En regeringsutredning ska förespråka framsteg, inte bakåtsträvande!

Det har inte alltid varit en självklarhet att kvinnodominerade professioner ska ha en akademisk utbildning för att ”badda pannor, passa ungar och lära ut alfabetet”. Universitetsvärlden har tillhört en liten manlig maktelit som värnat om de traditionella värderingarna om vad som är akademiskt och vad som inte är det. Om det nu vore så att vi bara baddar pannor, tömmer bäcken och fluffar kuddar…..

När Emmy Rappe drog igång sjuksköterskeutbildningen på 1860-talet så tog det inte lång stund innan du var färdigutbildad och kunde kalla dig för sjuksköterska. Och specialistsjuksköterskor var det inte tal om. Men i takt med vårdens utveckling så förändrades kraven på professionen och specialisering blev ett krav inom allt fler områden. Och fler borde det bli, om vi följer utvecklingen. I alla fall om man lyssnar till forskning vetenskap och framsteg.

Men nu har det kommit en utredning som vill att vi ska gå bakåt istället för framåt.

Vi har fått armbåga oss fram för att kunna ta plats. Stridit, kämpat, svettats. Idag har vi nått dit. Våra yrken har en tydlig akademisk förankring. Studierna för att bli specialist ligger på s.k avancerad nivå och ger en magisterexamen i omvårdnad.

Vården har gått framåt. Professionen har följt med. Men nu ska vi alltså backa?!?

Är det någon som verkligen kan anse att den regeringsutredning som nyligen presenterats angående framtidens specialistsjuksköterskor har framåtanda och representerar vårdens enorma framsteg?

Utredningens ”lösning” på hur framtiden vård ska utvecklas är att vi ska backa, dvs strimla sönder den akademiska förankringen som vi kämpat oss till, istället för att gå framåt. Vi ska också skala bort 8 av 11 specialistinriktningar, trots att vården blir alltmer specialiserad och därmed också kräver allt högre specialistkunskap. Hur kan någon tycka att det är framtiden?

Vi har kämpat. Kämpat hårt för att uppnå den akademiska nivå som vi befinner oss på idag. Vi har armbågat oss fram för att försöka uppnå respekt för vår kunskap och vår profession. Men den här utredningen är som ett slag i ansiktet, en kalldusch, en knytnäve i magen.

Vi är inte beredda att gå bakåt. Vi vill framåt! Borde inte våra beslutsfattare också vilja det?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska, universitetsadjunkt.

Att investera i vården genom att spola ner skattemedel i toaletten

För tre år sen ”investerade” regeringen i 600 nya utbildningsplatser på landets specialistutbildningar för sjuksköterskor. Hur man tänkte när ”investeringen” genomfördes är oklart, eftersom det inte ens gick att fylla de platser som fanns innan utökningen. Det verkar som våra politiker väljer att inte förstå. Orsaken till att det fattas specialistsjuksköterskor handlar ju faktiskt inte om att det finns för få platser på våra lärosäten. Det handlar om att det inte lönar sig med utbildning och att villkoren för yrkena är oattraktiva.

Alltså har svenska skattemedel, återigen, satsats på fel häst. Troligtvis har, efter år av larm om kris i vården, budskapet om att svensk sjukvård behöver akut omvårdnad, sjunkit in hos våra beslutsfattare. Även om dess omfattning troligtvis inte begrips. Men VAD som är den absolut främsta anledningen till vårdkrisen tycks alla i Riksdagshuset blunda för. Hur vore det om skattemedlen kunde satsas på rätt häst nästa gång?

Inte nog med att det faktiskt gapar tomma stolar på utbildningarna. Det finns inte heller kvalificerade handledare för att de som faktiskt studerar ska få en gedigen utbildning som motsvarar de krav på kompetens som yrket ställer. Och jag är ledsen att säga det, men det finns ingen snabb väg för att vaska fram erfarna handledare.

För att bedriva utbildningar så krävs dessutom lärare på universiteten och högskolorna. Lärarkåren på ett universitet består av disputerade sjuksköterskor och barnmorskor, professorer och adjunkter. Som lägst krävs en filosofie magister för att få undervisa våra blivande sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor. Men krisen har sedan länge även nått våra lärosäten och häromveckan tvingades Mittuniversitetet att ställa in ett flertal utbildningar, bla sjuksköterskeprogrammet. Tror ni att sjuksköterskor med behörighet att undervisa på universitet växer på träd?

Nästa gång regeringen ska försöka mota bort vårdkrisen så vore det lämpligt om skattepengarna lades där de verkligen kan göra skillnaden. Nämligen på våra villkor. Annars, kära politiker, så blir era investeringar med våra skattepengar, som att de spolas ner i en toalett.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, Leg barnmorska
Medicine master och universitetsadjunkt

Är du en övervintrad Flåårence?

Jag arbetar viss del av min tjänst på en operationsavdelning på ett stort sjukhus i länet och resten på Vårdförbundet. För att underlätta schemaläggningen tar jag oftast helgpass. Där är arbetstiden 7:30-14 med beredskap till 07:00 dagen därpå. Jag har hittills aldrig fått gå hem kl 14:00 utan blir kvar på beredskapen. Är detta då en oförutsedd händelse? NEJ, Inte enligt mig i alla fall.

Eller som min kollega uttryckte det, i värsta fall träffar jag nattpersonalen på anestesin när jag kommer, dag- och kvällspersonalen under arbetspassen och sedan kommer nattpersonalen tillbaka, Innan jag fått gå hem! Då känns det orättvist. Visst, det är ju frivilligt att välja var man arbetar och visst är det så, jag säger inte att jag inte kan arbeta på min beredskap, jag säger bara att jag jobbar för att jobba på min arbetstid! Som de flesta andra i detta land. Jag gillar förutom övertidsarbetet min arbetsplats och arbetskamrater!

Beredskapsbegreppet som egentligen hör ihop med handlingsberedskap för samhällets eventuella tänkta katastroflägen (brand, olyckor, krig och annan katastrof), finns i vården och hänger sig envist kvar. Jag kan förstå att det används för oförutsedda händelser som man inte kan planera som ex akuta kejsarsnitt eller andra akuta operationer, men att det, som på vissa arbetsplatser används som planerad övertid. Det köper inte jag!

Beredskapstiden är som ni kanske vet utöver arbetstiden. Min arbetstid är 40 tim/vecka och utöver det har jag beredskap. Arbetar du din vanliga arbetstid samt på din beredskap? Vad blir din veckoarbetstid då? Hur mycket övertid har du? >200 tim? Ur hälsoperspektiv är detta heller inte bra då möjligheten till vila och återhämtning försämras Är övertiden på frivillig basis eller måste du arbeta övertid då det ingår i beredskapen?.

Vårdförbundets kongress beslutade att arbeta för en reglering av beredskap samt att försöka förbättra villkor vid eventuell beredskap.  Hur kommer vi vidare? Vi måste alla på våra arbetsplatser arbeta för en god arbetsmiljö och hälsosamma arbetstider. Lyft frågan på APT, samverkan och medarbetarsamtal! Blir du kvar länge på din beredskap, ska du skriva avvikelse?! Är du på topp efter ett arbetspass på >12 tim? Troligen inte…

Förekommer mycket beredskap eller arbete på beredskap på din arbetsplats? Vi på Vårdförbundet, avdelning Örebro vill gärna höra hur NI har det och vad era tankar är för just er arbetsplats.

Helena Nyrén
Styrelseledamot avdelning Örebro
Operationssjuksköterska

I en ambulanssjuksköterskas skor

Jag har gått i ganska många skor. Jag har klivit i distriktssjuksköterskors, psykiatrisjuksköterskans, akutsjuksköterskans, operationssjuksköterskans, anestesisjuksköterskans, sjuksköterskan på kirurgisk vårdavdelning, röntgensjuksköterskans och kanske några fler skor. 

Men jag har aldrig åkt ambulans.

Ärligt, jag har känt att det varit lite läskigt. Lite för nära andra människors olycka. Men så träffade jag Hans på vårdförbundet som erbjöd sig att ordna en dag i ambulanssjuksköterskornas skor, och då var det dags.

Det är dagen för studenten i Örebro och liv och rörelse över stan. Jag sluter upp med Anders och Rebecca lagom till morgonmötet i ambulansens lokaler där de som inte är ute på uppdrag samlats bakom luckan på en ambulans för dagens uppdateringar.

Så småningom dressad i kårens kläder, som för övrigt bara finns i herrstorlekar , blir jag väl insatt i var och hur utrustningen finns i ambulansen. Obesvärat sittande på huk över akutväska, barnväska och diverse andra verktyg syns det tydligt att arbetsmiljön ofta kräver smidiga sjuksköterskor. Jag hade själv troligen inte kommit upp från den positionen..

Min bild av ambulansen som en rullande akutmottagning blir bekräftad. Mycket går att lösa och dokumentera redan i ambulansen. Och det är klart att det underlättar att det nu finns iPad på plats för dokumentation i bilen. Även om information sen måste föras över till akutens system på plats.

Även bland ambulanssjuksköterskorna finns det de som är erfarna och de som nyss börjat. En del jobbar extra under studier. Samtalet går en del kring hur man hittar formerna för en trygg arbetsmiljö och patientsäkerhet. Klart är att pressen blir stor när man som ganska ny står inför tuffa , snabba beslut där det handlar om andra människors liv. Då vill man helst ha en rutinerad kollega vid sin sida.

Denna soliga dag i juni finns tid för en salladslunch vid Grythyttemöblerna i prånget mellan ambulanslokalerna och administrationens barack. Goda kollegor som kommer in på funderingar om arbetstider, löner och framtid.

Vi hinner med några utryckningar av blandad karaktär. Lugna och trygga trots att adrenalinet ibland säkert sätter fart. Och väl på plats hos patient handlar det om att snabbt bilda sig en uppfattning om situationen. Att snabbt lyckas kommunicera, skapa förtroende. Och hitta en lösning som är bra för just denna patient. Och så ett lugnande ord till anhöriga.

Vilken vårdnivå som är rätt är inte alltid självklart. Och på prio två larm handlar det ibland om att lotsa patienten in i vården där det är mest lämpligt. Ibland är det en tid på vårdcentralen. Med mitt politiska öga och en fot i närsjukvården ser jag att här finns mer saker att jobba med för att vården ska bli bättre på att använda resurser optimalt.

En trevlig dag med insyn i en viktig verksamhet som jag tror de flesta medborgare tar för given och har stort förtroende för.

-Var det så läskigt då? Nej, inte alls, bara professionellt. Men jag är glad att jag lämnade innan eftermiddagens utryckning i samband med en akuttransport!

Stort tack till Anders, Rebecca, Jonatan och alla er andra för ert engagemang!

Anna Ågerfalk

Oppositionsråd (L)

Föda barn i Finland, opereras i Moskva och kolla blodtrycket i Norge

Man kan tro att det nya modeordet är ”vårdplatsbrist”. Men vad innebär ordet egentligen? Verkligheten handlar inte om att det försvunnit platser för vårdbehövande. Verkligheten handlar om att det inte finns rätt kompetens att vårda de vårdbehövande. Verkligheten ÄR att det inte finns tillräckligt goda villkor för att kunna attrahera exempelvis sjuksköterskor och barnmorskor att vare sig utbilda sig eller stanna kvar på arbetsplatsen. Eller ens i yrkesprofessionen.

Varför stänger en välfungerande enhet som avd Q i Karlskoga under sommaren? Jo, därför att det inte finns tillräckligt med barnmorskor. Varför vårdas den höftopererade patienten på urologen? Därför att det inte finns tillräckligt bra villkor för att bemanna befintliga vårdavdelningar med sjuksköterskor. Varför förskjuts livsnödvändiga operationer? Därför att det inte finns specialistutbildade sjuksköterskor som kan söva och operera. Därför plockas patienter runt som plockepinn, trots att vården som krävs är alltmer högspecialiserad. Istället äventyras patientens hälsa och risken för vårdskador ökar markant.

I DN debatt skriker representanter från Cancerfonden ut sin frustration om att den akuta personalbristen får allvarliga konsekvenser för både patienter och personal. På Akademiska sjukhuset i Uppsala rapporteras om ”platsbrist” på neonatalkliniken, vilket kan orsaka att fler kan tvingas föda barn i Finland i sommar (i Finland???). ”Platsbristen” handlar, återigen, inte om brist på sängar, teknisk vårdutrustning eller mediciner, utan om att det är så stor brist på specialistutbildade sjuksköterskor så att man helt enkelt inte kan hålla alla befintliga platser öppna.

Runt om i landet stängs hela avdelningar pga brist på sjuksköterskor. Operationer och avancerade behandlingar förskjuts och orsakar onödigt lidande, både fysiskt och psykiskt. Tydligen får man dessutom välja mellan att föda barn i bilen eller i angränsande grannländer. Svensk sjukvård har en alldeles för liten kostym för att kunna bemöta befolkningens vårdbehov. Det är verkligen ingen nyhet längre.

Arbetsgivare och politiker brukar prata om att det finns ”utmaningar” i vården (dvs akut personalbrist, ökning av vårdskador och en befolkning som kräver högspecialiserad vård i allt större utsträckning). Att kalla det för ”utmaning” är direkt löjeväckande och låter mer som en diskussion kring en ny låt med Orsa Spelmän som försöker ta sig in på Svensktoppen.

Och det är bara ett smakprov av vad som väntar. Statistik från Statistiska centralbyrån visar att över 11 000 specialistsjuksköterskor kommer att saknas om tio år. Om 20 år kommer vården att sakna 14 800 specialistsjuksköterskor, 2 300 biomedicinska analytiker och 1 700 barnmorskor. Vad ska vi döpa om bristen på villkor till då? Kanske dags att flytta all vård “någon annanstans”; föda barn i Finland, opereras i Moskva och kolla blodtrycket i Norge?

Varför är det så förbannat svårt att tillgodose undervärderade professioner med goda villkor? Hur långt ska det få gå?

Åsa Mörner, frustrerad.

Högspecialiserad vård utan specialister

eye-766166_1280Operationsdagen; du rullas in i operationssalen och väntar på narkos och den sedan länge planerade operationen som kommer att förbättra ditt liv. Du förväntar dig att bli sövd av en anestesisjuksköterska och opererad av en kirurg. Eller går det lika bra med en sjuksköterska utan specialistutbildning inom anestesi? Det är ju ändå en sjuksköterska. Och läkare som läkare väl? Borde funka med en allmänläkare?

Nej, självklart inte. Vi förväntar oss att de som arbetar på operation har en särskild utbildning för just det de håller på med. Lika självklart som att det är en barnmorska som förlöser dig eller hur?
Varför är det inte så när det gäller den du möter på en vårdcentral. Visst borde det vara självklart att det är just en distriktssköterska; lika självklart som att den som vårdar ditt barn är barnsjuksköterska. För att inte tala om psykiatri, det borde väl ändå kräva specialistkompetens?

Med tanke på hur specialiserad vården är så borde det väl vara självklart att professionen du möter har motsvarande specialisering. Men synen på omvårdnad följer inte nutidens högspecialisering inom hälso- och sjukvård. Den är gammal och förlegad. Varför krävs det inte att den som vårdar våra multisjuka äldre har specialistutbildning inom just vård av äldre?
För att effektivisera och skapa trygghet och säkerhet inom vården krävs en investering
Den insats som krävs initialt betalas tillbaka i mångfald i form av en säkrare vård med färre vårdskador.
Om vi inte förändar synen på specialistutbildade så kommer det kanske snart inte att finnas några. Är vi beredda på att ta konsekvensen av det? 

/Åsa Mörner

Hjärtstopp och öppna bröstkorgar

AkutvårdSom sjuksköterska finns det flera olika specialistutbildningar att läsa. För 10 år sedan bestämde jag mig för att läsa vidare till specialistsjuksköterska inom intensivvård. Redan på gymnasiet hade jag bestämda planer på att bli anestesisjuksköterska.

Jag ändrade mig dock, ett val som jag idag inte ångrar!

 

Varför valde jag då att jobba inom intensivvården? Ja säg det, men visst är en del att jag gillar akutsjukvård. Är det då som Cityakuten med hjärtstopp, öppna bröstkorgar och akut sjuka patienter dagarna i enda? Svaret är så klart nej. Jag vårdar patienter i alla ålderskategorier med alla tänkbara sjukdomstillstånd. Mina patienter är en blandning  från postoperativa patienter, till det lilla barnet med RS-virus, den gamla damen med lågt natrium till den kritiskt sjuka sepsispatienten eller trafikolyckan mm mm.  Relativt ofta ”vårdar” vi oroliga och ledsna anhöriga lika mycket som patienten. Då man inom intensivvården alltid finns på salen hos patienten har man ofta anhöriga nära inpå sig när man jobbar ibland alla tider på dygnet. En stor gemensam nämnare för många av mina patienter är att de är helt utelämnade och beroende av mig och mina kollegors hjälp för att överleva.  Många patienter måste ha hjälp med ALLT från att kunna andas till att hålla ett blodtryck till att borsta tänderna och vända sig. Detta är ett gigantiskt förtroende som vi ska vårda väl!

Precis som inom resten av sjukvården är även intensivvården många gånger underbemannad och stressig där man inte kan gå på toaletten eller ta rast när man behöver. Våra kära politiker som bestämmer över hur mycket resurser vi ska ha i HELA vården skulle även jag som många andra vilja ta i örat. Dessa politiker har tydligen inte behövt sjukvårdens hjälp- eller kanske köper de sig privat vård med förtur!?. Undrar dock om det finns någon privat intensivvårdsavdelning att köpa vård på i Sverige eller om även de och deras anhöriga får passa in sig i ledet och ta den vård som erbjuds om de skulle behöva intensivvård? Har de någon blekaste aning om vilka resurser som FINNS och vad som skulle BEHÖVAS i HELA vårdkedjan. Vet de hur mycket personal det går åt till att mobilisera en intensivvårdspatient, och hur många personal vi är på hela avdelningen? Vet de om att postop inte är öppet 7/24 och att dessa patienter ska rymmas på IVA när postop är stängt? Vet de om vad som krävs för att vårda ett litet barn i respirator? Vet de hur vi gör för att gå till röntgen med en svårt sjuk patient? Hur kan man tex påstå att patientsäkerheten inte är hotad när intensivvårdspatienter måste flyttas runt mellan olika sjukhus och län för att kunna få intensivvård?!  

Att i ett yrke komma så nära döden och livet är fascinerande, men samtidigt psykiskt påfrestande. Att under samma arbetspass ibland träffa patienter som avlider, ta emot ett dåligt barn eller en patient som ”bara” behöver hjälp med att korrigera sina elektrolyter. I mitt yrke kan jag ofta se omedelbar effekt av mina åtgärder vilket är oerhört häftigt. Vi kan följa patienterna under lupp och ofta genast se om vår givna behandling hjälper.  När man är mitt uppe i det så känns det som vilket jobb som helst, men tänker man på det så är det så klart rent ut sagt skithäftigt =) . Visst kan det kännas hopplöst ibland, men när den svårt sjuke patienten kommer gående tillbaka och hälsar på- finns det något bättre kvitto på det vi gjort? 

 

Kan man vara stolt över sin titel och sin profession när vården ser ut som den gör idag?-Ja trots att vi alla sliter i alla hörn och kanter, så hoppas jag att vi alla är stolta över vårt yrkesval.

 

Jag hoppas verkligen att  alla kollegor inom vården haft eller fortfarande har en skön semester som jag hoppas ni plockat ut!

 

Lotta Swenson  leg. Sjuksköterska med specialistutbildning inom intensivvård

 

Och tjänsten går till …

Att söka nytt jobb handlar, enligt mig, om att vilja utvecklas, om att våga, att utmana sig själv och att se framåt. I en platsannons efterfrågas ofta både behörighet, erfarenhet och kompetens! Så om du söker en tjänst och inte blir erbjuden jobbet, eller kanske inte ens blir kallad till intervju är du värd en rimlig förklaring. För att veta vad du saknar, vad du kan göra annorlunda nästa gång. Mina kollegor förstår om det finns andra som är mer lämpade för en tjänst, även när det är ett jobb de gärna vill ha. Det är bara att acceptera. Och jag trodde att alla chefer ville anställa den som är mest kompetent för ett jobb. Men min värld stämmer tydligen INTE alls med verkligheten.

Här kommer de 3 sämsta förklaringarna varför du INTE erbjuds en tjänst. (Det handlar om samma ”företag” och det gäller specialistutbildade sjuksköterskor). sjukhus

På tredje plats:
”Vi har redan så många från din gamla klinik som arbetar här”

På andra plats:
”Du är inte aktuellt eftersom det finnas andra som kan börja redan nästa vecka”

På första plats:
”Du är inte aktuell för du har med dig för hög lön”

Inget om kompetens, erfarenhet eller behörighet.

Det är verkligheten!

Ann-Sofie Gustavsson
vice ordförande vårdförbundet avdelning Örebro

 

Dags att tänka om!

Beredskapens vara eller icke vara, det är frågan?

Att prata om beredskap är lika laddat som att prata politik och religion. Beredskapens vara eller icke vara får den mest sansade person att skrika på en APT.

Att ha beredskap innebär att du står till arbetsgivarens förfogande, utanför arbetsplatsen beredd att åka och arbeta. Beredskap faller utanför den ordinarie arbetstiden då den inte räknas som arbetstid enligt lag. I våra kollektivavtal  står att “jour och beredskap bör förekomma endast i den omfattning, som är absolut nödvändig”.  Det är därför märkligt att beredskap i vården inte alls handlar om ”krig och katastrofläge”.  Att ha beredskap handlar istället om vem som stannar kvar efter ordinarie arbetstid. Som en turordningslista för övertidsarbete. Och när verksamheter förändras diskuteras ofta ett eventuellt beredskapsinförande som en bemanningsstrategi.

Det finns arbetsplatser där beredskap används som det är tänkt, dvs. till oförutsedda händelser. Det är bra! Så finns det arbetsplatser som enligt mig är helt olämpliga för beredskap. Där används beredskap till ”regelbundet oförutsedda händelser”. Billigare och enklare än att anställa …

Under större delen av mitt arbetsliv har jag levt med beredskap. Jag har upplevt fördelar och nackdelar. Sett charmen och nyttan. Upplevt sociala inskränkningar och arbetstidsproblematik. Varit sjukligt trött efter extremt långa arbetspass, arbetat mycket övertid. Känt nyhetens behag av att ha beredskap, och känt nyhetens behag förändrats till en belastnings och tvångskänsla. Insett att “ha beredskap” är extremt underbetalt och nästintill jämförbart med ideelt arbete.

Så – beredskapens vara eller icke vara, det är frågan… _-45.JPG1
Hur ska beredskap användas i vården?

Vad tycker du?

Ann-Sofie Gustavsson
Vice ordf Vårdförbundet avd Örebro
med vana att arbeta med beredskap