Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Vi fick inte tag på någon byggnadsingenjör, men vi har anställt fyra svetsare istället

by

Själv är jag nyfiken på om bron kommer att hålla för tung trafik, alltså den bro som ska konstrueras utan byggnadsingenjör, men som har fyra rekorderliga svetsare på arbetsplatsen. Men det kanske inte är så viktigt?

I alla fall inte när en liknande situation utspelar sig i vården. Det går ju att chansa också och se hur länge det håller.

För när det kommer till säkerheten i vården så tycks det vara underordnat. Det verkar inte vara viktigt att den vård du får på vårdcentralen eller på BB utförs av någon som faktiskt har utbildning och därmed kompetens för att göra rätt bedömningar och behandlingar. Arbetsgivare runt om i landet verkar tro att utbildningen till distriktssköterska inte har någon större betydelse för vårdcentralens säkerhet. Eller att en barnmorskelegitimation inte spelar någon roll, det går lika bra med en sjuksköterska eller undersköterska, trots att dessa professioner inte har någon som helst utbildning inom vare sig sexuell och reproduktiv hälsa eller perinatal vård och amning.

I vissa delar av landet så är den gynekologiska cellprovtagningen helt utlagd på undersköterskor. Har de ens gynekologiska undersökningar med i sin utbildning? Men det räcker tydligen med en snabbkurs någon eftermiddag för att få den kompetensen som annars innefattas i den dubbellegitimerade barnmorskeprofessionens område. Och den stund för det korta samtalet innan, under och efter provtagningen då många frågar om blödningsrubbningar, torra slemhinnor eller framfall, faller helt bort. För det krävs en barnmorska för att kunna besvara sådana frågor. Ingen annan.

Missförstå mig inte. Undersköterskor är ju helt fantastiska och vården skulle inte fungera utan dem. Men det är ju ingen som kommer på tanken att sätta in en barnmorska som kirurg. Inte ens med en snabbutbildning…

Precis samma skrämmande taktik sker på labb och på röntgenkliniker. Legitimerade biomedicinska analytiker byts ut mot exempelvis undersköterskor och samma sak sker med röntgensjuksköterskor.

Är budskapet från våra arbetsgivare att vi inte behövs? Kan vi lägga ner utbildningarna på landets universitet och högskolor egentligen? Oavsett hur de (inte) tänker så är det ju verkligen inte positivt ur rekryteringssyfte. ”Utbilda dig en himla massa år, men det går egentligen lika bra med någon utan din utbildning”.

Jag ser också ett problem med att det faktiskt finns personer som har utbildning inom ett visst område men som, utan betänkligheter, ger sig in hals över huvud i något som de faktiskt inte har kompetens för. Varken teoretisk eller praktisk. Hur tänker du som gör det?

Personligen så är jag rädd om både människan jag ska vårda och den legitimation jag har.

Jag vet i alla fall vem jag vill bli behandlad av, vem som ska få ge mig råd när jag behöver, vem som ska genomföra undersökningen på mammografin och vem som, åtminstone borde få undersöka mina prover på labb. Men vet du det?

Du kanske åtminstone vet vilken bro du helst skulle rulla ut din bil på när du ska korsa ett vattendrag eller en djup ravin; Den som är byggd med hjälp av byggnadsingenjörens arbete med bland annat system- och hållfasthetsberäkningar? Eller den utan?

Åsa Mörner, leg sjukskötersla och leg barnmorska

Är det någon skillnad på en samhällsfarlig strejk och en samhällsfarlig brist?

by

Sedan början av sommaren så har våra danska sjuksköterske- och röntgensjuksköterskekollegor strejkat för att få bättre villkor. Precis som här hemma i Svedala så är den starkt kvinnodominerade professionen gravt undervärderad och har en alltför pressad arbetsmiljö. Men dansk media har haft mer fokus på fotbolls-EM och OS än att en av landets samhällsbärande yrken desperat ropat efter förbättrade villkor, trots att stödet från befolkningen är stort. Och nu tar den danska regeringen fram ett lagförslag som omedelbart stoppar strejken. WTF?!

Motiveringen till den danska regeringens mindre moderna påhitt är att konsekvenserna av strejken blivit så pass allvarliga för hälso- och sjukvården att det ”krävs ett ingripande.” Antar att de menar att det alltså är samhällsfarligt att inte ha tillräckligt många av dessa yrkesgrupper i tjänst?

Och det är ju svårt att argumentera mot det. Självklart drabbas samhället av att det inte finns tillräckligt många sjuksköterskor och röntgensjuksköterskor som kan undersöka och behandla patienter. Men något som faktiskt går att argumentera emot är varför så pass viktiga yrken; yrken som uppenbarligen är så oumbärliga så att regeringen måste gå in och stoppa en strejk, inte värderas högre? De är ju så oumbärliga så att det krävs ett särskilt (medeltida) lagförslag för att få dem att återgå i tjänst till och med?

Legitimerade yrken i vården får inte strejka på samma sätt som exempelvis busschaufförer eller snickare får göra. Det är samhällsfarligt. Men vad innebär egentligen en samhällsfarlig avsaknad av exempelvis sjuksköterskor inom vården?

När de danska sjuksköterskorna strejkat under sommaren så har planerade operationer ställts in, något som enligt den danska regeringen kommer att ta flera år att komma ikapp. Är det inte samhällsfarligt att ha sådan brist på sjuksköterskor i verksamheterna så att vårdköerna växer, behandlingar ställs in eller flyttas fram och akutmottagningar och vårdavdelningar är överfulla? Ungefär som vi har det rent allmänt alltså, även utan strejker?

Nej, vi får inte strejka så att det blir ”samhällsfarligt”. Men våra villkor fortsätta vara usla, något som i sin tur lett till en vårdkris som tycks bli allt djupare och djupare. Det är inte bara här i Sverige eller i vårt grannland Danmark som situationen ser ut så. Kvinnodominerade vårdprofessioner är gravt undervärderade i stort sett överallt.

Sjuksköterskelönerna i Danmark ligger 15-20 procent lägre än andra yrken med motsvarande utbildningsnivå och enligt arbetsmarknadsforskare så riskerar nu Danmark, precis som i Sverige, att förlora ännu fler sjuksköterskor. Men det är tydligen inte samhällsfarligt?

Tänk om den danska regeringen istället skulle hävdat att det var samhällsfarligt av arbetsgivarparten att inte erbjuda bättre villkor? Kunde de inte fixat fram ett sånt lagförslag istället?

Är det någon skillnad på en samhällsfarlig strejk och en samhällsfarlig brist?

Åsa Mörner, legitimerad sjuksköterska, leg barnmorska

Historisk anekdot: Vi har faktiskt en sån här liknande gammal ful händelse från vår egen svenska historia också. 1951 kräver dåvarande fackförbundet för sjuksköterskor, Svensk sjuksköterskeförening (numera vårt professionsförbund) stora löneökningar, eftersom yrket, även då, var gravt undervärderat, vilket också hade lett till massuppsägningar i protest. Riksdagen kallades då in akut in under sommaren för att besluta om en ”tjänstepliktslag för sjuksköterskor”. Lagen antogs dock aldrig. Men det var först 1966 som sjuksköterskor fick konflikträtt, dvs rätt att strejka. Så länge det inte blir samhällsfarligt…vad nu det är…

Våga fråga!

by

När jag var nyexaminerad kastades jag in ganska snabbt på en hektisk akutvårdsavdelning. Inskolningsperioden var allt annat än lång och det dröjde heller inte länge tills jag blev en av dem som sågs som ”erfaren och rutinerad”. Men det var jag sannerligen inte.

Men jag hade ett knep, ett knep som gjorde mig (relativt) trygg, lugn och säker. Det var att VÅGA FRÅGA!

Jag har många gånger mötts av nyexaminerade av diverse professioner, både i min kliniska yrkesroll, som patient och som universitetslärare, som liksom sprätt runt på avdelningar och mottagningar som om de vore någon sorts gudagåva till verksamheten och de vårdsökande. Som betett sig som självsäkra tuppar i en hönsgård och som om de tog sitt yrkesansvar med en klackspark. Sådana personer ger mig både huvudvärk, magknip och kalla kårar. De som aldrig ”behöver” fråga om något.

De som tror att de är fullfjädrade experter innan de knappt ens fått sin legitimation från Socialstyrelsen.

Men att bli expert tar många, långa år. Och det vore helt omänskligt att tro att du är lika kompetent som dina mer erfarna kollegor redan efter första arbetsveckan. För det är du inte. Och även om arbetsgivare i sina desperata försök att fylla de ekande tomma hålen i schemaraderna, tycks ha orimliga förväntningar om att en nyexaminerad barnmorska, biomedicinsk analytiker, röntgensjuksköterska eller sjuksköterska skulle vara självgående och trygg redan från start, så är det INGEN av dina kollegor som har sådana fantasifulla förväntningar på dig. Faktum är, att vi förväntar oss att du SKA vara osäker. Så om du inte ställer tillräckligt många frågor eller ber någon rutinerad kollega dubbelkolla ofta nog, så är det troligtvis bara en tidsfråga tills du begår ett ödesdigert misstag.

Visst, alla kan göra misstag, särskilt i den här galna arbetsmiljön, med allt för få kollegor och alldeles för hög stressnivå. Men risken är ju betydligt högre då du är ny och utan erfarenhet.

Tyvärr tycks som sagt inte våra arbetsgivare alltid förstå att det krävs långa inskolningsperioder och utrymme för frågor och möjlighet att dubbelkolla spädningar, omläggningar och drän när man är ny. Vården idag är helt enkelt inte dimensionerad för det. Och om du upplever att din inskolning var på tok för kort, att ingen hinner svara på dina frågor eller att det inte finns tid för att arbeta säkert så är det ditt ansvar att påtala det- via samtal med din chef och genom att skriva avvikelser.

Och som rutinerad kollega så är det också ditt ansvar att rapportera om du ser att en kollega, ny eller erfaren sådan, inte arbetar säkert.

Men det är också ditt ansvar som rutinerad att vara pedagogisk och vara tillgänglig för frågor. Kan du inte vara det pga arbetsmiljön? Avvikelse! För det är så vi kan påverka och förändra. Det är så vi kan påvisa att något är ohållbart, som ju vården faktiskt är i nuläget.

Tre år i grundutbildning är alldeles för kort tid för att förberedas för den verklighet som väntar i dagens hälso-och sjukvård. Och verksamheterna är under inga omständigheter anpassade till att ta emot nyexaminerade, som skulle behöva långa inskolningsperioder och traineeprogram.

Var med och påverka. Rapportera, larma, gör din röst hörd så vi kan förändra och förbättra. Och du- glöm inte att VÅGA FRÅGA! Det är så du blir ett proffs!

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, Leg barnmorska

Universitetslärare

Använder du semestern som rehab?

by

Om någon hade sagt att jag var tvungen att jobba en dag till så hade jag lagt mig ner på golvet och skrikit, som en trotsig fyraåring i en leksaksaffär.  Känslan när man checkar ut, lägger in autosvar på mailen och parkerar jobbskorna är obeskrivlig och allra bäst känns den precis innan sista arbetspasset, när hela semestern bara ligger och väntar på att kickas igång.

Semester ska handla om att må bra, vila och bara vara; kanske upptäcka nya platser eller bara plöja böcker i hängmattan. Men hur lång tid tar det för dig att återhämta dig från årets arbetsinsatser så att du kan börja njuta av semestern på riktigt? Använder du kanske semestern till en sorts rehab för att slicka dina sår och läka din kropp och själ efter en alltför tung arbetsbelastning och bävar redan under första semesterveckan inför första arbetsdagen efter semestern?

Då är det faktiskt inte semester. Då är du utmattad och behöver sjukskrivning och rehabilitering. Och kanske ett nytt jobb?

De flesta av oss är nog rätt trötta när semestern börjar. Men det är skillnad på att vara trött och längta efter semestern och att vara utmattad, orkeslös och mestadels sovande under hela semesterperioden. Men tyvärr så är det nog alltfler av oss som känner precis så. Som ser semestern som en period att försöka läka från den orimliga arbetsmiljö som så många i vården har.

Det är inte dig det är fel på. Det är inte du som är svag eller dålig. Det är vården, och världen, som är galen. Efter den långa tiden av den fortfarande pågående pandemin, är anspänningen betydligt högre för många. Både ur ett professionellt perspektiv, oavsett om du arbetat med covidvård eller inte. Men även ur ett personligt perspektiv. Många har känt stor oro över både sin egen hälsa eller anhörigas under coronapandemin.

Det är tärande att vara orolig, och att dessutom vara tungt belastad i sitt arbete under lång tid. Det kostar på.

Det är INTE du som är svag om du faktiskt inser att du nog skulle behöva vara sjukskriven istället för att ha semester. Det är mänskligt och det är även en styrka att kunna dra i nödbromsen. Kanske är det just inför, under eller efter semestern som du inser att du faktiskt är utmattad?

Din semester är värdefull och ska inte vara någon form av läkningsprocess eller självrehabilitering. Den ska vara till för att njutas. Hoppas du kan det!? Om inte- sjukskriv dig!

Åsa Mörner

..som har hemester i hängmattan nu

Varje sommar tycks våra beslutsfattare stå handfallna; ”Oj, ska ni ha semester i sommar? I år igen?”

by

Sol, salta bad och sovmorgon. Kanske även på din meny när du har nedräkning till semester? Och nu är det många som har nedräkning. Inte bara för att det är schysst att hänga med familj och vänner, sätta ner fötterna i solvarm sand eller plöja genom den olästa högen med böcker i hängmattan. Nej, det handlar också om överlevnad. En slimmad vård utan vare sig hängslen eller livrem kostar på. Och det är vi som betalar. Med vår hälsa.

Den slimmade vården har inget svängrum. Inte ens för semestrar, något som ALLA människor i vårt land har lagstadgad rätt till. Desperationen hos arbetsgivare tycks bli värre för varje år som går. Nu är det dessutom den andra sommaren med en tung pandemi knät. Därför tillhör det inte heller ovanligheter att den hårt belastade medarbetaren får ett delikat dilemma att gnaga på, lagom när sommarvärmen börjar smyga sig på.

”Vi behöver verkligen dina insatser, vi vet inte hur vi ska få vården att hålla ihop i sommar”

”Dina kollegor behöver dig”

”Patienterna behöver dig”

Samtidigt är det skralt i kassan. Både hos dig, och tydligen hos din chef också. Eller snarare hos den som förser din chef med penningpåsen, du vet den där påsen som alltid tycks bestå av några futtiga hundralappar på botten. Resultatet av den till synes aldrig fulla penningpåsen är att du har en alldeles för låg lön och obefintlig löneutveckling och den ersättning du erbjuds för att flytta på din dyrbara, välbehövliga semester är orimligt låg.

Men tusenlapparna du erbjuds lockar ändå. Taket på huset ska ju bytas, barnen ska ha ny hockeyutrustning och ridlektioner och pensionssparandet har namngetts ”Fattighuset” när du skålar in en ledig helg och pratar framtid med en väninna.

Och, icke att förglömma; det där sabla samvetet. De du jobbar med dagligen, patienterna som du erbjuder lindring och de anhöriga som du tröstar. Det gör ont i hjärtat att tänka på dem…

Hur ska du överleva hösten om du inte får semester under årets ljusa och varma månader tillsammans med dina barn, dina vänner, din partner…? När kommer räkningen för din missade ledighet? En sak är säker- en dag gör den det.

Det är inte du som ska ha dåligt samvete.  Och det är inte rimligt att du ska behöva nappa på erbjudanden om flyttade semesterveckor för att du ska få en skälig levnadsstandard, en liten buffert på ditt bankkonto och en dräglig pension.

Det är ett systemfel, nåt sjukt, knäppt, galet i vårt samhälle som gjort att det ser ut så här. Och vi kan inte ens skylla på pandemin. För det var så här långt innan den dundrade in. Varje sommar tycks våra beslutsfattare stå handfallna; ”Oj, ska ni ha semester i sommar? I år igen? Hade inte du semester förra året?”

Är inte de som arbetar i vården värda semester? Tydligen inte.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, Leg barnmorska

Min specialistutbildning är bättre än din…

by

Blir lite full i så skratt när jag tänker tillbaka till när jag och mina kollegor här på Vårdförbundet avd. Örebro mötte studenterna i början av terminen. Hemarbetet gjorde att vi törstade mer än någonsin efter att vara ute och möta medlemmar.
Den där kalla (MYCKET kalla) vinterdagen när vi var uppe på universitetet var en av de roligaste på länge. Självklart stod vi ute och med Covid-säkert avstånd. Just denna medlemsrekryteringsdag kan man ju såhär i efterhand fråga oss om det var för vår skull eller för studenterna. Eller äsch, det ena utesluter väl inte det andra. Medlemsrekrytering och vi fick stor socialstimulans…

Så glädjefyllt att möta dessa studenter på universitetet som är precis i början av sin väg till sjuksköterska, biomedicinsk analytiker eller röntgen sjuksköterska.

Just denna dag var det sjuksköterskestudenterna vi mötte. Kan komma ihåg känslan som att det var igår när jag tog steget in på universitetet här i Örebro. Främmande och nytt. Och bara Örebro i sig var ju enormt stort för en värmlänning från en liiiten liten kommun där alla känner alla. Vi var en stor klass och från skilda håll i Sverige. I början åkte jag hem varje helg men i slutet av min 3-åriga studietid var inte resorna lika frekventa till min kära hemkommun. En del av kursarna jag hade när jag läste till sjuksköterska är än idag några av mina närmaste vänner och vi som inte var från Örebro blev nästan som en lite familj. Jag har aldrig för en sekund ångrat mitt yrkesval. Jag har heller inte hört att mina vänner ångrat sitt val heller.

Å det är här jag blir så himla full i skratt när vi möter våra blivande kollegor, studenterna. Jag och mina två kollegor som mötte studenterna känner lite lika över vårt yrkesval. Min ena kollega har varit sjuksköterska i över 30 år inom ambulanssjukvården och min andra kollega (som för övrigt är min kursare) är operationssjuksköterska.
Så här står vi 3 sjuksköterskor med specialistutbildningar och överöser dessa studenter om vilket förträffligt och bra yrkesval de gjort! Det bästa i våra ögon! Covid-mantrat tar över även här: ”Håll ut” ropar vi i kör! Studietiden är tuff men ”You can do it!” Studenterna får nästan inte en syl i vädret när vi försöker bräcka varandra vilken specialistutbildning som är bäst. Att de är helt nya på området, vissa inte ens satt sin fot inom vården det bryr vi oss inte om. Att de inte heller just i nuläget vet skillnaden på de olika specialistutbildningarna eller inte ens tänkt tanken att det finns specialistutbildningar berör oss inte heller i ryggen.
Såklart ska alla dessa bli ambulans, operation eller barnsjuksköterska! Stoltare sjuksköterskor än oss går nog inte att träffa denna dag! Löneutveckling, arbetstider och arbetsmiljö berör oss inte just i denna stund. Vi går i självsväng och min kollega låter nästan som en dammsugarförsäljare när studenterna värvas till Vårdförbundets medlemmar. Såklart överdriver jag lite här men det är jag och mina två kollegor överens om, att en historia blir lite roligare om man kryddar till den… Vi är stolta och ser framemot att få dessa studenter till blivande kollegor! Och kanske det också är så i vårt undermedvetna att vi sätter stor tilltro och hopp till denna generation nya sjuksköterskor.
En tilltro att de ska komma och ta över stafettpinnen eller tillsammans med oss kämpa för en god löneutveckling hela yrkeslivet, bra arbetsmiljö och fina villkor. En ny generation med mer skinn på näsan, som står på sig och vet sitt värde redan innan de bestämt att det var just sjuksköterska de skulle bli! Jag ser framemot att lära av denna nya generation sjuksköterskor. Jag bidrar i utbyte med min erfarenhet, kompetens och trygghet som sjuksköterska om ni visar vägen för hur vi ska värdera oss, synliggöra oss bättre och lära oss bli duktigare på att säga ”Tack, men nej tack”.

När vårdförbundet mötte mig och mina kursare är lika färskt i minnet som när jag klev in den där första dagen som student på universitet. För mig har det aldrig varit en fråga varför man ska vara med i ett fackförbund utan mer en självklarhet. Har växt upp med en fackligt engagerad förälder och när jag tog steget ut i arbetslivet var det bara så att man gick med i facket. Punkt slut.

Reflekterade aldrig egentligen vad mitt VARFÖR var förrän jag blev förtroendevald. Med åren har det blivit allt viktigare för mig att tillhöra Vårdförbundet. Så vad är mitt VARFÖR? Jag skulle kunna ge er hur många anledningar som helst egentligen. Men min största och första anledning är att jag brinner för solidaritet och att alla ska få ha det bra. Att vi blir starkare tillsammans låter som en klyscha men här stämmer det faktiskt. Ska vi lyckas förändra behöver vi vara många för att få mer tryck i frågorna till beslutsfattare. Tryggheten i att tillhöra ett fackförbund är också mycket viktigt för mig. Att leva ”on the wild side” är inget för mig och att veta att Vårdförbundet finns där för mig i arbetslivet som stöd och har koll på det arbetsrättsliga känns väldigt bra. Att tillhöra ett fackförbund ger mig också möjlighet att kunna påverka. Att inte försöka påverka och sluta kämpa för bättre arbetsvillkor och en bra löneutveckling hela yrkeslivet vad skulle det innebära? Titta tillbaka på fackförbundens historia och se vad vi åstadkommit. Som jag tidigare sagt, lyckas det inte bli förändringar för min generation så har jag i alla fall varit med och bidragit till att nästa generation ska lyckas.

Välkomna alla nya sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, röntgen sjuksköterskor och barnmorskor det ska bli en stor ära att få jobba med just dig och är du ny på ditt jobb så ta kontakt med den förtroendevalda på din arbetsplats!

Anna Glader, Leg. Sjuksköterska och MYCKET stolt Barnsjuksköterska

Förtroendevald på facklig tid i avd. Örebro

Svensk vård har varit vilse länge nu, trots att det finns både karta och kompass.

by

Vi tycks kunna skrika oss hesa, blåa och halvdöda om att det inte går att byta ut rätt kompetens till lägre utbildad personal utan att riskera människors liv. Det har pågått länge nu, den här nedvärderande synen på att min kompetens kan kastas bort hur enkelt som helst, utan konsekvenser. Frågan är om vi ska ha en annan strategi för att kunna få effekt? En strategi som går ut på att få personer som tar tjänster som de egentligen inte har kompetens för, att sätta ner foten och säga tack, men nej tack; ”Jag vägrar ta en tjänst där det egentligen krävs specialistkunskap, både för min egen del eftersom jag riskerar att begå grava fel, men också för att mina medmänniskor som behöver vård förtjänar att vårdas av RÄTT kompetens”.

Handen på hjärtat- skulle du säga nej till ett arbete som egentligen kräver högre kompetens än vad du är utbildad till?

Barnmorskor ersätts av sjuksköterskor och undersköterskor på BB, gynekologiska cellprovsmottagningar och vid amningsrådgivning, trots att sjuksköterskor och undersköterskor inte har utbildning och specialistkompetens inom sexuell och reproduktiv hälsa.

Jag kan inte ens minnas när primärvården slutade att kräva att det var distriktssköterskor som sökte lediga tjänster på vårdcentralerna. Nu räcker det med ”sjuksköterska”; eller som den numera standardiserade jobbannonsen; ”Distriktssköterska/sjuksköterska sökes till….”. 

Eller på labb där det ”duger fint” med en undersköterska istället för en biomedicinsk analytiker. Ungefär som att en legitimerad biomedicinsk analytiker bara läser tre år på universitetet för att fördriva tid?

Och på mammografin kan du numera mötas av samma yrkeskategori, undersköterskor istället för en legitimerad röntgensjuksköterska som är utbildad för att arbeta säkert, tryggt och med en gedigen kunskapsbas som kvitto på att du får en rätt utförd underökning.

På Karolinska har de numera börjat anställa grundutbildade sjuksköterskor på intensivvårdsavdelningarna, eftersom det är sådan ”brist” på intensivvårdssjuksköterskor. Det är väl bara att trycka på några knappar och blanda lite läkemedel ändå, va?

Det är så sjukt så jag blir galen. Det går tydligen att göra vad som helst för att försöka kringgå den verkliga orsaken till att det är svårt att anställa och bibehålla rätt professioner. Att erbjuda oss tillräckligt attraktiva villkor är tydligen svårare än att ta bilen till Månen.

Våra beslutsfattare tycks inte heller förstå vad dessa korkade beslut medför. Men vi vet.

Konsekvensen är att människor inte får rätt vård och att deras liv står på spel. Det innebär också att de som faktiskt har rätt kompetens för att arbeta på röntgen, IVA, BB eller labb får arbeta desto mer för att hålla den mindre vetande kollegan under armarna, fylla i där kompetensen brister och därigenom faktiskt tvingas arbeta ÄNNU mer. Ytterligare en anledning till att alltfler säger upp sig, vem orkar, förutom sitt eget arbete, täcka upp för kollegor som inte har rätt behörighet för att arbeta på enheten?

För att inte tala om förnedringen. Min utbildning och kunskap har degraderats och spolats ner i toaletten.  Resultatet blir såklart att ännu fler specialister, uppgivet lämnar sina arbetsplatser för att söka sig till en arbetsgivare som faktiskt värderar rätt kompetens (var är ni förresten?).

Så; ny strategi för att få bort den här befängda imbecilla ”lösningen” som numera sprider sig som ett oönskat, potentiellt dödligt virus. Vem är du som axlar en roll som du inte har kompetens för? Kan du stå för den vård, undersökning och råd du ger till människan du har framför dig? Och hur tänker du kring kollegan som får städa upp efter dig, kollegan som har rätt kompetens, till skillnad från dig?

Hur kan vi nå er och få er att förstå att ni inte ska ta dessa tjänster? Snälla, fundera ett varv till innan du tar dig an ett arbete som du saknar utbildning för. Att det ger dig spännande utmaningar är inte tillräckligt argument för att dränera vården och riskera att begå tjänstefel och skada människor.

Och till dig som söker vården eller är anhörig-våga fråga personen som undersöker, vårdar och ger dig råd om vilken kompetens hen har för sitt arbete? Du har faktiskt rätt att få trygg och säker vård!

Avslutningsvis till er beslutsfattare som inte tycks begripa vad konsekvensen blir av att ersätta rätt kompetens med fel: Vem vill du bli vårdad av- någon som kan jobbet och är utbildad för det, eller någon annan?

Det är nog nu, dags att sluta famla runt utan att veta åt vilket håll vi ska. Gör om och gör rätt, ge oss rätt villkor och sluta hitta på genvägar som bara leder in på villovägar. Svensk vård har varit vilse länge nu, trots att det finns både karta och kompass.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska

Legitimerad barnmorska

Tacka Florence med lön

by

Tacka med lön, men lönar det sig att utbilda sig till sjuksköterska eller specialistsjuksköterska?

Jag läste till sjuksköterska när jag var nästan 30 (färdig 32 år) och hade sedan jag var 18 år jobbat som undersköterska inom såväl region som kommun. När jag blev färdig sjuksköterska fick jag 300 kronor mer i lön än mina studiekamrater som var 21 år när de var färdiga sjuksköterskor, dvs direkt från gymnasiet. Jag menar inte att jag var mycket bättre än dom men jag hade yrkeserfarenhet, livserfarenhet och hade arbetat i många år med patienter. Visst yrket var helt nytt, men en bild av hur människor mår och hur man arbetar på en arbetsplats den hade jag med mig. Efter några år läste jag till specialistsjuksköterska(operation).

Likadant då fick jag några hundra kronor mer i lön eftersom jag hade lite högre lön innan jag läste än de andra som anställdes som specialistsjuksköterska. Men det vägde inte upp för den skillnaden utan krympte skillnaden från ca tusen kronor till tvåhundra… Visst åter igen, det var ett helt nytt yrke men det måste löna sig att utbilda sig. Och ska vi få kollegor som specialistsjuksköterskor (eller undersköterskor) som vill utbilda sig så måste det löna sig.

Men har det ändrat sig?

Förra året kom en helt nyutbildad biomedicinsk analytiker till oss på Vårdförbundet och hälsade på. Hen hade valt att fortsätta arbeta som undersköterska då hen hade bättre lön som undersköterska än att börja arbeta som BMA! Hur sjukt är det?! Dessutom ett stort bristyrke där alla borde tas ”omhand”. Hen hade förresten inte begärt en sjuk summa lön utan bara inte behöva gå ner i lön efter 3 år studier. En inte helt orimlig begäran kan man tycka.

Ett annat färskt exempel är en undersköterska som arbetat i 15! år och valt att utbilda sig till sjuksköterska. Hen blir erbjuden 300 kronor mer än sina studiekamrater då hen har så mycket erfarenhet. Då låter det som man ska tacka för den höga summan man blir erbjuden! Cheferna vill erbjuda mer men känner sig bakbundna och kan inget göra… 15 år på en akutvårdsavdelning som undersköterska är mycket värt enligt mig. Och dessutom så är det individuell lönesättning så då kanske det ska premieras lite mer om man har lång erfarenhet av yrkeslivet inom området i varje fall enligt mig.

Numera lönesätts det oftare med ett visst tillägg om man utbildar sig till specialistsjuksköterska och då gynnas det ju att man har en lite högre lön när man utbildar sig. Problemet blir då senare i ”gruppen” där en helt nyutbildad kan ligga många tusen över en som arbetat i flera år men så kanske det måste få vara.

Om jag som erfaren sjuksköterska ska vilja utbilda mig så måste jag tjäna på det. Florencetiden är förbi!

Helena Nyrén
Specialistsjuksköterska operation
Styrelseledamot avdelning Örebro
#tackamedlön

Hjältar i juletid

by

När snön gnistrar på tyngda grangrenar

Ett brådskande provsvar de analyserar

När julmaten avnjutes tillsammans med mor, far och bror

En kvinna räddas från virusets klor

När vinterkylan om dig griper

Maskinerna ljuder högt och det blinkar och piper

När snöflingorna sakta singlar ner

En livsavgörande undersökning på röntgen sker

När renarna den stora släden drar

En gammal man sitt sista andetag tar

När den istäckta sjön skimrar flott

En hand stryker hans kind och säger ”Sov Gott”

När stjärnorna blinka och sprider sin tröst

Ett nyfött barn läggs på sin moders bröst

När julenatten sprider frid

Vi är redo för strid

Ljusen glimmar i juletid

Men vi är alltid redo att rädda ditt liv

Till Er alla, oavsett om ni behöver vård i jul eller ej, från Oss alla, som kommer att finnas där oavsett om det är julafton eller nyårsdag, dag eller natt- En riktigt GOD JUL!

Åsa Mörner, legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundets förbundsstyrelse samt avdelning Örebro

Till nattens hjältar

by

I år tillönskas juldikten alla natthjältar som driver vården framåt när alla andra sover. Tack att ni finns. Ni är värda så mycket mer än ni får. #tackamedlön

Endast syster är vaken ( fritt efter V. Rydbergs Tomten)

“Sjukhusnattens timmar är här
nattlampor lyser o glimmar
människor vårdas, botas och föds
i nattens mörkaste timmar
Syster vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på fur och gran
snön lyser vit på taken
endast syster är vaken

Står här i salen återigen
treskift känns uti kroppen,
sköter som många nätter förr
om alla sjukdomsförloppen
Känner på pulsen, torkar en tår
bedömer och lyssnar, läker ett sår
proffsigt men trött uti kroppen
i själen, benen och knoppen

Ser på sin klocka återigen
allting alena bör hinnas
pengarna räckte endast till en
så Syster ska överallt finnas
Jobbar och sliter sitter ej ner
ensam för inga kollegor finns mer
munskydd, handsprit och pyssla
sköta all denna syssla

Går mellan sal och beredningsrum
ser patienterna andas
saknar kollegor och fikarum
men fikarastdrömmarna strandas
Patientsäkerhet ett minne är blott
skyddsombud inga ronder har gått
nattsyster ser massa brister
arbetsmiljön den är nu bister

Rusar till uppvaket för att se
fler som ska sova härinne
rusar till lab, har blod att ge
och allting ska hinnas var timme
Patienterna ringer, behöver ju nått
vaknar med smärta, ledsna så smått
Syster dem alla känner
ser smärta i opsår som bränner

Syster smyger till sist att se
de som sällan vill störa
tysta de väntat för att se
syster o be hen att höra
Frågor om sjukdom om liv o död
om att klara sig utan stöd
allting ska hinnas julnatten
vårda och ge lite vatten

Så har det varit  år efter år
Syster i tystheten sliter
proffsigt och uthålligt kämpar hen på
aldrig från omvårdnad smiter
timmar blir dagar, dagar blir år
människor vårdas, botas – och mår
gåtan som icke låter
Syster kommer ju åter

Vårda jobba och slita på
och alla sjuka besöka
resurser krymper sakta trots då
patienttalen de bara öka
Nattsyster kämpar, ensam allt bär
lönen hålls ned, alena hen är
att sjukhusnatten bevaka
kommer trots detta tillbaka

Sjukhusnattens timmar är här
nattlampor lyser o glimmar
människor vårdas, botas, ser ut
i nattens mörkaste timmar
Syster vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på fur och gran
snön lyser vit på taken
natthjälten ensam är vaken”

Fotograf Ulf Huett

GOD JUL

Ann-Sofie Gustavsson
anestesisjuksköterska
avdelningsordförande