Örebrobloggen

  • Om Vårdförbundet
  • Om bloggen
    • Kommentarspolicy
  • Vårdförbundetbloggen
Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Ska polisen ta hand om dig när du är akut sjuk?

26 februari, 2021 by Åsa Mörner Leave a Comment

Under flertalet år så har psykisk ohälsa ökat i landet och under den pågående pandemin så har ökningen spätts på ytterligare. Men vad händer då en person med akut psykisk ohälsa behöver snabb vård? Tyvärr så blir det allt vanligare att dessa personer hämtas av polisen, något som polisen i Örebro har en märkbar känning av. Men är det rimligt att polisresurser används till akuta sjukdomstillstånd? Och ännu viktigare; är det rimligt att en sjuk person blir omhändertagen av polis, en myndighet som är till för att hantera kriminalitet?


Det finns flera regioner i landet som har psykiatriambulanser och frågan har varit aktuell även i Örebro län vid ett flertal tillfällen. Men dessvärre får den inget gehör hos våra beslutsfattare, som anser att det är för kostsamt i förhållande till befolkningsmängden att ha en ”ambulans som är fullt bemannad, dygnet runt”.


Men, har vi inte redan ambulanser som står tillgängliga dygnet runt?
Vi kanske inte måste avsätta en ambulans som ska stå givakt 24/7 för enbart patienter med psykiatriska diagnoser. Vad sägs om att istället tänka bredare när det gäller rekrytering till de olika klinikerna? Varför inte ha psykiatrisjuksköterskor anställda vid ”vanliga” ambulansen? Eller koppla in akutpsykiatrin så att någon har en form av ambulerande tjänstgöring under arbetspassen och därmed kan rycka ut tillsammans med ambulansen när det behövs? Det fungerar väl när det handlar om att ta med en barnmorska i ambulansen vid akuta förlossningar eller anestesisjuksköterska/anestesiolog när deras kompetens behövs.


Varför anses inte akut psykisk sjukdom vara i samma behov av specialistkunskap som somatisk sjukdom?


Som det ser ut idag så ser vi ingen minskning i sikte gällande psykisk ohälsa. Ska vi fortsätta att nyttja polisresurser för att ta hand om sjuka människor, samtidigt som polisen inte hinner med sitt vanliga polisarbete?


Vi måste tänka om. När du eller din vän, pappa eller partner får akuta bröstsmärtor kan du ringa 112 och får en ambulans till undsättning bemannad med specialistkompetens. Vore det inte rimligt att akut psykiskt sjuka personer kunde få samma möjligheter?

Enligt Vikram Patel, professor vid Harvard i USA, så har ”inget annat av mänsklighetens problem ignorerats så mycket som psykisk ohälsa”. I vårt land begick 1588 personer självmord under 2019. Men så många som minst 15 000 försöker att begå självmord årligen och uppskattningsvis så har 150 000 svenskar allvarliga självmordstankar. Hur kommer statistiken för suicid att se ut efter pandemin? Samhällskostnaderna är redan enormt höga. För att inte tala om det mänskliga lidandet, sorgen och förlusten.

Det finns inga geografiska gränser för var den psykiskt sjuka människan bor och en jämlik vård borde innebär att alla ska ha samma rättigheter till akut vård, oavsett var du bor.


2008 tog riksdagen beslut om att anta en nollvision för självmord. Effekten av det beslutet väntar vi fortfarande på.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Filed Under: Patientsäkerhet, Politik, Profession Tagged With: ambulans, polisen, politik, profession, psykiatri, psykisk ohälsa, Specialistsjuksköterska

Lönekarriär till livsviktiga yrken!

17 februari, 2021 by Eva Harrysson Leave a Comment

Hänger yrkeskarriär ihop med lönekarriär – svaret borde vara ett stort Ja!

I våra medlemmars yrken så är det väldigt tydligt att här inte följs inte åt i många andra yrken med samma nivå på utbildning syns både erfarenhet och utbildningsnivå tydligt i lönen över tid i yrket med en god löneutveckling.

Det känns även oerhört aktuellt att prata om ämnet lön i dessa tider där vi under en tid fått fantastiska applåder och det värmer gott men räcker det för att försörja familjen och ge allt vi har i vårt samhällsviktiga uppdrag?

Under pandemin så borde det inte undgått våra beslutsfattare med alla signaler och utredningar som kommit fram i ljuset där både media och allmänheten har reagerat på att vi är en viktig del i samhället!

Är vi nu är så viktiga så måste det även synas i en god lönekarriär i yrket och där vi långt ifrån!

Vårdförbundet ser i vårt löneavtal HÖK -19 att det skett en viss förskjutning till att nå en bit framåt med det alldeles för dåligt överlag.

Nu behöver kommuner och regioner skjuta till större summor för att nå målen i vårt löneavtal som ger lönespridning och de mest erfarna 10 000 under tre år nu är det ett år kvar så 2021 borde ge våra medlemmar en större del för att detta ska uppnås.

Det yttersta ansvaret ligger nu på er politiker som nu bör ta denna  prioritering på allvar och budgetera rätt  för att nå dit.

Har då min egen yrkeskarriär gett mig en lönekarriär det är frågan?

Min karriär har i utbildning varit lång började som vårdbiträden i kommunen som timanställd efter en gymnasial  ekonomi  utbildning -86.

Mitt val för att komma vidare i karriären var betald sjukvårdbiträdes utbildning och kort efter en undersköterskeutbildning och arbetade därefter i akut sjukvård både i Örebro o Stockholm.

Under den här tiden så var det brist på utbildade undersköterskor så det gick att förhandla upp lönen fick även flytt bidrag och lägenhet för och en fast tjänst på Huddinge sjukhus.

Vad hände sedan fem år senare så skulle undersköterskorna bort och då var det självklart att gå vidare till att utbilda mig till sjuksköterska.

Efter tre års studier så var det dags och ta klivet ut i ett nytt fantastiskt yrke jag var så peppad tänkte att nu ska jag förhandla min lön!

Under den första intervjun insåg jag att det inte var så lätt det ställdes inte en fråga om löneanspråk efter ett antal intervjuer så blev det en anställning på Dialysen med en lön som blev 200 kr mer än vad jag hade som undersköterska.

Har nu arbetat över tjugo år i yrket och är även specialistutbildad till som Distriktssköterska.

Jag har under den tiden kunnat påverka min lön till viss del men inte tillräckligt. Har halkat efter rejält på grund av att ingångslönen ökar och det är bra men att stanna hos en arbetsgivare och göra lönekarriär är omöjligt.

Det är jag ett tydligt exempel och många med mig!

Enda sättet att  är att byta arbetsgivare eller byta yrke helt.

Vad får det för konsekvenser ute på arbetsplatserna för våra medlemmar?

Låg bemanning och bristande kompetens på arbetsplatsen leder till ökad arbetsbelastning,

Kombinationen med  stress, dålig löneutveckling och utbildning som inte lönar sig gör att många söker sig till andra yrken!

Att sjuksköterskorna inte räcker till – och att alltför många sjuksköterskor känner att de inte räcker till – kan nästan kallas en ny folksjukdom. 

Att kunna utvecklas och göra karriär inom sitt yrke är något som borde vara en självklarhet även i våra yrken och efterfrågas av många sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor idag.

Nu är det dags att ge vårdens hjältar mer än applåder om vi ska få kvar våra medlemmar inom vården och klara oss ur denna kris!

Läs, reflektera och kommentera gärna !

Med vänlig hälsning Eva Harrysson

Leg: Distriktsköterska Huvudskyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Ta hand om er därute!

#geossrättvillkornu
#tackamedlön
#livsviktigayrken
#hök19

Filed Under: Arbetsmiljö, Arbetstid, Profession, Villkor Tagged With: distriktssköterska, lön, Patientsäkerhet, Specialistsjuksköterska

Att stå på andra sidan

28 januari, 2021 by Anna Glader Leave a Comment

Är Barnsjuksköterska inom Primärvården, BVC sedan ca 7 år tillbaka. Dessförinnan jobbade jag 12 år på Barn- och ungdomskliniken.

Jag blev från dag ett när jag klev in på Barnkliniken invigd i vilket tankesätt man bör ha när man jobbar inom Barnsjukvård/ Barnhälsovård. Som barnsjuksköterska ska du jobba utifrån barnets bästa, du är barnets advokat och man bör vara mycket lyhörd för föräldrarna som känner sitt barn.
Under specialistutbildningen präglas man ännu mer utifrån vilket jag skulle vilja kalla den ideologi man jobbar.
Kanske inte var min specialistutbildning som visade vägen för mig utan på ”min” Barnklinik satt det i väggarna, hela kliniken andades barnets perspektiv och barnet i fokus. Känner mig priviligierad att jag fick börja min bana som nyutexaminerad sjuksköterska och något år senare barnsjuksköterska på Barnkliniken.

Kommer nog alltid se Barnkliniken som ”hemma” och där jag växte upp och formades till en del av den barnsjuksköterska jag är idag. Är tacksam för det!

Har nu fått stått lite på andra sidan dvs hur det är att vara förälder och möta min egen profession. Det som tidigare varit min vardag i så många år och ett så självklart bemötande för mig inser jag ju inte är så självklart för de små patienter man ska möta och deras föräldrar. Nyttigt att få på sig andra glasögon även om jag hade hoppats jag hade sluppit.

Blir så imponerad av mina före detta kollegor som har hjärtan av guld och förmågan att samtidigt som de utför undersökningar som barn kan vara mycket rädda för klarar av att se barnet, pratar lugnt och sansat och ger oss som familj intrycket av att barnsjuksköterskan har all tid i världen.
Barnet i fokus från det man kliver in till dess man står i hisshallen. Och då vet ju jag att denna barnsjuksköterska egentligen har full lista på ”att göra saker”. Fler patienter som väntar, en läkare som ”gluttar” i rutan och vill ha dennes uppmärksamhet, fikapaus som uteblir eller får stämpla ut lite senare än vad arbetstiden är.
Ändå lyckas denna person möta oss med ett lugn, en trygghet, stabilitet, ser mitt barn och är lyhörd, avleder, skämtar, får mitt barn att slappna av och lita på barnsjuksköterskan, får mitt barns förtroende, ser min partner som är bekymrad och tycker att situationen är jobbig, bemöter mig som mamma fast detta var min tidigare arbetsplats. Att lyckas få ett barns förtroende är inte helt självklart. Ett hjärta av guld och stor värme som sprids till mitt barn. Tillförlit. Att mitt barn några veckor senare refererar just denna barnsjuksköterska som ”sin barnsjuksköterska” och ”att de två är bästa teamet” värmer mitt hjärta ytterligare.

Särskilt yrkesskicklig uti fingerspetsarna och för det krävs inte bara stor kompetens och erfarenhet utan även den där speciella förmågan att kunna balansera allt detta på rätt sätt för att vi som familj och särskilt mitt barn ska känna sig trygg och för att få mitt barns förtroende.

Specialistkompetens och erfarenhet när den är som bäst!

Jag vill att min profession ska bli sedda, värderade och höjda för det fantastiska jobb de gör och den kompentens vi besitter! Jag vill att det ska vara lönt att specialistutbilda sig och att det även syns i plånboken! Jag har alltid varit och är så stolt över min profession och specialistutbildning till barnsjuksköterska.

För vad gjorde vi utan en barnsjukvård och dess specialistkompetens? Blir orolig för framtidens barnsjukvård/ barnhälsovård när man får höra att så få vill specialistutbilda sig. Inom Barnhälsovården har det varit svår rekryterat de senaste åren. I mina ögon ett av de finaste jobben du kan ha. Tänk er förmånen att få följa ett barn och familj från nyfödd tills de är redo att börja förskoleklass. Vad gör vi den dagen vi som föräldrar inte får träffa en barnsjuksköterska inom Barnsjukvården eller Barnhälsovården? Se oss och värdera oss nu innan det är försent!

Tack ni barnsjuksköterskor för allt ni gör för att våra barn ska känna sig sedda och hörda trots den situation de befinner sig i och heja er alla fantastiska barnsjuksköterskor!

#Tacka med lön

#Barnsjuksköterska

#Specialistsjuksköterska

Anna Glader Leg. Sjuksköterska och mycket stolt barnsjuksköterska inom Primärvården men tidigare ”Barnklinikare”

Filed Under: Arbetsmiljö, Bloggkalender, Patientsäkerhet, Profession, Villkor Tagged With: barnsjuksköterska, Specialistsjuksköterska, tackamedlön

Vem vill du bli vårdad av när du är gammal och sjuk?

15 oktober, 2020 by Åsa Mörner

Jag vet inte hur äldrevården är utformad i andra länder. Men i Sverige har vi ett stort problem. Många av de som arbetar i den har 0,0 utbildning och därmed inga grundläggande kunskaper i varken vård eller geriatrik. Frågan är om det räcker som förklaring till varför så många av våra äldre har avlidit till följd av covid-19? Synen på vad som krävs för att klara av att vårda gamla och sjuka är i alla fall under all kritik.

Sommaren-94. Fotbolls-VM, bad i stadens fontäner och brölande allsång till GES ”När vi gräver guld i USA”. Jag hade nyss tagit studenten och hade turen att få husera i min systers centralt belagda lägenhet alldeles själv. Om jag inte hade fått ett sommarvikariat på ett vård-och omsorgsboende så hade jag nog varit vaken till 5-snåret varje dag tillsammans med mina fnittriga, underbara kompisar. Jag hade ingen som helst kunskap om vård och, helt ärligt, inget intresse av att arbeta med gamla människor heller. Men ”alla” kunde få jobb inom den kommunala vården. Även en skoltrött 19-åring som hade läst språk och musik på gymnasiet. Det räckte att säga att man ”gillar människor”. Vad nu det betyder.

Redan då, någon gång under äldre Juraperioden, så kunde alltså i princip ”vem som helst” kastas in i vården av våra äldre. Min inskolning var, precis som nu, rätt obefintlig. Jag skulle duscha Agda, mata Stig med krossad medicin utrörd i sylt, smörja in diabetessjuka Hildas såriga ben och rengöra Haralds tandprotes. Helt utan förkunskaper förväntades jag alltså förstå vikten av en god munhälsa, vara införstådd i att jag måste torka huden torr i alla veck och vrår, inse hur lätt ett ”misstag” med de basala hygienföreskrifterna kulle kunna leda till en underbensamputation och att alla mediciner faktiskt inte får krossas.

Jag borde kanske blivit avskräckt. Men här är jag nu med en sjuksköterskelegitimation och en barnmorskelegitimation. Men det var inte mitt semestervik 1994 som fick mig att bli intresserad av vård. Faktum är att jag blev nästintill livrädd. Ska det vara så här när mina far-och morföräldrar behöver vård? Ska jag behöva besöka mina föräldrar på ett boende där kunskapsnivån är så pass låg? Är det här min framtid som gammal och sjuk?

Jag önskar att svaret, så här snart 30 år senare, var nej. Att svaret hade lytt; “Idag, år 2020, så ger vi den bästa vården till de som varit med och byggt upp vårt samhälle. Idag inser vi att det krävs utbildning, specialistkompetens och ett genuint intresse och förståelse för människans åldrande för att få arbeta med den äldre befolkningen som är i behov av vård och omsorg. “

Det räcker inte att vara arbetssökande för att kunna arbeta med människor. Det räcker inte ens att vara snäll och empatisk. Om vi ska kunna ge trygg och säker vård måste vi förse de som ska vårda med en gedigen utbildning; allt från vårdbiträdet eller den 19-åriga nybakade studenten till sjuksköterskan och läkaren. Vi behöver bemanning som förstår varför det är så viktigt att ha släta lakan i sängen för en gammal skör hud, varför jag måste kunna kommunicera med både kollegor och de boende, varför vikten av god hygien är A och O för att motverka infektioner och varför det är så oumbärligt med social samvaro, musik och glädje även för en dement gammal människa.

Vår befolkning blir allt äldre. Och allt fler. Var femte invånare i Sverige är idag över 65 år. År 2028 förväntas de som är 80 år och äldre vara 255 000 fler än idag, vilket är en ökning med 50 procent. I takt med att vi blir allt äldre så drabbas vi också av fler sjukdomar och diagnoser. Vården utvecklas snabbt och kraven på de som arbetar med multisjuka äldre kommer att öka.

Vem vill du bli vårdad av när du är gammal och sjuk? En undersköterska med specialkompetens inom geriatrik tillsammans med en distriktssköterska eller specialistsjuksköterska inom geriatrik? Eller av någon som bara ”måste få ett jobb”, utan utbildning inom vård och omsorg? Någon som bara måste fylla en av alla lediga tjänster inom äldrevården…

Jag vet vad jag vill. Vet du?

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska

Filed Under: Patientsäkerhet, Politik, Utbildning Tagged With: #geossrättvillkornu, Äldrehälsa, äldrevård, geriatrik, Specialistsjuksköterska, Specialistutbildning, vård

Ni borde skämmas!

22 januari, 2020 by Åsa Mörner

Cancer.

Få sjukdomar orsakar så mycket ångest som bara ordet ”cancer” gör. De allra flesta har någon personlig koppling till cancer. En nära vän eller familjemedlem har drabbats och kanske tynat bort i plågorna av en cancersjukdom. Eller så har du själv fått ett besked om att dina cellers arvsmassa skadats någonstans i din kropp och fått diagnosen ”cancer” uppläst för dig.

En anhörig som kämpar. Du som kämpar. Eller en rädsla över att knölen, smärtan eller hostan inte bara är en oförarglig knöl, smärta eller hosta. En envis, intensiv oro som gnagt sig fast i din kropp och lagt sig som en tung, blöt filt över ditt ansikte, som gör det svårt att andas, att skrika, att röra sig.

Ångest.

Att få en cancerdiagnos skapar en vanvettig ångest, både hos den som insjuknat i den djävulska sjukdomen, men också för de personer som finns i den sjukes närhet. Partner, förälder, barn, barnbarn, syskon, vänner. Förenade av en känsla av ångest.

Sjukvården har kommit långt. Drygt 6 5 % av alla som drabbas av cancer blir friska, även om det varierar stort mellan olika cancerdiagnoser. Hoppet står till den enorma kunskap som vården besitter. Kan jag bli botad? Kommer min mamma att bli frisk? Kan ni rädda mitt barn?

Vi litar på att vården slår på stora trumman och basunerar ut att jag är sjuk i cancer, så att ett effektivt kugghjul av undersökningar och analyser kan leda till rätt mediciner och operationer. Så att jag, min närmaste vän eller min pappa kan bli frisk.

Du kan bli botad från din cancer, får du veta av sjukvården. Hurra! Ångesten lättar och jag kan andas igen.
Men efter en tids väntan på att få behandling, ändras helt plötsligt beskedet som lättade din ångest.

Du kan inte bli botad.
Längre.

Det här är verkligheten för cancersjuka i Sverige idag.
För istället för att lyssna på att situationen i vården och för de som är anställda i den är orimliga, något som ger allvarliga konskevenser när våra nära och kära är i behov av vård, så har våra beslutsfattare låtit det gå så här långt.
Cancersjuka får inte behandling i tid pga brist på sjuksköterskor. En brist som uppstått för att man vägrat ge sjuksköterskor schyssta villkor.

Våra beslutsfattare har konskevent struntat i att lyssna när sjuksköterskor i åratal ropat att de inte orkade längre, att de måste få betalt för sitt arbete och värderas rätt. Så nu tvingas cancersjuka som skulle kunnat erbjudas en botande behandling, istället få en palliativ vård och invänta sin död.

Jag undrar om våra beslutsfattare känner sig nöjda?

Jag tycker att ni borde skämmas!

#Geossrättvillkornu

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och legitimerad barnmorska

Filed Under: Information, Patientsäkerhet, Politik, Profession, samhällsfara, Villkor Tagged With: #geossrättvillkornu, cancer, sjuksköterska, Specialistsjuksköterska, vård, Villkor

Men det är ingen fara för patientsäkerheten!

7 november, 2019 by Åsa Mörner

Inställda behandlingar, försenade undersökningar, långa operationsköer och alldeles för få anställda med rätt kompetens. Under hösten tycks merparten av rikets kommuner och landsting dessutom gå på sparlåga och säger sig ha tomt i skattkistan. På Karolinska varslas nu 600 läkare och undersköterskor, efter att samma sjukhus varslat 550 administrativa tjänster senast i maj. Men patientsäkerheten, den drabbas aldrig. Åtminstone inte om du frågar någon av de som varit med och fattat besluten om att dra åt svångremmen i vård och omsorg runt om i vårt avlånga land.

I augusti gick Region Örebro ut med att det ska sparas 100 miljoner. Precis som i övriga delar av landet med stora sparbeting så är det ”inget som kommer att drabba vården”. Man kan ju undra vad alla dessa miljoner har använts till egentligen om pengarna ändå inte används till vård? Det är i alla fall ingen fara för patientsäkerheten.

En annan fundering som känns logisk i det här sammanhanget är hur man tänker sig att lösa den brist på rätt kompetens i vården, den som faktiskt orsakar att människor redan idag inte får provsvar i tid, utlovad behandling utifrån medicinska behov eller möjlighet att komma i kontakt med rätt instans i vården för att få stöd och råd? (Men det är ingen fara för patientsäkerheten!)

Enligt prognoser behövs följande för att täcka befolkningens behov av vård år 2035:

  • 40 % fler på specialistsjuksköterskeutbildningar (samtliga inriktningar) per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
  • 48 % fler på röntgensjuksköterskeutbildningen per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
  • 29 % fler på biomedicinska analytikerutbildningen per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
  • 20 % fler på barnmorskeutbildningen per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
    (Ur Vårdfokus)

Jag kanske är korkad men är det inte lite fel väg att SPARA in när det redan idag pga en enorm brist på flera av vårdens oumbärliga professioner orsakat att människor lider av att inte få rätt vård i rätt tid? Självklart påverkas inte patientsäkerheten, det får vi ju inte glömma!

Jag bara undrar: Vad är det egentligen som krävs för att patientsäkerheten ska påverkas? Det verkar ju inte handla om att det ska finnas utbildad vårdpersonal på sjukhus, i hemsjukvården, på mottagningsenheter eller på kommunala boenden. Eftersom det byggs diverse nya sjukhusbyggnader runt om i Sverige så kommer inte patientsäkerheten att påverkas om det inte finns exempelvis några sjuksköterskor i de nya, tjusiga sjukhuskropparna.

Så, vad är det som krävs för att en beslutsfattare ska våga yppa att rådande läge i svensk sjukvård orsakar att säkerheten för vårdsökande är i farozonen? Jag ser med spänning fram emot svaret! Men i nuläget kan vi således luta oss tillbaka, sippa på en kopp te och zappa mellan kanalerna. För det är INGEN fara för patientsäkerheten!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Filed Under: Information, Patientsäkerhet, Politik, Profession, samhällsfara, Utbildning, Villkor Tagged With: Barnmorska, bemanning, besparingar, biomedicinsk analytiker, brist, ekonomi, Läkare, Patientsäkerhet, Röntgensjuksköterska, sjuksköterska, Specialistsjuksköterska, undersköterska, vård, Villkor

När blev psykisk sjukdom ett brott?

10 september, 2019 by Åsa Mörner

Den psykiska ohälsan är ett växande problem globalt, och även i Sverige. Både hos unga och vuxna ses en allt sämre mental hälsa och hos barn som går i skolan är det ett alarmerande problem.
Enligt en rapport som publicerades i The Lancet förra året har den globala psykiska ohälsan ökat drastiskt de senaste 25 åren och enligt en av forskarna, Vikram Patel, professor vid Harvard i USA, så har ”inget annat av mänsklighetens problem ignorerats så mycket som psykisk ohälsa”.

Ända sedan 1980-talet så har den psykiska ohälsan ökat konstant bland landets skolelever. Frågan är hur långt den psykiatriska vården har kommit och synen på psykisk sjukdom kontra fysisk? Definitivt inte tillräckligt långt, borde vi kunna vara överens om.

Om du eller en anhörig drabbas av akut sjukdom som kräver omedelbar vård, tex vid bröstsmärta eller en trafikolycka, kan du ringa 112 och en ambulans skickas ut med blinkande sirener, ilfart och specialistutbildade sjuksköterskor som gör allt i sin makt för att rädda ditt liv.

Men det gäller bara vid fysiska sjukdomar. Om du drabbats av exemelvis panikångest, hallucinaioner eller självmordstankar får du kanske själv ta dig till närmaste psykakut. Om du har tur så är du tillräckligt kry för att lyckas ta dig dit; om du har tur har du också någon anhörig som hjälper dig, eftersom det troligtvis är en omöjlighet att vare sig tänka klart eller försöka köra ett fordon eller på annat vis ta dig till akutpsyk. Har du riktig tur och faktiskt lyckats ta dig till närmaste vårdinrättning för akuta psykiatriska tillstånd, så möter du en specialistutbildad sjuksköterska som vet precis vad som behöver göras för att rädda ditt liv.

För när det handlar om psykiatrisk vård, så handlar det, precis som vid somatisk vård, om att rädda en människas liv.

I vissa delar av landet så är vården bättre riggad för att möta upp människor som befinner sig i en svår psykiatrisk kris. I Stockholm,finns särskilda ”psykambulanser”, riggade med de allra bästa förutsättningarna för att rädda den som är akut psykiskt sjuk. Andra delar av landet har mobila enheter riktade mot psykisk ohälsa eller har eller planerar psykambulans på försök (Göteborg och Skåne bla). För de flesta andra delarna av Svea rike, är det polisens arbete att omhänderta människor med psykisk sjukdom i akut skede. Men när blev psykisk sjukdom ett brott?

Varje år begår ca 1500 människor självmord i vårt land. Ungefär 15 000 personer försöker att ta sitt liv. Var finns den politiska viljan för att skapa en jämlik psykiatrisk vård i Sverige?

 

Åsa Mörner
#WorldSuicidePreventionDay #SuicidpreventivaDagen

Filed Under: Information, Patientsäkerhet, Politik, Profession Tagged With: 112, akut, ambulans, politik, profession, psykambulans, psykiatri, psykisk ohälsa, Specialistsjuksköterska

En regeringsutredning ska förespråka framsteg, inte bakåtsträvande!

5 november, 2018 by Åsa Mörner

Det har inte alltid varit en självklarhet att kvinnodominerade professioner ska ha en akademisk utbildning för att ”badda pannor, passa ungar och lära ut alfabetet”. Universitetsvärlden har tillhört en liten manlig maktelit som värnat om de traditionella värderingarna om vad som är akademiskt och vad som inte är det. Om det nu vore så att vi bara baddar pannor, tömmer bäcken och fluffar kuddar…..

När Emmy Rappe drog igång sjuksköterskeutbildningen på 1860-talet så tog det inte lång stund innan du var färdigutbildad och kunde kalla dig för sjuksköterska. Och specialistsjuksköterskor var det inte tal om. Men i takt med vårdens utveckling så förändrades kraven på professionen och specialisering blev ett krav inom allt fler områden. Och fler borde det bli, om vi följer utvecklingen. I alla fall om man lyssnar till forskning vetenskap och framsteg.

Men nu har det kommit en utredning som vill att vi ska gå bakåt istället för framåt.

Vi har fått armbåga oss fram för att kunna ta plats. Stridit, kämpat, svettats. Idag har vi nått dit. Våra yrken har en tydlig akademisk förankring. Studierna för att bli specialist ligger på s.k avancerad nivå och ger en magisterexamen i omvårdnad.

Vården har gått framåt. Professionen har följt med. Men nu ska vi alltså backa?!?

Är det någon som verkligen kan anse att den regeringsutredning som nyligen presenterats angående framtidens specialistsjuksköterskor har framåtanda och representerar vårdens enorma framsteg?

Utredningens ”lösning” på hur framtiden vård ska utvecklas är att vi ska backa, dvs strimla sönder den akademiska förankringen som vi kämpat oss till, istället för att gå framåt. Vi ska också skala bort 8 av 11 specialistinriktningar, trots att vården blir alltmer specialiserad och därmed också kräver allt högre specialistkunskap. Hur kan någon tycka att det är framtiden?

Vi har kämpat. Kämpat hårt för att uppnå den akademiska nivå som vi befinner oss på idag. Vi har armbågat oss fram för att försöka uppnå respekt för vår kunskap och vår profession. Men den här utredningen är som ett slag i ansiktet, en kalldusch, en knytnäve i magen.

Vi är inte beredda att gå bakåt. Vi vill framåt! Borde inte våra beslutsfattare också vilja det?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska, universitetsadjunkt.

Filed Under: Genus, jämställdhet, Politik, Profession Tagged With: genus, jämställdhet, kompetens, profession, sjuksköterska, Specialistsjuksköterska, Specialistutbildning, utbildning, värdering

Att investera i vården genom att spola ner skattemedel i toaletten

9 oktober, 2018 by Åsa Mörner

För tre år sen ”investerade” regeringen i 600 nya utbildningsplatser på landets specialistutbildningar för sjuksköterskor. Hur man tänkte när ”investeringen” genomfördes är oklart, eftersom det inte ens gick att fylla de platser som fanns innan utökningen. Det verkar som våra politiker väljer att inte förstå. Orsaken till att det fattas specialistsjuksköterskor handlar ju faktiskt inte om att det finns för få platser på våra lärosäten. Det handlar om att det inte lönar sig med utbildning och att villkoren för yrkena är oattraktiva.

Alltså har svenska skattemedel, återigen, satsats på fel häst. Troligtvis har, efter år av larm om kris i vården, budskapet om att svensk sjukvård behöver akut omvårdnad, sjunkit in hos våra beslutsfattare. Även om dess omfattning troligtvis inte begrips. Men VAD som är den absolut främsta anledningen till vårdkrisen tycks alla i Riksdagshuset blunda för. Hur vore det om skattemedlen kunde satsas på rätt häst nästa gång?

Inte nog med att det faktiskt gapar tomma stolar på utbildningarna. Det finns inte heller kvalificerade handledare för att de som faktiskt studerar ska få en gedigen utbildning som motsvarar de krav på kompetens som yrket ställer. Och jag är ledsen att säga det, men det finns ingen snabb väg för att vaska fram erfarna handledare.

För att bedriva utbildningar så krävs dessutom lärare på universiteten och högskolorna. Lärarkåren på ett universitet består av disputerade sjuksköterskor och barnmorskor, professorer och adjunkter. Som lägst krävs en filosofie magister för att få undervisa våra blivande sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor. Men krisen har sedan länge även nått våra lärosäten och häromveckan tvingades Mittuniversitetet att ställa in ett flertal utbildningar, bla sjuksköterskeprogrammet. Tror ni att sjuksköterskor med behörighet att undervisa på universitet växer på träd?

Nästa gång regeringen ska försöka mota bort vårdkrisen så vore det lämpligt om skattepengarna lades där de verkligen kan göra skillnaden. Nämligen på våra villkor. Annars, kära politiker, så blir era investeringar med våra skattepengar, som att de spolas ner i en toalett.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, Leg barnmorska
Medicine master och universitetsadjunkt

Filed Under: Politik, Utbildning, Villkor Tagged With: handledare, högskola, lärare, Patientsäkerhet, politik, sjuksköterska, Specialistsjuksköterska, universitet, utbildning, vårdkris, Villkor

Är du en övervintrad Flåårence?

12 september, 2018 by Helena Nyrén

Jag arbetar viss del av min tjänst på en operationsavdelning på ett stort sjukhus i länet och resten på Vårdförbundet. För att underlätta schemaläggningen tar jag oftast helgpass. Där är arbetstiden 7:30-14 med beredskap till 07:00 dagen därpå. Jag har hittills aldrig fått gå hem kl 14:00 utan blir kvar på beredskapen. Är detta då en oförutsedd händelse? NEJ, Inte enligt mig i alla fall.

Eller som min kollega uttryckte det, i värsta fall träffar jag nattpersonalen på anestesin när jag kommer, dag- och kvällspersonalen under arbetspassen och sedan kommer nattpersonalen tillbaka, Innan jag fått gå hem! Då känns det orättvist. Visst, det är ju frivilligt att välja var man arbetar och visst är det så, jag säger inte att jag inte kan arbeta på min beredskap, jag säger bara att jag jobbar för att jobba på min arbetstid! Som de flesta andra i detta land. Jag gillar förutom övertidsarbetet min arbetsplats och arbetskamrater!

Beredskapsbegreppet som egentligen hör ihop med handlingsberedskap för samhällets eventuella tänkta katastroflägen (brand, olyckor, krig och annan katastrof), finns i vården och hänger sig envist kvar. Jag kan förstå att det används för oförutsedda händelser som man inte kan planera som ex akuta kejsarsnitt eller andra akuta operationer, men att det, som på vissa arbetsplatser används som planerad övertid. Det köper inte jag!

Beredskapstiden är som ni kanske vet utöver arbetstiden. Min arbetstid är 40 tim/vecka och utöver det har jag beredskap. Arbetar du din vanliga arbetstid samt på din beredskap? Vad blir din veckoarbetstid då? Hur mycket övertid har du? >200 tim? Ur hälsoperspektiv är detta heller inte bra då möjligheten till vila och återhämtning försämras Är övertiden på frivillig basis eller måste du arbeta övertid då det ingår i beredskapen?.

Vårdförbundets kongress beslutade att arbeta för en reglering av beredskap samt att försöka förbättra villkor vid eventuell beredskap.  Hur kommer vi vidare? Vi måste alla på våra arbetsplatser arbeta för en god arbetsmiljö och hälsosamma arbetstider. Lyft frågan på APT, samverkan och medarbetarsamtal! Blir du kvar länge på din beredskap, ska du skriva avvikelse?! Är du på topp efter ett arbetspass på >12 tim? Troligen inte…

Förekommer mycket beredskap eller arbete på beredskap på din arbetsplats? Vi på Vårdförbundet, avdelning Örebro vill gärna höra hur NI har det och vad era tankar är för just er arbetsplats.

Helena Nyrén
Styrelseledamot avdelning Örebro
Operationssjuksköterska

Filed Under: Arbetsmiljö, Arbetstid, Villkor Tagged With: Beredskap, operationssjuksköterska, Övertid, Patientsäkerhet, Personalsäkerhet, Specialistsjuksköterska, Vårdförbundet

Next Page »
Avdelningsstyrelsen i ÖrebroAvdelningsstyrelsen bloggar i Örebrobloggen

Sök

Senaste inläggen

  • Ska polisen ta hand om dig när du är akut sjuk?
  • Sjuksköterska- livet som en Alladin-ask…
  • Lönekarriär till livsviktiga yrken!
  • Ut med det gamla och in med det nya
  • Varför finns det aldrig några pengar?

Arkiv

Följ oss på facebook

RSS Nyheter från avd Örebro

  • Digital mötesplats - för chef och ledare
  • Facklig grundutbildning 2021
  • Är du nöjd med din lön?
  • Välkommen till vårt digitala café
  • Webbinarium om försäkring och pension!

Inloggning för redaktörer

Logga in

rss

  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer
Footer logo

Vårdförbundet består av runt 114 000 barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Tillsammans utvecklar vi vården och gör den säker. Tillsammans arbetar vi för ett hållbart yrkesliv och bra villkor.

Den här bloggen använder cookies för bästa användarupplevelse. Vi registrerar också vissa personuppgifter om du kommenterar på inlägg. Godkänn Läs mer
Privacy & Cookies Policy

Privacy Overview

This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Nödvändigt
Alltid aktiverad

Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.

Ej nödvändigt

Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.