Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Att investera i vården genom att spola ner skattemedel i toaletten

av Lämna en kommentar

För tre år sen ”investerade” regeringen i 600 nya utbildningsplatser på landets specialistutbildningar för sjuksköterskor. Hur man tänkte när ”investeringen” genomfördes är oklart, eftersom det inte ens gick att fylla de platser som fanns innan utökningen. Det verkar som våra politiker väljer att inte förstå. Orsaken till att det fattas specialistsjuksköterskor handlar ju faktiskt inte om att det finns för få platser på våra lärosäten. Det handlar om att det inte lönar sig med utbildning och att villkoren för yrkena är oattraktiva.

Alltså har svenska skattemedel, återigen, satsats på fel häst. Troligtvis har, efter år av larm om kris i vården, budskapet om att svensk sjukvård behöver akut omvårdnad, sjunkit in hos våra beslutsfattare. Även om dess omfattning troligtvis inte begrips. Men VAD som är den absolut främsta anledningen till vårdkrisen tycks alla i Riksdagshuset blunda för. Hur vore det om skattemedlen kunde satsas på rätt häst nästa gång?

Inte nog med att det faktiskt gapar tomma stolar på utbildningarna. Det finns inte heller kvalificerade handledare för att de som faktiskt studerar ska få en gedigen utbildning som motsvarar de krav på kompetens som yrket ställer. Och jag är ledsen att säga det, men det finns ingen snabb väg för att vaska fram erfarna handledare.

För att bedriva utbildningar så krävs dessutom lärare på universiteten och högskolorna. Lärarkåren på ett universitet består av disputerade sjuksköterskor och barnmorskor, professorer och adjunkter. Som lägst krävs en filosofie magister för att få undervisa våra blivande sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor. Men krisen har sedan länge även nått våra lärosäten och häromveckan tvingades Mittuniversitetet att ställa in ett flertal utbildningar, bla sjuksköterskeprogrammet. Tror ni att sjuksköterskor med behörighet att undervisa på universitet växer på träd?

Nästa gång regeringen ska försöka mota bort vårdkrisen så vore det lämpligt om skattepengarna lades där de verkligen kan göra skillnaden. Nämligen på våra villkor. Annars, kära politiker, så blir era investeringar med våra skattepengar, som att de spolas ner i en toalett.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, Leg barnmorska
Medicine master och universitetsadjunkt

En höna av en fjäder, partipolitik av partipolitisk obundenhet.

av

I SVT´s Duellen debatterade Ulf Kristersson (m) och Stefan Löfven (s) om situationen i svensk sjukvård. Inbjuden till studion fanns legitimerade sjuksköterskan Alexandra Lyssarides som beskrev sin och kollegornas arbetssituation på akutmottagningen i Linköping. Alexandra, som också är fackligt förtroendevald på sin arbetsplats, beskrev hur en normal arbetsdag kan se ut och berättade att hon är orolig över hur hon och många andra sjuksköterskor ska hålla ett helt yrkesliv.

Tyvärr ingen ovanlig beskrivning utan snarare tvärtom. Troligtvis hade de flesta av Alexandras kollegor gett en snarlik bild av sin arbetsplats om de hade varit inbjudna till studion. Och eftersom Alexandra också är förtroendevald och skyddsombud så är det ganska självklart att hon talar för vad just merparten av kollegiet upplever på akuten i Linköping. Att vara förtroendevald innebär att du för dina kollegors talan. Att bli förtroendevald på sin arbetsplats är precis som ordet säger: ett förtroende som man fått av sina arbetskamrater, ett uppdrag man väljs till av kollegorna. För dig som inte vet vad det innebär att vara förtroendevald för Vårdförbundet kan du läsa mer här.

Vårdförbundet är ett fack- och yrkesförbund som är partipolitiskt obundna. Vi har 114 000 medlemmar och arbetar bla för :

• Utveckla vården och göra den säker
• Arbeta för en personcentrerad vård
• Arbeta för ett hållbart yrkesliv
• Arbeta för högre löner

Självklart bedriver vi politik. Men vår politik har inte koppling till ett visst parti eller ett block. Kanske vore det optimala att kunna plocka russinen ur kakan och använda delar från många olika partiers vårdpolitik för att uppnå det vi strävar efter. Men oavsett, så ska du som medlem känna dig välkommen i vår organisation så länge du känner tillhörighet med vår stadga och etik som du kan läsa här.

Tyvärr tycks en okunskap kring just fackligt förtroendevalda för Vårdförbundet föreligga hos vissa. SVT kritiserades hårt efter att sjuksköterskan Alexandra Lyssarides beskrivit sin och kollegornas vardag eftersom hon borde presenterats som förtroendevald för Vårdförbundet utöver sin sjukskötersketitel. Kan hålla med om att det hade varit lämpligt. Att presentera Alexandras roll som förtroendevald hade gett en ännu tydligare bild av det som beskrevs eftersom man då förstått att Alexandra inte bara beskrev det hon upplevde själv, utan också något som många andra upplever. Dessutom med ett förtroende hon fått av sin arbetsplats.

Men att det skulle vara en partipolitisk fördel eller nackdel för Kristersson eller Löfven opponerar jag starkt emot. Det fanns inget partipolitiskt i Alexandras uttalanden och det finns inget partipolitiskt i att vara förtroendevald för Vårdförbundet.

Men tydligen har det grävts djupare i Alexandras sociala medievärld. Och det visar sig, hör och häpna, att Alexandra har skrivit något på Twitter för 3 år sedan som kan tolkas som blockpolitiskt (var hon ens förtroendevald då?)

Precis som att det skulle vara något konstigt med att våra 114 000 medlemmar går till vallokalerna, diskuterar politik i kökssoffan eller yppar något positivt eller negativt om ett partipolitiskt förslag. För precis som i hela vårt land, så finns partisympatier av alla kulörer i Vårdförbundet. Människor som jobbar i vården har olika partisympatier, precis som snickare, ingenjörer och lärare har. Men det betyder inte att uppdraget för Vårdförbundet eller att själva förbundet är partipolitiskt. Vi har t.o.m många medlemmar som arbetar politiskt och kandiderar för olika partier. Du kan läsa mer om olika medlemmars partiengagemang på Vårdfokus hemsida.

Men eftersom vi har många kloka medlemmar så vet de flesta att ett uppdrag i Vårdförbundet och den personliga partipolitiska åsikten kan vara två skilda saker. Precis som förtroendevalda sjuksköterskan Alexandra Lyssarides vet och uppvisade med tydlighet i SVT.

Om den inbjudna sjuksköterskan faktiskt inte var sjuksköterska eller om hon gav en osann beskrivning av situationen på akuten i Linköping så hade det funnits skäl att kritisera SVT. Men nu tycks det ha blivit en höna av en fjäder. Som har sin grund i okunskap.

Åsa Mörner
Politisk men partipolitiskt obunden förtroendevald styrelseledamot i Vårdförbundet

Politikernas placebo kan inte bota

av

Sjukvården har seglat upp till en förstaplats när det gäller vilka frågor väljarna anser vara viktigast inför valet. Vallöftena duggar tätt. Den ena efter den andra kommer med nya utspel om hur vården ska bli jämlik, att arbetsmiljön ska förbättras och att vårdköerna ska försvinna.

Precis som inför valet 2014 med andra ord.

Vårdkrisen har hängt med länge nu. Som en envis, molande tandvärk har den gnagt sig fast, ända in i benmärgen. Läge för en rotfyllning sedan lång tid tillbaka. Men de vallöften som gavs 2014 har ännu inte uppfyllts. Eller åtminstone inte lett till att fler vårdplatser kunnat öppnas. För krisen är numera avgrundsdjup och det kommer att ta lång tid att ta vården upp till en välfungerande nivå igen.

Vårdplatser och vårdköer. Flitigt använda ord av våra politiker. Kanske dags att byta ut dem mot brist på rätt villkor istället. För den verkliga orsaken till att avdelningar fått stänga och att köerna växt sig milslånga har ju faktiskt en orsak. Som stavas VILLKOR.

Det krävs ett statligt övergripande krafttag för att fylla igen hålet. Inga små kommunala eller regionala skvättar som dunstar bort en månad efter valet.

Nu vill vi inte ha fler meningslösa satsningar som inte leder någonvart. Inga fler tandlösa löften eller onödiga skrytbyggen. Vi vill ha löften som löser krisen. Vi vill ha medicin som botar, inga verkningslösa sockerpiller!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och leg barnmorska

Det borde inte vara så svårt

av

Förberedelserna på landets högskolor och universitet är i full gång. Studiehandledningar finputsas, lokalerna storstädas och kursmaterialet synas. Snart kommer de. Framtidens vård.

Studenterna. Lösningen på absolut HELA krisen i vården.

Åtminstone om vi ska tro på våra politiker. Universallösningen lyder: “Utbilda fler så kommer vi inte ha några vårdköer, vårdrelaterade patientskador eller ohälsosamma arbetstider!”
Hörde en siffra om att samtliga elever som går i gymnasiet skulle behöva välja en vård och omsorgsutbildning för att vi ens skulle vara i närheten av att klara av bemanningen i framtiden (P1 Morgon 180820). Som om det skulle hända?

Det krävs mycket för att klara av att utbilda sig på universitet och högskola, för att inte tala om hur mycket som krävs för att klara av yrket när du är färdigutbildad. Och det viktigaste borde väl vara att vi examinerar kompetenta professioner. Kvalitet före kvantitet. Det är dessutom dyrt, både för stat, universitet och studenten själv att lägga tid, energi och pengar på att påbörja men ej slutföra studier, eller ännu värre; påbörja sin yrkeskarriär utan att vara lämpad för yrket.

Krisen i vården kommer att finnas med oss i många år framöver, kanske tom decennier. Och ju längre tid det tar innan våra beslutsfattare kommer med realistiska förslag om hur vi kan påbörja arbetet för att uppnå trygg och säker vård där medarbetarna trivs och utvecklas, desto mer svårlöst blir det.

Självklart behöver vi utbilda. Men vi får aldrig tulla på kvalitén! God vård kräver kompetens, det är tom vetenskapligt bevisat. Och vårdkrisen består av så mycket mer än brist på personal. Innerst inne borde väl de flesta veta att det faktiskt handlar om brist på attraktiva villkor.

Steg nummer ett för att åtgärda krisen är alltså att förbättra villkor och lön. Svårare än så är det faktiskt inte.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

 

Du röstar väl i valet?

av

 

Det är drygt 3 veckor kvar till valet och en hel del vårdfrågor står i fokus.

Enligt statistik från OECD har Sverige lägst antal sjuksköterskor per 1000 invånare i norden.
Enligt Novus opinion kräver väljarna

  1. Snabbare behandling vid allvarliga sjukdomar
  2. Kortare vårdköer
  3. Högre löner till sjuksköterskor

Politikerna pratar om en ökad tillgänglighet, som framförallt ska ske i primärvården.
Vi ser svårigheter att rekrytera men framförallt behålla erfaren personal som gör att alla satsningar låter ihåliga, då sparspöket hela tiden gör sig påmind.

I Vårdförbundet avdelning Örebro har vi redan börjat med påverkansarbetet inför valet, med valstugebesök, möten med kommun och regionpolitiker och aktiviteter på sociala medier.

Nedan redovisas Vårdförbundets nollvision för svensk hälso- och sjukvård som är en del i vårt valmanifest som du kan läsa nedan.

https://www.vardforbundet.se/siteassets/fortroendevald/material/high_2018_vard-i-varldsklass_broschyr_150x150.pdf

Nollvisionen

  • Ingen ska behöva dö i kö
  • Ingen ska falla mellan stolarna
  • Ingen ska nekas att föda i Sverige
  • Ingen ska skadas av vård
  • Ingen ska behöva bli sjuk av att vårda andra

Med de utmaningar vi står inför måste vi ta plats i debatten. Häng med oss på sociala medier fram till valet, och besök gärna valstugorna själv och ställ frågor till politikerna om hur framtidens vård ska se ut.

Och det kanske viktigaste använd dig av din medborgerliga rättighet att rösta den 9 september, det gör skillnad.

 

Hans Nilsson
Politiskt intresserad
Vårdförbundet avdelning Örebro

Enade för bättre villkor

av

Är det bra för professionen med ett konkurrerande förbund? Kommer politiker och arbetsgivare att skärpa till sig och deala med de olika förhandlingscheferna så den ena får ett bättre bud än den andra?

Den som lever får se. För om representanter i professionsföreningen för Sveriges barnmorskekår fattar beslut på sin förbundsstämma i höst om att starta ett fackförbund så kommer vi att bli varse.

”Konkurrens är något positivt”, brukar det sägas. Frågan är om det gäller inom den fackliga världen? Och om det är bra för barnmorskeprofessionen?

Oavsett så står vi inför det faktum att Svenska Barnmorskeförbundet fattat ett beslut om att utreda möjligheten om att bli ett fackförbund och i höst faller domen om det blir så eller inte.

Vi lever i ett fritt land och får välja om vi önskar medlemskap eller inte i ett fackförbund. Precis samma situation ställs alla fackligt intresserade barnmorskor inför om det kommer att bildas ett nytt fack. Vilket fackförbund vill jag tillhöra?

Läser någon kommentar om att det skulle handla om exklusivitet och småskalighet. Det är ju sant. Eftersom det skulle bli ett mycket mindre förbund än det existerande fackförbundet för barnmorskor. Betydligt mindre. Men är det bra att arbeta småskaligt när man vill påverka ledare och arbeta politiskt?

För mig är det jämförbart med det svenska valet i höst. Ju fler röster ditt parti får, desto mer har det att säga till om och desto större möjlighet att påverka och förändra. Inom politikens värld handlar det inte om att vara få. Inte heller i den fackliga. Vårdförbundet består av drygt 114 000 medlemmar. Det går inte att sia om hur många medlemmar ett eventuellt nytt fackförbund för enbart barnmorskor skulle få, men antalet medlemmar i Barnmorskeförbundet är i nuläget knappt 6000. Det handlar om att vara många, enade. Och barnmorskor blir ju dessutom allt annat än enade om de inte är samlade i samma förbund.

En sak kan vi i alla fall vara säkra på. Vi vill alla samma sak: förbättra villkoren för professionen. Men hur och vilken väg vi ska fortsätta på skiljer sig åt. Personligen önskar jag en enad kår i ett starkt förbund som arbetar gemensamt med professionsföreningarna. Mot samma mål. Enade för bättre villkor.

Åsa Mörner
Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Släck kriserna med regnbågsfärgade lösningar

av

Medan vi plaskar runt i poolen, ligger i hängmattan eller svär över hur varmt det är så rasar bränderna över Sverige och lägger sig som ett hett, rökigt lock över klagosången om den olycksaliga värmeböljan.

Den politiska debatten om huruvida Sverige är tillräckligt rustade för den här typen av katastrofala skogsbränder smakar bittert när representanter från höger och vänster argumenterar om vad som bör eller inte bör göras med svensk beredskap. Allt för att plocka hem några extra röster i höstens val.

I krissituationer som dessa borde de politiska färgerna suddas ut och förenas för att jobba gemensamt med att se över, förbättra och effektivisera. Snabbt. Nu.

Det är inte bara brandskyddet som haltar i Sverige. Som tur är finns en solidaritet från andra länder i Europa som stöttar upp med helikoptrar och brandflyg. Men till vilken kostnad? Men även inom polisväsendet finns stora brister, brister som kräver stora insatser från våra beslutsfattare.

Och sen har vi krisen i vården. Inga lågor syns och ingen rök svider i ögonen från svensk hälso- och sjukvård. Vårdens professioner håller de underdimensionerade verksamheterna under armarna för att förse vår befolkning med god vård. Men det haltar rejält. Och det brinner, fast utan eldsflammor.

Och vad händer om vi får en stor katastrof där stora sjukvårdsinsatser behövs? Kanske en ännu viktigare fråga är: Måste det hända en stor katastrof, likt de bränder som rasar nu, för att vårdkrisen ska tas på allvar?

Inför höstens val försöker partierna att vinna så många väljare över ”på sin sida” som möjligt. Men hur effektivt är det egentligen? Vissa frågor kan inte lösas genom politiskt käbbel utan behöver avhandlas gemensamt och målinriktat.

Jag ser fram mot en regnbågsfärgad samordning som tillsammans kan arbeta framåt för att lösa krisen inom de svenska samhällsbärande yrkeskårerna. Det är fler än jag som är trötta på meningslösa, tomma löften som inte leder någon vart. Sverige förtjänar bättre!

Och till er ALLA som arbetar inom samhällsbärande yrken- Ni är hjältar!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska, universitetslärare
Styrelseledamot Vårdförbundet

Hur svårt kan det vara?

av

Hur ska krisen i vården lösas? Ja, våra politiker debatterar vitt och brett om ämnet men är det någon som har en lösning egentligen? En universallösning tycks vara ”att utbilda fler”. Jag bara undrar: vem är det som ska utbilda dessa mängder av studenter?

Våra politiker tycks ovetande om hur utbildningarna till exempelvis sjuksköterska och barnmorska ser ut. Vem är det egentligen som ska undervisa och vad krävs rent akademiskt? Det verkar som de tror att vem som helst kan undervisa på våra universitet och högskolor, eller att adjunkter, lektorer och professorer växer på träd.

Ledsen att göra er besvikna. Vi växer inte på träd. Faktum är att det är enorm brist på ovanstående kategorier. Och egentligen är det ju inte särskilt konstigt eftersom det faktiskt krävs att man ska vara just sjuksköterska respektive barnmorska med högre akademisk utbildning för att kunna arbeta på sjuksköterske- och barnmorskeprogrammen.

Och det är ju brist på dessa professioner, inte sant?

En stor del av utbildningen bedrivs dessutom inom verksamheterna på våra sjukhus och i våra kommuner och där måste det finnas handledare och kliniska adjunkter.

Ekvationen går alltså inte ihop.

Men det finns en modell som funkar. Och den stavas attraktiva villkor.

Steg 1 för att lösa krisen i vården handlar inte om att köpa in ny avancerad röntgenapparatur, bygga ut avdelningar eller öppna fler utbildningsplatser. Utan steg 1 kommer det ändå inte att fungera, för vem ska sköta tekniken på röntgen och vem ska arbeta på den utbyggda avdelningen eller undervisa på sjuksköterskeprogrammen?
Nej, det kommer inte att gå snabbt heller. Och ju längre tid det tar innan ni förstår detta, desto längre tid kommer det ta innan våra medborgare får trygg och säker vård.

Åsa Mörner
Leg. sjuksköteska, leg. barnmorska och medicine master

Medan vårdpersonalen klagar dör en patient

av

”Herregud vad ni klagar, att ni orkar gnälla så mycket!”

Har ni också hört det från någon bekants bekant som ni suttit mitt emot under en halvtrist middagstillställning i grannvillan? Att vi som arbetar inom vård och omsorg lägger för mycket energi på att sprida negativa vibbar om hur det ser ut bakom sjukhusets väggar när vi istället borde sprida budskap om hur fantastiskt det är att jobba med människor och att vi går hem från våra arbetspass med en känsla av välbefinnande. Hur ska vi annars kunna rekrytera de 30 000 sjuksköterskor som kommer att fattas år 2030? Eller de 230 000-240 000 som måste rekryteras till vården de kommande åren.

Men marknadsföring ingår inte i sjuksköterskeutbildningarna på landets högskolor och universitet. Inte i några andra vårdutbildningar heller för den delen. Vad som däremot ingår är ett legitimationsansvar om att upprätthålla patientsäker vård och att rapportera alla brister på just denna. Kortfattat och förenklat; att hålla patienten vid liv är vår skyldighet. Vi vill liksom inte att du ska behöva dö av ett kirurgiskt ingrepp p.g.a för låg sjuksköterskebemanning, något som tyvärr är högst möjligt och t.o.m vetenskapligt bevisat.

Det är inget kall att utbilda sig till barnmorska eller röntgensjuksköterska. Däremot brukar, åtminstone merparten av de som väljer att arbeta inom medicin, omvårdnad och diagnostik ha ett genuint intresse för människors välbefinnande och hälsa. Ofta kryddat med en hög dos empati dessutom. Och då är det svårt, eller faktiskt omöjligt att ignorera det faktum att vården idag innehåller stora brister, brister som medför fara för dig som patient. Faran kan innebära att du inte får vård i rätt tid eller att behandling och omvårdnad inte utförs korrekt. Eller, i extrema fall, att ditt liv utsätts för fara, pga av att vården brister i resurser i form av bemanning och kompetens. Att yrkeslegitimationen dessutom medför en skyldighet att rapportera om en patient i samband med vård, behandling eller undersökning drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom gör att vi faktiskt inte får ignorera. Eller klaga, om ni föredrar att kalla vår lagstadgade skyldighet och empati för det.

”Herregud vad ni klagar, att ni orkar gnälla så mycket!”

Den dagen vi inte klagar längre finns inga engagerade medarbetare kvar längre. Förhoppningsvis är det någon som tar vår klagan på allvar. För medan vi klagar så dör en patient.

 

Åsa Mörner, klagande legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Att gratulera en kvinna på Internationella Kvinnodagen

av

Så var det dags för årets” firande”. Den 8 mars infaller Internationella Kvinnodagen och i sociala medier flödar det av ”Grattis” från diverse A-B-C kändisar som tycks tro att dagen handlar om att visa hur fantastiska deras mammor, döttrar eller fruar faktiskt är. Så GRATTIS till alla undervärderade, sexualiserade kvinnor och tack för att ni fortsätter att ses som underlägsna mannen i världen! Riktigt stort grattis…Ta gärna en tårtbit till också så kan du få känna dig ännu mer otillräcklig i förhållande till den snedvridna medievärldens bild av en ”perfekt kvinnokropp”.

Hur självklart är det med jämställdhet för dig som är man? Vad är du beredd att offra i lönepåslag för att din dotter ska växa upp i ett land där rimliga lönenivåer inte bara grundas på hur många skruvar du kan löda ihop eller vilket dataprogram du kan manövrera, dvs vilket kön som dominerar på arbetsplatsen? För i dagens jämställda Sverige, där flickor presterar bättre i skolan och har högre utbildning än män, så har kvinnor fem år efter examen i genomsnitt en fjärdedel lägre lön än män med lika lång utbildning och i genomsnitt tjänar svenska män 50 000 kronor mer om året än vad en svensk kvinna gör. Är det konstigt att pappor endast tar ut en femtedel av föräldraledigheten när familjens största inkomstkälla är mannens? (Källa: SCB, Medlingsinstitutet och Försäkringskassan)

Och grattis till alla svenska flickor och kvinnor mellan 16-24 år; ni är mest utsatta för sexualbrott i Sverige. För övrigt så utsätts en femtedel av alla flickor i världen för sexuella övergrepp innan de fyllt 15 år. (Källa BRÅ och Unifem). För att inte tala om alla hedersrelaterade brott där det finns ett stort mörkertal. Globalt gifts uppskattningsvis 39 000 flickor under 18 år bort varje dag och mer än 125 miljoner flickor och kvinnor har blivit könsstympade (Källa WHO och UNFPA) I Sverige är statistik kring hedersbrott nästintill omöjligt att finna eftersom hedersvåld och förtryck inte finns definierat som brott i den svenska lagboken. Men docent Astrid Schlytter, en av Sveriges främsta experter på hedersproblematik, uppskattar att 240 000 unga kan vara utsatta för detta i Sverige. Den absoluta merparten som drabbas av hedersbrott är flickor och kvinnor (men pojkar och män drabbas också).

Och grattis alla kvinnor som lider av psykisk ohälsa, ni är nästan dubbelt så många som männen när det gäller långtidssjukskrivningar av den anledningen. Dessutom avstår mer än var femte kvinna från att gå ut på kvällen pga oro för att bli överfallen eller hotad. Och ingen har väl glömt #metoo ? (Källa Socialstyrelsen och SCB).

Sverige och världen; vi har lite att jobba med.

Nej, idag ska vi inte fira. Inga ballonger, serpentiner eller gräddtårtor. Inga patetiska gratulationer. Säg inte “Grattis” på Internationella Kvinnodagen. Uppmärksamma istället dagen med att sätta ner foten och säg: ”NOG!”  Markera att du inte accepterar att kvinnor behandlas på det här viset längre. Oavsett om du är kvinna, man eller hen. Nu är det NOG!

 

/Åsa Mörner