Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Är det bara vårdpersonalens barn som inte får sommarlov..?

by

Sommar, sommar, sommar… Så ljuvliga ord som man i slutet av maj vanligtvis ser framemot med längtan om vila, återhämtning och tid med familjen utan en massa måsten. Bara vara. En semesterutflykt, glass i solen och förhoppningsvis bad i massor.

Men i slutet av våren 2020 är tankarna lite eller ganska mycket annorlunda. Semestern och sommardagarna som man brukar se framemot och som får oss att orka lite till när övriga året har haft hög arbetsbelastning och tempot varit tufft, kommer kanske inte komma. Nu känns den där längtan mer som ett mörker, en magkänsla som gror oro. Hur ska det bli med våra barns sommarlov? Hur ska vi lyckas att pussla med våra semesterveckor så att våra barn inte blir lidande? I vanliga fall kan vi ju ta hjälp av anhöriga. I min familj hade vi löst sommaren med hjälp av farföräldrarna som barnen skulle hänga med i 2-3 veckor. Denna sommar är vi många som inte kan ta hjälp av den äldre generationen i familjen.

Semester! 4 efterlängtade sammanhängande semesterveckor där barnen får sina sovmorgnar och vi vårat morgon kaffe i lugn och ro. Där ekorrhjulet slutar spinna för ett tag och vi får andas ut som familj.

Men så ändras spelreglerna pga. årets speciella omständigheter. Semesterlagens 4 veckors sammanhängande semester ska nu bli 3 veckors semester och för vissa ska semesterperioden börja innan skolan slutat och förlängas till september. De där 4 veckorna som man så längtat efter att få styra själv och inte vara i arbetsgivarens ”grepp”.

Kommer att tänka på barnkonventionen. Jag som i vanliga fall jobbar inom Barnhälsovården och är Barnsjuksköterska jobbar hela tiden utifrån barnkonventionen. Barns rätt till lek, vila och fritid!  Just den här sommaren är ju speciell och många med mig känner nog också att man velat skydda barnen och låta dem hålla någorlunda social distans för att undvika smitta och smittspridning. Men det lär ju inte vara möjligt om de ska hänga på förskola och fritids stora delar av sommaren. Blir frustrerad över detta, varför ska vårdpersonalens barn vara extra utsatta? Är det inte nog med att deras föräldrar sällan kan delta på avslutningar, uppvisningar och aktiviteter för att vi jobbar obekväma arbetstider, helger och storhelger? Vad händer med de barn som råkar ha två föräldrar som jobbar inom vården? Kommer arbetsgivaren ta hänsyn till familjelivet när vi får våra önskade semesterveckor flyttade? Vad har vi för rättigheter till vårt familjeliv?

Jag som vuxen kan ju ändå välja att gå undan när min hjärna överaktiveras och livet springer på i ett intensivt tempo. Jag kan välja att säga nej till umgänge och det sociala (vilket vi ändå får göra i dessa tider). Men barn är barn och vi vet att när vi lämnar in dem på förskolan så går tempot i 180. Var på en föreläsning där man pratade om ”Akta barns hjärna” dvs. vikten om vila och återhämtning för barnen. Visst det finns tid för vila för de små barnen. Men barnen vi lämnar in på fritids har knappast schemalagd vila i sin fritidsverksamhet. Hörde av en kollega att hennes yngsta blivit orolig och frågade sin förälder ”Kommer inte jag få sommarlov nu?” när hon hörde att föräldern inte skulle få ut sina 4 semesterveckor.

Kommer detta innebära att det bara är vårdpersonalens barn som inte får sin återhämtning tillsammans med sina föräldrar i sommar och sitt sommarlov?!

Anna Glader
Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska

När man jobbar i vården behöver man ingen semester

by

Ingen har väl lyckats undgå att det pågår en kris i vården. I vissa delar av landet är den mer påtaglig än andra, men hela Svea rike är berört och runt om i vår avlånga demokrati, så har vården mobiliserat och gjort sig redo för strid. Konsekvensen för de som arbetar i frontlinjen, dock inte bara de som slåss direkt mot viruset, utan även de som arbetar i andra verksamheter pga bla hög sjukfrånvaro och förändrade rutiner och riktlinjer, är att många känner sig dränerade. Slut som artister, redo att kasta in handduken, checka ut och lägga sig och flämta på sofflocket.

Sorgligt nog så är utmattning en vanligt förekommande åkomma hos legitimerade vårdprofessioner, eftersom de stångats mot en nedåtgående spiral i bemanningstäthet och alltför hög stress under lång tid. I år är det dock ett exceptionellt läge. Det pågår en pandemi som vi inte skådat i modern tid.

Men när den första sommarmånaden gjort sitt intåg så brukar många ändå dra en lättnadens suck. Snart är det dags att gå ner i varv, flexa ut, sparka av sig foppatofflorna och glömma bort alla lösenord och koder till jobbdatorer, journalsystem och dörrar. Det är dags för återhämtning och tid att umgås med familj och vänner, tända grillen och ta sig ett dopp i det blå, putsa på motorcykeln och rulla fram husvagnen.  

Men inte i år.

För den här sommaren, efter vad många upplevt som den tuffaste våren i deras yrkesliv, så kommer semestern att vara betydligt kortare än vanligt för en stor del av landets vårdanställda.

Det har inte bara varit en fysiskt ansträngande period i vården. Många känner sig mentalt urlakade och brottas med etisk stress och en känsla av otillräcklighet. Att se svårt sjuka människor dö, utan möjlighet till att ha en anhörig nära, omgiven av personal iklädda rymddräktsliknande skyddsutrustning, gör ont i hjärta och själ och sätter djupa spår. Behovet av en längre ledighet för att ges en möjlighet att ens försöka koppla bort är otroligt stort hos de som kämpar för att hålla igång vården.

När man jobbar i vården behöver man inte lika mycket ledighet som andra, tycks ledning och politiker resonera. Förstår våra beslutsfattare hur förödande det riskerar att bli? Hur många kommer att krascha in i den berömda väggen när höstrusket sänker sig? Hur många kommer att bli less och byta jobb eller yrke?

Nej, det är ingen som vet det just nu. Men en sak är säker. Beslutsfattare har år ut och år in, ignorerat det faktum att det finns för få sjuksköterskor och barnmorskor pga oattraktiva villkor. De har blundat för att villkoren för biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor inte rimmar med den utbildningsnivå och det ansvar som medföljer legitimationskravet. Ett alldeles vanligt år, helt pandemifritt, så är ledighet en hårdvaluta. Semesterveckorna säljs till högsta bud, allt för att försöka rädda en underdimensionerad vård. Och det är, som sagt, under ett vanligt år. Förstår ni hur det ser ut i år?

För 2020 är inget vanligt år. Det pågår en pandemi. De som arbetar i vården förstår allvaret och gör allt för att hålla uppe det sjunkande vårdskeppet. Och de gör det bra. Men till vilket pris? Och vem kan egentligen lova att all den semester som blir låst till hösten, istället för sommarens ljumma månader då resten av familjen och vännerna har ledigt, går att bevilja? Den vårdskuld som nu hopar sig pga inställda undersökningar och behandlingar är enorm. Och vem vet om det kommer en andra våg av viruset?

Kanske är det först nu som många av våra medborgare insett hur livsviktiga, hur ovärderliga och oersättliga vårdens medarbetare är; att det inte handlar om att bara badda någons panna, vända ett provrör eller trycka på en knapp.  Kanske är det först nu som våra beslutsfattare inser att rätt villkor till vårdens professioner är en investering, både i nuet och för framtiden. För vem vet när nästa pandemi knackar på?

Åsa Mörner

Legitmerad barnmorska, legitimerad sjuksköterska

Älskade hatade arbete

by

För mig har alltid bakning och matlagning varit som terapi när jag behövt rensa tankarna. Sista tiden har det bakats en hel del där hemma och tankarna snurrat snabbare än någonsin på samma gång som det emellanåt varit en känsla av sirap innanför pannbenet.

Jag älskar mitt arbete och gick de flesta dagarna dit med ett leende på mina läppar, sen kom Covid-19. En kollega sa till mig för några veckor sedan ”det fanns inte skrivet i mitt anställningsbevis att jag skulle bekämpa en pandemi och stå i frontlinjen i kampen”.
Hans ord fastnade i mitt huvud och där mal dom runt tillsammans med allt annat.
Vi arbetar i en verksamhet där ingen dag är den andra lik och där besluten många gånger sker sekundsnabbt och gör skillnad på liv och död. Nu står vi här med våra skyddskläder och vet aldrig vad som komma skall. Är patienten vi nu ska träffa smittsam?

Varje arbetspass träffar vi patienter som är konstaterat sjuka eller misstänkt sjuka i Covid-19. Vi gör det efter bästa förmåga och sliter hårt för att undkomma smitta, såväl på egen hand som att undvika att föra eventuell smitta vidare.
Många av oss älskar vårat arbete med att finnas där i människors svåraste stunder men knappast någon av oss tycker nuvarande situation är speciellt behaglig att arbeta i. Den psykiska belastningen på vårdpersonalen är idag bra mycket högre än de flesta av oss någonsin upplevt.

Tankarna över hur länge man ska orka och om det är värt att stanna i en verksamhet som under många år varit eftersatt vad gäller personalens villkor kommer näst intill varje dag nu och med händerna i degbunken tänker jag emellanåt att jag kanske borde byta bana. Jag hoppas och tror ju att det kommer bättre tider framöver.

Dock har jag sista veckorna stressats av olika artiklar och information om att man kanske kommer korta ner sjukvårdspersonalens sommarsemester, med allt från 1 vecka till att skjuta hela semestern till hösten. Det här skrämmer personalen med all rätt, man är helt slut och behöver verkligen veta att semestern kommer som ett andningshål om några veckor.
Vi riskerar våra hälsa och kanske i värsta fall våra liv varje dag på arbetet för att vårda och hjälpa våra medmänniskor och detta utan minsta risktillägg eller ökad kompensation på något sätt. Att be till högre makter känns lönlöst, men jag hoppas att de som styr samhället, fördelar pengar och resurser kanske nu får upp ögonen för vilka som är oumbärliga och just nu bär det här samhället på sina redan innan mycket tungt belastade axlar.

Carolina Classon
Ambulanssjuksköterska/Förtroendevald
Ambulanssjukvården USÖ

Vi är inga robotar!

by

Efter att ha stångats mot virusinvasionen i vården, med 12-timmarspass, trycksår i ansiktet av skyddsutrustning, evighetslånga arbetsveckor, bristande återhämtning och inställda ledigheter och inte minst, en djup etisk stress under lång tid, så är det många som har nedräkning till sommarsemestern. Att överväga att inte ge de hårt arbetande i vården semester, är såklart en desperat tanke hos våra beslutsfattare som famlar runt i mörkret när det gäller att lösa en akut brist på rätt kompetens och att få till en välfungerande vård även under sommarmånaderna. Men att förverkliga något sådant vore inte bara förödande. Det vore om något, djupt oetiskt och helt utan långsiktigt tänkande.

Hur länge orkar man arbeta i det tempo, med de extra timmar och med den press som många upplever runt om i vården nu? Hur mycket kan vi pressa en redan slimmad och stressad bemanning utan att tippa dem över kanten, utan att bägaren ska rinna över, utan att deras huvuden ska sjunka under vattenytan?

Vi har en kris, en global pandemi som vi inte erfarit tidigare i modern tid. Ett krig som bekämpas med vårdens professioner i frontlinjen. Ett krig där vi vill att så många som möjligt ska överleva. Vården måste bedrivas utifrån extraordinära omständigheter där ett så kallat krislägesavtal kan och i vissa fall, har aktiverats för att kunna bemanna verksamheter som fått fler vårdplatser och kräver mer personal än i normala fall.

Normala fall. Inte ens då är situationen i vården något som borde betraktas som “normalt”. I sådana fall skulle det inte vara ett problem med att lösa bemanningen inför varje sommarsemester. Och det skulle heller inte vara nästintill omöjligt att bli beviljad semester under resten av året heller. Så ser verkligheten ut för många som arbetar inom vården. Och år efter år så har de anställda pusslat, lappat och lagat och vänt ut och in på sig själva för att lösa de brister som uppstått pga en evighetslång ignorans från beslutsfattare. Vi har sålt semesterveckor, avstått från fester och bröllopsinbjudningar och gått miste om dyrbar tid med nära och kära.

Men vårdens medarbetare är inga robotar. Det går inte att bara olja upp muttrar och skruvar, byta batterier eller uppgradera programvaran. Och det går heller inte att betala tillräckligt mycket för att kompensera en förlorad hälsa.

Om vi inte kan erbjuda sjuksköterskor, barnmorskor, läkare, biomedicinska analytiker, undersköterskor, röntgensjuksköterskor och annan vårdpersonal en riktig semester så riskerar vi att en stor grupp blir sjukskrivna. Eller byter yrke.

Det har vi inte råd med.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

Lucka nummer 21. Det var helgen innan jul

by

Det var helgen innan jul och precis som alla andra år kom influensan och vinterkräksjukan likt ett brev på posten. Och precis som alla andra år blev ALLA förvånade. Och allra mest förvånade blev de som bestämmer. Hur kunde det här hända i år igen?  

På avdelning ABÅ (Avdelning för Blandade Åkommor) hade alla utom en av de få sjuksköterskor som fanns kvar fått influensa. De som bestämmer kliade sig i pannorna och sa: Vad gör vi nu? Sen tog de tag i problemet och kallade till ett akut ledningsgruppsmöte för att diskuterad den akuta sjuksköterskebristen.

De som bestämmer bollade kreativa och flexibla lösningar:

– Om det funnits fler sjuksköterskor i tjänst så hade sjuksköterskorna naturligtvis fått byta arbetspass . Om de protesterar mot fler helgpass finns möjligheten att beordra! Men nu gick inte det. För det fanns inga extra sjuksköterskor i tjänst.

– Om någon sjuksköterska haft semester hade man kunnat dra in semestern. En bra och billig lösning eftersom det inte kostar de som bestämmer något. Men eftersom ingen sjuksköterska får semester beviljad på helgen så gick inte det heller. Det fanns ingen sjuksköterska att ringa in från semestern.

– Om det funnits många sjuksköterskor på någon annan avdelning så hade man kunnat låna av varandra. Sjuksköterskor har bred kompetens och kan jobba på alla arbetsplatser. Men det fanns inga extra sjuksköterskor på någon annan avdelning  .

Beredskap! De som bestämmer tar ett snabbt beslut om att införa beredskap! Men det går inte att införa beredskap när det bara finns en sjuksköterska i tjänst, så den idén fungerade inte heller

Kompetensväxla! De som bestämmer beslutar sig för att sig för att kompetensväxla. Naturligtvis bara som en nödlösning över helgen. Men eftersom sjuksköterskor har legitimation, så kan faktiskt inte vem som helst ersätta en sjuksköterska. Så det gick inte det heller.

Men var hittar man sjuksköterskor med så kort varsel?

Bemanningsföretag! Man kan hyra sjuksköterskor! Men när de som bestämmer ringer till bemanningsföretagen visare det sig att de inte har några sjuksköterskor att hyra ut.

Facebook! Alla lediga sjuksköterskor har väl facebook?! (Men inte heller en annons på facebook skulle lösa helgens akuta sjuksköterskebrist). Och att starta en utredning om att rekrytera från andra länder skulle också ta för lång tid.

Det var i den vevan en av de som bestämmer kom på den briljanta idén med vikarier. Vikarier kan arbeta för timlön! Det är en bra idé! Men de som bestämmer upptäcker att det inte finns några vikarier att ringa till – man har aldrig fått använda vikarier avdelning ABÅ. Där arbetar man med minimibemanning och beviljar aldrig ledighetsansökningar, så det finns inget behov av vikarier.

Vid en närmare granskning av bemanningslistorna visar det sig att 10 sjuksköterskor slutat de senaste året. De som bestämmer tar ett snabbt beslut om att ringa de 10  och se varför de slutat, och höra om någon av dem vill vara vikarie i helgen. Sagt och gjort, de som bestämmer ringer sjuksköterskorna:

“Tio sjuksköterskor fick aldrig sluta klockan tio, en blev trött på beordrad övertid och så var de bara nio.

Nio sjuksköterskor ville natt bojkotta, en sa nej till treskift och plötsligt var de åtta.

Åtta sjuksköterskor gick på intervju, en fick annat jobb och hastigt blev de sju.

Sju sjuksköterskor fick aldrig använda sin flex, en tröttnade på det och med ens så var de sex.

Sex sjuksköterskor började längta hem, en flyttade tillbaka och plötsligt var de fem.

Fem sjuksköterskor jobbade sig yra, en ville ha ett liv och genast var de fyra.

Fyra sjuksköterskor om semester försökte be, en ledsnade på avslag och så var de endast tre.

Tre sjuksköterskor utan rast jobbade på, en fick blödande magsår och tvärt så blev de två.

Två sjuksköterskor sökte specialistutbildningen, en kom in och kvar fanns bara en.

En ensam sjuksköterska till Norge drar och därför finns ingen mer sjuksköterska att ringa kvar.”

Och vad jag vet så sitter de som bestämmer fortfarande och letar sjuksköterskevikarier. Och de är mycket, mycket frustrerade. Om någon sjuksköterska svarar när de ringer kommer de som bestämmer helt garanterat behöva betala mer än vad det tänkt sig, för annars kommer ingen någonsin vilja arbeta extra på avdelning ABÅ.

Trevlig helg

Önskar
Ann-Sofie Gustavsson
Anestesisjuksköterska

 

 

 

 

Uppföljning av sommaren!

by

Nu har sommaren, så smått, börjat övergå i höst och då brukar det vara på sin plats att följa upp hur sommaren var. Blev det som planerat? Blev det förändringar i sista stund? Eller vändes all planering upp och ner redan första veckan? Här kommer några tips på frågor som det kan vara bra att fundera över.

Nu när vardagen åter börjat lunka brukar det alltid vara dags för att följa upp sommaren i olika forum. Är det inte på samverkan så kan det vara på APT eller runt bordet vid eftermiddagsfikat.

Vad är då bra att tänka på när man ska följa upp något?

En sak kan vara att titta tillbaka på de dokument och den information som kom inför sommaren. Stämde den överens med resultatet? Blev sommaren som det var planerat?

En annan sak kan vara att fundera över om planeringen satte igång i tid, eller om det finns anledning att börja tidigare inför nästa sommar.

Ytterligare en del som är värdefull att titta på är hur personalen och kollegorna upplevde sommaren. Var det extra stressigt? Var det extra lugnt? Var det vissa delar i uppdraget som inte hanns med? Var det patienter som föll mellan stolarna? Varför blev det i så fall så? Diskutera och analysera och kom kanske med några konkreta förslag på hur ni kan göra till nästa år.

Är du dessutom förtroendevald kan du begära ut information, enligt medbestämmandelagens §19, hur sjuktalen sett ut över sommaren. Inte på personnivå, men som helhet. Har det varit extra många sjukskrivna? Finns det naturliga orsaker till det, eller finns det delar i arbetet som påverkat och vad kan i så fall göras för att förhindra att det händer fler gånger?

Det finns säkert massor med ytterligare idéer om hur ni kan följa upp sommaren på det ställe där du jobbar. Prata med dina kollegor, din förtroendevalda och din chef så att ni tillsammans kan utvärdera sommaren och ta med er den inför nästa sommarplanering.

Marcus Folkö Müntzing
Huvudskyddsombud
Vårdförbundet avdelning Örebro

Hur mycket kostar din semester?

by

Solen och värmen har åter hittat tillbaka till våra kalla, gråa breddgrader. Kön av husvagnar ringlar sig mil efter mil i riktning mot Ölandsbron. Samtliga stugor, pensionat och hotellrum på Västkusten är uppbokade sedan månader tillbaka och de omdebatterade flygresorna till Medelhavet går i skytteltrafik mellan Svedala och all-inclusiveresorterna på Kreta och Mallorca. Barnen har sprungit ut på sommarlov och nedräkningen till sista veckan på jobbet har pågått länge nu.

Äntligen dags för semester! Eller….? Nja, för om du jobbar inom vården så verkar det inte alls vara en självklarhet. Och frågan är om vi ens vill det själva?

Varje år rapporteras det om kaoset som stundar inför sommaren: ”I år blir det värre än någonsin”, ”Sjukhuset går på knäna”, ”Kirurgen tvingas stänga ytterligare vårdplatser i sommar”.
Och arbetsgivarens lösning är också densamma men av varierande karaktär: X antal kronor (FÖRE SKATT) för att flytta på din semester (annars blir det att beordra!).

Arbetsgivaren ”löser” problemen genom att nyttja sin redan utmattade personal för att dölja en brist på både bemanning, attraktiva villkor och god planering. Men alla vet ju att det inte är någon lösning eftersom det resulterar i att allt fler tjongar in näsan i sjukhusväggen eller kastar in handduken och säger upp sig framåt höstkanten.

Det är ett stort samhällsproblem. Men det finns en annan problematik.

Och det är vi själva.

Hur länge kan vi fortsätta sälja vår semester utan att det får långsiktiga konsekvenser? Hur mycket är din sommarsemester värd egentligen? Budskapet till arbetsgivaren blir ju att den faktiskt är till salu. Oftast handlar det inte om särskilt stora summor heller, men det är ju lätt att locka underbetalda professioner med ett tillskott i en knaper plånbok tyvärr.

”Men om jag inte säger ok till chefens erbjudande om ”Semesterbonus” så blir vi beordrade”.

Betyder det att vi måste säga ja till något som är så urbota dumt? Borde vi inte markera att vår sommarsemester faktiskt inte är till salu? Överhuvudtaget. Och att det verkligen inte är ok att arbetsgivare och politiker fortsätter att ignorera det faktum att vården är underdimensionerad och våra professioner gravt värdediskriminerade.

När resten av Sveriges arbetstagare stänger av datorn, sätter på sig flip-flopsen och firar in sommarens ljusa nätter tillsammans med familj och vänner, som också är lediga, så återkommer samma miserabla situation VARJE ÅR för 1000-tals sjuksköterskor och barnmorskor. Varför är det ingen självklarhet att vi också ska kunna vara lediga, utan att behöva brottas med dåligt samvete över att vår frånvaro riskerar både patienters och kollegors hälsa.
Och varför gör vi inget åt det? Tycker vi verkligen det är ok att vår semester är till salu?

Åsa Mörner
Legitimerad sjuksköterska , legitimerad barnmorska

Och så var det ingen kvar

by

Varför är det svårt att behålla legitimerade sjuksköterskor?

“Tio sjuksköterskor hade arbetstid till tio, en tröttnade på övertid och så var de bara nio.
Nio sjuksköterskor ville natt bojkotta, en sa nej-tack treskift och plötsligt var de åtta.
Åtta sjuksköterskor kom på intervju, en valde bemannings-tjänst och hastigt var de sju.
Sju sjuksköterskor fick aldrig ta ut flex, en ledsnade på det och med ens så var de sex.
Sex sjuksköterskor ville se familj och hem, en vägrade att vänta och så var de bara fem.
Fem sjuksköterskor jobbade sig yra, en valde bättre arbetsmiljö och genast var de fyra.
Fyra sjuksköterskor om semester försökte be, en tröttnade på avslag och så var de bara tre.
Tre sjuksköterskor utan rast jobbade på, en fick blödande magsår och tvärt var de två.
Två sjuksköterskor sökte specialistutbildningen, en kom in och kvar fanns bara en.
En ensam sjuksköterska vägrar dygnetruntberedskap och drar, och därför finns på arbetsplatsen inte en enda sjuksköterska kvar”

Svaret är bra villkor!

Ann-Sofie Gustavsson
Ordförande Vf Örebro

Semester Nej tack

by

Vill du ha semester?

Jag och en kollega har under en natt besökt ett antal avdelningar och pratat om arbetstider, planering inför sommaren och lön. Men det vi unisont fick med oss var att om man av någon anledning behöver söka semester en helgnatt så sök inte, för ni kommer ändå inte få ledigt.
Detta har lett till att ingen söker ledigt. Och skulle någon mot förmodan göra det så avslås den.

Jag har vänner som jobbar utanför vården och när detta kommer på tal tror de flesta att man ljuger, och kommenterar att sådan personalpolitik är ingen framgångsfaktor.

Vi pratar om personer som i de flesta fall jobbar både dag, kväll och natt, alltså dygnet runt året om och helger oavsett om det är julafton eller midsommar. Den enda ledighet man vet att man får är sommarsemestern, förhoppningsvis när övriga familjen är lediga.

Detta är en av nyckelfrågorna som måste lösas om man vill behålla sin personal. Annars riskerar vården att likna den enorma brist man lider av i storstäderna.

Våra medlemmar är kloka och inser att alla inte kan få ledigt samtidigt, men våra chefer måste vidta mått och steg för att lösa detta.
Det finns en rad lyckade försök i landet med alternativa schemalösningar som tillsammans med att arbeta för att fler medlemmar orka arbeta heltid. Få av våra medlemmar som arbetar i 24/7 verksamhet väljer idag att jobba heltid då verksamheten är alldeles för pressad.

I vissa verksamheter är personalomsättningen så stor att man aldrig kommer upp i full kapacitet då man hela tiden skolar in ny personal och därmed saknar erfaren personal. Många ställer sig frågan hur man ska orka arbeta full tid fram till pension.
För ett antal år sedan ropade vi högljutt att alla ska ha rätt till heltid. Idag finns det få som orkar arbeta heltid

Medskick till beslutande: Se till att arbetsvillkoren blir så anständiga att vi stannar kvar i vården, får lite återhämtning i form av ledigt någon helg när vi behöver. Och därtill anständig arbetsmiljö annars kommer vården förlora kampen om arbetskraften.

Bara så ni vet, ni är fantastiska alla kollegor..

Hans Nilsson
Legitimerad Sjuksköterska
Förtroendevald/Huvudskyddsombud

Jag är oerhört tacksam för att jag fått föda båda mina barn under så god omvårdnad

by

Min dag på förlossningen

Debatten om svensk förlossningsvård har varit intensiv under en ganska lång tid. Fler än jag har sett bilden på den handskrivna lappen från den 14/7 när varenda förlossningsavdelning i hela Stockholmsområdet var full. Jag har följt debatten med stort intresse och kände till slut; Jag måste få se det med egna ögon. Jag har fått uppleva förlossningsvården som patient ett par gånger, men jag ville se det från andra sidan. Därför bad jag att få gå en “dag i mina skor” på förlossningen mitt under semesterperioden.

Det var i början av juli och tid för ett eftermiddagspass. När jag anländer är läget mycket ansträngt. Personalen som kommer in i samlingsrummet verkar slutkörda. Några medarbetare hade varken ätit frukost eller lunch. En medarbetare kom in i rummet, satte sig uppgivet på en stol och sa ungefär såhär: “Jag tror jag skulle behöva en veckas semester bara för att kompensera uteblivna raster, måltider och toalettbesök.”

I efterhand har jag förstått att dagen då jag var där var exceptionell, kanske en av de värsta dagarna under hela sommaren. Samtidigt är jag tacksam att det var just den dagen jag var där, för då fick jag verkligen se hur det är att jobba på förlossningen när det är som allra stressigast. Kvinna efter kvinna som ringer in med pågående värkarbete. Personal som blir allt mer stressade över hur situationen utvecklar sig. Kommer vi kunna få tag i mer personal för att stärka upp natten, kommer alla kvinnor kunna erbjudas plats när det väl är dags? Och mycket riktigt, den dagen fick en kvinna hänvisas till Västerås. Lyckligtvis var hon den enda, men det var givetvis inte ett roligt besked att ge.

Det slår mig verkligen hur oerhört brett och komplext barnmorskeyrket är. Man får inte bara uppleva glädjen av att ett friskt barn kommer skrikande till världen, med föräldrar som gråter av glädje över att deras älskade barn äntligen kommit ut. En barnmorska måste hantera alla delar som yrket innebär. Aborter, stötta mödrar med svår förlossningsskräck, hänvisa kvinnor med värkar till förlossningar som ligger över 10 mil bort, fatta snabba och avgörande beslut under en förlossning som kan vara avgörande för barns eller moderns liv, vårda mödrar som fått bristningar i samband med förlossningen och ibland, tack och lov väldigt sällan, också hantera sorgen och smärtan hos både föräldrar och sig själva om ett barn inte överlever. Alla dessa situationer och många fler är en del av att vara barnmorska och måste hanteras, alla med en enorm professionalism.

Dagen efter att jag varit med på förlossningen fick jag en påminnelse på Facebook. Det var då ett år sedan jag la upp en första bild på mig och min nyfödda son. Jag kunde inte låta bli att reflektera över att jag faktiskt fött barn under precis samma tidpunkt, bara ett år tidigare. Var situationen lika ansträngd då utan att jag märkte av det? Var personalen bara professionella nog att dölja det? Jag är oerhört tacksam för att jag fått föda båda mina barn under så god omvårdnad. Det tänker jag kämpa för att alla kvinnor efter mig också ska få göra.

Då måste personalen också få rimliga förutsättningar att göra sitt jobb. För det första behövs det fler medarbetare, framförallt barnmorskor. För det andra måste medarbetarna kunna erbjudas en lön som motsvarar den kompetens de besitter, den arbetsinsats de gör under stundtals mycket pressade arbetsförhållanden och det ansvar de tar. För det tredje måste vårdpersonalen avlastas sådana uppgifter som inte kräver vårdutbildning. När arbetsmiljön är så pressad att medarbetarna varken hinner gå på toaletten, äta eller sitta ner under sin rast är det inte hållbart att vårdutbildad personal ska se till att det finns lakan, städa rum, ordna mat åt patienterna eller flytta sängar mellan avdelningar. Sådant kan skötas av servicepersonal. Det löser inte problemet att det finns för få barnmorskor, men det skulle förhoppningsvis göra att de kan ägna mer tid åt patienterna och hinna ta rast i lugn och ro.

Det blev en väldigt händelserik, lärorik och spännande dag för mig. Tack för den insats ni gör och för att jag fick vara med och gå en dag i era skor.

Kajsa Rosén (L)

Politisk sekreterare

Region Örebro län