Sommaren-94. Fotbolls-VM, bad i stadens fontäner och brölande allsång till GES ”När vi gräver guld i USA”. Jag hade nyss tagit studenten och hade turen att få husera i min systers centralt belagda lägenhet alldeles själv. Om jag inte hade fått ett sommarvikariat på ett vård-och omsorgsboende så hade jag nog varit vaken till 5-snåret varje dag tillsammans med mina fnittriga, underbara kompisar. Jag hade ingen som helst kunskap om vård och, helt ärligt, inget intresse av att arbeta med gamla människor heller. Men ”alla” kunde få jobb inom den kommunala vården. Även en skoltrött 19-åring som hade läst språk och musik på gymnasiet. Det räckte att säga att man ”gillar människor”. Vad nu det betyder.

Redan då, någon gång under äldre Juraperioden, så kunde alltså i princip ”vem som helst” kastas in i vården av våra äldre. Min inskolning var, precis som nu, rätt obefintlig. Jag skulle duscha Agda, mata Stig med krossad medicin utrörd i sylt, smörja in diabetessjuka Hildas såriga ben och rengöra Haralds tandprotes. Helt utan förkunskaper förväntades jag alltså förstå vikten av en god munhälsa, vara införstådd i att jag måste torka huden torr i alla veck och vrår, inse hur lätt ett ”misstag” med de basala hygienföreskrifterna kulle kunna leda till en underbensamputation och att alla mediciner faktiskt inte får krossas.

Jag borde kanske blivit avskräckt. Men här är jag nu med en sjuksköterskelegitimation och en barnmorskelegitimation. Men det var inte mitt semestervik 1994 som fick mig att bli intresserad av vård. Faktum är att jag blev nästintill livrädd. Ska det vara så här när mina far-och morföräldrar behöver vård? Ska jag behöva besöka mina föräldrar på ett boende där kunskapsnivån är så pass låg? Är det här min framtid som gammal och sjuk?

Jag önskar att svaret, så här snart 30 år senare, var nej. Att svaret hade lytt; “Idag, år 2020, så ger vi den bästa vården till de som varit med och byggt upp vårt samhälle. Idag inser vi att det krävs utbildning, specialistkompetens och ett genuint intresse och förståelse för människans åldrande för att få arbeta med den äldre befolkningen som är i behov av vård och omsorg. “

Det räcker inte att vara arbetssökande för att kunna arbeta med människor. Det räcker inte ens att vara snäll och empatisk. Om vi ska kunna ge trygg och säker vård måste vi förse de som ska vårda med en gedigen utbildning; allt från vårdbiträdet eller den 19-åriga nybakade studenten till sjuksköterskan och läkaren. Vi behöver bemanning som förstår varför det är så viktigt att ha släta lakan i sängen för en gammal skör hud, varför jag måste kunna kommunicera med både kollegor och de boende, varför vikten av god hygien är A och O för att motverka infektioner och varför det är så oumbärligt med social samvaro, musik och glädje även för en dement gammal människa.

Vår befolkning blir allt äldre. Och allt fler. Var femte invånare i Sverige är idag över 65 år. År 2028 förväntas de som är 80 år och äldre vara 255 000 fler än idag, vilket är en ökning med 50 procent. I takt med att vi blir allt äldre så drabbas vi också av fler sjukdomar och diagnoser. Vården utvecklas snabbt och kraven på de som arbetar med multisjuka äldre kommer att öka.

Vem vill du bli vårdad av när du är gammal och sjuk? En undersköterska med specialkompetens inom geriatrik tillsammans med en distriktssköterska eller specialistsjuksköterska inom geriatrik? Eller av någon som bara ”måste få ett jobb”, utan utbildning inom vård och omsorg? Någon som bara måste fylla en av alla lediga tjänster inom äldrevården…

Jag vet vad jag vill. Vet du?

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska

Ni borde skämmas!

by

Cancer.

Få sjukdomar orsakar så mycket ångest som bara ordet ”cancer” gör. De allra flesta har någon personlig koppling till cancer. En nära vän eller familjemedlem har drabbats och kanske tynat bort i plågorna av en cancersjukdom. Eller så har du själv fått ett besked om att dina cellers arvsmassa skadats någonstans i din kropp och fått diagnosen ”cancer” uppläst för dig.

En anhörig som kämpar. Du som kämpar. Eller en rädsla över att knölen, smärtan eller hostan inte bara är en oförarglig knöl, smärta eller hosta. En envis, intensiv oro som gnagt sig fast i din kropp och lagt sig som en tung, blöt filt över ditt ansikte, som gör det svårt att andas, att skrika, att röra sig.

Ångest.

Att få en cancerdiagnos skapar en vanvettig ångest, både hos den som insjuknat i den djävulska sjukdomen, men också för de personer som finns i den sjukes närhet. Partner, förälder, barn, barnbarn, syskon, vänner. Förenade av en känsla av ångest.

Sjukvården har kommit långt. Drygt 6 5 % av alla som drabbas av cancer blir friska, även om det varierar stort mellan olika cancerdiagnoser. Hoppet står till den enorma kunskap som vården besitter. Kan jag bli botad? Kommer min mamma att bli frisk? Kan ni rädda mitt barn?

Vi litar på att vården slår på stora trumman och basunerar ut att jag är sjuk i cancer, så att ett effektivt kugghjul av undersökningar och analyser kan leda till rätt mediciner och operationer. Så att jag, min närmaste vän eller min pappa kan bli frisk.

Du kan bli botad från din cancer, får du veta av sjukvården. Hurra! Ångesten lättar och jag kan andas igen.
Men efter en tids väntan på att få behandling, ändras helt plötsligt beskedet som lättade din ångest.

Du kan inte bli botad.
Längre.

Det här är verkligheten för cancersjuka i Sverige idag.
För istället för att lyssna på att situationen i vården och för de som är anställda i den är orimliga, något som ger allvarliga konskevenser när våra nära och kära är i behov av vård, så har våra beslutsfattare låtit det gå så här långt.
Cancersjuka får inte behandling i tid pga brist på sjuksköterskor. En brist som uppstått för att man vägrat ge sjuksköterskor schyssta villkor.

Våra beslutsfattare har konskevent struntat i att lyssna när sjuksköterskor i åratal ropat att de inte orkade längre, att de måste få betalt för sitt arbete och värderas rätt. Så nu tvingas cancersjuka som skulle kunnat erbjudas en botande behandling, istället få en palliativ vård och invänta sin död.

Jag undrar om våra beslutsfattare känner sig nöjda?

Jag tycker att ni borde skämmas!

#Geossrättvillkornu

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och legitimerad barnmorska

Men det är ingen fara för patientsäkerheten!

by

Inställda behandlingar, försenade undersökningar, långa operationsköer och alldeles för få anställda med rätt kompetens. Under hösten tycks merparten av rikets kommuner och landsting dessutom gå på sparlåga och säger sig ha tomt i skattkistan. På Karolinska varslas nu 600 läkare och undersköterskor, efter att samma sjukhus varslat 550 administrativa tjänster senast i maj. Men patientsäkerheten, den drabbas aldrig. Åtminstone inte om du frågar någon av de som varit med och fattat besluten om att dra åt svångremmen i vård och omsorg runt om i vårt avlånga land.

I augusti gick Region Örebro ut med att det ska sparas 100 miljoner. Precis som i övriga delar av landet med stora sparbeting så är det ”inget som kommer att drabba vården”. Man kan ju undra vad alla dessa miljoner har använts till egentligen om pengarna ändå inte används till vård? Det är i alla fall ingen fara för patientsäkerheten.

En annan fundering som känns logisk i det här sammanhanget är hur man tänker sig att lösa den brist på rätt kompetens i vården, den som faktiskt orsakar att människor redan idag inte får provsvar i tid, utlovad behandling utifrån medicinska behov eller möjlighet att komma i kontakt med rätt instans i vården för att få stöd och råd? (Men det är ingen fara för patientsäkerheten!)

Enligt prognoser behövs följande för att täcka befolkningens behov av vård år 2035:

  • 40 % fler på specialistsjuksköterskeutbildningar (samtliga inriktningar) per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
  • 48 % fler på röntgensjuksköterskeutbildningen per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
  • 29 % fler på biomedicinska analytikerutbildningen per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
  • 20 % fler på barnmorskeutbildningen per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
    (Ur Vårdfokus)

Jag kanske är korkad men är det inte lite fel väg att SPARA in när det redan idag pga en enorm brist på flera av vårdens oumbärliga professioner orsakat att människor lider av att inte få rätt vård i rätt tid? Självklart påverkas inte patientsäkerheten, det får vi ju inte glömma!

Jag bara undrar: Vad är det egentligen som krävs för att patientsäkerheten ska påverkas? Det verkar ju inte handla om att det ska finnas utbildad vårdpersonal på sjukhus, i hemsjukvården, på mottagningsenheter eller på kommunala boenden. Eftersom det byggs diverse nya sjukhusbyggnader runt om i Sverige så kommer inte patientsäkerheten att påverkas om det inte finns exempelvis några sjuksköterskor i de nya, tjusiga sjukhuskropparna.

Så, vad är det som krävs för att en beslutsfattare ska våga yppa att rådande läge i svensk sjukvård orsakar att säkerheten för vårdsökande är i farozonen? Jag ser med spänning fram emot svaret! Men i nuläget kan vi således luta oss tillbaka, sippa på en kopp te och zappa mellan kanalerna. För det är INGEN fara för patientsäkerheten!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska

När blev psykisk sjukdom ett brott?

by

Den psykiska ohälsan är ett växande problem globalt, och även i Sverige. Både hos unga och vuxna ses en allt sämre mental hälsa och hos barn som går i skolan är det ett alarmerande problem.
Enligt en rapport som publicerades i The Lancet förra året har den globala psykiska ohälsan ökat drastiskt de senaste 25 åren och enligt en av forskarna, Vikram Patel, professor vid Harvard i USA, så har ”inget annat av mänsklighetens problem ignorerats så mycket som psykisk ohälsa”.

Ända sedan 1980-talet så har den psykiska ohälsan ökat konstant bland landets skolelever. Frågan är hur långt den psykiatriska vården har kommit och synen på psykisk sjukdom kontra fysisk? Definitivt inte tillräckligt långt, borde vi kunna vara överens om.

Om du eller en anhörig drabbas av akut sjukdom som kräver omedelbar vård, tex vid bröstsmärta eller en trafikolycka, kan du ringa 112 och en ambulans skickas ut med blinkande sirener, ilfart och specialistutbildade sjuksköterskor som gör allt i sin makt för att rädda ditt liv.

Men det gäller bara vid fysiska sjukdomar. Om du drabbats av exemelvis panikångest, hallucinaioner eller självmordstankar får du kanske själv ta dig till närmaste psykakut. Om du har tur så är du tillräckligt kry för att lyckas ta dig dit; om du har tur har du också någon anhörig som hjälper dig, eftersom det troligtvis är en omöjlighet att vare sig tänka klart eller försöka köra ett fordon eller på annat vis ta dig till akutpsyk. Har du riktig tur och faktiskt lyckats ta dig till närmaste vårdinrättning för akuta psykiatriska tillstånd, så möter du en specialistutbildad sjuksköterska som vet precis vad som behöver göras för att rädda ditt liv.

För när det handlar om psykiatrisk vård, så handlar det, precis som vid somatisk vård, om att rädda en människas liv.

I vissa delar av landet så är vården bättre riggad för att möta upp människor som befinner sig i en svår psykiatrisk kris. I Stockholm,finns särskilda ”psykambulanser”, riggade med de allra bästa förutsättningarna för att rädda den som är akut psykiskt sjuk. Andra delar av landet har mobila enheter riktade mot psykisk ohälsa eller har eller planerar psykambulans på försök (Göteborg och Skåne bla). För de flesta andra delarna av Svea rike, är det polisens arbete att omhänderta människor med psykisk sjukdom i akut skede. Men när blev psykisk sjukdom ett brott?

Varje år begår ca 1500 människor självmord i vårt land. Ungefär 15 000 personer försöker att ta sitt liv. Var finns den politiska viljan för att skapa en jämlik psykiatrisk vård i Sverige?

 

Åsa Mörner
#WorldSuicidePreventionDay #SuicidpreventivaDagen

En regeringsutredning ska förespråka framsteg, inte bakåtsträvande!

by

Det har inte alltid varit en självklarhet att kvinnodominerade professioner ska ha en akademisk utbildning för att ”badda pannor, passa ungar och lära ut alfabetet”. Universitetsvärlden har tillhört en liten manlig maktelit som värnat om de traditionella värderingarna om vad som är akademiskt och vad som inte är det. Om det nu vore så att vi bara baddar pannor, tömmer bäcken och fluffar kuddar…..

När Emmy Rappe drog igång sjuksköterskeutbildningen på 1860-talet så tog det inte lång stund innan du var färdigutbildad och kunde kalla dig för sjuksköterska. Och specialistsjuksköterskor var det inte tal om. Men i takt med vårdens utveckling så förändrades kraven på professionen och specialisering blev ett krav inom allt fler områden. Och fler borde det bli, om vi följer utvecklingen. I alla fall om man lyssnar till forskning vetenskap och framsteg.

Men nu har det kommit en utredning som vill att vi ska gå bakåt istället för framåt.

Vi har fått armbåga oss fram för att kunna ta plats. Stridit, kämpat, svettats. Idag har vi nått dit. Våra yrken har en tydlig akademisk förankring. Studierna för att bli specialist ligger på s.k avancerad nivå och ger en magisterexamen i omvårdnad.

Vården har gått framåt. Professionen har följt med. Men nu ska vi alltså backa?!?

Är det någon som verkligen kan anse att den regeringsutredning som nyligen presenterats angående framtidens specialistsjuksköterskor har framåtanda och representerar vårdens enorma framsteg?

Utredningens ”lösning” på hur framtiden vård ska utvecklas är att vi ska backa, dvs strimla sönder den akademiska förankringen som vi kämpat oss till, istället för att gå framåt. Vi ska också skala bort 8 av 11 specialistinriktningar, trots att vården blir alltmer specialiserad och därmed också kräver allt högre specialistkunskap. Hur kan någon tycka att det är framtiden?

Vi har kämpat. Kämpat hårt för att uppnå den akademiska nivå som vi befinner oss på idag. Vi har armbågat oss fram för att försöka uppnå respekt för vår kunskap och vår profession. Men den här utredningen är som ett slag i ansiktet, en kalldusch, en knytnäve i magen.

Vi är inte beredda att gå bakåt. Vi vill framåt! Borde inte våra beslutsfattare också vilja det?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska, universitetsadjunkt.

Att investera i vården genom att spola ner skattemedel i toaletten

by

För tre år sen ”investerade” regeringen i 600 nya utbildningsplatser på landets specialistutbildningar för sjuksköterskor. Hur man tänkte när ”investeringen” genomfördes är oklart, eftersom det inte ens gick att fylla de platser som fanns innan utökningen. Det verkar som våra politiker väljer att inte förstå. Orsaken till att det fattas specialistsjuksköterskor handlar ju faktiskt inte om att det finns för få platser på våra lärosäten. Det handlar om att det inte lönar sig med utbildning och att villkoren för yrkena är oattraktiva.

Alltså har svenska skattemedel, återigen, satsats på fel häst. Troligtvis har, efter år av larm om kris i vården, budskapet om att svensk sjukvård behöver akut omvårdnad, sjunkit in hos våra beslutsfattare. Även om dess omfattning troligtvis inte begrips. Men VAD som är den absolut främsta anledningen till vårdkrisen tycks alla i Riksdagshuset blunda för. Hur vore det om skattemedlen kunde satsas på rätt häst nästa gång?

Inte nog med att det faktiskt gapar tomma stolar på utbildningarna. Det finns inte heller kvalificerade handledare för att de som faktiskt studerar ska få en gedigen utbildning som motsvarar de krav på kompetens som yrket ställer. Och jag är ledsen att säga det, men det finns ingen snabb väg för att vaska fram erfarna handledare.

För att bedriva utbildningar så krävs dessutom lärare på universiteten och högskolorna. Lärarkåren på ett universitet består av disputerade sjuksköterskor och barnmorskor, professorer och adjunkter. Som lägst krävs en filosofie magister för att få undervisa våra blivande sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor. Men krisen har sedan länge även nått våra lärosäten och häromveckan tvingades Mittuniversitetet att ställa in ett flertal utbildningar, bla sjuksköterskeprogrammet. Tror ni att sjuksköterskor med behörighet att undervisa på universitet växer på träd?

Nästa gång regeringen ska försöka mota bort vårdkrisen så vore det lämpligt om skattepengarna lades där de verkligen kan göra skillnaden. Nämligen på våra villkor. Annars, kära politiker, så blir era investeringar med våra skattepengar, som att de spolas ner i en toalett.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, Leg barnmorska
Medicine master och universitetsadjunkt

Är du en övervintrad Flåårence?

by

Jag arbetar viss del av min tjänst på en operationsavdelning på ett stort sjukhus i länet och resten på Vårdförbundet. För att underlätta schemaläggningen tar jag oftast helgpass. Där är arbetstiden 7:30-14 med beredskap till 07:00 dagen därpå. Jag har hittills aldrig fått gå hem kl 14:00 utan blir kvar på beredskapen. Är detta då en oförutsedd händelse? NEJ, Inte enligt mig i alla fall.

Eller som min kollega uttryckte det, i värsta fall träffar jag nattpersonalen på anestesin när jag kommer, dag- och kvällspersonalen under arbetspassen och sedan kommer nattpersonalen tillbaka, Innan jag fått gå hem! Då känns det orättvist. Visst, det är ju frivilligt att välja var man arbetar och visst är det så, jag säger inte att jag inte kan arbeta på min beredskap, jag säger bara att jag jobbar för att jobba på min arbetstid! Som de flesta andra i detta land. Jag gillar förutom övertidsarbetet min arbetsplats och arbetskamrater!

Beredskapsbegreppet som egentligen hör ihop med handlingsberedskap för samhällets eventuella tänkta katastroflägen (brand, olyckor, krig och annan katastrof), finns i vården och hänger sig envist kvar. Jag kan förstå att det används för oförutsedda händelser som man inte kan planera som ex akuta kejsarsnitt eller andra akuta operationer, men att det, som på vissa arbetsplatser används som planerad övertid. Det köper inte jag!

Beredskapstiden är som ni kanske vet utöver arbetstiden. Min arbetstid är 40 tim/vecka och utöver det har jag beredskap. Arbetar du din vanliga arbetstid samt på din beredskap? Vad blir din veckoarbetstid då? Hur mycket övertid har du? >200 tim? Ur hälsoperspektiv är detta heller inte bra då möjligheten till vila och återhämtning försämras Är övertiden på frivillig basis eller måste du arbeta övertid då det ingår i beredskapen?.

Vårdförbundets kongress beslutade att arbeta för en reglering av beredskap samt att försöka förbättra villkor vid eventuell beredskap.  Hur kommer vi vidare? Vi måste alla på våra arbetsplatser arbeta för en god arbetsmiljö och hälsosamma arbetstider. Lyft frågan på APT, samverkan och medarbetarsamtal! Blir du kvar länge på din beredskap, ska du skriva avvikelse?! Är du på topp efter ett arbetspass på >12 tim? Troligen inte…

Förekommer mycket beredskap eller arbete på beredskap på din arbetsplats? Vi på Vårdförbundet, avdelning Örebro vill gärna höra hur NI har det och vad era tankar är för just er arbetsplats.

Helena Nyrén
Styrelseledamot avdelning Örebro
Operationssjuksköterska

I en ambulanssjuksköterskas skor

by

Jag har gått i ganska många skor. Jag har klivit i distriktssjuksköterskors, psykiatrisjuksköterskans, akutsjuksköterskans, operationssjuksköterskans, anestesisjuksköterskans, sjuksköterskan på kirurgisk vårdavdelning, röntgensjuksköterskans och kanske några fler skor. 

Men jag har aldrig åkt ambulans.

Ärligt, jag har känt att det varit lite läskigt. Lite för nära andra människors olycka. Men så träffade jag Hans på vårdförbundet som erbjöd sig att ordna en dag i ambulanssjuksköterskornas skor, och då var det dags.

Det är dagen för studenten i Örebro och liv och rörelse över stan. Jag sluter upp med Anders och Rebecca lagom till morgonmötet i ambulansens lokaler där de som inte är ute på uppdrag samlats bakom luckan på en ambulans för dagens uppdateringar.

Så småningom dressad i kårens kläder, som för övrigt bara finns i herrstorlekar , blir jag väl insatt i var och hur utrustningen finns i ambulansen. Obesvärat sittande på huk över akutväska, barnväska och diverse andra verktyg syns det tydligt att arbetsmiljön ofta kräver smidiga sjuksköterskor. Jag hade själv troligen inte kommit upp från den positionen..

Min bild av ambulansen som en rullande akutmottagning blir bekräftad. Mycket går att lösa och dokumentera redan i ambulansen. Och det är klart att det underlättar att det nu finns iPad på plats för dokumentation i bilen. Även om information sen måste föras över till akutens system på plats.

Även bland ambulanssjuksköterskorna finns det de som är erfarna och de som nyss börjat. En del jobbar extra under studier. Samtalet går en del kring hur man hittar formerna för en trygg arbetsmiljö och patientsäkerhet. Klart är att pressen blir stor när man som ganska ny står inför tuffa , snabba beslut där det handlar om andra människors liv. Då vill man helst ha en rutinerad kollega vid sin sida.

Denna soliga dag i juni finns tid för en salladslunch vid Grythyttemöblerna i prånget mellan ambulanslokalerna och administrationens barack. Goda kollegor som kommer in på funderingar om arbetstider, löner och framtid.

Vi hinner med några utryckningar av blandad karaktär. Lugna och trygga trots att adrenalinet ibland säkert sätter fart. Och väl på plats hos patient handlar det om att snabbt bilda sig en uppfattning om situationen. Att snabbt lyckas kommunicera, skapa förtroende. Och hitta en lösning som är bra för just denna patient. Och så ett lugnande ord till anhöriga.

Vilken vårdnivå som är rätt är inte alltid självklart. Och på prio två larm handlar det ibland om att lotsa patienten in i vården där det är mest lämpligt. Ibland är det en tid på vårdcentralen. Med mitt politiska öga och en fot i närsjukvården ser jag att här finns mer saker att jobba med för att vården ska bli bättre på att använda resurser optimalt.

En trevlig dag med insyn i en viktig verksamhet som jag tror de flesta medborgare tar för given och har stort förtroende för.

-Var det så läskigt då? Nej, inte alls, bara professionellt. Men jag är glad att jag lämnade innan eftermiddagens utryckning i samband med en akuttransport!

Stort tack till Anders, Rebecca, Jonatan och alla er andra för ert engagemang!

Anna Ågerfalk

Oppositionsråd (L)

Föda barn i Finland, opereras i Moskva och kolla blodtrycket i Norge

by

Man kan tro att det nya modeordet är ”vårdplatsbrist”. Men vad innebär ordet egentligen? Verkligheten handlar inte om att det försvunnit platser för vårdbehövande. Verkligheten handlar om att det inte finns rätt kompetens att vårda de vårdbehövande. Verkligheten ÄR att det inte finns tillräckligt goda villkor för att kunna attrahera exempelvis sjuksköterskor och barnmorskor att vare sig utbilda sig eller stanna kvar på arbetsplatsen. Eller ens i yrkesprofessionen.

Varför stänger en välfungerande enhet som avd Q i Karlskoga under sommaren? Jo, därför att det inte finns tillräckligt med barnmorskor. Varför vårdas den höftopererade patienten på urologen? Därför att det inte finns tillräckligt bra villkor för att bemanna befintliga vårdavdelningar med sjuksköterskor. Varför förskjuts livsnödvändiga operationer? Därför att det inte finns specialistutbildade sjuksköterskor som kan söva och operera. Därför plockas patienter runt som plockepinn, trots att vården som krävs är alltmer högspecialiserad. Istället äventyras patientens hälsa och risken för vårdskador ökar markant.

I DN debatt skriker representanter från Cancerfonden ut sin frustration om att den akuta personalbristen får allvarliga konsekvenser för både patienter och personal. På Akademiska sjukhuset i Uppsala rapporteras om ”platsbrist” på neonatalkliniken, vilket kan orsaka att fler kan tvingas föda barn i Finland i sommar (i Finland???). ”Platsbristen” handlar, återigen, inte om brist på sängar, teknisk vårdutrustning eller mediciner, utan om att det är så stor brist på specialistutbildade sjuksköterskor så att man helt enkelt inte kan hålla alla befintliga platser öppna.

Runt om i landet stängs hela avdelningar pga brist på sjuksköterskor. Operationer och avancerade behandlingar förskjuts och orsakar onödigt lidande, både fysiskt och psykiskt. Tydligen får man dessutom välja mellan att föda barn i bilen eller i angränsande grannländer. Svensk sjukvård har en alldeles för liten kostym för att kunna bemöta befolkningens vårdbehov. Det är verkligen ingen nyhet längre.

Arbetsgivare och politiker brukar prata om att det finns ”utmaningar” i vården (dvs akut personalbrist, ökning av vårdskador och en befolkning som kräver högspecialiserad vård i allt större utsträckning). Att kalla det för ”utmaning” är direkt löjeväckande och låter mer som en diskussion kring en ny låt med Orsa Spelmän som försöker ta sig in på Svensktoppen.

Och det är bara ett smakprov av vad som väntar. Statistik från Statistiska centralbyrån visar att över 11 000 specialistsjuksköterskor kommer att saknas om tio år. Om 20 år kommer vården att sakna 14 800 specialistsjuksköterskor, 2 300 biomedicinska analytiker och 1 700 barnmorskor. Vad ska vi döpa om bristen på villkor till då? Kanske dags att flytta all vård “någon annanstans”; föda barn i Finland, opereras i Moskva och kolla blodtrycket i Norge?

Varför är det så förbannat svårt att tillgodose undervärderade professioner med goda villkor? Hur långt ska det få gå?

Åsa Mörner, frustrerad.

Högspecialiserad vård utan specialister

by

eye-766166_1280Operationsdagen; du rullas in i operationssalen och väntar på narkos och den sedan länge planerade operationen som kommer att förbättra ditt liv. Du förväntar dig att bli sövd av en anestesisjuksköterska och opererad av en kirurg. Eller går det lika bra med en sjuksköterska utan specialistutbildning inom anestesi? Det är ju ändå en sjuksköterska. Och läkare som läkare väl? Borde funka med en allmänläkare?

Nej, självklart inte. Vi förväntar oss att de som arbetar på operation har en särskild utbildning för just det de håller på med. Lika självklart som att det är en barnmorska som förlöser dig eller hur?
Varför är det inte så när det gäller den du möter på en vårdcentral. Visst borde det vara självklart att det är just en distriktssköterska; lika självklart som att den som vårdar ditt barn är barnsjuksköterska. För att inte tala om psykiatri, det borde väl ändå kräva specialistkompetens?

Med tanke på hur specialiserad vården är så borde det väl vara självklart att professionen du möter har motsvarande specialisering. Men synen på omvårdnad följer inte nutidens högspecialisering inom hälso- och sjukvård. Den är gammal och förlegad. Varför krävs det inte att den som vårdar våra multisjuka äldre har specialistutbildning inom just vård av äldre?
För att effektivisera och skapa trygghet och säkerhet inom vården krävs en investering
Den insats som krävs initialt betalas tillbaka i mångfald i form av en säkrare vård med färre vårdskador.
Om vi inte förändar synen på specialistutbildade så kommer det kanske snart inte att finnas några. Är vi beredda på att ta konsekvensen av det? 

/Åsa Mörner