Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Datorn får mer tid än patienter

av Lämna en kommentar

Jag jobbar i hemsjukvården i Örebro kommun och jag har verkligen älskat mitt arbete. Men senaste åren har jag känt mig alltmer frustrerad. Jag känner att mina kolleger också är frustrerade och nya kolleger som kommer till oss blir förvånade över hur många olika datasystem vi förväntas gå in i, varje dag. Vi måste gå in i ett system för att kolla signeringen, ett annat för att hitta läkemedelslistor, ett tredje för att kolla meddelande och rapporter från öppen- slutenvården ett fjärde där vi lägger vår planering/insatser ett femte där vi har patientjournalen, ett sjätte där vi  förväntas läsa journalanteckningar från öppen- och slutenvården och ett sjunde för att läsa externa och interna meddelande i en brevlåda. Dessa system förväntas vi att gå in och kolla i stort sett varje dag för att arbeta enligt de lokala riktlinjer som finns i kommunen. Sedan tillkommer andra system när vi beställer inkontinens material, dokumentera i diverse kvalitets register och screenings system.

Inget av dessa datasystem pratar med varandra, så dubbel dokumentation förekommer.

I utredningar som Vårdförbundet har tagit del av så ägnar sjuksköterskor i hemsjukvården och på äldreboende i snitt 2 timmar per arbetsdag på direkt patientarbete. Resten av tiden går åt till administration.
På min arbetsplats har vi dessutom ett krångligt journalsystem som inte är anpassad för sjuksköterskor, vilket leder till krävande tanke arbete kring dokumentation.  Det är klart vi är frustrerade!!

Först ska vi utföra vårt arbete, sedan ska det kontrolleras och föras statistik på det vi gjort. Denna Managementbyråkrati tar fokus från kärnverksamheten. Alla ska screenas för risker, men man frågar inte personen innan om de vill. Vi kan hitta massor med risker och komma med förslag på åtgärder men har vi inte med personen på detta har vi kastat bort deras och vår tid. Vi måste ställa om och jobba personcentrerat. Vad vill och är viktigt för den här personen. När vi i dialog och partnerskap kan hitta detta, jobbar vi personcentrerat.

Jag önskar att det finns högre förtroende för professionen. Vi jobbar alla under legitimation och har många år på universitet/högskola. Om vi skulle slippa Managementbyråkratin/New public management, då skulle nog jag och många med mig slippa vara frustrerad och tid skulle frigöras till kärnuppdraget.

Vid tangenterna

Nadya Lehto
Leg. sjuksköterska
Regionalt skyddsombud och Huvudskyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Specialiserad utan specialister

av

Vårdens utveckling går i en rasande takt. Den blir alltmer högspecialiserad, inte bara inom slutenvården, utan i alla verksamheter. Ett besök på röntgen, labb eller en vårdavdelning kan se ut och verka som en scen ur en science fictionfilm. I takt med utvecklingen krävs också mer kunskap av de som arbetar i vården. Kompetensen är inte tillräcklig efter 3 års grundutbildning, även om utbildningen ger en bred bas att stå på. Och trots att vården blivit så pass komplicerad, med krav på högspecialiserad kompetens för att bedriva den, så gapar tomma platser på specialistutbildningarna på landets lärosäten. Men kan man verkligen bedriva högspecialiserad vård utan specialister?

17 blivande distriktssköterskor slog sig ner för att lyssna på dagens föreläsning under distriktsköterskeprogrammets första vecka. En intensiv första vecka på den knappt 1,5 åriga specialistutbildningen lider mot sitt slut. Behovet av distriktssköterskor är stort och kommer att öka i takt med en åldrande befolkning. Dessutom är trycket på primärvården stort. Människor söker sig i allt högre grad till vårdcentralerna för att få stöd och råd. Distriktssköterskeprogrammet har 30 platser. Varför är inte programmet fullt?

Distriktssköterska har tidigare setts som en attraktiv specialistutbildning. Det finns två stora anledningar till varför det inte längre går att fylla utbildningsplatserna:

1. Det ger för lite i lönekuvertet. Varför utbilda sig om man inte får någon större löneutveckling, vare sig efter att ha skaffat sig utbildningen eller efter att ha arbetat länge och utvecklats inom professionen?
2. Arbetsgivare och beslutsfattare inser inte vikten av den specialistkunskap som en distriktssköterska har. I takt med att allt färre examinerats så har också arbetsgivare fått allt svårare att rekrytera. Deras lösning har då varit att anställa grundutbildade sjuksköterskor som saknar kompetens för att arbeta på exempelvis en vårdcentral. Varför skulle någon vilja utbilda sig då? En nedåtgående spiral.

För ett antal år sedan var det inte många studenter som satt i lektionssalarna när introduktionen till anestesisjuksköteskeprogrammet drog igång. Utav 20 platser kanske det endast var 8 studenter som var redo för att utbilda sig till anestesisjuksköterskor. Idag ser det annorlunda ut. Platserna är fyllda till bredden, trots att det fortfarande är för lite i lönekuvertet. Hur har man lyckats vända trenden på den specialistutbildningen?

Svaret heter betald utbildning inom anställningen, eller akademisk specialisttänstgöring, utan krav på ”bindningstid” till någon specifik arbetsplats efter examen, samt samma möjligheter att delta i lönerevisioner som övriga anställda. För ett par år sedan tecknades ett avtal mellan regionen och Vårdförbundets lokalavdelning om att förändra möjligheten att specialistutbilda sig. Uppenbarligen så är det ett lyckat koncept.

När det gäller vissa utbildningar.

Varför är det inte fler som söker exempelvis distriktssköterskeprogrammet då? De kan ju också få betald utbildning?
Den tragiska förklaringen handlar om att arbetsgivare och beslutsfattare inte inser vikten av den kompetens en distriktssköterska har och låter därför inte tillräckligt många få ta del av utbildningstjänsterna.

Inom anestesin söker man efter anestesisjuksköterskor. Något annat är otänkbart. Varför är det inte det när det handlar om en tjänst för en distriktssköterska?
Om du ska opereras och genomgå en bypassoperation så skulle du väl inte nöja dig med en allmänläkare som operatör? Varför nöjer vi oss inom andra områden i vården?

En annan fråga man kan ställa sig är varför vi som profession söker tjänster som vi egentligen inte har tillräckligt med kompetens för att klara av. 

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska , leg barnmorska

 

(Många regioner och kommuner har inte tecknat avtal gällande utbilningstjänster. Är du politiker och vill veta mer om hur det funkar med ett sådant avtal så tveka inte att höra av dig, så kan du få mer information)

Tre år räcker inte!

av

Det piper och blinkar överallt från all högteknologisk vårdutrustning. Larmsignalen tjuter ute i korridoren och patientens anhöriga står samlade utanför patientrummet i väntan på information om hur deras nära och kära mår. Telefonsignalen ringer ilsket och pockar på uppmärksamhet om ytterligare stundande överbeläggningar. Drän, syrgas, katetrar av alla de slag och flera pågående dropp i form av vätska, medicin och blod puttrar på i jämn takt in i patientens kropp. Patienten jämrar sig av smärta och börjar dra i en av alla slangar som ligger placerade runt om honom. I det här läget känns det som om minst fyra extra armar och en extra hjärna skulle behövas för att balansera upp den kunskap och kompetens som krävs av den ansvariga sjuksköterskan. Tempot och utvecklingen i vården går i en rasande fart. Ändå tar det, fortfarande, bara 3 år att bli sjuksköterska?

Det är något som inte stämmer.

Efter tre års grundläggande utbildning vinglar de nyexaminerade sjuksköterskorna ut på mer eller mindre ostadiga ben. Precis som de gjorde 1959, då utbildningen till sjuksköterska också var tre år.

Längden på utbildningen har varierat något genom tiderna. Ursprungligen krävdes ingen utbildning alls för att bli sjuksköterska, eller ”vaktdam” som det kallades. Då handlade yrket mest om att sitta bredvid den sjuke och erbjuda tröst, och inte så mycket om vård. Men i takt med den medicinska utvecklingen så startades en ordentlig utbildning upp, efter Florence Nightingales kloka initiativ, och sjuksköterskestudenterna fick då lära sig mer än att bara hålla handen och torka svett ur pannan. Det var längesen utbildningen till sjuksköterska blev treårig.
Under vissa perioder har den faktiskt förkortats. På 60-talet var det, precis som idag, stor brist på sjuksköterskor. ”Lösingen” var då att förkorta utbildningen till fem terminer. Precis som att orsaken till att det var brist skulle berott på att utbildningen var sex terminer lång…

En period var utbildningen så pass kort som två år. Då krävdes i och för sig också en undersköterskeutbildning i botten. Men man kan fundera över varför utbildningen blev kortare i takt med att vården faktiskt blev mer avancerad.

Sedan 1993 är grundutbildningen till sjuksköterska tre år. Det är snart 30 år sedan. Tror ni att kraven på kompetensnivå för en sjuksköterska är samma som för 30 år sedan? Ser vården likadan ut?
Självklart är svaret nej.

Kraven för att bli lärare har förändrats. Utbildningarna är längre. För att bli förskollärare krävs 3,5 år och för att bli grundskollärare läser man i 4 år. Om du vill bli gymnasielärare så väntar 5-5,5 år universitetsstudier. Helt rimligt med tanke på att skolan förändras och kraven på lärarnas kompetens ökar.

Men för att bli grundutbildad sjuksköterska räcker det alltså fortfarande att studera i 3 år. Precis som det gjorde 1959.

Många sjuksköterskor lämnar sitt yrke efter endast en kort tid som anställd inom vården. Det har med villkor att göra, där lön och löneutveckling är en stor faktor, förmodligen den största. Men en annan anledning till att många lämnar sin profession eller blir långtidssjukskrivna kan vara att utbildningen inte rustar våra sjuksköterskor för att möta den verklighet som finns i dagens vård. I takt med att vården blir alltmer komplex, så måste också utbildningen bli det. Och då räcker det inte med 3 år.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska
Leg barnmorska
Universitetslärare

Rätt person på rätt plats

av

Har du hör det förut? Vi måste effektivisera och arbeta klokt för att utnyttja resurserna maximalt. Vården pågår dygnets alla timmar. Det är viktigt att rätt person finns på rätt plats!

VEM som är rätt person, eller vilken kunskap som behövs för att kvala in som rätt person i vården är lite mer suddigt och luddigt. Men för att hålla budget och behålla verksamheter, så har rätt person på rätt platsen varit en avgörande faktor.

Så blev det ännu mer brist (på framförallt sjuksköterskor), och på pengar. Istället för att fortsätta se till att rätt person är på rätt plats, och att fokusera på villkorsfrågorna ( som verkligen behöver ses över), så ser de som bestämmer sig om efter andra alternativ.

Lösningen på bristen verkar nu vara att se över VEM SOM FÅR GÖRA VAD, och att kompetensväxla.  Vem som är rätt person är inte längre viktigt. Vad som är rätt kompetens nämns sällan eller aldrig.

Rätt person har blivit någon person.

Vi pratar inte om den bästa vården längre, utan om hur vi kan fördela uppgifter. Bocka av vem som gör vad.

Det finns redan studier som visar på vikten av kompetens. Om skillnaden i överlevnad på sjukskötersketäta enheter. Med det i åtanke känns det ännu mer bisarrt att det i Sverige talas om sjuksköterskelösa enheter. 

Jag förväntar mig möta den bästa kompetensen när jag är patient.

Vad förväntar du dig?

Ann-Sofie Gustavsson
leg sjuksköterska med specialistutbildning i anestesi

 

Huggormsbett, drunkningsolyckor och underbemannad vård

av

Ljusa kvällar, grönskade ängar och ljumma fläktar. Sommaren är här med sin korta underbara uppenbarelse. Men den är inte bara ljuv. De ljusa sommarkvällarna invaderas av irriterande mygg, de grönskande ängarna huserar förrädiska fästingar som bär med sig infektionssjukdomar och de ljumma fläktarna medför att vi plumsar i de blå vågorna, ibland med en alldeles för våghalsig agenda som tyvärr inte alltid slutar väl. Och sist, men absolut inte minst: Vårdens kroniska sommarsjuka- det finns ingen bemanning. Inte i år heller.

Som en gammal skiva med jack i upprepas klagosången om sommarkrisen i vården. Otillräcklig bemanning, går ej att driva säker vård, stängda vårdplatser, t.o.m hela avdelningar, sönderstressad personal och långa köer på akutmottagningarna. Vår befolkning behöver samma vård på sommaren som under resten av året. Vi får hjärtinfarkt, bryter höften, får borrelia och blir misshandlade även i juni, juli och augusti. Har Sverige råd att behandla vård och omsorg som om det vore något sorts självgående väsen? Varför förstår man inte att det krävs en mycket stor insats för att få bukt med den vårdkris som växer sig allt större runt om i landet?

För ett antal år sedan var det just somrarna som var den stora akilleshälen i vården. Det var då den största krisen infann sig. För som ett under skulle tydligen även vårdpersonal ha semester under juni-juli-augusti? De senaste åren har sommarsituationen spritt sig ut över årets alla årstider. Det är inte bara under semestermånaderna som det är överjävligt att arbeta i vården (för att inte tala om att vara patient eller anhörig..). Nu är tidigare års sommarsituation något sorts allmänrådande klimat på landets olika vårdinrättningar. Men då kan man inte skylla på att de anställda ska ha semester.

Och så kommer sommaren. Och då ska ju alla ha semester…

Jag vill inte på något sätt förringa komplexiteten med att styra, planera och fördela inom svensk sjukvård. Men det är ju inte raketforskning. Vi behöver vara tillräckligt många för att kunna bedriva säker, trygg och tillgänglig vård. Vi behöver vara tillräckligt många för att kunna ta semester under sommaren när vår familj, vänner och resten av Sverige har semester. Vi behöver ha rätt kompetens för att kunna utföra den vård, utredning och behandling som vår befolkning ska ha tillgång till för att kunna få lindring och bot. Hur många högskolepoäng krävs för att lösa den ekvationen?

Det finns redan recept med botemedel att hämta ut för att bota sommarsjukan. Det skulle faktiskt tom kunna lindra den vårdkris som härjar som böldpest resten av året. Det stavas V-I-L-L-K-O-R. Och eftersom svensk ekonomi går som på räls så borde det gå att lösa enkelt. Vad är problemet? Dags att öppna skattkistan!
Lös krisen! NU!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och barnmorska

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka?

av

Om knappt 10 år beräknas vi vara 11 miljoner i Sverige. Den största procentuella ökningen står människor i åldrarna 80 år eller äldre för. Åldersgruppen 80+ förväntas vara 50 % fler än vad de är idag (källa: SCB). Anledningen är att det var stora barnkullar på 1940-talet, men även att livslängden ökar. Det är såklart något positivt att vi har en ökad livslängd. Men det medför också utmaningar. För när vi lever längre så krävs också att det finns resurser för att bemanna vård och omsorg. Och vi behöver allt mer vård och omsorg, ju äldre vi blir. Vem är det som ska arbeta med alla våra gamla och sjuka om 10 år, när vi inte kan fylla behovet av kvalificerad arbetskraft till vård och omsorg ens idag?

Kvalificerad arbetskraft. Smaka på ordet kvalificerad. Vad innebär det att vara ”kvalificerad” när man ska arbeta med gamla och sjuka? Alldeles nyligen fick jag personligen erfara vad bristen på just kvalificerad vårdpersonal innebär.

Min 95-åriga farmor, som hankat sig fram på egen hand i snart ett sekel, blev invaderad av influensavirus. I feberyran slår min farmor i golvet och blir liggandes där i X antal timmar. Som tur är så är hon inte helt ensam i världen, något som dessvärre inte är helt ovanligt, och hon transporteras till sjukhus för några dygns vätskeersättning och allmän omvårdnad. På darriga ben skickas hon hem, denna gång med ett larm till hemtjänsten om handleden.

Det dröjer inte länge innan hon tuppar av igen. Den här gången har hon dock ett larm att trycka på och efter en stund dyker hemtjänstpersonalen upp. Farmor klagar över nackvärk och kan inte komma upp från golvet eller röra på benen ordentligt. I pannan har några ilskna sår slagits upp. Blodet sipprar ner i hennes ansikte.

Kvalificerad vårdpersonal tillkallar i det här skedet på en ambulans, eller åtminstone på en sjuksköterska som kan göra en medicinsk bedömning av min gamla farmor. Dessvärre ter sig detta inte vara någon kvalificerad personal. För trots intensiva nacksmärtor och oförmåga att röra underkroppen ordentligt, så baxar personalen upp min farmor i sängen, slänger på några plåster i pannan (att det sitter ett antal hårtestar under plåstret har tydligen ingen betydelse) och åker därifrån.

När min pappa åker hem till min farmor konstaterar han omedelbart att han behöver ringa en ambulans (han har för övrigt aldrig arbetat inom vården, eller ens med människor).

Min farmor hade en fraktur på C2; en halsryggskada. Enligt ortopeden var det bara tur att hon inte blev förlamad. “Varsam hantering, tidig diagnos och tidig etablering av stabilitet i halsryggen med syfte att skydda och bevara ryggmärgsfunktioner är nyckelfaktorer för ett framgångsrikt och långsiktigt resultat”  (Internetmedicin). Den kvalificerade personalen på sjukhuset vårdade min farmor enligt konstens alla regler. Hade hon själv fått bestämma så hade hon flyttat in på ortopedavdelningen. De var helt enkelt underbara (citat av min farmor).

Vi behöver inte förflytta oss 10 år framåt i tiden för att konstatera att det är en stor ”utmaning” (läs ”kris”) när det gäller att bemanna vård och omsorg. Och det handlar inte bara om att bemanna. Vem är det som ska arbeta i vård och omsorg? Är det vem som helst? Hur mycket utbildning tror du krävs för att kunna ge adekvat vård till en människa?

Läser en av de jobbannonser till vården som ligger ute på nätet i skrivande stund:

Huvudsakliga arbetsuppgifter
– ge personlig omvårdnad och service till de boende utifrån individuella behov
– hälso-och sjukvårdsinsatser efter delegering

Vilka krav tror ni det är på utbildningsnivå?

Kompetenskrav:
– gymnasiekompetens
– erfarenhet av verksamhetsdokumentation
– datorvana

Människan är en unik, komplex individ. De människor som dessutom är i behov av vård och omsorg, antingen pga åldrande kropp eller sinne, eller de som är sjuka (eller både och) behöver persononcentrerade vård-och omsorgsinsatser. Borde vi inte kräva någon form av utbildning kopplat till människokroppen, till åldrande och till omvårdnad innan vi låter någon “ge personlig omvårdnad utifrån individuella behov”?

Vad händer när de som ska ta hand om vår gamla farmor, mamma eller bror inte har vare sig intresse eller kompetens att ta hand om människor?

Det krävs ett enormt arbete och omfattande åtgärder på samhällsnivå, för att ens försöka få bukt med krisen i vården, en kris som kommer att bli allt värre. Men det är inte bara en bemanningsfråga. Det är också en fråga om rätt kompetens.

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka? Vem ska ta hand om dig och mig?

Jag och min Farmor

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

 

We´re Only in It for the Money!

av

Är det bara lönen som betyder något för oss? År ut och år in hörs tjatet från sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor; ”Vi vill ha mer i lönekuvertet!”. Med dollartecken i ögonen, andra sportbilen på garageuppfarten och femte lyxsemestern inbokad för i år, slår vi återigen näven i bordet för att kunna fylla vår penningpåse till bredden. We´re Only in It for the Money!

Visst är det så! Självklart sökte jag in på sjuksköterskeprogrammet och barnmorskeprogrammet för att kunna segla upp i topp bland landets inkomstmiljonärer. Och mycket vill ha mer- i årets avtalsförhandlingar vill vi ha ÄNNU mer pengar till våra yrkesgrupper. Vilka girigbukar vi är va?

Känner du dig träffad? Nej, jag trodde inte det heller…. För det finns väl INGEN som har sökt sig till dessa yrken för att bli rik. Men det är stor skillnad på att tjäna storkovan och att få lön för den insats man faktiskt bidrar med. Det är just därför vi befinner oss i avtalsrörelse. Och det är därför vi ”tjatar” om lön. År ut och år in.

Jag var nyligen och besökte en nära anhörig som befinner sig på en vårdavdelning på ett av landets större sjukhus. Jag konstaterade snabbt att genomsnittsåldern bland sjuksköterskorna var mycket låg. Det är absolut inget fel på unga sjuksköterskor, men var finns alla erfarna, rutinerade? De trygga, stabila sjuksköterskorna som jobbat på avdelningen sedan medeltiden och som kan allt om avdelningen och de olika diagnoserna som behandlas där på sina fem fingrar?

Faktum är att dessa guldklimpar, för det är just vad de är, lyser med sin frånvaro på de allra flesta vårdavdelningarna som jag besökt under senare tid. Studenter som befinner sig på VFU, dvs ”praktik”, handleds av nyutbildade sjuksköterskor som i princip själva var studenter i förrgår. Den mest erfarna på avdelningen har max ett eller ett par år på nacken.

Det lönar sig inte att vara erfaren, att vara sin arbetsplats trogen genom att utvecklas och stanna kvar där. Det lönar sig inte att vara bäst.

Resultatet av det?
• Vården dräneras på erfarenhet och kompetens
• Risken för misstag som drabbar patienten ökar drastiskt
• Alltför få arbetar kvar i vården
• Vårdavdelningar kan inte hålla öppet pga för få anställda
• Vårdplatserna minskar pga brist på personal
• Vår befolkning får inte den vård de behöver

Det som är allra mest frustrerande är att det borde vara en enkel sak att lösa. Dessutom går det ju bra för Sverige. Åtminstone om man får tro våra politiker. Men när det handlar om att erbjuda attraktiva villkor till undervärderade barnmorskor så finns det aldrig pengar. Någon mer än jag som är less?

Vården klarar sig inte utan våra professioner. Vår befolkning klarar sig inte utan vård. Inte så avancerad vetenskap att begripa…

Nej, det är inte bara lönen som betyder nåt. Men genom högre löner kan vi rekrytera och behålla fler, vilket leder till högre bemanningstäthet och fler öppna vårdplatser. Det är en vinst för både anställda och för vår befolkning. Nu är det dags att öppna penningpåsen och fördela den dit det behövs. Det vore inte en dag för tidigt. Snarare flera år försent.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och leg barnmorska¨
Förbundsstyrelseledamot och avdelningsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Hallå arbetsgivare, ni måste anpassa resurserna till kraven i arbetet!

av

I dessa tider med ökat patienttryck, demografiska utmaningar, besparingar och effektivisering i hälso-och sjukvården kan inte arbetsgivaren fortsätta med att blunda för vad detta gör med våra professioners arbetsmiljö.

Vi kan inte fortsätta med att ha fler patienter på samma bemanning. Eller att fler arbetsuppgifter läggs på oss utan att andra arbetsuppgifter tas bort eller att bemanningen ökar.

Arbetsgivaren har ett tydligt arbetsmiljöansvar för oss och ska se till att kraven som läggs på oss åtföljs med de resurser som uppdragen kräver (AFS 2015:4). Det är inte okej att våra medlemmar ska behöva betala med sin hälsa för att våra arbetsgivare inte lyssnar på oss och ger oss det förutsättningar som vi behöver.

Riskerna med att ha för hög arbetsbelastning, känna sig otillräcklig eller att man inte kan göra ett gott arbete är väl känt. Det är inte ovanligt att våra professioner som jobbar med människor drabbas av etiskstress. För att vi inte hinner/ ges resurser för att möta våra patienter på det sett som skulle kunna ge det bästa bemötandet och vården. T ex tid för samtal till de patienter som behöver det eller följa upp given läkemedelsbehandling som vi ska göra enligt lagar och riktlinjer.

Andra resurser som inte är bemanningsmässiga är tydlighet och ramar för uppdraget. Vad ska jag göra och vad ska någon annan göra. Om sådant inte är tydligt finns risk för konflikter och att arbetsuppgifter inte görs, för ingen känner sig ansvarig för arbetsuppgiften. Att känna sig sedd och lyssnad på samt att ha mandat att fatta självständiga beslut är andra resurser som också är friskfaktorer i arbetslivet.

Så arbetsgivare inom hälso- och sjukvården, dags att ta ert ansvar. Kan ni av någon anledning inte höja resurserna så får ni sänka kraven. Ta bort arbetsuppgifter och/eller sänk antalet patienter om den möjligheten finns.

 

Vid tangenterna
Nadya Lehto
Leg. Sjuksköterska
Styrelseledamot i Vårdförbundet avdelning Örebro

Hemsjukvård i förändring, en stor utmaning för kommunerna

av

Det behövs nu snabba beslut att ge betald specialistutbildning för att säkerställa den vård som krävs.

Folkhälsan i Sverige utvecklas positivt och medellivslängden ökar fortsatt.

Antalet vårdplatser på särskilda boenden och i slutenvården har alltjämt minskat under de senaste decennierna, samtidigt har vårdtiderna i slutenvården blivit kortare.
Detta har inneburit att hemsjukvården utökats och blivit allt mer avancerad, en trend som ser ut att fortsätta.
Hemsjukvården står inför utmaningen att möta mer varierande och komplicerade tillstånd i hemmet samtidigt som de ekonomiska förutsättningarna är begränsade och resurserna minskar.

Patienter i hemsjukvården idag har ett mycket stort vårdbehov som i sig kräver specialistkunskap. Specialistsjuksköterskor, exempelvis distriktssköterskor, kommer att vara en av arbetsmarknadens mest efterfrågade yrkesgrupper under de kommande åren.

Vården i hemmet ska skapa trygghet, ge tillgänglighet, kompetens och samordning i en god miljö.
Den avancerade sjukvård som utförs i hemmet kräver kunskap och hög kompetens för att vara säker och trygg.

I hemsjukvårdandens organisation som den ser ut idag har sjuksköterskan inte omedelbar tillgång till stöd från kollegor och andra kompetenser, vilket innebär att sjuksköterskans kompetens, beslutskapacitet och självständighet måste vara hög.
Kompetensutveckling och utbildning är faktorer som kan göra arbetet inom äldreomsorgen mer attraktivt och underlätta rekryteringen av nya sjuksköterskor.

Att specialistsjuksköterskan får en central roll i utformningen av framtidens hemsjukvård är av vikt, då de med sin kunskap och medverkan kan bidra i utformningen av lämpliga arbetsformer som skapar trygghet och en fungerande vårdprocess för vårdtagaren och dess närstående.

Vid pennan Eva Harrysson
Leg. Distriktssköterska/Huvudskyddsombud Örebro Kommun
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Nu ska löneglastaket krossas

av

Det har väl inte undgått många att vi sagt upp vårt kollektivavtal.

En del tycker att det inte spelar någon roll, vad gav det förra gången vi stred för våra löner?

När min karriär som sjuksköterska startade fanns det gott om sjuksköterskor och man fick vara glad för en 50 % tjänst där man allra helst ville jobba.
Idag har vi brist inom i stort sett alla områden i vården framförallt specialistsjuksköterskor. Behovet av god avancerad vård ställer ytterligare krav på kompetens. Befolkningen blir allt äldre.

På Vårdförbundets kongress pratades och motionerades det om lönespridning och att erfarenhet måste löna sig. Vårt gällande avtal har inte gett vad vi hoppats på.

Vårdförbundet tog fasta på motioner och argument och avtalet (HÖK16) har sagts upp.

Bra tycker jag. Inte en dag för tidigt.

Varför tror jag vi kan nå resultat? Framtida personal kommer inte vallfärda till vården om inget görs åt dagens lönevillkor och arbetsmiljö. En bra arbetsmiljö där jag har möjlighet att vara delaktig i förändring och utveckling av verksamheten, känna mig stolt över mitt yrke och få betalt för min kompetens.

Idag är mantrat produktion och besparing. Vi känner oss som produktionsenheter inte unika individer i ett sammanhang som gör skillnad.

Jag tror att om man inte börjar betala en rimlig lön kommer sjukvården inte ha någon personal kvar och det känns som beslutsfattarna börjar förstå.

Håll utkik i pressen och på våra sociala medier för att vara uppdaterade i frågan.

Diskutera på era arbetsplatser hur vi bäst skapar tryck i våra villkorsfrågor.

Hans Nilsson
Leg sjuksköterska/Huvudskyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro