Örebrobloggen

  • Om Vårdförbundet
  • Om bloggen
    • Kommentarspolicy
  • Vårdförbundetbloggen
Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Hjältar i juletid

24 december, 2020 by Åsa Mörner

När snön gnistrar på tyngda grangrenar

Ett brådskande provsvar de analyserar

När julmaten avnjutes tillsammans med mor, far och bror

En kvinna räddas från virusets klor

När vinterkylan om dig griper

Maskinerna ljuder högt och det blinkar och piper

När snöflingorna sakta singlar ner

En livsavgörande undersökning på röntgen sker

När renarna den stora släden drar

En gammal man sitt sista andetag tar

När den istäckta sjön skimrar flott

En hand stryker hans kind och säger ”Sov Gott”

När stjärnorna blinka och sprider sin tröst

Ett nyfött barn läggs på sin moders bröst

När julenatten sprider frid

Vi är redo för strid

Ljusen glimmar i juletid

Men vi är alltid redo att rädda ditt liv

Till Er alla, oavsett om ni behöver vård i jul eller ej, från Oss alla, som kommer att finnas där oavsett om det är julafton eller nyårsdag, dag eller natt- En riktigt GOD JUL!

Åsa Mörner, legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundets förbundsstyrelse samt avdelning Örebro

Filed Under: Bloggkalender, Information, julblogg Tagged With: Barnmorska, Biomedicinskanalytiker, God Jul, Jul, julafton, Röntgensjuksköterska, sjuksköterska

Till nattens hjältar

23 december, 2020 by Ann-Sofie Gustavsson

I år tillönskas juldikten alla natthjältar som driver vården framåt när alla andra sover. Tack att ni finns. Ni är värda så mycket mer än ni får. #tackamedlön

Endast syster är vaken ( fritt efter V. Rydbergs Tomten)

“Sjukhusnattens timmar är här
nattlampor lyser o glimmar
människor vårdas, botas och föds
i nattens mörkaste timmar
Syster vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på fur och gran
snön lyser vit på taken
endast syster är vaken

Står här i salen återigen
treskift känns uti kroppen,
sköter som många nätter förr
om alla sjukdomsförloppen
Känner på pulsen, torkar en tår
bedömer och lyssnar, läker ett sår
proffsigt men trött uti kroppen
i själen, benen och knoppen


Ser på sin klocka återigen
allting alena bör hinnas
pengarna räckte endast till en
så Syster ska överallt finnas
Jobbar och sliter sitter ej ner
ensam för inga kollegor finns mer
munskydd, handsprit och pyssla
sköta all denna syssla

Går mellan sal och beredningsrum
ser patienterna andas
saknar kollegor och fikarum
men fikarastdrömmarna strandas
Patientsäkerhet ett minne är blott
skyddsombud inga ronder har gått
nattsyster ser massa brister
arbetsmiljön den är nu bister

Rusar till uppvaket för att se
fler som ska sova härinne
rusar till lab, har blod att ge
och allting ska hinnas var timme
Patienterna ringer, behöver ju nått
vaknar med smärta, ledsna så smått
Syster dem alla känner
ser smärta i opsår som bränner

Syster smyger till sist att se
de som sällan vill störa
tysta de väntat för att se
syster o be hen att höra
Frågor om sjukdom om liv o död
om att klara sig utan stöd
allting ska hinnas julnatten
vårda och ge lite vatten

Så har det varit  år efter år
Syster i tystheten sliter
proffsigt och uthålligt kämpar hen på
aldrig från omvårdnad smiter
timmar blir dagar, dagar blir år
människor vårdas, botas – och mår
gåtan som icke låter
Syster kommer ju åter

Vårda jobba och slita på
och alla sjuka besöka
resurser krymper sakta trots då
patienttalen de bara öka
Nattsyster kämpar, ensam allt bär
lönen hålls ned, alena hen är
att sjukhusnatten bevaka
kommer trots detta tillbaka

Sjukhusnattens timmar är här
nattlampor lyser o glimmar
människor vårdas, botas, ser ut
i nattens mörkaste timmar
Syster vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på fur och gran
snön lyser vit på taken
natthjälten ensam är vaken”

Fotograf Ulf Huett

GOD JUL

Ann-Sofie Gustavsson
anestesisjuksköterska
avdelningsordförande

Filed Under: Arbetsmiljö, Arbetstid, julblogg, Villkor Tagged With: Barnmorska, Biomedicinskanalytiker, Röntgensjuksköterska, sjuksköterska, storhelg, tackamedlön, Vårdhjältar

En riktig Lucia

13 december, 2020 by Åsa Mörner

Det är kolmörkt ute och snön tycks dras mot bilens framruta likt en magnet. Vindrutetorkarna går på max och sikten är nästan obefintlig. ”Idag blir det livat för kollegorna på akuten”, tänker Minna, som dagen till ära satt upp sin blonda kalufs med röda, glittriga hårspännen för att hålla undan de bångstyriga lockarna. Efter en stunds irrande på den underdimensionerade parkeringen som lett till ett mindre adrenalinpåslag, rattar Minna in på en något för smal parkeringsruta. Småspringandes men ändå med tomtesteg för att försöka parera i halkan, maratonsnabbt ombyte i källaren och sedan glider hon in på avdelningen i sista stund. Flexsaldot känns som ett knytnävslag. ”Lär ju inte kunna få ut de här timmarna alls med tanke på den slimmade bemanning som vi har”, tänker Minna surt. ”Att dessutom behöva byta om till de icke frivilliga arbetskläderna på fritiden känns sjukt frustrerande. Gratisarbete borde väl vara förbjudet?

Avdelningen är uppdelad i kirurgiska och medicinska åkommor av mer eller mindre akuta slag. Minna sneglar på bemanningen som står uppskriven inne på expeditionen. Tydligen är sjuksköterskekollegan Christina sjuk inatt.

Minna är alltså ensam sjuksköterska inatt, tillsammans med två undersköterskor- den mest rutinerade av dem har arbetat två år på avdelningen. Minna känner en klump i magen när hon kastar ett öga på beläggningen. Fullt. Överbeläggning på behandlingsrummet.

Göran, den nya avdelningschefen kommer hastandes fram till Minna. ”Vad gör han här så här dags”, tänker hon.

Göran skruvar lite nervöst på sig och fipplar med anteckningsblocket. ”Du, Minna, det kommer kanske att bli lite tufft i natt. Du vet, vi har ju en massa sjuksköterskor utlånade till covidavdelningen. Sen så har Christina ringt in och sjukanmält sig precis nu ikväll också. Men det fixar du galant. Du är ju jätteduktig”

”Duktig”, tänker Minna. Snarare dum som går med på det här självmordsuppdraget, tänker Minna som samtidigt önskar att hon kunde sagt det högt.

Kvällsbemanningen försvinner en efter en. Kvar är Minna tillsammans med undersköterskorna Kalle och Elin. Egentligen ska de vara tre sjuksköterskor. Men nu är Minna alltså ensam.

Timmarna fram till 01 rusar fram. Det är inte många av patienterna som sover. På kirurgsidan har en misstänkt ileus blivit sämre. Den gamla damen som opererat gallan behöver mer smärtlindring och divertikuliten ska ha antibiotika. En ung man ligger i enkelrum efter att ha misshandlats på en fest som spårat ur under kvällen. Killen med det blåslagna ansiktet och de svullna ögonen kisar upp på Minna och brister ut i gråt.

”Vi skulle ju bara ha en lussevaka”. Någonstans innanför det uppsvällda och rödblåa syns ett par tårfyllda ögon. Stanken av alkohol är bedvövande.

På medicin vimsar en dement farbror runt med droppställningen gnisslandes efter sig och nynnar på odefinierbara julsånger som innehåller bjällerklang och tomtar. Farbrorn, som heter Gustav, är 87 år och har lagts in med den något oklara diagnosen ”ohållbar social hemsituation”. Gustav skiner upp som en sol när han får syn på Minnas glittriga hårspännen

”Här kommer hon: Lucia! Som jag längtat efter att få höra alla de vackra sångerna och se ljuset i mörkret från Luciatåget.”

Gustavs leende går ända upp till örsnibbarna och det avmagrade ansiktet ser nästan ut att enbart bestå av en stor, glad mun.

”Natten går tungafjät, runt gård och stuva…” Minna och Elin nynnar med och Gustavs leende blir om möjligt ännu bredare. Undersköterskan Kalle ser lätt obekväm ut men gör ett tafatt försök att sjunga med.

Efter en stunds lussande tillsammans med den gamle farbrorn, lyckas Minna och Kalle att få Gustav att somna. Fortfarande med ett leende på läpparna.

Timmarna far fram genom den mörka Lucianatten, utan tillstymmelse till fika för vare sig Minna, Kalle eller Elin.

På sal 14 har det varit tyst hela natten. Klockan närmar sig 4 och Minna börjar känna sig riktigt trött. Vargtimmarna. Timmarna innan gryning. Den här årstiden är de extra långa. Minna går in på salen och böjer sig fram mot sängen där en medelålders kvinna är inlagd. Minna lyser med sin ficklampa för att kunna bedöma om kvinnan sover lugnt. Men hennes ögon är vidöppna. För ett kort ögonblick får Minna en panikkänsla som grabbar tag i längst in i maggropen.

”Jag är vaken” säger kvinnan.

Minna andas ut ljudlöst. Enligt journalen är kvinnan, som heter Salma, inlagd för oklara bröstsmärtor. Inga tecken på någon infarkt hittades på akuten, men eftersom kvinnans uppvisade vissa andningsbesvär och var något takykard så beslutades för att lägga in henne en natt på avdelningen.

”Det var inte meningen att väcka dig. Hur mår du?”

”Ingen fara, jag var redan vaken”, säger Salma. Hon sätter sig upp i sängen och tar fram sin mobil. ”Har du papper och penna?” undrar hon. ”Jag måste skriva en inköpslista till julen.” Kvinnan tänder lampan och knäpper intensivt på mobilen. ”Jag måste hinna till min dotters förskola nu på morgonen. De ska ha ett coronasäkert Luciafirande utomhus…när kan jag gå hem?” undrar Salma.

Minna svarar att det kan bli svårt att hinna till Luciafirandet. Kvinnan ser mycket besvärad ut.

”Jag har bott här i princip hela mitt vuxna liv, men tycks aldrig riktigt lära mig alla svenska traditioner. Och de är ju så lika! Rå fisk i jul, rå fisk i påsk och rå fisk på midsommar!” Men barnen gillar att vi firar alla högtider, trots att jag alltid tycks glömma något på julbordet.”

Salma rynkar ihop ansiktet och tar sig för bröstet. Hon gnuggar runt mellan brösten och stönar högt ”Usch jag mår så illa”.

Nu blir det fart på Minna. Men efter att strukturerat ha yrt runt som ett snöoväder mellan pulsoximeter, EKG-apparat, blodprover, jouren och diverse annat, så är läget lugnt igen. Jouren ordinerar något mot reflux, efter att Minna något försynt berättat att ”kvinnan verkar mycket stressad, kanske är det något med magen?”

”Nu känns det mycket bättre”, säger Salma. ”Kan det vara magkatarr?”

”Troligtvis”, tänker Minna. All denna galna julstress,- det tycks alltid dundra in människor med olika symtom som resulterar i någon diagnos som har sitt ursprung i julstress. Oavsett om det handlar om att hinna handla julklappar, planera middagar eller hinna se barnens Luciatåg.

”Du glittrar som ett helt Luciatåg”, säger Salma och syftar på Minnas glittriga hårspännen, åtminstone tror Minna att det är anledningen, innan hon lämnar patientrummet och går med raska steg mot expeditionen.

Dagpersonalen börjar anlända. Oj, Minna som inte ens har börjat dokumentera. ”Sabla flexklocka, nu får den ännu mer timmar!”

Rapport och dokumentation tar längre tid än Minna räknat med. Dagpersonalen har många nya ansikten och rapporten blir både detaljerad och omständlig. Dessutom vill hon hinna skriva en avvikelse med anledning av den minst sagt minimala bemanningen. Minna gnuggar sig i ögonen när hissen gungar sig i sakta mak ner till källarvåningen och omklädningsrummet.

”Hur ska jag orka det här till pension?”, tänker Minna medan hon hasar ut över den hala parkeringen. Hon suckar uppgivet medan isskrapan far över bilrutorna. ”Jag gillar ju mitt jobb”, säger hon högt och frustrerat.

En mamma med en liten flicka i långt lucialinne och en krona på sniskan hastar förbi Minna. Den lilla flickan tittar storögt på henne ”Ska du också vara Lucia idag? Mamma säger att Lucia ska sprida ljus i mörkret och göra att människor ska må lite bättre när det är kallt och jobbigt”

Minna skrattar och ler mot den lilla flickan. ”Då har jag nog varit det hela natten”

“Mamma, Mamma, är hon en riktig Lucia??” Flickan tittar storögt och länge efter Minna som sätter sig i bilen och rullar ut från sjukhusparkeringen.

Det har inte börjat ljusna ute än. Men på något vis känns det ändå mindre mörkt.

Åsa Mörner (bild från ett annat årtusende)

Filed Under: Bloggkalender, Information, julblogg, Profession, Villkor Tagged With: Bloggkalender, Jul, Lucia, Nattarbete, profession, sjuksköterska, Villkor

Varför är det inget snack om att snabbutbilda elektriker till ingenjörer?

14 september, 2020 by Åsa Mörner

I åratal så har vi stått på barrikaderna och basunerat ut att det inte håller längre, att vården befinner sig i en djup kris och att vi inte längre kan garantera patienterna säker vård i rätt tid. Vi har också varit nästintill övertydliga med varför det har blivit så här och gett massvis med förslag om hur krisen ska avvärjas. Men budskapet har uppenbarligen inte gått in.

Det kom som ett slag i ansiktet. Regeringen föreslår ett ”snabbspår” för att utbilda undersköterskor till sjuksköterskor. Varför kommer det aldrig ett sånt förslag när det handlar om manligt dominerade professioner? Kan man snabbutbilda elektriker till ingenjörer?

Precis som elektriker, så är undersköterskor en otroligt viktig profession. Men det är en helt annan profession än sjuksköterskor. De arbetar inom vården, absolut. Men det gör ju läkare också. Är det dags för ett snabbspår för sjuksköterskor som vill bli läkare?

Skulle inte tro det.

Varför är det så svårt att begripa att det egentligen inte är brist på sjuksköterskor? När ska våra makthavare fatta att det är brist på tillräckligt attraktiva villkor. Och när ska de få in i sina skallar att den ENDA lösningen handlar om att förbättra villkoren och värdesätta den unika kunskap och kompetens som legitimerade sjuksköterskor har?

Men våra makthavare tycks vilja göra allt för att undvika den självklara lösningen. Istället för att öppna skattkistan och investera i sjuksköterskeprofessionen, så vill man alltså, inte bara riskera patientsäkerheten. Man vill också riskera att skapa ett A- och ett B-lag inom själva sjuksköterskeprofessionen, där A-laget kan glänsa med en fullvärdig akademisk examen och därmed rätt förutsättningar för att kunna utöva sin kunskap på ett tryggt och säkert sätt. Medan B-laget endast har en förenklad, kortare och därmed mindre förankring i akademin än vad A-laget har. Vad konskevensen av det blir för patienterna vill jag knappt tänka på.

Sjuksköterskeprofessionen är starkt kvinnodominerad. Och precis som med de flesta andra kvinnodominerade akademiska professionerna i världen, så är yrket gravt undervärderat. Löneutvecklingen är skamligt låg, arbetstiderna är ohälsosamma och tempot är slitsamt. Är det konstigt att så pass många lämnar yrket eller avslutar utbildningen?

Här finns en chans att visa att Sverige verkligen satsar på jämlikhet. Men istället drar regeringen till med ett förslag, som inte bara känns som ett slag i ansiktet, utan som dessutom spär på den värdediskriminering som vi haft sedan Juraperioden. Och jag som trodde Sveriges regering strävade efter att vara feministisk. Det här förslaget visar på den totala motsatsen. Istället för att ta chansen och äntligen satsa på att förbättra villkoren för sjuksköterskor, så kläcker man ur sig ett förslag som visar på stor okunskap om både professionen, akademin, och patientsäkerheten. För att inte tala om att totalt ignorera kvinnodominerade yrkens kamp om att äntligen värderas rätt.

Gör om och gör rätt, en gång för alla!

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

#geossrättvillkornu

Filed Under: Genus, Information, jämställdhet, Politik, Profession, Utbildning, Villkor Tagged With: genus, jämställda löner, lön, makthavare, politik, profession, sjuksköterska, vårdkris, Villkor

Stolt barnmorska. Stolt medlem. Stolt förtroendevald.

17 augusti, 2020 by Åsa Mörner

För mig som barnmorska är det självklart att vara medlem i ett fackförbund. Jag vill stötta den organisation som arbetar med att driva frågor som förbättrar för mig i mitt yrkesliv, som förser mig med förbättrade villkor. Vi har också en unik svensk modell när det gäller lönebildning och villkor- en modell som inte skulle existera om det inte fanns fackförbund. Vad skulle egentligen hända om fackförbund inte fanns?


I mitt fackliga engagemang så är jag också stolt över att arbeta sida vid sida med röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker. Deras yrkesprofessioner är, precis som min profession, värdediskriminerade legitimationsyrken som är livsnödvändiga för att patienten ska få en god vård och de är även centrala inom kvinnovården. Att vara i samma förbund som sjuksköterskor är så självklart så det knappt behöver nämnas; jag ÄR ju sjuksköterska likväl som jag ÄR barnmorska.


Jag är stolt över att ha fått möjligheten att aktivt arbeta för att våra fyra professioner ska slippa bli sjuka av sina arbeten och förnedras med att riskera att bli fattigpensionärer. Jag är stolt över att representera er som arbetar på labb, på röntgen, i hemsjukvård och på vård-och omsorgsboenden och på avdelningar och mottagningar på landets alla olika sjukhus och vårdcentraler. Jag är stolt över att representera er som undervisar, forskar och driver yrkena framåt. Jag är stolt över att representera er som är chefer och ledare och som leder vården. Och jag är stolt över alla ni som är studenter- jag hoppas att era yrkesliv kommer att innehålla goda, hållbara villkor när ni kommer ut i arbetslivet.


Idag är det ännu mer tydligt hur viktigt det är att vara medlem i Vårdförbundet. Det pågår en pandemi där Vårdförbundets medlemsgrupper är centrala för att människor ska få rätt vård och behandling. Samtidigt så har det aldrig tidigare varit så tufft, slitigt och kämpigt inom många delar av vård och omsorg än vad det varit under våren 2020. För att inte tala om den vårdskuld som nu växer sig allt större och som kommer att kräva enorma insatser av vårdens professioner. Tack vare fackförbundet så tecknades Krislägesavtal som åtminstone kunde kompensera en liten del av den insats som gjorts och som fortfarande görs. Men det krävs BETYDLIGT mer. Och det vill jag kämpa för, tillsammans med dig.


Tänk att jag representerar 114 000 medlemmar. STOLT.
#Vårdförbundet #barnmorska #sjuksköterska #biomedicinskanalytiker #röntgensjuksköterska #tackamedlön

Åsa Mörner, leg barnmorska och leg sjuksköterska

Förbundsstyrelseledamot samt avdelningsstyrelseledamot (avd Örebro) i Vårdförbundet #enbarnmorskaunderlivet

Filed Under: Information, Profession, Villkor Tagged With: #enbarnmorskaunderlivet, #geossrättvillkornu, Barnmorska, biomedicinsk analytiker, medlem, Röntgensjuksköterska, självklartmedlem, sjuksköterska, stolt, tackamedlön, Villkor

Är jag dubbelt så gammal?

20 maj, 2020 by Helena Nyrén

Är jag dubbelt så gammal som dig, sa jag med gapande mun… Är inte det spännande att inom vårt yrke försvinner åldersskillnader till stor del. Jag kommer ihåg när jag började arbeta som undersköterska på det glada 80-talet, då jobbade jag med Irene, som var jättegammal( säkert 50 år) och Gun som var ännu äldre(också runt 50 troligen). Det dröjde ungefär en månad så tänkte ingen av oss på åldersskillnaden. Att jag var 18 år och de kunde varit både mamma och nästan mormor försvann när kollegialiteten kom och gjorde att vi hade en gemensamhet som länkade ihop oss på ett tilltalande sätt. Vi blev ett team!

Nu arbetar jag på avdelning 42 som sjuksköterska, efter 15 år som operationssjuksköterska,(varav 10 som 1:a linjens chef), detta som en del i Covid-19. De skickar personal till ”covidavdelningarna” och jag arbetar ca 1 dag i veckan där, förutom mitt arbete på facklig tid. Då jag inte hade arbetat som sjuksköterska på flera år så behövde jag reaktiveras med utbildning inom läkemedelsmodulen mm så jag gick bredvid en sjuksköterska några pass. Jag måste säga att vad roligt det är med vårt yrke. Vi kan jobba med så mycket olika, från smått till stort, början av livet till slutet… Det som känns extra kul är att det faktiskt inte känns som det är 15 år sedan jag arbetade på vårdavdelning utan kunskapen sitter där någonstans. Sedan att få lära känna nya kollegor är ju också extra kul! Och det var där jag upptäckte igår att de sjuksköterskor jag arbetade med i går var mer än hälften än så gamla som mig. Det är klart jag sett att de var yngre än jag men hälften!!! Hur har jag blivit så gammal? Jag brukade ju vara bland de yngre… Ha ha men inte längre! Men det är också skönt, med erfarenheten kommer tryggheten, det som gör att jag blir inte superstressad av nya saker utan kan luta mig mot erfarenheten jag har.

Men så fint de tagit emot och stöttat mig när jag frågar tusen frågor! Som sjuksköterska sa jag förr att de som inte frågar är de som jag blir orolig för. Alltid bättre att fråga och att ha dialog och diskussioner mellan kollegor är så mycket värt. Hur tänker du om detta? Vad skulle du göra? Jag tänkte så här, tänker jag fel? Men då måste det finnas tid för reflektion också i arbetet.

Jag stortrivs och känner mig så välkommen, så pass att jag faktiskt nominerade avdelning 42 när Vårdförbundet avdelning Örebro efterfrågade årets arbetsplats för sjuksköterskor på Internationella sjuksköterskedagen.  Det är högt i tak för diskussioner och åsikter samt en hjälpsamhet och inkluderande anda. Alla, från undersköterskor, sjuksköterskor och kurator mm sprider en fin anda till mig som ny. Det är mycket värt i denna tid som vi flyttar runt på kompetenser för att få verksamheter att rulla. Nya avdelningar öppnas med en blandning av olika personer och från olika avdelningar med olika specialiteter. Introduceras man ordentligt och får en bra ”inskolning” så känns det tryggare och troligen kommer jag trivas bättre.

Slutligen vill jag tacka alla mina nya arbetskamrater på avdelning 42 för de tagit emot mig så fint och inkluderande! Vi ses snart!

Helena Nyrén
Förtroendevald, avd Örebro, Vårdförbundet
Leg. Sjuksköterska, operationssjuksköterska.

Filed Under: Bloggkalender, Information, Profession Tagged With: COVID19, Erfarenhet, operationssjuksköterska, sjuksköterska

Grattis till oss

12 maj, 2020 by Gästbloggare

Har blivit tillfrågad om jag kunde blogga för vårdförbundet då jag jobbar på avdelning 12, Örebro universitetssjukhus med covid-19 och våra vanliga patienter samtidigt. Det är inte vilken avdelning som helst, utan också en av årets arbetsplatser för sjuksköterskor, vilket jag inte är förvånad över.

Jag hade nog inte tänkt att vårdavdelning på sjukhus riktigt var min grej när jag blev klar sjuksköterska februari 2019. Men då jag hade haft praktik och jobbat där som undersköterska en sommar och trivdes så bra kändes det tryggt att börja mitt jobb som sjuksköterska där. Jag skriver jobb för det är vad det är, ett jobb. 

Så hur hamnade jag som sjuksköterska då?

Dels så ligger det väl lite i familjen men så var det så att jag gick på mitt gamla jobb på industrin och tänkte att jag var ganska less på det och ville plugga. Tänkte att jag måste läsa något där jag vet jag får jobb, så det blev sjuksköterska. Önskar att jag kunde skriva att det har jag aldrig ångrat men när jag tittar på lönen så kan man lätt se att tre år utbildning på universitet inte gav någon löneökning alls, plus att jag har studieskuld och måste bla betala för att få ha min bil parkerad utanför mitt jobb. Så det som skulle kunna få mig att lämna avdelning 12 Lungkliniken på USÖ, är just lönen.

Ska väl skriva lite om hur vi har det med Covid-19 patienter.

Känns som vi har klarat oss riktigt bra, tack vare att vi fick hålla ihop arbetsgruppen.

Visst har det varit lite funderingar kring skyddsutrustning och patienter som har testat negativt först men haft röntgenbilder som visar annat, men tycker vi har fått bra rutiner för detta nästan jämt.

När man läser om hur andra kollegor har det med 12 timmars pass och skavsår av gasmasker har mitt jobb i stort inte förändrats mycket. Det som varit ett problem har varit att vi inte har vetat hur många Covid platser vi ska ha och hur många “vanliga platser”, vilket har gjort att vi har haft våra sköra lungpatienter i samma vårdlag som Covid patienter, vilket inte känns patientsäkert.

Jag har själv blivit drabbad då jag var hemma med lite ont i halsen i nästan tre veckor (hade inte jobbat med Covid-19 då) innan jag fick komma och testa mig (visade negativt), vilket känns lite surt.  80 % av en redan dålig lön blir man inte rik på!

Nu så ska jag ut och klippa gräset då det blev VAB idag, yngsta sonen var snorig och måste hållas hemma, så att vi kan ha våra skolor öppna. Vi måste alla dra vårt strå till stacken och stanna hemma då jag har sett hur väldigt dåliga människor kan blir av denna lömska sjukdom. 

Ska avsluta med att hälsa till min grymma arbetskamrater på 12, vi är inte perfekta men nästan!! 

Eva Larsson
Leg Sjuksköterska, Avd 12 USÖ

Filed Under: Bloggkalender Tagged With: internationella sjuksköterskedagen, sjuksköterska

Ett ögonblick på covidmottagningen

28 april, 2020 by Gästbloggare

Klockan är strax innan åtta och en efter en ramlar vi in i fikarummet. Vi som jobbar just idag är en spännande blandning av personal från vitt skilda delar av vården. Några kommer från asyl- och invandrarhälsan, några från psykiatrin, en från arbets- och miljömedicin, jag från ungdomsmottagningen och två barnmorskor som i vanliga fall forskar. Här finns också flera pensionärer som varit ifrån hälso- och sjukvården under kortare eller längre tid. De är såväl personal som tidigare jobbat på hjärtavdelning 63 som en operationssjuköterska. Leder verksamheten gör Eva som till vardags är chef på KTC.

Ingen av oss gör egentligen det vi brukar göra och här krävs ett prestigelöst och flexibelt arbetssätt där vi hjälps åt för att lösa de frågetecken som kommer upp och för att kunna hänga med i de rutiner och förhållningsreglerna som kan förändras flera gånger om dagen.

Just idag har vi fått veta att det från och med idag kommer att vara möjligt att se sitt provsvar via sin personliga 1177-sida, så nu gäller det att vi säger rätt till de vi provtar jämfört med det som gällde så sent som igår.

Vi jobbar i täta team där några agerar koordinatorer och tar emot alla bokningar, några registrerar och några tar prover i två snabbspår.

Idag tar vi de allra flesta prover utomhus och den skyddsutrustning vi använder är visir, förkläde och handskar utöver den vanliga, men kanske lite extra noggranna, basala handhygienen. Jag känner mig trygg med den nivån av skyddsutrustning speciellt med tanke på den typ av vård vi bedriver och att vi dessutom står utomhus. Inom andra delar av vården kan det se helt annorlunda ut.

Redan nu på morgonen har vi 30 patienter inbokade för provtagning. En vanlig dag tar vi cirka 120 tester.

Det är till 99% personal som vi testar här på covidmottagningen och på en presskonferens under tisdagen berättade smittskyddsläkaren Gunlög Rasmussen att ungefär 7% av alla personaltester som görs är positiva.

Vi jobbar i det som ska bli en del av den nybyggda akutmottagning i H-huset på USÖ-området. Lokalerna är inte avsedda för vår verksamhet, men de ställdes snabbt iordning för vår skull och de fungerar väldigt bra för vårt ändamål. När denna pandemi är över kommer denna del av akuten att vara avsedd för patienter som behöver sluss och på det sättet var det tur att den nya akuten inte kommit igång än eftersom att det ju gör att vi kunde få tillgång till dem så här snabbt.

För snabbt har det gått. För en knapp månad sedan var ingenting av detta i gång, jag tror knappt att tanken riktigt fanns ens.

Men så kom direktiven och ledningen på KTC fick i uppdrag att organisera och nu står vi här och har ett väl fungerande flöde.

Regionen ska vara mycket glada och stolta över att de har så kompetenta personer som tillsammans med oss som bemannar mottagningen har lyckats styra upp den här delen av Corona-situationen.

Själv är jag mest imponerad över hur lätt allting fungerar mellan oss som jobbar här. Vi känner knappt varandra, vi jobbar med saker som vi oftast inte gör i vanliga fall, i lokaler som vi inte är vana vid och som inte är avsedda för oss. Men vi gör det förbannat bra.

Är vi då idioter som ställer oss i frontlinjen och tar prover i näsan på folk där vi misstänker covid-19? Nej, vi är professionella yrkesutövare som drar våra strån till stacken.

Tillsammans med alla andra, som sliter på andra håll i vården, gör vi allt för att klara av den här pandemin.

Marcus Folkö Müntzing
Leg. Sjuksköterska

Filed Under: Arbetsmiljö, Information, Profession Tagged With: Barnmorska, COVID19, sjuksköterska

Vi är inga robotar!

21 april, 2020 by Åsa Mörner

Efter att ha stångats mot virusinvasionen i vården, med 12-timmarspass, trycksår i ansiktet av skyddsutrustning, evighetslånga arbetsveckor, bristande återhämtning och inställda ledigheter och inte minst, en djup etisk stress under lång tid, så är det många som har nedräkning till sommarsemestern. Att överväga att inte ge de hårt arbetande i vården semester, är såklart en desperat tanke hos våra beslutsfattare som famlar runt i mörkret när det gäller att lösa en akut brist på rätt kompetens och att få till en välfungerande vård även under sommarmånaderna. Men att förverkliga något sådant vore inte bara förödande. Det vore om något, djupt oetiskt och helt utan långsiktigt tänkande.

Hur länge orkar man arbeta i det tempo, med de extra timmar och med den press som många upplever runt om i vården nu? Hur mycket kan vi pressa en redan slimmad och stressad bemanning utan att tippa dem över kanten, utan att bägaren ska rinna över, utan att deras huvuden ska sjunka under vattenytan?

Vi har en kris, en global pandemi som vi inte erfarit tidigare i modern tid. Ett krig som bekämpas med vårdens professioner i frontlinjen. Ett krig där vi vill att så många som möjligt ska överleva. Vården måste bedrivas utifrån extraordinära omständigheter där ett så kallat krislägesavtal kan och i vissa fall, har aktiverats för att kunna bemanna verksamheter som fått fler vårdplatser och kräver mer personal än i normala fall.

Normala fall. Inte ens då är situationen i vården något som borde betraktas som “normalt”. I sådana fall skulle det inte vara ett problem med att lösa bemanningen inför varje sommarsemester. Och det skulle heller inte vara nästintill omöjligt att bli beviljad semester under resten av året heller. Så ser verkligheten ut för många som arbetar inom vården. Och år efter år så har de anställda pusslat, lappat och lagat och vänt ut och in på sig själva för att lösa de brister som uppstått pga en evighetslång ignorans från beslutsfattare. Vi har sålt semesterveckor, avstått från fester och bröllopsinbjudningar och gått miste om dyrbar tid med nära och kära.

Men vårdens medarbetare är inga robotar. Det går inte att bara olja upp muttrar och skruvar, byta batterier eller uppgradera programvaran. Och det går heller inte att betala tillräckligt mycket för att kompensera en förlorad hälsa.

Om vi inte kan erbjuda sjuksköterskor, barnmorskor, läkare, biomedicinska analytiker, undersköterskor, röntgensjuksköterskor och annan vårdpersonal en riktig semester så riskerar vi att en stor grupp blir sjukskrivna. Eller byter yrke.

Det har vi inte råd med.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

Filed Under: Information, Politik, Profession, Villkor Tagged With: Barnmorska, biomedicinsk analytiker, COVID19, robot, Röntgensjuksköterska, semester, sjuksköterska, Stress, utmattning, vård, vårdpersonal

Att skydda vårdpersonal från att bli corona-smittade borde vara arbetsgivarens högsta prioritet!

12 april, 2020 by Nadya Lehto

Jag följer massmedias bevakning av Covid-19 pandemin, kanske med lite andra glasögon än andra. Det jag ser är bilder, filmer och rapportering från slutenvården och ambulansverksamhet, där personalen många gånger har skyddsutrustning från topp till tå. De har ränder och är svullna i ansiktet efter att ha gått med skyddsmask/munskydd i många timmar. 

Jag hör och ser mindre rapportering från den kommunala äldreomsorgen, där vårdpersonal på sin höjd står med ett kortärmat plastförkläde och ett hemmagjort sladdrigt visir. Jag hör höga chefer i dessa verksamheter som gör uttalande som får mig att häpna. T. ex. en socialchef i en kommun (som tur är inte i Örebro län) som säger att de behöver inga skyddskläder för deras kunder har ingen konstaterad smitta. Då har man verkligen inte fattat! En person som bara arbetar med Covid-19 smittade patienter på ett boende i Stockholm berättar att de spritar och återanvänder munskydden. När reportern frågar varför. Svarar hen för att munskydden är slut och då blir personalen desperata. Gör detta fast de vet att de är engångs munskydd.

Jag blir arg, ledsen och upprörd, om vartannat. Vad är det för människosyn! Är det för att det är häftigare, bättre, yngre patientklientel i slutenvården och den prehospital vården som gör att den massmediala rapporteringen och prioriteringen av skyddsutrustningen hamnar där?!

I Örebro län har den absoluta majoriteten av de avlidna i Covid-19 varit äldre personer inom den kommunala äldreomsorgen. Dessa patienter har inte ens skickats in till slutenvården vad jag vet, utan de har blivit vårdade i sina hem på boenden sin sista tid i livet. Om inte personalen får adekvat skyddsutrustning leder det till smittspridning hos de absolut sköraste personerna i samhället. Dessa personer ska sedan vårdas i hemmen av den kommunala äldreomsorgen vars personal i hög grad är hemma och sjuka. Om vi i vården blir sjuka, vem ska då vårda?! Ekvationen går inte ihop.

Det handlar inte bara om tillgången på skyddsutrustning, det handlar också om kunskapen hur den ska tas av för att man inte ska kontaminera sig själv eller andra. Det är en konst. Våra medlemmar vittnar om att det finns stora brister i utbildning i hur man tar på och fram för allt av sig skyddsutrustningen på ett säkert sett. Ofta får vårdpersonalen i den kommunala hälso- och sjukvården bara se en film eller se på bilder eller läsa en text om hur det ska gå till.  

Jag hoppas att beslutsfattare i Sverige lär sig något av denna pandemi och ser till att ha bättre förberedelser till nästa pandemi. 

Vid tangenterna
Nadya Lehto
Leg. sjuksköterska
Regionaltskyddsombud och Huvudskyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Filed Under: Arbetsmiljö, samhällsfara Tagged With: Örebro kommun, sjuksköterska, Skyddsombud

Next Page »
Avdelningsstyrelsen i ÖrebroAvdelningsstyrelsen bloggar i Örebrobloggen

Sök

Senaste inläggen

  • Ska polisen ta hand om dig när du är akut sjuk?
  • Sjuksköterska- livet som en Alladin-ask…
  • Lönekarriär till livsviktiga yrken!
  • Ut med det gamla och in med det nya
  • Varför finns det aldrig några pengar?

Arkiv

Följ oss på facebook

RSS Nyheter från avd Örebro

  • Digital mötesplats - för chef och ledare
  • Facklig grundutbildning 2021
  • Är du nöjd med din lön?
  • Välkommen till vårt digitala café
  • Webbinarium om försäkring och pension!

Inloggning för redaktörer

Logga in

rss

  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer
Footer logo

Vårdförbundet består av runt 114 000 barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Tillsammans utvecklar vi vården och gör den säker. Tillsammans arbetar vi för ett hållbart yrkesliv och bra villkor.

Den här bloggen använder cookies för bästa användarupplevelse. Vi registrerar också vissa personuppgifter om du kommenterar på inlägg. Godkänn Läs mer
Privacy & Cookies Policy

Privacy Overview

This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Nödvändigt
Alltid aktiverad

Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.

Ej nödvändigt

Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.