Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Villkor, villkor, villkor

av

I åratal har bristen på attraktiva villkor för sjuksköterskor totalignorerats, något som lett till en massiv brist på rätt kompetens i vården och därmed också allt färre vårdplatser. Hänger ni med? Det ena ledde till det andra som sedan gav det tredje. Inte så svårt att begripa, eller hur. Men någonstans finns ett enormt kunskapsglapp hos våra beslutsfattare som handlar om att inte kunna se samband överhuvudtaget. Det borde väl inte vara så svårt?

I Borås saknar var femte sjuksköterskestudent tillgång till VFU, eller ”praktikplats”. Eftersom sjuksköterskeyrket både är akademiskt och praktiskt så krävs verksamhetsförlagd utbildning, precis som på exempelvis läkar- eller sjukgymnastutbildningen. Ganska självklart. Vad som däremot inte verkar självklart är att dessa sjuksköterskestudenter måste ha en handledare, någon som faktiskt undervisar och lär ut under den verksamhetsförlagda utbildning.

Nu kommer vi till det kluriga. Eftersom villkoren för sjuksköterskor inte attraherat tillräckligt de senaste 100 åren eller nåt, så har färre lockats av att arbeta inom yrket i fråga och därmed har en sjuksköterskebrist uppstått. Och vem är det som ska handleda sjuksköterskestudenter? Legitimerade sjuksköterskor såklart!

Kanske börjar våra beslutsfattare inse att det krävs fler sjuksköterskor inom vård och omsorg. Jo det har de nog (förhoppningsvis) gjort ganska länge. Men finns det egentligen NÅGON som begriper VARFÖR det inte finns tillräckligt med sjuksköterskor? Med tanke på vilka beslut som fattats så svarar jag med ett rungande NEJ på den frågan.

Det är inte bara orimligt, utan dessutom korkat att lägga krutet på att öka intagningarna på sjuksköterskeprogrammen så länge det inte finns tillräckligt många legitimerade som kan handleda och utbilda. Villkorsfrågan måste komma först! För om den gör det så kanske vi kan locka tillbaka några av de som lämnat professionen pga just för dåliga villkor. DÅ, och först DÅ kan vi också utbilda fler.

Men det krävs inte bara antal. Det krävs kompetens och erfarenhet för att kunna handleda en blivande kollega. Är det rimligt att handledaren i princip är helt nyutbildad och fortfarande osäker i sin yrkesroll? Om vi vill bevara hög kvalité i vården, minska antalet vårdskador och fortsätta utveckla vården så måste vi ha hög standard inom utbildningens samtliga delar, i allra högsta grad den verksamhetsförlagda delen.

Det finns ingen snabblösning som går ut på att försöka ”massproducera” nya sjuksköterskor. Men om vi överhuvudtaget vill gå i rätt riktning så måste vi börja från rätt håll. Och det hållet stavas VILLKOR.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

 

“Nya sjuksköterskor kan ingenting nuförtiden”

av

I dagarna fyller förväntansfulla studenter korridorer och föreläsningssalar runt om på landets universitet och högskolor. Spända och pirriga introduceras de till vad de kommande årens tillvaro kommer att fyllas med; nervösa tentor, kliniska examinationer och verksamhetsförlagd utbildning som genomförs med skräckblandad förtjusning.

Framtidens sjuksköterskor.

Mycket hopp står till dessa pigga, glada studenter. Vården fullkomligt skriker efter fler sjuksköterskor. Vårdplatser stängs på löpande band pga sjuksköterskebristen som tycks allt mer svårlöslig.

Tre år går fort. En nybakad sjuksköterska sveper in sig i arbetsgivarens klädkod, sätter fötterna i skor av den sort som tycks tåla milslånga vandringar, fäster namnskylten varsamt på bröstet:
Legitimerad sjuksköterska.

”Är jag färdig nu?”

Enligt legitimationen i alla fall. Men modern sjukvård är komplicerad och mångfacetterad. Vården utvecklas i ett rasande tempo och blir alltmer komplicerad. Inneliggande patienter på sjukhusen är svårt sjuka och i hemsjukvården bedrivs avancerad vård.

Under den tre år långa utbildningen ingår en stor del verksamhetsförlagd utbildning, ”praktik”. Men det finns ingen möjlighet i världen att få in alla olika verksamhetsområden som finns inom hälso- och sjukvården under utbildningstiden. Och dagens vård är verkligen specialiserad. Vården som bedrivs på njurmedicin är inte densamma som den på kardiologen. PM, riktlinjer, behandlingar och undersökningar skiljer sig åt beroende på vilken avdelning det handlar om. Att bli legitimerad sjuksköterska innebär inte att du har fått utbildning inom alla olika specialistområden.
Förr var vården annorlunda. Enklare kanske är ett dåligt ordval, men det går inte att jämföra avancerad hemsjukvård 2017 med hur vården bedrevs i hemmet under 70- och 80-talen. Detsamma gäller på en vårdavdelning inom slutenvården.

Den nyutbildade sjuksköterskan har fått sitt körkort. Men det betyder inte att hen har kört alla bilmärken på samtliga vägar som finns i vårt avlånga land.

”Nya sjuksköterskor kan ingenting nuförtiden” (vanligt förekommande uttalande från mindre förstående kollega).

Kanske dags att rannsaka hur mottagandet av våra nya kollegor ser ut istället? Hur strukturerad är introduktionen? Hur lång är den? Hur stor möjlighet finns att kunna fråga en äldre, erfaren kollega? (Och hur länge har den mest erfarna på avdelningen egentligen arbetat?)

Väldigt många vill bli sjuksköterskor. Inte så konstigt-det är ett fantastiskt yrke! Men det räcker inte att utbilda fler. Vi måste kunna behålla de som examineras och får anställning också. Hur tar du emot en nyutbildad kollega? Och hur mycket tid finns det egentligen för att introducera en nyutbildad sjuksköterska?

Åsa Mörner
Legitimerad sjuksköterska
Legitimerad barnmorska

Ovärdig behandling av akut sjuka

av

Regionen har i media belyst hur framgångsrik ortopedkliniken är.
Man har opererat bort en stor del av sina köer. Liten eller ingen tid för återhämtning då den ständiga sjusköterskebristen (brist på villkor) gör sig påmind. Detta är känt och jag tror att man på sikt kommer att vara tvungen att förändra arbetsvillkoren om man vill att personalen ska stanna kvar. Det jäser i leden. Rekryteringsproblem både på operation och på vårdavdelningarna.

Nog om detta.
Det som fick mig att börja fundera om man gjort en tankevurpa var att jag hört att när operationsköerna minskat opererar man istället utomlänspatienter. Bra tänker många, intäkter till Regionen.

Då undrar jag varför vi inom ambulanssjukvården sitter och skjutsar runt patienter med misstänkta höftfrakturer i länet då sjuksköterskebristen gör att det inte finns tillräckligt med vårdplatser och operationskapacitet för de akut sjuka.

När det gäller patienter med misstänkta höftfrakturer har Ambulanssjukvården och Ortopedkliniken utarbetat en riktlinje som innebär att patienter med dessa bekymmer efter undersökning och behandling aktiveras ett sk raka spåretlarm. Det innebär att patienten får smärtlindring och får direkt komma till röntgen och sedan till en ortopedavdelning inför operation. Man slipper således att åka fram och tillbaka mellan akuten och röntgen. Patienten slipper den ofta långa fördröjning det innebär att ligga och vänta på akuten före och efter röntgen. Ligga på en hård obekväm brits utan istället mycket bekvämare i en sjukhussäng

Ett exempel:
I Kilsmo ramlar en äldre person och slår i höften och ringer efter ambulans. Vi kommer dit och konstaterar att patienten uppfyller kriterierna för en rakaspårethandläggning. Men dagen till ära finns inga platser på ortopeden i Örebro då platserna för akuta fall för länge sedan är slut och det innebär att Karlskoga är destinationen för dagen.

Gillar de människor vi hämtar detta?
Svar: aldrig, men de är en grupp som inte hörs så mycket, då de är äldre och är inte högljudda och inte vana att klaga.

Fördelar

  • Man kan upprätthålla sitt program av planerade operationer.
  • Operationsköerna minskar
  • Nöjda politiker

Nackdelar

  • Raka spåretpatienterna får spendera lång tid i en ambulans på en hård brits
  • Mycket längre tid innan man hamnar i en riktig säng
  • Anhöriga har sällan möjlighet att besöka
  • Akutberedskapen för ambulanssjukvården blir försämrad då uppdraget blir förlängt med flera timmar.

Är det inte dags att se över arbetsvillkoren för de hårt arbetande sjuksköterskorna på ortopedkliniken så att de platser som är stängda platserna kan öppnas, innan de som är kvar tröttnar och slutar. Det skulle innebära att fler personal delar på arbetsbördan och patienterna slipper åka runt i ambulans i stället för att bli vårdad i en säng.

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska

Det mystiska försvinnandet av vårdplatser

av

Det hetaste ordet i sjukvårdsdebatterna är just nu vårdplatsbrist. Det är ett verkligt mysterium, var har alla kvadratmeter tagit vägen? Vem har flyttat ut sängarna, tagit alla patientbord och kastat ut allt som hör till en vårdplats egentligen? Jakten på de försvunna vårdplatserna har startat!

sherlock-holmes-147255_960_720Iförd oömma kläder, kikare, förstoringsglas och GPS ger jag mig ut i landet och letar febrilt igenom alla skrymslen och vrår. Nä, inte ett spår! Vårdplatserna är som bortblåsta!
Medan jag putsar mitt förstoringsglas står politiker från höger och vänster och kliar sig fundersamt i huvudet; Var kan alla vårdplatser ha tagit vägen?

Men är det inte dags att vakna upp och inse att de vårdplatser som tidigare funnits på våra sjukvårdsinrättningar inte förångats eller gått upp i rök. De finns kvar precis som tidigare! Orörda sängar, rentorkade patientbord och outnyttjade larmklockor. Och medan köerna hopar sig på vårt lands akutmottagningar sinar platserna alltmer.

Det är inte brist på vårdplatser. Det är brist på villkor. Och medan vårdplatserna står tomma blir vår befolkning utan rätt tillgång till vård och riskerar att bli allt sjukare, samtidigt som den befintliga personalstyrkan sällar sig till den skara människor som är i behov av vård pga ett alltför högt tryck på arbetet.

Kalla det inte för vårdplatsbrist. Vårdplatsbrist är bara ett symtom. Utan att bota sjukdomen kan vi inte heller få bukt med symtomen.

Men det finns ett effektivt botemedel. Attraktiva villkor.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

Vårdplatskris, ett symtom på handlingsförlamning, brist på entusiasm och linjeorganisation.

av

Vårdkris. Sjuksköterskebrist.  Hotad patientsäkerhet. Dubbla arbetspass. Tjänstgöring varannan helg och utbrändhet.

Innan vi kommer till kärndiskussionen angående vårdplatsbristen och lösningar tänkte jag berätta om mina erfarenheter som jag anser att man borde ta till sig och anpassa till sin egen verksamhet.

Sedan 1987 har jag haft min bas på ambulansen. I mitten på 90 talet inrättades sjukskötersketjänster och i samband med det uppstod det behov av utbildning och riktlinjer. Vi bildade en utbildningsgrupp och jobbade fram vilka kunskaper en sjuksköterska på ambulansen behöver. Vi hade rätt så fria händer.
Detta var ett stort och tungt arbete men fantastiskt roligt.
Under åren har ytterligare projekt och arbetsuppgifter lagts till, vilket har gjort att arbetet alltid känts utmanande. Ledningen har dessutom insett att om man velat prova på andra sjuksköterskejobb så är detta en win win situation. Dels så får man erfarenhet som man kan ha nytta av. Och om/när man kommer tillbaka har man laddat sina batterier och är hungrig att fortsätta driva verksamheten framåt.

Långt ifrån alla arbetsplatser resonerar så, är min erfarenhet.nyausb
Kort sagt har detta engagemang och möjlighet att vara med och påverka skapat en trivsam arbetsplats dit många sjuksköterskor söker.
Ett yrke med många nyanser.
En betraktelse från en som jobbat länge och och gärna antar vårdens utmaningar.

Sjuksköterskebristen
Vårdplatsläget under sista åren gradvis försämrats, vilket man kunnat följa i media. Dock ska sägas att allt som skrivits inte riktigt stämmer. Vården själv har viss skuld i detta då man inte alla gånger har och kan kommentera allt som skrivits. Som anställd i regionen skulle man dock önska att de styrande inte skönmålade och förminskade personals oro för patientsäkerhet. Helt enkelt den enskildes känsla av att inte bli trodd och bekräftad.
Har under några månader följt detta på närmre håll i en central roll, och har då sett hur vårdplatsläget akut försämrats.
När problemen belysts vid olika mötestillfällen att det inte funnits en enda vårdplats och man har nästan ett dygn framför sig med diverse akuta tillstånd samt ett dramatiskt ökande antal äldre som egentligen inte har behov av specialistvård, har en tafatthet infunnit sig och ingen riktigt vetat eller vågat ta tag i situationen. Medan vi vänder ut och in på oss själva för att flytta runt patienter i länet och böna och be att avdelningarna ska ta fler överbeläggningar. När det inte funkar måste man placera ut patienter på avdelningar som så kallade satellitpatienter (ex en tarmvredspatient på onkologen), som verkligen i vissa fall kan utgöra en patientsäkerhetsrisk. Det känns som man skriker men inte blir hörd. Samtidigt  pressar man de avdelningar som fortfarande har sjuksköterskor kvar med en salig blandning av patienter som man många gånger inte har erfarenhet av att vårda. Skulle du i det långa loppet orka arbeta kvar? Toppar och dalar kommer alltid att finnas i vårt yrke.

Idag finns många positiva idéer och förslag som kanske kommer att realiseras, men snälla politiker och beslutsfattare vänta inte för länge.

 

Hans Nilsson

Leg. Sjuksköterska och ledamot i Vårdförbundet Örebros styrelse.

 

Team med imponerande kompetens

av

Jag blev inbjuden av Vårdförbundet att vara med en dag på Lindesbergs lasarett. “Gå en dag i mina skor” var temat. Spännande! Dagen innan Midsommarafton fick jag gå med på kirurgen, avd. 4 och se hur personalen jobbar och hur de har det. Det var sjuksköterskan Sia Östlind och hennes kollegor som tog emot mig kl. 06.45. Foppatofflorna var lite väl stora så jag tog egna skor men personalkläderna var mycket bekväma. Kändes lite konstigt att inte ha plånbok, mobiltelefon och klocka på sig men på ett sätt riktigt bra. Nu blev det fokus på situationen – här och nu. Och efter endast en liten kort stund fick personalen fullt upp att sanera ett rum efter en patient som haft förstoppning. Jag slapp agera samtidigt som jag insåg att här på kirurgavdelningen kan vad som helst hända.

Sia tog sedan en stund med mig och förklarade morgonrutinerna och jag fick gå med och se det ansvar hon och hennes kollegor har för att överlämna information, agera och vidareföra information runt varje unik människa och vårdtagare som vistas på en avdelning. Att ha ansvaret för att rätt medicin i rätta doser delas och samtidigt se till att den inlagde är rätt förberedd för operation, ha koll på allmäntillståndet och på ronden ha full koll på varje patient i mötet med överläkaren – det är ett stort ansvar! Jag blir imponerad över sjuksköterskans kompetens, för att inte nämna undersköterskornas ovärderliga arbete. Teamet måste ju fungera i alla delar och det gör det här på “min arbetsplats”.

I personalrummet får vi diskutera arbetsmiljö, löner och sjuksköterskebrist. Jag är stolt över en region som än så länge klarar sig utan hyrsjuksköterskor men det ser tufft ut. Örebro region har varit duktiga med löneutvecklingen och karriärmöjligheter jämfört med en del andra regioner och landsting. Jag är stolt över att få träffa ett så välkomnande och serviceinriktat arbetslag som så tydligt sätter människan i fokus. Samtidigt vill jag naturligtvis verka för att bemanningen ska vara tillräcklig. Ibland har personalen väldigt svårt att hinna med. Att som sjuksköterska ansvara för 8-9 patienters alla individuella behov, kräver koncentration. Ibland kan det dessutom hända att i princip alla patienter är nya bekantskaper för sjuksköterskan när hen börjar sitt arbetspass. Då gäller det att informationsöverföringen fungerar. Allt måste klaffa och inget får missas.

Jag pratar en del med olika patienter och det enda jag hör är idel lovord över en fantastisk personal. En annan sjuksköterska, Malin, berättar för mig om logistiken mellan vårdavdelningen, operationsavdelning, hemmet, taxi med sjukresor och vården hos kommunen. Det är en komplicerad kedja av sådant som måste fungera där sjuksköterskan ofta är spindeln i nätet.

Lunchen är god midsommarmat i lasarettsrestaurangen. Där nere i kulvertarna träffar jag serviceenheten, Anders Berglund, som berättar om projektet “vårdnära service” och då blir jag extra glad. Extra personal tas in för att sköta viss basservice på avdelningar, så som att servera frukost, lunch och fika till patienterna, bädda sängar, plocka med tvätt och se till att förråden fylls på. Så avlastas vårdpersonalen vilket är utmärkt. Den verksamheten behöver vi följa nära. Förhoppningsvis förbättrar det arbetsmiljön för sjuk- och undersköterskor.

Mot slutet av dagen sjunker jag ned i en soffa, glad och full av tankar men kanske framförallt av tacksamhet till att vi och generationer före byggt upp en vård av världsklass i Lindesberg och i Region Örebro län. Det finns också ständigt utmaningar och sådant att fortsätta utveckla, som t ex god bemanning med sjuksköterskor dygnet runt och året runt. Jag är glad över att jag fick vara med en dag på Lindesbergs lasarett. Det gav kunskap och mersmak!

 

JPEG imageBengt Storbacka, Regionpolitiker (s)

 

Who are the heroes of our time?

av

Alla. Kommer.Titta.
Imorgon smäller det. Det är äntligen dags för finalen av Eurovision Song Contest 2015. Hejja Sverige! Hejja Måns!

Resan dit har kantats av röstningskaos, engagemang, glädje, irritation och många åsikter om rätt eller fel låt vann. Melodifestivalen ÄR en folkfest och en familjehappening. Och nu är det dags för final. Ni som envist påstår att ni aldrig tittat och att ni inte ska titta på lördag ljuger.  Helt ärligt – siffrorna ljuger inte. Alla kommer titta (iallafall en liten stund).  11

Det är dags att sluta låtsas och erkänna att i morgonkväll är det  Eurovision Song Contest som gäller. Och vi hejjar på Sverige! (Trots att Sverige VET att Måns vinner ;)).

Jag vet att du kommer titta på Eurovision Song Contest. Du vet att jag vet. Det blir en kväll fylld av fest, musik, regnbågsflaggor och massa  diskussion och klagomål. Det är en av få kvällar det är okej att kommentera och klaga på ALLT.  Det är okej eftersom alla som finns på plats redan är vinnare, det är därför de är där. GRATTIS!

Alla.Ser.Bristen.
Imorgon fattas sjuksköterskor i hela Sverige, och tyvärr finns inget finaldatum när bristen upphör. Resan hit har kantats av otaliga försök att beskriva den kommande bristen, av skrämmande patientberättelser och av fakta. Nu är vi här – mitt i bristens kaos. Du som säger att det inte är någon sjuksköterskebrist ljuger. Du som påstår att det fungerar bra ändå – har fel. Helt ärligt – siffror ljuger inte. Det finns en brist. Den påverkar vården. Det påverkar oss. Det påverkar negativt.

Det är dags att sluta blunda och erkänna ATT det är sjuksköterskebrist även denna helg. För det är först då vi kan påbörja en LÅNGSIKTIG behandlingsplan för att bota bristen.

Jag vet att du vet om denna enorma sjuksköterskebrist. Du vet att jag vet. Imorgon är det återigen en kompetensmässigt underbemannad dag i vårdsverige. Klagomål hjälper inte och frågan är om någon ens lyssnar eller bryr sig? Trots att patienter drabbas och arbetsmiljön är under all kritik. Det som berättas om är SANT. Så beklagar – just nu finns ingen vinnare i vårdsverige. Varken patienter eller personal. Däremot finns det hjältar och fler av dem jobbar nu i helgen.

bild 111 Who are the heroes of our time?

 

Ann-Sofie Gustavsson
Legitimerad sjuksköterska som vet att du vet

 

”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd” Eller?

av

Sjuksköterskor som säger upp sig på löpande band, sjuksköterskor som larmar om risker med den bristande bemanningssituationen, urakut sjuksköterskebrist, insändare av yrkesutövande sjuksköterskor, debattinlägg efter debattinlägg av legitimerade sjuksköterskor, nästintill dagliga insändare av sjuksköterskor som påtalar, nej, skriker ut att det inte längre är hållbart.

Vården är inte patientsäker.

Den tredje mest delade nyheten i sociala medier idag handlar om precis just det här.  Jättebra med spridning och ett mycket klokt och välskrivet inlägg av överläkare Åke Andrén Sandberg. Ju fler som uppmärksammar desto bättre.

Vad som slår mig är att jag får känslan av att det helt plötsligt ligger mer tyngd i överläkare Andrén Sandbergs ord än det någonsin har gjort under alla ÅR av insändare, nyhetsinslag, debatter och sociala mediespridningar.

Varför är det så? Är vi fortfarande fast i hierarkiernas gråvita sjukhuskorridorer där sjuksköterskekårens ord ljuder svagt i bakgrunden, medan doktorernas höga stämmor sätter ton och ger mer pondus?

Inget ont till läkarkåren, tacksamt mottages stöd, hejarop och debattinlägg om hur viktig den legitimerade sjuksköterskan är ”Utan sjuksköterskor stannar vården”.  Jag funderar bara över om det krävs att det är just läkare, en traditionellt sett manligt dominerad yrkesgrupp, överst i hierarkipyramiden, för att budskapet ska nå fram? Fortfarande, år 2015?

 

Å andra sidan så är det väl målet som är det viktiga, och målet är att bota sjuksköterskebristen och därigenom få säker vård, oavsett vem som uppmärksammar målet eller når det först?

20150419_152621

(Rubrik från I Rörelse av Karin Boye)

 

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska

Leg barnmorska

 

 

 

Catrin går en dag i dialysens skor

av

G-_i_mina_skor_puff

Efter att ha legat i sängen 3,5 timme och sett sitt blod passera i slangarna minst 26 gånger, är det dags att kopplas ur dialysapparaten.  Patienten börja pilla lite busigt på maskinen och Lars skojar lite med hen och säger:

– nja.. du vet väl vad som händer om du pillar på maskinen?

– Ja, då får jag tusen nålar, svara patienten och ler.

När jag, under en kort stund, träffar Lars har han precis gått på sitt kvällspass. En trevlig karl, vad annat kan han vara när har bor i Lekeberg!

Men nu är det ju inte Lars jag har hängt med i första hand och heller inte läkaren Martin Ferletta som står bredvid mig på bilden. Utan jag har följt Hanna Mellberg och Karl-Gustav Mårdberg, på ett pass under dagen. Det var otroligt roligt att få se hur proffsiga och välmenande de är mot patienterna. Båda kan namn på patienternas barn och de småpratar hela tiden samtidigt som de, för mig, fyller i en helt omöjlig lista med mätetal av olika slag.

Att gå på dialys är nödvändigt för de här patienterna men för mig som utomstående, där största problemet sjukvårdsmässigt är att tappa några gravidkilon, är det väldig lätt att bli ödmjuk inför den livsomställning som drabbar en vid ett behov av dialys tre-fem gånger i veckan. Från ett fritt liv där en kan resa när en vill om en vill till att ständigt infinna sig på ett sjukhus för att rena blodet.  Jag kan tänka mig att besöken känns som en länsfotboja. En måste infinna sig på en viss plats vid en viss tid och en kan inte resa utan att ha planerat allt i in minsta detalj.

I dag har jag fått se hur personalen jobbar med patienterna för att göra deras besök till en trevlig och meningsfull vistelse. Personalen följer kontinuerligt skärmarna på maskinen så att alla får en så bra analys som möjligt och ställer om vid behov.

Det finns en trevlig atmosfär i arbetslagen och det märks att personalen har jobbat tillsammans under en tid. En av de största farhågorna som lyftes upp vid lunchrummet är huruvida personalen ska kunna få semester i sommar eller inte. Precis som i resten av landet är det brist på sjuksköterskor och eftersom dialysen har en upplärningsperiod på ca två månader så börjar det bli svårt att hitta folk som kan komma in i tid.

En annan av de saker som lyftes fram är den vackra bonaden som sitter i köket.  Där har personalen broderat in (för hand) namnen på alla patienter som har fått transplantation. Jag räknar namnen och ser sorgligt nog att det är inte så många som jag trodde. Personalen förklarar att det är vanligt att det inte fler än två personer om året som ens hamnar på listan för en transplantation, än mindre så många som får en transplantation.

Arbetet på dialysen är livsviktigt och investeringen i Lindesberg var helt rätt utifrån patienternas synvinkel, men vi måste snabbt hitta former för att attrahera flera sjuksköterskor inom området.

 

Catrin Steen, Regionråd, Miljöpartiet

IMG_4750