Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Parkera kvasten och ställ in häxcirkeln

by

I år puttrar kitteln hemma och kvasten står parkerad hela Påsken, och förmodligen hela våren. Den tredje vågen sköljer över oss och vårdavdelningarna fylls återigen av svårt sjuka. Kvastlängds avstånd och inställd resa till Blåkulla i år också.

Men den senaste tiden har jag börjat höra uppgivna suckar blandas med himlande ögon och irriterande utrop som; ”Jag är så j-a trött på corona, jag orkar inte mer!”.

Coronatrötta. Är det dessa individer som fortfarande tycker att det är en mänsklig rättighet att åka skidor i Åre och ordna middagsbjudningar? Är det dessa personer som festar i studentkorridorerna och tar med sig hela familjen in på ICA?

Samtidigt som dessa ”coronatrötta” svenskar ignorerar faktum, att vi FORTFARANDE har en pandemi, för att de ”lessnat”, så kämpar någon för sitt liv. En annan dras med långvariga symtom och vill inget hellre än att bli som hen var innan viruset slog till. Och samtidigt som någon säger ”Skit i covid, jag är ju inte sjuk”, så sliter vårdpersonalen dag och natt för att hålla ihop både vården och sig själva. Är det några som ska vara ”coronatrötta” så är det de som arbetar i vården.

Samtidigt som vården har upplevt, och upplever, den tyngsta perioden den upplevt i modern tid, så har lönerevisionerna varit som ett slag i ansiktet för många som jobbar där. Kanske är det droppen, spiken i kistan, bägaren som rann över. Hur många kommer att lämna vården de närmaste åren? När inte ens en pandemi kan få beslutsfattare att begripa hur viktigt det är att erbjuda attraktiva villkor till undervärderade professioner i vården? För även om det kommer att ljusna avseende pandemin, i takt med att allt fler vaccineras, så finns ett snart obestigbart berg av inställda operationer och undersökningar som står och stampar och väntar på sin tur. Människor som lider av långvarig smärta och besvär, människor som fått stå tillbaka när de allra sjukaste fått gå före. Berget har blivit en hel bergskedja. Vem kommer orka jobba kvar i vården? Vem vill ens försöka?

Här kan vi snacka om coronatrött!

Jag är också trött. Trött på folk som tycker sig vara ”coronatrötta”, trots att de lever i ett av de länder i världen som har ”snällast” restriktioner”. Trött på personer som prioriterar sig själva och att fylla sitt nöjeskonto framför att skydda människor från svår sjukdom, komplikationer och död.

Det är nu vi ska hålla ihop. Hålla ihop för att stötta de som fallit offer för viruset, för de som förlorat en nära, för de som kämpar för att bli friska. Och för de som sliter för att hålla ihop vården och samhället.

Även om frustrationen och sorgen över att vi inte kan leva som vi brukar känns tung så måste vi hålla ut. Tillsammans.

När pandemin är över, för den kommer att ta slut, så kan vi festa, boka resor, och umgås tills det står oss upp i halsen. Men inte nu. I år ska vi parkera kvasten, undvika att träffa vännerna i häxcirkeln och strunta i Blåkulla helt och hållet.

Åsa Mörner, legitimerad påskhäxa (samt barnmorska och sjuksköterska)

Vad är vårdskuld och vem är egentligen skyldig?

by

Gör en sökning på ordet ”vårdskuld”. Det förekommer flitigt, bland annat använder Sveriges Läkarförbund ordet, SKR samt många debattörer och journalister. Även Vårdförbundet använder sig av begreppet “vårdskuld”. Men vad är egentligen ”vårdskuld”? Och vem är det som har en skuld till vem?

Är det vården i sig som är skyldiga vård till medborgarna?

Men vården hade inte ens rätt förutsättningar för att ge vård i rätt tid innan pandemin slog till. Det är ju ingen nyhet att det är stor brist på rätt kompetens i vården. Eller snarare brist på tillräckligt attraktiva villkor till den eftertraktade kompetensen. Det är alltså kö till att få rätt utredning, diagnos och behandling sedan lång tid tillbaka.

Och i och med pandemin så har mängder av människors vårdbehov satts på vänt, något som lett till en ÄNNU större anhopning av vårdbehov som behöver uppfyllas. Men det är väl ändå inte vårdens skuld?

Om vi backar tillbaka bandet till innan pandemin slog till. Redan då fanns alltså inte tillräckligt med resurser för att kunna tillgodose människor med rätt vård i rätt tid. Vems ”skuld” var det då?

Om våra beslutfattare hade insett vad som krävs för att vården ska fungera så hade kanske ingen ”skuld” funnits innan pandemin slog till. Då hade utgångsläget sett betydligt bättre ut. Och det hade funnits resurser och kompetens för att hantera den pågånde pandemin, men även för att hantera tiden som kommer efter pandemin. Och allt som den kommer att medföra.

Det är personalpolitiken som bär skulden för att vården inte kan tillgodose befolkningen med den vård som efterfrågas. Det är personalpolitiken som är skyldig. Det är personalpolitiken som har ansvaret. Det är inte vården.

Kanske är det svårt att hitta något annat begrepp som tydligt beskriver att det hopar sig i vården, att vården inte hinner med, att efterfrågan inte rimmar med tillgången. Men ord har betydelse. Och någon gång behövs det en förklaring till vad detta, tvetydiga ordval kan upplevas som av de som halvt arbetar ihjäl sig i vården.

Vårdskuld borde rimligtvis byta namn till personalpolitikskuld. Och räntan på denna skuld är nu skyhög.

Det är hög tid att betala tillbaka skulden.

Kom ihåg att skicka räkningen till rätt adress.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

Styrelseledamot avd Örebro samt förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Coronaskidor i pandemifjällen

by

För många förknippas jul- och nyårshelgen med att packa bilen full och bege sig till Sälen, Idre eller Åre. Andra har det som tradition att kasta sig ut i backarna eller skida ut i spåren under sportlovet.

Men det är inte som vanligt i år. Inte under 2021 heller, åtminstone inte första halvan av året (sedan kan vi hoppas att vi kan leva mer ”normalt”, men det vet vi inte än). Och vi vill inte att ökad smittspridning, ytterligare överbelastad sjukvård och ännu fler döda ska ingå i vår fina fjällsemestertradition, eller hur?

Ortopedöverläkaren Lars Korsnes är orolig för att intensivvårdsplatserna inte räcker till när skidturisterna invaderar Åre; ”Vi är på bristningsgränsen”. Men i Åre ringlar sig liftköerna långa och det är nu lika många besökare som ett vanligt år.

Erika Sundberg är sjuksköterska i Åre och säger: “Tänk på konsekvenserna om du åker hit som turist, det är hårt tryck hos oss i Åre och pressad situation på sjukhuset i Östersund.“

Kom inte hit! Det är ett citat av  Anders Nystedt, smittskyddsläkare på region Norrbotten.

Vårdförbundet avd Dalarna vädjar till människor attt de ska avstå att resa till deras region.

“Inte i min vildaste fantasi tänkte jag att någon skulle resa eller att fjällen skulle öppna upp då det är så många ställen – som Österrike – som stängt ner,” säger Marion Vaeggemose som är Vårdförbundets ordförande i Dalarna.

Du kanske tänker att du ”bara ska vara i er stuga” ”att ni inte ska gå på restaurang” så det ”är nog ingen fara”? Men har du då tänkt på att ni alltså ska köra bil, kanske på hala vägar med tät trafik, stanna längs vägen för att gå in på mackar och butiker, köa i skidliften och ”bara köpa en liter mjölk i den lilla lokala närbutiken”?

Ju fler människor som ger sig ut på vägarna, desto större risk för trafikolyckor. Ju fler personer som går in på mackar, vägkrogar, butiker och står i liftkö, desto större risk för smittspridning. Ju fler personer som kastar sig nedför backen, desto fler brutna ben, krossade armbågar och inre blödningar. Och ju fler personer som struttar runt på gatorna runt om i våra skidorter, desto fler halkolyckor.

Vården är mer eller mindre dränkt av covidsjuka människor. De som arbetar i vården är utmattade och orkar snart inte längre. Men du bara måste åka skidor, även under en pandemi? Hur ska de hinna med ditt barns armfraktur som uppstod i pulkabacken? Hur ska de klara av den svåra frontalkrocken med flera svårt skadade? Hur ska de kunna ge dig och din familj vård om ni blir akut sjuka eller skadade?

Tycker du att det är värt att riskera en ökad smittspridning i samhället, bara för att få komma iväg en stund ”som ni brukar”?

Vården är redan pressad till max.

Ja, skidanläggningarna är öppna. Men det betyder inte att du måste åka dit mitt under en brinnande pandemi. Tycker du verkligen att det är lämpligt om du tänker efter ordentligt?

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

En sprillans ny Porsche, en lyxresa Jorden runt eller ett diamanthalsband från Tiffanys.

by

Tydligen ska en vara snäll för att få klappar. Men jag är förbannat trött på att vara snäll. Jag är urless på att sitta och vänta på att ett mirakel ska ske och jag är skittrött på att polletten ska trilla ner så att våra beslutsfattare och faktiskt samhället i stort ska inse att det inte håller längre.

Kanske krävs det en pandemi för att människor ska förstå. Media rapporterar hej vilt om att det är överfullt i vården, att personalen arbetar dubbla arbetspass och att det inte håller länge till. Är covid-19 vårt ”wakeup-call”?

På ett sätt så är det såklart bra om människor till slut inser att vi måste satsa mer på vården och på de som arbetar inom den.  Å andra sidan så är det rätt sjukt om det ska behövas en PANDEMI för att EVENTUELLT få folk att begripa att sanningen är att Sverige har lägst antal vårdplatser per capita i hela EU och övriga nordiska länder har betydligt fler sjuksköterskor per invånare än vad vårt land har. Och det går inte åt rätt håll.

Samtidigt som kraven i vården har ökat enormt det senaste decenniet; kraven på medicinsk-, teknisk- och omvårdnadskunskap blir allt högre i takt med att kunskapen om behandling och diagnostisering utvecklas och förbättras. Den enskilda individen ställer också höga krav på hur vården ska se ut och målet är såklart att kunna erbjuda en personcentrerad vård, även om det i nuläget är långt dit. Dessutom blir vår befolkning som räknas som äldre allt fler och det är just denna grupp som behöver högst tillgång till vård. Kraven på en exempelvis en sjuksköterska eller barnmorska är mycket höga.

Trots det så är utbildningslängden densamma som den varit under mycket lång tid. Faktum är att sjuksköterskeutbildningen var 3-årig (som grundutbildningen är idag) redan på 50-talet. Det innebär att utbildningen för flera av de legitimationsyrken som arbetar i vården skulle behöva förlängas. Det skulle således leda till att det tar längre tid att utbilda fler personer till den personalsuktande vården.

Om vi ska kunna erbjuda befolkningen 2020-talets vård så krävs det att det finns tillräckligt med resurser för att kunna anställa personal med rätt kompetens. Och med rätt kompetens så menar jag kompetens som är anpassad till de krav som finns i dagens och framtidens vård.

Jag är trött på att behöva argumentera med mindre vetande politiker som tror att lösningen till vårdens evighetslånga problem med bristande bemanning handlar om att snabbutbilda eller bara öka antalet utbildningsplatser. Jag är urless på att få småpengar i de årliga lönerevisionerna. Och jag är skittrött på att det ska vara så himla svårt att fatta. De motargument som ges om att det är “för dyrt” håller inte längre! Det har pandemin bevisat då miljardbelopp delats ut till krisande företag. Vården är också i kris-sedan länge!

Det handlar inte om en sprillans ny Porsche, en lyxresa Jorden runt eller ett diamanthalsband från Tiffanys. Snälla, försök att förstå vad som krävs för att du, jag, dina barn, din bästa vän och din mamma ska kunna få tillgång till rätt vård och behandling. Det är du och jag som beslutar om hur vården ska se ut i framtiden.

Det finns ingen julklapp i hela världen som kan ersätta den senaste, mest effektiva cancerbehandlingen, en livsavgörande operation till din pappa i rätt tid eller en plats på förlossningen och en närvarande barnmorska när ditt första barnbarn ska födas. Det skulle vara den allra finaste julklappen vi kan ge till oss själva.

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska

Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

by

Efter en synnerligen ovanlig vår så är sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor nu mitt i sin semesterperiod. De senaste månaderna har kantats av hård arbetsbelastning, övertid och etisk stress i ännu högre utsträckning än vanligt. Det är dock ingen nyhet att vårdpersonalens lagstadgade rätt till semester medför ett problem för arbetsgivaren pga en till synes oändlig brist på rätt kompetens. I åratal så har minimal bemanning, neddragen vård och sommarkris varit en återkommande årlig kaotisk repris. Men i år är även den i en klass för sig. Den här sommaren så är det många som inte får fyra veckors sammanhängande ledighet – vad kommer konsekvensen att bli för de som har arbetat under enorm press en längre tid när de sedan inte får tillräckligt med återhämtning?

Belastningen har varit orimlig på många håll i vården redan innan pandemin, och under vårens och den ännu pågående pandemins spår har den blivit desto tyngre. Många har uttryckt en känsla av total utmattning och på flera håll runt om i landet börjar bland annat specialistsjuksköterskor att se sig om efter ett helt annat yrke; ett yrke som inte riskerar deras egen hälsa, som garanterar återhämtning och som ger god löneutveckling, något som dagens arbetsgivare inte lever upp till överhuvudtaget.

När sommaren är över och hösten griper tag om oss, riskerar vi ett stort bakslag. Vi vet inte vad som kommer att hända gällande virusets framfart, men när det handlar om personal som pressats till max under många månaders tid, så är det en ganska enkel sak att förstå att tre veckors sammanhängande semester inte är tillräckligt som återhämtning. Och utan återhämtning riskerar vi både att förlora kompetens, då särskilt de erfarna söker sig bort från slutenvården pga dåliga villkor, och en ökad ohälsa med risk för många sjukskrivningar som följd.  Meningen är att resterande semester ska kunna tas ut under hösten. Men vem vet hur många som är i behov av vård kopplat till Covid-19 då? För att inte tala om alla de patienter som fått stå tillbaka i väntan på undersökning, behandling och rehabilitering som inte har med coronaviruset att göra. Kommer det att finnas rätt kompetens för att ta hand om den enorma vårdkö som fyllts på under våren? Och kommer det att finnas ork hos de som ska hantera det uppdämda vårdbehov som nu finns hos vår befolkning? Risken för att det faktiskt inte ska finnas några marginaler ens till hösten för att personalen ska kunna få ut sin resterande ledighet är överhängande. Och om de får ut den; hur har möjligheten varit för att kippa efter andan under några veckors tid på sommaren och sedan under kanske ytterligare en veckas ledighet flera månader senare?

Ingen kunde förutse pandemins effekter. Men den beredskap som svensk sjukvård har haft de senaste decennierna har inte skapat utrymme för oförutsägbara händelser av någon större dignitet. Den har inte ens varit riggad för en ”vanlig” sommarsemester. Faktum är att många medarbetare inte ens kan få ledigt en helg i januari pga alltför låg bemanning. Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

I höst kommer det att finnas en stor skuld i form av en arbetsmiljöskuld till personalen och en vårdskuld till vår befolkning Och denna måste betalas tillbaka i form av väsentligt förbättrade arbetsvillkor så att det kan finnas möjlighet för vårdsökande att få rätt vård och behandling i rätt tid. Vi får innerligt hoppas att det tas i åtanke när budgeten läggs för kommande lönerevisioner.  Det verkar ju finnas en hel del pengar för att rädda landets företag. Helt klart en nödvändighet. Men varför finns det aldrig pengar till att rädda vården, tillgodose de vårdsökandes behov och ge de anställda rimliga villkor? Det är hög tid att prioritera vården nu. Det GÅR att förändra och skapa en välfungerande, jämlik och tillgänglig vård. Men det kräver stora investeringar, något som saknas idag.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Dags att öppna skattkistan!

by

Troligtvis så har ingen undgått diskussionerna om att vården behöver mer resurser. Efter åratal av tjat från alla håll och kanter i vård och omsorg så har nog budskapet sipprat ner in i minsta lilla hålrum: vården är underdimensionerad och de som arbetar där är inte rätt värderade. Tänk att det krävdes en pandemi för att nå den insikten. Men frågan är vad insikten kommer att leda till? Kommer något att förändras när covid-19 ebbat ut?

De insatser som har gjorts inom vården de senaste månaderna har varit näst intill heroiska. För trots att vårdavdelningar och mottagningar haft bristande bemanning och uttröttad personalstyrka under lång tid, så har man lyckats med det som kanske kändes omöjligt för ett halvår sedan.  Men det har också kostat. Och det är de som vårdar som fått stå för en stor del av priset. Och priset är högt. För vem orkar arbeta under sådan press hur länge som helst?

När antalet inläggningar klingar ut behöver vi kunna hämta andan. Men vem ska då hantera det enorma berg av vårdköer, den vårdskuld som nu står och stampar i tröskeln? Den andra delen av priset belalas av de som fått stå tillbaka, som hamnat långt bak i kön, de som inte fått vård i rätt tid.

Vi behöver bli fler. Men det finns inga genvägar. Det går inte att tro att fler utbildningsplatser är lösningen. För att kunna utbilda fler krävs inte bara fler lärare, något som skulle innebära att fler måste lämna den kliniska verksamheten och således dränera vården ännu mer. Det krävs också att det finns erfarna handledare ute på våra sjukhus, i hemsjukvården och på vård- och omsorgsboenden. Annars kan vi inte bedriva utbildning. Men de som är erfarna lämnar vården i en stid ström eftersom de lessnat. En svår ekvation.

Steg nummer ett måste vara att kunna behålla den erfarenhet som finns i vården och att återrekrytera de som lämnat vården pga usla arbetstider, orimlig arbetsbelastning och obefintlig löneutveckling.

NU är det verkligen på tiden att våra beslutsfattare blickar framåt och agerar förnuftigt. Vi kan inte längre lappa och laga när det läcker som ett såll. Gör om och gör rätt!

Det håller inte längre att säga att ”det inte finns pengar”. Det är dags att kavla upp ärmarna, gnugga geniknölarna och öppna stora skattkistan. För det kommer inte att vara gratis.

Vården har gått på högvarv under lång tid. Vi är stolta över de beundransvärda insatser som våra professioner gör. Men vi är också utröttade, less och frustrerade. Det behöver inte vara så här. Det finns lösningar. Vi måste lösa det här nu!

Om inte; hur ska vi då tackla nästa pandemi? Eller ens en vanlig blindtarmsoperation?

Åsa Mörner

Leg barnmorska och leg sjuksköterska

När man jobbar i vården behöver man ingen semester

by

Ingen har väl lyckats undgå att det pågår en kris i vården. I vissa delar av landet är den mer påtaglig än andra, men hela Svea rike är berört och runt om i vår avlånga demokrati, så har vården mobiliserat och gjort sig redo för strid. Konsekvensen för de som arbetar i frontlinjen, dock inte bara de som slåss direkt mot viruset, utan även de som arbetar i andra verksamheter pga bla hög sjukfrånvaro och förändrade rutiner och riktlinjer, är att många känner sig dränerade. Slut som artister, redo att kasta in handduken, checka ut och lägga sig och flämta på sofflocket.

Sorgligt nog så är utmattning en vanligt förekommande åkomma hos legitimerade vårdprofessioner, eftersom de stångats mot en nedåtgående spiral i bemanningstäthet och alltför hög stress under lång tid. I år är det dock ett exceptionellt läge. Det pågår en pandemi som vi inte skådat i modern tid.

Men när den första sommarmånaden gjort sitt intåg så brukar många ändå dra en lättnadens suck. Snart är det dags att gå ner i varv, flexa ut, sparka av sig foppatofflorna och glömma bort alla lösenord och koder till jobbdatorer, journalsystem och dörrar. Det är dags för återhämtning och tid att umgås med familj och vänner, tända grillen och ta sig ett dopp i det blå, putsa på motorcykeln och rulla fram husvagnen.  

Men inte i år.

För den här sommaren, efter vad många upplevt som den tuffaste våren i deras yrkesliv, så kommer semestern att vara betydligt kortare än vanligt för en stor del av landets vårdanställda.

Det har inte bara varit en fysiskt ansträngande period i vården. Många känner sig mentalt urlakade och brottas med etisk stress och en känsla av otillräcklighet. Att se svårt sjuka människor dö, utan möjlighet till att ha en anhörig nära, omgiven av personal iklädda rymddräktsliknande skyddsutrustning, gör ont i hjärta och själ och sätter djupa spår. Behovet av en längre ledighet för att ges en möjlighet att ens försöka koppla bort är otroligt stort hos de som kämpar för att hålla igång vården.

När man jobbar i vården behöver man inte lika mycket ledighet som andra, tycks ledning och politiker resonera. Förstår våra beslutsfattare hur förödande det riskerar att bli? Hur många kommer att krascha in i den berömda väggen när höstrusket sänker sig? Hur många kommer att bli less och byta jobb eller yrke?

Nej, det är ingen som vet det just nu. Men en sak är säker. Beslutsfattare har år ut och år in, ignorerat det faktum att det finns för få sjuksköterskor och barnmorskor pga oattraktiva villkor. De har blundat för att villkoren för biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor inte rimmar med den utbildningsnivå och det ansvar som medföljer legitimationskravet. Ett alldeles vanligt år, helt pandemifritt, så är ledighet en hårdvaluta. Semesterveckorna säljs till högsta bud, allt för att försöka rädda en underdimensionerad vård. Och det är, som sagt, under ett vanligt år. Förstår ni hur det ser ut i år?

För 2020 är inget vanligt år. Det pågår en pandemi. De som arbetar i vården förstår allvaret och gör allt för att hålla uppe det sjunkande vårdskeppet. Och de gör det bra. Men till vilket pris? Och vem kan egentligen lova att all den semester som blir låst till hösten, istället för sommarens ljumma månader då resten av familjen och vännerna har ledigt, går att bevilja? Den vårdskuld som nu hopar sig pga inställda undersökningar och behandlingar är enorm. Och vem vet om det kommer en andra våg av viruset?

Kanske är det först nu som många av våra medborgare insett hur livsviktiga, hur ovärderliga och oersättliga vårdens medarbetare är; att det inte handlar om att bara badda någons panna, vända ett provrör eller trycka på en knapp.  Kanske är det först nu som våra beslutsfattare inser att rätt villkor till vårdens professioner är en investering, både i nuet och för framtiden. För vem vet när nästa pandemi knackar på?

Åsa Mörner

Legitmerad barnmorska, legitimerad sjuksköterska

Försiktightesprinciper måste råda!

by

Sverige sticker ut när det gäller hantering av COVID-19 och den pandemi som härjar över hela vår planet. Vad som är rätt eller fel lär tiden utvisa. Ingen sitter med facit. Även när det gäller skyddsutrustning så har Sverige anammat en mer ”avslappnad” inställning. Men där borde det finnas ett facit.  Frågan är om vi använder oss av det?

WHO har riktlinjer för vilken skyddsutrustning som behövs när man ska arbeta med patienter som bär på, eller som misstänks bära på COVID-19. De riktlinjerna ser inte likadana ut som de våra regioner och kommuner har. Motiveringen är ”att man fått ny kunskap om viruset”.

Jag bara undrar om det inte finns samma kunskap i andra länder? Nu ligger dessutom flera läkare och sjuksköterskor här hemma i Sverige svårt sjuka i COVID-19 och får intensivvård. Troligtvis har de smittats genom sina arbeten i vården.

Det känns också mycket märkligt att de ändrade rekommendationerna i vårt land, skedde ungefär samtidigt som lagret av skyddsutrustning började sina…

Om ny kunskap finns om viruset och kunskapen visar på att skyddsutrustningen inte behöver innefatta exempelvis munskydd och långa skyddande ärmar måste de vetenskapliga studier som konstaterat detta kunna presenteras. Så; var är de?  

Vården är hårt belastad men troligtvis är vi inte i närheten av en topp. Om den redan slimmade bemanningen ska kunna hantera den eventuella anstormning av virushärjade medborgare, så krävs att de som arbetar i vård och omsorg är friska och inte riskerar vare sig sitt eget eller sina anhörigas hälsa och liv. Vi borde låta försiktighetsprinciper råda!

Det krävs tydliga svar på varför det ges olika bud om vilket skydd som krävs för att kunna arbeta säkert under pågående pandemi. Ge oss de svaren nu! Vi ska inte behöva vara rädda när vi går till jobbet!

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Vården klarar knappt av en vanlig Vabruari. Hur rustade är vi för en pandemi eller en katastrof?

by

Det är kaos på flera av vårt lands sjukhus. På Södersjukhuset beskriver personalen att det ligger patienter och skriker av smärta och matsalen används som sjukhussal. Och det är bara en alldeles vanlig vabruari. Vad händer om en större katastrof sker? Eller en pandemi?

Vården har svårt att hantera vad som borde ses som normalt. Anledningen är en underdimensionerad och felprioriterad vårdbudget sedan decennier tillbaka, vilket gett alltför få vårdplatser och otillräckligt med utbildad vårdpersonal i förhållande till befolkningens behov. Trafikolyckor, bröstsmärtor, säsongsinfluensa och kräksjuka tillhör det vanliga utbudet på en akutmottagning. Det är också normalt med toppar och dalar när det handlar om hur stort söktryck vården har. Men idag tycks, vad som borde vara normala toppar, bli alltfler. Och dessutom finns inte ens resurser för att vården ska kunna hantera en ”normal” februarikväll inom akutsjukvården.

Det finns inga marginaler. Det är otillräckligt bemannat. Det är fullt. Det är kaos.

Och då har vi inte ens nämnt hur vården skulle hantera en katastrof, tex en flygkrasch, en större brand eller en terroristattack. Medierna svämmar över om Coronavirusets framfart genom världen. Vad skulle hända om (eller ska vi säga när?) coronaviruset får fäste i den svenska myllan?

Ett av de största hoten mot folkhälsan är antibiotikaresistens. Hur kommer vården klara av att hantera patienter, som tidigare fått ett recept via primärvården, men som i framtiden kräver sjukhusvård för att eventuellt få bukt med vad vi tidigare ansåg som banala infektioner? Antalet fall av antibiotikaresistens i Sverige idag är mellan 15000–16000 per år. År 2030 beräknas det vara ca 32 000 fall och år 2050 över 70 000 fall per år. Hur ska vården klara av det?

Planering och finansiering av vården är inte bara kortsiktig. Den ter sig också vara faktaresistent. Det kostar att bedriva trygg och säker vård och det kostar att vara en attraktiv arbetsgivare. Men istället för att investera vården med rätt anställningsvillkor och tillräckligt med vårdplatser, så tycks våra beslutsfattares kalkyler bygga på luftslott.

Men det finns lösningar och en gigantisk expertpanel som kan guida rätt våra politiker i budgetsörjan. Experterna är våra sjuksköterskor, läkare, barnmorskor, undersköterskor…alla de som faktiskt vet var bristerna finns och vad som krävs för att täppa igen hålen och bygga upp en välfungerande vård som är rustad för framtidens utmaningar.

När tänker ni börja lyssna på oss?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska