Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Reflektioner om hot och våld i ambulanssjukvården

av Lämna en kommentar

På Flisakonferensen 2-4 oktober (Föreningen ledningsansvariga i svensk ambulanssjukvård)  hölls en föreläsning om hur den prehospitala vården bör organiseras under en händelse med pågående dödligt våld, med anledning av händelsen i Stockholm den 7 april 2017.

Vilka resurser har polisen att ta hand om skadade och se till att vi kan arbeta säkert?
I vår region jobbar vi i alla lägen där det framgår att det pågår eller att det är hot om (dödligt) våld att vi agerar först när vi får klartecken från polisinsatsledaren. Fram till dess befinner vi oss vid en brytpunkt anvisad av polisen.
Detta är grunden för mig om en säker arbetsmiljö. Min grundtes som huvudskyddsombud är att alla ska komma hem oskadda från arbetet och då ska man inte tumma på säkerheten.

Föreläsarna pratade om att polisens primära uppdrag är att oskadliggöra hotet och har inte tid att agera akutsjukvårdsresurs och/eller flytta skadade till säker zon.
Jag uppfattade på föreläsarna att säkerheten kommer i andra hand för den prehospitala personalen, det på grund av att vår primära uppgift i första hand rädda liv. Vad man egentligen menade med det tyckte jag inte framgick riktigt tydligt.

Frågor som väcktes hos mig var, ska vi börja tumma på vårt säkerhetstänk? Är det smart om en ambulansbesättning blir utsatta för beskjutning eller annan form av attack och inte kan utföra sitt uppdrag överhuvudtaget.

Jag har tjänstgjort både i Bosnien och Kosovo under krigen där och vi tummade aldrig på vår personliga säkerhet så långt det var möjligt att förutse.

Jag känner mig trygg med de riktlinjer vi har idag och ser inte någon anledning att vi ska börja gambla med våra egna liv.

Hans Nilsson
Huvudskyddsombud
Vårdförbundet avdelning Örebro

Signaler om försämrad arbetsmiljö

av Lämna en kommentar

I oktober varje år (vecka 43) arrangeras Europeiska arbetsmiljöveckan för att synliggöra ett hälsosamt arbetsliv. Det är en mycket bra tidpunkt för att lyfta upp och synliggöra arbetsmiljön på våra arbetsplatser runt om i länet.

Arbetsgivaren ska ordna en riskfri arbetsmiljö men vad händer när det inte upplevs vara på det sättet?

Låt säga att du och dina kollegor upplever att er arbetsmiljö försämrats den senaste tiden. Ni har själva observerat ett antal faktorer och möjliga förklaringar. Vad blir nästa steg?

  1. Lyft frågorna med din närmaste chef och be denne att tillsammans med er arbeta fram förslag på lösningar så att ni får en bättre arbetsmiljö.
  2. Lyft frågorna på arbetsplatsträffar (APT) och få med hela personalgruppen i arbetet. Kanske är ni fler personalkategorier på samma arbetsplats som påverkas olika av arbetsmiljön?
  3. Lyft frågan till samverkan genom den som är förtroendevald och skyddsombud. I samverkan kan ni sedan fatta beslut om förändringar.
  4. Genomför förändringarna och gör kontinuerliga uppföljningar så att ni ser att förändringarna får effekt och om inte: ta upp frågorna igen och gå tillbaka till steg 1.

Men tänk om chefen inte lyssnar? Tänk om chefen inte tycker att de frågor som ni anser vara viktiga har så stor betydelse?

Då börjar det bli dags att läsa på om vilka regler som gäller på arbetsmiljöområdet.

Arbetsmiljön regleras främst genom skrifter från Arbetsmiljöverket (AMV) och då är det kanske i första hand två föreskrifter som är av större vikt:

  1. AFS 2001:1 – Systematiskt arbetsmiljöarbete (SAM)
  2. AFS 2015:4 – Organisatorisk och social arbetsmiljö (OSA)

Den första, om systematiskt arbetsmiljöarbete (SAM), har funnits med ett par år och har under tidens gång reviderats både 2003 och 2008. I den går det bland annat att läsa om vikten av att undersöka, genomföra och följa upp verksamheten för att förebygga olyckor och ohälsa.

Den andra, om organisatorisk och social arbetsmiljö (OSA), är nyare och lyfter upp vikten av att främja en god arbetsmiljö och förebygga risk för ohälsa på grund av organisatoriska och sociala förhållanden i arbetsmiljön. Det kan till exempel röra frågor om arbetsbelastning, arbetstid och kränkande särbehandling. Sexuella trakasserier, som bland annat beskrivits under #metoo, går att applicera in i denna föreskrift.

I OSA beskrivs det bland annat att arbetsgivaren ska ta signaler om försämrad arbetsmiljö på allvar och därmed är vi tillbaka på punkten 1 här ovanför.

Lyfter du, dina kollegor eller ni tillsammans frågor om er arbetsmiljö är det signaler som er arbetsgivare aktivt måste arbeta med.

Tillsammans med er.

För om vi arbetar med frågorna tillsammans kommer vi betydligt längre än om var och en försöker ro åt sitt eget håll.

Marcus Folkö Müntzing
Huvudskyddsombud
Region Örebro län

Att investera i vården genom att spola ner skattemedel i toaletten

av

För tre år sen ”investerade” regeringen i 600 nya utbildningsplatser på landets specialistutbildningar för sjuksköterskor. Hur man tänkte när ”investeringen” genomfördes är oklart, eftersom det inte ens gick att fylla de platser som fanns innan utökningen. Det verkar som våra politiker väljer att inte förstå. Orsaken till att det fattas specialistsjuksköterskor handlar ju faktiskt inte om att det finns för få platser på våra lärosäten. Det handlar om att det inte lönar sig med utbildning och att villkoren för yrkena är oattraktiva.

Alltså har svenska skattemedel, återigen, satsats på fel häst. Troligtvis har, efter år av larm om kris i vården, budskapet om att svensk sjukvård behöver akut omvårdnad, sjunkit in hos våra beslutsfattare. Även om dess omfattning troligtvis inte begrips. Men VAD som är den absolut främsta anledningen till vårdkrisen tycks alla i Riksdagshuset blunda för. Hur vore det om skattemedlen kunde satsas på rätt häst nästa gång?

Inte nog med att det faktiskt gapar tomma stolar på utbildningarna. Det finns inte heller kvalificerade handledare för att de som faktiskt studerar ska få en gedigen utbildning som motsvarar de krav på kompetens som yrket ställer. Och jag är ledsen att säga det, men det finns ingen snabb väg för att vaska fram erfarna handledare.

För att bedriva utbildningar så krävs dessutom lärare på universiteten och högskolorna. Lärarkåren på ett universitet består av disputerade sjuksköterskor och barnmorskor, professorer och adjunkter. Som lägst krävs en filosofie magister för att få undervisa våra blivande sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor. Men krisen har sedan länge även nått våra lärosäten och häromveckan tvingades Mittuniversitetet att ställa in ett flertal utbildningar, bla sjuksköterskeprogrammet. Tror ni att sjuksköterskor med behörighet att undervisa på universitet växer på träd?

Nästa gång regeringen ska försöka mota bort vårdkrisen så vore det lämpligt om skattepengarna lades där de verkligen kan göra skillnaden. Nämligen på våra villkor. Annars, kära politiker, så blir era investeringar med våra skattepengar, som att de spolas ner i en toalett.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, Leg barnmorska
Medicine master och universitetsadjunkt

Beredskapen ersätts av arbetstid

av

Resursbrist och brister i patientsäkerheten har lett till att ambulanssjukvården har blivit tvungna att växla in beredskap till arbetstid.

Att beredskapen försvinner har föregåtts av ett arbete där både Vårdförbundet och arbetsgivaren under flera år jobbat med frågan om att ha arbetstid istället för beredskap.
En av anledningarna är att antalet ambulanser kvällstid inte räcker till, och inställelsetiden är för lång vid beredskap.
Det har lett till resursbrist som i värsta fall kunnat leda till patientskada pg a att inga ambulanser finns att tillgå.

Vid samtal med arbetsgivaren anser de att beredskap är ett sätt att utnyttja sin personal, och att man inte är en attraktiv arbetsgivare.
Som sjuksköterska på ambulansen i Örebro arbetar vi varannan helg, rotation mellan dag och natt och i perioder är arbetet väldigt intensivt och möjligheten att ta rast uteblir. Fram till idag har vi därtill haft beredskap på schemat vilket inneburit ytterligare arbete utanför ordinarie veckoarbetstid.

Både fack och arbetsgivare är nöjda med förstärkning av resurserna och förbättring av villkoren.

Vi hoppas att fler verksamheter med beredskap i Regionen ser över sin verksamhet där beredskap tillämpas och förbättrar villkoren även där.

 

Hans Nilsson
Huvudskyddsombud
Vårdförbundet avdelning Örebro

 

 

Är du en övervintrad Flåårence?

av

Jag arbetar viss del av min tjänst på en operationsavdelning på ett stort sjukhus i länet och resten på Vårdförbundet. För att underlätta schemaläggningen tar jag oftast helgpass. Där är arbetstiden 7:30-14 med beredskap till 07:00 dagen därpå. Jag har hittills aldrig fått gå hem kl 14:00 utan blir kvar på beredskapen. Är detta då en oförutsedd händelse? NEJ, Inte enligt mig i alla fall.

Eller som min kollega uttryckte det, i värsta fall träffar jag nattpersonalen på anestesin när jag kommer, dag- och kvällspersonalen under arbetspassen och sedan kommer nattpersonalen tillbaka, Innan jag fått gå hem! Då känns det orättvist. Visst, det är ju frivilligt att välja var man arbetar och visst är det så, jag säger inte att jag inte kan arbeta på min beredskap, jag säger bara att jag jobbar för att jobba på min arbetstid! Som de flesta andra i detta land. Jag gillar förutom övertidsarbetet min arbetsplats och arbetskamrater!

Beredskapsbegreppet som egentligen hör ihop med handlingsberedskap för samhällets eventuella tänkta katastroflägen (brand, olyckor, krig och annan katastrof), finns i vården och hänger sig envist kvar. Jag kan förstå att det används för oförutsedda händelser som man inte kan planera som ex akuta kejsarsnitt eller andra akuta operationer, men att det, som på vissa arbetsplatser används som planerad övertid. Det köper inte jag!

Beredskapstiden är som ni kanske vet utöver arbetstiden. Min arbetstid är 40 tim/vecka och utöver det har jag beredskap. Arbetar du din vanliga arbetstid samt på din beredskap? Vad blir din veckoarbetstid då? Hur mycket övertid har du? >200 tim? Ur hälsoperspektiv är detta heller inte bra då möjligheten till vila och återhämtning försämras Är övertiden på frivillig basis eller måste du arbeta övertid då det ingår i beredskapen?.

Vårdförbundets kongress beslutade att arbeta för en reglering av beredskap samt att försöka förbättra villkor vid eventuell beredskap.  Hur kommer vi vidare? Vi måste alla på våra arbetsplatser arbeta för en god arbetsmiljö och hälsosamma arbetstider. Lyft frågan på APT, samverkan och medarbetarsamtal! Blir du kvar länge på din beredskap, ska du skriva avvikelse?! Är du på topp efter ett arbetspass på >12 tim? Troligen inte…

Förekommer mycket beredskap eller arbete på beredskap på din arbetsplats? Vi på Vårdförbundet, avdelning Örebro vill gärna höra hur NI har det och vad era tankar är för just er arbetsplats.

Helena Nyrén
Styrelseledamot avdelning Örebro
Operationssjuksköterska

Politikernas placebo kan inte bota

av

Sjukvården har seglat upp till en förstaplats när det gäller vilka frågor väljarna anser vara viktigast inför valet. Vallöftena duggar tätt. Den ena efter den andra kommer med nya utspel om hur vården ska bli jämlik, att arbetsmiljön ska förbättras och att vårdköerna ska försvinna.

Precis som inför valet 2014 med andra ord.

Vårdkrisen har hängt med länge nu. Som en envis, molande tandvärk har den gnagt sig fast, ända in i benmärgen. Läge för en rotfyllning sedan lång tid tillbaka. Men de vallöften som gavs 2014 har ännu inte uppfyllts. Eller åtminstone inte lett till att fler vårdplatser kunnat öppnas. För krisen är numera avgrundsdjup och det kommer att ta lång tid att ta vården upp till en välfungerande nivå igen.

Vårdplatser och vårdköer. Flitigt använda ord av våra politiker. Kanske dags att byta ut dem mot brist på rätt villkor istället. För den verkliga orsaken till att avdelningar fått stänga och att köerna växt sig milslånga har ju faktiskt en orsak. Som stavas VILLKOR.

Det krävs ett statligt övergripande krafttag för att fylla igen hålet. Inga små kommunala eller regionala skvättar som dunstar bort en månad efter valet.

Nu vill vi inte ha fler meningslösa satsningar som inte leder någonvart. Inga fler tandlösa löften eller onödiga skrytbyggen. Vi vill ha löften som löser krisen. Vi vill ha medicin som botar, inga verkningslösa sockerpiller!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och leg barnmorska

Det borde inte vara så svårt

av

Förberedelserna på landets högskolor och universitet är i full gång. Studiehandledningar finputsas, lokalerna storstädas och kursmaterialet synas. Snart kommer de. Framtidens vård.

Studenterna. Lösningen på absolut HELA krisen i vården.

Åtminstone om vi ska tro på våra politiker. Universallösningen lyder: “Utbilda fler så kommer vi inte ha några vårdköer, vårdrelaterade patientskador eller ohälsosamma arbetstider!”
Hörde en siffra om att samtliga elever som går i gymnasiet skulle behöva välja en vård och omsorgsutbildning för att vi ens skulle vara i närheten av att klara av bemanningen i framtiden (P1 Morgon 180820). Som om det skulle hända?

Det krävs mycket för att klara av att utbilda sig på universitet och högskola, för att inte tala om hur mycket som krävs för att klara av yrket när du är färdigutbildad. Och det viktigaste borde väl vara att vi examinerar kompetenta professioner. Kvalitet före kvantitet. Det är dessutom dyrt, både för stat, universitet och studenten själv att lägga tid, energi och pengar på att påbörja men ej slutföra studier, eller ännu värre; påbörja sin yrkeskarriär utan att vara lämpad för yrket.

Krisen i vården kommer att finnas med oss i många år framöver, kanske tom decennier. Och ju längre tid det tar innan våra beslutsfattare kommer med realistiska förslag om hur vi kan påbörja arbetet för att uppnå trygg och säker vård där medarbetarna trivs och utvecklas, desto mer svårlöst blir det.

Självklart behöver vi utbilda. Men vi får aldrig tulla på kvalitén! God vård kräver kompetens, det är tom vetenskapligt bevisat. Och vårdkrisen består av så mycket mer än brist på personal. Innerst inne borde väl de flesta veta att det faktiskt handlar om brist på attraktiva villkor.

Steg nummer ett för att åtgärda krisen är alltså att förbättra villkor och lön. Svårare än så är det faktiskt inte.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

 

Hur mycket kostar din semester?

av

Solen och värmen har åter hittat tillbaka till våra kalla, gråa breddgrader. Kön av husvagnar ringlar sig mil efter mil i riktning mot Ölandsbron. Samtliga stugor, pensionat och hotellrum på Västkusten är uppbokade sedan månader tillbaka och de omdebatterade flygresorna till Medelhavet går i skytteltrafik mellan Svedala och all-inclusiveresorterna på Kreta och Mallorca. Barnen har sprungit ut på sommarlov och nedräkningen till sista veckan på jobbet har pågått länge nu.

Äntligen dags för semester! Eller….? Nja, för om du jobbar inom vården så verkar det inte alls vara en självklarhet. Och frågan är om vi ens vill det själva?

Varje år rapporteras det om kaoset som stundar inför sommaren: ”I år blir det värre än någonsin”, ”Sjukhuset går på knäna”, ”Kirurgen tvingas stänga ytterligare vårdplatser i sommar”.
Och arbetsgivarens lösning är också densamma men av varierande karaktär: X antal kronor (FÖRE SKATT) för att flytta på din semester (annars blir det att beordra!).

Arbetsgivaren ”löser” problemen genom att nyttja sin redan utmattade personal för att dölja en brist på både bemanning, attraktiva villkor och god planering. Men alla vet ju att det inte är någon lösning eftersom det resulterar i att allt fler tjongar in näsan i sjukhusväggen eller kastar in handduken och säger upp sig framåt höstkanten.

Det är ett stort samhällsproblem. Men det finns en annan problematik.

Och det är vi själva.

Hur länge kan vi fortsätta sälja vår semester utan att det får långsiktiga konsekvenser? Hur mycket är din sommarsemester värd egentligen? Budskapet till arbetsgivaren blir ju att den faktiskt är till salu. Oftast handlar det inte om särskilt stora summor heller, men det är ju lätt att locka underbetalda professioner med ett tillskott i en knaper plånbok tyvärr.

”Men om jag inte säger ok till chefens erbjudande om ”Semesterbonus” så blir vi beordrade”.

Betyder det att vi måste säga ja till något som är så urbota dumt? Borde vi inte markera att vår sommarsemester faktiskt inte är till salu? Överhuvudtaget. Och att det verkligen inte är ok att arbetsgivare och politiker fortsätter att ignorera det faktum att vården är underdimensionerad och våra professioner gravt värdediskriminerade.

När resten av Sveriges arbetstagare stänger av datorn, sätter på sig flip-flopsen och firar in sommarens ljusa nätter tillsammans med familj och vänner, som också är lediga, så återkommer samma miserabla situation VARJE ÅR för 1000-tals sjuksköterskor och barnmorskor. Varför är det ingen självklarhet att vi också ska kunna vara lediga, utan att behöva brottas med dåligt samvete över att vår frånvaro riskerar både patienters och kollegors hälsa.
Och varför gör vi inget åt det? Tycker vi verkligen det är ok att vår semester är till salu?

Åsa Mörner
Legitimerad sjuksköterska , legitimerad barnmorska

Hur svårt kan det vara?

av

Hur ska krisen i vården lösas? Ja, våra politiker debatterar vitt och brett om ämnet men är det någon som har en lösning egentligen? En universallösning tycks vara ”att utbilda fler”. Jag bara undrar: vem är det som ska utbilda dessa mängder av studenter?

Våra politiker tycks ovetande om hur utbildningarna till exempelvis sjuksköterska och barnmorska ser ut. Vem är det egentligen som ska undervisa och vad krävs rent akademiskt? Det verkar som de tror att vem som helst kan undervisa på våra universitet och högskolor, eller att adjunkter, lektorer och professorer växer på träd.

Ledsen att göra er besvikna. Vi växer inte på träd. Faktum är att det är enorm brist på ovanstående kategorier. Och egentligen är det ju inte särskilt konstigt eftersom det faktiskt krävs att man ska vara just sjuksköterska respektive barnmorska med högre akademisk utbildning för att kunna arbeta på sjuksköterske- och barnmorskeprogrammen.

Och det är ju brist på dessa professioner, inte sant?

En stor del av utbildningen bedrivs dessutom inom verksamheterna på våra sjukhus och i våra kommuner och där måste det finnas handledare och kliniska adjunkter.

Ekvationen går alltså inte ihop.

Men det finns en modell som funkar. Och den stavas attraktiva villkor.

Steg 1 för att lösa krisen i vården handlar inte om att köpa in ny avancerad röntgenapparatur, bygga ut avdelningar eller öppna fler utbildningsplatser. Utan steg 1 kommer det ändå inte att fungera, för vem ska sköta tekniken på röntgen och vem ska arbeta på den utbyggda avdelningen eller undervisa på sjuksköterskeprogrammen?
Nej, det kommer inte att gå snabbt heller. Och ju längre tid det tar innan ni förstår detta, desto längre tid kommer det ta innan våra medborgare får trygg och säker vård.

Åsa Mörner
Leg. sjuksköteska, leg. barnmorska och medicine master

Varför vill ingen jobba heltid?

av

 

Varför vill eller orkar få jobba heltid idag?
Vården ser inte likadan idag jämfört med när jag började för över 30 år sedan. För mig var det självklart att jobba heltid när jag började min karriär, men då fanns det övervägande deltidstjänster.

Jag fick kämpa för att komma upp i heltid. Men arbetstempot var avsevärt lägre då. Hur ofta har jag inte fått höra under årens lopp, om vi skruvar lite mer på effektivitetsknappen så producerar vi bättre. Jag anser att det är färdigskruvat.
Det måste finnas tid för återhämtning både i det dagliga arbetet och mellan arbetspassen. Idag går det i ett både på arbetet och tiden när man borde återhämta sig går åt till att jobba extra. Vem orkar med det ett helt arbetsliv.

Tankefelet är att vi gör så mycket mer med varje patient att statistiken blir helt missvisande. Den tar varken hänsyn till att information och behandling tar mycket längre tid, samt att behandlingarna blir mer och mer avancerade. Det äter tid i all verksamhet och alla inneliggande patienter är väldigt sjuka jämfört med förr i tiden.

Jag frågade en förtroendevald på en avdelning hur många som jobbar heltid och hen svarade att ingen orkar eller vill, trots att alla har möjlighet till 100 %. Och så undrar ledningen varför vi har så stor personalbrist trots att vi är fler anställda idag.

Det finns många exempel både privata och offentliga arbetsplatser där lyckats att vinna tillbaka och behålla de som jobbar kvar genom att prova andra arbetstidmodeller.
Vi kommer under kommande veckor att diskutera goda exempel och ge underlag till diskussioner som ni kan ha på arbetsplatsen om arbetsmiljö och arbetstider, då dessa hänger ihop.

Att jobba som sjuksköterska är världens bästa jobb, men inte till vilket pris som helst.

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska/Huvudskyddsombud
Vårdförbundet avdelning Örebro