Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Riskerar vi ett A- och ett B-lag?

by

Framtidens behov av personal i vården har varit skyhögt sedan en lång tid tillbaka. Runt om i Sverige står arbetsgivare på kö för att snabbt kunna norpa åt sig de nyexaminerade eftertraktade legitimationsyrkena för att kunna fylla i de avgrundsdjupa hålor av kompetensbrist som finns sedan länge på landets vårdinrättningar. Kraven på de nyfärdiga är höga. Man ska kunna hantera avancerad teknisk utrustning, stor arbetsbelastning, svårt sjuka patienter och underbemannade verksamheter, trots slimmade inskolningsrutiner. Men hur väl kan dagens studenter leva upp till den kompetens som krävs av en legitimerad profession?

Sedan månader tillbaka så har våra lärosäten ställt om till distansundervisning. Det är såklart en självklarhet att vi inte ska riskera vare sig individens hälsa eller samhällets resurser. Undantagen handlar såklart om vissa kliniska examinationer samt den verksamhetsförlagda utbildningen på vårdavdelningar, mottagningar och hemsjukvård. .Men hur väl lever den här omställningen av kunskapsinhämtning upp till de krav som finns på ett legitimerat yrke? Hur påverkas patientsäkerheten av att salstentor helt plötsligt förvandlats till hemtentor som studenterna alltså gör hemma vid sin dator, kanske med all kurslitteratur uppslagen och Googles sökfält lättillgängligt?

Under utbildningarnas gång sållas studiesvaga studenter bort, liksom de som kanske inser att just det här yrket inte lämpar sig för dem. Vissa kurser i tex sjuksköterskeprogrammet fungerar ofta som en sorts ”sållning”, exempelvis anatomi och fysiologi samt läkemedelsberäkning. Hur gör man en examination, som i vanliga fall ska skrivas i en tentasal, till en hemtentamen när det handlar om matte och att förklara kroppens funktioner på ett pedagogiskt sätt som motsvarar den svårighetsgrad som tentorna gör i normala fall?

 I den bästa av världar så förekommer såklart inget fuskande. Självklart borde studenterna inse att man måste ha rätt kunskapsnivå för att inte skada människor i sin kommande profession. Men verkligheten är inte så rosenskimrande. Tyvärr syns det i antalet plagiat som lämnas in av studenter. Det syns också tydligt om man jämför hur många som brukar bli underkända i vissa tentor i normala fall jämfört med nu under pågående distansstudier. Helt plötsligt så har nästan alla klarat att få 100% rätt på läkemedelsräkningen när det i vanliga fall är en mycket stor andel som får ett U och tvingas skriva om examinationen.

Kommer det här att innebära att kompetensnivån hos de studenter som genomför sin utbildning under pågående pandemi inte kommer att ha samma kunskapsnivå och kompetens som man får i normala fall och att ett A- och ett B-lag bildas? Vad blir i sådana fall konsekvensen för patienterna?

Samtidigt som många regioner har nedräkning till den dag i början av sommaren då X antal nya yrkeslegitimationer dimper ner i brevlådorna hos ett gäng glada studenter, så kan man fundera över om de nya sjuksköterskorna, biomedicinska analytikerna, läkarna, barnmorskorna och röntgensjuksköterskorna har fått rätt förutsättningar för att uppnå tillräckligt hög kunskapsnivå. Kan vi verkligen garantera att distansstudier ger samma kompetens? Om inte, så måste utbildningarna pausas. Det handlar faktiskt om människors liv och hälsa.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

Därför måste du skriva upp övertid och rapportera avvikelser. Oavsett hur stressad du är.

by

Vården är gravt underdimensionerad, både gällande bemanning och yta. De stackare som faktiskt har en anställning någonstans i svensk vård och omsorg, springer runt som yra höns för att hinna med det arbete som de är ålagda att utföra. Inte konstigt att människor skadas i vården.

Cirka 100 000 patienter drabbas av någon form av skada inom den somatiska vården. Årligen. Det motsvarar var 10:e vårdtillfälle. För ca 50 000 patienter innebär det en förlängd vårdtid på sjukhus, något som inte bara orsakar lidande utan som också är kostsamt för samhället. Varje år dör 1200 människor på grund av att vården har åsamkat dem så pass stora skador. Det borde kanske heta sjuk vård med mellanslag istället för sjukvård.

Om vi dessutom räknar in hur många av de som arbetar inom vården som själva skadas pga sitt yrkesval och den stress och belastning som kommer med på köpet, så blir siffrorna ännu mer skrämmande.

Ingen vill ha det så här. Det pågår en dränering av kompetens från svensk sjukvård där bla sjuksköterskor och barnmorskor vallfärdar ut från landets sjukhus för att söka upp en arbetsgivare, eller ett helt annat yrke, som kan ge dem frälsning. Frälsning i form av att kunna arbeta säkert, och tid som ska ge återhämtning. Och en skälig lön för den insats de gör för samhället.

Dessutom kostar det samhället, dvs dina och mina pengar, stora summor. Pengar som skulle kunna användas till att utveckla vården och göra den bättre och säkrare. Men istället försöker vi lappa och laga en vård som läcker som ett rostigt gammalt såll.

Jag tror att de flesta som jobbar i vården håller med mig om att det oftast är den omänskliga stressen som orsakar skador på både patient och personal. Vi hinner helt enkelt inte med, trots övertid. Men trots att vi arbetar mer än vår ordinarie arbetstid så ser det inte alltid ut som det finns någon övertid på avdelningarna på våra sjukhus. Varför? Hur många hinner egentligen gå hem i tid varje dag? Men övertidskontot är ofta lågt. Varför är det så?

Det är för att vi inte skriver upp när vi jobbar övertid utan tar det på den berömda flexen istället. Enkelt, smidigt och snabbt. Eller är det egentligen det? Om det inte finns någon övertid finns det inga skäl till att anställa några fler. Håller du med? Om du inte gör det- anmäl ALL tid som inte är din ordinarie arbetstid som övertid. Får du inte för din chef? Gå hem när ditt arbetspass slutar i så fall.

Stressen ligger som ett konstant lågtryck över de flesta vårdinrättningarna i vårt avlånga land. Orsakar den en risk för patienternas säkerhet? Hinner du ge läkemedel i tid, dubbelkontrollera avancerade läkemedelsordinationer, observera alla patienters status och dokumentera allt som du faktiskt är skyldig att dokumentera? Om inte- skriv en avvikelse. Utan avvikelser förvandlas stressen bara till trist gnäll i fikarummet utan att leda till någon som helst förändring. Upplever du att dina avvikelser inte får gehör? Det är förståeligt för ibland känns det verkligen så, men det enda sättet att få fram konstruktiv statistik på hur stressen påverkar patienternas och din hälsa, är just avvikelser. Har du en yrkeslegitimation så är du dessutom skyldig att skriva en avvikelse, både när något skett, men också när du ser att något oönskvärt skulle kunna hända. ”Jag har inte tid”, är inget argument för att inte skriva avvikelser. Det är en skyldighet som medföljer ditt yrke.
Din skyldighet att skriva avvikelser är också ett sätt att både skydda dig och patienten, men även ett medel, ett verktyg för att kunna förändra.

Jag tror att de allra flesta är överens om att vi måste förändra vården. Det är något vi måste göra tillsammans. Men det kräver en stor samhällsförändring och politisk påverkan, något som tar lång tid. Men det går att förändra!  Att rapportera att vården inte är säker vare sig för dig eller den du vårdar är att vara ansvarstagande och att sträva mot en förändring. Du kanske inte hinner skriva avvikelser under din ordinarie arbetstid?
Då är det övertid som gäller.

 

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

Håll tummarna att du får rätt vård

by

De flesta vet ju att det är brist på olika professioner i vården, bla specialistsjuksköterskor. En populär “lösning” som arbetsgivare verkar tycka är strålande, är att ersätta rätt komptens med fel. Som tex Skaraborgssjukhusets operationsavdelning i Lidköping gör. För istället för att anställa en legitimerad specialist på just operationer, dvs en operationssjuksköterska, så tar arbetsgivaren in undersköterskor som får en snabbutbildning på tre dagar. Undras hur de lyckas få in fyra års universitetsutbildning på de få dagarna?

I Region Örebro ser i princip alltid jobbannonserna till vårdcentraler och kommunal vård ut så här:

”Distriktssköterska/sjuksköterska, XXX vårdcentral
Region Örebro län
Sjuksköterska, grundutbildad
Arbetslivserfarenhet
Ingen arbetslivserfarenhet krävs”
(Ur jobbannons)

Det betyder alltså att en alldeles nybakad grundutbildad sjuksköterska kan börja arbeta med ” patientarbete i öppenvård, rådgivning, mottagningsarbete, läkemedelshantering samt förskrivning av vissa läkemedel och hjälpmedel” (Ur jobbannons).

I normala fall så är det en specialist som krävs för att arbeta med den typen av arbetsuppgifter, nämligen en distriktssköterska som utbildar sig i över fyra år på universitet eller högskola.

Det är inget ovanligt fenomen att jobbannonser söker efter grundutbildade sjuksköterskor till arbetsplatser där det egentligen krävs specialistkompetens. Om det ens är ett legitimerat yrke överhuvudtaget som får “hoppa in” när det inte finns en specialist. Det sorgliga är ju att vår befolkning oftast är omedveten om de risker som de faktiskt utsätts för när de vårdas, behandlas och får medicinska råd av personer som egentligen inte har rätt kompetens. Är det konstigt att över 100 000 drabbas av vårdskador i Sverige årligen. Det motsvarar 8 % av alla vårdtillfällen.

Ska vi nöja oss med det när vi ska opereras, våra barn ska undersökas och gamla farmors komplicerade bensår ska läggas om?

Om vår befolkning dessutom visste om att det egentligen inte skulle behöva vara några svårigheter att rekrytera den som har rätt utbildning för att ge dig vård utan att skada dig. Det handlar faktiskt bara om att erbjuda attraktiva villkor. Och vad blir egentligen kostnaden för alla vårdskador? För att inte tala om lidandet…

Men istället för att se till så att du slipper riskera att utsättas för felaktig behandling och onödigt lidande genom att se till så att professioner med rätt kompetens vårdar dig då du eller dina nära är skadade eller sjuka, så får du, jag och din familj och vänner, nöja oss med att hålla tummarna att vi inte är någon av de 100 000 som skadas av vården varje år.

Hur länge ska vi egentligen nöja oss med det?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska
#geossrättvillkornu

Men det är ingen fara för patientsäkerheten!

by

Inställda behandlingar, försenade undersökningar, långa operationsköer och alldeles för få anställda med rätt kompetens. Under hösten tycks merparten av rikets kommuner och landsting dessutom gå på sparlåga och säger sig ha tomt i skattkistan. På Karolinska varslas nu 600 läkare och undersköterskor, efter att samma sjukhus varslat 550 administrativa tjänster senast i maj. Men patientsäkerheten, den drabbas aldrig. Åtminstone inte om du frågar någon av de som varit med och fattat besluten om att dra åt svångremmen i vård och omsorg runt om i vårt avlånga land.

I augusti gick Region Örebro ut med att det ska sparas 100 miljoner. Precis som i övriga delar av landet med stora sparbeting så är det ”inget som kommer att drabba vården”. Man kan ju undra vad alla dessa miljoner har använts till egentligen om pengarna ändå inte används till vård? Det är i alla fall ingen fara för patientsäkerheten.

En annan fundering som känns logisk i det här sammanhanget är hur man tänker sig att lösa den brist på rätt kompetens i vården, den som faktiskt orsakar att människor redan idag inte får provsvar i tid, utlovad behandling utifrån medicinska behov eller möjlighet att komma i kontakt med rätt instans i vården för att få stöd och råd? (Men det är ingen fara för patientsäkerheten!)

Enligt prognoser behövs följande för att täcka befolkningens behov av vård år 2035:

  • 40 % fler på specialistsjuksköterskeutbildningar (samtliga inriktningar) per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
  • 48 % fler på röntgensjuksköterskeutbildningen per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
  • 29 % fler på biomedicinska analytikerutbildningen per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
  • 20 % fler på barnmorskeutbildningen per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
    (Ur Vårdfokus)

Jag kanske är korkad men är det inte lite fel väg att SPARA in när det redan idag pga en enorm brist på flera av vårdens oumbärliga professioner orsakat att människor lider av att inte få rätt vård i rätt tid? Självklart påverkas inte patientsäkerheten, det får vi ju inte glömma!

Jag bara undrar: Vad är det egentligen som krävs för att patientsäkerheten ska påverkas? Det verkar ju inte handla om att det ska finnas utbildad vårdpersonal på sjukhus, i hemsjukvården, på mottagningsenheter eller på kommunala boenden. Eftersom det byggs diverse nya sjukhusbyggnader runt om i Sverige så kommer inte patientsäkerheten att påverkas om det inte finns exempelvis några sjuksköterskor i de nya, tjusiga sjukhuskropparna.

Så, vad är det som krävs för att en beslutsfattare ska våga yppa att rådande läge i svensk sjukvård orsakar att säkerheten för vårdsökande är i farozonen? Jag ser med spänning fram emot svaret! Men i nuläget kan vi således luta oss tillbaka, sippa på en kopp te och zappa mellan kanalerna. För det är INGEN fara för patientsäkerheten!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Datorn får mer tid än patienter

by

Jag jobbar i hemsjukvården i Örebro kommun och jag har verkligen älskat mitt arbete. Men senaste åren har jag känt mig alltmer frustrerad. Jag känner att mina kolleger också är frustrerade och nya kolleger som kommer till oss blir förvånade över hur många olika datasystem vi förväntas gå in i, varje dag. Vi måste gå in i ett system för att kolla signeringen, ett annat för att hitta läkemedelslistor, ett tredje för att kolla meddelande och rapporter från öppen- slutenvården ett fjärde där vi lägger vår planering/insatser ett femte där vi har patientjournalen, ett sjätte där vi  förväntas läsa journalanteckningar från öppen- och slutenvården och ett sjunde för att läsa externa och interna meddelande i en brevlåda. Dessa system förväntas vi att gå in och kolla i stort sett varje dag för att arbeta enligt de lokala riktlinjer som finns i kommunen. Sedan tillkommer andra system när vi beställer inkontinens material, dokumentera i diverse kvalitets register och screenings system.

Inget av dessa datasystem pratar med varandra, så dubbel dokumentation förekommer.

I utredningar som Vårdförbundet har tagit del av så ägnar sjuksköterskor i hemsjukvården och på äldreboende i snitt 2 timmar per arbetsdag på direkt patientarbete. Resten av tiden går åt till administration.
På min arbetsplats har vi dessutom ett krångligt journalsystem som inte är anpassad för sjuksköterskor, vilket leder till krävande tanke arbete kring dokumentation.  Det är klart vi är frustrerade!!

Först ska vi utföra vårt arbete, sedan ska det kontrolleras och föras statistik på det vi gjort. Denna Managementbyråkrati tar fokus från kärnverksamheten. Alla ska screenas för risker, men man frågar inte personen innan om de vill. Vi kan hitta massor med risker och komma med förslag på åtgärder men har vi inte med personen på detta har vi kastat bort deras och vår tid. Vi måste ställa om och jobba personcentrerat. Vad vill och är viktigt för den här personen. När vi i dialog och partnerskap kan hitta detta, jobbar vi personcentrerat.

Jag önskar att det finns högre förtroende för professionen. Vi jobbar alla under legitimation och har många år på universitet/högskola. Om vi skulle slippa Managementbyråkratin/New public management, då skulle nog jag och många med mig slippa vara frustrerad och tid skulle frigöras till kärnuppdraget.

Vid tangenterna

Nadya Lehto
Leg. sjuksköterska
Regionalt skyddsombud och Huvudskyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Specialiserad utan specialister

by

Vårdens utveckling går i en rasande takt. Den blir alltmer högspecialiserad, inte bara inom slutenvården, utan i alla verksamheter. Ett besök på röntgen, labb eller en vårdavdelning kan se ut och verka som en scen ur en science fictionfilm. I takt med utvecklingen krävs också mer kunskap av de som arbetar i vården. Kompetensen är inte tillräcklig efter 3 års grundutbildning, även om utbildningen ger en bred bas att stå på. Och trots att vården blivit så pass komplicerad, med krav på högspecialiserad kompetens för att bedriva den, så gapar tomma platser på specialistutbildningarna på landets lärosäten. Men kan man verkligen bedriva högspecialiserad vård utan specialister?

17 blivande distriktssköterskor slog sig ner för att lyssna på dagens föreläsning under distriktsköterskeprogrammets första vecka. En intensiv första vecka på den knappt 1,5 åriga specialistutbildningen lider mot sitt slut. Behovet av distriktssköterskor är stort och kommer att öka i takt med en åldrande befolkning. Dessutom är trycket på primärvården stort. Människor söker sig i allt högre grad till vårdcentralerna för att få stöd och råd. Distriktssköterskeprogrammet har 30 platser. Varför är inte programmet fullt?

Distriktssköterska har tidigare setts som en attraktiv specialistutbildning. Det finns två stora anledningar till varför det inte längre går att fylla utbildningsplatserna:

1. Det ger för lite i lönekuvertet. Varför utbilda sig om man inte får någon större löneutveckling, vare sig efter att ha skaffat sig utbildningen eller efter att ha arbetat länge och utvecklats inom professionen?
2. Arbetsgivare och beslutsfattare inser inte vikten av den specialistkunskap som en distriktssköterska har. I takt med att allt färre examinerats så har också arbetsgivare fått allt svårare att rekrytera. Deras lösning har då varit att anställa grundutbildade sjuksköterskor som saknar kompetens för att arbeta på exempelvis en vårdcentral. Varför skulle någon vilja utbilda sig då? En nedåtgående spiral.

För ett antal år sedan var det inte många studenter som satt i lektionssalarna när introduktionen till anestesisjuksköteskeprogrammet drog igång. Utav 20 platser kanske det endast var 8 studenter som var redo för att utbilda sig till anestesisjuksköterskor. Idag ser det annorlunda ut. Platserna är fyllda till bredden, trots att det fortfarande är för lite i lönekuvertet. Hur har man lyckats vända trenden på den specialistutbildningen?

Svaret heter betald utbildning inom anställningen, eller akademisk specialisttänstgöring, utan krav på ”bindningstid” till någon specifik arbetsplats efter examen, samt samma möjligheter att delta i lönerevisioner som övriga anställda. För ett par år sedan tecknades ett avtal mellan regionen och Vårdförbundets lokalavdelning om att förändra möjligheten att specialistutbilda sig. Uppenbarligen så är det ett lyckat koncept.

När det gäller vissa utbildningar.

Varför är det inte fler som söker exempelvis distriktssköterskeprogrammet då? De kan ju också få betald utbildning?
Den tragiska förklaringen handlar om att arbetsgivare och beslutsfattare inte inser vikten av den kompetens en distriktssköterska har och låter därför inte tillräckligt många få ta del av utbildningstjänsterna.

Inom anestesin söker man efter anestesisjuksköterskor. Något annat är otänkbart. Varför är det inte det när det handlar om en tjänst för en distriktssköterska?
Om du ska opereras och genomgå en bypassoperation så skulle du väl inte nöja dig med en allmänläkare som operatör? Varför nöjer vi oss inom andra områden i vården?

En annan fråga man kan ställa sig är varför vi som profession söker tjänster som vi egentligen inte har tillräckligt med kompetens för att klara av. 

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska , leg barnmorska

 

(Många regioner och kommuner har inte tecknat avtal gällande utbilningstjänster. Är du politiker och vill veta mer om hur det funkar med ett sådant avtal så tveka inte att höra av dig, så kan du få mer information)

Tre år räcker inte!

by

Det piper och blinkar överallt från all högteknologisk vårdutrustning. Larmsignalen tjuter ute i korridoren och patientens anhöriga står samlade utanför patientrummet i väntan på information om hur deras nära och kära mår. Telefonsignalen ringer ilsket och pockar på uppmärksamhet om ytterligare stundande överbeläggningar. Drän, syrgas, katetrar av alla de slag och flera pågående dropp i form av vätska, medicin och blod puttrar på i jämn takt in i patientens kropp. Patienten jämrar sig av smärta och börjar dra i en av alla slangar som ligger placerade runt om honom. I det här läget känns det som om minst fyra extra armar och en extra hjärna skulle behövas för att balansera upp den kunskap och kompetens som krävs av den ansvariga sjuksköterskan. Tempot och utvecklingen i vården går i en rasande fart. Ändå tar det, fortfarande, bara 3 år att bli sjuksköterska?

Det är något som inte stämmer.

Efter tre års grundläggande utbildning vinglar de nyexaminerade sjuksköterskorna ut på mer eller mindre ostadiga ben. Precis som de gjorde 1959, då utbildningen till sjuksköterska också var tre år.

Längden på utbildningen har varierat något genom tiderna. Ursprungligen krävdes ingen utbildning alls för att bli sjuksköterska, eller ”vaktdam” som det kallades. Då handlade yrket mest om att sitta bredvid den sjuke och erbjuda tröst, och inte så mycket om vård. Men i takt med den medicinska utvecklingen så startades en ordentlig utbildning upp, efter Florence Nightingales kloka initiativ, och sjuksköterskestudenterna fick då lära sig mer än att bara hålla handen och torka svett ur pannan. Det var längesen utbildningen till sjuksköterska blev treårig.
Under vissa perioder har den faktiskt förkortats. På 60-talet var det, precis som idag, stor brist på sjuksköterskor. ”Lösingen” var då att förkorta utbildningen till fem terminer. Precis som att orsaken till att det var brist skulle berott på att utbildningen var sex terminer lång…

En period var utbildningen så pass kort som två år. Då krävdes i och för sig också en undersköterskeutbildning i botten. Men man kan fundera över varför utbildningen blev kortare i takt med att vården faktiskt blev mer avancerad.

Sedan 1993 är grundutbildningen till sjuksköterska tre år. Det är snart 30 år sedan. Tror ni att kraven på kompetensnivå för en sjuksköterska är samma som för 30 år sedan? Ser vården likadan ut?
Självklart är svaret nej.

Kraven för att bli lärare har förändrats. Utbildningarna är längre. För att bli förskollärare krävs 3,5 år och för att bli grundskollärare läser man i 4 år. Om du vill bli gymnasielärare så väntar 5-5,5 år universitetsstudier. Helt rimligt med tanke på att skolan förändras och kraven på lärarnas kompetens ökar.

Men för att bli grundutbildad sjuksköterska räcker det alltså fortfarande att studera i 3 år. Precis som det gjorde 1959.

Många sjuksköterskor lämnar sitt yrke efter endast en kort tid som anställd inom vården. Det har med villkor att göra, där lön och löneutveckling är en stor faktor, förmodligen den största. Men en annan anledning till att många lämnar sin profession eller blir långtidssjukskrivna kan vara att utbildningen inte rustar våra sjuksköterskor för att möta den verklighet som finns i dagens vård. I takt med att vården blir alltmer komplex, så måste också utbildningen bli det. Och då räcker det inte med 3 år.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska
Leg barnmorska
Universitetslärare

Rätt person på rätt plats

by

Har du hör det förut? Vi måste effektivisera och arbeta klokt för att utnyttja resurserna maximalt. Vården pågår dygnets alla timmar. Det är viktigt att rätt person finns på rätt plats!

VEM som är rätt person, eller vilken kunskap som behövs för att kvala in som rätt person i vården är lite mer suddigt och luddigt. Men för att hålla budget och behålla verksamheter, så har rätt person på rätt platsen varit en avgörande faktor.

Så blev det ännu mer brist (på framförallt sjuksköterskor), och på pengar. Istället för att fortsätta se till att rätt person är på rätt plats, och att fokusera på villkorsfrågorna ( som verkligen behöver ses över), så ser de som bestämmer sig om efter andra alternativ.

Lösningen på bristen verkar nu vara att se över VEM SOM FÅR GÖRA VAD, och att kompetensväxla.  Vem som är rätt person är inte längre viktigt. Vad som är rätt kompetens nämns sällan eller aldrig.

Rätt person har blivit någon person.

Vi pratar inte om den bästa vården längre, utan om hur vi kan fördela uppgifter. Bocka av vem som gör vad.

Det finns redan studier som visar på vikten av kompetens. Om skillnaden i överlevnad på sjukskötersketäta enheter. Med det i åtanke känns det ännu mer bisarrt att det i Sverige talas om sjuksköterskelösa enheter. 

Jag förväntar mig möta den bästa kompetensen när jag är patient.

Vad förväntar du dig?

Ann-Sofie Gustavsson
leg sjuksköterska med specialistutbildning i anestesi

 

Huggormsbett, drunkningsolyckor och underbemannad vård

by

Ljusa kvällar, grönskade ängar och ljumma fläktar. Sommaren är här med sin korta underbara uppenbarelse. Men den är inte bara ljuv. De ljusa sommarkvällarna invaderas av irriterande mygg, de grönskande ängarna huserar förrädiska fästingar som bär med sig infektionssjukdomar och de ljumma fläktarna medför att vi plumsar i de blå vågorna, ibland med en alldeles för våghalsig agenda som tyvärr inte alltid slutar väl. Och sist, men absolut inte minst: Vårdens kroniska sommarsjuka- det finns ingen bemanning. Inte i år heller.

Som en gammal skiva med jack i upprepas klagosången om sommarkrisen i vården. Otillräcklig bemanning, går ej att driva säker vård, stängda vårdplatser, t.o.m hela avdelningar, sönderstressad personal och långa köer på akutmottagningarna. Vår befolkning behöver samma vård på sommaren som under resten av året. Vi får hjärtinfarkt, bryter höften, får borrelia och blir misshandlade även i juni, juli och augusti. Har Sverige råd att behandla vård och omsorg som om det vore något sorts självgående väsen? Varför förstår man inte att det krävs en mycket stor insats för att få bukt med den vårdkris som växer sig allt större runt om i landet?

För ett antal år sedan var det just somrarna som var den stora akilleshälen i vården. Det var då den största krisen infann sig. För som ett under skulle tydligen även vårdpersonal ha semester under juni-juli-augusti? De senaste åren har sommarsituationen spritt sig ut över årets alla årstider. Det är inte bara under semestermånaderna som det är överjävligt att arbeta i vården (för att inte tala om att vara patient eller anhörig..). Nu är tidigare års sommarsituation något sorts allmänrådande klimat på landets olika vårdinrättningar. Men då kan man inte skylla på att de anställda ska ha semester.

Och så kommer sommaren. Och då ska ju alla ha semester…

Jag vill inte på något sätt förringa komplexiteten med att styra, planera och fördela inom svensk sjukvård. Men det är ju inte raketforskning. Vi behöver vara tillräckligt många för att kunna bedriva säker, trygg och tillgänglig vård. Vi behöver vara tillräckligt många för att kunna ta semester under sommaren när vår familj, vänner och resten av Sverige har semester. Vi behöver ha rätt kompetens för att kunna utföra den vård, utredning och behandling som vår befolkning ska ha tillgång till för att kunna få lindring och bot. Hur många högskolepoäng krävs för att lösa den ekvationen?

Det finns redan recept med botemedel att hämta ut för att bota sommarsjukan. Det skulle faktiskt tom kunna lindra den vårdkris som härjar som böldpest resten av året. Det stavas V-I-L-L-K-O-R. Och eftersom svensk ekonomi går som på räls så borde det gå att lösa enkelt. Vad är problemet? Dags att öppna skattkistan!
Lös krisen! NU!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och barnmorska

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka?

by

Om knappt 10 år beräknas vi vara 11 miljoner i Sverige. Den största procentuella ökningen står människor i åldrarna 80 år eller äldre för. Åldersgruppen 80+ förväntas vara 50 % fler än vad de är idag (källa: SCB). Anledningen är att det var stora barnkullar på 1940-talet, men även att livslängden ökar. Det är såklart något positivt att vi har en ökad livslängd. Men det medför också utmaningar. För när vi lever längre så krävs också att det finns resurser för att bemanna vård och omsorg. Och vi behöver allt mer vård och omsorg, ju äldre vi blir. Vem är det som ska arbeta med alla våra gamla och sjuka om 10 år, när vi inte kan fylla behovet av kvalificerad arbetskraft till vård och omsorg ens idag?

Kvalificerad arbetskraft. Smaka på ordet kvalificerad. Vad innebär det att vara ”kvalificerad” när man ska arbeta med gamla och sjuka? Alldeles nyligen fick jag personligen erfara vad bristen på just kvalificerad vårdpersonal innebär.

Min 95-åriga farmor, som hankat sig fram på egen hand i snart ett sekel, blev invaderad av influensavirus. I feberyran slår min farmor i golvet och blir liggandes där i X antal timmar. Som tur är så är hon inte helt ensam i världen, något som dessvärre inte är helt ovanligt, och hon transporteras till sjukhus för några dygns vätskeersättning och allmän omvårdnad. På darriga ben skickas hon hem, denna gång med ett larm till hemtjänsten om handleden.

Det dröjer inte länge innan hon tuppar av igen. Den här gången har hon dock ett larm att trycka på och efter en stund dyker hemtjänstpersonalen upp. Farmor klagar över nackvärk och kan inte komma upp från golvet eller röra på benen ordentligt. I pannan har några ilskna sår slagits upp. Blodet sipprar ner i hennes ansikte.

Kvalificerad vårdpersonal tillkallar i det här skedet på en ambulans, eller åtminstone på en sjuksköterska som kan göra en medicinsk bedömning av min gamla farmor. Dessvärre ter sig detta inte vara någon kvalificerad personal. För trots intensiva nacksmärtor och oförmåga att röra underkroppen ordentligt, så baxar personalen upp min farmor i sängen, slänger på några plåster i pannan (att det sitter ett antal hårtestar under plåstret har tydligen ingen betydelse) och åker därifrån.

När min pappa åker hem till min farmor konstaterar han omedelbart att han behöver ringa en ambulans (han har för övrigt aldrig arbetat inom vården, eller ens med människor).

Min farmor hade en fraktur på C2; en halsryggskada. Enligt ortopeden var det bara tur att hon inte blev förlamad. “Varsam hantering, tidig diagnos och tidig etablering av stabilitet i halsryggen med syfte att skydda och bevara ryggmärgsfunktioner är nyckelfaktorer för ett framgångsrikt och långsiktigt resultat”  (Internetmedicin). Den kvalificerade personalen på sjukhuset vårdade min farmor enligt konstens alla regler. Hade hon själv fått bestämma så hade hon flyttat in på ortopedavdelningen. De var helt enkelt underbara (citat av min farmor).

Vi behöver inte förflytta oss 10 år framåt i tiden för att konstatera att det är en stor ”utmaning” (läs ”kris”) när det gäller att bemanna vård och omsorg. Och det handlar inte bara om att bemanna. Vem är det som ska arbeta i vård och omsorg? Är det vem som helst? Hur mycket utbildning tror du krävs för att kunna ge adekvat vård till en människa?

Läser en av de jobbannonser till vården som ligger ute på nätet i skrivande stund:

Huvudsakliga arbetsuppgifter
– ge personlig omvårdnad och service till de boende utifrån individuella behov
– hälso-och sjukvårdsinsatser efter delegering

Vilka krav tror ni det är på utbildningsnivå?

Kompetenskrav:
– gymnasiekompetens
– erfarenhet av verksamhetsdokumentation
– datorvana

Människan är en unik, komplex individ. De människor som dessutom är i behov av vård och omsorg, antingen pga åldrande kropp eller sinne, eller de som är sjuka (eller både och) behöver persononcentrerade vård-och omsorgsinsatser. Borde vi inte kräva någon form av utbildning kopplat till människokroppen, till åldrande och till omvårdnad innan vi låter någon “ge personlig omvårdnad utifrån individuella behov”?

Vad händer när de som ska ta hand om vår gamla farmor, mamma eller bror inte har vare sig intresse eller kompetens att ta hand om människor?

Det krävs ett enormt arbete och omfattande åtgärder på samhällsnivå, för att ens försöka få bukt med krisen i vården, en kris som kommer att bli allt värre. Men det är inte bara en bemanningsfråga. Det är också en fråga om rätt kompetens.

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka? Vem ska ta hand om dig och mig?

Jag och min Farmor

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska