Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Önskelista från en undervärderad sjuksköterska

by

Hej hopp i julstöket.

Det finns väl ingenting som är så aktuellt som lön i dessa tider

Har ni fått besked?

Jag gör inte vågen för årets lönerevision. Men ser inte att satsningen på oss erfarna avspeglar sig i årets lön heller. Hur får man de som lönesätter förstå att vi  med lång erfarenhet inte stannar kvar om man fortsätter att undervärdera oss.
Vårdförbundets mål med nuvarande avtal är att man under en karriär dubblar sin lön. Jag roade mig med att räkna ut hur min löneutveckling sett ut om jag utgick från en startlön på 25 000:-.

Jag har arbetat som sjuksköterska i snart 33 år och har 36 700:- i lön.

Detta ger den fantastiska summan 365,62 kr per år. Det skulle ta mig över 30 år till att nå Vårdförbundets mål med en dubbling av lön fram till pension. Frågan är om jag orkar med vårdjobbet fram till 86 års ålder?

Det är synd att Jobbet som sjuksköterska är fantastiskt roligt och ger mycket. Jag har haft många fantastiska år i yrket, men nu lider vården personalbrist, arbetsmiljöbrister och stor brist på löneutveckling för oss som arbetar patientnära. Känns det lockande?

Önskelista till tomten:
En lön värdig mitt yrke
Fler kollegor
En arbetsmiljö värd namnet

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska med lång erfarenhet

Men hur gör vi med tomten?

by

Barnens önskelista har tagit form redan för 2 månader sen. Förväntansfulla och längtan är stor. Men det blir sannerligen en annorlunda jul. Mina barn har aldrig firat en jul i Örebro. Familjen brukar dra till Värmland så snart jullovet börjat. Det är där vi har våra rötter och en jul utan att få komma till Värmland kommer bli lite märklig.

Men nu är det som det är och jag har börjat förbereda barnen för längesen att det inte blir som vanligt detta år. Men vad är egentligen som vanligt detta år?

Mina barn får sätta ribban. Jag ställde frågan: Hur vill ni att julen ska se ut när det bara är vi?
Och vi hemma hos oss består av mig själv, min partner och mina två barn. Snabbt kom de med idéer. Inspirerade av amerikanska julfilmer kom förslaget att vi ska öppna julklapparna redan på morgonen och gärna i pyjamas. De hoppas på en vit jul (håll tummarna) för då ska vi åka pulka och dricka varm choklad. Julmaten tycker dom att vi kan skippa för tydligen är de inte så förtjusta i den. Minstingens förslag var att vi ska äta oxfilé istället. Något vi sällan äter och tydligen hans favorit. Men julgodiset ska vi minsann inte skippa, det ska vi ha i överflöd och gärna hemgjort. Sen står julklappsleken på tapeten där insatsen är varsin hemlig klapp. Grytvantar ska paketen öppnas med. Någon som spelat julklappsleken? Kan varmt rekommenderas om ni inte testat. När kvällen närmar sig ska vi dra på oss myskläder och mysa i soffan till en film.

Men hur gör vi med tomten då, tror ni han kommer när det är Corona frågar jag?

Nej svarar barnen, det är ju socialdistans och det gäller nog även tomten. Fast han kanske har visir och munskydd tänker jag…

Julklappsleken

Detta behöver ni: 1 tärning. Tidtagare (till exempel äggklocka, mobiltelefon) 1-3 (valfritt) julklappar per person

Regler:

1. Kom överens hur många paket varje deltagare ska ta med sig och prisnivå. Man bör också tänka på att julklapparna passar alla.

2. Sätt er runt ett bord eller i ring på golvet och lägg alla paketen på bordet eller golvet.

3. Låt yngsta deltagaren börja slå tärningen och gå sedan medsols. Slår man 1:a eller 6:a får man välja ett paket från högen. Håll på tills alla paketen är slut.

4. När alla paket är slut så sätter man tidtagaruret på 10-15 min (beroende på hur många man är som spelar). Nu gäller det att ta paket från de andra. Här behöver man också slå 1:a eller 6:a för att få ta ett paket. Då vi spelar med barn brukar vi se till att alla i slutändan får samma antal paket annars kan det roliga sluta i tårar.

Och för att spetsa till det ytterligare kan man öppna julklapparna med grytvantar.

Ha en riktigt God Jul & var rädda om er!

Anna Glader
Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska och som verkligen ser framemot ett nytt år!

2020 året vi aldrig kommer att glömma

by

År 2020 blev ett år som ingen av oss kommer glömma. Det har varit ett år präglat av många nya utmaningar och ingenting är som det var innan pandemin slog till med full kraft.
Det har varit och fortsätter att vara tufft för vårdförbundets professioner, vi sliter dygnet runt med att ge den vård som våra medmänniskor förtjänar.

Det som just nu är tuffast är att vi ser hur människor i vårt samhälle slappnar av nu när vi bedöms befinna oss på en platå och spridningen i våran region åtminstone ser ut att ha stannat av i hastighet.

Våra professioner är trötta, personal som endast fick 3 veckors ledigt i somras har över året arbetat mycket hårt och behöver vila och återhämtning. Tyvärr ser den ut att dröja på obestämd tid. Nu kommer helgerna och vi alla önskar en jul som vi är vana att fira den, de flesta av oss kommer dock skruva på firandet och försöka göra det på avstånd och endast träffa några få utvalda med hänsyn till de kollegor som arbetar i dygnet runt verksamheter av olika slag.

Min förhoppning är att mina värdefulla kollegor fortsatt orkar kämpa för bättre villkor. Mitt löfte till er alla är att jag som förtroendevald och skyddsombud kommer fortsätta kämpa och arbeta så hårt jag kan för att påverka i de olika forum där jag får möjlighet att delta i diskussioner med arbetsgivare och beslutsfattare. Jag ger inte upp och jag vet att är vi många medlemmar på arbetsplatsen får jag och mina andra förtroendevalda kollegor större möjlighet till påverkan i olika frågor.

Nu till slutklämmen på det här inlägget. Jag är så oerhört stolt att vara en del av akutkliniken, för oavsett hur hårt trycket är och hur stressade vi blir så finns en stark anda av gemenskap där vi tillsammans löser problem, vi hjälper och stöttar varandra när det är tungt. Vi har många nya kollegor nu på kliniken och jag hoppas att även dom känner sig välkomna och omhändertagna när det krävs.

Jag vet att det är tungt just nu gällande massa olika saker. Så jag vill skicka med en bild som kom i mitt instagramflöde här om dagen, försöker man tänka så tror i alla fall jag att det känns lite lättare.

Bakom lucka 12 finns en önskan om bättre villkor och en skälig lönesättning, samt en skälig löneutveckling över hela yrkeslivet.

Med det sagt vill jag önska alla kollegor inom vård och omsorg en fin jul och jag hoppas att ni alla får möjlighet till lite ledighet och vila nu i helgerna. God Jul och Gott Nytt År

Carolina Classon Förtroendevald/ Huvudskyddsombud Ambulansen Universitetssjukhuset Örebro.

Skuld och Skam

by

Ärlig talat – när du lånar något ska du återlämna eller betala tillbaka. Punkt. Allt annat är oärligt eller stöld. Samhället fungera så. Det handlar om normer, social kompetens och i yttersta fall om lag och avtal.

Vem vill umgås mer oärliga och snåla personer?

Så varför fungerar inte samma princip i vården?

Med pandemin kom skuldfrågan som ett brev på posten. Vid sidan av coronakriget samlas skulder på hög. Vårdskuld och personalskuld (arbetsmiljöskuld). De växer och växer och nu under våg två är högarna nästintill oöverstiglig.

Vårdskulder är i form av behandlingar och operationer som ställts in och olika vårdköer som växer . Vård vi är skyldiga DIG. De som bestämmer är ytterst bekymrade över hur vi ska “beta av vårdskulden”. Så mitt under kriget arbetar alla som inte finns mitt i frontlinjen av covidvåg två med att arbeta av vårdskuldskön.

Personalskulden ( arbetsmiljöskulden) den vill ingen av de som bestämmer prata om, och jag ser inte att den betalas av. Det är en skuld till DIG som arbetar i vården under pandemikriget. Den fortsätter bygga på sig allteftersom personal arbetar långa pass, övertid, arbetar under stress, ändrar arbetsplats, ändrar scheman, betar av vårdskulder och haft förkortad semester. Striden mot corona pågår dygnet runt – med tid, hälsa och i värsta fall livet som insats.

Min spaning är att OM arbetsmiljöskulden inte betalas av så kommer personal säga upp sig och vården mister erfarenhet och kompetens. För vem väljer att hänga kvar på ett ställe som inte betalar tillbaka?

Den förlusten har vi INTE råd med!

Skulder ska betalas tillbaka. Med ränta. Även i vården.

Fotograf Ulf Huett

Ann-Sofie Gustavsson
anestesisjuksköterska
avdelningsordförande Örebro

P.S
Ta hand om varandra. Tänk klokt. Då kan förhoppningsvis många få fira en fin och god jul!
#Tacka med lön #viärvården

”Våga satsa oss ur krisen”

by

En kväll i mitten av november låg jag på kökssoffan och kollade på nyheterna. Covid 19, detta nya lilla virus som fått så stora konsekvenser för oss som individer, samhällen och nationer värden över.
Plötsligt blir det så tydligt hur viktig en fungerande hälso- och sjukvård är. Hur viktigt det är att det finns tillräckligt med exempelvis biomedicinska analytiker, IVA- och röntgensjuksköterskor. Nyheterna rapporterade om det en krisstödspaket efter det andra. Svenska staten skjuter till pengar – som egentligen inte finns(???) – till ett flertal branscher för att rädda Sverige. En av branscherna är hälso- och sjukvården.

Plötsligt ”finns” det pengar!!!

Jag kan inte så mycket om de övriga branscherna som får dessa bidrag men om sjukvården kan jag en del.

Jag vet exempelvis att det är viktigt med rätt kompetens. Forskning visar att vård skador ökar där sjuksköterskebanningen är låg. Naturligtvis är hela teamet runt patient viktigt! Men det finns en gräns för hur mycket vi kan tillåta oss att kompetensväxla och samtidigt behålla samma kvalitet i vården vi bedriver.
De senaste åren har sjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker lämnat yrket och vården, både erfarna och nya i yrket, för att löneutvecklingen och övriga arbetsvillkor är för dåliga.  Det upplevs alltför ofta att man bara är ett huvud på en schemarad istället för att värderas och respekteras för den erfarenhet man har och den kompetens man bidrar med.

Jag vet också att vårdskador och inskolning av nya kollegor kostar pengar och inte är effektivt för vården, även detta finns det forskning och statistik på.

Dessa statliga bidrag är en kortsiktig lösning för att klara krisen här och nu genom att täcka extra utgifter kopplat till Covid19.

Tänk om staten kunde våga satsa långsiktigt – se till att våra yrken får en normal, långsiktigt god löneutveckling under hela yrkeslivet. Då skulle vi garanterat behålla fler i våra yrken och behovet av kortsiktiga krislösningar skulle minska.

Lockelsen att gå till bemanningsföretag skulle minska och yrkesstoltheten skulle öka. Jag som anestesisjuksköterska  skulle kunna säga att jag gör ett bra jobb och det värderas! Jag skulle vara stolt över det jag arbetar med och jag som erfaren skulle skola in nya kollegor och studenter med glädje! Jag skulle då också ärligt kunna säga till dem att de valt ett fantastiskt yrke där de har möjlighet att utvecklas och göra karriär.

Jag heter Ulrika Hedelind, är 50 år. Jag var nyutexaminerad sjuksköterska 1991 och har sedan specialistutbildat mig till anestesisjuksköterska. Min lön i skrivande stund är 37 500 kr / månad. En nyutexaminerad sjuksköterska får i dag ca 26 000 kr / månad. Är detta ett exempel på en rimlig löneutveckling????

Kära tomten – ge mig modiga och kloka politiker och arbetsgivare som inser att det lönar sig att satsa långsiktigt även på en kvinnodominerad arbetsplats som vården. Ge mig politiker och arbetsgivare som vågar styra om budgeten, från att bekosta vård skador, hyrpersonal och extrapass, till att bekosta den ordinarie personalen med en god löneutveckling under hela yrkeslivet, som vågar satsa oss ut ur krisen mot en långsiktig och hållbar lösning!

Detta tror jag mig veta att det skulle vara bra och gynnsamt för svensk hälso- och sjukvård!

// Tack tomten, för att du i alla fall försöker!

//Ulrika Hedelind, stolt(?) anestesisjuksköterska och vice ordförande Vårdförbundet avd. Örebro.

Julen är snart här!

by

Jag har fått den möjligheten  att öppna lucka 6 i Vårdförbundet Avdelning Örebros Julkalender 2020 .

Nu firar vi snart Jul med släkt och vänner och visst önskar vi alla att det ska bli en underbar Jul. Trots en galopperande Pandemi som påverkar alla våra liv så är det nu viktigt att ta hand om våra nära & kära på avstånd.

Många av vår medlems professioner i Vårdförbundet kommer tillbringa många av dessa helgdagar på arbetet.

En del av dessa medarbetare har inte haft något sammanhängande sommarledighet när vi andra hade det skönt i sommarsolen så var de tvungna att skjuta sin semester framåt för vår skull att vi fick den vård som vi behövde.

Nu till hösten så skulle denna semester komma så välbehövligt  men så blev det inte för många utan den drogs in nu när smittspridnigne är ett faktum igen.

Och anledningen till det är att alla inte tagit pandemins på allvar många har fortsatt sina liv som vanligt.

Alla måste förstå allvaret i COVID 19 det är ingen vanlig influensa utan en mer dödlig sjukdom även för den yngre befolkningen.

Jag vädjar till alla där ute låt denna Jul bli  fin för oss alla och  tänk inte bara på er själva.

Nu vill  jag att vi tillägnar de som arbetar i vården  och deras anhöriga för att de nu ställer upp igen med hårt arbete trots en ständig  närvarande oro att själv bli smittad.

Det är nu jätteviktigt att skapa julstämning för de om nu ska arbeta i helgerna.

På min arbetsplats i hemsjukvård väster Örebro kommun så köper vår enhet alltid  julgodis, blommor och julmat, och pynt förstås.

Vi försöker göra det så mysigt som möjligt för dem som arbetar över julhelgerna.

Låt oss alla hoppas att när vi sedan lägger det gamla året bakom oss att det nya året, 2021, blir lyckligare för hela mänskligheten än 2020 varit.

Vare sig man tror på Honom, eller inte är det väl ett gott budskap? Vänner, livet är så kort och skört.

Kanske är det som är meningen med livet, gåvan vi fått, att vara där för varandra? Jag tror det. För till sist, om vi äger all rikedom i världen, om vi har all makt här i världen, men inte har Kärleken, då är vi bara som ljudlösa ting.

Nu är Julen snart här och jag Önskar alla därute en fin och fridfull Jul!

Ta hand varandra därute och visa respekt för era medmänniskor och håll avstånd och ställ alla möten som inte är nödvändiga.

God Jul Önskar Eva Harrysson
Styrelseledamot Vårdförbundet Örebro

Sjuksköterskan och barnmorskans år, vem kunde väl ana!

by

I maj 2019 godkände medlemsstaterna, Världshälsoorganisationen (WHO) förslag att 2020 utses till året för sjuksköterskan och barnmorskan på grund av de viktiga insatser sjuksköterskor och barnmorskor gör för människors hälsa världen över. År 2020 är också den 200: e årsdagen av Florence Nightingale födelse.

Föga anade väl någon hur mycket dessa yrkesgrupper och andra yrken i vården skulle lyftas och betyda världen över. Men tyvärr inte på grund av WHO utan på grund av Covid-19. Ett stort uppvaknande blev det också hur illa förberett Sverige var inför pandemier av detta slag samt hur det egentligen står till med äldreomsorgen på vissa håll.

Jag vill dock inte gå så långt att säga att vården och äldrevården är dålig. Den är bara i skriande behov av resurser och prioritering av våra beslutsfattare. Det krävs modiga arbetsgivare och politiker för att göra något åt det som nu kommit till ytan. Att det är för få sjuksköterskor i den kommunala äldreomsorgen, bemanningen år för slimmad både i hemvården och inne på särskilda boenden och personalomsättningen är för hög på grund av omänskliga scheman samt pressad arbetsmiljö.

Lönemässigt ser det tyvärr inte ut som 2020 ska bli sjuksköterskan och barnmorskans år, även om våra arbetsgivare kanske inte håller med om det. Det har varit trevligt med alla applåder, även om de börjar att tystna. Men jag hör hellre klirr i lönekassan än klapp från applåder. Så jag går runt med pin med budskapet ”Tacka med lön” hoppas du också är med och stöttar i kampanjen.

Juliga hälsningar från en stolt sjuksköterska!

Vid tangenterna Nadya Lehto
Förtroendevald, regionalt- och huvudskyddsombud i Vårdförbundet avdelning Örebro

Säg det med ett leende och med en glimt i ögonvrån…

by

Vad sänder du för signaler till mig som patient?

Jag har varit patient nu i höst, (inget farligt tror jag) och då har jag verkligen tänkt på hur vi alla inom vården bemöter och sänder ut olika känslor och signaler.

Jag anser att vi alla i mångt och mycket VÄLJER vad vi skickar ut till våra medmänniskor. Vill du sända ut ovänlighet eller vänlighet, tjurighet eller glädje, ointresse eller omtänksamhet mm.

Mitt läkarbesök började med att läkaren berättade att den läkaren jag mött för att komma dit hade gjort fel, sen sa hen att jag gjorde fel och sen sa hen en massa andra saker som gjorde mig iaf inte lugnare fast hen sa med ord att allt såg bra ut. Men HUR hen sa det förmedlade inte VAD som sades. Sen sa hen också exakt samma sak tre gånger på samma sätt, vilket bara förstärkte min oro istället för att lugna. Jag hade fått remiss dit och inte bett om att få komma, så jag antog att det var befogat att jag var där, men där hade jag kanske fel. Vad vet jag?! Då är jag ändå ganska van att bemöta många människor med olika attityder men som jag sagt, som patient är man i underläge och i ”händerna på de som bestämmer”.

I min profession försöker jag möta patienter och medarbetare med ett vänligt och inbjudande bemötande. Sen kanske jag inte alltid lyckas men viljan finns där i alla fall. Vi har ett stort ansvar i mötet med patienter som redan innan kanske har en oro, känner sig i underläge och många faktiskt också i försvarsställning, för att det upplevs att man måste försvara varför man kommit dit och inte till en annan vårdnivå.

Så slutklämmen i detta lite tjuriga inlägg blir att, frågar någon dig om hjälp, välj hur du bemöter och tänk på vilka signaler du sänder till den som frågar.
Ett leende kommer man långt med och kanske också fråga någon som står lite förvirrad nära din arbetsplats ( eller på stan) om de vill ha hjälp. Jag försöker leva efter devisen att sträva efter att välja vänlighet ALLTID! Medmänniskor blir förvånansvärt glada om man frågar: Vill du ha hjälp, vet du vart du ska? (Dom flesta vet vart dom ska men står och funderar lite kan jag avslöja, jag som ofta frågar J).

Helena Nyrén
Leg. Sjuksköterska/ Förtroendevald
Vårdförbundet avd Örebro

Mamma, vad önskar du dig i julklapp?

by

Min 12-årings dröm är att i nuläget bli läkare. Önskar att jag kunde säga till henne att satsa på sin dröm. Jag har alltid älskat mitt jobb som barnsjuksköterska och har aldrig ångrat mitt yrkesval.
Men tiderna förändras och min stora förhoppning är att även villkoren gör det. Tänker tillbaka till när jag började min yrkesbana som nyutexaminerad sjuksköterska på Barnkliniken här i Örebro.

När jag 12 år senare gick vidare till annan verksamhet var vårdtyngden så mycket tuffare och förändrad. Vi sprang bara fortare och fortare men verkade aldrig komma fram.

När jag började på BVC kändes det som rena drömmen i arbetsmiljö. Här kunde man ta ut sin rast, gå på toa, lokalerna var bra, allt var planerat och tempot behagligt. Men så lades det på mer och mer i uppdraget på min nya arbetsplats men inget togs bort. Den stora BVC krisen kom till Örebro dvs man hade svårt att rekrytera Barnhälsovårdssjuksköterskor och fick tillfälligt stänga en Barnavårdscentral i området jag jobbar. Detta gjorde att vi på övriga BVC i området fick ta över de barnen och hjälpa till, vi fick jobba dubbelt.

Helt plötsligt sprang vi snabbare och snabbare här också utan att egentligen komma fram. Vi pratade om att vi längtade efter arbetsro, dvs få jobba i det tempot som var tänkt till verksamheten. Arbetsron infann sig aldrig riktigt…

Sen lägger vi på dålig löneutveckling på det. Jag blir 45 år nästa år vilket enligt statistik skulle betyda att min löneutveckling stannat. Heja mig! Leg. Sjuksköterska snart 19 år och Barnsjuksköterska i 16 år och en lön på strax över 35 000 kr. Lönerevisionen detta år bidrog inte speciellt mycket till att få en bra löneutveckling under hela mitt yrkesliv heller…

Och det här med SYS verkar ju vara som när slöjdläraren delade ut 5:or, de tog visst slut och räckte inte till alla. 15% på ett område och helt plötsligt var 16 år som specialistsjuksköterska inget värt.

Nu vill ju min dotter visserligen bli läkare och då är ju löneutvecklingen något helt annat men arbetsmiljön delar vi. Jag hör en del medlemmar säga: ”Det är ingen idé att kämpa för lönen”, ”Vi kommer aldrig få bättre lön”. Men vad är alternativet? Vi kan ju inte sluta kämpa för då kommer det ju aldrig ske förändringar.

Fick frågan av mina barn vad jag önskar mig i julklapp…

Så i julklapp önskar jag mig bättre arbetsvillkor och en god och bra löneutveckling under hela mitt yrkesliv. Jag vill att mina barn ska kunna välja det finaste yrket vi har i mina ögon, dvs inom sjukvården men innan dess vill jag att villkoren förändras. Jag kommer i alla fall aldrig sluta kämpa för bättre villkor. Förändras det inte under min tid så vet jag iallafall att jag gjort vad jag kan för nästa generation!

Så snälla tomten lägg ett paket med en god löneutveckling och bra arbetsmiljö under min gran. Och i pandemitider går det bra att du skickar det digitalt!

Anna Glader, Leg sjuksköterska, Barnsjuksköterska, Förtroendevald avdelning Örebro och som aldrig kommer ge upp!

Lucka nummer 22. Sten-Kalle Larssons julsaga

by

Den dumsnåle Sten-Kalle Larsson hasade runt i de trasiga tofflorna i det pampiga palatset som var hans överdådiga bostad, medan snön yrde utanför de blyinfattade fönstrena. Ja, byggnaden må vara tjusig, stora vackra salar, exklusiva möbler och dyr konst på väggarna. Men palatset ekar ödsligt tomt.

Sten-Kalle, som kallas just Sten-Kalle för hans stenhårda förmåga att förhandla villkorslöst och alltid vinna, oavsett konsekvenserna, sparkade tjurigt av sig de trasiga tofflorna och kröp ner i sin himmelssäng. ”Jul, vad ska det vara bra för?” muttrade Sten-Kalle medan han fluffade kudden och tog en sipp ur vattenglaset som stod på nattduksbordet.

”Jul innebär bara en massa extra kostnader! Folk ska tydligen ha mer betalt bara för att de måste arbeta över jul och nyårshelgerna, och dessutom förväntar de sig nån sorts JULGÅVA av sin chef, dvs JAG”

Sten-Kalle sätter vattnet i vrångstrupen och sätter sig tvärt upp i sängen i en våldsam hostattack.

”Jävla juljävel!”

Väl medveten om att tankarna kring julens förfärligheter troligtvis kommer att förstöra en god natts sömn, tar Sten-Kalle fram sin kassabok för att inventera intäkter och utgifter. Plussaldot får honom alltid att somna gott. ”Det har varit ett bra år, inga större löneökningar till de trofasta eller storsatsningar på nyanställningar” Tankarna dröjer dock kvar vid ett osannolikt möte som Sten-Kalle råkat på tidigare under dagen. En före detta kollega, Sara-Klara Lindberg, hade uppenbarat sig, likt en vålnad, för Sten-Kalle. Sara-Klara, som varit död sedan en kortare tid tillbaka, stod framför Sten-Kalle, där han slumrat till i sin fåtölj och talade med bruten stämma:

”Sten-Kalle! Du måste lyssna på mig, jag har kommit för att varna dig! Du kommer att besökas av tre andar som ska visa dig konsekvenserna av hur du hanterar dina anställda, annars kommer ditt öde att bli som mitt!”

Sten-Kalle lyssnade storögt på Sara-Klara, som var klädd i en solkig särk med långa kedjor runt sin kropp. Lika snabbt som hon uppenbarat sig, så var Sara-Klara borta. Sten-Kalle gnuggade sig i ögonen och fräste högt:

”Nej, nu har jag börjat hallucinera, kanske dags att boka ett besök hos min privata doktor!”

Precis som alla kvällar i december, när frustrationen kring människors önskan om julefrid och familjekära sammankomster plågade den gamle mannen, så somnade Sten-Kalle gott efter att ha bläddrat en stund bland räkenskaperna.

Kvällstimmarna går över till en månklar natt. Med ett ryck vaknar Sten-Kalle Larsson av att någon står vid fotänden av hans paranta säng.

”Sten-Kalle, jag har kommit för att visa dig något”.

Figuren vid sängen håller fram en blek hand som Sten-Kalle, av någon osalig anledning, greppar tag om. Handen är iskall, och när Sten-Kalle närmar sig figuren ser han att det inte är en mänsklig individ.

”Du är en av andarna!” utbrister Sten-Kalle.
”Jag är den första av tre andar”, säger varelsen

Sten-Kalle förflyttas på ett obeskrivligt sätt, svävandes genom stadens torg och gator, fram till förlossningsavdelningen som ligger på sjukhuset mitt i staden, långt bort från byarna på landet där många familjer bor. Sten-Kalle leds in genom korridorerna och fram till personalrummet. Det är ett av Sten-Kalles sjukhus. En sjukhusklädd kvinna sitter i soffan med en tom blick. Plötsligt börjar anden att tala.

”Det här är Sanna. Sanna är barnmorska här på förlossningen sedan några år tillbaka. Hon är mycket duktig på sitt arbete och har alltid drömt om att bli barnmorska. Men tyvärr så har Sanna blivit sjuk av sitt arbete. Hon har arbetat treskift sedan hon anställdes och har inte hunnit återhämtat sig mellan arbetspassen så nu har hon drabbats av en utmattningsdepression. Sanna kommer inte att jobba på länge efter den här natten. Kanske aldrig mer. Tre av Sannas kollegor kommer att möta samma öde inom den närmaste månaden, en av dem får dessutom bröstcancer. Det kommer att vara så få barnmorskor kvar på sjukhuset så kvinnor kommer att hänvisas till att föda hemma med stöd av eventuella familjemedlemmar inom en snar framtid”

Sten-Kalle, som inte hunnit få på sig sina trasiga tofflor, svär över det kalla golvet och utbrister; ”Vi kan ju inte stänga på natten, det är väl bara att jobba på. Hon visste väl vilket yrke hon utbildade sig till!” Sten-Kalle ser den tomma blicken på Sanna och ryser, för ett ögonblick, till. ”Föda barn har kvinnor gjort i alla tider…”

Utan att veta hur, vaknar Sten-Kalle i sin himmelssäng morgonen därpå, och dagen passerar som vanligt, dock med en obeskrivlig känsla av barn som föds på stampade jordgolv och kvinnor som förblöder… Sten-Kalle tror att de konstiga tankarna kan bero på stress.

Dag blir till kväll. Med räkenskapsboken på bröstet somnar Sten-Kalle och snarkar gott när han åter väcks av en annan ande vid fotänden av hans säng.

I ett nafs så är Sten-Kalle och anden flyttade till stadens sjukhus. De svävar in på onkologavdelningen och in i ett av patientrummen. I rummet ligger en man nedbäddad i sängen och det som Kalle misstänker vara hans familj, sitter runt omkring honom. En sjuksköterska kopplar ett dropp och stryker mannen ömt över armen. Sten-Kalle ser att alla omkring mannen, en ung kvinna och tre barn, snyftar och är rödgråtna i ansiktet. Ande nummer två berättar med en konstig, plåtliknande stämma;

”Det här är Gustav. Gustav är döende pga en hjärntumör, han har inte långt kvar. Egentligen skulle han haft goda möjligheter att överleva, men eftersom det inte fanns tillräckligt med personal för att kunna söva, operera och vårda honom så blev operationen framskjuten. Tills det var försent”

Sten-Kalle känner att det hugger till i hjärttrakten, men tänker samtidigt att det ju tyvärr är sånt som kan hända. Särskilt om personalen bara vill ha mer och mer betalt! Men samtidigt så är det ju synd….äsch, personalen kan ju inte få allt de begär hela tiden!
En ljus dimma stiger upp i rummet och det blir allt svårare att se Gustav och hans gråtande familj som sitter runt hans dödsbädd.

Sten-Kalle vaknar i sin himmelssäng. ”Konstigt, jag känner mig kallsvettig och illamående”, tänker Sten-Kalle. “Och så har jag drömt om en ande igen.” Men det kändes inte som en dröm.

Möten avlöser varandra under arbetsdagen. Sten-Kalle känner sig okoncentrerad och har en envis huvudvärk som slår likt en hammare mot hjärnbarken. ”Tänk om det är en hjärntumör? Hur ska jag få behandling då, det är ju kö överallt? Fast jag har ju pengar så det ordnar sig alltid!”

Efter en inte helt tillfredsställande dag, hasar Sten-Kalle med sina trasiga tofflor genom den tomma korridoren ner till sitt gigantiska sovrum. ”Måtte jag inte behöva drömma om nån sabla ande inatt igen…”

Sten-Kalle vaknar av ett mullrande dån. Vid den högra sida av himmelssängen står en varelse, den otäckaste du kan föreställa dig, med bara ett kranium som ansikte, delvis täckt av söndrig, blodig hud, och med tomma ögonhålor som stirrar genomborrande på Sten-Kalle. Sten-Kalle försöker skrika men den ondsinta anden tar ett hårt grepp om Sten-Kalle och sveper iväg honom genom skuggor och mörker. I mörkret längs vägen skymtar sjuka människor som desperat sliter i Sten-Kalles morgonrock och ber om smärtlindring och tröst, glåmiga sjuksköterskor och hålögda barnmorskor släpar sig fram och kastar uppsägelser efter honom, och ljudet av hjärtmonitorer och EKG-apparater blandas med stön av smärtor och lidande.

”Vart för du mig?” vrålar Sten-Kalle till den monsterliknande anden.
”Jag för dig till din dödsbädd” svarar anden ondskefullt.

Det svartnar för ögonen på Sten-Kalle och han känner hur han ramlar genom en mörk bottenlös avgrund.
Sten-kalle ligger i sin gamla himmelssäng. Lakanen är smutsiga och runt omkring honom ligger tomma konservburkar och medicinförpackningar. De gamla trasiga tofflorna, som nu är ännu trasigare, ligger mitt på golvet. En råtta gnager på den ena toffeln. Helt plötsligt står Sten-Kalle bredvid den smutsiga bädden och stirrar ner på sin gamla uttorkade, tandlösa lekamen som ligger där och inväntar sin död.

”Du har legat här, utan att någon brytt sig om dig, väldigt länge. Ingen har hjälpt dig med hygienen, gett dig medicin eller kommit med mat. Du är helt ensam.” Andens röst ekar i rummet.

Sten-Kalle känner svettpärlorna rinna nerför ryggen och i pannan. Hjärtat bultar hårt i bröstet och andhämtningen är kraftig.

”Men, jag har ju pengar! Varför har ingen tagit hand om mig,, jag borde fått den allra bästa vården”!

Anden greppar tag om Sten-Kalles båda axlar och skakar om honom kraftigt;

”För det finns ingen som jobbar med vård eller med människor över huvud taget längre! Du kan använda dina pengar för att köpa en teknisk pryl eller mjukvaruuppdateringar. Men ingen jobbar längre med sjuka eller gamla människor. Ingen orkar eller klarar av det längre och ingen vill utbilda sig till ett yrke man blir sjuk av”

Sten-Kalle känner på nytt hur det svartnar för ögonen och börjar kippa efter andan. Smärtor i bröstet letar sig ut över hela kroppen och livsenergin håller på att sina. Sten-Kalle ligger i den smutsiga sängen igen

”Vad har jag gjort?”

Allt blir svart. “Är jag död?” undrar Sten-Kalle. Han slår upp sina ögon och blickar ut i sitt stora sovrum. Lakanen är rena och doftar nytvättat, allt i rummet ser prydligt ut, som vanligt. På nattduksbordet står ett vattenglas och bredvid glaset ligger den läderinbundna kassaboken. Solens vintersvaga strålar letar sig in genom springan vid sidan av rullgardinen och utanför ljuder en stämningsfull körsång om ”Jul, jul, strålande jul”. Sten-Kalle Larsson tar ett skutt ur sängen, och utan att ta på sig de trasiga tofflorna springer han med lätta steg nedför den svängda ståtliga trappan och kastar sig på telefonen ”Sven-Kasper, sammankalla alla omedelbart vi behöver ett akut möte innan jul!” Innan Sven-Kasper Lund hunnit svara så rusar Sten-Kalle ut genom dörren, iförd morgonrock, och ilar snabbt mellan julklappshandlande barnfamiljer fram till huvudkontoret. ”Nu ska det bjudas på en riktig julklapp” Eter en lång mötesdag somnar Sten-Kalle nöjd i sin himmelssäng, utan att ens ögna igenom räkenskaperna.

Så slutar vår julsaga om Sten-Kalle. Men vad gjorde han på mötet egentligen?

Med en stadig signatur slöts avtal om att personalstyrkan skulle få arbetstider som inte gjorde dem sjuka med ordentligt med återhämtning så att de skulle kunna utföra sitt viktiga arbete utvilade och koncentrerade. Deras löner skulle ge utrymme för utveckling och lönespridning och man skulle också lyssna in de goda förlag som vårdens professioner hade för att förbättra vården. Inga fler patienter skulle behöva köa för att få vård, inga provsvar eller diagnoser skulle fördröjas eller utebli, ingen skulle behöva dö ensam hemma i sin säng och inga barn skulle tvingas födas i en snödriva längs vägen eller utan en barnmorskas vägledning ut i livet.

Sten-Kalle hade till och med köpt ett par nya tofflor.

 

Alla personer som beskrivs i denna julsaga är påhittade och all eventuell likhet med verkliga personer eller händelser är endast tillfälligheter.

(Vår julsaga har inspirerats av Charles Dickens mästerverk “A Christmas Carol”)

 

Sagoberättare Åsa Mörner