Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Den obotlige optimisten

av Lämna en kommentar

Nytt år med nya möjligheter

Hur svårt kan det vara? Att ge rimlig ersättning och skapa normal arbetsmiljö i vården?

Det är otroligt stimulerande att få arbeta i vården. I alla år har medarbetarna fått vara med och bidra med idéer som gett verksamheten en otrolig skjuts framåt i utvecklingen. Det har gjort många känt sig delaktiga och man har känt yrkesstolthet.

Idag ser arbetsmarknaden annorlunda ut. Våra yrken är bristyrken och man kan välja och vraka bland jobb, speciellt om man har specialistkompetens.
Arbetstakten har höjts och trenden är att man ska efterlikna industrin med hög produktionstakt, som blivit på bekostnad av arbetsmiljön då man konstant arbetat med för lite personal. Liten eller ingen tid för att tänka utveckling eller förändring.
Det har överlåtits till andra personer, strateger, samordnare etc. Allt för att bedsidearbetet inte ska störas, men det var just det som gjorde att det var så roligt att arbeta.

Det kanske inte är så konstigt att arbeta som hyrsjuksköterska kan tilltala. Där ser lönebilden bättre ut, och möjligheten att påverka arbetstiden är stor, dock på bekostnaden av kontinuitet och vi känsla i arbetsgruppen.

Det borde inte vara en utopi att erbjuda mer individuella arbetstidslösningar och ha en plan för att förbättra lönevillkoren för våra medlemmar.

Mitt förändrings och förbättringsförslag:

 

  • Värdesätt våra medlemsgrupper
  • Ha flexiblare arbetstidslösningar
  • Se och hör alla medarbetare. (lyft bort arbetsuppgifter från 1:a linjens chef så tid finns)
  • Låt medarbetarna vara med i förändringsprocesser. (De bästa förändringsförslagen kommer från ”golvet” är min erfarenhet)
  • Det måste finnas tid för reflektion (vi jobbar med människor inte maskiner)

Hälsningar från den obotlige optimisten.

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska
Yrkesstolt men orolig

Den outbildade gubben i lådan

av 1 kommentar

När jag valde att utbilda mig till sjuksköterska och barnmorska så hade jag inte en bild av att jag skulle sicksacka mellan patienterna och välja ut vem eller vad jag känner för att vårda. I mitt huvud är det helt befängt att ens tänka tanken. Ändå bubblar det återkommande upp idéer hos vissa om att professionen ska tillåtas välja hur, när, var och vem som ska vårdas. Alltför ofta. Och det tycks i princip alltid handla om kvinnohälsa och barnmorskeyrket.

För ett ögonblick så kändes det lite läskigt. Den där dagen då jag som relativt nyfärdig sjuksköterska skulle gå in på patientrummet där två väktare från det närliggande fängelset vaktade över den svårt sjuke patienten som låg där i sjukhussängen. Ögonblicket av obehag var snabbt övergående. Det handlade om en sjuk människa i behov av vård, oavsett om det var en dömd brottsling eller inte. Jag var legitimerad sjuksköterska och anställd för att vårda akut sjuka på länets största sjukhus. Den professionella sjuksköterskan i mig tog sitt självklara yrkesansvar.

Mördare, våldtäktsmän och pedofiler, visst ger det inga positiva känslor? Men som sjuksköterska ger jag dem samma omvårdnad som jag ger alla mina patienter. Om jag inte klarar av det så kan jag inte arbeta som sjuksköterska. Det ingår inte en utbildning till sierska vid sidan av min sjuksköterskeutbildning. Hur ska jag kunna veta vad mannen som kommer in med blåljus till akuten, kvinnan som ligger sövd på operationsbordet eller den långa tonåringen som återkommer till provtagningen för regelbundna blodprover har för skelett i sin garderob? Som sjuksköterska bedömer jag inte vem som förtjänar min omvårdnad, vem som är tillräckligt god eller inte. Jag vårdar alla. Punkt.

Borde jag bara vårda de som har samma politiska åsikt som mig? Ska jag vårda politikern från de partier som jag inte sympatiserar med, som inte har samma värderingar som mig? Ska jag vårda en muslim, en buddist eller en ateist? En bög eller en flata? En mörkhyad eller ljushyad?

Ska jag bara vårda de som är och tycker som jag? Vedervärdiga tanke!

Ändå dyker det upp, som en outbildad gubbe i lådan, med jämna mellanrum. Men det handlar inte om huruvida vi ska vårda en dömd pyroman eller massmördare. Det handlar om att barnmorskor ska kunna ”välja” bort att arbeta med kvinnohälsa. Ja, det låter ju helt galet. En barnmorska som inte vill arbeta med kvinnohälsa. Varför blir man då barnmorska?

Organisationen ”Människovärde” (känns verkligen ironiskt att de kallar sig för det) tror att anledningen till att det är brist på barnmorskor beror på att det finns personer som inte vill arbeta med aborter och preventivmedel- dvs kvinnohälsa. För det är ju det som är innebörden av kvinnohälsa. Graviditet, preventivmedel, cellprovtagning, fosterdiagnostik, klimakterierådgivning, förlossning, abort, missfall, sexuellt överförbara infektioner, gynekologiska ohälsotillstånd, rådgivning om sex och samlevnad….det är vad man arbetar med som legitimerad barnmorska.

Och att ens tro att bristen på barnmorskor skulle bero på att det finns så många presumtiva barnmorskor som vill arbeta som barnmorskor för att tillfredsställa sitt eget ego är inte bara urbota dumt. Det är också höjden av egoism.

Som legitimerad sjuksköterska och barnmorska bär jag ett yrkesansvar där jag sätter fokus på patienten, med stöd av vetenskap, riktlinjer och lagar. Det är inte mina tankar, åsikter och värderingar som är i centrum. Det är patientens.

Och bara för att vara tydliga. Bristen på barnmorskor beror på att professionen är gravt värdediskriminerad sedan decennier. Eller kanske tom århundraden. Det beror på att arbetsmiljön orsakar utmattning och stressrelaterade sjukdomar; det beror på att arbetstiderna och schemaläggning är helt omänskliga; det beror på bristande möjligheter att kunna utöva sin professionskunskap till fullo och det beror på total avsaknad av löneutveckling.

Tänk om den där outbildade gubben i lådan kunde sluta hoppa upp ur den inskränkta boxen mer.

Åsa Mörner
Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Vår uppgift är att vårda, inte producera

av Lämna en kommentar

I dag är det Tredje Advent och en dryg vecka till Julafton. Jag tänkte skriva några ord om etik och bemötande som är ganska passande i Juletider när alla fall jag får en känsla av godhet och ljus.
Alla våra möten med andra människor/patienter handlar till en stor del om bemötande och vad patienterna oftast klagar på, när de väljer att skicka vidare en anmälan angående vården, är bristfälligt bemötande.
Jag tänker ibland på, när jag i något sammanhang, sa till en kollega att vi borde sträva efter att bemöta andra som vi själva vill bli bemötta och hen röt emot att vi inte alls skulle göra det för att alla vill inte bli bemötta på mitt sätt. Jag tycker att vi båda har rätt.
För visst är det så i vården att alla vill bli omhändertagna av någon som är professionell och vet vad den gör och som samtidigt ser bara mig som patient och mina behov i vårdmötet. Vi skall inte behandla alla precis lika, göra precis det samma för alla som på en lista vi kan bocka av. Vi ska sträva efter att bemöta var och en, utifrån den personens behov av oss och vår kompetens i den situation vi befinner oss i. Det är det som kallas personcentrerad vård och det är det vi är bäst på, vi de 4 yrkesgrupperna i Vårdförbundet och det är en stor del av vår identitet. Det är också det som vi har så svårt att sätta ord på och förklara för någon som vill veta vad vi egentligen gör på jobbet utöver allt det tekniska, vår yrkeskunskap och vårt handlag.


Och det är kanske det som vi har allra svårast att få gehör för, när kraven på produktion i arbetet blir allt för övermäktiga och denna viktiga del av vårt arbete elimineras så att vi inte längre känner att vi bidrar med något för patienten. Det är då vi inte orkar arbeta kvar i vården.

Om vi hade velat arbeta inom industrin där det går på löpande band, då hade vi sökt oss till det arbetet. Men vi har valt att arbeta inom vården i en avancerad vårdmiljö med många komplicerade och livsviktiga åtgärder som bidrar till patientens liv och hälsa och det är detta möte med individen som får oss att lockas av just dessa yrken. Att kunna bidra till att någon annan får ett bättre liv, eller behåller livet i vissa fall, det är varför vi har valt vårt yrke.
Jag vill avsluta med Anna Forsbergs ord när hon föreläste om profession och etik. ” Vi är utbildade för att tjäna mänskligheten, inte primärt för att tjäna överheten”. Det kräver reflektion och kunskap men också en stark vilja att ta ansvar och ifrågasätta organisatoriska system som motverkar och hindrar våra möjligheter att främja hälsa”
Vården är inte till för att producera. Vården är till för att vårda människan som söker hjälp, stöd eller råd. Vi vill inte producera. Det ingår inte i vår profession utan är snarare en motsättning till våra etiska koder.

Jag önskar er alla en fantastisk Jul och Nyårshelg
Där vi alla tar hand om varandra med vårt bästa bemötande.

Rósa Ólafsdóttir
leg. sjuksköterska och leg. barnmorska

Det börjar lacka mot jul

av

Förberedelser inför jul med pepparkaksbak, lax som ska gravas och inslagning av paket. Med 3 barnbarn, 2 hundar och tillhörande vuxna. Kommer att bli en salig röra är min gissning, men härligt. Och som bonus ledig julhelg vilket inte varit så vanligt i det Nilssonska hemmet.

En gissning är att de arbetande kollegorna inte kanske har lika roligt. En god och glad stämning underlättar, men baksidan av storhelger kommer att upplevas tyvärr.
Människor blir akut sjuka både vuxna och barn. Äldre personer som inte klarar sig hemma. Men framförallt alkoholen kommer att ha en stor inverkan i människors liv och kommer orsaka en massa elände.

Vän av ordning undrar kanske vad som driver oss vårdarbetare?

Jo, i vårdyrket får man en otrolig tillfredställelse i att hjälpa människor.
Kanske får man vara med om en förlossning, ett av livets stora glädjeämnen. Eller kanske hålla handen på en gammal människa vars liv snart är över.

Ett oerhört mångfasetterat yrke.

Jag vill med dessa rader önska alla under julhelgen arbetande kollegor en riktigt god jul.

Vi är uppskattade.

Hans julHans Nilsson
Leg. Sjuksköterska/ Förtroendevald
Huvudskyddsombud/ Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

En grå novemberdag splittrades min profession

av

En gråmulen novemberdag krävs det inte mycket för att man ska känna sig nedslagen. Mörkret och grådasket ligger liksom ett lock över huvudet och smyger sig in i minsta lilla por.

Det var också en gråmulen novemberdag som denna, då barnmorskeprofessionen söndrades och delades itu.

Svenska Barnmorskeförbundet röstade ja till att bli en yrkesförening inom SRAT.

Varför splittrade, kanske du tänker.  Som barnmorska brinner jag för min profession, för yrkets utveckling och för möjligheten att ha villkor som låter mig utöva den vård som bäst gagnar patienten.  Och, icke att förglömma; att få lön för mödan. Den möda som faktiskt tar 4, 5 år på universitet, ger två legitimationer och en unik kunskap om reproduktiv och sexuell hälsa. Den möda som bidrar till att svensk kvinnohälsa, ur ett globalt perspektiv faktiskt är på toppnivå. Vi har enats i kampen för att uppnå dessa mål. Ibland har det tyckts vara ouppnåeliga mål då vi fått kämpa med näbbar och klor för att få igenom minsta lilla förbättring för vårt skrå.

Vi har enats i vår kamp genom Vårdförbundet.

Men nu kommer det alltså att finnas två fackförbund som jobbar för att barnmorskeprofessionen ska få bättre villkor. För att kvinnor barn och familjer ska få det bättre. Båda med goda intentioner.

Två konkurrerande förbund som slåss för bättre villkor, men som samtidigt ska slåss om samma medlemmar.

Kontraproduktivt.

En grå novemberdag splittrades professionen. En ljus vårdag kanske vi enas igen. Fram till dess kommer jag och många andra av mina barnmorskekollegor runt om i landet att fortsätta enas under Vårdförbundets flagga. Vi finns här för dig. Vi finns här för landets alla kvinnor, barn och familjer.

Vårdförbundet- För en Barnmorska Under Livet. Hela Livet!

#enbarnmorskaunderlivet

 

Åsa Mörner och Rósa Ólafsdóttir, förtroendevalda barnmorskor och styrelseledamöter i Vårdförbundet avd Örebro

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Styrelseledamot avd Örebro

 

Grattis på Röntgensjuksköterskans dag. Tillbakablick

av

Eva Liljeholm Andersson, Klinisk Adjunkt och leg. Röntgensjuksköterska.

Intervjuas om röntgen USÖ:s utveckling.

Eva utbildade sig 1977 till röntgenassistent och i början av 80-talet bytte yrket namn till Röntgensjuksköterska. Då ingick utbildningen i hälso- och sjukvårdslinjen som bestod av 6 inriktningar.
Utbildningen ledde fram till examen som sjuksköterska inom diagnostisk radiologi. Först någon gång under 90-talet fick Röntgensjuksköterskorna egen legitimation och yrkesexamen.

Att Eva blev Röntgensjuksköterska berodde på att när hon var ung spelade hon handboll och fick en skada i sin hand. På så sätt kom hon i kontakt med röntgen och tyckte det verkade

Första CT på USÖ

spännande.

När hon började jobba 1979 såg röntgenavdelningen helt annorlunda ut mot vad den gör idag. Efter varje bildtagning framkallades kassetterna i så kallade mörkerrum. I mörkerrummet öppnades kassetten upp och fördes in i en framkallningsapparat och ut kom sedan bilder som hängdes upp i ett ljusskåp där röntgenläkaren satt.

 

Den första Skall-datortomografin kom 1977 till Örebro, och undersökningen kunde ta upp emot 40 min. Idag tar en datortomografi av skallen endast 30 sekunder!

Endast hjärnan gick att undersöka. Varje snitt (bild) som röntgades skrevs ut på filmer och då visades alla bilder upp som småbilder på en film. Filmen sattes sedan upp på ett ljusskåp som röntgenläkaren granskade.

År 1996 blev röntgenavdelningen i Örebro den första helt digitala avdelningen i Världen. Detta innebar att framkallningsprocessen som beskrivs ovan inte längre behövdes och att ”framkalla” bilder gick betydligt snabbare.

Senaste DT

Den största skillnaden mellan 70-talet och idag menar Eva är att mörkerrummen inte finns kvar, det luktar inte framkallningsvätska och filmprocessen är borta. I dag är arbetet tungt på ett annat sätt. Förr var det tungt att släpa på kassetter och idag är det höga tempot och den avancerade tekniken utmaningen.

 

I framtiden tror Eva att röntgenavdelningen kommer utföra mer funktionsundersökningar på cellnivå och att allt kommer bli ännu mera avancerat. Det är svårt att föreställa sig vad vi kommer att kunna göra i framtiden.

 

 

 

Vårdförbundet vill passa på att hylla alla Röntgensjuksköterskor på er dag den 8 november 2018.

 

Skriven av
Angelina Stridh
Leg. Röntgensjuksköterska

En regeringsutredning ska förespråka framsteg, inte bakåtsträvande!

av

Det har inte alltid varit en självklarhet att kvinnodominerade professioner ska ha en akademisk utbildning för att ”badda pannor, passa ungar och lära ut alfabetet”. Universitetsvärlden har tillhört en liten manlig maktelit som värnat om de traditionella värderingarna om vad som är akademiskt och vad som inte är det. Om det nu vore så att vi bara baddar pannor, tömmer bäcken och fluffar kuddar…..

När Emmy Rappe drog igång sjuksköterskeutbildningen på 1860-talet så tog det inte lång stund innan du var färdigutbildad och kunde kalla dig för sjuksköterska. Och specialistsjuksköterskor var det inte tal om. Men i takt med vårdens utveckling så förändrades kraven på professionen och specialisering blev ett krav inom allt fler områden. Och fler borde det bli, om vi följer utvecklingen. I alla fall om man lyssnar till forskning vetenskap och framsteg.

Men nu har det kommit en utredning som vill att vi ska gå bakåt istället för framåt.

Vi har fått armbåga oss fram för att kunna ta plats. Stridit, kämpat, svettats. Idag har vi nått dit. Våra yrken har en tydlig akademisk förankring. Studierna för att bli specialist ligger på s.k avancerad nivå och ger en magisterexamen i omvårdnad.

Vården har gått framåt. Professionen har följt med. Men nu ska vi alltså backa?!?

Är det någon som verkligen kan anse att den regeringsutredning som nyligen presenterats angående framtidens specialistsjuksköterskor har framåtanda och representerar vårdens enorma framsteg?

Utredningens ”lösning” på hur framtiden vård ska utvecklas är att vi ska backa, dvs strimla sönder den akademiska förankringen som vi kämpat oss till, istället för att gå framåt. Vi ska också skala bort 8 av 11 specialistinriktningar, trots att vården blir alltmer specialiserad och därmed också kräver allt högre specialistkunskap. Hur kan någon tycka att det är framtiden?

Vi har kämpat. Kämpat hårt för att uppnå den akademiska nivå som vi befinner oss på idag. Vi har armbågat oss fram för att försöka uppnå respekt för vår kunskap och vår profession. Men den här utredningen är som ett slag i ansiktet, en kalldusch, en knytnäve i magen.

Vi är inte beredda att gå bakåt. Vi vill framåt! Borde inte våra beslutsfattare också vilja det?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska, universitetsadjunkt.

Tänk om pengarna kunde gå direkt till dom som jobbar i vården!

av

Vi i avdelning Örebro har som mål att träffa så många medlemmar och potentiella medlemmar som möjligt, så vi försöker att bjuda in oss på arbetsplatser där våra professioner finns.

Många är positiva till att vi kommer och många tycker att medlemskap i Vårdförbundet är viktigt, att vi gör skillnad. Siffrorna visar detsamma, vi har hög anslutningsgrad i länet runt 81-82 % i anslutningsgrad. Vilket vi så klart är jätteglada för. Men vi träffar också personer som är missnöjda med Vårdförbundet och de flesta nämner anledningen lön, att Vårdförbundet har att misslyckats med att få upp lönen för våra professioner.
De är missnöjda för att lönen är för låg i förhållande till andra yrken med likvärdighet vad gäller kompetens och ansvar. De är också missnöjda över att löneutvecklingen är dålig, ibland obefintlig och i värsta fall helt upp och ner.

När vi möter beslutsfattare med våra medlemmars frustration över lönen, i samverkan med arbetsgivare eller i möten med politiker får vi ofta till svar. – Men ni har aldrig varit så här många. Personalkostnaderna har aldrig varit så här höga. Vi brukar också få till svar. – Ekonomin är inte i balans. Vi måste effektivisera och spara för att komma i budget/minska underskottet/vara i ekonomisk balans (kärt barn har många namn).

Vårdförbundets tidning ”Vårdfokus” redovisade nyligen en ökning av administrativ personal inom Sveriges landsting med 36 procent mellan 2010 och 2017, medan vårdpersonalen, som till exempel sjuksköterskor, ökat med två procent. Dessa siffror kan säkert appliceras på andra vårdgivare så som kommuner. Den reella ökningen som arbetsgivaren pratar om handlar alltså inte om de som faktiskt utför vården, utan andra administrativa tjänster. Minst sagt upprörande!! Det är knappast HR och konsulter som möter patienter, räddar liv och främjar hälsa.

När vi i samma möten tar upp den alarmerande arbetsmiljön som finns på våra medlemmars arbetsplatser, som många gånger beror på lön, dåliga villkor. Kan vi få till svar. – Vi tillsätter en utredning. Vilket brukar innebära att en eller flera konsulter hyrs in, alternativt ges uppdraget till personal inom organisationen. De skriver ihop en lunta papper som kan användas eller inte. Finns inga garantier där.

Tänk om dom pengarna kunde gå direkt till dom som jobbar i vården! Vore inte det bättre utnyttjande av våra gemensamma skattepengar?

 

Ha en riktigt skön sommar och tänk på att #viärvården

 

Vid tangenterna

Nadya Lehto

Leg. Sjuksköterska

Regionalt- och Huvudskyddsombud

Vårdförbundet avdelning Örebro

Varför slutar mina kollegor?

av

Varför slutar så många av mina kollegor?

Trots att antalet anställda ökar så sjunker produktionen. Vi kan inte bara skylla på att dagens unga är mer flyttbara än vi äldre. Jag tror att en stor skillnad förr mot nu är att vi kände oss mycket mer delaktiga. Nu ges förklaringen att vi inte har råd att kompetensutveckla personalen, ej heller ta vara på deras goda idéer för att vi är så pressade av att uppnå produktionsmålen.

Känns det igen? Allt för många vittnar om detta och slutar.

Regeringen pratar om att det ska satsas på vården, och i verksamheten diskuteras hela tiden vad vi kan dra in på. I år ska det hyvlas 2 % i all verksamhet i Regionen.

I ena vågskålen väger ekonomi och produktion tungt.

I den andra vågskålen väger vårdtyngd, svårigheter att få semester, brist på löneutveckling, mer eller mindre tvång att jobba övertid som tidigare i huvudsak var relaterad till sommaren. Idag krävs detta mer eller mindre året om.

Vart är vi på väg? Vart tog visioner och idéer vägen?

Vart tog våra chefer och ledare vägen?

I dagens medicin nyligen skrevs om Kirurgava på Norra Älvsborgs länssjukhus i Trollhättan.
En avdelning som fick stänga vårdplatser för några år sedan på grund av sjuksköterskebrist.
Utan några egentliga tillskott på medel lyckades man öppna alla vårdplatser och idag även vara fullbemannade tack vare ett mycket närvarande ledarskap.
https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2018/06/29/har-far-alla-ga-pa–sin-onskesemester/

Ett annat exempel i regionens verksamhet, kirurgavdelning 4 i Lindesberg tack vare ett närvarande och bra ledarskap är ett undantag när det gäller personalbrist i vårt område.

Ska det vara så svårt att använda sig av de goda exemplen?

Ja, tydligen för de goda exemplen verkar inte falla i god jord.

Tips till beslutsfattare.
Det finns goda exempel på väl fungerande verksamheter, använd er av dem och av alla kloka erfarna kollegor ute i verksamheterna.

Hans Nilsson
En sjuksköterska med många idéer

En dag på operation

av

Tisdagen den 5 juni anlände jag till USÖ kl. 07:30. Jag skulle få gå med en dag som operationssjuksköterska på opererande ortopedin. Ärligt talat visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Förra gången jag gick ”en dag i dina skor” var på förlossningen. Där hade jag ju åtminstone varit som förlösande patient ett par gånger och därmed en viss föraning om vad jag kunde förvänta mig.

 Operation var något annat. Hur kommer jag att reagera när jag väl står i operationssalen? Skulle kräkmagen eller yrseln slå till av att se blodiga sår? Plötsligt kände jag mig lite nervös.

Nåväl, jag blev väl mottagen av operationssjuksköterskan Ingrid. Jag fick klä mig korrekt, ta av diverse smycken och stänga av telefonen. Bara det är en konstig situation för mig eftersom mobilen till vardags är ett av mina viktigaste arbetsredskap. Jag fick se mig omkring lite på avdelningen och sedan var det dags att inträda i operationssalen.

 Jag fick vara med på två operationer. Den första insikten som slog mig var att mycket mer tid gick åt till förberedelser än jag kunnat föreställa mig. Både patienten, alla instrument och annat material som skulle användas förbereddes in i minsta detalj. Kravet på hygien och sterilitet är enormt, både när det gällde patienten själv och omgivningen. Till en början vågade jag knappt röra mig runt i rummet av rädsla för att stöta till något som draperats med gröna dukar. Man vill ju inte gärna orsaka att personalen får börja om.  

Dags för operationsstart. Konstigt nog vande jag mig ganska snabbt vid det stora såret som skulle omhändertas. Den patienten var från ett annat län än Örebro och hade kommit efter en allvarlig olycka som krävde snabb men avancerad sjukvård. Det är verkligen bra att vi samarbetar över länsgränserna så att patienter, även de som bor utanför Örebro län, snabbt kan få högkvalitativ vård.

Den andra operationen tog längre tid än den första och var av en annan karaktär. Ytterligare en insikt, att variationen mellan patienternas åkommor på ortopeden på USÖ är så stor. Det ger förståelse för vilken enorm yrkesskicklighet och flexibilitet som krävs av personalen för att kunna möta varje enskild patients behov.

Vi fick också möjlighet att prata en del under dagen om hur det är att arbeta som operationssjuksköterska. Vi pratade om vikten av att ha arbetstider som möjliggör återhämtning. Man berättade att personalen här har väldigt mycket övertid och att de skulle behöva fler kollegor, men svårigheten att rekrytera står i vägen. Det skulle behövas för att få in mer luft i systemet som gör att medarbetarna kan gå hem efter arbetsdagen utan att behöva känna stress över om det kommer att finnas tillräckligt med personal dagen efter.
Vi pratade om lönespridning. Det är bra att ingångslönerna har gått upp, men samtidigt har det fått konsekvenser för lönespridningen. Kompetens och erfarenhet betalar sig sämre. Mest pratade vi om att det måste löna sig bättre att utbilda sig – en förklaring till varför det är så svårt att rekrytera.

Operationssjuksköterskor är specialistutbildade sjuksköterskor. De har många års universitetsstudier och därtill flera års erfarenhet. Kraven på kunskap om såväl teknisk utrustning som verktyg är enorma, precis som ansvaret för patienten. De är experterna på, och har ansvaret för, hygien och sterilitet. De bistår under hela operationen för att den ska flyta på och kunna genomföras på ett så smidigt sätt som möjligt. Efter operationen är det operationssjuksköterskan som säkerställer att alla instrument, kompresser och annat material stämmer när operationen är slutförd.

 Efter den andra operationen var det dags för mig att åka och hämta barnen på förskolan. Känslan som infann sig direkt efter att jag lämnat sjukhuset var att det här är medarbetare som verkligen älskar sitt jobb. Att det finns en enorm yrkesstolthet. Flera gånger sa de: jag har världens bästa jobb. Men även den som älskar sitt jobb kan till slut vilja byta arbetsplats om de inte får rätt förutsättningar eller en lön som motsvarar insatsen. Det är sannerligen dags att uppvärdera specialistsjuksköterskorna!

 Till sist vill jag bara säga: Tack för det jobb ni gör. Tack för att ni kämpar på även när det är som allra tuffast. Tack för att ni visar oss politiker hur en dag i era skor kan se ut.

Kajsa Rosén (L)
Politisk sekreterare
Region Örebro län