Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Här är min historia

av 1 kommentar

Jag älskar mitt arbete och längtar dit när jag är ledig.

Hur många, med handen på hjärtat, älskar varje dag man tillbringar på sitt arbete. Jag har sedan jag var barn tänkt att jag ska jobba inom sjukvården på ett eller annat sätt, målet när jag började läsa till sjuksköterska var att bli barnmorska.
Började min karriär inom hemsjukvården första 2 åren som sjuksköterska och gick sedan vidare till njurmedicinsk vårdavdelning där jag arbetade i 4 år.

En höstdag i oktober 2012 fick jag så möjligheten att gå med en dag på ambulansavdelningen i Örebro och det var kärlek vid första ögonkastet. Att få på mig de gröna ambulanskläderna var en känsla av att komma hem och så har känslan varit sedan den dagen. Att få göra skillnad i människors vardag och få finnas där när dom upplever att vi är dom enda som kan hjälpa är en fantastisk känsla!

Jag lär mig nya saker varje dag och har stor respekt för yrket framför allt i avseende att jag aldrig kommer vara fullärd och det är en del av tjusningen. När man arbetar inom vården är ingen dag som någon annan och framför allt inte på ambulansen, alla möten är unika och ingen körning den andra lik.

Inom många andra yrken är röda dagar och olika högtider en självklarhet att fira med sin familj, som sjuksköterska är dom dagarna precis som alla andra. Jag firar lika ofta högtider tillsammans med min “arbetsfamilj” som med min familj och det är såklart en uppoffring men lika självklart för min familj som för mig idag.

 Arbetet som specialistutbildad ambulanssjuksköterska är för mig att leva drömmen och jag kan idag inte se mig själv arbeta med något annat. Jag har bara en önskan nu och det är att vi som yrkeskår ska få en rättvis lönesättning och en hållbar lönestegring sett över yrkeslivet. Jag vill känna mig trygg i att min pension där borta i horisonten blir dräglig, det är ingen orimlig önskan och jag hoppas så för mig och mina kollegor att detta kan bli verklighet.

Summa summarum vill jag säga till er alla som funderar på att läsa till sjuksköterska eller vidare till specialistsjuksköterska, kör bara kör målet är fantastiskt och jag lovar ett arbete som aldrig blir långtråkigt.

Carolina Classon
Specialistutbildad Ambulanssjuksköterska på ambulansen Örebro och Förtroendevald Vårdförbundet.

 

 

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka?

av Lämna en kommentar

Om knappt 10 år beräknas vi vara 11 miljoner i Sverige. Den största procentuella ökningen står människor i åldrarna 80 år eller äldre för. Åldersgruppen 80+ förväntas vara 50 % fler än vad de är idag (källa: SCB). Anledningen är att det var stora barnkullar på 1940-talet, men även att livslängden ökar. Det är såklart något positivt att vi har en ökad livslängd. Men det medför också utmaningar. För när vi lever längre så krävs också att det finns resurser för att bemanna vård och omsorg. Och vi behöver allt mer vård och omsorg, ju äldre vi blir. Vem är det som ska arbeta med alla våra gamla och sjuka om 10 år, när vi inte kan fylla behovet av kvalificerad arbetskraft till vård och omsorg ens idag?

Kvalificerad arbetskraft. Smaka på ordet kvalificerad. Vad innebär det att vara ”kvalificerad” när man ska arbeta med gamla och sjuka? Alldeles nyligen fick jag personligen erfara vad bristen på just kvalificerad vårdpersonal innebär.

Min 95-åriga farmor, som hankat sig fram på egen hand i snart ett sekel, blev invaderad av influensavirus. I feberyran slår min farmor i golvet och blir liggandes där i X antal timmar. Som tur är så är hon inte helt ensam i världen, något som dessvärre inte är helt ovanligt, och hon transporteras till sjukhus för några dygns vätskeersättning och allmän omvårdnad. På darriga ben skickas hon hem, denna gång med ett larm till hemtjänsten om handleden.

Det dröjer inte länge innan hon tuppar av igen. Den här gången har hon dock ett larm att trycka på och efter en stund dyker hemtjänstpersonalen upp. Farmor klagar över nackvärk och kan inte komma upp från golvet eller röra på benen ordentligt. I pannan har några ilskna sår slagits upp. Blodet sipprar ner i hennes ansikte.

Kvalificerad vårdpersonal tillkallar i det här skedet på en ambulans, eller åtminstone på en sjuksköterska som kan göra en medicinsk bedömning av min gamla farmor. Dessvärre ter sig detta inte vara någon kvalificerad personal. För trots intensiva nacksmärtor och oförmåga att röra underkroppen ordentligt, så baxar personalen upp min farmor i sängen, slänger på några plåster i pannan (att det sitter ett antal hårtestar under plåstret har tydligen ingen betydelse) och åker därifrån.

När min pappa åker hem till min farmor konstaterar han omedelbart att han behöver ringa en ambulans (han har för övrigt aldrig arbetat inom vården, eller ens med människor).

Min farmor hade en fraktur på C2; en halsryggskada. Enligt ortopeden var det bara tur att hon inte blev förlamad. “Varsam hantering, tidig diagnos och tidig etablering av stabilitet i halsryggen med syfte att skydda och bevara ryggmärgsfunktioner är nyckelfaktorer för ett framgångsrikt och långsiktigt resultat”  (Internetmedicin). Den kvalificerade personalen på sjukhuset vårdade min farmor enligt konstens alla regler. Hade hon själv fått bestämma så hade hon flyttat in på ortopedavdelningen. De var helt enkelt underbara (citat av min farmor).

Vi behöver inte förflytta oss 10 år framåt i tiden för att konstatera att det är en stor ”utmaning” (läs ”kris”) när det gäller att bemanna vård och omsorg. Och det handlar inte bara om att bemanna. Vem är det som ska arbeta i vård och omsorg? Är det vem som helst? Hur mycket utbildning tror du krävs för att kunna ge adekvat vård till en människa?

Läser en av de jobbannonser till vården som ligger ute på nätet i skrivande stund:

Huvudsakliga arbetsuppgifter
– ge personlig omvårdnad och service till de boende utifrån individuella behov
– hälso-och sjukvårdsinsatser efter delegering

Vilka krav tror ni det är på utbildningsnivå?

Kompetenskrav:
– gymnasiekompetens
– erfarenhet av verksamhetsdokumentation
– datorvana

Människan är en unik, komplex individ. De människor som dessutom är i behov av vård och omsorg, antingen pga åldrande kropp eller sinne, eller de som är sjuka (eller både och) behöver persononcentrerade vård-och omsorgsinsatser. Borde vi inte kräva någon form av utbildning kopplat till människokroppen, till åldrande och till omvårdnad innan vi låter någon “ge personlig omvårdnad utifrån individuella behov”?

Vad händer när de som ska ta hand om vår gamla farmor, mamma eller bror inte har vare sig intresse eller kompetens att ta hand om människor?

Det krävs ett enormt arbete och omfattande åtgärder på samhällsnivå, för att ens försöka få bukt med krisen i vården, en kris som kommer att bli allt värre. Men det är inte bara en bemanningsfråga. Det är också en fråga om rätt kompetens.

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka? Vem ska ta hand om dig och mig?

Jag och min Farmor

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

 

Situationen på IVA visar på trycket i villkorsfrågan

av Lämna en kommentar

I dagarna har det varit stora nyheter i lokal media om att Intensivvårdsavdelningen, IVA, på USÖ tvingas dra ner på platser på grund av den specialistsjuksköterskebrist som råder.
Tidigare har specialistsjuksköterskorna tagit flertalet extrapass för att täcka upp luckorna, men deras ork räcker inte till och därför har de nu sagt att de inte tar fler extrapass på frivillig basis utan bara på beordrad övertid.

Bristen på specialistsjuksköterskor gör nu att Region Örebro län tvingas, ”tillfälligt”, dra ner på antalet IVA-platser på USÖ från 8 till 6. Arbetsgivarens definition av tillfälligt är i det här fallet 30 veckor.

Resultatet av neddragningen har gjort att specialistsjuksköterskorna och läkarna på IVA nu sagt ifrån.

Läkarföreningen beskriver att patientsäkerheten är ”hotad i princip hela tiden”. Överläkarna på IVA gör analysen att villkoren för att studera vidare till specialistsjuksköterska är för dåliga och att det därför inte finns tillräckliga incitament för att fler grundutbildade sjuksköterskor ska studera vidare än för att minimalt täcka pensionsavgångar. Likt specialistsjuksköterskorna anser läkarna att löneskillnaderna helt enkelt är för dåliga mellan en grundutbildad och en specialistutbildad sjuksköterska. Vårdförbundets förtroendevalda på IVA hoppas att arbetsgivaren nu förstår allvaret.

SKL hävdar samtidigt att det inte finns något tryck i frågan om lönerna för Vårdförbundets medlemsgrupper.

Undertecknad vill därför vända sig direkt till Andreas Svahn (S) och Karin Sundin (S) som båda sitter med i SKL. Svahn som ersättare i SKL:s styrelse och Sundin som representant i SKL:s sjukvårdsberedning.

När SKL hävdar att det inte finns tryck i frågan om bättre villkor för Vårdförbundets medlemmar är det allt annat än korrekt. Vår egen regionala situation visar det med all oönskvärd tydlighet.

Det finns ett enormt tryck i att villkoren för Vårdförbundets medlemmar måste förbättras. Det är bara en struts, med sin enträgenhet att stoppa huvudet i sanden, som kan hävda någonting annat.

Problemet är heller inte bara en isolerad ö på IVA, samma brist på Vårdförbundets medlemsgrupper går att finna på mer eller mindre valfri vårdcentral, operationsavdelning och vårdavdelning, men också på röntgen, i våra laboratorier och på förlossningsavdelningar.

I hela Region Örebro län.

Det är dags för bättre villkor.

Nu har ni chansen! Berätta för era kollegor i SKL att trycket för bättre villkor finns och att SKL behöver gå Vårdförbundet till mötes i avtalsförhandlingarna om nytt centralt kollektivavtal.

Marcus Folkö Müntzing
Legitimerad sjuksköterska
Vårdförbundet avdelning Örebro

We´re Only in It for the Money!

av

Är det bara lönen som betyder något för oss? År ut och år in hörs tjatet från sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor; ”Vi vill ha mer i lönekuvertet!”. Med dollartecken i ögonen, andra sportbilen på garageuppfarten och femte lyxsemestern inbokad för i år, slår vi återigen näven i bordet för att kunna fylla vår penningpåse till bredden. We´re Only in It for the Money!

Visst är det så! Självklart sökte jag in på sjuksköterskeprogrammet och barnmorskeprogrammet för att kunna segla upp i topp bland landets inkomstmiljonärer. Och mycket vill ha mer- i årets avtalsförhandlingar vill vi ha ÄNNU mer pengar till våra yrkesgrupper. Vilka girigbukar vi är va?

Känner du dig träffad? Nej, jag trodde inte det heller…. För det finns väl INGEN som har sökt sig till dessa yrken för att bli rik. Men det är stor skillnad på att tjäna storkovan och att få lön för den insats man faktiskt bidrar med. Det är just därför vi befinner oss i avtalsrörelse. Och det är därför vi ”tjatar” om lön. År ut och år in.

Jag var nyligen och besökte en nära anhörig som befinner sig på en vårdavdelning på ett av landets större sjukhus. Jag konstaterade snabbt att genomsnittsåldern bland sjuksköterskorna var mycket låg. Det är absolut inget fel på unga sjuksköterskor, men var finns alla erfarna, rutinerade? De trygga, stabila sjuksköterskorna som jobbat på avdelningen sedan medeltiden och som kan allt om avdelningen och de olika diagnoserna som behandlas där på sina fem fingrar?

Faktum är att dessa guldklimpar, för det är just vad de är, lyser med sin frånvaro på de allra flesta vårdavdelningarna som jag besökt under senare tid. Studenter som befinner sig på VFU, dvs ”praktik”, handleds av nyutbildade sjuksköterskor som i princip själva var studenter i förrgår. Den mest erfarna på avdelningen har max ett eller ett par år på nacken.

Det lönar sig inte att vara erfaren, att vara sin arbetsplats trogen genom att utvecklas och stanna kvar där. Det lönar sig inte att vara bäst.

Resultatet av det?
• Vården dräneras på erfarenhet och kompetens
• Risken för misstag som drabbar patienten ökar drastiskt
• Alltför få arbetar kvar i vården
• Vårdavdelningar kan inte hålla öppet pga för få anställda
• Vårdplatserna minskar pga brist på personal
• Vår befolkning får inte den vård de behöver

Det som är allra mest frustrerande är att det borde vara en enkel sak att lösa. Dessutom går det ju bra för Sverige. Åtminstone om man får tro våra politiker. Men när det handlar om att erbjuda attraktiva villkor till undervärderade barnmorskor så finns det aldrig pengar. Någon mer än jag som är less?

Vården klarar sig inte utan våra professioner. Vår befolkning klarar sig inte utan vård. Inte så avancerad vetenskap att begripa…

Nej, det är inte bara lönen som betyder nåt. Men genom högre löner kan vi rekrytera och behålla fler, vilket leder till högre bemanningstäthet och fler öppna vårdplatser. Det är en vinst för både anställda och för vår befolkning. Nu är det dags att öppna penningpåsen och fördela den dit det behövs. Det vore inte en dag för tidigt. Snarare flera år försent.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och leg barnmorska¨
Förbundsstyrelseledamot och avdelningsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Ge oss den lön vi förtjänar

av

Nu Kräver Vårdförbundets medlemmar rätt värdering på arbetsmarknaden.

Sjuksköterskor, Barnmorskor, Röntgensjuksköterskor och Biomedicinska
analytiker behöver en uppriktig debatt om vår arbetssituation och lön.

 Vi kräver lön för det kvalificerade yrkesarbete vi utför och ett rättvist lönesystem och en god arbetsmiljö.
Det är inte logiskt att den som valt att vidareutbilda sig till specialist ska gå ner i lön och behöva bekosta sin specialistutbildning själv.
Allt tyder nu på att fler kommer lämna yrket eller känner sig tvingade att byta arbetsgivare för att höja sin lön.

 – Att så många av våra yrken inte är rätt värderade på arbetsmarknaden har även bidragit till en ökad personalomsättning och den minskade kontinuiteten har lett till fler stängda vårdplatsers samt uppskjutna operationer och behandlingar.

Vi känner oss särbehandlade och uteslutna när det gäller löneutvecklingen.
Vi är multikompetenta och får för varje år mer ansvar som vi tacksamt tar emot, men löneförhöjningarna uteblir.
Mångårig kompetens försvinner för att ersättas av personal som saknar kompetens och detta äventyrar patientsäkerheten.

En förbättrad löneutveckling under hela karriären är den i särklass viktigaste åtgärden för att fler sjuksköterskor ska bli rätt värderade på arbetsmarknaden.

Att öka antalet sjuksköterskor i den kliniska verksamheten är ytterligare en åtgärd som kan förbättra situationen.

 

Vid pennan Eva Harrysson en hoppfull legitimerad Sjuksköterska med specialist

utbildning till Distriktsköterska, Anställning i Örebro Kommun i hemsjukvården,

År i yrket 21 Lön 38850 Kr.

 

 

 

Skräckblandad förtjusning inför examen

av

Med lite mindre än ett år kvar tills man kommer att gå ut genom dörrarna på Örebro universitet för sista gången och då som legitimerad sjuksköterska har en hel del saker passerat. Tentor, examinationer, VFU. En känslomässig berg och dalbana över studier samt den framtida yrkesrollen.

Fortfarande är tanken över legitimationen både skrämmande men välkomnande.

Dock kommer jag hela tiden tillbaka till tanken över att hur sjuksköterskeyrket kommer innebära att lära sig saker genom hela arbetslivet, att det kommer vara ok att inte veta allting, att det kommer vara ok att ställa alla dom där frågorna som kommer uppstå. Både under tiden som student och som legitimerad sjuksköterska. Och det är faktiskt en tanke som känns väldigt bra. Att veta att det är ok att inte ha svaren på allting och att hela det kommande yrkeslivet kommer leda till nya lärdomar.

Och fram till dess. En dag i taget, en uppgift i taget och ha en bra VF studentdag.

Björn Johansson
Sjuksköterskestudent vid Örebro Universitet.

Hemsjukvård i förändring, en stor utmaning för kommunerna

av

Det behövs nu snabba beslut att ge betald specialistutbildning för att säkerställa den vård som krävs.

Folkhälsan i Sverige utvecklas positivt och medellivslängden ökar fortsatt.

Antalet vårdplatser på särskilda boenden och i slutenvården har alltjämt minskat under de senaste decennierna, samtidigt har vårdtiderna i slutenvården blivit kortare.
Detta har inneburit att hemsjukvården utökats och blivit allt mer avancerad, en trend som ser ut att fortsätta.
Hemsjukvården står inför utmaningen att möta mer varierande och komplicerade tillstånd i hemmet samtidigt som de ekonomiska förutsättningarna är begränsade och resurserna minskar.

Patienter i hemsjukvården idag har ett mycket stort vårdbehov som i sig kräver specialistkunskap. Specialistsjuksköterskor, exempelvis distriktssköterskor, kommer att vara en av arbetsmarknadens mest efterfrågade yrkesgrupper under de kommande åren.

Vården i hemmet ska skapa trygghet, ge tillgänglighet, kompetens och samordning i en god miljö.
Den avancerade sjukvård som utförs i hemmet kräver kunskap och hög kompetens för att vara säker och trygg.

I hemsjukvårdandens organisation som den ser ut idag har sjuksköterskan inte omedelbar tillgång till stöd från kollegor och andra kompetenser, vilket innebär att sjuksköterskans kompetens, beslutskapacitet och självständighet måste vara hög.
Kompetensutveckling och utbildning är faktorer som kan göra arbetet inom äldreomsorgen mer attraktivt och underlätta rekryteringen av nya sjuksköterskor.

Att specialistsjuksköterskan får en central roll i utformningen av framtidens hemsjukvård är av vikt, då de med sin kunskap och medverkan kan bidra i utformningen av lämpliga arbetsformer som skapar trygghet och en fungerande vårdprocess för vårdtagaren och dess närstående.

Vid pennan Eva Harrysson
Leg. Distriktssköterska/Huvudskyddsombud Örebro Kommun
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Nu ska löneglastaket krossas

av

Det har väl inte undgått många att vi sagt upp vårt kollektivavtal.

En del tycker att det inte spelar någon roll, vad gav det förra gången vi stred för våra löner?

När min karriär som sjuksköterska startade fanns det gott om sjuksköterskor och man fick vara glad för en 50 % tjänst där man allra helst ville jobba.
Idag har vi brist inom i stort sett alla områden i vården framförallt specialistsjuksköterskor. Behovet av god avancerad vård ställer ytterligare krav på kompetens. Befolkningen blir allt äldre.

På Vårdförbundets kongress pratades och motionerades det om lönespridning och att erfarenhet måste löna sig. Vårt gällande avtal har inte gett vad vi hoppats på.

Vårdförbundet tog fasta på motioner och argument och avtalet (HÖK16) har sagts upp.

Bra tycker jag. Inte en dag för tidigt.

Varför tror jag vi kan nå resultat? Framtida personal kommer inte vallfärda till vården om inget görs åt dagens lönevillkor och arbetsmiljö. En bra arbetsmiljö där jag har möjlighet att vara delaktig i förändring och utveckling av verksamheten, känna mig stolt över mitt yrke och få betalt för min kompetens.

Idag är mantrat produktion och besparing. Vi känner oss som produktionsenheter inte unika individer i ett sammanhang som gör skillnad.

Jag tror att om man inte börjar betala en rimlig lön kommer sjukvården inte ha någon personal kvar och det känns som beslutsfattarna börjar förstå.

Håll utkik i pressen och på våra sociala medier för att vara uppdaterade i frågan.

Diskutera på era arbetsplatser hur vi bäst skapar tryck i våra villkorsfrågor.

Hans Nilsson
Leg sjuksköterska/Huvudskyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Den obotlige optimisten

av

Nytt år med nya möjligheter

Hur svårt kan det vara? Att ge rimlig ersättning och skapa normal arbetsmiljö i vården?

Det är otroligt stimulerande att få arbeta i vården. I alla år har medarbetarna fått vara med och bidra med idéer som gett verksamheten en otrolig skjuts framåt i utvecklingen. Det har gjort många känt sig delaktiga och man har känt yrkesstolthet.

Idag ser arbetsmarknaden annorlunda ut. Våra yrken är bristyrken och man kan välja och vraka bland jobb, speciellt om man har specialistkompetens.
Arbetstakten har höjts och trenden är att man ska efterlikna industrin med hög produktionstakt, som blivit på bekostnad av arbetsmiljön då man konstant arbetat med för lite personal. Liten eller ingen tid för att tänka utveckling eller förändring.
Det har överlåtits till andra personer, strateger, samordnare etc. Allt för att bedsidearbetet inte ska störas, men det var just det som gjorde att det var så roligt att arbeta.

Det kanske inte är så konstigt att arbeta som hyrsjuksköterska kan tilltala. Där ser lönebilden bättre ut, och möjligheten att påverka arbetstiden är stor, dock på bekostnaden av kontinuitet och vi känsla i arbetsgruppen.

Det borde inte vara en utopi att erbjuda mer individuella arbetstidslösningar och ha en plan för att förbättra lönevillkoren för våra medlemmar.

Mitt förändrings och förbättringsförslag:

 

  • Värdesätt våra medlemsgrupper
  • Ha flexiblare arbetstidslösningar
  • Se och hör alla medarbetare. (lyft bort arbetsuppgifter från 1:a linjens chef så tid finns)
  • Låt medarbetarna vara med i förändringsprocesser. (De bästa förändringsförslagen kommer från ”golvet” är min erfarenhet)
  • Det måste finnas tid för reflektion (vi jobbar med människor inte maskiner)

Hälsningar från den obotlige optimisten.

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska
Yrkesstolt men orolig

Den outbildade gubben i lådan

av

När jag valde att utbilda mig till sjuksköterska och barnmorska så hade jag inte en bild av att jag skulle sicksacka mellan patienterna och välja ut vem eller vad jag känner för att vårda. I mitt huvud är det helt befängt att ens tänka tanken. Ändå bubblar det återkommande upp idéer hos vissa om att professionen ska tillåtas välja hur, när, var och vem som ska vårdas. Alltför ofta. Och det tycks i princip alltid handla om kvinnohälsa och barnmorskeyrket.

För ett ögonblick så kändes det lite läskigt. Den där dagen då jag som relativt nyfärdig sjuksköterska skulle gå in på patientrummet där två väktare från det närliggande fängelset vaktade över den svårt sjuke patienten som låg där i sjukhussängen. Ögonblicket av obehag var snabbt övergående. Det handlade om en sjuk människa i behov av vård, oavsett om det var en dömd brottsling eller inte. Jag var legitimerad sjuksköterska och anställd för att vårda akut sjuka på länets största sjukhus. Den professionella sjuksköterskan i mig tog sitt självklara yrkesansvar.

Mördare, våldtäktsmän och pedofiler, visst ger det inga positiva känslor? Men som sjuksköterska ger jag dem samma omvårdnad som jag ger alla mina patienter. Om jag inte klarar av det så kan jag inte arbeta som sjuksköterska. Det ingår inte en utbildning till sierska vid sidan av min sjuksköterskeutbildning. Hur ska jag kunna veta vad mannen som kommer in med blåljus till akuten, kvinnan som ligger sövd på operationsbordet eller den långa tonåringen som återkommer till provtagningen för regelbundna blodprover har för skelett i sin garderob? Som sjuksköterska bedömer jag inte vem som förtjänar min omvårdnad, vem som är tillräckligt god eller inte. Jag vårdar alla. Punkt.

Borde jag bara vårda de som har samma politiska åsikt som mig? Ska jag vårda politikern från de partier som jag inte sympatiserar med, som inte har samma värderingar som mig? Ska jag vårda en muslim, en buddist eller en ateist? En bög eller en flata? En mörkhyad eller ljushyad?

Ska jag bara vårda de som är och tycker som jag? Vedervärdiga tanke!

Ändå dyker det upp, som en outbildad gubbe i lådan, med jämna mellanrum. Men det handlar inte om huruvida vi ska vårda en dömd pyroman eller massmördare. Det handlar om att barnmorskor ska kunna ”välja” bort att arbeta med kvinnohälsa. Ja, det låter ju helt galet. En barnmorska som inte vill arbeta med kvinnohälsa. Varför blir man då barnmorska?

Organisationen ”Människovärde” (känns verkligen ironiskt att de kallar sig för det) tror att anledningen till att det är brist på barnmorskor beror på att det finns personer som inte vill arbeta med aborter och preventivmedel- dvs kvinnohälsa. För det är ju det som är innebörden av kvinnohälsa. Graviditet, preventivmedel, cellprovtagning, fosterdiagnostik, klimakterierådgivning, förlossning, abort, missfall, sexuellt överförbara infektioner, gynekologiska ohälsotillstånd, rådgivning om sex och samlevnad….det är vad man arbetar med som legitimerad barnmorska.

Och att ens tro att bristen på barnmorskor skulle bero på att det finns så många presumtiva barnmorskor som vill arbeta som barnmorskor för att tillfredsställa sitt eget ego är inte bara urbota dumt. Det är också höjden av egoism.

Som legitimerad sjuksköterska och barnmorska bär jag ett yrkesansvar där jag sätter fokus på patienten, med stöd av vetenskap, riktlinjer och lagar. Det är inte mina tankar, åsikter och värderingar som är i centrum. Det är patientens.

Och bara för att vara tydliga. Bristen på barnmorskor beror på att professionen är gravt värdediskriminerad sedan decennier. Eller kanske tom århundraden. Det beror på att arbetsmiljön orsakar utmattning och stressrelaterade sjukdomar; det beror på att arbetstiderna och schemaläggning är helt omänskliga; det beror på bristande möjligheter att kunna utöva sin professionskunskap till fullo och det beror på total avsaknad av löneutveckling.

Tänk om den där outbildade gubben i lådan kunde sluta hoppa upp ur den inskränkta boxen mer.

Åsa Mörner
Legitimerad sjuksköterska och barnmorska