Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Varje sommar tycks våra beslutsfattare stå handfallna; ”Oj, ska ni ha semester i sommar? I år igen?”

by 2 Comments

Sol, salta bad och sovmorgon. Kanske även på din meny när du har nedräkning till semester? Och nu är det många som har nedräkning. Inte bara för att det är schysst att hänga med familj och vänner, sätta ner fötterna i solvarm sand eller plöja genom den olästa högen med böcker i hängmattan. Nej, det handlar också om överlevnad. En slimmad vård utan vare sig hängslen eller livrem kostar på. Och det är vi som betalar. Med vår hälsa.

Den slimmade vården har inget svängrum. Inte ens för semestrar, något som ALLA människor i vårt land har lagstadgad rätt till. Desperationen hos arbetsgivare tycks bli värre för varje år som går. Nu är det dessutom den andra sommaren med en tung pandemi knät. Därför tillhör det inte heller ovanligheter att den hårt belastade medarbetaren får ett delikat dilemma att gnaga på, lagom när sommarvärmen börjar smyga sig på.

”Vi behöver verkligen dina insatser, vi vet inte hur vi ska få vården att hålla ihop i sommar”

”Dina kollegor behöver dig”

”Patienterna behöver dig”

Samtidigt är det skralt i kassan. Både hos dig, och tydligen hos din chef också. Eller snarare hos den som förser din chef med penningpåsen, du vet den där påsen som alltid tycks bestå av några futtiga hundralappar på botten. Resultatet av den till synes aldrig fulla penningpåsen är att du har en alldeles för låg lön och obefintlig löneutveckling och den ersättning du erbjuds för att flytta på din dyrbara, välbehövliga semester är orimligt låg.

Men tusenlapparna du erbjuds lockar ändå. Taket på huset ska ju bytas, barnen ska ha ny hockeyutrustning och ridlektioner och pensionssparandet har namngetts ”Fattighuset” när du skålar in en ledig helg och pratar framtid med en väninna.

Och, icke att förglömma; det där sabla samvetet. De du jobbar med dagligen, patienterna som du erbjuder lindring och de anhöriga som du tröstar. Det gör ont i hjärtat att tänka på dem…

Hur ska du överleva hösten om du inte får semester under årets ljusa och varma månader tillsammans med dina barn, dina vänner, din partner…? När kommer räkningen för din missade ledighet? En sak är säker- en dag gör den det.

Det är inte du som ska ha dåligt samvete.  Och det är inte rimligt att du ska behöva nappa på erbjudanden om flyttade semesterveckor för att du ska få en skälig levnadsstandard, en liten buffert på ditt bankkonto och en dräglig pension.

Det är ett systemfel, nåt sjukt, knäppt, galet i vårt samhälle som gjort att det ser ut så här. Och vi kan inte ens skylla på pandemin. För det var så här långt innan den dundrade in. Varje sommar tycks våra beslutsfattare stå handfallna; ”Oj, ska ni ha semester i sommar? I år igen? Hade inte du semester förra året?”

Är inte de som arbetar i vården värda semester? Tydligen inte.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, Leg barnmorska

Min specialistutbildning är bättre än din…

by Leave a Comment

Blir lite full i så skratt när jag tänker tillbaka till när jag och mina kollegor här på Vårdförbundet avd. Örebro mötte studenterna i början av terminen. Hemarbetet gjorde att vi törstade mer än någonsin efter att vara ute och möta medlemmar.
Den där kalla (MYCKET kalla) vinterdagen när vi var uppe på universitetet var en av de roligaste på länge. Självklart stod vi ute och med Covid-säkert avstånd. Just denna medlemsrekryteringsdag kan man ju såhär i efterhand fråga oss om det var för vår skull eller för studenterna. Eller äsch, det ena utesluter väl inte det andra. Medlemsrekrytering och vi fick stor socialstimulans…

Så glädjefyllt att möta dessa studenter på universitetet som är precis i början av sin väg till sjuksköterska, biomedicinsk analytiker eller röntgen sjuksköterska.

Just denna dag var det sjuksköterskestudenterna vi mötte. Kan komma ihåg känslan som att det var igår när jag tog steget in på universitetet här i Örebro. Främmande och nytt. Och bara Örebro i sig var ju enormt stort för en värmlänning från en liiiten liten kommun där alla känner alla. Vi var en stor klass och från skilda håll i Sverige. I början åkte jag hem varje helg men i slutet av min 3-åriga studietid var inte resorna lika frekventa till min kära hemkommun. En del av kursarna jag hade när jag läste till sjuksköterska är än idag några av mina närmaste vänner och vi som inte var från Örebro blev nästan som en lite familj. Jag har aldrig för en sekund ångrat mitt yrkesval. Jag har heller inte hört att mina vänner ångrat sitt val heller.

Å det är här jag blir så himla full i skratt när vi möter våra blivande kollegor, studenterna. Jag och mina två kollegor som mötte studenterna känner lite lika över vårt yrkesval. Min ena kollega har varit sjuksköterska i över 30 år inom ambulanssjukvården och min andra kollega (som för övrigt är min kursare) är operationssjuksköterska.
Så här står vi 3 sjuksköterskor med specialistutbildningar och överöser dessa studenter om vilket förträffligt och bra yrkesval de gjort! Det bästa i våra ögon! Covid-mantrat tar över även här: ”Håll ut” ropar vi i kör! Studietiden är tuff men ”You can do it!” Studenterna får nästan inte en syl i vädret när vi försöker bräcka varandra vilken specialistutbildning som är bäst. Att de är helt nya på området, vissa inte ens satt sin fot inom vården det bryr vi oss inte om. Att de inte heller just i nuläget vet skillnaden på de olika specialistutbildningarna eller inte ens tänkt tanken att det finns specialistutbildningar berör oss inte heller i ryggen.
Såklart ska alla dessa bli ambulans, operation eller barnsjuksköterska! Stoltare sjuksköterskor än oss går nog inte att träffa denna dag! Löneutveckling, arbetstider och arbetsmiljö berör oss inte just i denna stund. Vi går i självsväng och min kollega låter nästan som en dammsugarförsäljare när studenterna värvas till Vårdförbundets medlemmar. Såklart överdriver jag lite här men det är jag och mina två kollegor överens om, att en historia blir lite roligare om man kryddar till den… Vi är stolta och ser framemot att få dessa studenter till blivande kollegor! Och kanske det också är så i vårt undermedvetna att vi sätter stor tilltro och hopp till denna generation nya sjuksköterskor.
En tilltro att de ska komma och ta över stafettpinnen eller tillsammans med oss kämpa för en god löneutveckling hela yrkeslivet, bra arbetsmiljö och fina villkor. En ny generation med mer skinn på näsan, som står på sig och vet sitt värde redan innan de bestämt att det var just sjuksköterska de skulle bli! Jag ser framemot att lära av denna nya generation sjuksköterskor. Jag bidrar i utbyte med min erfarenhet, kompetens och trygghet som sjuksköterska om ni visar vägen för hur vi ska värdera oss, synliggöra oss bättre och lära oss bli duktigare på att säga ”Tack, men nej tack”.

När vårdförbundet mötte mig och mina kursare är lika färskt i minnet som när jag klev in den där första dagen som student på universitet. För mig har det aldrig varit en fråga varför man ska vara med i ett fackförbund utan mer en självklarhet. Har växt upp med en fackligt engagerad förälder och när jag tog steget ut i arbetslivet var det bara så att man gick med i facket. Punkt slut.

Reflekterade aldrig egentligen vad mitt VARFÖR var förrän jag blev förtroendevald. Med åren har det blivit allt viktigare för mig att tillhöra Vårdförbundet. Så vad är mitt VARFÖR? Jag skulle kunna ge er hur många anledningar som helst egentligen. Men min största och första anledning är att jag brinner för solidaritet och att alla ska få ha det bra. Att vi blir starkare tillsammans låter som en klyscha men här stämmer det faktiskt. Ska vi lyckas förändra behöver vi vara många för att få mer tryck i frågorna till beslutsfattare. Tryggheten i att tillhöra ett fackförbund är också mycket viktigt för mig. Att leva ”on the wild side” är inget för mig och att veta att Vårdförbundet finns där för mig i arbetslivet som stöd och har koll på det arbetsrättsliga känns väldigt bra. Att tillhöra ett fackförbund ger mig också möjlighet att kunna påverka. Att inte försöka påverka och sluta kämpa för bättre arbetsvillkor och en bra löneutveckling hela yrkeslivet vad skulle det innebära? Titta tillbaka på fackförbundens historia och se vad vi åstadkommit. Som jag tidigare sagt, lyckas det inte bli förändringar för min generation så har jag i alla fall varit med och bidragit till att nästa generation ska lyckas.

Välkomna alla nya sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, röntgen sjuksköterskor och barnmorskor det ska bli en stor ära att få jobba med just dig och är du ny på ditt jobb så ta kontakt med den förtroendevalda på din arbetsplats!

Anna Glader, Leg. Sjuksköterska och MYCKET stolt Barnsjuksköterska

Förtroendevald på facklig tid i avd. Örebro

Svensk vård har varit vilse länge nu, trots att det finns både karta och kompass.

by

Vi tycks kunna skrika oss hesa, blåa och halvdöda om att det inte går att byta ut rätt kompetens till lägre utbildad personal utan att riskera människors liv. Det har pågått länge nu, den här nedvärderande synen på att min kompetens kan kastas bort hur enkelt som helst, utan konsekvenser. Frågan är om vi ska ha en annan strategi för att kunna få effekt? En strategi som går ut på att få personer som tar tjänster som de egentligen inte har kompetens för, att sätta ner foten och säga tack, men nej tack; ”Jag vägrar ta en tjänst där det egentligen krävs specialistkunskap, både för min egen del eftersom jag riskerar att begå grava fel, men också för att mina medmänniskor som behöver vård förtjänar att vårdas av RÄTT kompetens“.

Handen på hjärtat- skulle du säga nej till ett arbete som egentligen kräver högre kompetens än vad du är utbildad till?

Barnmorskor ersätts av sjuksköterskor och undersköterskor på BB, gynekologiska cellprovsmottagningar och vid amningsrådgivning, trots att sjuksköterskor och undersköterskor inte har utbildning och specialistkompetens inom sexuell och reproduktiv hälsa.

Jag kan inte ens minnas när primärvården slutade att kräva att det var distriktssköterskor som sökte lediga tjänster på vårdcentralerna. Nu räcker det med ”sjuksköterska”; eller som den numera standardiserade jobbannonsen; ”Distriktssköterska/sjuksköterska sökes till….”. 

Eller på labb där det ”duger fint” med en undersköterska istället för en biomedicinsk analytiker. Ungefär som att en legitimerad biomedicinsk analytiker bara läser tre år på universitetet för att fördriva tid?

Och på mammografin kan du numera mötas av samma yrkeskategori, undersköterskor istället för en legitimerad röntgensjuksköterska som är utbildad för att arbeta säkert, tryggt och med en gedigen kunskapsbas som kvitto på att du får en rätt utförd underökning.

På Karolinska har de numera börjat anställa grundutbildade sjuksköterskor på intensivvårdsavdelningarna, eftersom det är sådan ”brist” på intensivvårdssjuksköterskor. Det är väl bara att trycka på några knappar och blanda lite läkemedel ändå, va?

Det är så sjukt så jag blir galen. Det går tydligen att göra vad som helst för att försöka kringgå den verkliga orsaken till att det är svårt att anställa och bibehålla rätt professioner. Att erbjuda oss tillräckligt attraktiva villkor är tydligen svårare än att ta bilen till Månen.

Våra beslutsfattare tycks inte heller förstå vad dessa korkade beslut medför. Men vi vet.

Konsekvensen är att människor inte får rätt vård och att deras liv står på spel. Det innebär också att de som faktiskt har rätt kompetens för att arbeta på röntgen, IVA, BB eller labb får arbeta desto mer för att hålla den mindre vetande kollegan under armarna, fylla i där kompetensen brister och därigenom faktiskt tvingas arbeta ÄNNU mer. Ytterligare en anledning till att alltfler säger upp sig, vem orkar, förutom sitt eget arbete, täcka upp för kollegor som inte har rätt behörighet för att arbeta på enheten?

För att inte tala om förnedringen. Min utbildning och kunskap har degraderats och spolats ner i toaletten.  Resultatet blir såklart att ännu fler specialister, uppgivet lämnar sina arbetsplatser för att söka sig till en arbetsgivare som faktiskt värderar rätt kompetens (var är ni förresten?).

Så; ny strategi för att få bort den här befängda imbecilla ”lösningen” som numera sprider sig som ett oönskat, potentiellt dödligt virus. Vem är du som axlar en roll som du inte har kompetens för? Kan du stå för den vård, undersökning och råd du ger till människan du har framför dig? Och hur tänker du kring kollegan som får städa upp efter dig, kollegan som har rätt kompetens, till skillnad från dig?

Hur kan vi nå er och få er att förstå att ni inte ska ta dessa tjänster? Snälla, fundera ett varv till innan du tar dig an ett arbete som du saknar utbildning för. Att det ger dig spännande utmaningar är inte tillräckligt argument för att dränera vården och riskera att begå tjänstefel och skada människor.

Och till dig som söker vården eller är anhörig-våga fråga personen som undersöker, vårdar och ger dig råd om vilken kompetens hen har för sitt arbete? Du har faktiskt rätt att få trygg och säker vård!

Avslutningsvis till er beslutsfattare som inte tycks begripa vad konsekvensen blir av att ersätta rätt kompetens med fel: Vem vill du bli vårdad av- någon som kan jobbet och är utbildad för det, eller någon annan?

Det är nog nu, dags att sluta famla runt utan att veta åt vilket håll vi ska. Gör om och gör rätt, ge oss rätt villkor och sluta hitta på genvägar som bara leder in på villovägar. Svensk vård har varit vilse länge nu, trots att det finns både karta och kompass.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska

Legitimerad barnmorska

Tacka Florence med lön

by

Tacka med lön, men lönar det sig att utbilda sig till sjuksköterska eller specialistsjuksköterska?

Jag läste till sjuksköterska när jag var nästan 30 (färdig 32 år) och hade sedan jag var 18 år jobbat som undersköterska inom såväl region som kommun. När jag blev färdig sjuksköterska fick jag 300 kronor mer i lön än mina studiekamrater som var 21 år när de var färdiga sjuksköterskor, dvs direkt från gymnasiet. Jag menar inte att jag var mycket bättre än dom men jag hade yrkeserfarenhet, livserfarenhet och hade arbetat i många år med patienter. Visst yrket var helt nytt, men en bild av hur människor mår och hur man arbetar på en arbetsplats den hade jag med mig. Efter några år läste jag till specialistsjuksköterska(operation).

Likadant då fick jag några hundra kronor mer i lön eftersom jag hade lite högre lön innan jag läste än de andra som anställdes som specialistsjuksköterska. Men det vägde inte upp för den skillnaden utan krympte skillnaden från ca tusen kronor till tvåhundra… Visst åter igen, det var ett helt nytt yrke men det måste löna sig att utbilda sig. Och ska vi få kollegor som specialistsjuksköterskor (eller undersköterskor) som vill utbilda sig så måste det löna sig.

Men har det ändrat sig?

Förra året kom en helt nyutbildad biomedicinsk analytiker till oss på Vårdförbundet och hälsade på. Hen hade valt att fortsätta arbeta som undersköterska då hen hade bättre lön som undersköterska än att börja arbeta som BMA! Hur sjukt är det?! Dessutom ett stort bristyrke där alla borde tas ”omhand”. Hen hade förresten inte begärt en sjuk summa lön utan bara inte behöva gå ner i lön efter 3 år studier. En inte helt orimlig begäran kan man tycka.

Ett annat färskt exempel är en undersköterska som arbetat i 15! år och valt att utbilda sig till sjuksköterska. Hen blir erbjuden 300 kronor mer än sina studiekamrater då hen har så mycket erfarenhet. Då låter det som man ska tacka för den höga summan man blir erbjuden! Cheferna vill erbjuda mer men känner sig bakbundna och kan inget göra… 15 år på en akutvårdsavdelning som undersköterska är mycket värt enligt mig. Och dessutom så är det individuell lönesättning så då kanske det ska premieras lite mer om man har lång erfarenhet av yrkeslivet inom området i varje fall enligt mig.

Numera lönesätts det oftare med ett visst tillägg om man utbildar sig till specialistsjuksköterska och då gynnas det ju att man har en lite högre lön när man utbildar sig. Problemet blir då senare i ”gruppen” där en helt nyutbildad kan ligga många tusen över en som arbetat i flera år men så kanske det måste få vara.

Om jag som erfaren sjuksköterska ska vilja utbilda mig så måste jag tjäna på det. Florencetiden är förbi!

Helena Nyrén
Specialistsjuksköterska operation
Styrelseledamot avdelning Örebro
#tackamedlön

Hjältar i juletid

by

När snön gnistrar på tyngda grangrenar

Ett brådskande provsvar de analyserar

När julmaten avnjutes tillsammans med mor, far och bror

En kvinna räddas från virusets klor

När vinterkylan om dig griper

Maskinerna ljuder högt och det blinkar och piper

När snöflingorna sakta singlar ner

En livsavgörande undersökning på röntgen sker

När renarna den stora släden drar

En gammal man sitt sista andetag tar

När den istäckta sjön skimrar flott

En hand stryker hans kind och säger ”Sov Gott”

När stjärnorna blinka och sprider sin tröst

Ett nyfött barn läggs på sin moders bröst

När julenatten sprider frid

Vi är redo för strid

Ljusen glimmar i juletid

Men vi är alltid redo att rädda ditt liv

Till Er alla, oavsett om ni behöver vård i jul eller ej, från Oss alla, som kommer att finnas där oavsett om det är julafton eller nyårsdag, dag eller natt- En riktigt GOD JUL!

Åsa Mörner, legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundets förbundsstyrelse samt avdelning Örebro

Till nattens hjältar

by

I år tillönskas juldikten alla natthjältar som driver vården framåt när alla andra sover. Tack att ni finns. Ni är värda så mycket mer än ni får. #tackamedlön

Endast syster är vaken ( fritt efter V. Rydbergs Tomten)

“Sjukhusnattens timmar är här
nattlampor lyser o glimmar
människor vårdas, botas och föds
i nattens mörkaste timmar
Syster vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på fur och gran
snön lyser vit på taken
endast syster är vaken

Står här i salen återigen
treskift känns uti kroppen,
sköter som många nätter förr
om alla sjukdomsförloppen
Känner på pulsen, torkar en tår
bedömer och lyssnar, läker ett sår
proffsigt men trött uti kroppen
i själen, benen och knoppen

Ser på sin klocka återigen
allting alena bör hinnas
pengarna räckte endast till en
så Syster ska överallt finnas
Jobbar och sliter sitter ej ner
ensam för inga kollegor finns mer
munskydd, handsprit och pyssla
sköta all denna syssla

Går mellan sal och beredningsrum
ser patienterna andas
saknar kollegor och fikarum
men fikarastdrömmarna strandas
Patientsäkerhet ett minne är blott
skyddsombud inga ronder har gått
nattsyster ser massa brister
arbetsmiljön den är nu bister

Rusar till uppvaket för att se
fler som ska sova härinne
rusar till lab, har blod att ge
och allting ska hinnas var timme
Patienterna ringer, behöver ju nått
vaknar med smärta, ledsna så smått
Syster dem alla känner
ser smärta i opsår som bränner

Syster smyger till sist att se
de som sällan vill störa
tysta de väntat för att se
syster o be hen att höra
Frågor om sjukdom om liv o död
om att klara sig utan stöd
allting ska hinnas julnatten
vårda och ge lite vatten

Så har det varit  år efter år
Syster i tystheten sliter
proffsigt och uthålligt kämpar hen på
aldrig från omvårdnad smiter
timmar blir dagar, dagar blir år
människor vårdas, botas – och mår
gåtan som icke låter
Syster kommer ju åter

Vårda jobba och slita på
och alla sjuka besöka
resurser krymper sakta trots då
patienttalen de bara öka
Nattsyster kämpar, ensam allt bär
lönen hålls ned, alena hen är
att sjukhusnatten bevaka
kommer trots detta tillbaka

Sjukhusnattens timmar är här
nattlampor lyser o glimmar
människor vårdas, botas, ser ut
i nattens mörkaste timmar
Syster vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på fur och gran
snön lyser vit på taken
natthjälten ensam är vaken”

Fotograf Ulf Huett

GOD JUL

Ann-Sofie Gustavsson
anestesisjuksköterska
avdelningsordförande

En riktig Lucia

by

Det är kolmörkt ute och snön tycks dras mot bilens framruta likt en magnet. Vindrutetorkarna går på max och sikten är nästan obefintlig. ”Idag blir det livat för kollegorna på akuten”, tänker Minna, som dagen till ära satt upp sin blonda kalufs med röda, glittriga hårspännen för att hålla undan de bångstyriga lockarna. Efter en stunds irrande på den underdimensionerade parkeringen som lett till ett mindre adrenalinpåslag, rattar Minna in på en något för smal parkeringsruta. Småspringandes men ändå med tomtesteg för att försöka parera i halkan, maratonsnabbt ombyte i källaren och sedan glider hon in på avdelningen i sista stund. Flexsaldot känns som ett knytnävslag. ”Lär ju inte kunna få ut de här timmarna alls med tanke på den slimmade bemanning som vi har”, tänker Minna surt. ”Att dessutom behöva byta om till de icke frivilliga arbetskläderna på fritiden känns sjukt frustrerande. Gratisarbete borde väl vara förbjudet?

Avdelningen är uppdelad i kirurgiska och medicinska åkommor av mer eller mindre akuta slag. Minna sneglar på bemanningen som står uppskriven inne på expeditionen. Tydligen är sjuksköterskekollegan Christina sjuk inatt.

Minna är alltså ensam sjuksköterska inatt, tillsammans med två undersköterskor- den mest rutinerade av dem har arbetat två år på avdelningen. Minna känner en klump i magen när hon kastar ett öga på beläggningen. Fullt. Överbeläggning på behandlingsrummet.

Göran, den nya avdelningschefen kommer hastandes fram till Minna. ”Vad gör han här så här dags”, tänker hon.

Göran skruvar lite nervöst på sig och fipplar med anteckningsblocket. ”Du, Minna, det kommer kanske att bli lite tufft i natt. Du vet, vi har ju en massa sjuksköterskor utlånade till covidavdelningen. Sen så har Christina ringt in och sjukanmält sig precis nu ikväll också. Men det fixar du galant. Du är ju jätteduktig”

”Duktig”, tänker Minna. Snarare dum som går med på det här självmordsuppdraget, tänker Minna som samtidigt önskar att hon kunde sagt det högt.

Kvällsbemanningen försvinner en efter en. Kvar är Minna tillsammans med undersköterskorna Kalle och Elin. Egentligen ska de vara tre sjuksköterskor. Men nu är Minna alltså ensam.

Timmarna fram till 01 rusar fram. Det är inte många av patienterna som sover. På kirurgsidan har en misstänkt ileus blivit sämre. Den gamla damen som opererat gallan behöver mer smärtlindring och divertikuliten ska ha antibiotika. En ung man ligger i enkelrum efter att ha misshandlats på en fest som spårat ur under kvällen. Killen med det blåslagna ansiktet och de svullna ögonen kisar upp på Minna och brister ut i gråt.

”Vi skulle ju bara ha en lussevaka”. Någonstans innanför det uppsvällda och rödblåa syns ett par tårfyllda ögon. Stanken av alkohol är bedvövande.

På medicin vimsar en dement farbror runt med droppställningen gnisslandes efter sig och nynnar på odefinierbara julsånger som innehåller bjällerklang och tomtar. Farbrorn, som heter Gustav, är 87 år och har lagts in med den något oklara diagnosen ”ohållbar social hemsituation”. Gustav skiner upp som en sol när han får syn på Minnas glittriga hårspännen

”Här kommer hon: Lucia! Som jag längtat efter att få höra alla de vackra sångerna och se ljuset i mörkret från Luciatåget.”

Gustavs leende går ända upp till örsnibbarna och det avmagrade ansiktet ser nästan ut att enbart bestå av en stor, glad mun.

”Natten går tungafjät, runt gård och stuva…” Minna och Elin nynnar med och Gustavs leende blir om möjligt ännu bredare. Undersköterskan Kalle ser lätt obekväm ut men gör ett tafatt försök att sjunga med.

Efter en stunds lussande tillsammans med den gamle farbrorn, lyckas Minna och Kalle att få Gustav att somna. Fortfarande med ett leende på läpparna.

Timmarna far fram genom den mörka Lucianatten, utan tillstymmelse till fika för vare sig Minna, Kalle eller Elin.

På sal 14 har det varit tyst hela natten. Klockan närmar sig 4 och Minna börjar känna sig riktigt trött. Vargtimmarna. Timmarna innan gryning. Den här årstiden är de extra långa. Minna går in på salen och böjer sig fram mot sängen där en medelålders kvinna är inlagd. Minna lyser med sin ficklampa för att kunna bedöma om kvinnan sover lugnt. Men hennes ögon är vidöppna. För ett kort ögonblick får Minna en panikkänsla som grabbar tag i längst in i maggropen.

”Jag är vaken” säger kvinnan.

Minna andas ut ljudlöst. Enligt journalen är kvinnan, som heter Salma, inlagd för oklara bröstsmärtor. Inga tecken på någon infarkt hittades på akuten, men eftersom kvinnans uppvisade vissa andningsbesvär och var något takykard så beslutades för att lägga in henne en natt på avdelningen.

”Det var inte meningen att väcka dig. Hur mår du?”

”Ingen fara, jag var redan vaken”, säger Salma. Hon sätter sig upp i sängen och tar fram sin mobil. ”Har du papper och penna?” undrar hon. ”Jag måste skriva en inköpslista till julen.” Kvinnan tänder lampan och knäpper intensivt på mobilen. ”Jag måste hinna till min dotters förskola nu på morgonen. De ska ha ett coronasäkert Luciafirande utomhus…när kan jag gå hem?” undrar Salma.

Minna svarar att det kan bli svårt att hinna till Luciafirandet. Kvinnan ser mycket besvärad ut.

”Jag har bott här i princip hela mitt vuxna liv, men tycks aldrig riktigt lära mig alla svenska traditioner. Och de är ju så lika! Rå fisk i jul, rå fisk i påsk och rå fisk på midsommar!” Men barnen gillar att vi firar alla högtider, trots att jag alltid tycks glömma något på julbordet.”

Salma rynkar ihop ansiktet och tar sig för bröstet. Hon gnuggar runt mellan brösten och stönar högt ”Usch jag mår så illa”.

Nu blir det fart på Minna. Men efter att strukturerat ha yrt runt som ett snöoväder mellan pulsoximeter, EKG-apparat, blodprover, jouren och diverse annat, så är läget lugnt igen. Jouren ordinerar något mot reflux, efter att Minna något försynt berättat att ”kvinnan verkar mycket stressad, kanske är det något med magen?”

”Nu känns det mycket bättre”, säger Salma. ”Kan det vara magkatarr?”

”Troligtvis”, tänker Minna. All denna galna julstress,- det tycks alltid dundra in människor med olika symtom som resulterar i någon diagnos som har sitt ursprung i julstress. Oavsett om det handlar om att hinna handla julklappar, planera middagar eller hinna se barnens Luciatåg.

”Du glittrar som ett helt Luciatåg”, säger Salma och syftar på Minnas glittriga hårspännen, åtminstone tror Minna att det är anledningen, innan hon lämnar patientrummet och går med raska steg mot expeditionen.

Dagpersonalen börjar anlända. Oj, Minna som inte ens har börjat dokumentera. ”Sabla flexklocka, nu får den ännu mer timmar!”

Rapport och dokumentation tar längre tid än Minna räknat med. Dagpersonalen har många nya ansikten och rapporten blir både detaljerad och omständlig. Dessutom vill hon hinna skriva en avvikelse med anledning av den minst sagt minimala bemanningen. Minna gnuggar sig i ögonen när hissen gungar sig i sakta mak ner till källarvåningen och omklädningsrummet.

”Hur ska jag orka det här till pension?”, tänker Minna medan hon hasar ut över den hala parkeringen. Hon suckar uppgivet medan isskrapan far över bilrutorna. ”Jag gillar ju mitt jobb”, säger hon högt och frustrerat.

En mamma med en liten flicka i långt lucialinne och en krona på sniskan hastar förbi Minna. Den lilla flickan tittar storögt på henne ”Ska du också vara Lucia idag? Mamma säger att Lucia ska sprida ljus i mörkret och göra att människor ska må lite bättre när det är kallt och jobbigt”

Minna skrattar och ler mot den lilla flickan. ”Då har jag nog varit det hela natten”

“Mamma, Mamma, är hon en riktig Lucia??” Flickan tittar storögt och länge efter Minna som sätter sig i bilen och rullar ut från sjukhusparkeringen.

Det har inte börjat ljusna ute än. Men på något vis känns det ändå mindre mörkt.

Åsa Mörner (bild från ett annat årtusende)

Varför är det inget snack om att snabbutbilda elektriker till ingenjörer?

by

I åratal så har vi stått på barrikaderna och basunerat ut att det inte håller längre, att vården befinner sig i en djup kris och att vi inte längre kan garantera patienterna säker vård i rätt tid. Vi har också varit nästintill övertydliga med varför det har blivit så här och gett massvis med förslag om hur krisen ska avvärjas. Men budskapet har uppenbarligen inte gått in.

Det kom som ett slag i ansiktet. Regeringen föreslår ett ”snabbspår” för att utbilda undersköterskor till sjuksköterskor. Varför kommer det aldrig ett sånt förslag när det handlar om manligt dominerade professioner? Kan man snabbutbilda elektriker till ingenjörer?

Precis som elektriker, så är undersköterskor en otroligt viktig profession. Men det är en helt annan profession än sjuksköterskor. De arbetar inom vården, absolut. Men det gör ju läkare också. Är det dags för ett snabbspår för sjuksköterskor som vill bli läkare?

Skulle inte tro det.

Varför är det så svårt att begripa att det egentligen inte är brist på sjuksköterskor? När ska våra makthavare fatta att det är brist på tillräckligt attraktiva villkor. Och när ska de få in i sina skallar att den ENDA lösningen handlar om att förbättra villkoren och värdesätta den unika kunskap och kompetens som legitimerade sjuksköterskor har?

Men våra makthavare tycks vilja göra allt för att undvika den självklara lösningen. Istället för att öppna skattkistan och investera i sjuksköterskeprofessionen, så vill man alltså, inte bara riskera patientsäkerheten. Man vill också riskera att skapa ett A- och ett B-lag inom själva sjuksköterskeprofessionen, där A-laget kan glänsa med en fullvärdig akademisk examen och därmed rätt förutsättningar för att kunna utöva sin kunskap på ett tryggt och säkert sätt. Medan B-laget endast har en förenklad, kortare och därmed mindre förankring i akademin än vad A-laget har. Vad konskevensen av det blir för patienterna vill jag knappt tänka på.

Sjuksköterskeprofessionen är starkt kvinnodominerad. Och precis som med de flesta andra kvinnodominerade akademiska professionerna i världen, så är yrket gravt undervärderat. Löneutvecklingen är skamligt låg, arbetstiderna är ohälsosamma och tempot är slitsamt. Är det konstigt att så pass många lämnar yrket eller avslutar utbildningen?

Här finns en chans att visa att Sverige verkligen satsar på jämlikhet. Men istället drar regeringen till med ett förslag, som inte bara känns som ett slag i ansiktet, utan som dessutom spär på den värdediskriminering som vi haft sedan Juraperioden. Och jag som trodde Sveriges regering strävade efter att vara feministisk. Det här förslaget visar på den totala motsatsen. Istället för att ta chansen och äntligen satsa på att förbättra villkoren för sjuksköterskor, så kläcker man ur sig ett förslag som visar på stor okunskap om både professionen, akademin, och patientsäkerheten. För att inte tala om att totalt ignorera kvinnodominerade yrkens kamp om att äntligen värderas rätt.

Gör om och gör rätt, en gång för alla!

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

#geossrättvillkornu

Stolt barnmorska. Stolt medlem. Stolt förtroendevald.

by

För mig som barnmorska är det självklart att vara medlem i ett fackförbund. Jag vill stötta den organisation som arbetar med att driva frågor som förbättrar för mig i mitt yrkesliv, som förser mig med förbättrade villkor. Vi har också en unik svensk modell när det gäller lönebildning och villkor- en modell som inte skulle existera om det inte fanns fackförbund. Vad skulle egentligen hända om fackförbund inte fanns?


I mitt fackliga engagemang så är jag också stolt över att arbeta sida vid sida med röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker. Deras yrkesprofessioner är, precis som min profession, värdediskriminerade legitimationsyrken som är livsnödvändiga för att patienten ska få en god vård och de är även centrala inom kvinnovården. Att vara i samma förbund som sjuksköterskor är så självklart så det knappt behöver nämnas; jag ÄR ju sjuksköterska likväl som jag ÄR barnmorska.


Jag är stolt över att ha fått möjligheten att aktivt arbeta för att våra fyra professioner ska slippa bli sjuka av sina arbeten och förnedras med att riskera att bli fattigpensionärer. Jag är stolt över att representera er som arbetar på labb, på röntgen, i hemsjukvård och på vård-och omsorgsboenden och på avdelningar och mottagningar på landets alla olika sjukhus och vårdcentraler. Jag är stolt över att representera er som undervisar, forskar och driver yrkena framåt. Jag är stolt över att representera er som är chefer och ledare och som leder vården. Och jag är stolt över alla ni som är studenter- jag hoppas att era yrkesliv kommer att innehålla goda, hållbara villkor när ni kommer ut i arbetslivet.


Idag är det ännu mer tydligt hur viktigt det är att vara medlem i Vårdförbundet. Det pågår en pandemi där Vårdförbundets medlemsgrupper är centrala för att människor ska få rätt vård och behandling. Samtidigt så har det aldrig tidigare varit så tufft, slitigt och kämpigt inom många delar av vård och omsorg än vad det varit under våren 2020. För att inte tala om den vårdskuld som nu växer sig allt större och som kommer att kräva enorma insatser av vårdens professioner. Tack vare fackförbundet så tecknades Krislägesavtal som åtminstone kunde kompensera en liten del av den insats som gjorts och som fortfarande görs. Men det krävs BETYDLIGT mer. Och det vill jag kämpa för, tillsammans med dig.


Tänk att jag representerar 114 000 medlemmar. STOLT.
#Vårdförbundet #barnmorska #sjuksköterska #biomedicinskanalytiker #röntgensjuksköterska #tackamedlön

Åsa Mörner, leg barnmorska och leg sjuksköterska

Förbundsstyrelseledamot samt avdelningsstyrelseledamot (avd Örebro) i Vårdförbundet #enbarnmorskaunderlivet

Är jag dubbelt så gammal?

by

Är jag dubbelt så gammal som dig, sa jag med gapande mun… Är inte det spännande att inom vårt yrke försvinner åldersskillnader till stor del. Jag kommer ihåg när jag började arbeta som undersköterska på det glada 80-talet, då jobbade jag med Irene, som var jättegammal( säkert 50 år) och Gun som var ännu äldre(också runt 50 troligen). Det dröjde ungefär en månad så tänkte ingen av oss på åldersskillnaden. Att jag var 18 år och de kunde varit både mamma och nästan mormor försvann när kollegialiteten kom och gjorde att vi hade en gemensamhet som länkade ihop oss på ett tilltalande sätt. Vi blev ett team!

Nu arbetar jag på avdelning 42 som sjuksköterska, efter 15 år som operationssjuksköterska,(varav 10 som 1:a linjens chef), detta som en del i Covid-19. De skickar personal till ”covidavdelningarna” och jag arbetar ca 1 dag i veckan där, förutom mitt arbete på facklig tid. Då jag inte hade arbetat som sjuksköterska på flera år så behövde jag reaktiveras med utbildning inom läkemedelsmodulen mm så jag gick bredvid en sjuksköterska några pass. Jag måste säga att vad roligt det är med vårt yrke. Vi kan jobba med så mycket olika, från smått till stort, början av livet till slutet… Det som känns extra kul är att det faktiskt inte känns som det är 15 år sedan jag arbetade på vårdavdelning utan kunskapen sitter där någonstans. Sedan att få lära känna nya kollegor är ju också extra kul! Och det var där jag upptäckte igår att de sjuksköterskor jag arbetade med i går var mer än hälften än så gamla som mig. Det är klart jag sett att de var yngre än jag men hälften!!! Hur har jag blivit så gammal? Jag brukade ju vara bland de yngre… Ha ha men inte längre! Men det är också skönt, med erfarenheten kommer tryggheten, det som gör att jag blir inte superstressad av nya saker utan kan luta mig mot erfarenheten jag har.

Men så fint de tagit emot och stöttat mig när jag frågar tusen frågor! Som sjuksköterska sa jag förr att de som inte frågar är de som jag blir orolig för. Alltid bättre att fråga och att ha dialog och diskussioner mellan kollegor är så mycket värt. Hur tänker du om detta? Vad skulle du göra? Jag tänkte så här, tänker jag fel? Men då måste det finnas tid för reflektion också i arbetet.

Jag stortrivs och känner mig så välkommen, så pass att jag faktiskt nominerade avdelning 42 när Vårdförbundet avdelning Örebro efterfrågade årets arbetsplats för sjuksköterskor på Internationella sjuksköterskedagen.  Det är högt i tak för diskussioner och åsikter samt en hjälpsamhet och inkluderande anda. Alla, från undersköterskor, sjuksköterskor och kurator mm sprider en fin anda till mig som ny. Det är mycket värt i denna tid som vi flyttar runt på kompetenser för att få verksamheter att rulla. Nya avdelningar öppnas med en blandning av olika personer och från olika avdelningar med olika specialiteter. Introduceras man ordentligt och får en bra ”inskolning” så känns det tryggare och troligen kommer jag trivas bättre.

Slutligen vill jag tacka alla mina nya arbetskamrater på avdelning 42 för de tagit emot mig så fint och inkluderande! Vi ses snart!

Helena Nyrén
Förtroendevald, avd Örebro, Vårdförbundet
Leg. Sjuksköterska, operationssjuksköterska.