Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Idag firar vi Internationella sjuksköterskedagen med en besk eftersmak

by 2 Comments

Jag heter Rebecca och arbetar som legitimerad sjuksköterska på Kirurgens vårdavdelning 39 på USÖ. Vi är en vårdavdelning för högspecialiserad vård inom kirurgi med fokus på cancer och akuta tillstånd i buken. Vi är ett glatt gäng som tar tillvara på varandras kunskap och kompetens. Vi jobbar aktivt med arbetsmiljön, kompetensutveckling och förbättringsarbeten. Vi har kompetensgrupper för journalföring, vårdplaner, sårvård och vi har även ett strukturerat introduktionsprogram för nyanställda. Dessa saker värdesätter vi högt men tyvärr så är det just detta som ibland får prioriteras bort. Prioriteras bort när annat kommer i vägen, annat så som Covid-19 & omorganisation.

Det har varit en tuff tid för alla i samhället men för oss inom vården har det nog varit extra tufft då vi har ställts inför prövningar som vi aldrig tidigare har kunnat föreställa oss. Vår struktur och arbetssätt har fått ändrats på kort tid. Under Covid-perioden har många av oss fått byta arbetsplats, medarbetare och chef samt fått lära oss nya rutiner under kort tid. När detta väl var ”över” kändes det som att vi äntligen kunde återgå till det normala och därmed ta upp arbetet med förbättringsområden igen. Vi kände också stort behov av att få lite arbetsro och behovet av återhämtning var stort. Denna tid har varit väldigt slitsam för oss inom vården. Vi är både trötta, slutkörda och frustrerade för även det ”normala” inom vården innebär en tveksam arbetsmiljö med brist på återhämtning.

När vi på Kirurgisk vårdavdelning 39 precis återgått till vardagen igen efter Covid-tiden fick vi plötsligt till oss att en stor omorganisation skulle genomföras inom vår klinik. Eller om jag ska vara helt ärlig kom den första informationen om omorganisationen i en kort notis på intranätet under sommaren och vi lämnades utan svar. Omorganisationen i sin tur ledde sedan till att vi fick bedriva vård av svårt sjuka patienter i en arbetsmiljö som jag inte önskar att någon ska behöva uppleva. Det var oklara direktiv och brist på information. Helt plötsligt gick vi från att ha ett helt våningsplan som avdelning till att bli intryckta på halva ytan. Omorganisationen medförde att kirurgiska vårdplatser flyttades till andra avdelningar och kvar blev 24 vårdplatser med mycket vårdtunga patienter i trånga lokaler. När vi behövde tid för återhämtning allra mest fick vi istället börja bedriva vård i en byggarbetsplats och den lilla energi vi hade kvar gick till att organisera en tidspressad flytt. Det var långt ifrån den arbetsro vi behövde och detta har gjort oss ännu mer slitna. Och nu kommer sommaren…

Vi ser fram emot vår lagstadgade semester som vi har rätt till men återigen ombes vi av regionen att sälja semesterveckor för att vårdplatser ska kunna hållas öppna. Vi som aldrig har behövt vår semester så mycket som nu. Jag är trött på att regionen omber oss om att sälja vår semester ännu en gång. Under pandemin fick vi endast 3 veckors semester och nu bes det om samma sak igen. Jag är trött på att det är vi som vårdpersonal som ska lösa regionens problem och brist på personal. Är inte vår semester och återhämtning lika mycket värd som alla andra i samhället?

Det skrivs och talas mycket om bristen på vårdplatser i regionen men den största bristen är bristen på oss som kan vårda patienterna i sängarna. Men med den arbetsmiljö som sedan länge har varit ohälsosam inom regionen tillsammans med sommarens alla vakanta pass, som vi vårdpersonal nu ombes täcka trotts att många av oss redan arbetar heltid, är det inte så konstigt att vårdpersonal väljer att avsluta sin anställning. Sen att regionen väljer att ge oss en lönerevision som är sämre än tidigare år känns som ett slag i ansiktet. Betala oss för vårt slit, betala oss som väljer att stanna och kämpa för våra patienter. Högre löner skulle medföra fler medarbetare som i sin tur skulle resultera i en bättre arbetsmiljö för oss och framförallt en säkrare vård för våra patienter.

/ Rebecca. Leg. Sjuksköterska & förtroendevald.

Grattis alla sjuksköterskor på internationella sjuksköterskedagen

by

Idag firar vi internationella sjuksköterskedagen med 4 stycken sjuksköterskor som förtjänar extra uppmärksamhet.
Se nedan vem VF Örebro valt att uppmärksamma och motiveringen

Lina Adolfsson Specialistsjuksköterska
Akutmottagningen USÖ
Lina bidrar till en god stämning ”på golvet” trots att läget varit och fortsatt är mycket ansträngt på akutmottagningen. Lina har alltid ett leende på läpparna och sprider en positiv anda även när det är som tuffast. Hon är väl värd att bli uppmärksammad och få uppskattning för allt hon gör för sina kollegor på akuten både som ledningssjuksköterska, kollega och förtroendevald/skyddsombud.
Nominerad av Carolina Classon

Ellenor Eriksson Specialistsjuksköterska IVA USÖ
Ellenor är en fantastisk intensivvårdssjuksköterska! Det är en person som i denna pandemi stöttar alla sina kollegor och alltid kollar en extra gång så man mår bra. Hon tar sig tid och engagerar sig för sina patienter och även för anhöriga så de känner sig trygga. Med Ellenor som kollega får man alltid sättning och pepp. Hon skojar och man får alltid ett leende på läpparna. I alla tuffa beslut och förutsättningar som är nu är hon en av dom som alltid nämner något positivt i det hela. Hon förtjänar verkligen att uppmärksammas för sitt stora engagemang på jobbet.
Nominerad av Frida Larsson

Ann-Christin Norberg Leg. Sjuksköterska avd 82 USÖ
Ann-Christin är en underbar kollega som finns alltid när man behöver henne. Har många års erfarenhet som sjuksköterska och delar med sig av sin kunskap. Alltid redo att hjälpa till och svara på frågor. En toppen bra mentor och ledningssjuksköterka. Gör alltid ett exemplariskt jobb och ställer upp när hon behövs. Bra bemötande gentemot patienter och kollegor. Avdelningen skulle aldrig klara sig utan henne. Hon är en pärla.
Nominerad av Regina Persson

Maria Johansson Leg. Sjuksköterska avd 93 USÖ
Efter mååånga år i yrket så är hon fortfarande patienternas kämpe. Hon *besitter stor kompetens, erfarenhet och empati *har alltid tid att lyssna *är hjälpsam *en solstråle *har blivit en fantastisk kollega och vän.
Nominerad av Helena Kristoffersson

Vårdförbundet avdelning Örebro gratulerar de ovanstående nominerade och alla andra kollegor som kämpar i vardagen

Grattis till oss

by

Har blivit tillfrågad om jag kunde blogga för vårdförbundet då jag jobbar på avdelning 12, Örebro universitetssjukhus med covid-19 och våra vanliga patienter samtidigt. Det är inte vilken avdelning som helst, utan också en av årets arbetsplatser för sjuksköterskor, vilket jag inte är förvånad över.

Jag hade nog inte tänkt att vårdavdelning på sjukhus riktigt var min grej när jag blev klar sjuksköterska februari 2019. Men då jag hade haft praktik och jobbat där som undersköterska en sommar och trivdes så bra kändes det tryggt att börja mitt jobb som sjuksköterska där. Jag skriver jobb för det är vad det är, ett jobb. 

Så hur hamnade jag som sjuksköterska då?

Dels så ligger det väl lite i familjen men så var det så att jag gick på mitt gamla jobb på industrin och tänkte att jag var ganska less på det och ville plugga. Tänkte att jag måste läsa något där jag vet jag får jobb, så det blev sjuksköterska. Önskar att jag kunde skriva att det har jag aldrig ångrat men när jag tittar på lönen så kan man lätt se att tre år utbildning på universitet inte gav någon löneökning alls, plus att jag har studieskuld och måste bla betala för att få ha min bil parkerad utanför mitt jobb. Så det som skulle kunna få mig att lämna avdelning 12 Lungkliniken på USÖ, är just lönen.

Ska väl skriva lite om hur vi har det med Covid-19 patienter.

Känns som vi har klarat oss riktigt bra, tack vare att vi fick hålla ihop arbetsgruppen.

Visst har det varit lite funderingar kring skyddsutrustning och patienter som har testat negativt först men haft röntgenbilder som visar annat, men tycker vi har fått bra rutiner för detta nästan jämt.

När man läser om hur andra kollegor har det med 12 timmars pass och skavsår av gasmasker har mitt jobb i stort inte förändrats mycket. Det som varit ett problem har varit att vi inte har vetat hur många Covid platser vi ska ha och hur många ”vanliga platser”, vilket har gjort att vi har haft våra sköra lungpatienter i samma vårdlag som Covid patienter, vilket inte känns patientsäkert.

Jag har själv blivit drabbad då jag var hemma med lite ont i halsen i nästan tre veckor (hade inte jobbat med Covid-19 då) innan jag fick komma och testa mig (visade negativt), vilket känns lite surt.  80 % av en redan dålig lön blir man inte rik på!

Nu så ska jag ut och klippa gräset då det blev VAB idag, yngsta sonen var snorig och måste hållas hemma, så att vi kan ha våra skolor öppna. Vi måste alla dra vårt strå till stacken och stanna hemma då jag har sett hur väldigt dåliga människor kan blir av denna lömska sjukdom. 

Ska avsluta med att hälsa till min grymma arbetskamrater på 12, vi är inte perfekta men nästan!! 

Eva Larsson
Leg Sjuksköterska, Avd 12 USÖ

….och plötsligt är det dags att börja fundera kring pension….

by

Tiden har gått fort och det speglar väl hur engagerande, roligt och lärorikt ens yrkesverksamma liv varit. Samtidigt som det känns fantastiskt att få fundera över mer fri tid så känns det också vemodigt att lämna jobbet, om man nu behöver göra det, det kanske finns andra vägar efter pensioneringen. I helgen som var träffade jag kvinnor som jag för 17 år sen gick en ledarskapsutbildning tillsammans med. De flesta av oss har inte träffats sen dess. En del var i och över pensionsåldern men ingen hade slutat arbeta. De var engagerade i sina ”gamla” jobb, de hade ”öppnat eget”, de var vittnesstödjare eller engagerade som gode män, mm. Alla såg bara fördelar med att jobba vidare på olika sätt.

Så… jag har börjat ompröva mina planer. Tänkte mig gå ner på halvtid i höst men varför då? Det kanske räcker med att vara ledig en dag i veckan. Man kan ju pröva. Det finns ju fortfarande massor att göra inom Regionen.

Min yrkesidentitet som sjuksköterska bär jag med mig, trots att jag sen länge jobbar med helt andra uppgifter. När jag utbildade mig till sjuksköterska var det till något annat än vad det är idag. Yrket var väldigt respektabelt med hög status, vi var givna ledare för det team av undersköterskor, sjukvårdsbiträden och annan personal som arbetade nära oss. Villkoren, lön och arbetstider var vad jag kommer ihåg inte de bästa men jobbet var oerhört givande och roligt vilket kompenserade det hela.

Som barn drömde jag aldrig om att bli sjuksköterska, det var något ouppnåeligt, något som inte var för mig. När jag sen under gymnasietiden började arbeta extra på ett sjukhem för åldersdementa så hade jag oerhörd respekt för sjuksköterskorna. Jag tyckte de var fantastisk kunniga och trevliga och där började min dröm om att nå det ouppnåeliga. Jag pluggade på för att förverkliga drömmen och när jag kom in på sjuksköterskeskolan var jag själaglad och bestämde mig direkt för att så fort jag kunde läsa vidare till barnmorska. Tyvärr satte en mindre stimulerande praktiktid stopp för det. Jag vet att elever är mer välkomna idag än vad vi elever var under min studietid.

När jag läste till sjuksköterska så satt jag ”extravak” på intensiven, (de finns väl inte idag vad jag vet). Oerhört roligt och lärorikt. Jag blev erbjuden att få börja arbeta där efter min grundutbildning vilket jag var tveksam till eftersom jag inte var vidareutbildad men det var lockande då jag trivdes så bra. Så, ….jag tänkte att tror de på mig så testar jag och tycker jag det är för svårt så kliver jag av. Jag trivdes jättebra och fick lära mig massor.

När det var dags för vidareutbildning så lockade förstås intensivvården men jag hade också fått en inblick i anestesisjuksköterskornas värld, så…. anestesi fick det bli. Det var också som anestesisjuksköterka jag kom till Örebro och det var som att komma hem. Än en gång trivdes jag jättebra och fick lära mig massor.

Jag började engagera mig i katastrofmedicin och utbildade mig inom det, var med och arrangerade övningar och vips så efter 11 år som anestesisjuksköterska var jag beredskapssamordnare på USÖ för att sedan efter ett par år vara beredskapschef på nuvarande Regionkansliet. Jag vet att jag sa att jag tar tjänsten men bara under tiden som det rekryteras någon annan för jag ska tillbaka till anestesin. Beredskapschefsjobbet blev jättekul förstås, fick gå olika ledarskapsutbildningar, vara med och arrangera konferenser och utbildningar på såväl lokal som nationell och internationell nivå. Tiden bara försvann och plötsligt hade det gått 16 år. Arbetet förändrades, från att bygga upp en verksamhet till att förvalta densamma. Jag tog en magisterexamen och efter det kände jag att jag ville gå vidare men till vad? Det var för sent att gå tillbaka till anestesin det skulle jag inte klara kompetensmässigt längre.

Då dök det upp en förfrågan från Vårdförbundet, de behövde någon som jobbad med chefsutveckling. Nappade på det, utbildade mig till coach och var kvar där i fyra år. Trivdes jättebra och lärde mig massor men det fattades utmaningar.

Jag fick då ett erbjudande om att bygga upp ett kompetenscenter med syfte att behålla personal inom Regionen. Så här i backspegeln kan jag se att det saknades när jag ville gå vidare men inte visste till vad. Att få komma till en karriärcoach och få diskutera nästa steg. Ska jag framåt, ta ett steg tillbaka eller ett steg åt sidan. Vad vill jag? Vad är bäst för mig i min situation just nu? Nu har jag byggt upp den verksamheten tillsammans med några kloka personer och det har varit oerhört stimulerande. Nu är det gjort och verksamheten är igång och det är jättekul och…. plötsligt är det dags att börja fundera kring pension…….

Jag trodde aldrig att det var så här mina yrkesverksamma år skulle bli, att det finns så många möjligheter och att det finns så många olika uppgifter som man kan ägna sig åt när man en gång utbildat sig till sjuksköterska. Jag möter många olika yrkeskategorier i min vardag och till min glädje hör jag att många av dessa har en grundkompetens som sjuksköterska och det är så det ska vara när vi arbetar inom en hälso- och sjukvårdsorganisation.

Jag hoppas mina unga kollegor tar chansen att utveckla sig inom de områden som de intresserar sig för och att de tar chansen att jobba vidare med de frågorna. Ni vet aldrig var ni hamnar och blir det fel, ta ett steg tillbaka och testa igen.

Birgitta Westberg, gästbloggare på Internationella Sjuksköterskedagen

Birgitta Westberg

Leg Sjuksköterska

Anestesisjuksköterska

Fd Beredskapschef

Fd Chefscoach, Vårdförbundet

Nu projektledare, utvecklare och coach inom Kompetenscenter

Ett yrke utöver det vanliga

by

För mig var det inte ett självklart val att bli sjuksköterska, jag trodde inte att det var ett yrke som skulle passa mig. Trots det var jag nyfiken på yrket och till slut sökte jag mig till utbildningen, lite senare i livet än många av mina kollegor. Idag ångrar jag inte en sekund att det blev just sjuksköterska jag utbildade mig till, även om arbetstider och löneutveckling inom yrket lämnar en del i övrigt att önska.

Det var med skräckblandad förtjusning jag stod som nyutexaminerad och skulle göra mitt första pass i min nya yrkesroll. Första året har varit intensivt med både toppar och dalar, gråt och skratt. Nu lite drygt ett år senare känner jag mig hemma i rollen som sjuksköterska och känner fortfarande förtjusning, dock inte skräckblandad, även om det då och då blir lite inslag av det när jag står inför nya eller akuta situationer.

Det bästa med mitt jobb är att ingen dag är den andra lik; när jag kliver innanför dörrarna på avdelningen vet jag aldrig vad som väntar under de timmar jag ska spendera där. I en sal kan det finnas en patient som fått ett tråkigt besked, i en annan sal finns en patient som är färdigbehandlad och kan åka hem, i en tredje kämpar någon för sitt liv. Mitt i allt detta ska jag dela mediciner, blanda antibiotika, sätta dropp, handleda studenter, ringa anhöriga, och samordna hemgångar med kommunen. Minst sagt omväxlande och väldigt lärorikt.

Visst finns det dagar som känns mindre bra, när det känns som att jag inte hinner med allt som måste göras, då det gäller att kunna prioritera det mest akuta, dagar då jag inte hunnit träffa alla patienter tillräckligt mycket, inte ringt alla samtal, inte hunnit handleda mina studenter ordentligt eller ens hunnit fått lunch eller gått på toaletten. Dagar då det känns som att alla drar i en på samma gång. Men det vägs upp av alla bra dagar, alla fantastiska stöttande kollegor och stoltheten över att jag har ett så roligt och utvecklande yrke.

 

Jag är stolt över mig själv och alla andra sjuksköterskor som gör ett fantastiskt jobb!

Jenny SkoogJenny Skoog,

Legitimerad sjuksköterska

Avdelning 96, USÖ

Kära Florence

by

Kära Florence,

När du föddes den där vårdagen i Florens år 1820, hade varken du eller dina föräldrar en aning om vilket avtryck du skulle komma att göra, flera århundranden framåt i tiden.

Din mor och far inspirerades av den vackra toskanska staden och uppkallade dig efter den, men du fick växa upp på en gård på den engelska landsbygden och ditt hjärta förblev brittiskt, var du än befann dig i världen.

Det var få förunnat att kunna leva ett så pass självständigt liv som du gjorde på den tiden men din familj var välbärgad så dina möjligheter var mycket större än de var för många andra kvinnor. Av de val du hade, vilka som sagt var många för att vara 1800 tal, så valde du att arbeta med människan i fokus och bana väg för en ny, utvecklande vård.

Inte ens ett blodigt krig kunde hålla dig tillbaka då du begav dig till den ryska halvön Krim och införde nya sätt att vårda skadade soldater. Dödligheten bland de sårade minskade från 42 % till 2 %!

37 år gammal var du tillbaka i ditt hemland där du hyllades som nationalhjälte och du blev efterhand krigsministeriets absolut främsta rådgivare i militärhygieniska frågor.

Som om inte allt detta vore nog, så startade du också Nightingale School of Nursing vid 40 års ålder och var dessutom en stor pionjär inom statistik; du använde cirkeldiagram för att förklara hur dödligheten såg ut bland soldater, bland annat då du behövde presentera fakta för politiker. Du är den allra första kvinnan som blev invald i Royal Statistical Society!

Så, min kära Florence, eller Lady with the Lamp, som du kallas då du går nattrond till patienterna; Tack för att du bidragit med all din kunskap och inspiration. Vi kommer att värna ditt minne och fira ordentligt idag på den Internationella Sjuksköterskedagen-din födelsedag!

 

PS. Hoppas du har din tama lilla uggla Athena, sittandes på din axel var du än är. En uggla känns som ett mycket värdigt djur för dig, kära Florence. DS

Florence

 

 

Åsa Mörner

Legitimerad, stolt Florentinare

En akutsjuksköterskas vardag

by

 

Foto: Vårdförbundet

Med ett milliliterantal i blåsan som med god marginal kvalificerar för en katetersättning och underben som desperat skriker efter stödstrumpor skyndar jag vidare mot nästa arbetsuppgift. Under tiden hinner jag tänka på den där smärtlindringen jag gav för tio minuter sedan, hade den någon effekt, eller kanske någon bieffekt? Måste kolla detta på tillbakavägen.

Eftersom jag arbetar som sjuksköterska på en akutmottagning har jag utvecklat den eminenta förmågan att hålla ca 100 tankar i huvudet samtidigt, så samtidigt som jag funderar på den där smärtlindringen lägger jag ett scaphoideumgips i huvudet då jag misstänker att ett sådant kan komma att bli aktuellt på den där killen som har åkt skateboard lite för fort och lite för oförsiktigt. Hinner i tankebana tre tänka på en där diabetespatienten på rum sex, hur ligger blodsockret nu, är det kanske dags för en ny kontroll och lite fika för denna? Blir avbruten i tanken av att ledningssköterskan meddelar via telefon att det är ett litet trauma på väg in, en trafikolycka. Jaha, ja, är det ledigt på traumarummet? Om inte måste vi styra upp en plan så där blir tomt.

Möter en orolig anhörig på vägen och måsta ta mig tid att förklara hur det står till med lilla mor och vad tanken är med fortsatt vård och behandling. Får nästan samtidigt en fråga av en kollega om jag kan hjälpa till på rum tolv. Jo visst, självklart gör jag det men jag väntar in ett trauma strax. När jag kommer ut från rum tolv två minuter senare har jag glömt vad det var jag skulle göra från början, måste verkligen ta tag i mig själv och skärpa till mig för att komma på vad det var. Jo, just ja, det var ny kontroll av vitalparametrar på damen som har skadat sin höft i ett fall. Gör en snabb kontroll och glömmer att dokumentera tillsynen innan jag tar mig an det inkommande traumat.

När traumat är avklarat och patienten på väg upp till avd för observation är klockan en bra bit över lunch och blodsockret befinner sig söder om fotknölarna. Snabb kontroll av läget på kirurgsidan, ser rätt tjockt ut. I och med att jag blev stående en stund på traumat så har det grötat ihop sig på min sida då medicinfolket har fullt upp med sitt. Men, som den problemlösare man är inhalerar jag en banan på väg till toa och känner mig (nästan) som en ny människa på vägen tillbaka. Just den här inhalationstekniken är viktig för en akutsköterska att känna till, den tar ett tag att lära sig men det är mödan värt, helt klart. Den är snabb, effektiv och det viktigaste, den kräver inte att man sitter på rumpan när man äter. Springer på en lätt förvirrad kirurgjour i korridoren som undrar om gynjouren har blivit påringd angående den där gynkonsulten? Nä, har inte hunnit men ringer nu och förklarar läget.

Slå upp begreppet multitasking och du borde finna en bild på en sköterska som jobbar på en akutmottagning. 

I dessa tider bombas vi med information om en sjukvård där mycket brister och där det finns mycket att önska. Sjuksköterskelönerna debatteras vitt och brett, nu får det vara nog, ge oss lön för det kvalificerade arbete vi faktiskt utför, nu är det slut på rean osv. Underbart att vi som en enad, mycket stolt yrkeskår säger ifrån och gör oss hörda.

 

Bortsett från de dåliga lönerna och dåliga arbetsförhållandena skulle jag vilja ta upp det som är bra också, för sådant2013-05-11-12 finns det mycket av. Jag kan bli alldeles varm i hjärtat när jag tänker på mina grymt kompetenta kollegor, deras kompetens som sträcker sig över medicin, kirurgi, gyn, ortopedi, psyk och barn och allt däremellan. Deras vilja att göra gott . Deras fantastiska och medmänskliga insatser i svåra situationer. Deras förmåga till problemlösning, de löser verkligen allt, möjligt som omöjligt. Deras kamratskap. Deras otroliga ödmjukhet inför vad vi än stöter på och sist men inte minst deras yrkesstolthet som förpliktigar.  Superlativen räcker liksom inte till när jag vill försöka mig på en beskrivning av dessa underbra människor.

Så tänk på det kära kollegor, att mången gång, har vi gjort en stor skillnad för en medmänniska/patient.

 

Ur min egen synvinkel är jag stolt över att vara sjuksköterska. Det låter klyschigt, men yrket har faktiskt berikat mitt liv och mitt känsloliv. Jag har fått en djupare insikt om livet och om människan. Jag tycker faktiskt att jag har blivit en bättre människa genom mitt yrkesval, mera ödmjuk inför vad vi kan tänkas stöta på under livets gång.

Man är kanske lite yrkesskadad, men det är väl sådant som hör till. För kära systrar, handen på hjärtat, vem har inte stått i kön på Ica och spanat in mannen som står framför. Inte storstirrat på honom för hans frapperande yttre utan för hans Autobahn till vener. Tänk att få sätta en grön PVK i dessa kärl…

 

Jenny Hellquist

Sjuksköterska Akutmottagningen i Karlskoga

Happy National Nurses Week 2013!

by

I hela USA pågår just nu ”national nurses week”. Veckan startade traditionsenligt den 6 maj, pågår nu för fullt, och avslutas på Florence Nightingales födelsedag 12 maj. Då firas också vår gemensamma internationella sjuksköterskedag. Florence fortsätter att sätta prägel på dagar och event, långt efter sina strukturerade heroiska insatser under Krim kriget.

National nurses week har funnits i sin nuvarande form sedan börjat av 90- talet, och möjliggjorts genom upprepade förslag att införa nationellt firanden av sjuksköterskor till politiker och presidenter. Se historik om veckan här. 

I USA pågår alltså firande av sjuksköterskor hela veckan lång. Det innebär uppmärksamhet, tal och uppskattning till en respekterad och uppskattad profession. Till enskilda sjuksköterskor, studenter och hela arbetsplatser. Det är en lång hyllning till de män och kvinnor som arbetar som sjuksköterskor.  I år är veckans tema ”Delivering Quality and Innovation in Patient Care”. Och i tidningar och annonser beskrivs sjuksköterskeprofessionen som ”An art of science ”. Sjuksköterskor omnämns med respekt och uppskattning 🙂

Till alla mina fantastiska sjuksköterskekollegor världen över måste jag bara passa på att säga:

Happy National Nurses Week på er!!

Ann-Sofie Gustavsson
Leg sjuksköterska
Vice Ordf Vårdförbundet avdelning Örebro  

 

Gästblogg: Internationella sjuksköterskedagen!

by

Sjuksköterska, mitt yrke…

Dörren öppnas och jag tar hissen upp till avdelningen där jag jobbar som sjuksköterska. Jag tar på mig rollen som sjuksköterska, ansvaret för människan och funderar på vad som händer på jobbet idag? Ett jobb som aldrig kan planeras, ett jobb där jag vet att jag lämnar över när dagen är slut. Ett jobb där jag är nöjd över att kunna hjälpa de behövande.
Vad gör en sjuksköterska? En vanlig dag på jobbet börjar med att dela mediciner, under tiden ska man vara flexibel. Telefonen kan ringa eller patienten larmar och behöver hjälp eller en kollega vill ha ett handtag i omvårdnaden och ronden börjar snart, förhoppningsvis har man delat ut alla mediciner…
Ett jobb där jag ständigt är på språng, där man måste säga nej för att prioritera det viktigaste samtidigt inte känna skuld för att man inte kan hjälpa till på en gång. Hur ska man då prioritera sig själv på sitt jobb?

Prioritera är viktigt ord, vad ska jag göra först? Hjälpas åt är ett viktigt ord. Kommunicera med varandra är viktigt om det överhuvudtaget ska fungera. Allt som händer en dag på avdelningen kommer fram till ansvarig sjuksköterska som ska dokumentera föra det vidare till andra yrkeskategorier, patient och anhöriga. Allt går via sjuksköterskan som är ett centrum, en viktig yrkeskategori där all viktig information lämnas där ansvaret blir att sprida det vidare.

En sjuksköterska är ” spindel i nätet”, medicinsk ansvarig. Ansvarig för patientsäkerheten, hjälper till i omvårdanden, samarbetar med läkare, bedömer patientens tillstånd innan läkare kontaktas, svarar i telefon, dokumenterar, tar hand om anhöriga, handledare, ledare och så mycket mer. En sjuksköterska har det yttersta ansvaret för att en avdelning ska fungera. Kan man klara sig utan sjuksköterska på en vårdavdelning?

Lön? Har vi rätt lön? Ofta hör vi att” vi är för många”. Men vi behövs och vi behöver vara många. När ska de som bestämmer inse att vi har universitetsutbildning där vårt yrke är viktigt för att vården ska överhuvudtaget fungera. Därför ska vi värderas rätt för vår kompetens och kunskap.

En dag stod jag vid medicinvagnen en undersköterska kommer från vänster och drar i ärmen för hon behöver hjälp att vända en patient i samma sekund kommer en läkare från höger och drar i andra ärmen, något stressad och vill sätta igång med ronden. Jag går först åt vänster, sen åt höger och sen stannar upp. Det är precis så det känns varje dag. Ständigt dragande åt alla håll. Är man inte viktigt då?

Hissdörren stängs och dagen på avdelningen är slut. Sjuksköterskerollen lämnar jag tills nästa dag. Jag känner viss förtvivlan över min lön där jag inte är värderad över att vara viktig.
Men nöjd att ha hjälpt människan som behöver min kompetens. Ändå nöjd och stolt att vara sjuksköterska, mitt yrke.

Sanda Mulalic, Sjuksköterska avdelning 96, USÖ