I dag är det Tredje Advent och en dryg vecka till Julafton. Jag tänkte skriva några ord om etik och bemötande som är ganska passande i Juletider när alla fall jag får en känsla av godhet och ljus.
Alla våra möten med andra människor/patienter handlar till en stor del om bemötande och vad patienterna oftast klagar på, när de väljer att skicka vidare en anmälan angående vården, är bristfälligt bemötande.
Jag tänker ibland på, när jag i något sammanhang, sa till en kollega att vi borde sträva efter att bemöta andra som vi själva vill bli bemötta och hen röt emot att vi inte alls skulle göra det för att alla vill inte bli bemötta på mitt sätt. Jag tycker att vi båda har rätt.
För visst är det så i vården att alla vill bli omhändertagna av någon som är professionell och vet vad den gör och som samtidigt ser bara mig som patient och mina behov i vårdmötet. Vi skall inte behandla alla precis lika, göra precis det samma för alla som på en lista vi kan bocka av. Vi ska sträva efter att bemöta var och en, utifrån den personens behov av oss och vår kompetens i den situation vi befinner oss i. Det är det som kallas personcentrerad vård och det är det vi är bäst på, vi de 4 yrkesgrupperna i Vårdförbundet och det är en stor del av vår identitet. Det är också det som vi har så svårt att sätta ord på och förklara för någon som vill veta vad vi egentligen gör på jobbet utöver allt det tekniska, vår yrkeskunskap och vårt handlag.
Och det är kanske det som vi har allra svårast att få gehör för, när kraven på produktion i arbetet blir allt för övermäktiga och denna viktiga del av vårt arbete elimineras så att vi inte längre känner att vi bidrar med något för patienten. Det är då vi inte orkar arbeta kvar i vården.
Om vi hade velat arbeta inom industrin där det går på löpande band, då hade vi sökt oss till det arbetet. Men vi har valt att arbeta inom vården i en avancerad vårdmiljö med många komplicerade och livsviktiga åtgärder som bidrar till patientens liv och hälsa och det är detta möte med individen som får oss att lockas av just dessa yrken. Att kunna bidra till att någon annan får ett bättre liv, eller behåller livet i vissa fall, det är varför vi har valt vårt yrke.
Jag vill avsluta med Anna Forsbergs ord när hon föreläste om profession och etik. ” Vi är utbildade för att tjäna mänskligheten, inte primärt för att tjäna överheten”. Det kräver reflektion och kunskap men också en stark vilja att ta ansvar och ifrågasätta organisatoriska system som motverkar och hindrar våra möjligheter att främja hälsa”
Vården är inte till för att producera. Vården är till för att vårda människan som söker hjälp, stöd eller råd. Vi vill inte producera. Det ingår inte i vår profession utan är snarare en motsättning till våra etiska koder.
Jag önskar er alla en fantastisk Jul och Nyårshelg
Där vi alla tar hand om varandra med vårt bästa bemötande.
Rósa Ólafsdóttir
leg. sjuksköterska och leg. barnmorska
