Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka?

av

Om knappt 10 år beräknas vi vara 11 miljoner i Sverige. Den största procentuella ökningen står människor i åldrarna 80 år eller äldre för. Åldersgruppen 80+ förväntas vara 50 % fler än vad de är idag (källa: SCB). Anledningen är att det var stora barnkullar på 1940-talet, men även att livslängden ökar. Det är såklart något positivt att vi har en ökad livslängd. Men det medför också utmaningar. För när vi lever längre så krävs också att det finns resurser för att bemanna vård och omsorg. Och vi behöver allt mer vård och omsorg, ju äldre vi blir. Vem är det som ska arbeta med alla våra gamla och sjuka om 10 år, när vi inte kan fylla behovet av kvalificerad arbetskraft till vård och omsorg ens idag?

Kvalificerad arbetskraft. Smaka på ordet kvalificerad. Vad innebär det att vara ”kvalificerad” när man ska arbeta med gamla och sjuka? Alldeles nyligen fick jag personligen erfara vad bristen på just kvalificerad vårdpersonal innebär.

Min 95-åriga farmor, som hankat sig fram på egen hand i snart ett sekel, blev invaderad av influensavirus. I feberyran slår min farmor i golvet och blir liggandes där i X antal timmar. Som tur är så är hon inte helt ensam i världen, något som dessvärre inte är helt ovanligt, och hon transporteras till sjukhus för några dygns vätskeersättning och allmän omvårdnad. På darriga ben skickas hon hem, denna gång med ett larm till hemtjänsten om handleden.

Det dröjer inte länge innan hon tuppar av igen. Den här gången har hon dock ett larm att trycka på och efter en stund dyker hemtjänstpersonalen upp. Farmor klagar över nackvärk och kan inte komma upp från golvet eller röra på benen ordentligt. I pannan har några ilskna sår slagits upp. Blodet sipprar ner i hennes ansikte.

Kvalificerad vårdpersonal tillkallar i det här skedet på en ambulans, eller åtminstone på en sjuksköterska som kan göra en medicinsk bedömning av min gamla farmor. Dessvärre ter sig detta inte vara någon kvalificerad personal. För trots intensiva nacksmärtor och oförmåga att röra underkroppen ordentligt, så baxar personalen upp min farmor i sängen, slänger på några plåster i pannan (att det sitter ett antal hårtestar under plåstret har tydligen ingen betydelse) och åker därifrån.

När min pappa åker hem till min farmor konstaterar han omedelbart att han behöver ringa en ambulans (han har för övrigt aldrig arbetat inom vården, eller ens med människor).

Min farmor hade en fraktur på C2; en halsryggskada. Enligt ortopeden var det bara tur att hon inte blev förlamad. “Varsam hantering, tidig diagnos och tidig etablering av stabilitet i halsryggen med syfte att skydda och bevara ryggmärgsfunktioner är nyckelfaktorer för ett framgångsrikt och långsiktigt resultat”  (Internetmedicin). Den kvalificerade personalen på sjukhuset vårdade min farmor enligt konstens alla regler. Hade hon själv fått bestämma så hade hon flyttat in på ortopedavdelningen. De var helt enkelt underbara (citat av min farmor).

Vi behöver inte förflytta oss 10 år framåt i tiden för att konstatera att det är en stor ”utmaning” (läs ”kris”) när det gäller att bemanna vård och omsorg. Och det handlar inte bara om att bemanna. Vem är det som ska arbeta i vård och omsorg? Är det vem som helst? Hur mycket utbildning tror du krävs för att kunna ge adekvat vård till en människa?

Läser en av de jobbannonser till vården som ligger ute på nätet i skrivande stund:

Huvudsakliga arbetsuppgifter
– ge personlig omvårdnad och service till de boende utifrån individuella behov
– hälso-och sjukvårdsinsatser efter delegering

Vilka krav tror ni det är på utbildningsnivå?

Kompetenskrav:
– gymnasiekompetens
– erfarenhet av verksamhetsdokumentation
– datorvana

Människan är en unik, komplex individ. De människor som dessutom är i behov av vård och omsorg, antingen pga åldrande kropp eller sinne, eller de som är sjuka (eller både och) behöver persononcentrerade vård-och omsorgsinsatser. Borde vi inte kräva någon form av utbildning kopplat till människokroppen, till åldrande och till omvårdnad innan vi låter någon “ge personlig omvårdnad utifrån individuella behov”?

Vad händer när de som ska ta hand om vår gamla farmor, mamma eller bror inte har vare sig intresse eller kompetens att ta hand om människor?

Det krävs ett enormt arbete och omfattande åtgärder på samhällsnivå, för att ens försöka få bukt med krisen i vården, en kris som kommer att bli allt värre. Men det är inte bara en bemanningsfråga. Det är också en fråga om rätt kompetens.

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka? Vem ska ta hand om dig och mig?

Jag och min Farmor

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

 

Signaler om försämrad arbetsmiljö

av

I oktober varje år (vecka 43) arrangeras Europeiska arbetsmiljöveckan för att synliggöra ett hälsosamt arbetsliv. Det är en mycket bra tidpunkt för att lyfta upp och synliggöra arbetsmiljön på våra arbetsplatser runt om i länet.

Arbetsgivaren ska ordna en riskfri arbetsmiljö men vad händer när det inte upplevs vara på det sättet?

Låt säga att du och dina kollegor upplever att er arbetsmiljö försämrats den senaste tiden. Ni har själva observerat ett antal faktorer och möjliga förklaringar. Vad blir nästa steg?

  1. Lyft frågorna med din närmaste chef och be denne att tillsammans med er arbeta fram förslag på lösningar så att ni får en bättre arbetsmiljö.
  2. Lyft frågorna på arbetsplatsträffar (APT) och få med hela personalgruppen i arbetet. Kanske är ni fler personalkategorier på samma arbetsplats som påverkas olika av arbetsmiljön?
  3. Lyft frågan till samverkan genom den som är förtroendevald och skyddsombud. I samverkan kan ni sedan fatta beslut om förändringar.
  4. Genomför förändringarna och gör kontinuerliga uppföljningar så att ni ser att förändringarna får effekt och om inte: ta upp frågorna igen och gå tillbaka till steg 1.

Men tänk om chefen inte lyssnar? Tänk om chefen inte tycker att de frågor som ni anser vara viktiga har så stor betydelse?

Då börjar det bli dags att läsa på om vilka regler som gäller på arbetsmiljöområdet.

Arbetsmiljön regleras främst genom skrifter från Arbetsmiljöverket (AMV) och då är det kanske i första hand två föreskrifter som är av större vikt:

  1. AFS 2001:1 – Systematiskt arbetsmiljöarbete (SAM)
  2. AFS 2015:4 – Organisatorisk och social arbetsmiljö (OSA)

Den första, om systematiskt arbetsmiljöarbete (SAM), har funnits med ett par år och har under tidens gång reviderats både 2003 och 2008. I den går det bland annat att läsa om vikten av att undersöka, genomföra och följa upp verksamheten för att förebygga olyckor och ohälsa.

Den andra, om organisatorisk och social arbetsmiljö (OSA), är nyare och lyfter upp vikten av att främja en god arbetsmiljö och förebygga risk för ohälsa på grund av organisatoriska och sociala förhållanden i arbetsmiljön. Det kan till exempel röra frågor om arbetsbelastning, arbetstid och kränkande särbehandling. Sexuella trakasserier, som bland annat beskrivits under #metoo, går att applicera in i denna föreskrift.

I OSA beskrivs det bland annat att arbetsgivaren ska ta signaler om försämrad arbetsmiljö på allvar och därmed är vi tillbaka på punkten 1 här ovanför.

Lyfter du, dina kollegor eller ni tillsammans frågor om er arbetsmiljö är det signaler som er arbetsgivare aktivt måste arbeta med.

Tillsammans med er.

För om vi arbetar med frågorna tillsammans kommer vi betydligt längre än om var och en försöker ro åt sitt eget håll.

Marcus Folkö Müntzing
Huvudskyddsombud
Region Örebro län

En alldeles vanlig dag runt jul

av

Snön singlar ner över gator och torg. Julhelgen närmar sig med stormsteg och folk far runt i halkan som yra höns med famnarna fulla av paket, granar och matkassar. En barnkör står utanför stadens största varuhus och sjunger fridfullt om stjärnorna som blinkar och rävar som raskar runt på isbeklädda vattendrag. Är det detta som kallas julefrid?

En trasig pappstjärna skymtar bakom en halvt nerdragen persienn i det brungrå hyreshuset. ”Vi har åtminstone en julprydnad framme och även om den är trasig så är det dubbelt så många julsaker mot vad vi hade förra året”. Flickan skyndar sig ut i hallen och trycker ner fötterna i snörskorna. Det är sista dagen innan jullovet börjar. ”Hej då Mamma”. Inget svar. Den lilla flickan rusar nerför trappen med skosnörena hängandes löst runt de små fötterna. Det doftar glögg och pepparkakor i trapphuset. Det gör det inte hemma hos den lilla flickan. Där stinker det av inpyrd rök och alkohol. ”Å vad jag önskar att jag inte behövde gå på jullov”, tänker den lilla flickan.

I det lilla röda torpet en bit utanför den upplysta staden knatar en gammal farbror över gårdsplanen. Hans ben är krumma och ryggen är böjd. Famnen är full av vedklabbar. I den gamla farbrorns fotspår stryker en katt som redan börjat spinna högt, väl medveten om att en stunds kel framför brasan väntar inom kort. Väl inne i det lilla röda torpet får den gamle snart igång en brasa. Farbrorn sjunker ner i en till åren kommen skinnfåtölj och katten tar ett mjukt skutt upp i hans knä. En lång julhelg ligger framför den gamle farbrodern. I total ofrivillig ensamhet.

Jim, som han kallar sig eftersom hans namn är alldeles för svårt att uttala för svenskar, vänder och vrider sig i den smala, hårda sängen. Väntan är olidlig. Ska han skickas tillbaka till sitt hemland? Jim drar en djup suck och känner en huggande smärta i magen av oro och ångest. Jim masar sig ur sängen och slår på Tv:n på väg in i badrummet. ”…över stridernas blod och larm, över all suckan ur människobarm…” sjunger den rödklädda kören. Jim drar handen över den snaggade skallen. Det känns skönt med håret, i spegelbilden skymtar en magerlagd ung man med stora, mörka, lite sorgsna ögon. Att bli utvisad innebär döden för Jim. Eller att återgå till att leva i en lögn. Instängd i en kvinnokropp. Men Jim vet att han egentligen är man. Väntan är olidlig. ”…kom, kom signade jul, sänk dina vita vingar…”

På akutmottagningen är det full ruljans. Ambulansen åker skytteltrafik mellan överförfriskade medborgare, medelålders kvinnor med bröstsmärtor och oroliga åldringar som halkat på någon av stadens ishala gator. Ett sammansvetsat team med vitklädda professioner koordinerar avancerad teknik med lugnande omvårdnad och empati.

En liten nedkyld flicka med oknutna skor ligger nedbäddad på en brits. Intagningsorsak: Ohållbar hemsituation. Utelåst av moder med grava alkoholproblem som förvärras under helger, i synnerhet jul och nyår. Lätt nedkyld. Ledsen.

I rummet bredvid den lilla flickan ligger en gammal farbror som halkat på sin ogrusade gårdsplan. Han har ett djupt sår i pannan som behöver sys och han behöver röntga sin vänstra arm och sitt högra ben. Den gamla farbrorn upprepar en enda mening i täta intervaller: ”Vem tar hand om min katt?”

Blåljusen blinkar hysteriskt och sirenerna är öronbedövande. Flinka fingrar jobbar med att stabilisera den unge mannen som skurit sig i handlederna. Väl inne på akutrummet finns en tydlig struktur och ett samarbete som grundar sig i engagemang, kompetens och erfarenhet. Den unge mannen har förlorat mycket blod. Kommer han att överleva?

Ett tunt snötäcke har klätt in sjukhusområdet i en vacker vinterskrud. En sjuksköterska går med snabba, men försiktiga steg för att inte halka, över parkeringen och sätter sig i en bil. Radion drar igång när motorn startar: ”…låt aldrig hoppet försvinna det är mörkt nu. Men det blir ljusare igen…” Sjuksköterskan vrider av radion. Det är för mycket tankar i huvudet. Hemma väntar familjen på att mamma ska komma hem så att granen kan kläs och rimstugan påbörjas. Glöggen är varm och förväntningarna höga. Julefrid. I sjuksköterskans huvud blandas social misär med ensamhet och desperation. Bilresan hem blir ventilen. Snart dags att vrida av jobbkänslorna. Om det går.

Ett vanligt arbetspass runt jul helt enkelt.

 

Ett stort varmt tack till er alla som håller igång vård och omsorg under jul och nyår. Er insats är ovärderlig! 

Åsa Mörner

Vit Jul

Ensamma i Sverige

HBTQ 

Ett jäkligt stort paket

av

Som en gammal julkola segar sig vägen mot jämställda löner fram och som ett vasst enris svider de ohälsosamma arbetstiderna i kropp och själ. Den kryddiga julglöggen lämnar en brännande känsla i magen och magkatarren gör sig påmind efter år av skippade lunchraster och oregelbundna levnadsvanor pga treskift och sömnbrist.  Men trots alla negativa sidor så finns vi kvar och stöttar upp den sönderfallande vården, likt små nissar i en underbemannad tomteverkstad. Nu är det dags för en rejält stor klapp till oss. Och det är inget litet paket som förväntas.

Våra yrken är utvecklande och ger tillfredsställelse i hjärta och själ. En sjuksköterskas trygga omvårdnad när nära och kära samlas kring den döende, när biomedicinska analytikern agerat deckare och den svårdiagnostiserade patientens åkomma äntligen får en diagnos eller röntgensjuksköterskan som genom att förena teknik med omvårdnad förmedlar lugn till den orolige patienten och barnmorskan som lotsar paret fram tills deras barn föds och välkomnas ut i livet. Vilka fantastiska jobb!

Men efter decennier av undervärdering behöver vi en rejäl klapp. En klapp innehållande arbetstider som inte gör oss sjuka, lön som inte gör oss till fattigpensionärer och möjligheter att driva vården framåt. Pensionsavgångarna ökar samtidigt som allt färre söker sig  till de olika vårdutbildningarna såsom sjuksköterske- och barnmorskeprogrammen. Varför? Ja, inte krävs det en högskoleexamen för att räkna ut det….

Vår önskelista innehåller inte den senaste mobiltelefonen eller en diamantring.  Vi vill bara få det vi förtjänar. Ett jäkligt stort paket borde det bli. Det är väl inte för mycket begärt?

 

Åsa Mörner/

Leg sjuksköterska

Leg barnmorska

Medicine master i omvårdnad

Väldigt många högskolepoäng

Väldigt stor skuld hos CSN

Kom och köp oattraktiva villkor!

av

För att lyckas utbilda och rekrytera XXXXXX antal till vård och omsorg brukar många politiker och arbetsgivare yttra en önskan om att vi i vården ska bli lite med ”positiva”, kanske göra lite bättre ”reklam” för vården. Kan ju tyckas som ett omöjligt uppdrag om vi presenterar verkligheten som den ju faktiskt är, dvs underbemannad med överfulla avdelningar, utmattad personal och en undervärderad profession. Det är inte ett dugg svårt att sälja in yrket och professionen i sig. Men det är en helt annan femma att lura nån stackars sate att villkoren för yrket är toppen. Och det räcker ju inte att utbilda sig till sjuksköterska eller barnmorska, man måste ju faktiskt bli anställd någonstans.

Nyligen besökte jag en vårdavdelning på ett av länets sjukhus. Det är en tungt belastad enhet med stor brist på bemanning och ett ohanterligt antal patienter. Ingen direkt ljusning ses för tillfället och under ytan kokar det av oro, irritation och uppgivenhet. Inne i ett av hörnen i personalens fikarum sitter några sjusköterskestudenter och hämtar andan efter dagens intryck. Vad tänker de när de hör om hur hopplöst allt verkar?

”Vi hör det här överallt, vilket ställe vi än är på”, förklarar en av studenterna. Det är alltså inte den här avdelningen som är ”extra bitter”; verkligen ser ut så var än studenterna har sin kliniska placering. Hur påverkar det dem, vetskapen om vad som väntar dem?

De studenter jag har mött har en positiv anda och ser fram emot sin nya karriär. Men forskning visar att många upplever svår stress under studieperioden. Under det första yrkesåret är det så många som var tredje sjuksköterska som uppvisar tydliga tecken på utbrändhet. Risken för sjukskrivning är stor, visar forskningen. En av anledningarna uppges vara kraven i yrket, ohälsosamma scheman och låg lön samt att det saknas tillräcklig introduktion och handledning.

Ett år efter examen vill ungefär 10 % av de nya sjuksköterskorna lämna yrket helt. Efter fem år är det så många som 20 % som överväger att kasta in handduken. Och hur många är det egentligen som inte orkar arbeta heltid, trots att de är unga och friska?

Det finns välfungerande enheter som kan användas som goda exempel om hur man faktiskt borde arbeta för att kunna åstadkomma en förändring åt rätt håll. Men merparten av vårdens verksamheter ser inte alls ut som ett skinande, inbjudande alster från en hipp reklambyrå: ”Kom och jobba hos oss, allt är perfekt här!”

Anledningarna till att det är svårt att rekrytera och bibehålla personal inom vård och omsorg handlar inte om att yrket i sig brister eller är oattraktivt. Det handlar om otillräckligt attraktiva villkor. Och villkoren står våra arbetsgivare för. När ska arbetsgivaren börja göra ”reklam” för tillräckligt attraktiva villkor?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska
Leg barnmorska

En av vårdens stora utmaningar

av

I samband med presentationen av vårt nya kollektivavtal HÖK 16 hittade jag nedanstående berättelse skriven av en sjuksköterska på en vårdavdelning i Sverige.

”I går återupplivade vi en människa, jag och mina fantastiska kollegor. En människa fick tillbaka sitt liv på grund av våra insatser. Varför värderas inte vårt yrke högre? Är det inte värt mer? Snälla ni som bestämmer hur den svenska sjukvården ska se ut, följ med mig en dag på mitt jobb som sjuksköterska. Försök att göra det som jag och mina fantastiska kollegor gör varje dag. Vi går på knäna. Vi hinner knappt äta eller gå på toaletten under vissa av våra arbetspass.

Vi blir beordrade att stanna kvar och jobba natt fast vi redan jobbat hela eftermiddagen och kvällen för att det inte finns någon annan som kan jobba. Jag ska jobba inatt, vi är två sjuksköterskor och en undersköterska. Vi har 20 patienter att ta hand om. Ofta väldigt sjuka patienter.

Jag kommer att sjukskriva mig någon dag, för nu är jag trött på min magkatarr. Jag kommer sjukskriva mig för att jag blir sjuk av mitt jobb. Mitt jobb som egentligen är världens bästa och som jag brinner för. Jag orkar snart inte mer, vi behöver fler fantastiska kollegor och bättre arbetsvillkor! Lönen är pinsamt låg med tanke på vad vi gör dagligen. Snälla ni som bestämmer, följ med mig en dag på jobbet, ta över min magkatarr, min ständiga rädsla att göra fel på grund av tidsbrist. Ta över mina sömnproblem och ständiga ångest att aldrig känna att man räcker till. Det måste ske en förändring, den svenska sjukvården är farlig!” (Offentligt inlägg på Facebook av sjuksköterskan Linn Johansson)

Stora förhoppningar att det nya avtalet leder till avsevärda förbättringar vad gäller tid för återhämtning mellan arbetspassen. Att schemaförbättringar leder till att fler söker alla vakanta tjänster som finns. Detta borde i sin tur göra att arbetsmiljön blir bättre med färre vakanser. Idag vandrar vi många gånger på slak lina i patientsäkerhetsarbetet då vården blir allt mer specialiserad och stressen på grund av personalbrist, finns risken att misstag begås.

Nu har de beslutande chansen att visa att man tar ovanstående problem på allvar.18982

I NA (Nerikes Allehanda) hade någon för ett tag sedan skrivit ett inlägg om varför man inte satsar på att ge sjuksköterskor högre lön istället för att betala dyra pengar ttill bemanningsföretag. Jag håller med där också. Det är svårt att förstå hur bemanningsösningen kan vara billigare i det långa loppet.

Har inte politiken en plan för hur man ska komma tillrätta med dagens problem är detta en västanfläkt av ur framtiden kommer att se ut.

Värna om era anställda och se till att vi orkar arbeta kvar, det är ju trots allt ett fantastiskt yrke.

Hans Nilsson Leg. Sjuksköterska Förtroendevald, Styrelseledamot, Skyddsombud

Varför kan man inte jobba heltid.… det kan ju alla andra?

av

Det är mycket snack om nattarbetstid, förkortad arbetstid, 6 timmars arbetsdag, sänkt heltidsmått….osv osv osv. Men är det inte helt sjukt att vi som arbetar i vården inte kan arbeta drip-921067_1920normal arbetstid utan att faktiskt riskera vår egen hälsa.?? Och är det inte ännu knasigare att man först NU börjar inse fördelarna med att förändra synsättet kring när och hur mycket vi arbetar och faktiskt ser fördelarna med ett nytänk kring vad heltid egentligen är; fördelar som kommer i form av lägre sjukfrånvaro, ökad arbetsglädje och inte minst, i ett rekryterande syfte.

Men tillbaka till det där med varför man faktiskt inte vill, kan eller bör arbeta heltid i vården. För det första bedrivs vården 24-7. Det är inte så att IVA slänger ut sina nedsövda intuberade patienter och flexar hem klockan 17, eller att akuten bara har förlängda öppettider i samband med löneutbetalningen.

Nej, på onkologen finns det sjuksköterskor även efter kl 19 en tisdagkväll, barnmorskorna står redo att förlösa vid 03 en måndagsnatt, proverna analyseras av biomedicinska analytikern på lördagar också och röntgen stänger inte av alla apparater och skickar hem sina röntgensjuksköterskor bara för att det är Julafton. Vi jobbar dygnets alla timmar, året om. Och om man ska klara av att arbeta när resten av familjen sitter hemma framför TV:n och fredagsmyser, när grannen ligger och snarkar i sin säng om natten och när nyårsraketerna glittrar över hustaket, ja då krävs det att schema och återhämtningstid är inplanerade så man inte riskerar att drabbas av fysiska eller psykiska besvär orsakade av just arbetstiden.

Men faktum är att det inte bara behöver handla om att arbeta obekväm arbetstid eller den vetenskapligt klarlagda risken men oregelbundna arbetstider. Det är också krävande att arbeta med människor som befinner sig i svåra situationer, i livets slutskede, vid livets höjdpunkt eller den djupaste sorgen. Vi ska finnas där för den döende gamla patienten, stödja den sörjande partnern som levt med sin älskade under en hel livstid, vi ska smärtlindra och samtala med den svårt cancersjuka och prata med närstående på ett empatiskt och professionellt sätt, genomföra provtagningar och undersökningar på människor som befinner sig i jobbiga, utsatta lägen i livet, som varit med om trafikolyckor, precis förlorat ett barn eller nyligen fått en diagnos på en obotlig sjukdom.

Hur gör man för att kunna stänga av alla tankar vi bär med oss när arbetsdagen är slut, hur rensar vi och vänder fram till nästa blad för att starta upp morgondagens arbetspass med nya patienter, känslor och pressade situationer?

Genom att få tid för återhämtning.

Vi behöver återhämtning för att klara av att arbeta när ni andra sover, dansar runt Midsommarstången eller är hos vänner på söndagsmiddag. Vi behöver återhämtning för att låta kroppen ta igen sig efter att ha ställt om sig från den normala dygnsrytmen och inte sett dagsljus på flera dagar. Och vi behöver tid för återhämtning för att orka möta brukare, patienter och anhöriga i deras behov av en god och säker vård.

Vinsten med att kunna erbjuda hälsosamma arbetstider är betydligt större än eventuella kostnader för att förändra och ställa om. Det är en investering för både medarbetare, anhörig och patient som kommer att löna sig för hela vårt samhälle. Vi har faktiskt inte råd med något annat.

Åsa Mörner

Leg. barnmorska och sjuksköterska

 

Varför behövs det en Flickdag?

av

Nyss var det Kanelbullens dag och kort innan det Kaffets dag, icke att förglömma Kladdkakedagen som står för dörren och firas den 7 november. Jättekul när jobbet bjuder på kaffe och fikabröd, eller hur? Men idag är det en dag som faktiskt har ett syfte, en seriös vinkling utan sockerstinna budskap om hembakat och myspysigt. Idag är det Internationella Flickdagen.

Så, varför behövs den här dagen? Alla människor behöver väl en dag, eller…?

war-953246_960_720Visste du att 700 miljoner flickor har tvingats in i äktenskap före 18 års ålder, och att en tredjedel av dessa är under 15 år? I samband med att en flicka gifts bort så upphör oftast hennes möjligheter till utbildning, (om det ens fanns några innan), möjligheten att arbeta och rätten att fatta beslut över sitt eget liv. Efter giftermålet följer ett liv med hushållsarbete och tidigt barnafödande; 20 000 flickor föder barn innan de fyllt 18 år DAGLIGEN. Flickor är också mer utsatta för svält eftersom pojkbarn ofta prioriteras i familjer med otillräcklig försörjning.

Men om vi möjliggör för flickor att stanna kvar i skolan, skaffa sig en utbildning och ett arbete, så skjuts äktenskap och barnafödande upp och makten över flickans liv kan bli hennes eget. Hon får fortsätta vara ett barn tills hon är vuxen nog att bestämma själv vad hon vill och inte vill.

Synen på flickor är inte bara miserabel i utvecklingsländer. Har du tänkt på hur vi i den privilegierade västvärlden ser på attribut som klassas som ”flickiga”? Slåss som en tjej, skrika som en tjej, springa som en tjej…. Vi använder tom det kvinnliga könsorganet som ett skällsord för att någon är feg, dum och idiotisk. Läste en text av Rasmus, Raz Lindvall som är DJ, producent och låtskrivare (läs med en viss ironi och distans, det är inte politiskt korrekt):

” Det konstiga med att många män, använder sig av detta ord som skällsord, är många. Till och börja med spenderar de flesta män stor del av sin lediga tid med att försöka få just fitta. En hel del pengar också. Många jobbar dessutom hårt med motivationen att komma upp sig i statusmässigt i samhället, i syfte att få just mer fitta. Många är till och med villiga att betala dyra pengar för det!
Hur kan då män vara så dumma att de använder sig av ordet fitta som skällsord? Är det någon som till exempel hört någon snubbe svära; ”jävla treveckors semester på Hawaii”, eller irriterat kallat någon; ”din jävla miljonvinst på lotto”?

Vi vill gärna beskylla u-länderna i världen för allt ont som drabbar flickor i världen. Och det kanske inte är helt jämförbart om vi tittar på en flickas möjligheter i Malawi och Sverige. Men problemen med flickors rättigheter och möjligheter är globala, och synen på flickan och kvinnan behöver förändras överallt.

Var med och påverka, både här hemma och i länder som Malawi, Sydafrika och Moldavien. Vårdförbundet stödjer Girl Education Fund . Hur försöker du förändra?

 

(missa inte att kolla på de länkade filmklippen i texten)

 

Åsa Mörner

Leg barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Ja till livet betyder inte nej till abort!

av

img_20161003_220159De arbetsvägrande barnmorskorna som åberopar ”samvetsklausuler” som argument för att inte vara delaktiga i all vård som ingår i yrkets ansvar glömmer att det står alla fritt att välja ett annat yrke. Precis den jämförelsen går att göra med själva ingreppet i sig- Om du inte vill genomgå en abort så kommer ingen att tvinga dig. Och trots att statistiken visar på fakta där konsekvensen av abortförbud faktiskt inte minskar antalet aborter, utan endast skapar utrymme  för kvacksalvare att genomföra ingrepp utan någon som helst kompetens eller till att den ofrivilligt gravida försöker att göra sig av med den oönskade graviditeten på desperata, ödesdigra sätt, så finns det fortfarande människor som vill inskränka aborträtten. Det finns t. o.m länder som vill sträva bakåt, mot en tid då abort var förbjudet, återvända till en period av förtryck mot kvinnor och mot mänskliga rättigheter. Var finns etiken och moralen i att tvinga en kvinna att genomgå en graviditet och förlossning mot hennes vilja?

Argumenten från motståndarsidan handlar oftast om att visa upp blodiga bilder på foster. Jag har dock aldrig sett att förespråkare för rätten till abort trycker upp bilder på lemlästade döda kvinnor som fått sätta livet till pga illegala, osäkra ingrepp. Varför värnar abortmotståndarna om ett icke funktionsdugligt foster mer än om kvinnan?

Det handlar om makt. Makt över kvinnans fysiska och psykiska hälsa, makt utövad av religion, politik och det andra könet. För faktum är att de allra flesta abortmotståndarna är män som inte ens blir gravida, män som vill bestämma över förtryckta kvinnors kroppar, män som är dåligt upplysta om konsekvenserna av att införa abortförbud. Eller som åtminstone inte bryr sig.

Polen vill införa ett totalt abortförbud. Inte ens en graviditet som tillkommit av en våldtäkt är skäl nog att låta kvinnan ha makten över sitt liv, inte heller en allvarlig sjukdom hos kvinnan eller fostret ger det förtyckta kvinnokönet rätten att välja. Visste du förresten att innan abort blev tillåtet i Sverige 1974 så reste svenska kvinnor till just Polen för att kunna genomgå en abort? Känns väldigt främmande idag när Polen istället närmar sig ett medeltida mörker och inskränker mänskliga rättigheter…

Årligen dör ca 50 000 kvinnor pga illegala aborter och miljontals skadas och drabbas av infektioner pga osäkra ingrepp (WHO). De som drabbas hårdast är fattiga, utsatta kvinnor i utvecklingsländer, länder där abortförbuden haglar tätt eller där ingreppet kostar stora summor pengar. Ja till livet betyder verkligen inte nej till abort.

En hård abortlagstiftning ger dessutom inte färre aborter utan är lika vanliga i de länderna som i länder med liberal lagstiftning. Så vad vill man uppnå?

 

”JAG DRÖMMER OM DEN DAG,
DÅ ALLA BARN SOM FÖDS ÄR VÄLKOMNA,
ALLA MÄN OCH KVINNOR ÄR JÄMLIKA
OCH SEXUALITETEN ETT UTTRYCK FÖR
INNERLIGHET, ÖMHET OCH NJUTNING.”
(Elise Ottesen-Jensen)

Gör din röst hörd: protestera mot att vårt grannland i EU vill inskränka kvinnans rätt till sin egen kropp!

 

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

En vanlig kväll i juli

av

En solig eftermiddag i juli hoppade jag ur semestershortsen för att bege mig till akutmottagningen på USÖ. Jag skulle göra ett arbetspass i sjuksköterskan Sara Tells skor, så här i semestertider. Vi skulle börja klockan 15 och jobba till midnatt. Inte precis mina vanliga arbetstider. Funderade en stund på vad som kunde vara idé att ta med att äta, för man behöver ju något att stoppa i sig under ett sånt pass. Normalt rymmer den tiden för mig både middag och kvällsfika, och det insåg jag ju att det inte skulle bli tid för denna kväll.

 

Oppositionsråd Anna Ågerfalk och förtroendevalda sjuksköterskan Sara Tell

Oppositionsråd Anna Ågerfalk och förtroendevalda sjuksköterskan Sara Tell

Och visst blev det full fart denna julikväll. Inte så att vi rusade runt, men det var ett jämt flöde av patienter med många olika åkommor. Allt från yrsel, getingstick och svullna ben till de som råkat ut för riktigt otäcka olyckor. Vi hann att prata en del under kvällen. Om hur det är att möta varje patient där just han eller hon befinner sig. Det som ter sig som en mindre händelse eller åkomma i jämförelse med något annat kan vara den värsta dagen i den människans liv. Det måste man alltid komma ihåg, i mötet med varje individ.

Till det kommer den medicinska bedömningen, och sorteringen. Livshotande? Kan vänta en stund eller kan vänta längre? Medicin, ortoped eller kirurg, vem ska vi lämnar vidare till. Patienterna klassades i sin färgkod, prover togs, överlämnande gjordes. Och vi han få en halvtimmes matpaus. Och gå igenom senaste trenderna för bra jobbskor. För de ingår ju inte i arbetsklädseln.

Så dyker polisen in. Vill informera om en incident som hänt på stan. En inblandad anländer i ambulans och det finns en misstanke att även någon mer kan behöva vård. Det är viktigt att personalen på akuten är beredda. Den här gången gick det bra. Men nyhetsflasharna med budskapen om att ”offer och gärningsmän förts till akuten USÖ för vård” fick genast en mer verklig innebörd. Och jag har sänt er på akutmottagningen en tanke varje gång en sådan nyhet senare far förbi.

Vi hann att prata om arbetstider och scheman. Om att sluta jobba vid midnatt och börja igen klockan åtta på morgonen. Om att vara en av de mest rutinerade efter tre år på jobbet. Om att många är unga och att generationsskiften märks av. Om att jobba ett pass på barnakuten och sedan gå över och göra ett på akutmottagningen. Det säger sig självt att ingen orkar jobba så i längden. Vill man ha kontinuitet på arbetsplatsen och medarbetare som ska hålla ihop, trivas och utvecklas behöver arbetsförhållandena förnyas. Och fler möjligheter till betald specialistutbildning behövs. Samtidigt får jag bilden av många unga, engagerade sjuksköterskor, undersköterskor och läkare som ställer upp för varandra. En gemenskap. Visst är det kul, intressant och utvecklande att jobba i akutverksamheten. Bilder som jag samlar till mitt politiska värv. Visst finns det hopp för framtiden!

Stort och varmt tack för att jag fick dela eran vardag en vanlig kväll i juli.

img_2898Anna Ågerfalk (L)
Oppositionsråd
Region Örebro län