Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Schysst vård kostar

by

2021 går mot sitt slut, ytterligare ett år som präglats av pandemi. Men även vårdköer, platsbrist och usel arbetsmiljö har varit en stor del av vården och omsorgen. Även 2021. Nu har ett nytt år startat. Vi står fortfarande i en brinnande pandemi och säkerligen så kommer vi att drabbas av fler pandemier i framtiden. Vi börjar det nya året med ett smärre kaos i vården- ett kaos som det faktiskt finns lösningar på. Visst vore det väl schysst att få till en välfungerande vård, en gång för alla?

Vården blir alltmer högspecialiserad och komplex och sätter stor press på professionens kunnande. Trots det ser vi att det blir allt färre specialistutbildade och erfarna sjuksköterskor i vården. Mot slutet av året så har Akutmottagningen på USÖ varit i fokus i media, där det varit problem med bristande förutsättningar för att bedriva säker vård under lång tid. Detta har också lett till en ansträngd arbetsmiljö. Bristen på erfarna och specialistutbildade sjuksköterskor finns i alla verksamheter. Det leder inte bara till bristande säkerhet för den vårdsökande, utan också till långa vårdköer och svårigheter att få kontakt med vården.

Även inom diagnostiken finns stora brister som leder till osäker vård och försenade behandlingar. Biomedicinska analytiker finns inom många olika områden i vården, och har under pandemin varit livsviktiga och arbetat under hård press. Det har lett till en mycket ansträngd arbetsmiljö; hela 84 % av biomedicinska analytikerna uppger att de upplever fysiska eller psykiska besvär på grund av den höga arbetsbelastningen under pågående pandemi. Det saknas goda förutsättningar för ett hållbart yrkesliv och vi ser också att biomedicinska analytiker ersätts av andra professioner, trots att det är ett legitimationsyrke med tre års universitetsutbildning i ryggen.

Inom diagnostiken finns också röntgensjuksköterskor. Tekniken inom området radiografi utvecklas i ett rasande tempo men trots det saknas en reglerad specialistutbildning för röntgensjuksköterskor. Dessutom är det brist på yrket i 18 av 21 regioner. Samtidigt som kravet på kunskap är stigande så ersätts även röntgensjuksköterskor av andra professioner, något som riskerar patientens säkerhet. När vården utvecklas måste också kunskapen hos de som arbetar inom området höjas. Inte sänkas.

Barnmorskors villkor har varit synliga i media under andra hälften av året, mycket tack vare den dysfunktionella förlossningsvården i Stockholmsområdet. Men faktum är att vi har stora problem i hela landet, även inom Örebro län. Det är brist på barnmorskor inom flera verksamheter och många erfarna lämnar slutenvården eller yrket helt och hållet. Barnmorskors unika kunskap, som grundar sig i 4,5 års universitetsstudier och två yrkeslegitimationer, ersätts av professioner som saknar rätt kompetens. Vi ser också att arbetsmiljö och möjlighet att få ut hela sin sommarsemester försämras alltmer.

Gemensamt för dessa fyra samhällsbärande professioner är att de saknar rätt förutsättningar, både för att bedriva sin professionskunskap på ett säkert sätt men även gällande villkor, god arbetsmiljö och möjlighet att premieras i lönenivå i takt med större erfarenhet och högre kompetens. Dessa bristande förutsättningar har lett till en ohållbar situation i vården.

Men det finns faktiskt lösningar och nu är det dags att verkligen agera!

  1. Professionskunskapen ska inte ersättas av annan kompetens– om vi ska kunna erbjuda en trygg och säker vård krävs det att rätt kompetens finns på rätt plats
  2. Samhällbärande kvinnodominerade professioner ska värderas rätt och generera god löneutveckling. Om inte arbetsgivaren kan locka med attraktiva villkor söker sig professionen någon annanstans, vilket leder till vårdköer och vårdplatsbrist .
  3. Inrätta reglerade specialistutbildningar för röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker. Allt mer avancerad vård och teknik kräver högre kompetens.
  4. Höj kompetensnivån inom vårdens olika områden genom att satsa på specialistsjuksköterskor. Inrätta fler utbildningstjänster och erbjud ett rejält lönepåslag efter genomgången utbildning.
  5. Erbjud gravida och födande fler vårdmodeller i form av Caseload midwifery (en barnmorska/barnmorsketeam följer paret genom graviditet, förlossning och eftervård). Öppna också mindre, barnmorskeledda förlossningsenheter på ett liknande sätt som Norge har. Utfallet av dessa vårdmodeller är mycket god för den gravida och födande och leder dessutom till andra sätt att arbeta på som barnmorska.
  6. Bemanna verksamheterna så att vi kan utöva personcentrerad vård. På riktigt.

Jag ser fram emot samtal med våra beslutsfattare och att åtgärder vidtas. För visst vågar ni satsa? Något annat sätt att ta oss ur krisen i vården finns nämligen inte. Schysst vård kostar. Det borde ju inte vara så svårt att förstå?

Åsa Mörner, leg sjuksköterska och leg barnmorska

Farväl 2021

by

(fritt från Alfred Tennysons ”Nyårsklockan”)

Ring, klocka, ring i bistra Nyårsnatten
mot sjuksköterskeexpeditionen och dess arbetande skara;
vi jobbar dygnets alla timmar och till er tjänst vara
och det nya året erbjuda full bemanning som sagts i politikerdebatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
Vi lovar alla åldrar vårda till dess livet tar slut.
om goda villkor och bra lön delas ut,
så behöver inte arbetsgivaren famla.

Ring våra professioner ut ur sorgens häkten
och erbjud tröst; låt oss läka alla sår
Ring pandemin ut ur världens alla vrår
och fördela vaccin som har effekt på direkten

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden
På labbet de rätt mikroorganism hitta
så korrekt behandling nu kan förhindra mer smitta
och vi därmed patienten räddar från döden

Ring in den tid, då vi från vårdkrisen och pandemin befrias
ur Svea rikes onda tand
Ring platsbrist och bemanningskaos bort från vårt land;
Ring den jämlika, goda vården in, nu är tid att löften infrias!

Farväl 2021- Välkommen med hopp om ljus, goda villkor och uppdaterat, tillgängligt vaccin 2022!

GOTT NYTT ÅR!!!

Åsa Mörner, leg sjukskötersla och leg barnmorska

Nobeldagen, där fest och innovation firas

by

Vad passar väl bättre än att uppmärksamma alla barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor på självaste Nobeldagen. En fest, där fokus är kunskap och innovation. Utveckling och genombrott. 

Det krävs ingens större raketforskning  i att förstå att vetenskap är det som driver vården framåt. Däremot verkar det behövas raketforskning att förstå att vårdens utveckling och krav behöver mötas med resurser och kompetens vilket kräver ett ständigt systematiskt och organisatoriskt arbetsmiljöarbete.

Våra professioner är utbildade till att se hela människan, och det torde väl gälla oss själva också. ”Sopbergen ökar om inte återvinning tar vid” Jag  vet att det kan vara en konst men jag vill mena att ett systematiskt  arbetsmiljöarbete där kompetens och erfarenhet får ta plats genererar en bättre organisation. Alltför ofta är det svårt att påbörja arbetslivsinriktad rehabilitering om inga förändringar eller förbättringar sker på arbetsplatsen. När produktionstakten på arbetsplatser blir så hög att erfarenhet inte längre är ett krav utan endast en merit så ser jag i mina möten hur människor, kollegor och medarbetare, trots flera års universitetsstudier, riskerar att falla i sociala problem när deras  kompetens plötsligt inte räknas.

Det krävs heller ingen större raketforskning i att om det organisatoriska arbetsmiljöarbetet inte görs så kommer vården att fallera och slutligen stå med endast nyutexaminerad personal som inte heller kommer att stanna kvar då mentorer slutat. I alla möten med studenter så finns ett tydligt krav och det är förutom ingångslön, att det ska finnas en mentor att hänga rygg på.

Det finns Nobelpristagare som påvisat att stress på jobbet ökar psykisk ohälsa. Å andra sidan behöver man inte ”gå över ån efter vatten” då det redan finns reglerade stöd som visar att förändring kan bli en förbättring när arbetsmiljön är god. Det finns tusentals (vågar jag påstå) rapporter som visar att ett gott arbetsmiljöarbete minskar stress.

”Vårdköer som ska kortas genererar nya uppdrag. Flera utredningar som generar i flera behandlingar. Ökad bemanning i samma utrymmen som tidigare”

För framgång krävs det att man tar tillvara på medarbetarnas kompetens och nyttjar medarbetarnas olikheter. Det är också det som skapar innovation som i sin tur genererar i  framgång och utveckling.

Jag tackade nej. Att servera på en Nobelfest det var inte att tänka på i mitt liv. Jag var 23 år och obstinat och förstod inte alls vitsen av klasskillnad på de inbjudna och  än mindre fattade jag vad forskning var till för nytta. Idag önskar jag att jag var en av de inbjudna gästerna tillsammans med mina kollegor. Vi som är med och driver vården framåt med evidensbaserade kunskaper. Vi som är en del av den kompetens som behövs för att möta vårdens krav. En extra slant på grundlönen vore inte dumt. Framförallt önskar jag att kompetensen togs tillvara.

Lyssna gärna till P1 radioprogrammet ”Kropp och själ –  Sjukvården i pandemins spår”. Programmet handlar främst om behov av förändringar i vården som uppstått efter åren med pandemin, men programmet innehåller även bra inslag om hur viktigt det är med organisatoriskt arbetsmiljöarbete istället för att hantera allt på individnivå.
När en medarbetare är stressad och därför inte klarar av sitt jobb tilldelas denne individuell stresshantering eller KBT. Vilket blir ytterligare en behandling som blir en belastning på redan  lång vårdkö och som i alla fall resulterar i att det är arbetsmiljön på arbetsplatsen som skapar stress och cirkeln är sluten.

Allra minst krävs det raketforskning på att det snart stundar helgdagar som jag önskar att alla kan tillbringa på det sätt man önskar. 

Merjo Yliluoma
Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Hip Hip Hurra

by

Kan vi stanna upp, ta en minut och hylla alla fantastiska skyddsombud idag? Det är nämligen skyddsombudens dag och de förtjänar ett hej, ett grattis och du är fantastisk.

Foto Åsa Mörner

De största superhjältarna i pandemin hittar du i vården. Alla som dygnet runt befann sig i närkontakt med viruset och i frontlinjen av pandemikriget. Vissa av superhjältarna var skyddsombud och de kämpade dubbelt, både med pandemin och för kollegornas säkerhet.

De stred  för rätten till säker skyddsutrustning och kravet på tryggt arbetssätt. För arbetsmiljö och arbetstider. För de som var i riskgrupp, gravida och de som själva inte orkade ifrågasätta säkerheten. En strid som varken var enkel eller självklar eftersom det fanns så många frågetecken och okunskap om det farligt märkliga viruset.

Skyddsombud runt om i landet gjorde ett jättejobb under pandemin och jag personligen är otroligt tacksam att vi har skyddsombud i Sverige. Att alla arbetsplatser med mer än fem anställda ska utse ett skyddsombud. Någon som representerar arbetstagarna  i arbetsmiljöfrågor. Det har sällan varit så tydligt HUR viktiga de är som under pandemin.

I Sverige har vi haft en form av skyddsombud i över 100 år. I början handlade det om rätten att föra arbetarnas talan, och om fysisk säkerhet på arbetsplatsen. Men över tid har uppdraget förändrats och nu handlar arbetsmiljö om både fysisk, psykisk, social och digital miljö. Det handlar om att säkra och förebygga. Om stress, hälsa och arbetstider. Om att inte bli sjuk av sitt arbete. Även om chefen är ytterst ansvarig för arbetsmiljön har skyddsombudet en viktig roll att föra medarbetarnas talan och att bevaka och delta i förebyggande arbetsmiljöarbete.

Behövs skyddsombud på 2000-talet? Är det omodernt? De kanske har spelat ut sin roll?

Jag gissar att de flesta i Sverige ser det som självklart att arbetsplatser är säkra ställen. Men i Sverige dör ca 50 personer i arbetsplatsolyckor per år. Det är sant! Och då har jag inte nämnt olyckor utan dödlig utgång eller sjukdom. Med det som facit och med den pressade arbetsmiljö vi ser i vården och framförallt för Vårdförbundets professioner är jag helt säker på att skyddsombudsrollen är viktigare än någonsin.

Skyddsombud behövs nu och kommer behövas i framtiden.

Idag är det skyddsombudens dag och idag firar vi dem lite extra.
Hip Hip Hurra. Grattis och stort tack till er alla!

Ann-Sofie Gustavsson
anestesisjuksköterska och skyddsombud

Parkera kvasten och ställ in häxcirkeln

by

I år puttrar kitteln hemma och kvasten står parkerad hela Påsken, och förmodligen hela våren. Den tredje vågen sköljer över oss och vårdavdelningarna fylls återigen av svårt sjuka. Kvastlängds avstånd och inställd resa till Blåkulla i år också.

Men den senaste tiden har jag börjat höra uppgivna suckar blandas med himlande ögon och irriterande utrop som; ”Jag är så j-a trött på corona, jag orkar inte mer!”.

Coronatrötta. Är det dessa individer som fortfarande tycker att det är en mänsklig rättighet att åka skidor i Åre och ordna middagsbjudningar? Är det dessa personer som festar i studentkorridorerna och tar med sig hela familjen in på ICA?

Samtidigt som dessa ”coronatrötta” svenskar ignorerar faktum, att vi FORTFARANDE har en pandemi, för att de ”lessnat”, så kämpar någon för sitt liv. En annan dras med långvariga symtom och vill inget hellre än att bli som hen var innan viruset slog till. Och samtidigt som någon säger ”Skit i covid, jag är ju inte sjuk”, så sliter vårdpersonalen dag och natt för att hålla ihop både vården och sig själva. Är det några som ska vara ”coronatrötta” så är det de som arbetar i vården.

Samtidigt som vården har upplevt, och upplever, den tyngsta perioden den upplevt i modern tid, så har lönerevisionerna varit som ett slag i ansiktet för många som jobbar där. Kanske är det droppen, spiken i kistan, bägaren som rann över. Hur många kommer att lämna vården de närmaste åren? När inte ens en pandemi kan få beslutsfattare att begripa hur viktigt det är att erbjuda attraktiva villkor till undervärderade professioner i vården? För även om det kommer att ljusna avseende pandemin, i takt med att allt fler vaccineras, så finns ett snart obestigbart berg av inställda operationer och undersökningar som står och stampar och väntar på sin tur. Människor som lider av långvarig smärta och besvär, människor som fått stå tillbaka när de allra sjukaste fått gå före. Berget har blivit en hel bergskedja. Vem kommer orka jobba kvar i vården? Vem vill ens försöka?

Här kan vi snacka om coronatrött!

Jag är också trött. Trött på folk som tycker sig vara ”coronatrötta”, trots att de lever i ett av de länder i världen som har ”snällast” restriktioner”. Trött på personer som prioriterar sig själva och att fylla sitt nöjeskonto framför att skydda människor från svår sjukdom, komplikationer och död.

Det är nu vi ska hålla ihop. Hålla ihop för att stötta de som fallit offer för viruset, för de som förlorat en nära, för de som kämpar för att bli friska. Och för de som sliter för att hålla ihop vården och samhället.

Även om frustrationen och sorgen över att vi inte kan leva som vi brukar känns tung så måste vi hålla ut. Tillsammans.

När pandemin är över, för den kommer att ta slut, så kan vi festa, boka resor, och umgås tills det står oss upp i halsen. Men inte nu. I år ska vi parkera kvasten, undvika att träffa vännerna i häxcirkeln och strunta i Blåkulla helt och hållet.

Åsa Mörner, legitimerad påskhäxa (samt barnmorska och sjuksköterska)

Vad är vårdskuld och vem är egentligen skyldig?

by

Gör en sökning på ordet ”vårdskuld”. Det förekommer flitigt, bland annat använder Sveriges Läkarförbund ordet, SKR samt många debattörer och journalister. Även Vårdförbundet använder sig av begreppet ”vårdskuld”. Men vad är egentligen ”vårdskuld”? Och vem är det som har en skuld till vem?

Är det vården i sig som är skyldiga vård till medborgarna?

Men vården hade inte ens rätt förutsättningar för att ge vård i rätt tid innan pandemin slog till. Det är ju ingen nyhet att det är stor brist på rätt kompetens i vården. Eller snarare brist på tillräckligt attraktiva villkor till den eftertraktade kompetensen. Det är alltså kö till att få rätt utredning, diagnos och behandling sedan lång tid tillbaka.

Och i och med pandemin så har mängder av människors vårdbehov satts på vänt, något som lett till en ÄNNU större anhopning av vårdbehov som behöver uppfyllas. Men det är väl ändå inte vårdens skuld?

Om vi backar tillbaka bandet till innan pandemin slog till. Redan då fanns alltså inte tillräckligt med resurser för att kunna tillgodose människor med rätt vård i rätt tid. Vems ”skuld” var det då?

Om våra beslutfattare hade insett vad som krävs för att vården ska fungera så hade kanske ingen ”skuld” funnits innan pandemin slog till. Då hade utgångsläget sett betydligt bättre ut. Och det hade funnits resurser och kompetens för att hantera den pågånde pandemin, men även för att hantera tiden som kommer efter pandemin. Och allt som den kommer att medföra.

Det är personalpolitiken som bär skulden för att vården inte kan tillgodose befolkningen med den vård som efterfrågas. Det är personalpolitiken som är skyldig. Det är personalpolitiken som har ansvaret. Det är inte vården.

Kanske är det svårt att hitta något annat begrepp som tydligt beskriver att det hopar sig i vården, att vården inte hinner med, att efterfrågan inte rimmar med tillgången. Men ord har betydelse. Och någon gång behövs det en förklaring till vad detta, tvetydiga ordval kan upplevas som av de som halvt arbetar ihjäl sig i vården.

Vårdskuld borde rimligtvis byta namn till personalpolitikskuld. Och räntan på denna skuld är nu skyhög.

Det är hög tid att betala tillbaka skulden.

Kom ihåg att skicka räkningen till rätt adress.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

Styrelseledamot avd Örebro samt förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Coronaskidor i pandemifjällen

by

För många förknippas jul- och nyårshelgen med att packa bilen full och bege sig till Sälen, Idre eller Åre. Andra har det som tradition att kasta sig ut i backarna eller skida ut i spåren under sportlovet.

Men det är inte som vanligt i år. Inte under 2021 heller, åtminstone inte första halvan av året (sedan kan vi hoppas att vi kan leva mer ”normalt”, men det vet vi inte än). Och vi vill inte att ökad smittspridning, ytterligare överbelastad sjukvård och ännu fler döda ska ingå i vår fina fjällsemestertradition, eller hur?

Ortopedöverläkaren Lars Korsnes är orolig för att intensivvårdsplatserna inte räcker till när skidturisterna invaderar Åre; ”Vi är på bristningsgränsen”. Men i Åre ringlar sig liftköerna långa och det är nu lika många besökare som ett vanligt år.

Erika Sundberg är sjuksköterska i Åre och säger: ”Tänk på konsekvenserna om du åker hit som turist, det är hårt tryck hos oss i Åre och pressad situation på sjukhuset i Östersund.”

Kom inte hit! Det är ett citat av  Anders Nystedt, smittskyddsläkare på region Norrbotten.

Vårdförbundet avd Dalarna vädjar till människor attt de ska avstå att resa till deras region.

”Inte i min vildaste fantasi tänkte jag att någon skulle resa eller att fjällen skulle öppna upp då det är så många ställen – som Österrike – som stängt ner,” säger Marion Vaeggemose som är Vårdförbundets ordförande i Dalarna.

Du kanske tänker att du ”bara ska vara i er stuga” ”att ni inte ska gå på restaurang” så det ”är nog ingen fara”? Men har du då tänkt på att ni alltså ska köra bil, kanske på hala vägar med tät trafik, stanna längs vägen för att gå in på mackar och butiker, köa i skidliften och ”bara köpa en liter mjölk i den lilla lokala närbutiken”?

Ju fler människor som ger sig ut på vägarna, desto större risk för trafikolyckor. Ju fler personer som går in på mackar, vägkrogar, butiker och står i liftkö, desto större risk för smittspridning. Ju fler personer som kastar sig nedför backen, desto fler brutna ben, krossade armbågar och inre blödningar. Och ju fler personer som struttar runt på gatorna runt om i våra skidorter, desto fler halkolyckor.

Vården är mer eller mindre dränkt av covidsjuka människor. De som arbetar i vården är utmattade och orkar snart inte längre. Men du bara måste åka skidor, även under en pandemi? Hur ska de hinna med ditt barns armfraktur som uppstod i pulkabacken? Hur ska de klara av den svåra frontalkrocken med flera svårt skadade? Hur ska de kunna ge dig och din familj vård om ni blir akut sjuka eller skadade?

Tycker du att det är värt att riskera en ökad smittspridning i samhället, bara för att få komma iväg en stund ”som ni brukar”?

Vården är redan pressad till max.

Ja, skidanläggningarna är öppna. Men det betyder inte att du måste åka dit mitt under en brinnande pandemi. Tycker du verkligen att det är lämpligt om du tänker efter ordentligt?

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

En sprillans ny Porsche, en lyxresa Jorden runt eller ett diamanthalsband från Tiffanys.

by

Tydligen ska en vara snäll för att få klappar. Men jag är förbannat trött på att vara snäll. Jag är urless på att sitta och vänta på att ett mirakel ska ske och jag är skittrött på att polletten ska trilla ner så att våra beslutsfattare och faktiskt samhället i stort ska inse att det inte håller längre.

Kanske krävs det en pandemi för att människor ska förstå. Media rapporterar hej vilt om att det är överfullt i vården, att personalen arbetar dubbla arbetspass och att det inte håller länge till. Är covid-19 vårt ”wakeup-call”?

På ett sätt så är det såklart bra om människor till slut inser att vi måste satsa mer på vården och på de som arbetar inom den.  Å andra sidan så är det rätt sjukt om det ska behövas en PANDEMI för att EVENTUELLT få folk att begripa att sanningen är att Sverige har lägst antal vårdplatser per capita i hela EU och övriga nordiska länder har betydligt fler sjuksköterskor per invånare än vad vårt land har. Och det går inte åt rätt håll.

Samtidigt som kraven i vården har ökat enormt det senaste decenniet; kraven på medicinsk-, teknisk- och omvårdnadskunskap blir allt högre i takt med att kunskapen om behandling och diagnostisering utvecklas och förbättras. Den enskilda individen ställer också höga krav på hur vården ska se ut och målet är såklart att kunna erbjuda en personcentrerad vård, även om det i nuläget är långt dit. Dessutom blir vår befolkning som räknas som äldre allt fler och det är just denna grupp som behöver högst tillgång till vård. Kraven på en exempelvis en sjuksköterska eller barnmorska är mycket höga.

Trots det så är utbildningslängden densamma som den varit under mycket lång tid. Faktum är att sjuksköterskeutbildningen var 3-årig (som grundutbildningen är idag) redan på 50-talet. Det innebär att utbildningen för flera av de legitimationsyrken som arbetar i vården skulle behöva förlängas. Det skulle således leda till att det tar längre tid att utbilda fler personer till den personalsuktande vården.

Om vi ska kunna erbjuda befolkningen 2020-talets vård så krävs det att det finns tillräckligt med resurser för att kunna anställa personal med rätt kompetens. Och med rätt kompetens så menar jag kompetens som är anpassad till de krav som finns i dagens och framtidens vård.

Jag är trött på att behöva argumentera med mindre vetande politiker som tror att lösningen till vårdens evighetslånga problem med bristande bemanning handlar om att snabbutbilda eller bara öka antalet utbildningsplatser. Jag är urless på att få småpengar i de årliga lönerevisionerna. Och jag är skittrött på att det ska vara så himla svårt att fatta. De motargument som ges om att det är ”för dyrt” håller inte längre! Det har pandemin bevisat då miljardbelopp delats ut till krisande företag. Vården är också i kris-sedan länge!

Det handlar inte om en sprillans ny Porsche, en lyxresa Jorden runt eller ett diamanthalsband från Tiffanys. Snälla, försök att förstå vad som krävs för att du, jag, dina barn, din bästa vän och din mamma ska kunna få tillgång till rätt vård och behandling. Det är du och jag som beslutar om hur vården ska se ut i framtiden.

Det finns ingen julklapp i hela världen som kan ersätta den senaste, mest effektiva cancerbehandlingen, en livsavgörande operation till din pappa i rätt tid eller en plats på förlossningen och en närvarande barnmorska när ditt första barnbarn ska födas. Det skulle vara den allra finaste julklappen vi kan ge till oss själva.

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska

Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

by

Efter en synnerligen ovanlig vår så är sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor nu mitt i sin semesterperiod. De senaste månaderna har kantats av hård arbetsbelastning, övertid och etisk stress i ännu högre utsträckning än vanligt. Det är dock ingen nyhet att vårdpersonalens lagstadgade rätt till semester medför ett problem för arbetsgivaren pga en till synes oändlig brist på rätt kompetens. I åratal så har minimal bemanning, neddragen vård och sommarkris varit en återkommande årlig kaotisk repris. Men i år är även den i en klass för sig. Den här sommaren så är det många som inte får fyra veckors sammanhängande ledighet – vad kommer konsekvensen att bli för de som har arbetat under enorm press en längre tid när de sedan inte får tillräckligt med återhämtning?

Belastningen har varit orimlig på många håll i vården redan innan pandemin, och under vårens och den ännu pågående pandemins spår har den blivit desto tyngre. Många har uttryckt en känsla av total utmattning och på flera håll runt om i landet börjar bland annat specialistsjuksköterskor att se sig om efter ett helt annat yrke; ett yrke som inte riskerar deras egen hälsa, som garanterar återhämtning och som ger god löneutveckling, något som dagens arbetsgivare inte lever upp till överhuvudtaget.

När sommaren är över och hösten griper tag om oss, riskerar vi ett stort bakslag. Vi vet inte vad som kommer att hända gällande virusets framfart, men när det handlar om personal som pressats till max under många månaders tid, så är det en ganska enkel sak att förstå att tre veckors sammanhängande semester inte är tillräckligt som återhämtning. Och utan återhämtning riskerar vi både att förlora kompetens, då särskilt de erfarna söker sig bort från slutenvården pga dåliga villkor, och en ökad ohälsa med risk för många sjukskrivningar som följd.  Meningen är att resterande semester ska kunna tas ut under hösten. Men vem vet hur många som är i behov av vård kopplat till Covid-19 då? För att inte tala om alla de patienter som fått stå tillbaka i väntan på undersökning, behandling och rehabilitering som inte har med coronaviruset att göra. Kommer det att finnas rätt kompetens för att ta hand om den enorma vårdkö som fyllts på under våren? Och kommer det att finnas ork hos de som ska hantera det uppdämda vårdbehov som nu finns hos vår befolkning? Risken för att det faktiskt inte ska finnas några marginaler ens till hösten för att personalen ska kunna få ut sin resterande ledighet är överhängande. Och om de får ut den; hur har möjligheten varit för att kippa efter andan under några veckors tid på sommaren och sedan under kanske ytterligare en veckas ledighet flera månader senare?

Ingen kunde förutse pandemins effekter. Men den beredskap som svensk sjukvård har haft de senaste decennierna har inte skapat utrymme för oförutsägbara händelser av någon större dignitet. Den har inte ens varit riggad för en ”vanlig” sommarsemester. Faktum är att många medarbetare inte ens kan få ledigt en helg i januari pga alltför låg bemanning. Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

I höst kommer det att finnas en stor skuld i form av en arbetsmiljöskuld till personalen och en vårdskuld till vår befolkning Och denna måste betalas tillbaka i form av väsentligt förbättrade arbetsvillkor så att det kan finnas möjlighet för vårdsökande att få rätt vård och behandling i rätt tid. Vi får innerligt hoppas att det tas i åtanke när budgeten läggs för kommande lönerevisioner.  Det verkar ju finnas en hel del pengar för att rädda landets företag. Helt klart en nödvändighet. Men varför finns det aldrig pengar till att rädda vården, tillgodose de vårdsökandes behov och ge de anställda rimliga villkor? Det är hög tid att prioritera vården nu. Det GÅR att förändra och skapa en välfungerande, jämlik och tillgänglig vård. Men det kräver stora investeringar, något som saknas idag.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Dags att öppna skattkistan!

by

Troligtvis så har ingen undgått diskussionerna om att vården behöver mer resurser. Efter åratal av tjat från alla håll och kanter i vård och omsorg så har nog budskapet sipprat ner in i minsta lilla hålrum: vården är underdimensionerad och de som arbetar där är inte rätt värderade. Tänk att det krävdes en pandemi för att nå den insikten. Men frågan är vad insikten kommer att leda till? Kommer något att förändras när covid-19 ebbat ut?

De insatser som har gjorts inom vården de senaste månaderna har varit näst intill heroiska. För trots att vårdavdelningar och mottagningar haft bristande bemanning och uttröttad personalstyrka under lång tid, så har man lyckats med det som kanske kändes omöjligt för ett halvår sedan.  Men det har också kostat. Och det är de som vårdar som fått stå för en stor del av priset. Och priset är högt. För vem orkar arbeta under sådan press hur länge som helst?

När antalet inläggningar klingar ut behöver vi kunna hämta andan. Men vem ska då hantera det enorma berg av vårdköer, den vårdskuld som nu står och stampar i tröskeln? Den andra delen av priset belalas av de som fått stå tillbaka, som hamnat långt bak i kön, de som inte fått vård i rätt tid.

Vi behöver bli fler. Men det finns inga genvägar. Det går inte att tro att fler utbildningsplatser är lösningen. För att kunna utbilda fler krävs inte bara fler lärare, något som skulle innebära att fler måste lämna den kliniska verksamheten och således dränera vården ännu mer. Det krävs också att det finns erfarna handledare ute på våra sjukhus, i hemsjukvården och på vård- och omsorgsboenden. Annars kan vi inte bedriva utbildning. Men de som är erfarna lämnar vården i en stid ström eftersom de lessnat. En svår ekvation.

Steg nummer ett måste vara att kunna behålla den erfarenhet som finns i vården och att återrekrytera de som lämnat vården pga usla arbetstider, orimlig arbetsbelastning och obefintlig löneutveckling.

NU är det verkligen på tiden att våra beslutsfattare blickar framåt och agerar förnuftigt. Vi kan inte längre lappa och laga när det läcker som ett såll. Gör om och gör rätt!

Det håller inte längre att säga att ”det inte finns pengar”. Det är dags att kavla upp ärmarna, gnugga geniknölarna och öppna stora skattkistan. För det kommer inte att vara gratis.

Vården har gått på högvarv under lång tid. Vi är stolta över de beundransvärda insatser som våra professioner gör. Men vi är också utröttade, less och frustrerade. Det behöver inte vara så här. Det finns lösningar. Vi måste lösa det här nu!

Om inte; hur ska vi då tackla nästa pandemi? Eller ens en vanlig blindtarmsoperation?

Åsa Mörner

Leg barnmorska och leg sjuksköterska