Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Är jag dubbelt så gammal?

by

Är jag dubbelt så gammal som dig, sa jag med gapande mun… Är inte det spännande att inom vårt yrke försvinner åldersskillnader till stor del. Jag kommer ihåg när jag började arbeta som undersköterska på det glada 80-talet, då jobbade jag med Irene, som var jättegammal( säkert 50 år) och Gun som var ännu äldre(också runt 50 troligen). Det dröjde ungefär en månad så tänkte ingen av oss på åldersskillnaden. Att jag var 18 år och de kunde varit både mamma och nästan mormor försvann när kollegialiteten kom och gjorde att vi hade en gemensamhet som länkade ihop oss på ett tilltalande sätt. Vi blev ett team!

Nu arbetar jag på avdelning 42 som sjuksköterska, efter 15 år som operationssjuksköterska,(varav 10 som 1:a linjens chef), detta som en del i Covid-19. De skickar personal till ”covidavdelningarna” och jag arbetar ca 1 dag i veckan där, förutom mitt arbete på facklig tid. Då jag inte hade arbetat som sjuksköterska på flera år så behövde jag reaktiveras med utbildning inom läkemedelsmodulen mm så jag gick bredvid en sjuksköterska några pass. Jag måste säga att vad roligt det är med vårt yrke. Vi kan jobba med så mycket olika, från smått till stort, början av livet till slutet… Det som känns extra kul är att det faktiskt inte känns som det är 15 år sedan jag arbetade på vårdavdelning utan kunskapen sitter där någonstans. Sedan att få lära känna nya kollegor är ju också extra kul! Och det var där jag upptäckte igår att de sjuksköterskor jag arbetade med i går var mer än hälften än så gamla som mig. Det är klart jag sett att de var yngre än jag men hälften!!! Hur har jag blivit så gammal? Jag brukade ju vara bland de yngre… Ha ha men inte längre! Men det är också skönt, med erfarenheten kommer tryggheten, det som gör att jag blir inte superstressad av nya saker utan kan luta mig mot erfarenheten jag har.

Men så fint de tagit emot och stöttat mig när jag frågar tusen frågor! Som sjuksköterska sa jag förr att de som inte frågar är de som jag blir orolig för. Alltid bättre att fråga och att ha dialog och diskussioner mellan kollegor är så mycket värt. Hur tänker du om detta? Vad skulle du göra? Jag tänkte så här, tänker jag fel? Men då måste det finnas tid för reflektion också i arbetet.

Jag stortrivs och känner mig så välkommen, så pass att jag faktiskt nominerade avdelning 42 när Vårdförbundet avdelning Örebro efterfrågade årets arbetsplats för sjuksköterskor på Internationella sjuksköterskedagen.  Det är högt i tak för diskussioner och åsikter samt en hjälpsamhet och inkluderande anda. Alla, från undersköterskor, sjuksköterskor och kurator mm sprider en fin anda till mig som ny. Det är mycket värt i denna tid som vi flyttar runt på kompetenser för att få verksamheter att rulla. Nya avdelningar öppnas med en blandning av olika personer och från olika avdelningar med olika specialiteter. Introduceras man ordentligt och får en bra ”inskolning” så känns det tryggare och troligen kommer jag trivas bättre.

Slutligen vill jag tacka alla mina nya arbetskamrater på avdelning 42 för de tagit emot mig så fint och inkluderande! Vi ses snart!

Helena Nyrén
Förtroendevald, avd Örebro, Vårdförbundet
Leg. Sjuksköterska, operationssjuksköterska.

Är du en övervintrad Flåårence?

by

Jag arbetar viss del av min tjänst på en operationsavdelning på ett stort sjukhus i länet och resten på Vårdförbundet. För att underlätta schemaläggningen tar jag oftast helgpass. Där är arbetstiden 7:30-14 med beredskap till 07:00 dagen därpå. Jag har hittills aldrig fått gå hem kl 14:00 utan blir kvar på beredskapen. Är detta då en oförutsedd händelse? NEJ, Inte enligt mig i alla fall.

Eller som min kollega uttryckte det, i värsta fall träffar jag nattpersonalen på anestesin när jag kommer, dag- och kvällspersonalen under arbetspassen och sedan kommer nattpersonalen tillbaka, Innan jag fått gå hem! Då känns det orättvist. Visst, det är ju frivilligt att välja var man arbetar och visst är det så, jag säger inte att jag inte kan arbeta på min beredskap, jag säger bara att jag jobbar för att jobba på min arbetstid! Som de flesta andra i detta land. Jag gillar förutom övertidsarbetet min arbetsplats och arbetskamrater!

Beredskapsbegreppet som egentligen hör ihop med handlingsberedskap för samhällets eventuella tänkta katastroflägen (brand, olyckor, krig och annan katastrof), finns i vården och hänger sig envist kvar. Jag kan förstå att det används för oförutsedda händelser som man inte kan planera som ex akuta kejsarsnitt eller andra akuta operationer, men att det, som på vissa arbetsplatser används som planerad övertid. Det köper inte jag!

Beredskapstiden är som ni kanske vet utöver arbetstiden. Min arbetstid är 40 tim/vecka och utöver det har jag beredskap. Arbetar du din vanliga arbetstid samt på din beredskap? Vad blir din veckoarbetstid då? Hur mycket övertid har du? >200 tim? Ur hälsoperspektiv är detta heller inte bra då möjligheten till vila och återhämtning försämras Är övertiden på frivillig basis eller måste du arbeta övertid då det ingår i beredskapen?.

Vårdförbundets kongress beslutade att arbeta för en reglering av beredskap samt att försöka förbättra villkor vid eventuell beredskap.  Hur kommer vi vidare? Vi måste alla på våra arbetsplatser arbeta för en god arbetsmiljö och hälsosamma arbetstider. Lyft frågan på APT, samverkan och medarbetarsamtal! Blir du kvar länge på din beredskap, ska du skriva avvikelse?! Är du på topp efter ett arbetspass på >12 tim? Troligen inte…

Förekommer mycket beredskap eller arbete på beredskap på din arbetsplats? Vi på Vårdförbundet, avdelning Örebro vill gärna höra hur NI har det och vad era tankar är för just er arbetsplats.

Helena Nyrén
Styrelseledamot avdelning Örebro
Operationssjuksköterska

Lucka nr 18: Knivtiden som tog slut

by

Det var helgen innan jul och knivtiden var slut. På avdelning ZOVGOTT stod arbetsdagen still. Tomma operationssalar och vankande personal. Vad skulle man göra nu? Ta hand om vakna patienter, ta ut flexledigt eller kanske helt enkelt börja julstöka? Knivarna stod uppradade i det sterila vita skåpet och väntade på bättre tider (med arbetsmoral och beredskapsscheman). Och på att få jobba! 01012

De som bestämmer stressar omkring, högröda i ansiktet och pratar i munnen på varandra: Det här går verkligen inte an! Dåliga knivtidsresultat, irriterade patienter på kö utanför avdelningen, ouppnådda mål som bidrar till en ekonomi i obalans. Oj, oj ,oj – vi måste göra något NU.

De avbokar julbordet och kallar till akut ledningsgruppsmöte för att gå till botten med problemet: Var hittar man knivtid såhär helgen innan jul? Någon kläcker idén att de under utbildning ska skära själva, men alla är osäkra på om det verkligen är lagligt? Att beordra in samtliga knivkompetenta från jourledighet och att upphandla mer knivtid från bemanningsföretag känns däremot som en bra plan. Och att fråga om extrapersonal facebook? Alla har ju facebook – det borde gå att få napp om knivtid där!

Men då reser sig den nyast medlemmen i gruppen upp (hen har varit tyst under större delen av dagen) och säger högt: Har ni inte förstått att knivtiden är slut eftersom vi saknar RESURSER! Avdelning ZOVGOTT arbetar i team! De som skär, Resurser och Alla runtomkring. Och nu har alla Resurserna slutat. Vi har ingen som ser till att patienterna sover under knivtiden. Ingen Resurs = ingen knivtid!

En plötslig tystnad överrumplar rummet (det skulle gå att höra om den omtalade knappnålen föll), innan alla börjar pratar högt i munnen på varandra:
– Alla runtomkring kan söva!
– Bemanningsföretag!
– Vi ringer in från semestern!
– De som skär får göra allt själva!
– Pensionärer!
– Vaktmästaren!

(Men det finns inga Resurser i bemanningsföretagen, det är ingen som har semester så det finns ingen att ringa in, och pensionärerna  jobbar bara extra där de får BRA betalt och rimliga villkor! Och det krävs faktiskt speciell kunskap för att söva! Varken de som skär eller vaktmästaren kan utföra det jobbet.)

Och så fortsätter det.

Och vad jag vet så sitter de som bestämmer där än och probleminventerar och försöker finna lösningar på resursbristen och knivtiden.
På avdelning ZOVGOTT julpyntas det och tas ut flextid. Alla runtomkring har börjat arbeta med sina förbättringsprojekt och kan ta rast tillsammans. Knivarna står blänkande sterila på rad och väntar på att få skära. Eller iallafall på att få användas till något nyttigt.

Och det är så vi lämnar avdelning ZOVGOTT – med en stressad ledningsgrupp och en för första gången julpyntat avdelning. Och självklart önskar vi alla en GOD JUL och lycka till i sökandet av nya Resurser.

Ann-Sofie julAnn-Sofie Gustavsson
Om resurser och knivtid i juletid

Ordlista:
Knivtid – den faktiska tid kirurgen skär
Resurs –  i detta fall anestesisjuksköterska ( kan också vara anestesiolog)
Alla runt omkring – övrig personal i operationsteamet. (operationssjuksköterska och undersköterskor)
De som bestämmer : Alla i ledningsgruppen ( blandade chefsnivåer)

Anna Ågerfalk (fp) går en dag i två olika skor!

by

 

IMG_9681

Efter en morgon som började med parkeringsjakt – föga överraskande för er som jobbar på USÖ – klev jag förväntansfull in i omklädningsrummet på kvinnokliniken i O-huset. För den som varje dag går till jobbet på USÖ är det säkert inte så kryptisk att veta att man ska träffa en person med en titel som ”op ssk på kk op i O-huset”. För mig krävde det lite detektivarbete för att lista ut vad jag kunde förvänta mig av dagen. Och ändå hade jag inte kommit så långt i tanken att jag visste att jag under förmiddagen skulle få uppleva två stycken kejsarsnitt där nya människoliv kom till världen. Det var fantastiskt! Eftersom jag själv faktiskt varit med om just den operationen var det extra intressant att se det hela från ett annat perspektiv. Att se de exakta rutinerna. Den precisa uppdelningen av ansvar och uppgifter. Den medvetna prioriteringsordningen av modern och barnet och omsorgen också om pappan.

 

Första snittet tillbringade jag i Marie Kellgrens skor. Andra i Ulrika H:s. Lite vid sidan av och med stor rutin kunde de ge mig en bra bild av operationssjuksköterskans respektive narkossjuksköterskans roll och ansvar. För mig blev det tydligt att de många olika vägar som finns, beroende på vilken specialisering man väljer som sjuksköterska, också verkligen påverkar arbetsuppgifterna och innehållet. Jag tror att det är viktigt att kunna förmedla till de unga som vi hoppas ska välja ett vårdyrke i framtiden. Att kunna visa på att det finns många olika vägar att gå, beroende på vad som passar just dig.

 

Bredvid mig under operationen stod en av dem som vi vill se fler av. En tredjeårselev på vård- och omsorgsprogrammet som gjorde praktik. Med en klar vision av att så småningom bli barnmorska förklarade hon att hon sökt vidare för att läsa till sjuksköterska. Fler sådana beslutsamma unga vill vi höra. Då är budskapen från Marie och hennes kollegor om att jämställdhet är viktigt, att arbetsmiljön måste vara god, och att lönen måste vara i relation till jobbet och ansvaret helt självklara!

 

Efter en halvtimmes lunchpaus med ett inköp av kycklingwok från källaren fortsatte dagen med bland annat ett ingrepp mot stressinkontinens. Den här dagen hann vi med både förmiddags och eftermiddagsfika och lite samtal runt fikabordet om livet i O-huset och annars. Ja, kanske inte alla fick eftermiddagspaus för logistiken sattes på prov när dagens första snitt plötsligt kom tillbaka och behövdes ses över en gång till. Men slutet gott allting gott tror jag ändå att det blev.

 

Som landstingspolitiker är jag jätteglad att få ta del av er vardag på det här sättet. Jag kände mig välkommen och ni bjöd på både det positiva och det ni vill se en förändring i, i det viktiga jobb ni valt att leva med. Stort tack!

 

Anna Ågerfalk (fp)

Oppositionsråd ÖLL

 

 

Vill du veta mer om “Gå en dag i våra skor“? Kontakta oss!

Inloggning för redaktörer

Logga in