Pride

Mer än en Pride-flagga i väntrummet!

25 augusti, 2021 by Gästbloggare

Att kunna skapa respektfulla möten i vården förutsätter ett öppet och för alla människor inkluderande synsätt.

På Ängens Vårdcentral jobbar vi därför aktivt med HBTQI-frågor sedan 2014 då vi certifierades av RFSL och därefter omcertifierats 2017 och 2020.

Bakgrunden till certifieringen är att vårdcentralen har en ambition att ligga i framkant och vara en HBTQI-inkluderande verksamhet och på så sätt garantera en god vård för alla!
Arbetet med certifieringen har varit omfattande och utgått från RFSL:s krav och mål. Inför omcertifieringen utvärderas handlingsplaner och uppsatta mål och nya mål sätts för kommande 3 år.
Dessa granskas och bedöms noga av utbildare från RFSL i Stockholm. Efter godkännande utdelas ett certifikat som sitter inramat på synlig plats på vårdcentralen.

All personal har genomgått en web-baserad utbildning och olika typer av föreläsningar och två gånger/år genomförs introduktionstillfällen för nyanställd personal tillsammans med HBTQI-gruppen. Att jobba med dessa frågor är en ständigt pågående process och ett naturligt inslag i vårt dagliga arbete. Vi har en stående punkt på APT där vi informerar om nyheter och även fortlöpande föreläsningar, film, värderingsövningar och tips på aktuell litteratur. Till hösten planeras en föreläsning kring ämnet
könsdysfori.

Ett av våra uppsatta mål är att personalen ska känna sig trygga och ha tillräcklig kunskap för att på ett respektfullt sätt kunna ställa relevanta frågor i mötet med patienten. Det kan handla om att inte utgå från heteronormen, att fråga vilket pronomen patienten önskar använda samt att använda könsneutrala ord som t ex partner, förälder och familj.
Vi blir aldrig fullärda och behöver påminna oss själv och varandra om hur vi kan förbättra mötet med alla typer att människor vi möter! För visst borde det vara så att ingen verksamhet skulle behöva ha ett diplom på väggen för att visa att vi accepterar och inkluderar alla som kliver innanför våra dörrar!
Det ska vara en självklarhet!
Men vårt diplom vittnar ändå om vår ambition att just ligga i framkant och värna om
ALLAS LIKA RÄTT ATT VARA OLIKA
Med det går vi alla in i ÖREBRO:s PRIDE-vecka!!!

Kram Helen och Therese
Barnmorskor på Ängens vårdcentral

Vid regnbågens slut

3 augusti, 2021 by Åsa Mörner

Dagens Nyheter hade nyligen en uppmärksammad artikelserie om patienter som ”väljer bort” vårdpersonal som inte är etniskt svenska. Det vänder sig i magen på mig när jag läser om hur personer som arbetar med att hjälpa människor i nöd, som vill lindra och stötta genom sorg och smärta, bemöts på ett sånt vidrigt sätt. Tyvärr så kan jag intyga om att verkligheten faktiskt ser ut så. Och det är inte bara de med utländsk bakgrund som bemöts illa och hatiskt. Det handlar också om HBTQ-personer, hur du bemöter någon av ett visst kön eller någon som tillhör en viss religion.

Eller någon som helt enkelt inte är som du.

För mig har det alltid varit en självklarhet att försöka bemöta människor utifrån deras behov och utan förutfattade meningar. Tyvärr är det nog i och för sig få människor som inte har några som helst förutfattade meningar (finns det ens?). Men det handlar om att ha en grundläggande, humanistisk syn på dina medmänniskor. Oavsett vilket kön en identifierar sig som. Oavsett eventuell religiös tillhörighet. Oavsett vilken färg huden har. Oavsett vem du älskar och åtrår.

Det ska väl ändå inte vara så förbannat svårt?

Ändå tycks det vara mission impossible för många. Vi ser det när vi vårdar och vårdas, i affären, på krogen, under familjemiddagen och när vi är ute och rastar jycken. Någon som tittar snett, viskar, kastar glåpord eller kanske rent av utsätter dig för fysiskt våld.

Bara för att du är kvinna. Bara för att din hud är mörk. Bara för att du bär slöja. Bara för att du är queer. Bara för att du håller din samkönade partner i handen.

Artikelserien i DN visar att vi faktiskt inte kommit så långt, inte ens i Sverige. Det händer här, hemma på din gata. Och det går inte bara framåt i utvecklingen. Titta bara på Ungern. Eller Polen. De har rest bakåt i tiden, till en mörkare, dystrare och ondare värld istället för att ta kliv framåt, ut i ljuset till en bättre, vänligare värld.

Jag önskar att jag kunde garantera att du kommer att möta en professionell person när du behöver uppsöka vården. Någon som är fördomsfri och öppensinnad, med en holistisk och humanistisk syn på människor. Jag önskar också att du som söker vården är nöjd när du får möta en profession som är utbildad för att tillgodose dina vårdbehov. Oavsett om sjuksköterskan, läkaren eller undersköterskan är vit, gul eller svart, gay, straight eller bi, han, hon eller hen, religiös, ateist eller agnostiker.

Tyvärr kan jag inte garantera det. Men en sak kan jag garantera; Den dagen vi slutar bry oss, när vi säger att det ”inte går” eller att det ”inte är någon idé längre”– Då har de inskränkta vunnit. Därför ska vi fortsätta jobba med att förändra och bredda synen på det ”normala”, förändra våra normer och sprida budskapet om att vi alla är unika, utan färdiga mallar som definierar oss. Jag vet inte när vi är där, när vi nått målet. Men det kommer att hända, om vi fortsätter att kämpa för att det ska ske. Någon gång, någonstans vid regnbågens slut.

Vi måste fortsätta kämpa gemensamt för ett öppet samhälle och en tillåtande värld. En värld som låter dig vara den du är.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Hur många fördomar har du?

21 augusti, 2020 by Åsa Mörner

Trots att det är 2020 och vi lever i ett fritt land där vi får gå i skolan och lära oss neutralt förmedlad kunskap, så är det fortfarande ingen självklarhet att älska vem man vill, att ha på sig de kläder man trivs med eller välja själv vem man identifierar sig som. Lagen är tydlig. Men verkligheten är ofta en annan.

”Hen, vad är det för j-a ord. Det finns han eller hon, allt annat är bara en massa skit”

En vanlig kommentar på mitt Twitterkonto när jag använder ordet ”hen”.

”Jävla bög” Ett vanligt skällsord på skolgårdar, fikarum och i vänskapskretsar (nej inte i min, tack och lov).

”Vad heter din man?” frågar sjuksköterskan på vårdavdelningen när den hjärtsjuka kvinnan skrivs in en alldeles vanlig tisdagseftermiddag.

”Hon heter Sofia”

Enligt statistik från BRÅ anmäldes 7090 hatbrott i Sverige år 2018, varav 760 hade homofobiska motiv och 80 transfobiska motiv. Antalet anmälda fall av hatbrott på grund av könsidentitet och könsuttryck har ökat, från 14 fall år 2008 till nästan 80 fall år 2018. Som ni kanske förstår, så finns ett stort mörkertal.

Det finns människor som hatar och begår brott mot personer bara för att de inte är som dem själva.

Många tror att vårt land är tolerant, frisinnat och öppet. Och visst är det så, i jämförelse med många andra länder. Men vi alla har många mer eller mindre dolda fördomar inom oss som vi antingen visar omedvetet eller med avsikt för att såra någon annan. Hur vi uttrycker oss i vården, vad vi säger och gör kan ha enormt stor betydelse för människan vi möter på akutmottagningen, vårdcentralen eller i hemsjukvården.

Det finns tillfällen när det är viktigt att veta om en person har en livmoder, testiklar eller vilken hormonsammansättning som dominerar i kroppen. Det kan handla om att få rätt undersökning och behandling. Men det betyder inte att det är en självklarhet att ställa frågan om personen är en man eller kvinna. Det är ju inte det som är väsentligt för hur du ska utföra ditt arbete. Hur du ställer frågor kan betyda mycket för en människa i mötet med vården.

”Har du en livmoder?”

”Vad heter din partner”

”Vad identifierar du dig som”

Våra normer styr vad vi anser vara ”normalt”. Men det som är normalt för dig kanske inte är normalt för någon annan. Varför skulle alla tycka och vara som du? Och normer förändras genom tiderna. Det som var normalt på 1800-talet behöver inte vara normalt idag.

När man arbetar i vården möter man många olika människor. Som legitimerad vårdprofession ska det vara en självklarhet att kunna bemöta alla individer på ett sätt som får dem att känna sig bekväma. Kan du det?

Om inte så är det dags att se över ditt beteende och sluta vara kvar i Medeltiden.

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska

#oavsettvemduälskar

Har du blivit utsatt för hot, våld och trakasserier pga den du är? RFSL har en stödmottagning för HBTQ-personer och deras anhöriga. Här kan du läsa mer:

Med eller utan rosa fjädrar, glitter och regnbågsfärger

23 augusti, 2018 by Åsa Mörner

Rosa plymer, vajande flaggor och mer eller mindre provocerande jippon. Varför ska vi som fack- och yrkesförbund engagera oss i Pride? Det borde väl inte vara vårt uppdrag, vad har det med lön, villkor och arbetsmiljö att göra?

Faktiskt hur mycket som helst.

Vi arbetar med att du som anställd ska må bra på din arbetsplats. De allra flesta arbetsgivare har en värdegrund som beskriver att ingen ska kränkas eller särbehandlas. Men trots det så är det många som inte vågar vara öppna på sina arbetsplaster med vem de egentligen är och vilken sexuell läggning de har. Enligt en EU-rapport så är det tom så många som 80 %! Orsaken är att man är rädd för att utsättas för kränkande beteenden och särbehandling.

Vem som helst kan förstå att det är ohållbart att leva ett dubbelliv; att behöva upprätthålla en fasad och vara en annan människa än den du egentligen är bara för att du är på din arbetsplats. Till slut finns ingen ork kvar och kanske tvingas man att säga upp sig eller sjukskrivas pga att all energi går åt för att leva ett låtsasliv.

Ett stort ansvar ligger såklart på arbetsplatsens ledning. Hur ser attityden ut, hur snackas det i fikrummet och hur mycket får man sticka ut utan att anses vara obekväm? Men vi har alla ett eget ansvar för hur vi behandlar våra arbetskamrater.

Självklart avspeglas kollegiets attityder också på hur vi bemöter våra patienter. Om vi inte kan acceptera vår egen kollega för den hen är, så är risken överhängande att patienten inte heller bemöts på ett humant sätt.

Allvarligt. Det handlar inte om rosa fjädrar eller glittriga platåskor. Det är 2018 nu. En människa är en människa. Kärlek är kärlek. Tillsammans hyllar vi mångfald, olikheter och rättigheter. Det ska vara en självklarhet att du får vara dig själv oavsett din identitet och oavsett vem du älskar. Inte bara på din fritid utan även på jobbet.

Och därför är det en självklarhet att Vårdförbundet är delaktiga och engagerade i Pride. Med eller utan fjädrar, glitter och regnbågsfärger.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och barnmorska
Styrelseledamot avd Örebro
Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Varför Pride?!

23 augusti, 2017 by Nadya Lehto

För att man ska vara stolt!

Stolt att man bor i ett land där man får vara sig själv. Man får älska vem man vill, gifta sig med vem man vill (som är vuxen), klä sig hur man vill m.m.

Stolt över att man bor i ett modernt samhälle där det inte är kriminellt eller med livet som insats om man avviker från den heterosexuella normen. Man behöver ju tyvärr inte åka långt för att det både ska vara kriminellt och med risk för att bli mördad för detta.

Jag tycker att Pride passar särskilt ihop med oss som arbetar inom vården; till exempel läkare, undersköterskor och sjuksköterskor, om man läser International Council of Nurses (ICN) etiska kod står det bl.a.

Sjuksköterskans fyra grundläggande ansvarsområden är

att främja hälsa, förebygga sjukdom, återställa hälsa och

lindra lidande. Behovet av omvårdnad är universellt.

I vårdens natur ligger respekt för mänskliga rättigheter,

inklusive kulturella rättigheter, rätten till liv och egna val,

till värdighet och att bli bemött med respekt. Omvårdnad

ska ges respektfullt, oberoende av ålder, hudfärg, tro,

kulturell eller etnisk bakgrund, funktionsnedsättning eller

sjukdom, kön, sexuell läggning, nationalitet, politiska

åsikter eller social ställning.

Jag och flera från Vårdförbundet avdelning Örebro kommer att vara med på Pride i Örebro den 26/8. Alla medlemmar som också vill visa att de är stolta över de rättigheter och den frihet som vi har i detta land (jämfört med många andra länder) är välkomna att delta tillsammans med oss!!

//Nadya Lehto fackligt förtroendevald/huvudskyddsombud Vårdförbundet avdelning Örebro

In the name of Love, Bögjävel

28 augusti, 2015 by Åsa Mörner

Det kan låta självklart. All kärlek är fantastisk, oavsett vem du älskar. I alla fall i Sverige. Eller?

Varför används ordet ”bög” som ett skällsord? Det handlar ju om en sexuell läggning, inte om en ond eller god person? Trots det så hör jag, alltför ofta att ”bögjävel” skriks på skolgårdar, utanför krogar och på andra ställen omkring mig.

En kostymprydd, färgkoordinerad man med en välkammad frisyr och en korrekt lagd eyeliner glider förbi mig i lunchkön och lämnar efter sig en väldoft av en riktigt god parfym. ”Haha, gud vad bögig”, hör jag framför mig från ett gäng fnissande mindre vetande.

Bögig. Vad är det egentligen? Innebär en viss stil att man är homo? Och om man är homosexuell fast inte har ”en sån stil”, är jag hetero då?

Kortklippt, praktiska skor, baggy jeans och en attityd som, alldeles galet kallas ”manhaftig”: är jag en flata då? En lesbisk kvinna? Och vad menar man med manhaftig?

Varför envisas med etiketter? Vad spelar det dig, mig och resten av världen för roll om hur någon klär sig, pratar eller vem grannen ligger med? Vad spelar det dig för roll vem jag attraheras av, vem jag älskar?

”In itself, homosexuality is as limiting as heterosexuality: the ideal should be to be capable of loving a woman or a man; either, a human being, without feeling fear, restraint or obligation”

(- Simone de Beauvoir)

Är det en man eller en kvinna? Det ser ut som en kvinna på klädstilen. Men samtidigt är det något med dragen som gör att det ändå ser ut som en kille med spackel, lösnaglar och peruk. En hen.

Jaha. So what? Varför måste du veta vad som finns innanför kläderna, innanför underkläderna? Är det inte människans själ och hjärta som betyder något? Vet du vad som finns där genom att titta på en klädstil eller en frisyr? Vad spelar det dig för roll om jag inte vill bli kallad för kvinna, fast jag i dina inskränkta ögon ser ut som det? Det viktiga är väl vad jag identifierar mig som? För att inte tala om, då jag inte vill sätta någon stämpel på mig alls, då blir förvirringen övermäktig. Varken man, kvinna, bi, trans, homo, hetero…..

Bara en människa.

Låt mångfalden och kärleken berika din värld och se det unika och fantastiska hos dina medmänniskor. Tänk om vi alla var stöpta i samma trista och gråa uniform? Vore så trist så klockorna skulle stanna….. Var stolt över att du är unik!

Åsa Mörner, unik och stolt

”Being gay is natural. Hating gays is a lifestyle choice” (– John Fugelsang)

Stolthet och fördom

26 augusti, 2015 by Ann-Sofie Gustavsson

Pride = Stolthet
Är du stolt över dig själv? Det borde du vara för DU ÄR unik!

Var stolt att du är du.
Var stolt – oavsett om du tror att andra har fördomar eller tycker saker.
Det finns människor som respekterar dig för den du är, och de som inte gör det är inget att ha (och det min vän är deras förlust).

DU är värdefull och bra – för du gör det bästa DU kan.

Och du – ”Ingen kan få dig att känna dig mindervärdig utan ditt eget medgivande”. (Eleanor Roosvelt)

Respektera = Att värdesätta någons egenskaper
Respektera du andra människor? Det borde du göra!

Alla människor är unika.
Alla människor har en historia.
Alla människor tillför.

De mest spännande människor jag träffar är de som inte är som jag. De har ofta andra åsikter, andra värderingar och annan kunskap. De tillför mig. De lär mig. De berikar.
Har du funderat över vad som händer när du släpper in någon ny person i ditt vanliga umgänge? Har du provat? Vem vet du kanske träffar någon som du gillar.

Och du – ”Kom ihåg följande: Respekt för dig själv – respekt för andra – ansvar för dina handlingar” (Dalai Lama)

Sträck på dig! Var stolt! Du är värdefull!

Ann-Sofie
– som hoppas att vi ses i Prideparken 🙂

Varför Pride?!

24 augusti, 2015 by Nadya Lehto

För att man ska vara stolt!

Stolt att man bor i ett land där man får vara sig själv. Man får älska vem man vill, gifta sig med vem man vill (som är vuxen), klä sig hur man vill m.m.

Sjuksköterskans fyra grundläggande ansvarsområden är

att främja hälsa, förebygga sjukdom, återställa hälsa och

lindra lidande. Behovet av omvårdnad är universellt.

I vårdens natur ligger respekt för mänskliga rättigheter,

inklusive kulturella rättigheter, rätten till liv och egna val,

till värdighet och att bli bemött med respekt. Omvårdnad

ska ges respektfullt, oberoende av ålder, hudfärg, tro,

kulturell eller etnisk bakgrund, funktionsnedsättning eller

sjukdom, kön, sexuell läggning, nationalitet, politiska

åsikter eller social ställning.

Jag och flera från Vårdförbundet avdelning Örebro kommer att vara med på Pride i Örebro den 29/8. Alla medlemmar som också vill visa att de är stolta över de rättigheter och den frihet som vi har i detta land (jämfört med många andra länder) är välkomna att delta tillsammans med oss!!

//Nadya Lehto fackligt förtroendevald/huvudskyddsombud Vårdförbundet avdelning Örebro

Jag har tur

29 augusti, 2014 by Åsa Mörner

Växte upp i en familj som är mycket tolerant. ”Färga ditt hår grönt, ha tuppkam, klä dig i en svart sopsäck.

Om du känner för det.

Så länge du fortsätter att vara en vänlig människa som tar hänsyn till alla andra.

”Vill du ha flickvän, pojkvän, en eller flera? Gör det du vill! Så länge det är ömsesidigt och inte skadar någon annan”

Jag hade aldrig grön tuppkam. Eller svart sopsäck. Min make-up var väl tveksam under ett par år i högstadiet, och de där skipantsen och neonfärgade hårsnoddarna…men det var ju mode, och vilken 14 åring vill inte (försöka) vara modern?

Min smak, min stil, mitt val.

Och om jag hade velat klä mig som en pojke, klippa mig i en pojkfrisyr och kalla mig för Kevin då? Hade det varit ok? Om min första kärlek som jag bjudit hem på middag hette Anna och inte alls motsvarade en pojkvän till det yttre?

Då hade det inte handlat om ett val, att välja frisyr, hårfärg, goth, punk, synth…”Äsch- hon- växer- ifrån- det-stilen”.

Man väljer inte sin könsidentitet. Man väljer inte vem man älskar. Det är något som finns inombords, en vacker, osynlig del av själen som ingen kan eller behöver förklara.

Det bara är där.

Min första kärlek var av motsatt kön. Jag har alltid varit säker på min könsidentitet och inte ens haft en utmärkande klädstil eller frisyr.

Jag har tur.

Jag är vanlig, en ”mall”(hur kul det nu är….)

Jag är uppväxt i en familj där det hade varit en självklarhet att stötta mig även om jag varit bi-homo-trans-eller queer. Men världen ser inte ut så och alla familjer står inte med öppna armar och tar emot sin förstfödde son som kommer på släktmiddag med långt hår, röda läppar och högklackat och ber om att få bli kallad Susanne.

Bakom den glada regnbågsparaden finns ett allvar som vittnar om förtryck och diskriminering, något som visar sig inom hela samhället och genom hela livet.

Vi kan ana en ökad tolerans i samhället. Men det är inget vi ska vara nöjda med för det är långt kvar innan vi nått målet. Och globalt sett så har det bara börjat.

I helgen kommer Vårdförbundet Örebro att finnas i Pridepark. Hoppas vi ses där!

Åsa Mörner, som gillar regnbågens alla färger.