Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka?

av Lämna en kommentar

Om knappt 10 år beräknas vi vara 11 miljoner i Sverige. Den största procentuella ökningen står människor i åldrarna 80 år eller äldre för. Åldersgruppen 80+ förväntas vara 50 % fler än vad de är idag (källa: SCB). Anledningen är att det var stora barnkullar på 1940-talet, men även att livslängden ökar. Det är såklart något positivt att vi har en ökad livslängd. Men det medför också utmaningar. För när vi lever längre så krävs också att det finns resurser för att bemanna vård och omsorg. Och vi behöver allt mer vård och omsorg, ju äldre vi blir. Vem är det som ska arbeta med alla våra gamla och sjuka om 10 år, när vi inte kan fylla behovet av kvalificerad arbetskraft till vård och omsorg ens idag?

Kvalificerad arbetskraft. Smaka på ordet kvalificerad. Vad innebär det att vara ”kvalificerad” när man ska arbeta med gamla och sjuka? Alldeles nyligen fick jag personligen erfara vad bristen på just kvalificerad vårdpersonal innebär.

Min 95-åriga farmor, som hankat sig fram på egen hand i snart ett sekel, blev invaderad av influensavirus. I feberyran slår min farmor i golvet och blir liggandes där i X antal timmar. Som tur är så är hon inte helt ensam i världen, något som dessvärre inte är helt ovanligt, och hon transporteras till sjukhus för några dygns vätskeersättning och allmän omvårdnad. På darriga ben skickas hon hem, denna gång med ett larm till hemtjänsten om handleden.

Det dröjer inte länge innan hon tuppar av igen. Den här gången har hon dock ett larm att trycka på och efter en stund dyker hemtjänstpersonalen upp. Farmor klagar över nackvärk och kan inte komma upp från golvet eller röra på benen ordentligt. I pannan har några ilskna sår slagits upp. Blodet sipprar ner i hennes ansikte.

Kvalificerad vårdpersonal tillkallar i det här skedet på en ambulans, eller åtminstone på en sjuksköterska som kan göra en medicinsk bedömning av min gamla farmor. Dessvärre ter sig detta inte vara någon kvalificerad personal. För trots intensiva nacksmärtor och oförmåga att röra underkroppen ordentligt, så baxar personalen upp min farmor i sängen, slänger på några plåster i pannan (att det sitter ett antal hårtestar under plåstret har tydligen ingen betydelse) och åker därifrån.

När min pappa åker hem till min farmor konstaterar han omedelbart att han behöver ringa en ambulans (han har för övrigt aldrig arbetat inom vården, eller ens med människor).

Min farmor hade en fraktur på C2; en halsryggskada. Enligt ortopeden var det bara tur att hon inte blev förlamad. “Varsam hantering, tidig diagnos och tidig etablering av stabilitet i halsryggen med syfte att skydda och bevara ryggmärgsfunktioner är nyckelfaktorer för ett framgångsrikt och långsiktigt resultat”  (Internetmedicin). Den kvalificerade personalen på sjukhuset vårdade min farmor enligt konstens alla regler. Hade hon själv fått bestämma så hade hon flyttat in på ortopedavdelningen. De var helt enkelt underbara (citat av min farmor).

Vi behöver inte förflytta oss 10 år framåt i tiden för att konstatera att det är en stor ”utmaning” (läs ”kris”) när det gäller att bemanna vård och omsorg. Och det handlar inte bara om att bemanna. Vem är det som ska arbeta i vård och omsorg? Är det vem som helst? Hur mycket utbildning tror du krävs för att kunna ge adekvat vård till en människa?

Läser en av de jobbannonser till vården som ligger ute på nätet i skrivande stund:

Huvudsakliga arbetsuppgifter
– ge personlig omvårdnad och service till de boende utifrån individuella behov
– hälso-och sjukvårdsinsatser efter delegering

Vilka krav tror ni det är på utbildningsnivå?

Kompetenskrav:
– gymnasiekompetens
– erfarenhet av verksamhetsdokumentation
– datorvana

Människan är en unik, komplex individ. De människor som dessutom är i behov av vård och omsorg, antingen pga åldrande kropp eller sinne, eller de som är sjuka (eller både och) behöver persononcentrerade vård-och omsorgsinsatser. Borde vi inte kräva någon form av utbildning kopplat till människokroppen, till åldrande och till omvårdnad innan vi låter någon “ge personlig omvårdnad utifrån individuella behov”?

Vad händer när de som ska ta hand om vår gamla farmor, mamma eller bror inte har vare sig intresse eller kompetens att ta hand om människor?

Det krävs ett enormt arbete och omfattande åtgärder på samhällsnivå, för att ens försöka få bukt med krisen i vården, en kris som kommer att bli allt värre. Men det är inte bara en bemanningsfråga. Det är också en fråga om rätt kompetens.

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka? Vem ska ta hand om dig och mig?

Jag och min Farmor

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

 

We´re Only in It for the Money!

av

Är det bara lönen som betyder något för oss? År ut och år in hörs tjatet från sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor; ”Vi vill ha mer i lönekuvertet!”. Med dollartecken i ögonen, andra sportbilen på garageuppfarten och femte lyxsemestern inbokad för i år, slår vi återigen näven i bordet för att kunna fylla vår penningpåse till bredden. We´re Only in It for the Money!

Visst är det så! Självklart sökte jag in på sjuksköterskeprogrammet och barnmorskeprogrammet för att kunna segla upp i topp bland landets inkomstmiljonärer. Och mycket vill ha mer- i årets avtalsförhandlingar vill vi ha ÄNNU mer pengar till våra yrkesgrupper. Vilka girigbukar vi är va?

Känner du dig träffad? Nej, jag trodde inte det heller…. För det finns väl INGEN som har sökt sig till dessa yrken för att bli rik. Men det är stor skillnad på att tjäna storkovan och att få lön för den insats man faktiskt bidrar med. Det är just därför vi befinner oss i avtalsrörelse. Och det är därför vi ”tjatar” om lön. År ut och år in.

Jag var nyligen och besökte en nära anhörig som befinner sig på en vårdavdelning på ett av landets större sjukhus. Jag konstaterade snabbt att genomsnittsåldern bland sjuksköterskorna var mycket låg. Det är absolut inget fel på unga sjuksköterskor, men var finns alla erfarna, rutinerade? De trygga, stabila sjuksköterskorna som jobbat på avdelningen sedan medeltiden och som kan allt om avdelningen och de olika diagnoserna som behandlas där på sina fem fingrar?

Faktum är att dessa guldklimpar, för det är just vad de är, lyser med sin frånvaro på de allra flesta vårdavdelningarna som jag besökt under senare tid. Studenter som befinner sig på VFU, dvs ”praktik”, handleds av nyutbildade sjuksköterskor som i princip själva var studenter i förrgår. Den mest erfarna på avdelningen har max ett eller ett par år på nacken.

Det lönar sig inte att vara erfaren, att vara sin arbetsplats trogen genom att utvecklas och stanna kvar där. Det lönar sig inte att vara bäst.

Resultatet av det?
• Vården dräneras på erfarenhet och kompetens
• Risken för misstag som drabbar patienten ökar drastiskt
• Alltför få arbetar kvar i vården
• Vårdavdelningar kan inte hålla öppet pga för få anställda
• Vårdplatserna minskar pga brist på personal
• Vår befolkning får inte den vård de behöver

Det som är allra mest frustrerande är att det borde vara en enkel sak att lösa. Dessutom går det ju bra för Sverige. Åtminstone om man får tro våra politiker. Men när det handlar om att erbjuda attraktiva villkor till undervärderade barnmorskor så finns det aldrig pengar. Någon mer än jag som är less?

Vården klarar sig inte utan våra professioner. Vår befolkning klarar sig inte utan vård. Inte så avancerad vetenskap att begripa…

Nej, det är inte bara lönen som betyder nåt. Men genom högre löner kan vi rekrytera och behålla fler, vilket leder till högre bemanningstäthet och fler öppna vårdplatser. Det är en vinst för både anställda och för vår befolkning. Nu är det dags att öppna penningpåsen och fördela den dit det behövs. Det vore inte en dag för tidigt. Snarare flera år försent.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och leg barnmorska¨
Förbundsstyrelseledamot och avdelningsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Den outbildade gubben i lådan

av

När jag valde att utbilda mig till sjuksköterska och barnmorska så hade jag inte en bild av att jag skulle sicksacka mellan patienterna och välja ut vem eller vad jag känner för att vårda. I mitt huvud är det helt befängt att ens tänka tanken. Ändå bubblar det återkommande upp idéer hos vissa om att professionen ska tillåtas välja hur, när, var och vem som ska vårdas. Alltför ofta. Och det tycks i princip alltid handla om kvinnohälsa och barnmorskeyrket.

För ett ögonblick så kändes det lite läskigt. Den där dagen då jag som relativt nyfärdig sjuksköterska skulle gå in på patientrummet där två väktare från det närliggande fängelset vaktade över den svårt sjuke patienten som låg där i sjukhussängen. Ögonblicket av obehag var snabbt övergående. Det handlade om en sjuk människa i behov av vård, oavsett om det var en dömd brottsling eller inte. Jag var legitimerad sjuksköterska och anställd för att vårda akut sjuka på länets största sjukhus. Den professionella sjuksköterskan i mig tog sitt självklara yrkesansvar.

Mördare, våldtäktsmän och pedofiler, visst ger det inga positiva känslor? Men som sjuksköterska ger jag dem samma omvårdnad som jag ger alla mina patienter. Om jag inte klarar av det så kan jag inte arbeta som sjuksköterska. Det ingår inte en utbildning till sierska vid sidan av min sjuksköterskeutbildning. Hur ska jag kunna veta vad mannen som kommer in med blåljus till akuten, kvinnan som ligger sövd på operationsbordet eller den långa tonåringen som återkommer till provtagningen för regelbundna blodprover har för skelett i sin garderob? Som sjuksköterska bedömer jag inte vem som förtjänar min omvårdnad, vem som är tillräckligt god eller inte. Jag vårdar alla. Punkt.

Borde jag bara vårda de som har samma politiska åsikt som mig? Ska jag vårda politikern från de partier som jag inte sympatiserar med, som inte har samma värderingar som mig? Ska jag vårda en muslim, en buddist eller en ateist? En bög eller en flata? En mörkhyad eller ljushyad?

Ska jag bara vårda de som är och tycker som jag? Vedervärdiga tanke!

Ändå dyker det upp, som en outbildad gubbe i lådan, med jämna mellanrum. Men det handlar inte om huruvida vi ska vårda en dömd pyroman eller massmördare. Det handlar om att barnmorskor ska kunna ”välja” bort att arbeta med kvinnohälsa. Ja, det låter ju helt galet. En barnmorska som inte vill arbeta med kvinnohälsa. Varför blir man då barnmorska?

Organisationen ”Människovärde” (känns verkligen ironiskt att de kallar sig för det) tror att anledningen till att det är brist på barnmorskor beror på att det finns personer som inte vill arbeta med aborter och preventivmedel- dvs kvinnohälsa. För det är ju det som är innebörden av kvinnohälsa. Graviditet, preventivmedel, cellprovtagning, fosterdiagnostik, klimakterierådgivning, förlossning, abort, missfall, sexuellt överförbara infektioner, gynekologiska ohälsotillstånd, rådgivning om sex och samlevnad….det är vad man arbetar med som legitimerad barnmorska.

Och att ens tro att bristen på barnmorskor skulle bero på att det finns så många presumtiva barnmorskor som vill arbeta som barnmorskor för att tillfredsställa sitt eget ego är inte bara urbota dumt. Det är också höjden av egoism.

Som legitimerad sjuksköterska och barnmorska bär jag ett yrkesansvar där jag sätter fokus på patienten, med stöd av vetenskap, riktlinjer och lagar. Det är inte mina tankar, åsikter och värderingar som är i centrum. Det är patientens.

Och bara för att vara tydliga. Bristen på barnmorskor beror på att professionen är gravt värdediskriminerad sedan decennier. Eller kanske tom århundraden. Det beror på att arbetsmiljön orsakar utmattning och stressrelaterade sjukdomar; det beror på att arbetstiderna och schemaläggning är helt omänskliga; det beror på bristande möjligheter att kunna utöva sin professionskunskap till fullo och det beror på total avsaknad av löneutveckling.

Tänk om den där outbildade gubben i lådan kunde sluta hoppa upp ur den inskränkta boxen mer.

Åsa Mörner
Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Ring den jämlika vården in, nu är tid att löften infrias!

av

(fritt från Alfred Tennysons ”Nyårsklockan”)

Ring, klocka, ring i bistra Nyårsnatten
mot sjuksköterskeexpeditionen och dess arbetande skara;
vi jobbar dygnets alla timmar och till er tjänst vara
och det nya året erbjuda full bemanning som sagts i politikerdebatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
Vi lovar alla åldrar vårda till dess livet tar slut.
om goda villkor och bra lön delas ut,
så behöver inte arbetsgivaren famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och erbjud tröst; Stöd till den sjuke
Ring smärtan ut från den cancersjuke
och fördela mediciner som har effekt på direkten

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden
På labbet de rätt bakterie hitta
så korrekt behandling nu kan förhindra mer smitta
och vi därmed patienten räddar från döden

Ring in den tid, då vi från vårdkrisen befrias
ur Svea rikes onda tand
Ring platsbrist och bemanningskaos bort från vårt land;
Ring den jämlika vården in, nu är tid att löften infrias!

Farväl 2018- Välkommen 2019!

GOTT NYTT ÅR!!!

Åsa Mörner

Jag önskar mig ingen guppy

av

När jag var ca tre äpplen hög så brukade jag, i god tid innan jul (läs slutet av sommaren) lämna min önskelista till mina föräldrar. Ett gediget arbete låg bakom listan, som oftast var flera sidor lång (ungefär i stil med Döda havsrullarna)
Vissa saker som stod på listan var givna år ut och år in. En häst, en hund, en katt…djurarterna tenderade att minska i storlek ju längre ner på listan man kom. Till slut landade det kanske på vandrande pinnar eller en guppy.

Ungefär så känns det när vi lämnar fram våra önskemål om villkorsförändringar till arbetsgivaren. Men en liten löneökning kan vi väl ändå få? – Absolut, men den blir inte många kronor, bara så ni vet. Det har vi inte råd med!

Vi kanske borde vända på steken: Hur har ni råd med att INTE uppfylla våra helt proportionerliga önskningar om förbättrade villkor?

Det står ingen regnbågsfärgad enhörning eller panflöjtsspelande hobbit överst på önskelistan. Inte ens en ynka svavelosande drake eller en grön trollstav från Ollivanders på Diagon Alley. Våra önskemål är betydligt mer modesta än så.

Vi vill inte bli sjuka av våra arbetstider

Vi vill ha kollegor med rätt kompetens och olika erfarenhetsnivåer.

Vi vill ha inflytande över vårt arbete

Vi vill ha löneutveckling. Inte futtiga 100-lappar som skiljer den som arbetat längst på avdelningen från den som är nyanställd.

År efter år författas önskelistor till arbetsgivare och politiker. Och varje år får jag samma känsla som jag fick när jag i 8-9 års åldern önskade mig ett arabiskt fullblod (som förmodligen skulle kunnat använt vår radhusträdgård som hage…): Det blir inget arabiskt fullblod. Men du kan få en guppy.

Vi vill inte ha en stackars akvariefisk längre. Men vi är heller inte intresserade av fluffiga fantasidrömmar eller verklighetsfrånvända illusioner.

Vi vill ha lön för mödan. Svårare än så är det inte. ‘

Men det är inte Tomten som ska langa upp den här presenten. Inte mina föräldrar heller förresten (förlåt för mina enformiga önskelistor som barn…)
Vår önskelista går till de som styr inom hälso- och sjukvården. Och till de som tillsätter medel till dessa, dvs våra politiker.

Och vi kan kalla det för önskelista, eftersom det är jul. Men egentligen handlar det faktiskt om en kravlista. Och den blir allt längre. En helt rimlig önskelista

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

 

 

Att investera i vården genom att spola ner skattemedel i toaletten

av

För tre år sen ”investerade” regeringen i 600 nya utbildningsplatser på landets specialistutbildningar för sjuksköterskor. Hur man tänkte när ”investeringen” genomfördes är oklart, eftersom det inte ens gick att fylla de platser som fanns innan utökningen. Det verkar som våra politiker väljer att inte förstå. Orsaken till att det fattas specialistsjuksköterskor handlar ju faktiskt inte om att det finns för få platser på våra lärosäten. Det handlar om att det inte lönar sig med utbildning och att villkoren för yrkena är oattraktiva.

Alltså har svenska skattemedel, återigen, satsats på fel häst. Troligtvis har, efter år av larm om kris i vården, budskapet om att svensk sjukvård behöver akut omvårdnad, sjunkit in hos våra beslutsfattare. Även om dess omfattning troligtvis inte begrips. Men VAD som är den absolut främsta anledningen till vårdkrisen tycks alla i Riksdagshuset blunda för. Hur vore det om skattemedlen kunde satsas på rätt häst nästa gång?

Inte nog med att det faktiskt gapar tomma stolar på utbildningarna. Det finns inte heller kvalificerade handledare för att de som faktiskt studerar ska få en gedigen utbildning som motsvarar de krav på kompetens som yrket ställer. Och jag är ledsen att säga det, men det finns ingen snabb väg för att vaska fram erfarna handledare.

För att bedriva utbildningar så krävs dessutom lärare på universiteten och högskolorna. Lärarkåren på ett universitet består av disputerade sjuksköterskor och barnmorskor, professorer och adjunkter. Som lägst krävs en filosofie magister för att få undervisa våra blivande sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor. Men krisen har sedan länge även nått våra lärosäten och häromveckan tvingades Mittuniversitetet att ställa in ett flertal utbildningar, bla sjuksköterskeprogrammet. Tror ni att sjuksköterskor med behörighet att undervisa på universitet växer på träd?

Nästa gång regeringen ska försöka mota bort vårdkrisen så vore det lämpligt om skattepengarna lades där de verkligen kan göra skillnaden. Nämligen på våra villkor. Annars, kära politiker, så blir era investeringar med våra skattepengar, som att de spolas ner i en toalett.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, Leg barnmorska
Medicine master och universitetsadjunkt

En höna av en fjäder, partipolitik av partipolitisk obundenhet.

av

I SVT´s Duellen debatterade Ulf Kristersson (m) och Stefan Löfven (s) om situationen i svensk sjukvård. Inbjuden till studion fanns legitimerade sjuksköterskan Alexandra Lyssarides som beskrev sin och kollegornas arbetssituation på akutmottagningen i Linköping. Alexandra, som också är fackligt förtroendevald på sin arbetsplats, beskrev hur en normal arbetsdag kan se ut och berättade att hon är orolig över hur hon och många andra sjuksköterskor ska hålla ett helt yrkesliv.

Tyvärr ingen ovanlig beskrivning utan snarare tvärtom. Troligtvis hade de flesta av Alexandras kollegor gett en snarlik bild av sin arbetsplats om de hade varit inbjudna till studion. Och eftersom Alexandra också är förtroendevald och skyddsombud så är det ganska självklart att hon talar för vad just merparten av kollegiet upplever på akuten i Linköping. Att vara förtroendevald innebär att du för dina kollegors talan. Att bli förtroendevald på sin arbetsplats är precis som ordet säger: ett förtroende som man fått av sina arbetskamrater, ett uppdrag man väljs till av kollegorna. För dig som inte vet vad det innebär att vara förtroendevald för Vårdförbundet kan du läsa mer här.

Vårdförbundet är ett fack- och yrkesförbund som är partipolitiskt obundna. Vi har 114 000 medlemmar och arbetar bla för :

• Utveckla vården och göra den säker
• Arbeta för en personcentrerad vård
• Arbeta för ett hållbart yrkesliv
• Arbeta för högre löner

Självklart bedriver vi politik. Men vår politik har inte koppling till ett visst parti eller ett block. Kanske vore det optimala att kunna plocka russinen ur kakan och använda delar från många olika partiers vårdpolitik för att uppnå det vi strävar efter. Men oavsett, så ska du som medlem känna dig välkommen i vår organisation så länge du känner tillhörighet med vår stadga och etik som du kan läsa här.

Tyvärr tycks en okunskap kring just fackligt förtroendevalda för Vårdförbundet föreligga hos vissa. SVT kritiserades hårt efter att sjuksköterskan Alexandra Lyssarides beskrivit sin och kollegornas vardag eftersom hon borde presenterats som förtroendevald för Vårdförbundet utöver sin sjukskötersketitel. Kan hålla med om att det hade varit lämpligt. Att presentera Alexandras roll som förtroendevald hade gett en ännu tydligare bild av det som beskrevs eftersom man då förstått att Alexandra inte bara beskrev det hon upplevde själv, utan också något som många andra upplever. Dessutom med ett förtroende hon fått av sin arbetsplats.

Men att det skulle vara en partipolitisk fördel eller nackdel för Kristersson eller Löfven opponerar jag starkt emot. Det fanns inget partipolitiskt i Alexandras uttalanden och det finns inget partipolitiskt i att vara förtroendevald för Vårdförbundet.

Men tydligen har det grävts djupare i Alexandras sociala medievärld. Och det visar sig, hör och häpna, att Alexandra har skrivit något på Twitter för 3 år sedan som kan tolkas som blockpolitiskt (var hon ens förtroendevald då?)

Precis som att det skulle vara något konstigt med att våra 114 000 medlemmar går till vallokalerna, diskuterar politik i kökssoffan eller yppar något positivt eller negativt om ett partipolitiskt förslag. För precis som i hela vårt land, så finns partisympatier av alla kulörer i Vårdförbundet. Människor som jobbar i vården har olika partisympatier, precis som snickare, ingenjörer och lärare har. Men det betyder inte att uppdraget för Vårdförbundet eller att själva förbundet är partipolitiskt. Vi har t.o.m många medlemmar som arbetar politiskt och kandiderar för olika partier. Du kan läsa mer om olika medlemmars partiengagemang på Vårdfokus hemsida.

Men eftersom vi har många kloka medlemmar så vet de flesta att ett uppdrag i Vårdförbundet och den personliga partipolitiska åsikten kan vara två skilda saker. Precis som förtroendevalda sjuksköterskan Alexandra Lyssarides vet och uppvisade med tydlighet i SVT.

Om den inbjudna sjuksköterskan faktiskt inte var sjuksköterska eller om hon gav en osann beskrivning av situationen på akuten i Linköping så hade det funnits skäl att kritisera SVT. Men nu tycks det ha blivit en höna av en fjäder. Som har sin grund i okunskap.

Åsa Mörner
Politisk men partipolitiskt obunden förtroendevald styrelseledamot i Vårdförbundet

Politikernas placebo kan inte bota

av

Sjukvården har seglat upp till en förstaplats när det gäller vilka frågor väljarna anser vara viktigast inför valet. Vallöftena duggar tätt. Den ena efter den andra kommer med nya utspel om hur vården ska bli jämlik, att arbetsmiljön ska förbättras och att vårdköerna ska försvinna.

Precis som inför valet 2014 med andra ord.

Vårdkrisen har hängt med länge nu. Som en envis, molande tandvärk har den gnagt sig fast, ända in i benmärgen. Läge för en rotfyllning sedan lång tid tillbaka. Men de vallöften som gavs 2014 har ännu inte uppfyllts. Eller åtminstone inte lett till att fler vårdplatser kunnat öppnas. För krisen är numera avgrundsdjup och det kommer att ta lång tid att ta vården upp till en välfungerande nivå igen.

Vårdplatser och vårdköer. Flitigt använda ord av våra politiker. Kanske dags att byta ut dem mot brist på rätt villkor istället. För den verkliga orsaken till att avdelningar fått stänga och att köerna växt sig milslånga har ju faktiskt en orsak. Som stavas VILLKOR.

Det krävs ett statligt övergripande krafttag för att fylla igen hålet. Inga små kommunala eller regionala skvättar som dunstar bort en månad efter valet.

Nu vill vi inte ha fler meningslösa satsningar som inte leder någonvart. Inga fler tandlösa löften eller onödiga skrytbyggen. Vi vill ha löften som löser krisen. Vi vill ha medicin som botar, inga verkningslösa sockerpiller!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och leg barnmorska

Det borde inte vara så svårt

av

Förberedelserna på landets högskolor och universitet är i full gång. Studiehandledningar finputsas, lokalerna storstädas och kursmaterialet synas. Snart kommer de. Framtidens vård.

Studenterna. Lösningen på absolut HELA krisen i vården.

Åtminstone om vi ska tro på våra politiker. Universallösningen lyder: “Utbilda fler så kommer vi inte ha några vårdköer, vårdrelaterade patientskador eller ohälsosamma arbetstider!”
Hörde en siffra om att samtliga elever som går i gymnasiet skulle behöva välja en vård och omsorgsutbildning för att vi ens skulle vara i närheten av att klara av bemanningen i framtiden (P1 Morgon 180820). Som om det skulle hända?

Det krävs mycket för att klara av att utbilda sig på universitet och högskola, för att inte tala om hur mycket som krävs för att klara av yrket när du är färdigutbildad. Och det viktigaste borde väl vara att vi examinerar kompetenta professioner. Kvalitet före kvantitet. Det är dessutom dyrt, både för stat, universitet och studenten själv att lägga tid, energi och pengar på att påbörja men ej slutföra studier, eller ännu värre; påbörja sin yrkeskarriär utan att vara lämpad för yrket.

Krisen i vården kommer att finnas med oss i många år framöver, kanske tom decennier. Och ju längre tid det tar innan våra beslutsfattare kommer med realistiska förslag om hur vi kan påbörja arbetet för att uppnå trygg och säker vård där medarbetarna trivs och utvecklas, desto mer svårlöst blir det.

Självklart behöver vi utbilda. Men vi får aldrig tulla på kvalitén! God vård kräver kompetens, det är tom vetenskapligt bevisat. Och vårdkrisen består av så mycket mer än brist på personal. Innerst inne borde väl de flesta veta att det faktiskt handlar om brist på attraktiva villkor.

Steg nummer ett för att åtgärda krisen är alltså att förbättra villkor och lön. Svårare än så är det faktiskt inte.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

 

Du röstar väl i valet?

av

 

Det är drygt 3 veckor kvar till valet och en hel del vårdfrågor står i fokus.

Enligt statistik från OECD har Sverige lägst antal sjuksköterskor per 1000 invånare i norden.
Enligt Novus opinion kräver väljarna

  1. Snabbare behandling vid allvarliga sjukdomar
  2. Kortare vårdköer
  3. Högre löner till sjuksköterskor

Politikerna pratar om en ökad tillgänglighet, som framförallt ska ske i primärvården.
Vi ser svårigheter att rekrytera men framförallt behålla erfaren personal som gör att alla satsningar låter ihåliga, då sparspöket hela tiden gör sig påmind.

I Vårdförbundet avdelning Örebro har vi redan börjat med påverkansarbetet inför valet, med valstugebesök, möten med kommun och regionpolitiker och aktiviteter på sociala medier.

Nedan redovisas Vårdförbundets nollvision för svensk hälso- och sjukvård som är en del i vårt valmanifest som du kan läsa nedan.

https://www.vardforbundet.se/siteassets/fortroendevald/material/high_2018_vard-i-varldsklass_broschyr_150x150.pdf

Nollvisionen

  • Ingen ska behöva dö i kö
  • Ingen ska falla mellan stolarna
  • Ingen ska nekas att föda i Sverige
  • Ingen ska skadas av vård
  • Ingen ska behöva bli sjuk av att vårda andra

Med de utmaningar vi står inför måste vi ta plats i debatten. Häng med oss på sociala medier fram till valet, och besök gärna valstugorna själv och ställ frågor till politikerna om hur framtidens vård ska se ut.

Och det kanske viktigaste använd dig av din medborgerliga rättighet att rösta den 9 september, det gör skillnad.

 

Hans Nilsson
Politiskt intresserad
Vårdförbundet avdelning Örebro