Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Rätt person på rätt plats

av Lämna en kommentar

Har du hör det förut? Vi måste effektivisera och arbeta klokt för att utnyttja resurserna maximalt. Vården pågår dygnets alla timmar. Det är viktigt att rätt person finns på rätt plats!

VEM som är rätt person, eller vilken kunskap som behövs för att kvala in som rätt person i vården är lite mer suddigt och luddigt. Men för att hålla budget och behålla verksamheter, så har rätt person på rätt platsen varit en avgörande faktor.

Så blev det ännu mer brist (på framförallt sjuksköterskor), och på pengar. Istället för att fortsätta se till att rätt person är på rätt plats, och att fokusera på villkorsfrågorna ( som verkligen behöver ses över), så ser de som bestämmer sig om efter andra alternativ.

Lösningen på bristen verkar nu vara att se över VEM SOM FÅR GÖRA VAD, och att kompetensväxla.  Vem som är rätt person är inte längre viktigt. Vad som är rätt kompetens nämns sällan eller aldrig.

Rätt person har blivit någon person.

Vi pratar inte om den bästa vården längre, utan om hur vi kan fördela uppgifter. Bocka av vem som gör vad.

Det finns redan studier som visar på vikten av kompetens. Om skillnaden i överlevnad på sjukskötersketäta enheter. Med det i åtanke känns det ännu mer bisarrt att det i Sverige talas om sjuksköterskelösa enheter. 

Jag förväntar mig möta den bästa kompetensen när jag är patient.

Vad förväntar du dig?

Ann-Sofie Gustavsson
leg sjuksköterska med specialistutbildning i anestesi

 

Huggormsbett, drunkningsolyckor och underbemannad vård

av

Ljusa kvällar, grönskade ängar och ljumma fläktar. Sommaren är här med sin korta underbara uppenbarelse. Men den är inte bara ljuv. De ljusa sommarkvällarna invaderas av irriterande mygg, de grönskande ängarna huserar förrädiska fästingar som bär med sig infektionssjukdomar och de ljumma fläktarna medför att vi plumsar i de blå vågorna, ibland med en alldeles för våghalsig agenda som tyvärr inte alltid slutar väl. Och sist, men absolut inte minst: Vårdens kroniska sommarsjuka- det finns ingen bemanning. Inte i år heller.

Som en gammal skiva med jack i upprepas klagosången om sommarkrisen i vården. Otillräcklig bemanning, går ej att driva säker vård, stängda vårdplatser, t.o.m hela avdelningar, sönderstressad personal och långa köer på akutmottagningarna. Vår befolkning behöver samma vård på sommaren som under resten av året. Vi får hjärtinfarkt, bryter höften, får borrelia och blir misshandlade även i juni, juli och augusti. Har Sverige råd att behandla vård och omsorg som om det vore något sorts självgående väsen? Varför förstår man inte att det krävs en mycket stor insats för att få bukt med den vårdkris som växer sig allt större runt om i landet?

För ett antal år sedan var det just somrarna som var den stora akilleshälen i vården. Det var då den största krisen infann sig. För som ett under skulle tydligen även vårdpersonal ha semester under juni-juli-augusti? De senaste åren har sommarsituationen spritt sig ut över årets alla årstider. Det är inte bara under semestermånaderna som det är överjävligt att arbeta i vården (för att inte tala om att vara patient eller anhörig..). Nu är tidigare års sommarsituation något sorts allmänrådande klimat på landets olika vårdinrättningar. Men då kan man inte skylla på att de anställda ska ha semester.

Och så kommer sommaren. Och då ska ju alla ha semester…

Jag vill inte på något sätt förringa komplexiteten med att styra, planera och fördela inom svensk sjukvård. Men det är ju inte raketforskning. Vi behöver vara tillräckligt många för att kunna bedriva säker, trygg och tillgänglig vård. Vi behöver vara tillräckligt många för att kunna ta semester under sommaren när vår familj, vänner och resten av Sverige har semester. Vi behöver ha rätt kompetens för att kunna utföra den vård, utredning och behandling som vår befolkning ska ha tillgång till för att kunna få lindring och bot. Hur många högskolepoäng krävs för att lösa den ekvationen?

Det finns redan recept med botemedel att hämta ut för att bota sommarsjukan. Det skulle faktiskt tom kunna lindra den vårdkris som härjar som böldpest resten av året. Det stavas V-I-L-L-K-O-R. Och eftersom svensk ekonomi går som på räls så borde det gå att lösa enkelt. Vad är problemet? Dags att öppna skattkistan!
Lös krisen! NU!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och barnmorska

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka?

av

Om knappt 10 år beräknas vi vara 11 miljoner i Sverige. Den största procentuella ökningen står människor i åldrarna 80 år eller äldre för. Åldersgruppen 80+ förväntas vara 50 % fler än vad de är idag (källa: SCB). Anledningen är att det var stora barnkullar på 1940-talet, men även att livslängden ökar. Det är såklart något positivt att vi har en ökad livslängd. Men det medför också utmaningar. För när vi lever längre så krävs också att det finns resurser för att bemanna vård och omsorg. Och vi behöver allt mer vård och omsorg, ju äldre vi blir. Vem är det som ska arbeta med alla våra gamla och sjuka om 10 år, när vi inte kan fylla behovet av kvalificerad arbetskraft till vård och omsorg ens idag?

Kvalificerad arbetskraft. Smaka på ordet kvalificerad. Vad innebär det att vara ”kvalificerad” när man ska arbeta med gamla och sjuka? Alldeles nyligen fick jag personligen erfara vad bristen på just kvalificerad vårdpersonal innebär.

Min 95-åriga farmor, som hankat sig fram på egen hand i snart ett sekel, blev invaderad av influensavirus. I feberyran slår min farmor i golvet och blir liggandes där i X antal timmar. Som tur är så är hon inte helt ensam i världen, något som dessvärre inte är helt ovanligt, och hon transporteras till sjukhus för några dygns vätskeersättning och allmän omvårdnad. På darriga ben skickas hon hem, denna gång med ett larm till hemtjänsten om handleden.

Det dröjer inte länge innan hon tuppar av igen. Den här gången har hon dock ett larm att trycka på och efter en stund dyker hemtjänstpersonalen upp. Farmor klagar över nackvärk och kan inte komma upp från golvet eller röra på benen ordentligt. I pannan har några ilskna sår slagits upp. Blodet sipprar ner i hennes ansikte.

Kvalificerad vårdpersonal tillkallar i det här skedet på en ambulans, eller åtminstone på en sjuksköterska som kan göra en medicinsk bedömning av min gamla farmor. Dessvärre ter sig detta inte vara någon kvalificerad personal. För trots intensiva nacksmärtor och oförmåga att röra underkroppen ordentligt, så baxar personalen upp min farmor i sängen, slänger på några plåster i pannan (att det sitter ett antal hårtestar under plåstret har tydligen ingen betydelse) och åker därifrån.

När min pappa åker hem till min farmor konstaterar han omedelbart att han behöver ringa en ambulans (han har för övrigt aldrig arbetat inom vården, eller ens med människor).

Min farmor hade en fraktur på C2; en halsryggskada. Enligt ortopeden var det bara tur att hon inte blev förlamad. “Varsam hantering, tidig diagnos och tidig etablering av stabilitet i halsryggen med syfte att skydda och bevara ryggmärgsfunktioner är nyckelfaktorer för ett framgångsrikt och långsiktigt resultat”  (Internetmedicin). Den kvalificerade personalen på sjukhuset vårdade min farmor enligt konstens alla regler. Hade hon själv fått bestämma så hade hon flyttat in på ortopedavdelningen. De var helt enkelt underbara (citat av min farmor).

Vi behöver inte förflytta oss 10 år framåt i tiden för att konstatera att det är en stor ”utmaning” (läs ”kris”) när det gäller att bemanna vård och omsorg. Och det handlar inte bara om att bemanna. Vem är det som ska arbeta i vård och omsorg? Är det vem som helst? Hur mycket utbildning tror du krävs för att kunna ge adekvat vård till en människa?

Läser en av de jobbannonser till vården som ligger ute på nätet i skrivande stund:

Huvudsakliga arbetsuppgifter
– ge personlig omvårdnad och service till de boende utifrån individuella behov
– hälso-och sjukvårdsinsatser efter delegering

Vilka krav tror ni det är på utbildningsnivå?

Kompetenskrav:
– gymnasiekompetens
– erfarenhet av verksamhetsdokumentation
– datorvana

Människan är en unik, komplex individ. De människor som dessutom är i behov av vård och omsorg, antingen pga åldrande kropp eller sinne, eller de som är sjuka (eller både och) behöver persononcentrerade vård-och omsorgsinsatser. Borde vi inte kräva någon form av utbildning kopplat till människokroppen, till åldrande och till omvårdnad innan vi låter någon “ge personlig omvårdnad utifrån individuella behov”?

Vad händer när de som ska ta hand om vår gamla farmor, mamma eller bror inte har vare sig intresse eller kompetens att ta hand om människor?

Det krävs ett enormt arbete och omfattande åtgärder på samhällsnivå, för att ens försöka få bukt med krisen i vården, en kris som kommer att bli allt värre. Men det är inte bara en bemanningsfråga. Det är också en fråga om rätt kompetens.

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka? Vem ska ta hand om dig och mig?

Jag och min Farmor

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

 

We´re Only in It for the Money!

av

Är det bara lönen som betyder något för oss? År ut och år in hörs tjatet från sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor; ”Vi vill ha mer i lönekuvertet!”. Med dollartecken i ögonen, andra sportbilen på garageuppfarten och femte lyxsemestern inbokad för i år, slår vi återigen näven i bordet för att kunna fylla vår penningpåse till bredden. We´re Only in It for the Money!

Visst är det så! Självklart sökte jag in på sjuksköterskeprogrammet och barnmorskeprogrammet för att kunna segla upp i topp bland landets inkomstmiljonärer. Och mycket vill ha mer- i årets avtalsförhandlingar vill vi ha ÄNNU mer pengar till våra yrkesgrupper. Vilka girigbukar vi är va?

Känner du dig träffad? Nej, jag trodde inte det heller…. För det finns väl INGEN som har sökt sig till dessa yrken för att bli rik. Men det är stor skillnad på att tjäna storkovan och att få lön för den insats man faktiskt bidrar med. Det är just därför vi befinner oss i avtalsrörelse. Och det är därför vi ”tjatar” om lön. År ut och år in.

Jag var nyligen och besökte en nära anhörig som befinner sig på en vårdavdelning på ett av landets större sjukhus. Jag konstaterade snabbt att genomsnittsåldern bland sjuksköterskorna var mycket låg. Det är absolut inget fel på unga sjuksköterskor, men var finns alla erfarna, rutinerade? De trygga, stabila sjuksköterskorna som jobbat på avdelningen sedan medeltiden och som kan allt om avdelningen och de olika diagnoserna som behandlas där på sina fem fingrar?

Faktum är att dessa guldklimpar, för det är just vad de är, lyser med sin frånvaro på de allra flesta vårdavdelningarna som jag besökt under senare tid. Studenter som befinner sig på VFU, dvs ”praktik”, handleds av nyutbildade sjuksköterskor som i princip själva var studenter i förrgår. Den mest erfarna på avdelningen har max ett eller ett par år på nacken.

Det lönar sig inte att vara erfaren, att vara sin arbetsplats trogen genom att utvecklas och stanna kvar där. Det lönar sig inte att vara bäst.

Resultatet av det?
• Vården dräneras på erfarenhet och kompetens
• Risken för misstag som drabbar patienten ökar drastiskt
• Alltför få arbetar kvar i vården
• Vårdavdelningar kan inte hålla öppet pga för få anställda
• Vårdplatserna minskar pga brist på personal
• Vår befolkning får inte den vård de behöver

Det som är allra mest frustrerande är att det borde vara en enkel sak att lösa. Dessutom går det ju bra för Sverige. Åtminstone om man får tro våra politiker. Men när det handlar om att erbjuda attraktiva villkor till undervärderade barnmorskor så finns det aldrig pengar. Någon mer än jag som är less?

Vården klarar sig inte utan våra professioner. Vår befolkning klarar sig inte utan vård. Inte så avancerad vetenskap att begripa…

Nej, det är inte bara lönen som betyder nåt. Men genom högre löner kan vi rekrytera och behålla fler, vilket leder till högre bemanningstäthet och fler öppna vårdplatser. Det är en vinst för både anställda och för vår befolkning. Nu är det dags att öppna penningpåsen och fördela den dit det behövs. Det vore inte en dag för tidigt. Snarare flera år försent.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och leg barnmorska¨
Förbundsstyrelseledamot och avdelningsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Hallå arbetsgivare, ni måste anpassa resurserna till kraven i arbetet!

av

I dessa tider med ökat patienttryck, demografiska utmaningar, besparingar och effektivisering i hälso-och sjukvården kan inte arbetsgivaren fortsätta med att blunda för vad detta gör med våra professioners arbetsmiljö.

Vi kan inte fortsätta med att ha fler patienter på samma bemanning. Eller att fler arbetsuppgifter läggs på oss utan att andra arbetsuppgifter tas bort eller att bemanningen ökar.

Arbetsgivaren har ett tydligt arbetsmiljöansvar för oss och ska se till att kraven som läggs på oss åtföljs med de resurser som uppdragen kräver (AFS 2015:4). Det är inte okej att våra medlemmar ska behöva betala med sin hälsa för att våra arbetsgivare inte lyssnar på oss och ger oss det förutsättningar som vi behöver.

Riskerna med att ha för hög arbetsbelastning, känna sig otillräcklig eller att man inte kan göra ett gott arbete är väl känt. Det är inte ovanligt att våra professioner som jobbar med människor drabbas av etiskstress. För att vi inte hinner/ ges resurser för att möta våra patienter på det sett som skulle kunna ge det bästa bemötandet och vården. T ex tid för samtal till de patienter som behöver det eller följa upp given läkemedelsbehandling som vi ska göra enligt lagar och riktlinjer.

Andra resurser som inte är bemanningsmässiga är tydlighet och ramar för uppdraget. Vad ska jag göra och vad ska någon annan göra. Om sådant inte är tydligt finns risk för konflikter och att arbetsuppgifter inte görs, för ingen känner sig ansvarig för arbetsuppgiften. Att känna sig sedd och lyssnad på samt att ha mandat att fatta självständiga beslut är andra resurser som också är friskfaktorer i arbetslivet.

Så arbetsgivare inom hälso- och sjukvården, dags att ta ert ansvar. Kan ni av någon anledning inte höja resurserna så får ni sänka kraven. Ta bort arbetsuppgifter och/eller sänk antalet patienter om den möjligheten finns.

 

Vid tangenterna
Nadya Lehto
Leg. Sjuksköterska
Styrelseledamot i Vårdförbundet avdelning Örebro

Hemsjukvård i förändring, en stor utmaning för kommunerna

av

Det behövs nu snabba beslut att ge betald specialistutbildning för att säkerställa den vård som krävs.

Folkhälsan i Sverige utvecklas positivt och medellivslängden ökar fortsatt.

Antalet vårdplatser på särskilda boenden och i slutenvården har alltjämt minskat under de senaste decennierna, samtidigt har vårdtiderna i slutenvården blivit kortare.
Detta har inneburit att hemsjukvården utökats och blivit allt mer avancerad, en trend som ser ut att fortsätta.
Hemsjukvården står inför utmaningen att möta mer varierande och komplicerade tillstånd i hemmet samtidigt som de ekonomiska förutsättningarna är begränsade och resurserna minskar.

Patienter i hemsjukvården idag har ett mycket stort vårdbehov som i sig kräver specialistkunskap. Specialistsjuksköterskor, exempelvis distriktssköterskor, kommer att vara en av arbetsmarknadens mest efterfrågade yrkesgrupper under de kommande åren.

Vården i hemmet ska skapa trygghet, ge tillgänglighet, kompetens och samordning i en god miljö.
Den avancerade sjukvård som utförs i hemmet kräver kunskap och hög kompetens för att vara säker och trygg.

I hemsjukvårdandens organisation som den ser ut idag har sjuksköterskan inte omedelbar tillgång till stöd från kollegor och andra kompetenser, vilket innebär att sjuksköterskans kompetens, beslutskapacitet och självständighet måste vara hög.
Kompetensutveckling och utbildning är faktorer som kan göra arbetet inom äldreomsorgen mer attraktivt och underlätta rekryteringen av nya sjuksköterskor.

Att specialistsjuksköterskan får en central roll i utformningen av framtidens hemsjukvård är av vikt, då de med sin kunskap och medverkan kan bidra i utformningen av lämpliga arbetsformer som skapar trygghet och en fungerande vårdprocess för vårdtagaren och dess närstående.

Vid pennan Eva Harrysson
Leg. Distriktssköterska/Huvudskyddsombud Örebro Kommun
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Nu ska löneglastaket krossas

av

Det har väl inte undgått många att vi sagt upp vårt kollektivavtal.

En del tycker att det inte spelar någon roll, vad gav det förra gången vi stred för våra löner?

När min karriär som sjuksköterska startade fanns det gott om sjuksköterskor och man fick vara glad för en 50 % tjänst där man allra helst ville jobba.
Idag har vi brist inom i stort sett alla områden i vården framförallt specialistsjuksköterskor. Behovet av god avancerad vård ställer ytterligare krav på kompetens. Befolkningen blir allt äldre.

På Vårdförbundets kongress pratades och motionerades det om lönespridning och att erfarenhet måste löna sig. Vårt gällande avtal har inte gett vad vi hoppats på.

Vårdförbundet tog fasta på motioner och argument och avtalet (HÖK16) har sagts upp.

Bra tycker jag. Inte en dag för tidigt.

Varför tror jag vi kan nå resultat? Framtida personal kommer inte vallfärda till vården om inget görs åt dagens lönevillkor och arbetsmiljö. En bra arbetsmiljö där jag har möjlighet att vara delaktig i förändring och utveckling av verksamheten, känna mig stolt över mitt yrke och få betalt för min kompetens.

Idag är mantrat produktion och besparing. Vi känner oss som produktionsenheter inte unika individer i ett sammanhang som gör skillnad.

Jag tror att om man inte börjar betala en rimlig lön kommer sjukvården inte ha någon personal kvar och det känns som beslutsfattarna börjar förstå.

Håll utkik i pressen och på våra sociala medier för att vara uppdaterade i frågan.

Diskutera på era arbetsplatser hur vi bäst skapar tryck i våra villkorsfrågor.

Hans Nilsson
Leg sjuksköterska/Huvudskyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Nu är det jul igen!

av

Många ser fram emot jul och nyårshelgen med glädje och känner att det ska bli skönt att få vara ledig.

Särskilt om hösten varit påfrestande och du känner dig trött och sliten.

Sömn i samband med julledighet innebär längre sömnlängd och mer djupsömn så har vi bra förutsättningar att ta igen bristen på återhämtning som många har byggt upp under hösten.

Att sova någon timme längre än normalt gör oss utvilade och ökar piggheten på dagtid, samt verkar vara positivt för immunförsvaret. Det är dock viktigt att hålla någorlunda regelbundna sovtider under julledigheten.

Många av våra medlemmar får inte den möjligheten utifrån att de går på schema och bemanningen måste gå ihop även över jul och nyår. De har kanske ansökt om semester men vet inte förrän någon vecka innan jul om den är beviljad eller inte.

I vårt avtal står det tydligt att det som gäller att ska ges ett svar från arbetsgivaren två månader innan en ledighet.

Bemannings fråga är svår en nöt att knäcka både för våra medlemmar som är chefer och de sjuksköterskor som arbetar oregelbundna arbetstider.

Eftersom vården aldrig tar ledigt trots att julen knackar på dörren.

Det blir svårt med julefriden när ovissheten är stor och det blir svårt att planera med nära och kära.

Eva Harrysson

Förtroende vald med fokus på hälsosamma arbetstider

Reflektioner om hot och våld i ambulanssjukvården

av

På Flisakonferensen 2-4 oktober (Föreningen ledningsansvariga i svensk ambulanssjukvård)  hölls en föreläsning om hur den prehospitala vården bör organiseras under en händelse med pågående dödligt våld, med anledning av händelsen i Stockholm den 7 april 2017.

Vilka resurser har polisen att ta hand om skadade och se till att vi kan arbeta säkert?
I vår region jobbar vi i alla lägen där det framgår att det pågår eller att det är hot om (dödligt) våld att vi agerar först när vi får klartecken från polisinsatsledaren. Fram till dess befinner vi oss vid en brytpunkt anvisad av polisen.
Detta är grunden för mig om en säker arbetsmiljö. Min grundtes som huvudskyddsombud är att alla ska komma hem oskadda från arbetet och då ska man inte tumma på säkerheten.

Föreläsarna pratade om att polisens primära uppdrag är att oskadliggöra hotet och har inte tid att agera akutsjukvårdsresurs och/eller flytta skadade till säker zon.
Jag uppfattade på föreläsarna att säkerheten kommer i andra hand för den prehospitala personalen, det på grund av att vår primära uppgift i första hand rädda liv. Vad man egentligen menade med det tyckte jag inte framgick riktigt tydligt.

Frågor som väcktes hos mig var, ska vi börja tumma på vårt säkerhetstänk? Är det smart om en ambulansbesättning blir utsatta för beskjutning eller annan form av attack och inte kan utföra sitt uppdrag överhuvudtaget.

Jag har tjänstgjort både i Bosnien och Kosovo under krigen där och vi tummade aldrig på vår personliga säkerhet så långt det var möjligt att förutse.

Jag känner mig trygg med de riktlinjer vi har idag och ser inte någon anledning att vi ska börja gambla med våra egna liv.

Hans Nilsson
Huvudskyddsombud
Vårdförbundet avdelning Örebro

Signaler om försämrad arbetsmiljö

av

I oktober varje år (vecka 43) arrangeras Europeiska arbetsmiljöveckan för att synliggöra ett hälsosamt arbetsliv. Det är en mycket bra tidpunkt för att lyfta upp och synliggöra arbetsmiljön på våra arbetsplatser runt om i länet.

Arbetsgivaren ska ordna en riskfri arbetsmiljö men vad händer när det inte upplevs vara på det sättet?

Låt säga att du och dina kollegor upplever att er arbetsmiljö försämrats den senaste tiden. Ni har själva observerat ett antal faktorer och möjliga förklaringar. Vad blir nästa steg?

  1. Lyft frågorna med din närmaste chef och be denne att tillsammans med er arbeta fram förslag på lösningar så att ni får en bättre arbetsmiljö.
  2. Lyft frågorna på arbetsplatsträffar (APT) och få med hela personalgruppen i arbetet. Kanske är ni fler personalkategorier på samma arbetsplats som påverkas olika av arbetsmiljön?
  3. Lyft frågan till samverkan genom den som är förtroendevald och skyddsombud. I samverkan kan ni sedan fatta beslut om förändringar.
  4. Genomför förändringarna och gör kontinuerliga uppföljningar så att ni ser att förändringarna får effekt och om inte: ta upp frågorna igen och gå tillbaka till steg 1.

Men tänk om chefen inte lyssnar? Tänk om chefen inte tycker att de frågor som ni anser vara viktiga har så stor betydelse?

Då börjar det bli dags att läsa på om vilka regler som gäller på arbetsmiljöområdet.

Arbetsmiljön regleras främst genom skrifter från Arbetsmiljöverket (AMV) och då är det kanske i första hand två föreskrifter som är av större vikt:

  1. AFS 2001:1 – Systematiskt arbetsmiljöarbete (SAM)
  2. AFS 2015:4 – Organisatorisk och social arbetsmiljö (OSA)

Den första, om systematiskt arbetsmiljöarbete (SAM), har funnits med ett par år och har under tidens gång reviderats både 2003 och 2008. I den går det bland annat att läsa om vikten av att undersöka, genomföra och följa upp verksamheten för att förebygga olyckor och ohälsa.

Den andra, om organisatorisk och social arbetsmiljö (OSA), är nyare och lyfter upp vikten av att främja en god arbetsmiljö och förebygga risk för ohälsa på grund av organisatoriska och sociala förhållanden i arbetsmiljön. Det kan till exempel röra frågor om arbetsbelastning, arbetstid och kränkande särbehandling. Sexuella trakasserier, som bland annat beskrivits under #metoo, går att applicera in i denna föreskrift.

I OSA beskrivs det bland annat att arbetsgivaren ska ta signaler om försämrad arbetsmiljö på allvar och därmed är vi tillbaka på punkten 1 här ovanför.

Lyfter du, dina kollegor eller ni tillsammans frågor om er arbetsmiljö är det signaler som er arbetsgivare aktivt måste arbeta med.

Tillsammans med er.

För om vi arbetar med frågorna tillsammans kommer vi betydligt längre än om var och en försöker ro åt sitt eget håll.

Marcus Folkö Müntzing
Huvudskyddsombud
Region Örebro län